avsky | Motargument

Olika funktionsvariationer har olika status. T o m när vi går in i begreppet funktionsvariation finns det attityder, okunskap och åsikter som kategoriserar och stigmatiserar.

I detta sammanhang vill jag göra en poäng av att en rullstol t ex får igång våra fördomar: okunskapen får till följd att vissa utgår ifrån att människor i rullstol också har någon form av kognitiv funktionsvariation eller intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Detta är baserat på okunskap, men också djupt liggande fördomar.

Funktionsvariationernas hierarki

Det finns en tydlig hierarki, anser jag, mellan olika typer av funktionsvariationer. Fysiska funktionsvariationer, uteslutet sådana som utmärker sig framför allt med synliga skador i t ex ansikte, har, enligt min erfarenhet en högre status.

Vi menar på att de är som du och jag, med undantag av den fysiska funktionsvariationen. Kanske kan vi sträcka oss till att tycka synd om personen ifråga.

CP-skador (en fysisk funktionsvariation – ett annat exempel är ryggmärgsbråck) förtjänar en egen passage här, eftersom det används som nedsättande epitet och okunskapen om denna funktionsvariation är stor.

Vissa utgår ifrån att människor som har CP också har en intellektuell funktionsvariation. Det i sig är en fördom, många har inte en en intellektuell funktionsvariation. Fördomar och stigmatisering är tydliga vad gäller CP-skador.

Vad gäller neuropsykiatriska funktionsvariationer (t ex ADHD, autism och Tourettes syndrom) så skiljer individer sig så mycket sinsemellan, naturligtvis beroende på att vi alla är unika. Det är därför svårt att avgöra hur människor ser på dessa funktionsvariationer. Grav autism är stigmatiserat. Tourettes syndrom (såväl den vanligare varianten med enbart fysiska tics, som den mer ovanliga med både fysiska och verbala tics – som bara några procent har) är av förklarliga skäl svår att bemöta om en inte har kunskap och verktyg. Bokstavsdiagnosernas status varierar oändligt från person till person.

Kognitiva funktionsvariationer anses ha låg status

De funktionsvariationer som har lägst status är de kognitiva funktionsvariationerna. Dessa kan delas in i nyss nämnda neuropsykiatrisk funktionsvariation, intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning) och förvärvad hjärnskada (dvs en skada som uppstått i vuxen ålder). Kognition innefattar hjärnans förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information.

Nedsatta kognitiva funktioner kan medföra att det kan vara svårt för den enskilde att samspela, kommunicera och utföra praktiska handlingar. Detta kan i sin tur innebära inlärningsproblem, svårigheter att delta i aktiviteter och sämre möjlighet till delaktighet för den enskilde.

Att vi väljer att hierarkisera funktionsvariationer är verkligen att brista i tanken om ”allas lika värde”.

Människor med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning), och framför allt de med grav intellektuell funktionsvariation, är för många av oss svåra att hantera:

”Kan man prata med dem?”
”Fattar hen något överhuvudtaget?”
”Jag förstår inte vad hen säger”.

Hos oss alla finns medvetna eller omedvetna attityder och fördomar kring funktionsvariationer som bygger på okunskap, rädsla och avsky. Inom paraplybegreppet funktionsvariationer råder ett hierarkiskt synsätt som kategoriserar och delar in enskilda i en fallande skala på människovärde.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 2 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 1 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.

Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.

För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.

Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.

Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.

Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.

Hur ser vår människosyn ut?

Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.

Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.

För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.

Skiftande status ger skiftande stigma

En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.

För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.

Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.

Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.

Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.

Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.

Är ett samhälle för alla blott en utopi?

Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.

”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.

Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.

Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.

Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)