Etikettarkiv: adoptivbarn

Rasprofilerad på valdagen

Gästskribent Ellen Kylmänen skriver om sina upplevelser av fördomsfullt beteende emot adopterade. Gästskribenter står för åsikter i gästkrönikor.


Jag och pojkvännen skulle rösta i olika valdistrikt. Jag följde med honom på förmiddagen till en vallokal i vad jag kallar ”Hogwarts”, en vacker skola på söder i Gävle. När vi närmar oss trapporna upp till ingången ser vi två personer utanför, nästan lite obehagligt nära, som delar ut sina politiska flyers in i det sista. På vänster sida en äldre dam iklädd en parti-jacka och till höger en äldre man i en annan parti-jacka. I vilket fall, nu kommer det fina momentet som är inristat som ytterligare ett minne för all framtid. Pojkvännen går före mig upp för trappen. ”Hej”, säger de två personerna till honom och ler. Hack i häl tar jag mig upp för trappan och jag får i stället ett, ”Hello” och ett annat, ”Hello, how are you?”.

Seriöst?

Jag som inte hade röstat än. Normalt sett brukar jag glo in i själen på personen och säga ”Hej! Jag är svensk”, övertydligt, men det var inte förrän jag kom in i lokalen jag insåg vad som hade hänt. Jag vände mig mot min pojkvän och frågade honom: ”pratade de engelska till mig?” Han svarade att han inte kom ihåg, men då förstod jag vad som hade hänt och så börjar jag le för mig själv. Verkligen? Utanför en vallokal? Wow. Bara wow.

Tyvärr kunde inte det fina vädret och den vackra byggnaden hålla mitt humör uppe. Allt jag kände var irritation, trötthet och ilska. Komiskt nog höll jag på sidan om att skriva en krönika om ”Adoption och Fördomar” eftersom många adopterade får uppleva en vacker dag som denna flera gånger i sitt liv. Jag orkar inte förklara igen varför detta är ett problem så jag hänvisar er i stället till just den krönikan här: motargument.se.

Fram med kavajen

Jag har för mig att det hade börjat duggregna när jag skulle till min vallokal för att rösta. Det kanske bara var mitt humör som hade påverkat vad jag såg. Jag kände mig känslolös, men bestämde mig ändå för att ta på mig kavajen och piffa till mig i hopp om att må bättre. Mot vallokalen med kavajen och ett frampressat leende!

Tack till er två som gjorde min valdag 2022 till en förolämpande och äcklig dag. Vi ses förmodligen nästa val.

Gästskribent Ellen Kylmänen skriver om sina upplevelser av fördomsfullt beteende emot adopterade. Gästskribenter står för åsikter i gästkrönikor. Ellens blog LNK

Adopterad – fördomar

Gästskribent Ellen Kylmänen skriver om sina upplevelser av fördomsfullt beteende emot adopterade. Gästskribenter står för åsikter i gästkrönikor.


Det finns många svenskar som inte är vita. Bli medveten om det.

Jag satt som vanligt på röda linjen mot Fruängen när en kvinna frågade om jag kunde flytta min väska: ”Excuse me, could you move your bag?”, med tydlig svenskengelska. Mitt svar: ”Ja förlåt, absolut!”. En nu lite generad kvinna spärrar upp ögonen och ber om ursäkt, fast på svenska såklart.

Nu kanske du tänker, men oj, vad jobbigt för dig då. Föreställ dig att du hela ditt liv har försökt passa in och jobbat på att känna dig svensk med tanke på ditt utseende och som grädde på moset behöva uppleva fördomsfulla scenarion.

Men det handlar inte bara om fördomar eller hur min personliga situation inte förbättras på grund av dessa människor. Det handlar om att folk kan gå så långt att de till och med startar en öppen diskussion mitt på gatan. Men inte vilken diskussion som helst, utan en rasistisk diskussion.

Bli medveten

Som adopterad från Sydkorea har jag fått uppleva fördomsfulla situationer alltför många gånger. Det är något jag alltid kommer att behöva leva med om inget förändras. Allt är baserat på mitt yttre. Problemet är att många inte är medvetna om att de är fördomsfulla eller inser hur det kan påverka andra. Låt mig visa ett antal exempel på sådana händelser utifrån personlig erfarenhet. Du kanske känner igen dig.

  • När folk antar att jag inte är svensktalande: —”Ja, jag kan flytta min väska” (med min mest överdrivna artikulation).
  • När folk känner att det är nödvändigt att berätta att de har asiatiska vänner — ”…okej?”
  • När folk uttrycker hur mycket de älskar Asien eller något asiatiskt land som de har varit i. Detta är lite som om jag skulle säga: —”Åh, är du adopterad från Finland? Jag älskar Europa, speciellt Danmark”. Ser ni felet?
  • När folk antar att man är från antingen eller: ”Är du från Kina eller Japan?” — Jag besvarar inte ens sånt.
  • ”Åh, vad skönt att du pratar svenska! Tycker du inte att det är jobbigt när personer som dina kollegor tar våra jobb?” — Nej, du kan inte säga sådant på mitt jobb. Beställ ditt kaffe och dra härifrån.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskap (2021) uppger att det finns omkring 60 000 internationellt adopterade svenskar i Sverige där sådana var som vanligast under 1970- och 1980-talet. Till er föräldrar som har adopterade barn: Ge tydliga exempel på att detta inte är något de ska behöva acceptera, att de ska försöka stå upp för sig själva. Inget kommer att ändras om ingen säger något eftersom folk uppenbarligen inte förstår själva att de är fördomsfulla.

Etnisk-/rasprofilering

Man ska inte hela tiden behöva jobba på att känna sig svenskare bara för att man inte ser ut som idealet. Det är bara sorgligt. När folk (svenskar) på tunnelbanan eller på stan börjar prata engelska med mig så känner jag mig utfryst från mitt eget hemland. Det landet jag vuxit upp i, och identifierat mig med. Jag tänker inte acceptera att man ska behöva handskas med fördomsfulla och rasistiska personer i resten av sitt liv. Kalla mig naiv, men jag har all rätt att hoppas och tro på att människor kan få mer vett i hjärnan och har förmågan att lära sig om hur man ska bete sig, eller skaffa mer social kompetens. Det är lätt för vissa att trivialisera, säga att jag inte ska bry mig, men om det vore så lätt skulle detta inte vara något problem. Något som däremot kan ändras är sättet vi ser på varandra och hur vi bemöter varandra.

Etnisk-/rasprofilering är olagligt men sker fortfarande i Sverige. Nu säger jag inte att fördomsfulla kommentarer är olagligt, men det påverkar fortfarande många. Min syster som är adopterad från Vietnam kom för sent till jobbet en dag bara för att personen i kassan var tvungen att starta en konversation om hennes etnicitet och snacka om Asien helt random.

Visst är det okej att fråga dina bekanta, men är det verkligen den bästa tidpunkten att ta upp med en okänd person som bara vill hämta ut sitt antihistamin på apoteket. Svar: Nej.

Gästskribent Ellen Kylmänen skriver om sina upplevelser av fördomsfullt beteende emot adopterade. Gästskribenter står för åsikter i gästkrönikor. Ellens blog LNK

Homosexuella par får inte adoptera trots att lagen säger ja


2003 fick samkönade par i Sverige laglig rätt att adoptera. Trots detta har endast två (2) samkönade adoptioner* genomförts sedan lagändringen för 15 år sedan.


Vi har tidigare på Motargument argumenterat för allas rätt att bli föräldrar. Vi har också, med stöd av forskning, fastslagit att det inte spelar någon roll för ett barns utveckling huruvida barnets föräldrar är samkönade eller inte.

2002 är en milstolpe för hbtq-rörelsen och homosexuellas rättigheter. Det är idag 15 år sedan samkönade par fick rätt att bli föräldrar (lagändringen trädde i kraft 2003). Sverige är ett föregångsland vad gäller rättigheter för samkönade par. Först ut att godkänna samkönade adoptioner var Nederländerna, som 2001 gav alla nederländska medborgare rätten att bli föräldrar. 2002 följde Sverige och Sydafrika Nederländernas exempel. Övriga länder som tillåter samkönad adoption är Andorra (2005), Spanien (2005), Storbritannien (2005-2009), Belgien (2006), Island (2006), Norge (2009), Uruguay (2009), Argentina (2010), Brasilien (2010), Danmark (2010), Malta (2014), Colombia (2015), Luxemburg (2015), Guam (2015), Österrike (2016), USA (2016) och Australien (2018). Samkönad adoption är laglig i vissa delar av Mexiko och Kanada.

S k ”närståendeadoption”, dvs då den ena parten i ett samkönat par adopterar partnerns barn, har haft bättre resultat. Närståendeadoptioner var en av drivkrafterna då lagändringen gjordes 2003.

Endast två samkönade adoptioner på 15 år

Trots att det är 15 år sedan Sverige ändrade lagstiftningen angående samkönade pars rätt till adoption har, till dags dato, endast två (2) samkönade adoptioner genomförts. De två adoptionerna har gjorts i samarbete med Colombia, som är ett av två adoptionsländer som godkänner samkönade adoptioner. Det andra landet som är villigt att hjälpa samkönade par är Sydafrika.

Jag har varit i kontakt med de tre adoptionsförmedlingar som finns i Sverige. De är Adoptionscentrum, Barnen framför allt (BFA) och Barnens vänner internationell adoptionsförening (BV). De två genomförda samkönade adoptioner har genomförts av Adoptionscentrum. BFA och BV låter hälsa att inget av deras samarbetsländer godkänner samkönade föräldrar. Adoptionscentrum har samarbete med Colombia och Sydafrika, de två länder som godkänner samkönade par för adoption.

Väntan på att bli förälder

Det finns flera samkönade par i Sverige som väntar på att bli föräldrar. Anledningen till att det är så svårt att nå önskvärda resultat, dvs att fler människor blir föräldrar, torde vara att utbudet på adoptionsländer som godkänner samkönade par är begränsat. Det måste bli en ändring på detta för att lagstiftningen ska göra skillnad. För de två par som har fått glädjen att bli föräldrar gör lagstiftningen naturligtvis en jättestor skillnad. Men det finns massor av människor som inte har fått möjlighet att utnyttja rätten att bli föräldrar.

För omväxlings skull är det framför allt män som drabbas. Detta beror på att lesbiska par har haft laglig rätt till insemination sedan 2005.

Är då lagstiftningen fruktsam? Ja, för varje samkönat par som får bli föräldrar blir lagstiftningen alltmer fruktsam. Tyvärr går det för långsamt, och det finns massor av människor som trots lagen fortfarande inte kunnat adoptera. Rättigheten finns, men det internationella motståndet och kollektiva attityder diskriminerar och visar på en omodern inskränkthet. Det går inte heller att utesluta att adoptionsförmedlingarna i Sverige kan vara diskriminerande. Det är inte mänskligt att vissa får bli föräldrar och andra inte. Sexuell läggning är inte avgörande för hur bra förälder du är. Inte heller påverkar föräldrarnas kön barns utveckling.

Det är gamla, homofoba, fördomsfulla, orationella och omänskliga åsikter i världen som ligger till grund för att Sverige endast har kunnat genomföra två (2) samkönade adoptioner. Det går framåt, men det går för långsamt. Lagen finns där, men den är ineffektiv, såtillvida att massor av människor fortfarande väntar.

För många människor är det en utopi att bli förälder.


I en QX-intervju med Jimmie Åkesson inför valet i höst kan vi läsa följande:

”Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet”.

Men i dag finns det väldigt många barn som har pappor eller två mammor och kanske har okänd… ja, blir till via insemination till exempel. Det är ju inte alls ovanligt.

”Nej, men ja, det finns forskning som visar att det finns en identitetsproblematik senare i livet där.

Finns det det?

”Ja, det gör det. Absolut.”

Det som är intressant är att det inte finns någon sådan forskning. Däremot finns forskning som visar på att det inte spelar någon roll vilket kön föräldrarna har. Åkesson använder alltså en lögn, som han tror att han kan komma undan med.

Fotnot: Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti i Sverige som motsätter sig samkönad adoption, och vill se en lagändring. SD vill att homosexuella ska förbjudas att bli föräldrar.

Fotnot 2: Sedan 2005 har lesbiska par i Sverige haft laglig rätt att bli föräldrar via insemination. I Danmark kunde lesbiska par även före 2005, pga ett kryphål i lagen, lagligt genomföra en insemination. I början åkte de flesta lesbiska par till Danmark för att genomföra assisterad befruktning. Detta beror på att väntetiden i Danmark är mycket kortare.

*Undantaget s k närståendeadoption

Lästips:

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

SVT: Nej, barn som växer upp med samkönade föräldrar får inte identitetsproblem

Vi var alla rasister

Vi som är femtio år idag växte upp som rasister.

Det är ett faktum. Det är ingen idé att neka.

Världen var rasistisk. Alla var rasister.

pippiPippi satt i sin soffa och gjorde sneda ögon och sa ”tjing tjong”, Pippis pappa var n*gerkung, och nej, det är inte i sig n-ordet som är problemet, utan bilden av de små hottentottarna i bastkjol som fick representera svarta människor. Tintin, Ture Sventon med flera framställde icke-vita människor som antingen goda men smått löjeväckande eller också onda. Icke-vita var aldrig bara vanligt folk. De var alltid en sorts lustig variant av människa: indianer i fjädrar, kineser i konhattar, afrikaner i bastkjolar, araber i lustiga små hattar.

Det var stereotypernas era.

Ord som ”zigenarnäste” och ”tattare” användes utan eftertanke, asiater kallades ”gula”, indianer kallades ”röda” och samtidigt fick vi barn påpekat för oss av skolan och media att ”n*grer är precis som vi”. Men klyschor som ”alla är lika mycket värda fast de har en annan färg på huden” funkar förstås på samma sätt som ”Kalle Svensson är inte en tjuv”. Om auktoriteter berättar vad någon INTE är blir man medvetet eller omedvetet misstänksam.

Vi sextiotalister stöptes alla i ungefär samma form, oavsett hur klarsynta våra föräldrar var. Vi växte alla upp i kölvattnet av Europas uppgörelse med andra världskrigets fasor och insikten om att det var inte bara i Tyskland judehatet grott. Det hade funnits överallt, i alla västländer. Världen hade gradvis börjat förstå att rasism var oacceptabelt, men man famlade efter mekanismer för att hantera den nya insikten. Fruktansvärda bilder från Vietnam kablades ut, Martin Luther King höll sitt tal och dödades några år senare men här hemma var det svårt att hitta någon som inte var pursvensk. Icke-vit var i princip lika med icke-svensk.

Men 80-talet kom, vi blev vuxna, invandrare och adoptivbarn började komma till Sverige i allt högre utsträckning och vi blev mer medvetna om vårt eget beteende.

Grovt räknat kan vi sedan delas upp i två kategorier:

  • Vi som gjort upp med vår uppväxt, tänkt till runt våra inre mekanismer, lyssnat, bottnat och arbetat med de fördomar vi oundvikligen hade. Vi som ansträngt oss för att slå sönder dem en efter en. Vi som öppnat våra ögon och öron, analyserat stereotyper, tagit in och bearbetat, förstått och kommit ut på andra sidan.
  • De som tycker det var bättre när man kunde kalla en spade för en spade och som känner sig svikna av alla oss andra, som inte begriper hur mycket bättre det var förr. De sörjer den bortklippta dockan i Disneys julafton-film, de är arga över att glassen”Nogger Black” dragits tillbaka och anser Tintin i Kongo måste fortsätta läsas för barn.

Självklart finns en skala däremellan, men det finns ett enkelt lackmustest, och det är huruvida du lyckats sluta säga ”n*gerboll”. Har du inte det, eller om du visserligen slutat, men innerst inne tycker det är fånigt att ordet inte används längre, är du en tvåa, för då har du inte lyssnat och förstått. I alla fall inte tillräckligt.

Vi i Generation X är föräldrar till ”the millennials”. Och de har växt upp i en värld som är avsevärt mindre rasistisk än vår. N-ordet är utrangerat, stereotyper är borttagna från barnböcker och filmer, människor av annat ursprung finns runtomkring dem och pedagogisk personal som förskollärare, lärare och fritidspedagoger arbetar oavbrutet med fördomar på ett djupare och mer medvetet plan än 70-talets svepande ”alla är lika bra”.

Det som skiljer dessa barns uppväxt åt är vi som är deras föräldrar.
Och där finns en skillnad: vår uppväxt var liksom ”snällt” rasistisk. Vi fick sällan lära oss att tycka illa om människor av annat ursprung. Vi fick bara inte lära oss att respektera dem. Vi växte upp med ett ”vi och dom”-tänk, men vi avskydde ingen.

Men föräldrar av kategori två har under årens lopp utvecklat en så stor bitterhet mot både människor av annat ursprung och mot samhället som blivit alltför ”politiskt korrekt”, att deras barn växer upp med ett hat vi sextiotalister var nästan helt förskonade från. De får lära sig att se människor av annat ursprung som snyltare, våldtäktsmän, smutsiga, cyniska och ohederliga. De får lära sig att vi etniska svenskar är utsatta för en invasion av ickesvenskar och att vi måste värna oss för att de inte ska ta över vårt land. De får lära sig att de etniska svenskar som inte delar denna uppfattning antingen är ”naiva” eller ”landsförrädare”. De får lära sig att deras jämngamla är fiender.

Men ”det goda hatet” då? Finns inte det? Jo, självklart finns en uppgiven avsky även från dem som växt upp som icke-rasister mot tvåornas barn. Deras avståndstagande mot de främlingsfientliga är ofta verbalt skoningslöst och ibland till och med fysiskt våldsamt. Även tolerans rymmer intolerans.

Där är vi nu. Det finns en grupp ”millenials” som är mer öppna, multikulturella, vidsynta och toleranta än någon annan generation någonsin, och så finns den andra gruppen, som hatar ”främlingar” minst lika mycket som nazisterna i 30-talets Tyskland.

Denna generation är förmodligen den mest splittrade någonsin. Så är det i Sverige, och så är det i de flesta västländer.

Och det är vårt fel.

Vi har stöpt våra barn i olika formar, och om tio-tjugo år ska de på något sätt samsas om att leda vårt samhälle. Och då sitter vi där, som maktlösa pensionärer, och undrar vad vi borde gjort annorlunda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.