Det börjar alltid så oskyldigt. En minister tar ordet “problematiskt” i sin mun, lutar sig tillbaka och låtsas att det handlar om språk. Som om världen förändras för att man byter etikett på en pärm. I riksdagen den 24 april 2026 säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M): “Jag delar bedömningen att begreppet islamofobi är problematiskt. Regeringens föredragna term är antimuslimsk rasism.”

---

Det låter nästan ansvarstagande, som om regeringen hittat ett mer precist begrepp. Och visst: i handlingsplanen mot rasism och hatbrott (beslutad 12 december 2024) slås fast att antimuslimsk rasism är en form av rasism riktad mot muslimer och personer som uppfattas vara muslimer.

Men det är här den politiska mekaniken syns. För samtidigt gör regeringen – påhejad av Sverigedemokraternas ideologiska fixering vid begreppskrig – något som är mycket större än en redaktionell ändring: den öppnar dörren för att själva namnet på ett samhällsproblem ska göras till slagträ, misstänkliggöras och på sikt bortförhandlas även internationellt.

Ministern säger det rakt ut, lite för rakt ut, nästan som om hon glömde dramaturgin: FN-dagen “International Day to Combat Islamophobia” är en officiell FN-dag, och “man kan ha synpunkter på namnet och tycka att man i FN bör jobba för att förändra det.”

Där har du projektet. Inte att bekämpa hatet, utan att korrigera rubriken.

Ordet som hinder för strategin

Det här är inte första gången högern låtsas att ett ord är farligare än det ordet försöker beskriva. I interpellationen som ledde fram till debatten (Interpellation 2025/26:396 Begreppet islamofobi) skriver Richard Jomshof (SD):

”Ett av de vapen islamisterna använder sig av är det kritiserade begreppet ”islamofobi”. Genom att stämpla människor som ”islamofober” försöker dessa antidemokrater tysta legitim kritik av islam och den pågående islamiseringen”. (Källa: Riksdagen)

Det är en gammal propagandamodell: flytta fokus från brotten, diskrimineringen, hoten – till den som försöker sätta ord på dem. Om du kan få publiken att tro att begreppet är en del av fiendens plan, behöver du inte längre diskutera vad människor faktiskt utsätts för.

När ministern i protokollet dessutom återger kritiken mot “fobi”-delen – att det leder tankarna till “enskilda individers irrationella rädslor” snarare än diskriminering – låter det sakligt.

Men det är också en elegant rökridå: man kan byta ord utan att byta vilja, resurser, uppföljning, ansvar – och sedan peka på språkbytet som bevis för handlingskraft.

Den verkliga konsekvensen: avpolitisering och ansvarsflykt

När staten byter begrepp i styrdokument handlar det inte om Svenska Akademien. Regeringen kan inte bestämma “definitioner av ord” i samhället. Men den kan bestämma statens vokabulär – och därmed vad som blir mätbart, uppföljningsbart och politiskt synligt.

Det som riskerar att hända när “islamofobi” görs till förbjuden mark i officiella sammanhang är tre saker:

1. Problemet blir lättare att relativisera. “Islamofobi” fungerar i offentligheten som ett etablerat paraplyord för hat, diskriminering och avhumanisering riktad mot muslimer eller personer som uppfattas som muslimer. När ordet delegitimeras blir nästa steg att varje påtalande kan avfärdas som “språkpolisiärt”, “känslostyrt” eller – som Jomshof skriver – ett “vapen”.
   
2. Fokus flyttas från struktur till individens känslor. Regeringen säger att man vill bort från “fobi”-associationen. Men den politiska effekten kan bli den motsatta: debatten fastnar ännu mer i semantik och “rädsla”, medan diskriminering, hot och hatbrott får spela statist i kulisserna.
   
3. Internationellt blir Sverige en bromskloss i fel fråga. FN har en officiell observansdag och en särskild funktion kopplad till begreppet.

EU:s institutioner arbetar explicit med att bekämpa antimuslimskt hat/anti-Muslim hatred, och har gjort det under lång tid.

Om Sverige lägger diplomatisk energi på att “jobba för att förändra namnet” i FN, så är det inte neutral ordvård. Det är ett val av strid: att angripa terminologin runt ett minoritetsskydd snarare än att förstärka skyddet.

Och allt detta sker i en politisk miljö där SD – regeringsunderlaget – gång på gång försökt göra muslimers plats i Sverige till en fråga om lojalitet, misstanke och kulturkrig. I det sammanhanget är språkbytet inte oskyldigt. Det är ett sätt att flytta gränsen för vad som anses legitimt att kalla rasism.

Regeringen vill alltså byta ord för att tydliggöra att det handlar om människor, inte religion. Men samma regering och samma underlag ägnar riksdagsdebatt åt att misstänkliggöra själva benämningen – och öppnar för att Sverige ska arbeta för att FN ska byta namn på sin dag. Man kan kalla det politiskt hantverk. Man kan också kalla det vad det är: en metod att göra problemet svårare att formulera, svårare att hålla ansvariga för och därmed enklare att leva med. Hatet bryr sig inte om ord. Men makten gör det – när orden hotar att bli bevis.

---

Källor:

Riksdagen: Interpellationsdebatt 24 april 2026 Begreppet islamofobi

Regeringen: Handlingsplan mot rasism och hatbrott

Riksdagen: Interpellation 2025/26:396 av Richard Jomshof (SD) Begreppet islamofobi