För snart tre år sedan skrev jag en artikel här på Motargument om varför vi bör sluta med att använda ordet ”handikapp”. Artikeln inleddes med funderingar kring varför Malmö stad envisades med att behålla ordet ”handikapp” i namnet på den badplats på Ribersborg som är försedd med särskilda anpassningar för att alla som vill ska kunna komma i havet.
Jag skrev till Malmö stad och påpekade att det inte ligger i tiden att svänga sig med sådana formuleringar. En tid senare utlystes en enkät där enskilda i Malmö kunde lämna förslag på ett nytt namn för badplatsen. Jag skickade in ett par förslag på samma tema som det förslag som blev verklighet för ett par månader sedan.
”Öresunds Funkis – badet utan hinder”. På Malmö stads hemsida kan du läsa mer om badplatsen.
Detta är en av många åtgärder som krävs för att vi ska kunna lägga ytterligare ett stigmatiserat, omodernt och nedsättande ord på historiens soptipp. Det är en lång väg kvar att gå vad gäller detta, och många andra, ord som fortsatt används såväl officiellt som av gemene människa. Vi kan alla bidra till ett mer inkluderande och jämlikt samhälle.
Kuriosa: Den vägskylt som jag nämnde i ursprungsartikeln – som står vid infarten mot badplatsen – är numera utbytt mot en skylt med en rullstol och den vedertagna vägskylten för ”bad”.
Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.
Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.
För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.
Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.
Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.
Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.
Hur ser vår människosyn ut?
Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?
Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.
Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.
För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.
Skiftande status ger skiftande stigma
En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.
För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.
Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.
Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.
Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.
Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.
Är ett samhälle för alla blott en utopi?
Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.
”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.
Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.
Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.
För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.
Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:
Idag pratas det mycket om nedskärningar i de sociala rättigheterna för de med funktionsnedsättningar. En LSS-utredning föreslår nedskärningar i LSS för barn och äldre. Frågan är hur man ens kan diskutera detta? Funktionsnedsatta har diskriminerats, hatats och förintats genom seklen. De var liksom judar och romer de främsta måltavlorna för nazisternas förintelse. Att skära ner i LSS för att spara, är inte det lika illa som att föreslå husarrest för romer eller judar?
Funkofobi… vad är det?
Många förstår inte hur det känns att bli diskriminerad. Därför krävs det lite radikala jämförelser.
Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk dig att judar hade haft samma situation som personer med funktionsnedsättningar har i Sverige idag.
– Många svenskar har fördomar om judar och vet inte riktigt hur de ska agera inför dem. Många särbehandlar judar negativt.
– Tänk dig att SJ har specialregler för dig som är jude. Om de anser att de inte kan släppa ombord dig på tåget får du inte komma ombord. Om de speciella judeplatserna ombord är sönder, samma sak.
– Specialregler gäller för ansökan om lov för två judar att flytta samman och det är inte säkert att de får ha sex. Blir kvinnan med barn försöker sociala myndigheter oftast övertala henne att genomgå abort.
– I teorin får du flytta var du vill men du måste ansöka hos myndigheterna om det. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen berövas du många av dina mänskliga rättigheter.
– Än idag anses det lite suspekt om en jude säger att hen vill ha familj och barn. Myndigheterna ser detta som en ekonomisk belastning. Fram till 90-talet pågick öppet och lagligt tvångssteriliseringar av judar och tvångsomhändertaganden av judiska barn. Många kan vittna att myndigheterna än idag utövar påtryckningar på gravida judinnor att inte fullfölja graviditeten och antyder att du kommer att förlora medborgerliga rättigheter om du gör det.
– När du är ute på stan ses får du inte ta dig runt hur du vill på gatorna. Enbart vissa gator och trottoarer är öppna för judar.
– Det står inte ”judefri zon” utanför alla kommunhus men om du försöker komma in så får du ofta inte komma in. Så är det i många kommunlokaler. I vissa fall får du komma in bakvägen, via soprummet, som är märkt med en gul stjärna ”för judar enbart”.
– Du måste ansöka om rätten att få lov att kissa, bajsa, äta och klä på dig när och hur du vill. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen kanske de bestämmer att du bara får kissa, äta, gå ut på stan vissa timmar om dygnet. När du ansöker om att bland annat få lov att kissa när du vill kommer en kommuninspektör hem till dig. Denne ställer intima frågor om ditt sexliv, hur ofta och hur länge du är på toaletten och hur du äter för att bedöma om du ska få samma rättigheter som icke-judar.
– Bara vissa arbeten är öppna för dig. Oftast lågbetalda jobb där i många fall du betraktas som mindre vetande bara för att du är född jude.
Orättvis jämförelse? Fråga en del av dem som lever med funktionsnedsättning om de anser det.
Som grädden på moset pratar de som styr över samhället om att det är för dyrt med den assistans som finns. Man måste spara på LSS. Så just nu dras LSS in för många många människor. Jag vet 30-åringar som tvingats flytta hem till mamma, människor som mister sina jobb och som inte kan delta i föreningsliv och det politiska livet mer. Jag vet barn som mister assistans så föräldrarna måste sluta jobba för att vara med barnet.
Denna diskriminering pågår dagligen och alltför många vet inte att verkligheten ser ut så här. Detta trots att man borde veta bättre. För 70 år sedan förintades ju många av Europas judar i den stora nazistiska slakten på dem.
Drastiskt men korrekt
Känns detta här ovan bra, när du läser det? Nej! Ändå är detta verkligheten för många av oss med funktionsnedsättningar i Sverige idag. Det är korrekt att vi har det bättre i Sverige än andra i de flesta länder på planeten, men det är långt, långt ifrån bra, och det som ses som medborgerliga rättigheter för de flesta, ses ofta inte som det för oss.
En del av er kommer att reagera mot jämförelsen mellan judar och personer med funktionsnedsättningar och kalla det en överdrift. På det svarar vi att det bara visar hur illa ställt det är i Sverige.
Nazisternas förintelseprogram riktades även mot folk med funktionsnedsättningar. Detta kallas i funkiskretsar globalt för den ”glömda förintelsen”. Hundratusentals med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar förintades, eftersom de sågs som ”svaga” och ”mindervärdiga”.
På tal om just det…
Folk med CP-skada gasades. Folk med medfödd hörselskada, eller psykiska funktionsnedsättningar, fick knivar uppkörda i könsorgan och steriliserades för att bevara ”rasens renhet”. Medfödda funktionsnedsättningar betraktades som något ”ont” som samhället skulle göra sig av med, de ansågs tära på samhällets resurser. Sedan spelar det ingen roll om det var hörselskada, blindhet, utvecklingsstörning, autism, adhd, Aspergers eller cp- eller ryggmärgsskada. Var man född med grav funktionsnedsättning så drabbades man hårdare av nazisternas vrede, både av bråd död och sterilisering.
Den som vill veta mer kan läsa den utmärkta boken Forgotten Crimes.
Precis som fallet med de homosexuella, romer och judar, ryska krigsfångar (m fl) drabbades även funkisar av nazismens terror. Att inte räkna in detta i förintelsen är lika mycket revisionism som när Ahmed Rami påstår att judar aldrig förintats.
I Sverige massförintades de inte. Men även här spärrades de in, diskriminerades och även mördades, för att de var kostsamma och ”skadliga” för samhället. Om de hade ”tur” så tvångssteriliserades de ”bara” eller utsattes för tvångsomhändertaganden och tvångsaborter om de blev gravida. Om de hade mer otur utsattes de för experiment eller dödades, även här i civiliserade Sverige.
Det är inte nog med det. I Sverige spärrades personer med funktionsnedsättningar in på långvård och hem, i princip fram till LSS-reformen 1994 då de fick frihet och personlig assistans.
Funkofobi och LSS-reformer
De måste ändras. Därför välkomnar jag en debatt kring, och medvetandegörande om, ordet funkofobi. Det som måste till i Sverige är att fler börjar betrakta diskriminering av personer med funktionsnedsättningar som lika galet och fel som t ex antisemitism, islamofobi och homofobi.
Tillgänglighet, arbetsmarknad, rätt till privatliv, rätt till frihet och rätt till liv överhuvudtaget. Allt detta som anses självklart av alla, måste ses som självklart för funkisar också. Därför behövs, tyvärr, begreppet funkofobi.
Som sagt: funkofobi är hat och fördomar om personer med funktionsnedsättning och är något som måste motverkas.
Nedskärningar i LSS som gör att personer mister friheten att kunna gå ut och ta en fika, vara politiskt aktiv eller aktiv i föreningslivet, arbeta eller t ex bajsa när man vill, känns lika illa för de som drabbas av fängelse och husarrest känns för alla utan funktionsnedsättningar.
Och därför kan vi inte bara diskutera nedskärningar i LSS av ekonomiska skäl. Vi kan inte göra det utan att diskutera sekler av statligt förtryck mot funkisar i Sverige, inte utan att diskutera hur de upplever diskrimineringen idag, och inte utan att ta i beaktande att även funkisar förintades av nazityskarna, ofta av ekonomiska skäl. De kostade för mycket.
Man vill dra in friheten för förintelsens offer, de med funktionsnedsättningar. Det är illa.
Är det ett modernt, jämställt och demokratiskt samhälles skyldighet att vara inkluderande? Det anser våra beslutsfattare och därför har gamla lagstiftningar kring tillgänglighet med åren försvunnit och nya har tillkommit. De nya lagstiftningarna syftar till att samhället ska bli tillgängligt för alla.
Fram till 1 juli 2018 omfattas inte företag med färre än tio anställda av kravet på tillgänglighet. Många aktörer kan alltså, lagligt, fram tills dess stänga ute vissa människor från sina etablissemang. Inom ett halvår kommer alltså den nya tillgänglighetslagen, som berör65 000 företag, att träda i kraft.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 c § diskrimineringslagen
(2008:567) ska ha följande lydelse.
Förbudet mot diskriminering i form av bristande till gänglighet i 12 § första stycket 1 gäller inte
1. i fråga om bostäder,
2. för privatpersoner,
och
3. om det i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster krävs åtgärder i fråga om fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket enligt plan- och bygglagen (2010:900) eller äldre motsvarande bestämmelser och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.
Den punkt som i den nya lagen är bortplockad är följande:
3. för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare
Enligt SCB:s statistik för 2013 (prop. 2013/14:198) har 92 procent av företagen inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport färre än tio anställda.
Den nya tillgänglighetslagen kommer att träda i kraft 1 juli 2018. Förändringen i lagstiftningen är efterlängtad och välkommen, och den lär få stor betydelse.
Mot bakgrund av att så många etablissemang hittills har kunnat stänga ute en stor grupp människor är förändringen närmast revolutionerande. Först nu kan vi börja tala om anpassning för funktionsvarierade utöver myndigheter och storföretag.
En annan bra sak som propositionen till lagförslaget tar upp, är att den beräknar att både funktionsvarierade och företagen gör ekonomiska vinster på förändringarna, då lagändringen beräknas öka konsumtionen av varor och tjänster genom att funktionsvarierade nu lättare kan ta del av dem.
Vi talar gärna och ofta om diskriminering av alla möjliga grupper, men den här stora gruppen av beräknat hundratusentals personer är oftast osynlig. Nu är tiden för upprättelse.
Den nya tillgänglighetslagen innefattar som synes inte bostäder och privatpersoner. Nästa steg torde vara att inkludera även bostäder i lagstiftningen om tillgänglighet. Hur länge ska vi behöva vänta på att kampen mot diskriminering av funktionsvarierade tar nästa steg?
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på heterosexism. Vi fortsätter med funkofobi.
Funkofobi är fördomar mot personer med funktionsvariationer. För många är vi bara cp. Om vi ska slå hål på fördomarna så måste vi börja prata om dem. Vår kampanjs mål är att få så många som möjligt att prata om de fördomar som finns mot personer med funktionsvariationer. Det har vi lyckats med.
Människor med funktionsnedsättningar, såvål fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska, har genom alla tider varit en utsatt, bespottad och diskriminerad grupp. Alla människor har olika förutsättningar i livet. Vissa föds med en funktionsnedsättning, andra blir funktionsnedsatta på grund av yttre våld, eller genom sjukdom. Varje gång någon blir misshandlad föreligger det en risk att personen drabbas av någon form av funktionsnedsättning. Genom olyckor eller genom, t ex, stroke, missbruk eller tumör, kan man ådra sig en funktionsnedsättning. Om detta sker i vuxen ålder brukar man tala om förvärvad hjärnskada.
Symbolen med pusselbitar kan innebära att människor med autism stigmatiseras
Exempel på fysiska funktionsnedsättningar, som innebär svårigheter att koordinera, styra och balansera huvud, bål, armar och ben, är CP-skada och ryggmärgsbråck. Intellektuell funktionsnedsättning kallas också kognitiv funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning. Människor med utvecklingsstörning har svårigheter att ta in, bearbeta och förmedla information, vilket i sin tur innebär att det krävs mer tid för att förstå. De s k neuropsykiatriska, eller psykiska, funktionsnedsättningarna skapar svårigheter för individen att fungera i det sociala samspelet. Exempel på sådana funktionsnedsättningar är autism, Aspergers syndrom och ADHD. Inte sällan har en individ fler än en funktionsnedsättning.
Psykisk ohälsa kan innebära, mer eller mindre varaktig, funktionsnedsättning, såtillvida att det påverkar individens funktioner i vardagen. Psykisk ohälsa är, liksom funktionsnedsättningar, stigmatiserat och kan ligga till grund för att människor är utsatta för diskriminering och kränkning. Exempel på psykiska hälsotillstånd som kan innebära funktionsnedsättning för människor är schizofreni, depression, borderline och bipolär sjukdom.
I sammanhanget är det viktigt att skilja på funktionsnedsättning och funktionshinder. Funktionsnedsättning beskriver en egenskap hos en individ, medan funktionshinder förklarar hur denna egenskap påverkas av omgivningen. Det kan handla om brister i miljön, såsom tillgänglighet, eller om okunskap hos andra människor. En funktionsnedsättning behöver alltså inte innebära ett funktionshinder.
Fördomar och diskriminering gentemot människor med funktionsnedsättning har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Funkofobi grundar sig i en rädsla, avsky eller osäkerhet gentemot människor som uppfattas vara annorlunda, eller konstiga. Termen kan, med enkelhet, jämföras med homofobi eller rasism, eftersom det handlar om att särskilja människor på grund av ”annorlunda” egenskaper, jämfört med vad som uppfattas vara normen.
Det är nödvändigt, som vid alla andra uttryck av fördomar och diskriminering, att upplysa de som inte behandlar människor med funktionsnedsättning på samma villkor som vem som helst. Det är också nödvändigt att vi markerar att vi inte accepterar att människor uttrycker sig funkofobiskt. Det är vi alla skyldiga varandra och samhället. Samhället ska vara för alla, d v s inkluderande och vi ska skapa utrymme för delaktighet. Därför är det så viktigt att samhället, och de som besitter kunskap om funktionsnedsättningar, sprider information och upplysning för att, på så sätt, skapa förståelse hos andra människor.
T o m i media beskrivs människor med funktionsnedsättning på ett kränkande, och omodernt sätt. För bara någon dag sedan kontaktade jag Dagens Nyheter för att påpeka att de hade använt sig av orden ”handikappad” och ”förståndshandikappad”. Det är svårt att acceptera att någon, och i synnerhet inte media, befattar sig med sådan vokabulär. Jag fick, dagen efter, svar om att artikelförfattaren hade korrigerat ”felet” i den aktuella artikeln. Detta förändrar den digitala utgåvan, inte den fysiska. Problemet är dock att det förekommer. Det ska inte förekomma.
Många använder sig av omoderna, och förlegade, benämningar på funktionsnedsättningar av gammal vana, utan att tänka sig för. Det finns också de som fortsätter att använda benämningarna för att det ”alltid har hetat så”. Den värsta kategorin är de som använder de kränkande uttrycken just för att kränka, nedvärdera och förminska. Oavsett vilken kategori man själv ingår i, är det viktigt att förstå att hur man uttrycker sig om andra människor påverkar alltid andra människor. Även människor med funktionsnedsättningar uttrycker sig slarvigt, och använder förlegade ord för att beskriva sin egen, eller andras, funktionsnedsättning. Det är svårt att acceptera detta förfarande, trots att den som uttrycker sig funkofobiskt själv har en funktionsnedsättning. Det är att ge sig själv mandat att uttrycka sig nedvärderande om andra, mot bakgrund av sin egen situation. Att man vill bli kallad ”handikappad” är mot bakgrund av detta, inte ett argument. Man kan dra paralleller med individer som föredrar att kalla sig själva ”neger”. Effekten blir densamma.
Genom tiderna har skällsorden varierat. På skolgården, på arbetsplatsen, i samhället och, numer, på Internet, har det funnits behov hos de flesta av oss att, i syfte att vara elak, kombinerat med okunskap, kasta kränkande benämningar på andra. Andra behöver inte alltid vara människor med funktionsnedsättning, utan det kan också vara uttryck som används mot vänner, eller personer man inte tycker om. Det man glömmer bort är att dessa ord inte egentligen innebär det man tror att de innebär, utan något helt annat. Mer om exempel på nedvärderande benämningar går att läsa här.
”Funkis är mer än att bara ha en funktionsnedsättning, det står för en personlighet och är ett avspänt namn, det känns roligt.”
En sak som påvisar okunskap, och brist på inkluderingstänk, är då människor väljer att vända sig till den som råkar göra funkisen sällskap. Detta är en ständigt förekommande företeelse och påverkar den enskilde negativt. Det fungerar som en förstärkning av de egenskaper denne besitter, d v s individen känner sig utpekad, annorlunda och mindre vetande. Huruvida funktionsnedsättningen hos den utsatte är fysisk, intellektuell eller neuropsykiatrisk spelar mindre roll. Förnedringen, och kränkningen, är densamma. Anledningen till att man ”tar hjälp” av den man tror förstår bättre, stavas fördomar. Fördomar som vi alla har ett kollektivt ansvar för att tvätta bort.
Oavsett vilken funktionsnedsättning en människa må ha så är det ett faktum att det förekommer diskriminering av funkisar. Från och med den 1 januari 2015 är bristande tillgänglighet diskriminering enligt diskrimineringslagen. Bristande tillgänglighet innebär att en verksamhet inte vidtar skäliga åtgärder för att en människa med funktionsnedsättning ska ges samma möjligheter som en människa utan funktionsnedsättningen. Detta diskrimineringsförbud gäller inom följande områden: hälso- och sjukvården, socialtjänsten, Försäkringskassans tjänster, utbildningsområdet, arbetslivet samt verksamheter som tillhandahåller varor och tjänster.
Ett steg i rätt riktning är att ordet funkofobi kommer att finnas med i nästa utgåva av Svenska Akademiens ordlista (SAOL), som beräknas finnas tillgänglig 9 april 2015. Detta innebär att ordet inte betraktas som ”hittepå” utan ett riktigt ord och ett erkännande för en utsatt grupp. Daniel Pollak, vice förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade utvecklar varför detta är ett viktigt steg för funkisar.
Vi människor är olika. Vi har olika förutsättningar. Vi har olika egenskaper. Vi har olika förmåga. Men vi är alla människor. Vi är alla lika värda. Vi är alla skyldiga att visa andra människor respekt för deras unika person. Många missar devisen om allas lika värde. Denna miss beror på okunskap, rädsla eller osäkerhet gentemot det man uppfattar som annorlunda. I värsta fall beror det på att man anser att alla människor inte har samma värde. Vi har alla ett egenansvar för hur vi uttrycker oss. Vi kan alla tänka på att använda rätt vokabulär när vi talar om, eller till, människor med funktionsnedsättningar. Vi kan alla tänka på att inkludera, inte exkludera. Det är då vi kan slå hål på fördomarna.
Motargument 