Etikettarkiv: kritik

Skärpning IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige)!

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har under flera år i rad riktat kritik mot IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige), mest p.g.a. inbjudna föreläsare som har uppträtt med ett kroniskt judehat.

Alla dessa uppenbara antisemitiska konspirationer kritiserades av en rad opinionsbildare: Vänster som höger, politiker och journalister.

Hur många gånger som helst har vi undrat: ”Kommer det någon gång någonsin att ta slut?”

Trots upprepade kritikvågor så fortsätter vi att se ett och samma scenario:IFIS bjuder in en föreläsare – SKMA upptäcker grov antisemitism i föreläsarens CV – sedan börjar kritiken att darra och eka – och på slutet kommer en IFIS-företrädare och ber om ursäkt.

Det känns som en ond cirkel. En repris som alla har tröttnat på.

Men vad är det som pågår?

Varför händer det och varför upprepas det?

Sluta bjuda in föreläsare från etablerade politiska partier i Mellanöstern och Nordafrika tills vidare

Enda sättet att bryta den här onda cirkeln är att IFIS slutar att bjuda in föreläsare från de etablerade politiska partierna i länder i Mellanöstern och Nordafrika. Anledningen till det är många, bl a faktumet att det idag är svårt att finna etablerade partier (i betydelsen tillåtna av det politiska etablissemanget) i någon av  dessa länder som är fritt från judehat, kvinnoförtryck eller homofobi.

Inget etablerat politiskt parti är utan religiös inblandning och påverkan.

Alla etablerade partier i dessa länder använder några valfria delar av islam att grunda sin politiska ideologi på. Det saknas fortfarande en inspirationskälla för att skapa samhällssystem utanför religiösa grunder.

När IFIS bjuder in en föreläsare från länder i Mellanöstern eller Nordafrika så är det ofta en auktoritet inom något av dessa religiös-politiska partier i vilka man fortfarande vinner massor av poänger genom frågor om hur en kvinna ska vara och inte vara för att duga, och hur man ska hantera ”judefrågan”.Med tanke på den låga graden av yttrandefrihet som utmärker de flesta av dessa länder, så är det enbart tillåtet att propagera för religion i den färg och form som lönar sig i diktaturen. Därför är det helt omöjligt att en etablerad och accepterad föreläsare uppnår sina framgångar utan att bli erkänd och belönad av diktaturen där han (eller hon) är verksam. Kravet är ofta tydligt när de flesta föreläsare och imamer har i uppdrag att stärka diktaturen i landet genom den islamformen som diktaturen har lagt in som giltig.

Den dagen Mellanösterns och Nordafrikas regimer tillåter kunniga och väl utbildade föreläsare att fritt tala om islam som uppmanar till kunskap och respekt mellan människor, då är det dags för alla arabiska årstider och inte bara våren.

Islamistiska diktaturer och deras egna idéer

Dagens diktaturer i alla dessa länder har, tvärtom, sågat bort kunskaper och levererar istället ständigt propaganda för sina egna idéer. Hatet mot någon annan etnisk eller religiös grupp blev liksom ett utrymme, en soptipp, att tömma ut sin vrede på. Stora och starka män som kan vända upp och ned på samhället känner mindre förtryck av systemet så länge de har möjlighet att förtrycka kvinnor: egna fruar, systrar och mammor.

Det är ofta från den här typen av miljöer som IFIS bjuder in föreläsare.

Kastar man blickar på t ex på Saudiarabien, kan man se flera olika samhällssystem i ett och samma land; monarki, slaveri, feodalism, en diktatorisk regim och kapitalism. I andra länder i området ser man andra kombinationer av samhällssystem som på olika sätt rättfärdigas med hänvisning till islam.

Man använder islam som grundsten för alla dessa kombinationer för samhällssystem även om det krockar totalt och skapar en absurd obalans.

Naturligtvis är det svårt — nästan omöjligt — att boka in en av regimen accepterad föreläsare från en sådan miljö, utan att det dyker upp problem med föreläsarens uttalande om kvinnor, judar eller homosexuella.

Det är nästan omöjligt att en föreläsare, som accepteras av regimen, åker till Sverige med syfte att tala om religion, andlighet och gudstro, utan att ta upp politiska frågor som är aktuella i hans land eller hur hans favoritparti (som han själv röstar på) ser på religionen.

Därför är det omöjligt för bröderna i IFIS att både bjuda in etablerade föreläsare från Mellanöstern eller Nordafrika, och samtidigt undgå kritikstormar som får konsekvenser för alla muslimer i Sverige.

Nästan alla dessa föreläsare är i regimens/diktaturens tjänst, med uppdrag att tala om islam som formats av något judehatiskt och kvinnofientligt politiskt parti. IFIS styrelse är säkert mer medvetna om det än jag.

Därför blir man, som muslim, gång på gång ledsen och besviken över att se en banad väg för föreläsare som enbart kan skada och förringa muslimer i Sverige, samtidigt som IFIS styrelse vägrar att se andra alternativ.

Fortfarande så förstår jag inte:  Varför måste de boka sådana föreläsare, vilkas livsstil totalt krockar med livet som svenska muslimer lever här och nu?

Detta är två olika dimensioner.

Islam ser ut på olika sätt

Religion är anpassningsbar. Hur en religion ska se ut beror på landets system, livsstil, mentalitet, historia, geografiska läge m.m. Vi vet mycket väl att islam i Afghanistan inte är densamma som islam i Turkiet, och att varken turkisk eller afghansk islam kan jämföras med islam i Bosnien. Islam i Saudiarabien och i Indonesien är två olika världar.

Detsamma gäller Sverige.

Islam i Sverige kommer förr eller senare att formas efter det svenska systemet, efter våra livsrutiner, sättet att leva och tänka. Allt annat vore helt surrealistiskt.

Så vad är det man föreställer sig att islamistiska föreläsare från diktaturer kan lära muslimer i Sverige? Deras syn på islam står i total kontrast med tanken på att muslimer i Sverige och muslimer i Mellanöstern lever i två olika dimensioner, med olika vanor, rutiner, plikter och livstempo.Därför är det en motsägelse i sig att IFIS överhuvudtaget bjuder in etablerade föreläsare från diktaturer och islamistiska regimer, samtidigt som de bedyrar att organisationen vill bygga upp ett svenskt islam för svenska muslimer.

Det är inte bara SKMA:s kritik gällande judehat som är relevant i det hela. HBTQ-personer har också riktat sin kritik mot IFIS, liksom även feministiska organisationer har gjort.

De flesta muslimer, liksom jag själv, troende eller kulturella, vill inte ens se IFIS som representativa för dem.

Det är omöjligt att vi alla har fel i vår kritik.

På slutet måste jag säga att det finns en rad fantastiska föreläsare i Sverige och runt om i världen som IFIS hela tiden missar och hoppar över, och istället går direkt till regimskurkarnas auktoritära imamer och talare, som naturligtvis framstår som UFO:n i varje demokratiskt samhälle.

Helt spontant så undrar man …

Vad är det för islam som IFIS vill kalla för ”svensk islam” med hjälp av regimskurkarnas teorier?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SKMA: Bra att Islamiska förbundet avbokar antisemitisk talare, men inbjudningarna följer ett oroande mönster

Amineh – Vänsterpartiets TNT

Så fort Amineh Kakabaveh petades från vallistan förklarade hon rakt ut att hon tror det berodde på att partiet inte vill kämpa mot hedersvåld. Det är inte första gången som Kakabaveh och hennes försvarare visar oförmåga att förstå att allt som önskas är en retorik som inte ska offra andra människors rättigheter för frågan om hedersvåld.

Är det mycket begärt av en riksdagspolitiker?

Låt oss säga att Kakabavehs delning av den nazistiska propagandavideon är hundra år gammal skåpmat, trots att skandalen inträffade bara för ett år sedan. Den är färsk – men låt oss sätta punkt för det här: Hon gjorde ett misstag. Hon sa att det var ett misstag. Hon bad om ursäkt.

Tyst nu allihop som kritiserar Amineh Kakabaveh!
Ingen har levt livet i en blomkruka. Fatta. Det var ett misstag.

Men problemet är inte att Kakabaveh har begått ett misstag, utan hur hon valde att handskas med misstaget. En ansvarsfull människa med en riktig ånger på grund av sitt misstag brukar göra sitt bästa för att aldrig upprepa misstaget.

Men så stiligt och elegant blir det inte i Amineh Kakabavehs hantering av misstag.

Kakabaveh fortsatte efter skandalen gällande den nazistiska propagandavideon att springa runt i en rad medier, klädd i offerklänning, för att berätta för allmänheten att hennes kritiker var islamister, folk från olika klaner, kulturrelativister eller förnekare av hedersvåldet.

Hon påstod att hennes parti är stalinistiskt. Att hennes partikollegor är mer eller mindre maktbesatta.

Hennes Facebook-sida fortsatte att fungera som klotterplank för muslimhatiska kommentarer, dygnet runt, likt ett ”7-eleven”, utan att modereras under månader.

Är det så som Kakabaveh borde visa sig efter delningen av den nazistiska propagandavideon för att stärka sin ursäkt och få oss att glömma bort hela nazistscenariot?

Medvetet så tryckte hon in oriktiga uppgifter i sina intervjuer, vilket talar tydligt om en egocentrisk ovilja att ta ansvar för sina handlingar:

”Den antirasistiska tidningen Expo gjorde en stor nyhet av hennes Facebook-delning. Men trots att Amineh tagit bort filmklippet, förklarat vad som gått fel och bett om ursäkt, blev reaktionerna enorma.” FOKUS / den 15:e december 2016 då Kakabaveh blev ”Årets svensk”

Det stämmer inte. Inte alls. Amineh har inte erkänt sitt fel på direkten. Hon lade över ansvaret på ”en vän” som påstås ha delat den nazistiska propagandafilmen. Först senare erkände hon att ingen annan har gjort det utom hon själv.

Även då hon meddelades att detta är fejkad nazistisk propaganda så skrev hon på sin Facebook-sida:

”Jag tog bort klippet inte p g a att innehållet eftersom det stämmer och denna verklighet råder i många av landets förorter”.

”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk Stat och utropad Kalifat snart i flera förorter”.

Kakabaveh var så förtjust i den nazistiska videon, liksom i total förblindelse, att hon hade svårt att erkänna för sig själv att det var fejk:

”En enda person som säger något vettigt och bra, är flicka som kallas för ”den oskulda” kolla blickarna från männen på henne. Titta också somaliska killar som blev generade när de hör vad islamiska mannen säger! Sahlins uppdrag borde vara kartläggning av dessa föreningar och samfund som hjärntvättar ungdomar som faktiskt kommer inte lära sig annat än att kriga för jihad!”

Det fick skandalen att hålla sig höggradig. För hon gjorde inget avståndstagande från innehållet i den nazistiska videon, utan bekräftelse, även efter hon blivit medveten om att det var nazistisk propaganda.

Ett år senare så har hon målat upp en helt annan bild i FOKUS, där hon framstår som ansvarsfull med snabba och effektiva åtgärder, medan hennes kritiker (i det här fallet Expo), har gjort en elefant av en liten fluga.

Ett år efter nazistpropaganda-skandalen så har man sällan sett något liknande:

En riksdagspolitiker förlöjligar sitt eget parti och påstår sig samtidigt vilja stanna kvar i partiet.

Jag upplever Amineh Kakabaveh som en politisk olycka:

Hon blinkar till vänster och svänger till höger.

Inte ens sina egna motioner och förslag har en kör av liberaler försvarat på så sätt som de har försvarat Aminehs hedersvåldsfråga i Vänsterpartiet.

Från Vänsterpartiets riksdagsplats, som sin plattform, har Kakabaveh under längre tid skrikit högt om hur hennes partikamrater enligt henne är okunniga, fega och korrupta. Det är förmodligen därför som liberaler definierade henne som ”en stark röst”. Så stark att det darrar i öronen samtidigt som alla kritiker runt om kring henne blir anklagade för att vilja ”tysta ned” henne.

T o m hela riksdagen beskrevs av Kakabaveh på ett sätt som vi alla är vana vid att se på NMR:s hemsida, där nazisterna talar om ”landsförrädare”:

” Vad händer om du inte blir nominerad till en riksdagsplats vid kongressen om ett år?

– Vänsterpartiet behöver mig mer än jag behöver dem. Vill de inte ha mig, så tackar jag för mig. Då slipper de riksdagens enda uttalade marxist. Och förresten, vad gäller riksdagen, har jag aldrig förut mött så mycket dubbelspel, härskartekniker, osynliggöranden, maktspel och karriärism någonstans tidigare, trots att jag har levt i diktaturer. Rena stalinismen.” FOKUS den 15:e december 2016.

Att en riksdagspolitiker uttalar sig på så sätt, utan belägg eller anmälan, utan initiativ för utredning, är det svårt för någon partistyrelse att svälja gång på gång, när Kakabaveh uppträder i medier.

Sveriges riksdag är värre än en diktatur, säger ”Årets svensk”.

Men islamofobi då?

”I stället för att skydda mig har några i mitt parti försökt utnyttja det som inträffat för att – utan att kunna ge ett enda belägg – sprida bilden av mig som rasist, fascist och islamofob.”

Så citeras Amineh i tidningen FOKUS den 15:e december 2016.

Kakabaveh tycker själv att hon anklagats helt utan någon som helst anledning och belägg.

Men just i samma intervju så poppade muslimhatet och föraktet upp – igen:

”Varför ska V kämpa mot vinster i välfärden men inte mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform och lär ut vidskepelse i stället för vetenskap, trots att vi lever i ett sekulärt land?

En gång till:

”…mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform…”

Vilka religiösa skolor klär ut flickor i ”politisk uniform”?

Hur ser den ”politiska uniformen” ut, Amineh Kakabaveh?

Naturligtvis så anser Amineh Kakabaveh att:

A.) Slöja är ”en islamistisk uniform” vilket vi fick höra av Sara Mohammad (GAPF)
B.) Att slöjan skulle vara som en SS-uniform, vilket vi fått höra av Devin Rexvid.

Båda åsikter finns i Kakabavehs nära kretsar ”i kampen mot hedersvåld”.

Någonstans här kan vi gärna ta upp den kända Martin Strid-skalan om mänsklighet inom varje muslim, då muslimsk religiös klädsel utmålas som politisk uniform.

När muslimer retoriskt kläs i ”en politisk uniform” så slutar de automatiskt bli vanliga civila.

Muslimer blev soldater i ständig tjänst som kopplas till ett politiskt mål.

”En hemlig agenda” känd från Eurabia?

I så fall är muslimer inte vanliga civila utan generellt soldater.

Och mot soldater måste man slåss.

Inte retoriskt, i alla fall.

Avhumanisering av muslimer har i Kakabavehs nära kretsar pågått under lång tid nu. De kan inte ta upp frågan om hedersvåld utan att sprida hat mot muslimer.

Det är där någonstans som problemet bara upprepas.

Amineh Kakabaveh har för länge sedan förklarat att hijaben generellt är synonym för kvinnoförtryck och att beslöjade kvinnor kan bara sprida islamofobi. Hon ställde sig mot antirasister som gav sitt stöd till kvinnornas rättighet att bära hijaben. (se skärmdumpen nedan, tack).

Men Amineh är som en magiker som viftar med hedersvåld-kortet i ena handen och kastar med andra handen det glittrande muslimhatet till publiken. Applåd!

Nu aktualiseras Martin Strids evolutionsfråga igen:

Är muslimer människor? Somalier? Afrosvenskar? Invandrare?
Var tog människans lika värde vägen, om man väljer att ha en rad minoriteter i landet som offer för hedersvåldsfrågan?
Är hedersoffer mer värda och de andra värdelösa? Varför är det svårt att jobba för bådas rättigheter?

Svaret är att många struntar fullständigt i hedersvåldsfrågan men hyllar den enbart för att man fick utrymme att sprida muslimhat. Precis som friheten att skrika ut ”Död åt Mohammed! Död åt islam!” …en kommentar som Kakabaveh ”gillade” på Facebook.

Liberaler har sagt att Vänsterpartiet behöver Kakabaveh och utan att ens gå in i debatten har Vänsterpartiet accepterat order. Bra.
Vänsterpartiet övertygades av högerkören att de behöver ”en stark röst” som kan fortsätta eka och darra, splittra och anklaga Vänsterpartiet för ”tystnad”, ”okunskap” och ”vägran” gällande hedersvåldsfrågan.

Samma parti som har lagt in den här motionen i riksdagen gällande våld mot kvinnor där hedersvåldsfrågan ingår. Alla andra riksdagspartier har skrivit på den här motionen.
Så… i en populistisk epok gäller det bara att skrika högt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer läsning:

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

V-motion om mäns våld mot kvinnor – Amineh lyser med sin frånvaro

Om kollektiv skuldbeläggning av judar

Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.

Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.

Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.

Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.

Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.

Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.

finkelstein-non-copyright
Norman Finkelstein

Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.

Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.

Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.

Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.

Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.

dror_feiler_ship_to_gaza
Dror Feiler på Ship to Gaza

Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).

Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.

Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.

Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.