Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.
Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte 
välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.
Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten.
Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.
De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.
I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.
Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar.
Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung.
Motargument 