Etikettarkiv: pojkar

Krönikor

Offren, alltid offren

Gästkrönika av Peter Robsahm

Heder är ett svårt ämne.

Jag har nyligen fått veta att jag bör ”läsa på” så att jag vet vad det innebär.

Jag har också fått veta om vikten av att definiera hedersbegreppet och hålla isär det.

Varför det?

Varför är det viktigare än att den som sa det själv ska hålla isär patriarkala maktstrukturer från skapade begrepp?

Varför är det viktigare att jag ska sätta mig in i ”hederskulturen”, än att den som sa det själv kan ta och sätta sig in i det helvete tusentals kvinnor och barn lever i, dagligen?

Jag blir också brydd eftersom jag har goda vänner – en och annan som också kan kallas ”opinionsbildare” – som kommer från denna kultur och som inte alls håller med om verklighetsbeskrivningen.

Tvärtom, faktiskt.

Det blir i det läget ganska uppenbart att det finns två läger och att problembeskrivningen inte alls är så tydlig och självklar många vill hävda.

Just den striden är dock inte min. Den får de sköta som berörs och står i ett annat förhållande till det än jag någonsin kan göra.

Det är i alla fall en kulturellt betingad företeelse som inte är knuten till en särskild religion. Det är så lätt att halka in på ”islam” när det kommer till begreppet hederskultur, men det förekommer i alla läger.

Jag har dock ingen egen erfarenhet i saken, utan får lita till andrahandsuppgifter. Och de kommer ofta, som sagt, i två förpackningar. Därför kan jag bara reagera på det enda som förenar: patriarkala strukturer och manligt maktmissbruk. Kalla det sedan vad ni vill. Bort ska det!

Det jag däremot har ganska stor kännedom om, är hur en liknande makt – om uttrycket ‘liknande’ tillåts – utövas inom en religiös gruppering. Där är det inte enbart fadern som är ”överhuvud”, utan hela den grupp män som är satta att styra församlingen. Där handlar det inte om den enskildes ”heder”, utan i slutändan om Guds och att dessutom ”hålla församlingen ren”.

Smaka på det ordet – ren.

De barn som växer upp under dessa omständigheter bär inte bara församlingens ”renhet” på sina axlar, utan också det faktum att det yttersta priset blir att för evigt få plikta inför Gud om hen inte bevarar sitt oklanderliga förhållande till sin skapare. Där handlar det således inte bara om fadern – som har pressen att stå till svars inför församlingens råd om han brister i att leva upp till kraven om att ”ha ordning” på sin egen familj (inklusive hustrun) – utan också eventuella köttsliga bröder och därutöver också dessa ”andliga” diton.

Just det här vet jag så pass mycket om, att jag kan gå i klinch med vem som helst.

Och jag vet också att detta inte var/är särskilt exklusivt för just den religiösa organisation jag har erfarenhet av, utan var/är ganska vanligt förekommande även på andra håll. Flickor ska hålla sig på mattan. Och faktiskt också pojkar.

Om det sedan kan liknas vid hederskultur, det kan jag inte avgöra. Jag tycker dessutom det är helt irrelevant i sammanhanget. Varje utsatt ung kvinna är en för mycket.

Och det handlar om ett patriarkalt system. Det växer sig starkt på sina håll och tar sig olika uttryck. Men i slutändan handlar det ändå om mannens ”rätt” till makt och kontroll.

Är alla dessa flickors öden verkligen värda att vi bråkar om semantiskt innehåll om vilken etikett vi ger det?

För en tid sedan läste jag om en svensk man som satt häktad för att ha slagit ihjäl sin partner. Han sa uttryckligen att det handlade om hans ”heder”, då han blivit lämnad och ansåg sig bedragen. Skammen han kände. Ska hans beskrivning tas på orden, eller ska vi klassa det som att eftersom han inte kommer från någon kultur i Mellanöstern har just det begreppet ingen bäring?

De fäder som mördar sina barn eller sätter dem i en bil och i hög fart kör in i en buss eller lastbil, för att ta hämnd på sin f d hustru; ska de klassas som sinnesförvirrade, hämndlystna eller att de vill upprätta sin personliga heder?

Spelar det någon roll? Inte för offren.

Död är död. Slagen är slagen. Utfryst är utfryst. Förskjuten är förskjuten.

Det är därför – och bara därför – jag med en dåres envishet vädjar om att vi ska titta åt båda hållen. Annars riskerar vi att se mer allvarligt på det ena och förminska det andra.

Det handlar inte om – eller SKA inte handla om – att det ena lyfts fram på bekostnad av det andra.

Båda scenarierna är lika mycket åt helvete.

Det handlar om offren; alltid bara om offren.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Myter

Rasister hetsar mot idrottande flicka i slöja

Ulla Gustavsson, ordförande i svenska simförbundet, och Lars Liljegren, en höjdare i idrottssverige har de sista dagarna kritiserat en bild Riksidrottsförbundet lagt ut på sin hemsida. Bilden visar en flicka i hijab som utövar sporten skytte, bredvid henne ligger en vit kille i samma ålder och skjuter. I sin okunskap hävdar de att bilden stöder hedersförtryck och radikal islamism. Men hederskultur och radikal islamism förbjuder flickor att utöva sådana sporter och absolut inte ihop med pojkar.

I Aftonbladet jämför Ulla Gustavsson bilden med hederskultur och könsstympning.

Slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg… Nu visar RF att de gillar och uppmuntrar hedersförtryck: könsstympning, barnäktenskap, hedersvåld. Det upprör mig. Barn måste få vara barn.

Lars Liljegren går längre och menar att bilden verkar stödja terrorism.

Han har diskuterat slöjbilden med Ulla Gustavsson och tycker att den har en uppenbar underton.

– Om man glömde bort den ljusa lintotten i bakgrunden, han som ser ut som jag gjorde som liten, kan man tro att det är en rekryteringsannons för en militant organisation. Någonstans har det brustit totalt i omdömet. Man har inte gjort ett fel utan flera, säger Liljegren.

På vilket sätt ser det ut som en annons för en militant organisation?

– En liten flicka med slöja skjuter med tungt vapen. Det är en dålig kombination. Det är förvillande likt en rekryteringsannons. Den ger ett ohyggligt obehagligt intryck.

På sin Facebooksida har Gustavsson lajkat Liljegrens uttalande om detta (källa), så jag förutsätter att hon håller med om påståendet att flickan liknar en terrorist.

Det är tvärtom

GAPF och deras drivande personer som Devin Rexvid och Sara Mohammad har i många år hetsat mot slöjan och jämfört den med en nazistisk SS-uniform. De kräver slöjförbud för alla under 18. Debatten visar att den kampanj GAPF och andra, som Sverigedemokraterna, för mot slöjan är riktigt farlig.

Var Ulla Gustavsson och Lars Liljegren fått sina vanföreställningar om slöjan från vet jag inte, men de visar på en djup okunskap. Att en flicka bär slöja betyder INTE att hon är utsatt för hederskultur eller att hon symboliserar radikal islamism.

Hederskulturer förbjuder flickor och pojkar att umgås. Därför brukar i de allra flesta fall familjer med hederstänkande förbjuda sina flickor att utöva idrotter där könen blandas på sin fritid. På sin höjd tvingas de tolerera att skolan är könsblandad i Sverige, men på fritiden kontrollerar de sina barn.

Radikal islamism och riktigt fundamentalistisk islamsk religion förbjuder att könen blandas. De kan ibland tolerera att kvinnor utövar vissa former av sporter, inklusive skytte, men skilt från män och pojkar. Riktigt radikala extremister förbjuder det helt, som IS. IS förbjuder kvinnor att skjuta för det är en manlig sport.

De flesta vanliga muslimer i Europa bryr sig inte om sånt trams. De mer pålästa skulle hänvisa till att profeten Muhammed själv sprang ikapp med sin fru.

Inte alla muslimer bär slöja, men bär man slöja ska man kunna göra det utan att bli anklagad för att vara terrorist eller hedersförtryckt.

Radikal islamism

Vad anser fundamentalister inom islam om kvinnor och sport? Här är ett exempel. Sport är OK om det utövas skilt från män och att ta foton på kvinnor som utövar idrotter är förbjudet.

”Engaging in sport should be far removed from the eyes of men, whether they are trainers, teachers, students, administrators or spectators. In order to fulfil this condition, it is not permissible to take pictures of women’s sport, so that they will not fall into the hands of men who will look at them, which would be contrary to the condition which makes it permissible for women to engage in that sport.”

Speciellt farligt anser de det är om det förekommer musik i samband med idrotter. Till slut sammanfattar man det med att generellt sett är det bättre att kvinnor stannar hemma i huset än utövar sporter i avskildhet.

”However we advise our sisters to protect themselves and take care of their time, and not waste it in such deeds, because protection of a woman is done by adhering to the commands of Allah, one of the most important of which is to stay in their houses, and not go out unnecessarily, in obedience to the words of Allah, may He be exalted (interpretation of the meaning):

“And stay in your houses””

På Madhkalisternas hemsida kan man läsa detta:

Fråga: Vad är domen för damidrott?

Svar: Det varierar. Det är tillåtet ifall den sker endast kvinnor emellan på ett sätt som inte motstrider Sharî´ahn. Exempel på det är löpning på en plats som är särskild för kvinnor och som män inte kan  besöka. Ett annat exempel är simning i deras hem eller i bassänger som inga män kan besöka. Om männen varken kan se dem eller komma i kontakt med dem, är handlingen tillåten.

Men om handlingen praktiseras av män och kvinnor tillsammans eller att män ser kvinnorna eller att det uppstår faktorer som skadar muslimerna, anses handlingen inte vara tillåten. Alltså är denna fråga detaljerad.

Det är nämligen tillåtet ifall handlingen är specifik för kvinnor och inga synder äger rum samt att det inte sker blandat med män på så sätt att platsen är dold och avlägsen från männen. Detta berör löpning, simning och även andra tävlingar.

Idrott är bra

Bilden strider alltså mot allt som radikal islamism står för. Dessutom tillåts inte flickor och pojkar att umgås och idrotta på sin fritid av familjer som präglas av hederskulturella normer. Gustavsson och Liljegren har alltså lyckats med mästerstycket att vantolka situationen helt, bara för att de ser klädesplagget ”slöjan”. I deras värld är slöjan i sig bevis på förtryck.

Det är lika knasigt som om nån skulle komma och påstå att könssepareringen i idrotterna, att kvinnor tävlar för sig och män för sig, är ett bevis på radikal islamism och hederskultur.

Om de verkligen vore mot radikal islamism och hederskultur skulle de vara glada åt bilder som den Riksidrottsförbundet sprider. Idrott är bra. Vill man bekämpa extremism ska man satsa mer på idrott, och gärna så könsblandad idrott, i den mån det går.

Debatt

Låt barn uppfostras som individer – och hjälp dem att förstå tillvaron

Kan barn och ungdomar analysera och diskutera, oavsett vad de själva har för kön? Ja, givetvis kan de det: Debattören och psykiatern David Eberhard är snett ute när han i biologins namn diskvalificerar pojkar.

Varje barn som växer upp behöver förstå vår tillvaro, behöver lära sig analysera den och behöver lära sig att diskutera den på ett konstruktivt sätt. Varje växande barn behöver även bli bemött som en individ med sina egna personliga förutsättningar och behov – inte som ett kollektiv där alla med samma kön eller hudfärg eller annan kategoritillhörighet förväntas ha dels samma förutsättningar och dels samma behov. Därför är det djupt problematiskt att som David Eberhard i Expressen dra upp skarpa linjer mellan barn av olika kön och kräva att barnen skall uppmuntras till tävlingsmentalitet istället för att uppmuntras till att analysera och diskutera.

boy child clouds kid
Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Under rubriken ”Tänk om – låt pojkar uppfostras som pojkar” påstår Eberhard att pojkar skulle vara av naturen oförmögna att analysera och diskutera.

Denna förmodade oförmåga påstår Eberhard att den skulle vara en omtvistlig biologisk sanning, och utmålar det som om alla som inte håller med honom skulle vara någon sorts knäppa flummisar utan verklighetsförankring. De båda förankringar som han själv använder för sin ståndpunkt är dock allt annat än verkliga till sin natur: Den ena utgör en total förvrängning av en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, och den andra är ett mycket tveksamt påstående om att skolan skulle ha fungerat bättre för pojkar förr i tiden. Här bör vi sålunda ta oss en titt på fyra saker:

1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger
2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön
3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr
4. Fördelar och faror med tävlingsmentalitet

1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger

Härom veckan hade Svenska Dagbladet en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, som förespråkade att vi dels bör motverka antipluggkultur och dels ge pojkar utrymme att prata om känslor.

Det mesta av det som Zimmerman tar upp är känt sedan tidigare. Att pojkar nuförtiden har lägre genomsnittsbetyg än flickor förklarade redan SOU-rapporten ”Könsskillnader i skolprestationer – idéer om orsaker” från 2010 med en kombination av två faktorer: å ena sidan en machokultur som pressar killar till att vara ”coola” och till att undvika sådant som anses ”omanligt”, och å andra sidan en antipluggkultur där det ses som coolt att inte plugga och inte bry sig. En intressant sak som rapporten tar upp är hur könsstereotyperna har förvandlats över tid. Förr i tiden ansågs det manligt med ”ordning och reda, logik och förnuft, driftskontroll och självdisciplin”, och på den tiden var det också så att den genomsnittliga pojken gjorde bättre ifrån sig i skolan än vad den genomsnittliga flickan gjorde. Att de nämnda dygderna nuförtiden ses som kvinnliga snarare än som manliga bör enligt rapporten vara en bidragande orsak till att den genomsnittliga. Zimmerman i sin tur lyfter fram en studie som kom fram till att det lönar sig att lära pojkarna studieteknik och att uppmuntra dem att se skolans ämnen som någon man BLIR bra i genom att träna sig, snarare än något som man i sig själv ÄR antingen bra eller dålig i. Kloka råd.

Något som borde vara självklart för alla är att det är mänskliga individer som går i skolan och lär sig saker. När vi pratar om ”pojkar i skolan” och ”flickor i skolan” bör vi mena ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som pojkar” respektive ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som flickor”. Om vi istället får för oss att det är själva kategorierna som går i skolan, då blir våra resonemang snabbt väldigt snurriga. Det som Zimmerman pratar om är helt uppenbart att bemöta individer på ett juste sätt, utifrån deras personliga förutsättningar. Den rubrik som SvD har valt går dock med lite obetänksamhet eller illvilja att tolka i en annan riktning: SvD:s rubriksättare pratar där om att ”Fostra pojkar som flickor”. Just denna rubrik tar Eberhard stenhårt fasta på, men då inte som kritik mot SVD:s sätt att formulera sig utan istället som om det vore relevant kritik mot Zimmerman personligen.

Det förefaller som att Eberhard egentligen inte är intresserad av att bemöta Zimmerman, utan endast intresserar sig för att göra reklam för sin senaste bok och för den egna världsbilden: Zimmerman blir här endast intressant i egenskap av att vara en person som kan användas till förevändning för den egna monologen. Detta förklarar i så fall varför Eberhard inte bemöter, eller ens nämner, någon av Zimmermans faktiska ståndpunkter eller något av hans faktiska argument.

En trist detalj i sammanhanget är att den nyanserade artikeln om Zimmerman inte bara kräver mer av läsaren utan dessutom ligger bakom en betalvägg, medan Eberhards raljanta rallarsvingar inte bara är mer lättlästa utan även är fritt tillgängliga att klicka sig in på. Denna typ av dynamik är tyvärr blott alltför vanligt i dagens samhälle.

2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön

Idag är det förhoppningsvis självklart för de flesta att varje människa har växt upp under påverkan av både samhälle och biologi – inte bara det ena eller det andra. Våra förmågor är en fråga både om träning och om biologiska förutsättningar, inte bara det ena eller det andra. Visst är det så att barns mognad i hög utsträckning är en biologisk process, vilken inte kan hastas fram hur som helst. All skolundervisning behöver läggas upp på sätt som är anpassade för att olika elever har kommit olika långt i sin mognadsutveckling. Och visst är det så att den genomsnittliga pojken ligger efter den genomsnittliga flickan i sin utveckling av personlig mognad, detta är en av de statistiska könsskillnader som lyfts fram i SOU-rapporten ”Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat” (även denna från 2010). Detta innebär dock inte att pojkar generellt skulle vara omogna, utan att av de individer som ligger sämre till i sin mognadsutveckling så är det fler som är pojkar än som är flickor. Varje enskilt barn utvecklas hela tiden, och behöver få uppmuntran i detta. Att ensidigt framhäva det biologiska skapare en illusion av att vi inte kan förbättras, att vi inte kan utveckla oss. Denna illusion är förödande, eftersom den så lätt blir självuppfyllande: Precis som Zimmerman påpekade så blir elever bättre endast när de tror på att de KAN bli bättre.

adorable baby balloons birthday
Photo by Pixabay on Pexels.com

Det bör även påpekas att en biologisk kropp med en genetisk kod är något som en enskild människa har. Kategorier som till exempel en uppdelning ”män” och ”kvinnor” är något som vi människor gör, en uppdelning som existerar i våra egna huvuden snarare än i naturen. Att förstå detta är nödvändigt för att förstå evolutionen, eller i det här fallet för att förstå barns utveckling. Precis som det inte finns någon nedärvd ras-essens så finns det inte heller någon nedärvd köns-essens.

När en person har sämre biologiska förutsättningar för något viktigt så behöver hen i de flesta fall extra träning för att kompensera för de sämre förutsättningarna. Det är inte alls konstruktivt att istället ge hen en förevändning för att ge upp och strunta i alltihop. Detta oavsett om förevändningen är individuell eller utifrån kategoritillhörighet, men sistnämnda för dessutom med sig ytterligare problem.

Den diskvalificering av pojkars kognitiva förmåga som Eberhard helt utan belägg presenterar som om den vore oomtvistad biologisk sanning ligger helt i linje med den förändring av könsstereotyper som den tidigare nämnda SOU-rapporten lyfte fram: Förr i tiden förutsatte folk att det bara är pojkar som är rationella och ordentliga, nuförtiden förutsätter personer som Eberhard att det istället bara är flickor som har dessa egenskaper. De nämnda SOU-rapporterna lyfter fram forskning som indikerar att de relevanta statistiska skillnaderna mellan pojkars och flickors kognitiva förmåga är små eller obefintliga: Vissa studier tyder på att pojkar i genomsnitt har bättre spatial förmåga än flickor, medan andra studier pekar mot att det inte är någon egentlig skillnad på det området heller. Att en del elever (varav de flesta pojkar) är mindre mogna än andra elever innebär inte att de skulle vara oförmögna att analysera och diskutera. Däremot innebär det att de kan behöva mer struktur och uppmuntran för att komma igång, och att de kan behöva extra träning med sådant de ligger efter i.

Idén att pojkar i allmänhet skulle sakna förmåga att analysera och diskutera förefaller sakna stöd i relevant forskning. Tvärtom pekar forskningen mot att barn oavsett kön i allmänhet besitter dessa förmågor, samtidigt som det definitivt är förmågor som alla blivande vuxna behöver utveckla efter bästa förmåga. Om det nu är Eberhards personliga livserfarenhet att pojkar i allmänhet inte klarar av att analysera och diskutera så motsägs denna livserfarenhet i så fall av min egen livserfarenhet: I de barn- och ungdomsgrupper som jag lett respektive deltagit i brukade både pojkar och flickor vara duktiga på att analysera och diskutera.

3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr

Är det så att en genomsnittlig pojke idag klarar sig sämre i skolan jämfört med en genomsnittlig pojke för femtio eller hundra år sedan? Kanske, kanske inte: Tyvärr finns det väldigt ont om förutsättningar för att göra någon vettig jämförande studie, även om vi bortser från att skillnaderna mellan världen då och nu innebär helt olika kunskapslägen att förhålla sig till. Att könsstereotyperna förr uppmuntrade pojkar att plugga men idag uppmuntrar dem att strunta i skolan är helt klart en faktor som gjorde det lättare för pojkar förr, men det finns också många andra faktorer. Här är det i vilket fall Zimmermans resonemang som pekar mot att pojkar hade det lättare förr, inte Eberhards.

Det resonemang som Eberhard använder begränsar sig egentligen till att pojkar förr i tiden klarade sig bättre än vad flickor förr i tiden gjorde, medan flickor nu för tiden klarar sig bättre än vad pojkar gör nuförtiden. Denna förändring skulle lika gärna kunna betyda att både flickor och pojkar lär sig mer nu än vad de gjorde förr, bara att ökningen är större för flickorna än för pojkarna. Dessutom låter det på Eberhard som om ”pojkarna” vore en enhet som antingen vinner eller förlorar. Men i själva verket så är det enskilda barn som klarar sig bättre eller sämre i skolan, och ser man det i stort så är de individuella skillnaderna i skolresultat oändligt mycket större än de små statistiska variationer som kan uppmätas utifrån till exempel könstillhörighet.

I själva verket var det förr i tiden väldigt många pojkar som for väldigt illa i skolan, och som fick väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig och utvecklas. Allt talar för att pojkar idag har det mycket bättre än vad pojkar hade det förr, och att flickor idag har det mycket bättre än vad flickor hade det förr. Det vore grymt mot pojkarna att dra ner dem i ett system som skadar dem, och otillständigt att rättfärdiga en sådan förändring med att den skadar flickorna ännu mer och därmed medför att gruppen pojkar klarar sig bättre än gruppen flickor.

close up of woman working
Photo by Pixabay on Pexels.com

4. Faror och fördelar med tävlingsmentalitet

Ebenhard sparar det värsta till sist: Hans slutpoäng är ett krav på att skolan ska sluta uppmuntra ungdomarna till att analysera och diskutera, att den i stället ska ha dem till att tävla mot varandra. Detta är problematiskt på flera plan. Skolans syfte måste vara att hjälpa våra barn att förstå tillvaron. Barnen bör lära sig att de har ett ansvar att analysera och försöka förstå. Det vore förödande att ta bort analysmomenten för att istället lära dem att kunskap skulle vara en fråga om att vinna över de andra eleverna. Sådant fostrar lydiga auktoritetstrogna undersåtar snarare än fritänkande kritiskt tänkande medborgare. Även om det nu vore så att pojkar i allmänhet skulle få högre betyg i ett sådant system så skulle förlusten i personlig utveckling vara ett på tok för högt pris att utsätta dessa pojkar för.

Därmed inte sagt att tävlingar i sig skulle behöva vara något dåligt. Det går utmärkt att låta analysmoment och tävlingsmoment samexistera med varandra, att ha båda utan att den ena ska behöva vara på bekostnad av det andra. Men frågan är då vilka fördelar och faror det finns med tävlingsmentalitet i sig.

En rimlig hypotes är att tävlingar i allmänhet å ena sidan är kul för de som vinner och för de som oavsett resultat väljer att delta för att ta det som en utmaning, men å andra sidan betydligt mindre kul eller rentav direkt destruktivt för de som blivit tvingade eller pressade att med sin stolthet och sociala position som insats delta i en kamp som de inte har någon ärlig chans att vinna.

Det finns väldigt lite som talar för att tävlingsmentalitet skulle gynna de flesta av de personer som är pojkar. Förvisso nämner den tidigare nämnda SOU-rapporten om biologiska könsskillnader att Idrott och hälsa (även känt som gymnastiken eller gympan) dels har mer tävlingsmoment än skolans övriga ämnen, och dels är det enda ämne där pojkar har högre snittbetyg. På köpet nämner den då även en spekulation om att detta skulle kunna tänkas bero på att fler pojkar känner sig mer utmanade av tävlingsmoment, men denna spekulation gör inte anspråk på att vara mer än just en spekulation. En annan möjlig förklaring är att den tävlingsmentalitet som är utbredd inom Idrott & hälsa missgynnar en stor andel av pojkarna, ja kanske det stora flertalet av pojkarna, och samtidigt även missgynnar en ÄNNU större andel av flickorna. Sistnämnda medför då att pojkar i snitt klarar sig bättre än flickor, trots att många eller rentav de flesta pojkar klarar sig sämre än vad de annars skulle ha gjort.

En sak vet vi, och det är att på tok för många pojkar går ut både grundskolan och gymnasiet utan att ha lärt sig något vettigt på gymnastiktimmarna: Det enda de har fått lära sig är att de inte duger och att de bör hålla sig borta från fysisk träning eftersom de ändå bara gör bort sig om de försöker. Kanske är det i själva verket så att överdriven tävlingsmentalitet inom ämnet Idrott & hälsa utgör ett hot mot folkhälsan, eftersom tävlingsmentaliteten endast uppmuntrar de pojkar och flickor som redan är bra på idrott medan de pojkar och flickor som verkligen hade behövt komma igång med att träna bara blir avskräckta?

Artiklar

Sverigedemokraterna och genuspedagogik

Sverigedemokraterna belyser att varje individ är unik, men att genuspedagogik ska tas bort från den svenska skolan. Trots att genuspedagogik just handlar om att se det unika i den enskilda individen.

I sin motion om Jämställdhet skriver Sverigedemokraterna:

“Vi vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten, med utgångspunkt i mycket svagt vetenskapligt förankrade politiska teorier, försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”

De skriver också att det är upp till individen att välja sin egen väg i livet, att kvinnor och män har exakt samma värde och ska ha samma rättigheter, lika lön för lika arbete och så vidare.

Och det låter väl bra, eller hur? Om det nu är så det ska vara, varför ska man då behöva genuspedagogik?

Genuspedagogik är en del av jämställdhetsarbetet

Svaret är ganska enkelt. För att det helt enkelt inte är så, vi är inte där. Vi är på god väg, men vi är inte framme och vi är inte klara med vårt jämställdhetsarbete.

Vi måste ha genuspedagogik i skolan just för vi att vi inte har ett jämställt samhälle idag. Istället är vi istället ojämställda från skolåldern fram till vår pension.

Vi får olika möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Vi får olika lön och olika bemötanden. Detta endast utifrån det kön vi har fötts med och inte de egenskaper och viljor vi har. Om det är vid något tillfälle under livet man har möjlighet att ge barnen rätt ramverk och verktyg, är det tidigt i livet.

Men vad är då genuspedagogik?

Genuspedagogik handlar inte om:

  • Vad man ska få leka med – att pojkar ska klä ut sig till prinsessor och flickor ska leka med bilar.
  • Att kalla alla barn för hen istället för han eller hon.
  • Att ta bort det biologiska könet.
  • Att enbart identifiera normer i förskolan.
  • Att enbart tala om omsorg av barn i förskoleåldern.  

Genuspedagogik handlar om:

  • Att pedagoger och lärare bemöter barn utifrån deras egenskaper, behov och vilja.
  • Att pedagoger och lärare identifierar, hanterar och bemöter genusstrukturer.
  • Att utföra detta medvetet med barn och ungdomar i förskola, grundskola, gymnasieskola.

En vanlig kommentar när man diskuterar genuspedagogikens vara och icke-vara är frasen “Det finns ingen forskning som bevisar att genuspedagogik behövs”. Fil dr Maria Heikkilä skriver i en kunskapsöversikt om förskolan att forskningsprojekt som berör jämställdhet och genus har pågått under de senaste 30 åren. Forskning visar också, att vissa skillnader i könet är något som socialiserats in. I Fil dr Maria Heikkiläs kunskapsöversikt om förskolan kan vi bland annat läsa:

  • Interaktionsstudier gjorda av Birgitta Odelfors (1996) och Annika Månson (2000) visar att pojkar får större utrymme och mer personalstöd i förskolan.
  • Christian Eidevalds (2009) skriver i sitt resultat  “att förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar” och att “förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer”. Ett exempel på detta är att förskollärarna gick fram och hjälpte pojkar vid 62 tillfällen utan att han gett signaler om att han behövde hjälp, men att det enbart skedde vid tre tillfällen för flickor.

En rationell följdfråga på “Varför kan inte barn bara få vara barn?” är “Vad blir konsekvenserna?”. För att kunna besvara den frågan, måste vi titta på hur skillnaderna mellan kvinnor och män ser ut idag.

Tillgodose barns behov och önskemål

Det är givet att barn som lär sig att uppföra sig snällt, varsamt och “sitta fint” också bär med sig det i vuxen ålder. Har man inte lärt sig som barn att säga ifrån när något är fel, att våga ta plats och utrymme och följa ens magkänsla är sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder. Har man inte heller fått lov att vara ledsen och visa att man behöver tröst som barn, är också sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder.

Med detta sagt om genuspedagogikens innehåll, nuvarande forskning och konsekvenser går vi tillbaka till Sverigedemokraterna. Enligt deras motion kan vi alltså läsa att de:

“…vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik…”

“…försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”

Men vad säger Sverigedemokraterna när vi generellt pratar om det kvinnliga och manliga könet?

I en intervju i Sveriges Radio Valpodd 2018 säger Jimmie Åkesson:

“Alla människor är inte stöpta i samma form. Vi har olika förutsättningar och därför är det viktigt att man förstår det för att människor ska komma till sin fulla rätt i så hög utsträckning som möjligt.”

“Varje enskild individ är unik och ska ha rätt att få komma till sin fulla rätt och det kan man  bara om man förstår att vi är just unika och olika.”

Med andra ord – exakt det genuspedagogik handlar om. Att alla barn och ungdomar, ska få sina behov och önskemål tillgodosedda. Inte efter gamla eller nygamla normer. Inte efter stereotyper. Att våga se och hantera normer och samhällsstrukturella fel och brister. Att alla människor i ung ålder i svensk skola ska få samma möjligheter.

Och eftersom Sverigedemokraterna själva tycker att varje individ ska få välja sin egna väg i livet, att män och kvinnor har samma värde, och att varje enskild individ är unik är det givet att det ska finnas genuspedagogik i den svenska skolan.

Debatt

Hederskultur används som politiskt slagträ

Hederskultur används felaktigt för att kollektivt skuldbelägga människor. Det största felet man begår i debatten är att man ser religion som den viktigaste orsaken till att vi har en värld där hederskultur existerar i alltför stor utsträckning. Men det stämmer inte: de viktigaste faktorerna i hederskultur är tradition, sociala konstruktioner och kultur.

Hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld har en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster.

Missförstå mig rätt när jag väljer att rubricera denna artikel med att hederskultur är ett politiskt slagträ. Jag är den förste att välkomna debatt kring hur vi ska lösa ett av de största problem vi har i svenska samhället.

Varje liv som tas pga hedersrelaterat våld är ett för mycket. Det finns ett enormt mörkertal, men statistik visar att var tionde mord är ett hedersmord och en tredjedel av mord på kvinnor är hedersmord (siffror från 2016). På alla nivåer ska företeelsen diskuteras och anta en lösningsfokuserad argumentation.

Det jag vänder mig mot är att hederskultur i debatten används som ett argument för att begränsa, eller stoppa, invandringen.

Hederskultur kopplas felaktigt ihop med religion

Många vill koppla ihop begreppet heder med religion, men det är en felaktig ingång i problemet. Ibland används hedersrelaterat våld ”i religionens namn”, men då det förekommer bland följare till flera religioner, är det inte ett hållbart argument och det är inte heller där vi ska angripa problemet.

Det vi vet är att det inte finns stöd för hedersrelaterat våld i någon av de större religionernas heliga skrifter (t ex Bibeln – inklusive Toran – och Koranen). Uppfattningen om att det finns stöd för hedersrelaterat våld i religionen har kollektivt fördömts av högprofilerade religiösa företrädare.

Det finns människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron. Uppfattningen strider mot den ”officiella” religionen.

I debatten hörs röster som framför hederskulturen som ett argument för en annan migrations- och invandringspolitik. Dessa röster förenklar företeelsen på ett sätt som inte gagnar vare sig utsatta eller oss som vill se en förändring vad gäller hederskultur i Sverige, och internationellt.

Framför allt flickor drabbas

En grundbult i hederskultur är klan- eller familjebaserade hierarkier som utgångspunkt för vad en medlem av klanen eller familjen inte anses få göra, och hedersnormer är verktyget. Det hedersrelaterade våldet och förtrycket styrs av kollektivistiska strukturer och är alltid kollektivt sanktionerat, och hederskulturen hyser en övertygelse om skillnaderna mellan män/pojkar och kvinnor/flickor. Hedersrelaterat våld drabbar oftast kvinnor/flickor, medan ungefär 4% av de drabbade är män/pojkar.

En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer, som lever i en föreställning om att homosexualitet är förbjudet, sjukt och syndigt. För klanen är det otänkbart med något annat än en heterosexuell relation. Om familjen får vetskap om att en son eller en dotter är homo-, bi-, transsexuell eller queer kan förtrycket bli våldsammare.

De utsatta kan komma att bli utfrysta eftersom de uppfattas som en stor skam. Unga hbtq-personer är oftast medvetna om att deras sexualitet är förbjuden. Detta medför en skam och skuld över att ha svikit föräldrarna.

Många utsätts för omvändelseförsök, det vill säga att familjen eller klanen försöker omvända dem att bli heterosexuella.

Det kan göras genom att de utsatta tvingas resa till släktens hemland för att träffa en andlig ledare eller för att finna en lämplig partner av motsatt kön. Tvångsäktenskap för hbtq-personer är yttersta formen av omvändelseförsök.

En särskilt utsatt grupp som är sårbar och svårupptäckt är personer med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Sårbarheten hos dessa personer består i att de befinner sig i beroendeställning till familjen eller klanen och svårupptäckt eftersom våldet och förtrycket kan ta sig andra uttryck.

Det kan istället handla om passivt våld: man låter bli att söka LSS-insatser, man avstår från att ge praktiskt stöd eller från att assistera vid toalettbesök, från att gå till skolan eller så kan man se till att den utsatte inte får sin medicin.

Till skillnad från andra äktenskap inom hederskulturen så är det vanligt att funktionsnedsatta ingår vilseledande äktenskap utan att egentligen veta vad det innebär, eller så invaggas de i en föreställning om att de blir ”normala”/”som alla andra” om de gifter sig.

Hedersförtrycket är en direkt konsekvens av att familjen eller klanen inte ska skämmas över levnadsstilen som förs inom gruppen. Därför skapas normer, en mall, för hur man ska leva. Om normerna inte följs, får det konsekvenser. Konsekvenserna spänner över en skala, där hedersmord är det värsta som kan inträffa.

En viktig del av samhällslivet är sociala normer. Vad gäller hederskultur är de sociala normerna strikta. Det kan handla om hur framför allt flickor umgås med andra människor. Det passar sig dåligt att befinna sig i miljöer där flickor kan komma i kontakt med pojkar. Därför finns stränga regler för hur flickor ska förhålla sig i skolan och på fritiden.

Kontroll är nyckelordet, och det är viktigt att man har kontroll över individen. Då invandrarfamiljer flyttar till Sverige, kan det förekomma s k ”statusförlust” (dvs män förlorar status i det jämställda samhället), vilket kompenseras av att män utövar mer kontroll för att inte tappa ansiktet. Jag kan tänka mig att det kan kännas kränkande att acceptera ”statusförlust”, och för att återfå kontroll missbrukas könsrollerna.

Kön, kultur och tradition skapar kollektivism

Könsmakten, vilken kan sägas ingå i patriarkialism, är viktig för att män ska kunna ta kontroll över sexualiteten och levnadsstilen hos kvinnor. Detta går helt i polemik med den jämställdhet som ingår i vår majoritetskultur. Att tappa makten kan kännas frustrerande och kränkande.

Kultur och traditionella mönster är viktiga inslag i hederskultur. I kulturen finns en kollektivism som dikterar levnadsvillkoren för individen. Individens egen vilja ska underordnas kollektivets normer/intressen. Dessa strider mot majoritetskulturens normer, vilket i sin tur skapar segregation.

Kulturkrockar kan ge näring åt hederskulturen. Hederskulturen krockar med såväl kulturen i skolan som den i samhället. Kulturperspektivet skapar en uppdelning i ”vi och dom”. Hedersförtryck kan användas för att bevara det man anser vara ”rätt”, och samtidigt är den ett ställningstagande som pekar ut andra gruppers livsuppfattning/jämställhet som ”fel”.

”Vi har rätt och dom har fel”.

Hederskultur är inte ett ”importerat” problem

Vi ska vara på det klara med att det är farligt att invaggas i föreställningen om att hederskultur enbart skulle vara ett ”importerat” problem. Historiskt sett har Sverige haft tydliga normer, tvång och våld relaterat till uppfattningar om vilken levnadsstil unga människor ska anta.

Att unga kvinnor ”ska” gifta sig med män och att det inte passar sig att man väljer att leva, eller gifta sig, med en människa av samma kön är normer som fortsatt lever kvar i s k ”äktsvenska” familjer.

Att få utomäktenskapliga barn är numera i princip helt accepterat hos majoritetsbefolkningen, men föreställningar om att det är skamligt och syndigt, vilket historiskt sett – och inte särskilt långt bakåt i tiden – har varit snarare lag än norm och fortlever än idag i vissa släkter och familjer. Att den som gifter sig ska vara oskuld är en åsikt som fortsatt existerar.

Hbtq-personer är en minoritet som fortsatt är särskilt utsatt och sårbar, även i svensk kontext. Orsakerna till detta är samma som de orsaker jag nämnde tidigare i denna text.

Mekanismerna som omger föreställningarna om vad som är rätt och fel angående levnadsstil, äktenskap och barn är desamma oavsett vilket land en familj eller släkt har sitt ursprung i. Det är därför på sin plats att ifrågasätta varför normer, våld och förtryck som sker i ”äktsvenska” familjer och släkter inte ska betraktas som hedersnormer, -våld och -förtryck.

Att familjen och släkten anser sig vara domare över den utsattes sexualitet och beteende, mot bakgrund av faktorer som heder, synd och skam är på intet sätt unikt för människor med ursprung i andra länder.

Förr reglerades denna kontroll av staten via lagar och kyrkan, idag upprätthålls dessa normer av enskilda. Dessa normer, förtryck och våld har orsakat många barnamord, självmord pga utomäktenskapliga barn eller ekonomiskt trubbel samt dueller mellan inblandade.

Narrativet föder våldet

Det narrativa perspektivet består i att gruppen skapar mening genom narrativet, dvs man skapar identitet och normer som vidimeras genom faktorer som tradition, kulturella mönster och sociala konstruktioner.

Att gå emot dessa faktorer är inget alternativ. Narrativet får mening utan att kritiskt ifrågasättas. Narrativet föder handlingen, dvs det fysiska och psykiska våldet. Hederskulturen får näring av att man skapar mening baserad på, för oss i majoritetskulturen, irrationella föreställningar. För utövare av hedersförtryck och -våld är dessa föreställningar oantastliga i all sin riktighet.

Vilka är utmaningarna för att eliminera hedersrelaterat våld?

Det finns många hinder för att skapa möjligheter för att eliminera hedersrelaterat våld. Det är först när vi har utjämnat dessa hinder som vi har makt att göra skillnad för alla utsatta världen över. Vilka hinder finns det? (Källa: hbw-awareness.com)

  • Brist på korrekt statistik över hedersrelaterat våld, nationellt och internationellt
  • Brist på förståelse – även hos professionella, polis och i offentliga sektorn
  • Brist på förtroende för staten – beroende på erfarenheter i hemlandet
  • Kulturella hinder för att rapportera brott eller risk för brott – ”familjeangelägenheter är privata”, eller utsatta ser sig inte som offer, utan som skyldiga till brott
  • Mord i hemlandet – utsatta övertalas eller luras att åka till hemlandet där brottet kan utföras utan risk för påföljder
  • Tystnad – inom familjen eller klanen finns inget intresse av att vittna eller anmäla
  • Professionella mördare
  • Unga mördare – minderåriga tvingas att mörda för en mildare påföljd
  • Brist på stöd till icke-statliga organisationer – de mest kunniga och effektiva aktörerna är underfinansierade och underbemannade
  • Kulturrelativism/risk för anklagelse om rasism – det finns en orättvisa i att svika offren mot bakgrund av uppfattningen att kollektiv kultur övervinner individens rätt. Det är inte rasistiskt att motverka brott eller att skydda en utsatt person, däremot kan det vara rasistiskt att låta bli pga den utsattes, eller föräldrars, kultur

För att komma till rätta med hedersrelaterat våld är det grundläggande att vi kommer ihåg att våldet och förtrycket utövas av människor, människor som du och jag. Därför är det nödvändigt att angripa problemet utifrån att hederskultur och -normer är sanningen, och på riktigt är den enda verkligheten för utövarna.

För att lyckas krävs att vi utmanar våra egna fördomar, åsikter och uppfattningar och förhåller oss objektivt. Vi måste vara ödmjuka inför att alla inte hyser samma etik, moral och tankar kring ”rätt och fel”. Förändringstänk är en lång process som kräver tålamod, respekt och tid. Vi är alla människor, och alla människor kan förändra sig. Det är utgångspunkten vi måste inta för att arbetet ska bära frukt. Det hedersrelaterade våldet kommer att besegras. Men det kommer bara att ske med gemensamma krafter.

Lästips:

Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld

Ökat stöd till länsstyrelserna för att förebygga mäns våld mot kvinnor

Länsstyrelsen Östergötland Nationellt arbete mot hedersrelaterat våld: Hedersförtryck.se

Källor:

Thord Eriksson intervjuar socionomen Dilek Baladiz, författare av ”I hederns skugga”

Olivestam, C.E, Thorsén, Etik och människans livsvillkor. Liber AB, Stockholm, 2012.

Thomas Jordan: Göteborgs universitet Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap: Processinriktad värdegrundsdialog – med barnen i centrum. Utvärdering av ett projekt för att främja integration och förebygga hedersrelaterat våld 

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK): Hedersrelaterat våld och förtryck

International Resource Centre: Honour Based Violence Awareness Network