Det finns muslimska kvinnor i framför allt väst som gör sitt yttersta för att förändra och modernisera synen på kvinnor, muslimer och islam. Muslimsk feminism och feministisk islam är begrepp som kommer att höras alltmer framöver. Frankrikes första officiella kvinnliga imam bedömer att Koranen inte tvingar henne att täcka sitt hår med en slöja. I såväl Danmark som Berlin finns liberala moskéer med kvinnliga böneledare. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan Sverige utvecklas i samma progressiva riktning.
I Sverige finns det kvinnor som är utbildade till imamer, men ingen som officiellt leder daglig bön eller fredagsbön. Kvinnliga imamer i Sverige är hittills begränsade till den kvinnliga avdelningen i moskéerna.
Abd al Haqq Kielan, ordförande för det islamiska riksförbundet Svenska Islamiska Församlingarna, svarar så här på frågan om det är ett problem med kvinnor som vill leda böner:
”Det är klart det är ett problem för det finns inget inom islam som säger att det är möjligt att leda fredagsbön eller bön. Utan det är nypåhitt för säsongen, så att säga. Inte i något land hindras kvinnor från att få utbildningen, men de kan inte ta över det.” (Källa: SVT)
Det finns andra röster som gör gällande att det kommer att ske förändringar vad gäller kvinnors ställning i muslimska samfund. Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, uttrycker sin förhoppning:
Islamic Feminism Symbol (Wikimedia Commons)
”Jag är övertygad om att vi kommer se en liknande utveckling här. Nya generationer av muslimska kvinnor som är uppvuxna här kommer inspireras av de nya inspelen. Jag träffar studenter på universitetet, muslimska kvinnor, som attraheras av de här tankegångarna.” (Källa: SVT)
Det finns inget i Koranen som säger att imamen ska vara man
Det finns inget specifikt i Koranen som uttrycker att det måste vara män som leder daglig bön eller fredagsbön. Att det ser ut som det gör handlar om en traditionell tolkning av islam.
Kahina Bahloul heter Frankrikes första officiella kvinnliga imam. Hon har skapat stor debatt enbart genom sin närvaro som kvinna som leder daglig bön och fredagsbön. Att hon dessutom har valt att inte bära slöja har väckt ytterligare debatt, och hon har blivit hotad till följd av sitt val. Bahloul arbetar för att skapa jämlikhet, t ex att kvinnor ska kunna leda bön i könsblandade grupper i moskéer. Hon förespråkar också att kvinnor ska kunna ta av sig slöjan. Bahloul säger sig vilja öppna Frankrikes första liberala moské, som hon vill ge namnet ”Fatima”.
Hennes synpunkter är kontroversiella. Fazlhashemi menar att det är våldsbejakande extrema grenar som står bakom hoten, men att de inte kommer att kunna stoppa den muslimska feminismen som möjliggörs bl a genom internet och sociala medier.
En föregångare bland muslimska feminister som vill utmana det patriarkala synsättet i islam är amerikanskan Amina Wadud, kvinnlig imam och professor. 2005 i New York var hon den första kvinnliga imam i världen som ledde en könsneutral fredagsbön. Wadud är den som ligger bakom begreppet Gender jihad, vilket innefattar att det är dags för kvinnor att bryta mäns tolkning av islams urkunder och istället göra en nytolkning utifrån genusperspektiv.
I Maryammoskén i Köpenhamn verkar en kvinnlig imam vid namn Sherin Khankan. I Ibn-Ruschd-Goethe-moskén i Berlin finner vi den kvinnliga imamen och advokaten Seyran Ates. Dessa kvinnor får inte sällan utstå mordhot från extremister, och flera av dem har livvaktsskydd.
Konservativa, dvs salafister, som vill gå tillbaka till en idealiserad bild av islam
Mainstream, vilka har skapat församlingar och muslimska riksorganisationer
Liberala, som än så länge har dåligt med resurser
Liberala muslimer utmanar de patriarkala dogmerna, och arbetar för mer jämlikhet, dvs att kvinnor ska kunna leda bön för könsblandade grupper. Traditionen ger att kvinnor enbart ska leda bön i grupper bestående av kvinnor och barn. Dock är ordet imam könsneutralt och betyder böneledare.
Fazlhashemi menar att vad beträffar slöja så står det i Koranen att kvinnan ska ”svepa om sig när hon går ut för att inte bli ofredad”. Detta är en luddig formulering. Mer om detta kan vi läsa om på islam.se, på islamguiden.se och på recitequran.com. Det korrekta citatet från 24 suran ayat 31 är som följer:
”Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som anständigtvis kan var synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen…” (Källa: Islam.se)
Ordet ”slöja” är översatt från ordet ”khimâr”. Muhammed Knut Bernström diskuterar detta i en fotnot till sin tolkning av koranen:
”Substantivet khimâr (plur. khumur) betecknar slöjan (el. huvudduken) som de arabiska kvinnorna före och efter islams inträde i historien hade för vana att fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen och eftersom kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas här därför att dölja den med hjälp av en khimâr.” (Källa: Islamguiden.com)
”Koranen är så allmänt hållen att det finns tolkningsmöjligheter och eftersom religionen har verkat i en patriarkal tradition har det tolkats som att kvinnan ska ha något på kroppen. Men det finns ingen samstämmighet om vad slöjan egentligen handlar om utan har tolkats på olika sätt i olika traditioner. I exempelvis Afghanistan bär kvinnor burka medan de i Iran bara har huvudduk.” (Källa: DN)
Feministisk islam och muslimsk feminism är begrepp att anamma
S k muslimsk feminism är på frammarsch. Amina Wadud är den som har gått i frontlinjen. Den muslimska feminismen utmanar de patriarkala föreställningarna i islam och ifrågasätter vilka det är som ska ta plats. I Sverige finns än så länge inga kända officiella kvinnliga böneledare, men forskaren Jenny Berglund utesluter inte att det redan idag kan finnas kvinnliga böneledare i liberala grupper. Det finns kvinnor på ledande poster, t ex ordföranden, i muslimska organisationer i Sverige.
Islamologen Jan Hjärpe förutspår att feministisk islam kommer att växa sig allt starkare i Sverige. Han motiverar sin åsikt med att
”kvinnor generellt är mer välutbildade än män och därmed kan få mer makt över tolkningarna av koranen. Dessutom är tendensen att kvinnorna blir mer religiösa och männen mindre, vilket återspeglas i moskéerna”. (Källa: DN)
Hederskultur används felaktigt för att kollektivt skuldbelägga människor. Det största felet man begår i debatten är att man ser religion som den viktigaste orsaken till att vi har en värld där hederskultur existerar i alltför stor utsträckning. Men det stämmer inte: de viktigaste faktorerna i hederskultur är tradition, sociala konstruktioner och kultur.
Hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld har en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster.
Missförstå mig rätt när jag väljer att rubricera denna artikel med att hederskultur är ett politiskt slagträ. Jag är den förste att välkomna debatt kring hur vi ska lösa ett av de största problem vi har i svenska samhället.
Det jag vänder mig mot är att hederskultur i debatten används som ett argument för att begränsa, eller stoppa, invandringen.
Hederskultur kopplas felaktigt ihop med religion
Många vill koppla ihop begreppet heder med religion, men det är en felaktig ingång i problemet. Ibland används hedersrelaterat våld ”i religionens namn”, men då det förekommer bland följare till flera religioner, är det inte ett hållbart argument och det är inte heller där vi ska angripa problemet.
Det finns människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron. Uppfattningen strider mot den ”officiella” religionen.
I debatten hörs röster som framför hederskulturen som ett argument för en annan migrations- och invandringspolitik. Dessa röster förenklar företeelsen på ett sätt som inte gagnar vare sig utsatta eller oss som vill se en förändring vad gäller hederskultur i Sverige, och internationellt.
Framför allt flickor drabbas
En grundbult i hederskultur är klan- eller familjebaserade hierarkier som utgångspunkt för vad en medlem av klanen eller familjen inte anses få göra, och hedersnormer är verktyget. Det hedersrelaterade våldet och förtrycket styrs av kollektivistiska strukturer och är alltid kollektivt sanktionerat, och hederskulturen hyser en övertygelse om skillnaderna mellan män/pojkar och kvinnor/flickor. Hedersrelaterat våld drabbar oftast kvinnor/flickor, medan ungefär 4% av de drabbade är män/pojkar.
En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer, som lever i en föreställning om att homosexualitet är förbjudet, sjukt och syndigt. För klanen är det otänkbart med något annat än en heterosexuell relation. Om familjen får vetskap om att en son eller en dotter är homo-, bi-, transsexuell eller queer kan förtrycket bli våldsammare.
De utsatta kan komma att bli utfrysta eftersom de uppfattas som en stor skam. Unga hbtq-personer är oftast medvetna om att deras sexualitet är förbjuden. Detta medför en skam och skuld över att ha svikit föräldrarna.
Många utsätts för omvändelseförsök, det vill säga att familjen eller klanen försöker omvända dem att bli heterosexuella.
Det kan göras genom att de utsatta tvingas resa till släktens hemland för att träffa en andlig ledare eller för att finna en lämplig partner av motsatt kön. Tvångsäktenskap för hbtq-personer är yttersta formen av omvändelseförsök.
Det kan istället handla om passivt våld: man låter bli att söka LSS-insatser, man avstår från att ge praktiskt stöd eller från att assistera vid toalettbesök, från att gå till skolan eller så kan man se till att den utsatte inte får sin medicin.
Till skillnad från andra äktenskap inom hederskulturen så är det vanligt att funktionsnedsatta ingår vilseledande äktenskap utan att egentligen veta vad det innebär, eller så invaggas de i en föreställning om att de blir ”normala”/”som alla andra” om de gifter sig.
Hedersförtrycket är en direkt konsekvens av att familjen eller klanen inte ska skämmas över levnadsstilen som förs inom gruppen. Därför skapas normer, en mall, för hur man ska leva. Om normerna inte följs, får det konsekvenser. Konsekvenserna spänner över en skala, där hedersmord är det värsta som kan inträffa.
En viktig del av samhällslivet är sociala normer. Vad gäller hederskultur är de sociala normerna strikta. Det kan handla om hur framför allt flickor umgås med andra människor. Det passar sig dåligt att befinna sig i miljöer där flickor kan komma i kontakt med pojkar. Därför finns stränga regler för hur flickor ska förhålla sig i skolan och på fritiden.
Kontroll är nyckelordet, och det är viktigt att man har kontroll över individen. Då invandrarfamiljer flyttar till Sverige, kan det förekomma s k ”statusförlust” (dvs män förlorar status i det jämställda samhället), vilket kompenseras av att män utövar mer kontroll för att inte tappa ansiktet. Jag kan tänka mig att det kan kännas kränkande att acceptera ”statusförlust”, och för att återfå kontroll missbrukas könsrollerna.
Kön, kultur och tradition skapar kollektivism
Könsmakten, vilken kan sägas ingå i patriarkialism, är viktig för att män ska kunna ta kontroll över sexualiteten och levnadsstilen hos kvinnor. Detta går helt i polemik med den jämställdhet som ingår i vår majoritetskultur. Att tappa makten kan kännas frustrerande och kränkande.
Kultur och traditionella mönster är viktiga inslag i hederskultur. I kulturen finns en kollektivism som dikterar levnadsvillkoren för individen. Individens egen vilja ska underordnas kollektivets normer/intressen. Dessa strider mot majoritetskulturens normer, vilket i sin tur skapar segregation.
Kulturkrockar kan ge näring åt hederskulturen. Hederskulturen krockar med såväl kulturen i skolan som den i samhället. Kulturperspektivet skapar en uppdelning i ”vi och dom”. Hedersförtryck kan användas för att bevara det man anser vara ”rätt”, och samtidigt är den ett ställningstagande som pekar ut andra gruppers livsuppfattning/jämställhet som ”fel”.
”Vi har rätt och dom har fel”.
Hederskultur är inte ett ”importerat” problem
Vi ska vara på det klara med att det är farligt att invaggas i föreställningen om att hederskultur enbart skulle vara ett ”importerat” problem. Historiskt sett har Sverige haft tydliga normer, tvång och våld relaterat till uppfattningar om vilken levnadsstil unga människor ska anta.
Att unga kvinnor ”ska” gifta sig med män och att det inte passar sig att man väljer att leva, eller gifta sig, med en människa av samma kön är normer som fortsatt lever kvar i s k ”äktsvenska” familjer.
Att få utomäktenskapliga barn är numera i princip helt accepterat hos majoritetsbefolkningen, men föreställningar om att det är skamligt och syndigt, vilket historiskt sett – och inte särskilt långt bakåt i tiden – har varit snarare lag än norm och fortlever än idag i vissa släkter och familjer. Att den som gifter sig ska vara oskuld är en åsikt som fortsatt existerar.
Hbtq-personer är en minoritet som fortsatt är särskilt utsatt och sårbar, även i svensk kontext. Orsakerna till detta är samma som de orsaker jag nämnde tidigare i denna text.
Mekanismerna som omger föreställningarna om vad som är rätt och fel angående levnadsstil, äktenskap och barn är desamma oavsett vilket land en familj eller släkt har sitt ursprung i. Det är därför på sin plats att ifrågasätta varför normer, våld och förtryck som sker i ”äktsvenska” familjer och släkter inte ska betraktas som hedersnormer, -våld och -förtryck.
Att familjen och släkten anser sig vara domare över den utsattes sexualitet och beteende, mot bakgrund av faktorer som heder, synd och skam är på intet sätt unikt för människor med ursprung i andra länder.
Förr reglerades denna kontroll av staten via lagar och kyrkan, idag upprätthålls dessa normer av enskilda. Dessa normer, förtryck och våld har orsakat många barnamord, självmord pga utomäktenskapliga barn eller ekonomiskt trubbel samt dueller mellan inblandade.
Narrativet föder våldet
Det narrativa perspektivet består i att gruppen skapar mening genom narrativet, dvs man skapar identitet och normer som vidimeras genom faktorer som tradition, kulturella mönster och sociala konstruktioner.
Att gå emot dessa faktorer är inget alternativ. Narrativet får mening utan att kritiskt ifrågasättas. Narrativet föder handlingen, dvs det fysiska och psykiska våldet. Hederskulturen får näring av att man skapar mening baserad på, för oss i majoritetskulturen, irrationella föreställningar. För utövare av hedersförtryck och -våld är dessa föreställningar oantastliga i all sin riktighet.
Vilka är utmaningarna för att eliminera hedersrelaterat våld?
Det finns många hinder för att skapa möjligheter för att eliminera hedersrelaterat våld. Det är först när vi har utjämnat dessa hinder som vi har makt att göra skillnad för alla utsatta världen över. Vilka hinder finns det? (Källa: hbw-awareness.com)
Brist på korrekt statistik över hedersrelaterat våld, nationellt och internationellt
Brist på förståelse – även hos professionella, polis och i offentliga sektorn
Brist på förtroende för staten – beroende på erfarenheter i hemlandet
Kulturella hinder för att rapportera brott eller risk för brott – ”familjeangelägenheter är privata”, eller utsatta ser sig inte som offer, utan som skyldiga till brott
Mord i hemlandet – utsatta övertalas eller luras att åka till hemlandet där brottet kan utföras utan risk för påföljder
Tystnad – inom familjen eller klanen finns inget intresse av att vittna eller anmäla
Professionella mördare
Unga mördare – minderåriga tvingas att mörda för en mildare påföljd
Brist på stöd till icke-statliga organisationer – de mest kunniga och effektiva aktörerna är underfinansierade och underbemannade
Kulturrelativism/risk för anklagelse om rasism – det finns en orättvisa i att svika offren mot bakgrund av uppfattningen att kollektiv kultur övervinner individens rätt. Det är inte rasistiskt att motverka brott eller att skydda en utsatt person, däremot kan det vara rasistiskt att låta bli pga den utsattes, eller föräldrars, kultur
För att komma till rätta med hedersrelaterat våld är det grundläggande att vi kommer ihåg att våldet och förtrycket utövas av människor, människor som du och jag. Därför är det nödvändigt att angripa problemet utifrån att hederskultur och -normer är sanningen, och på riktigt är den enda verkligheten för utövarna.
För att lyckas krävs att vi utmanar våra egna fördomar, åsikter och uppfattningar och förhåller oss objektivt. Vi måste vara ödmjuka inför att alla inte hyser samma etik, moral och tankar kring ”rätt och fel”. Förändringstänk är en lång process som kräver tålamod, respekt och tid. Vi är alla människor, och alla människor kan förändra sig. Det är utgångspunkten vi måste inta för att arbetet ska bära frukt. Det hedersrelaterade våldet kommer att besegras. Men det kommer bara att ske med gemensamma krafter.
Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande.
Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?
Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.
Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.
Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.
Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.
Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.
I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.
Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.
Motargument 