En lag kan vara hur fantastisk som helst men är helt verkningslös om den inte implementerats och utövas enligt givna instruktioner och där man struntar i uppsatta mål och intentioner.
När kostnaderna för assistansersättningen kraftigt ökade, i jämförelse med den ursprungliga prognosen i propositionen, tillsatte Alliansregeringen år 2004 en LSS-utredning. Dess huvudsakliga mål var att stoppa ökningen av kostnaderna för personlig assistans, oaktat konsekvensen för berörd brukare.
När man lämnade in betänkandet 2008 (SOU 2008:77, ”Möjlighet att leva som andra”) så förpassades det, ganska omgående, till runda arkivet eftersom syftet inte var att ta fram förbättringar utan att bara hitta besparingspotential.
Tyvärr har ju Sverige varit föremål för Europadomstolen tidigare och utredningen från 2016 var kraftigt influerad av utredningsdirektiv utan historisk anknytning och i strid mot gällande konventioner. Den utfördes av en ensamutredare med hjälp av fyra sakkunniga och sju experter.
Många organisationer inom funktionsrättsrörelsen, inklusive min egen, såg också fram emot en ny LSS-utredning. Något som skulle stärka den enskilde individen med rätt till LSS-insatser. Allt från något så trivialt som förenklad process för reducerad tandvårdskostnad till en förkortad väntetid för plats på eget boende.
Direktiven för den nya utredning publicerades 2016 men innehöll bra åtgärder för att minska kostnader, nedskärningar och vidare inskränkningar för brukaren. Utredningen, SOU 2018:88 fick oss, dvs brukarrörelsen, att unisont ropa: – Släng eländet i soporna!
Trots denna signal så gick materialet ut på remiss under sommaren 2020, till 203 instanser, hälften kommun, hälften region. Det kom in 150 svar. Det var inte bara de negativa svaren vi uppmärksammade utan även frånvaro av insikt och kunskap om LSS som lag. De olika mål som fanns och syftet med lagen överhuvudtaget.
Hur kan man kalla sig rättsstat när medborgarens rättssäkerhet så nonchalant åsidosätts då personal som ska ta beslut varken har adekvat kunskap om lagen de ska tolka eller insikt i livet för en person med funktionsvariation?
LSS är eftersatt och tillämpningen ett fatalt rättshaveri som dagligen berövar tiotusentals invånare rätten till ett anständigt och värdigt liv med delaktighet i samhället.
Photo by Judita Tamou0161iu016bnaitu0117 on Pexels.com
Det är regeringens ansvar att se till att målen inom LSS uppfylls. Det är regeringens skyldighet att se till att kommun och förvaltningsrätter inte feltolkar för att spara pengar och därmed riskerar både hälsa och liv för personen i fråga.
Vi får ofta höra: Gör rätt för dig, arbeta istället för att ta bidrag, fusk ska bestraffas.
Ja, varför händer det ingenting när myndigheter och huvudmän åsidosätter både svenska och internationella lagar och varför gör våra riksdagspolitiker inte rätt för sig?
Varför berövar ansvariga instanser och regeringen individer från att känna glädjen över en motiverande verksamhet som ersätts på ett sätt så att man inte bara överlever, utan även kan leva?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Funkofobi är hat med mera mot personer med funktionsvariationer. En del av hatet är att använda skällsord som cp, mongo, störd, dvärg, damp-unge etc mot andra. Samma sak med skällsord om att man har låg IQ. Det är bra att fundera både en och två gånger om funkofobi är en bra väg i kampen mot rasism.
När man kallar någon ”liten dvärg” eller ”cp” antyder man att det är nåt negativt och fel att ha diagnosen kortvuxenhet eller diagnosen cp. Man föds kortväxt, att vara kortväxt betyder inte att man är korkad t ex.
Låg IQ är en slarvig benämning för övrigt. Låg IQ kan bero på utbildning lika väl som hjärnskada. Men det finns en funktionsvariation man kan födas med, eller förvärva, dvs intellektuell funktionsnedsättning, tidigare benämnt utvecklingsstörning. Den kan vara kopplad till IQ.
Fundera lite inom dig. Om du på något sätt vill antyda att SD:are till sin BIOLOGI fötts dumma, att personer som fötts ”lågbegåvade” dras till SD, då är det du som riskerar att uttrycka dig hatiskt.
Man bör undvika vissa ord som entydigt pekar mot personer med intellektuella funktionsvariationer.
Att säga att en SD:are har lägre IQ är alltså INTE OK.
Det finns givetvis gränsfrågor. Vad gör vi med orden korkad, dum och idiot som förr antydde att man var funktionsvarierad men som mer tyder på att man GÖR sig ”dum” idag, genom att bete sig illa mot andra och undvika korrekta fakta? Personligen undviker jag båda orden i debatten. Både pga att det är jäkligt ohyfsat och inte främjar debatten att använda dem, men även pga deras historia. Ordet ”idiot” t ex var det man använde om alla med funktionsvariationer förr.
Det finns vissa ord som är olämpliga och ohyfsade, men som är mindre funkofobiska. Men när skällsordet är tänkt att antyda nåt biologiskt, förvärvad eller nedärvd skada på biologin, är det rent klandervärt och funkofobiskt.
Man bör tänka till innan man vräker ur sig skällsord.
Blir det jobbigt?
Ja, det är kanske jobbigt att behöva tänka innan man pratar. Men tänk dig att du har en intellektuell funktionsvariation och får höra att din funktionsvariation (låg IQ t ex) används mot SD som skällsord. Dvs det antyds att det är något fel och negativt med din funktionsvariation.
Samma sak som jag skriver om SD här gäller givetvis om man vill använda skällsord om IQ mot sossar, frimärkssamlare, NMR, kommunalrådet i din kommun, kommunister, IS eller Donald Trump.
Läs för övrigt min artikel om antinazisternas misstag på 30-talet. Då man använde funkofobi och homofobi som vapen mot nazisterna. Läs den artikeln här!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
LSS-utredningens förslag som presenterades i slutet av 2018 kommer att slå hårt mot många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar. Funktionsrätt Sverige framför stark kritik mot LSS-utredningen och förkastar förslaget.
LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) instiftades 1993 och är en rättighetslag och s k ”pluslag”. Detta innebär rätt till insatser betingade av den enskildes behov och som inte inskränker rättigheter i andra, generellt verkande, lagar, såsom HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) och SoL (Socialtjänstlagen). LSS är skapat för att tillgodose behov som inte innefattas av HSL och SoL. LSS innefattar 10 olika insatser.
Införandet av lagen har betytt väldigt mycket för många människor. Människor med särskilda behov och funktionsskillnader har historiskt inte kunnat göra egna livsval, och har haft stora svårigheter att självständigt hävda sina rättigheter. Lagen har som syfte att människor med särskilda behov utifrån funktionsskillnader ska beredas möjlighet att leva mer självständigt och på jämlika villkor med andra människor. Grundprinciperna för LSS är självbestämmande, goda levnadsvillkor och att kunna leva som andra.
LSS-lagen lever inte upp till föresatserna från 1993
Tillämpningen av LSS har under årens lopp sett en successiv urholkning av de tio insatserna som utgör LSS. Lagen tillgodoser inte de ursprungliga föresatserna. Funktionsrätt Sverige menar att många människor med funktionsnedsättningar fortsatt inte bereds samma möjligheter som andra. Detta har inneburit att många har tvingats leva på försörjningsstöd. Åsikten är att Sverige, som ett av världens rikaste länder, har förutsättningar för att bereda hela befolkningen jämlikhet och goda levnadsvillkor.
2017 låg de statliga anslagen för personlig assistans på ca 23 miljarder kronor, dvs 2 % av statsbudgeten. Samma år var kostnaderna för kommunerna gällande assistans ca 4,6 miljarder kronor. I media har majoriteten av rapporteringen berört LSS-fusk. Enligt Försäkringskassans stickprover uppgår fuskärendena till 2 % av den statliga assistansbudgeten. Tankegången kring åtstramningar pga LSS-fusk motsägs av att regeringskansliet rapporterar att fusket har minskat från motsvarande 7 % (2011-2012) till 2 % (2017) av den statliga assistansbudgeten. (Källa: Expressen)
Vilka blir konsekvenserna?
Ansvaret för den personliga assistansen ska, enligt förslaget från LSS-utredningen, tas av staten.
Utredaren Gunilla Malmborg säger i en intervju med TT att all som idag är beviljade insatser också kommer att få det i fortsättningen. LSS-utredningen föreslår att barn under 16 år inte längre ska beviljas personlig assistans. Istället ska familjer hos kommunen ansöka om s k ”Stöd till barn”. (Källa: Expressen)
Människor med psykiska funktionsnedsättningar som idag är beviljade personlig assistans kommer, om förslaget vinner laga kraft, att bli av med sin assistans och istället beviljas en insats kallad ”förebyggande pedagogiskt stöd”. (Källa SOU 2018:88)
Insatsen ledsagning (2016 hade 5 391 personer i Sverige rätt till ledsagning) kommer, enligt förslaget, att slopas i LSS och istället ingå i den nya insatsen ”personlig service och boendestöd”. Ledsagning kan komma att ingå i hemtjänstens insatser. Den enskilda insatsen kommer alltså framöver att ingå i en rättighet med fler enskilda insatser. (Källa SOU 2018:88)
I LSS-utredningens förslag läser vi att schablonersättningen för personer med anhörigassistans kommer att minska.
Dubbelassistans kommer, enligt förslaget, enbart att beviljas så länge bostaden och andra hjälpmedel inte kan anpassas så att dubbelassistans inte längre behövs. (Källa: SOU 2018:88)
Maria Persdotter, ordförande i RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) uttrycker i en intervju med Expressen sin oro för konsekvenserna av förslaget från LSS-utredningen:
”Risken är väldigt stor att vi hamnar i en hemtjänstliknande insats. Det kommer att bli 290 olika tolkningar. Många kommuner kämpar med en dålig ekonomi och att då få ett gäng barn med omfattande behov, det kommer att bli stora och ”kostnadseffektiva” lösningar. I vissa fall kan det bli bra, för andra barn och familjer en katastrof. Stödet beror på var du bor och hur kommunens budget ser ut.”
”Så småningom kommer man att hamna på institutionslösningar igen, stora ställen med många boende.” (Källa: Expressen)
Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.
Funktionsrätt Sverige ger svidande kritik
Funktionsrätt Sverige skriver i sitt särskilda yttrande om förslaget som LSS-utredningen presenterat:
”Det är tydligt att dagens rättstillämpning i stora delar inte längre följer lagens ursprungliga intentioner. Behovet av en översyn är därför stort. Tyvärr har direktiven till utredningen, dir 2016:40, enligt vår mening haft ett för starkt ensidigt fokus på kostnadsbesparingar, framförallt inom den statliga assistansersättningen. Behovet av att återställa lagens intentioner och att vidta viktiga kvalitativa förbättringar har givits alltför lite fokus i direktiven, vilket fått till följd att utredningen inte har prioriterat att leverera robusta förslag för att åtgärda de kvalitetsbrister som finns inom dagens tillämpning av LSS. Det innebär att problemen med bristande rättssäkerhet i myndighetsutövning och den enskildes svaga rättsställning, inte adresseras. De stora behoven av kompetensförstärkning och utmaningarna i att säkerställa kvalitet inom olika LSS-verksamheter, lämnas också utan åtgärd. Vi kan heller inte se att det sent tillkomna tilläggsdirektivet om slopade ytterligare kostnadsbesparingar, dir 2018:35, på något avgörande vis har påverkat utredningens inriktning och förslag.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)
Funktionsrätt Sveriges kritik innefattar att för få företrädare inom funktionshinderrörelsen med kunskap och erfarenheter har tillvaratagits i utredningen. Enligt det särskilda yttrandet har endast två experter varit involverade. Detta innebär, i enlighet med det särskilda yttrandet, att utredningen inte har levt upp till kraven i FN-konventionens artikel 4:3, som dikterar en skyldighet att involvera människor med funktionsskillnader, inkluderat barn. Detta ska göras i samråd med de organisationer som företräder individerna.
Ytterligare kritik i det särskilda yttrandet är att man är av åsikten att utredningen inte har sett till att tillvarata den forskning som finns tillgänglig inom LSS. Funktionsrätt Sverige hävdar att det nu föreslås helt nya insatser för barn och människor med psykiska funktionsskillnader utan att ta hänsyn till den kunskap, och de nuvarande bristerna, som finns angående berörda grupper. Förändringarna inom personlig assistans med helt nya insatser som inte med säkerhet råder bot på bristerna som finns, utan snarare riskerar att försämra villkoren för många människor.
Vidare i det särskilda yttrandet läser vi att Funktionsrätt Sverige är av åsikten att det, utifrån förslaget i LSS-utredningen, inte går att bibehålla kvalitet och kostnadseffektivitet för att tillgodose behoven för människor beviljade personlig assistans. Förslaget kan komma att innebära att många människor inte har något val, utan måste flytta från eget boende till särskilt boende. Inom ramen för LSS ingår ledsagning, som är en möjlighet för människor med funktionsnedsättning att aktivt kunna vara delaktiga i samhället. Denna insats föreslås i LSS-utredningen att slopas.
Mikael Klein, intressepolitisk chef i Funktionsrätt Sverige, avslutar det särskilda yttrandet:
”Utredningen har i vissa delar gjort en god genomlysning av den problematik som vi ser med tillämpningen av lagens tio insatser. I enstaka delar föreslår också utredningen förbättringar som vore välkomna, men utredningens samlade förslag löser inte de problem vi ser inom flertalet av LSS tio insatser. De kraftiga försämringar som föreslås inom insatsen personlig assistans, gör att vi måste förkasta utredningens förslag i sin helhet.”
I en debattartikel i Dagens Samhälle 10 januari 2019 förtydligar Klein några av konsekvenserna av förslaget:
Barn under 16 år kommer inte längre att ha rätt till personlig assistans som istället ersätts med en annan oprövad stödinsats, Stöd till barn. Vi befarar att barn och föräldrar inte kommer att kunna styra denna insats efter familjens behov och att den därför inte kan jämföras med personlig assistans.
Antalet timmar som en person kan få assistansersättning decimeras genom en schablon på 15 timmar i veckan utöver tid för grundläggande behov. Schablonen för övriga behov kommer inte att räcka till för de som har behov av assistans under stora delar av dagen. Utredningen föreslår dessutom att den nuvarande (snäva) tolkningen av grundläggande behov ska fastställas, andningshjälp ska inte räknas som grundläggande. Vi menar att andning och sondmatning självklart borde räknas som grundläggande behov!
Många personer med behov som inte är praktiska, utan kräver ingående kunskaper från personalens sida, kommer att förlora sin personliga assistans. Även här blir det kommunen och inte den enskilde eller dennes gode man som bestämmer hur insatsen ska utformas.”
”Den aktuella rättstillämpningen av LSS följer inte lagens ursprungliga intentioner och har inneburit att lagens tio insatser urholkats radikalt. LSS-utredningens fokus har inte legat på återställandet av lagens intentioner, utan på kostnadsbesparingar.” (Källa: Dagens Samhälle)
Förslagen i LSS-utredningen föreslås vinna laga kraft 2022. Carina Pahl Skärlind (RBU), som själv har en dotter på 9 år med CP-skada, verkar ha tappat hoppet:
”Jag levde tidigare i tron om att Sverige var en demokrati. Tyvärr har jag vaknat upp och insett det inte är rättssäkert i Sverige. Vi kan inte lita på systemet. Kan man runda en så stark lagstiftning som LSS, vad mer kommer att falla sönder? Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte förlora tron, det är därför jag kämpar så hårt. Vi måste kunna lita på våra lagar, domstolar och politiker.” (Källa: Aftonbladet)
Diskriminering, utanförskap och ett kliv tillbaka för funkisars rättigheter
Funktionsrätt Sverige är en paraplyorganisation som för en samlad talan för funkisars rättigheter i Sverige.
Det finns en oro över att förslaget kommer att leda till utanförskap och diskriminering av funkisar:
”En bredd av organisationer inom funktionshinderrörelsen anser att utredningens betänkande måste förkastas i sin helhet. Förslagen innebär sammantaget en fortsatt nedmontering av LSS ursprungliga intentioner och ett förödande kliv i riktning tillbaka till en tid då personer med omfattande funktionsnedsättning förvägrades vara subjekt i sina egna liv. Den nu pågående och alarmerande utvecklingen inom LSS från en värdegrund baserad på mänskliga rättigheter med respekt för individers självbestämmande, i riktning mot kollektiva lösningar med institutionell prägel, kommer med utredningens förslag snarare förstärkas än att bromsas.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)
Maria Persdotter, ordförande i RBU, instämmer i att förslaget innebär diskriminering och befarar att detta kan vara början till slutet för personlig assistans:
”Sammantaget är förslagen inom personlig assistans inget annat än en katastrof. Redan nu är det kris i assistansen och väldigt många människor lever med för lite assistans eller ingen assistans alls, trots att behoven är gigantiska. Blir utredningen verklighet kommer vi att få se stora institutioner växa upp i Sverige, sådana vi inte haft på många år. Människor som idag kan leva självständigt i egen bostad och sköta ett jobb kommer att tvingas in där. Är det så vi vill ha det?” (Källa: RBU)
Björn Häll Kellerman, förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, uttrycker att förslaget kommer att leda till diskriminering och inskränkningar av många människors rättigheter. I ett rörligt debattinlägg på SVT.se säger han bl a att ”Det är inte bara jag som kommer att drabbas, om nu framför allt den nya 15-timmarsschablonen införs. Det kan vara de flesta omkring mig”.
I en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon 10 januari framför Maria Persdotter (RBU) och Nora Eklöv (Unga Rörelsehindrade) kritik och oro inför förslaget, som de uttrycker kommer att få ödesdigra konsekvenser av att funktionsnedsatta återigen kommer att hamna vid sidan av då den personliga assistansen successivt nedmonteras.
Carina Pahl Skärlind, ledamot för RBU Stockholm, ger sin syn på detta LSS-utredningens förslag:
”Det här är diskriminering. Hur kan det plötsligt vara politiskt korrekt att frångå parollen lika lön för lika arbete.” (Källa: Aftonbladet)
DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) uttrycker att förslaget i LSS-utredningen kränker de mänskliga rättigheterna. DHR kräver en ny parlamentarisk utredning för att se över LSS i sin helhet.
”Blir utredningens förslag verklighet är det hittills det tydligaste brottet mot våra mänskliga rättigheter, sedan Sverige i januari 2009 tillträdde FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att människovärdet dagligen skulle kränkas för alla oss som blir hänvisade till insatser enligt utredningens förslag till ny LSS-lagstiftning.” (Källa: DHR)
I en debattartikel i tidningen Arbetaren 9 januari 2019 diskuterar Magnus Andén, ordförande riksföreningen JAG, Maria Persdotter, ordförande RBU och Jessica Smaaland, politisk sekreterare STIL om den diskriminering som kommer att bli konsekvensen av förslaget:
”Det är en skam för Sverige om förslagen blir verklighet. Personlig assistans kommer inte längre att finnas kvar i den form vi känner den nu. Vi är många som kommer att tvingas flytta till institutioner när assistansen inte längre håller.
Redan slitna föräldrar kommer inte längre orka utan tvingas placera barnet på ett boende, även om det inte är vad man vill och det inte heller är det bästa för barnet.
Att bo på institution betyder inte bara att tvingas flytta hemifrån. Att bo på institution är också att berövas rätten att bestämma i sitt eget hem, i sitt eget liv. Personlig assistans är en helhetslösning som innebär att assistenten finns där – och när – vi behöver assistans. Utan den blir våra liv ett lapptäcke av olika insatser – eller inga insatser alls. För oss med de största funktionsnedsättningarna innebär det fara för livet, om någon som inte känner oss och våra behov väl ska assistera oss. Det är inte värdigt ett land som Sverige.” (Källa: Arbetaren)
Det återstår att se, men om det nya förslaget presenterat av LSS-utredning vinner laga kraft kommer konsekvenserna för många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar bli dramatiska. Vi kommer att få se en återgång till hur det var vid tiden före lagens tillkomst: Brister i funkisars rättigheter, diskriminering, funkofobi och utanförskap.
Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.
Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.
För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.
Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.
Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.
Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.
Hur ser vår människosyn ut?
Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?
Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.
Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.
För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.
Skiftande status ger skiftande stigma
En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.
För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.
Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.
Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.
Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.
Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.
Är ett samhälle för alla blott en utopi?
Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.
”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.
Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.
Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.
För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.
Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:
Är det ett modernt, jämställt och demokratiskt samhälles skyldighet att vara inkluderande? Det anser våra beslutsfattare och därför har gamla lagstiftningar kring tillgänglighet med åren försvunnit och nya har tillkommit. De nya lagstiftningarna syftar till att samhället ska bli tillgängligt för alla.
Fram till 1 juli 2018 omfattas inte företag med färre än tio anställda av kravet på tillgänglighet. Många aktörer kan alltså, lagligt, fram tills dess stänga ute vissa människor från sina etablissemang. Inom ett halvår kommer alltså den nya tillgänglighetslagen, som berör65 000 företag, att träda i kraft.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 c § diskrimineringslagen
(2008:567) ska ha följande lydelse.
Förbudet mot diskriminering i form av bristande till gänglighet i 12 § första stycket 1 gäller inte
1. i fråga om bostäder,
2. för privatpersoner,
och
3. om det i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster krävs åtgärder i fråga om fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket enligt plan- och bygglagen (2010:900) eller äldre motsvarande bestämmelser och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.
Den punkt som i den nya lagen är bortplockad är följande:
3. för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare
Enligt SCB:s statistik för 2013 (prop. 2013/14:198) har 92 procent av företagen inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport färre än tio anställda.
Den nya tillgänglighetslagen kommer att träda i kraft 1 juli 2018. Förändringen i lagstiftningen är efterlängtad och välkommen, och den lär få stor betydelse.
Mot bakgrund av att så många etablissemang hittills har kunnat stänga ute en stor grupp människor är förändringen närmast revolutionerande. Först nu kan vi börja tala om anpassning för funktionsvarierade utöver myndigheter och storföretag.
En annan bra sak som propositionen till lagförslaget tar upp, är att den beräknar att både funktionsvarierade och företagen gör ekonomiska vinster på förändringarna, då lagändringen beräknas öka konsumtionen av varor och tjänster genom att funktionsvarierade nu lättare kan ta del av dem.
Vi talar gärna och ofta om diskriminering av alla möjliga grupper, men den här stora gruppen av beräknat hundratusentals personer är oftast osynlig. Nu är tiden för upprättelse.
Den nya tillgänglighetslagen innefattar som synes inte bostäder och privatpersoner. Nästa steg torde vara att inkludera även bostäder i lagstiftningen om tillgänglighet. Hur länge ska vi behöva vänta på att kampen mot diskriminering av funktionsvarierade tar nästa steg?
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på heterosexism. Vi fortsätter med funkofobi.
Funkofobi är fördomar mot personer med funktionsvariationer. För många är vi bara cp. Om vi ska slå hål på fördomarna så måste vi börja prata om dem. Vår kampanjs mål är att få så många som möjligt att prata om de fördomar som finns mot personer med funktionsvariationer. Det har vi lyckats med.
Människor med funktionsnedsättningar, såvål fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska, har genom alla tider varit en utsatt, bespottad och diskriminerad grupp. Alla människor har olika förutsättningar i livet. Vissa föds med en funktionsnedsättning, andra blir funktionsnedsatta på grund av yttre våld, eller genom sjukdom. Varje gång någon blir misshandlad föreligger det en risk att personen drabbas av någon form av funktionsnedsättning. Genom olyckor eller genom, t ex, stroke, missbruk eller tumör, kan man ådra sig en funktionsnedsättning. Om detta sker i vuxen ålder brukar man tala om förvärvad hjärnskada.
Symbolen med pusselbitar kan innebära att människor med autism stigmatiseras
Exempel på fysiska funktionsnedsättningar, som innebär svårigheter att koordinera, styra och balansera huvud, bål, armar och ben, är CP-skada och ryggmärgsbråck. Intellektuell funktionsnedsättning kallas också kognitiv funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning. Människor med utvecklingsstörning har svårigheter att ta in, bearbeta och förmedla information, vilket i sin tur innebär att det krävs mer tid för att förstå. De s k neuropsykiatriska, eller psykiska, funktionsnedsättningarna skapar svårigheter för individen att fungera i det sociala samspelet. Exempel på sådana funktionsnedsättningar är autism, Aspergers syndrom och ADHD. Inte sällan har en individ fler än en funktionsnedsättning.
Psykisk ohälsa kan innebära, mer eller mindre varaktig, funktionsnedsättning, såtillvida att det påverkar individens funktioner i vardagen. Psykisk ohälsa är, liksom funktionsnedsättningar, stigmatiserat och kan ligga till grund för att människor är utsatta för diskriminering och kränkning. Exempel på psykiska hälsotillstånd som kan innebära funktionsnedsättning för människor är schizofreni, depression, borderline och bipolär sjukdom.
I sammanhanget är det viktigt att skilja på funktionsnedsättning och funktionshinder. Funktionsnedsättning beskriver en egenskap hos en individ, medan funktionshinder förklarar hur denna egenskap påverkas av omgivningen. Det kan handla om brister i miljön, såsom tillgänglighet, eller om okunskap hos andra människor. En funktionsnedsättning behöver alltså inte innebära ett funktionshinder.
Fördomar och diskriminering gentemot människor med funktionsnedsättning har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Funkofobi grundar sig i en rädsla, avsky eller osäkerhet gentemot människor som uppfattas vara annorlunda, eller konstiga. Termen kan, med enkelhet, jämföras med homofobi eller rasism, eftersom det handlar om att särskilja människor på grund av ”annorlunda” egenskaper, jämfört med vad som uppfattas vara normen.
Det är nödvändigt, som vid alla andra uttryck av fördomar och diskriminering, att upplysa de som inte behandlar människor med funktionsnedsättning på samma villkor som vem som helst. Det är också nödvändigt att vi markerar att vi inte accepterar att människor uttrycker sig funkofobiskt. Det är vi alla skyldiga varandra och samhället. Samhället ska vara för alla, d v s inkluderande och vi ska skapa utrymme för delaktighet. Därför är det så viktigt att samhället, och de som besitter kunskap om funktionsnedsättningar, sprider information och upplysning för att, på så sätt, skapa förståelse hos andra människor.
T o m i media beskrivs människor med funktionsnedsättning på ett kränkande, och omodernt sätt. För bara någon dag sedan kontaktade jag Dagens Nyheter för att påpeka att de hade använt sig av orden ”handikappad” och ”förståndshandikappad”. Det är svårt att acceptera att någon, och i synnerhet inte media, befattar sig med sådan vokabulär. Jag fick, dagen efter, svar om att artikelförfattaren hade korrigerat ”felet” i den aktuella artikeln. Detta förändrar den digitala utgåvan, inte den fysiska. Problemet är dock att det förekommer. Det ska inte förekomma.
Många använder sig av omoderna, och förlegade, benämningar på funktionsnedsättningar av gammal vana, utan att tänka sig för. Det finns också de som fortsätter att använda benämningarna för att det ”alltid har hetat så”. Den värsta kategorin är de som använder de kränkande uttrycken just för att kränka, nedvärdera och förminska. Oavsett vilken kategori man själv ingår i, är det viktigt att förstå att hur man uttrycker sig om andra människor påverkar alltid andra människor. Även människor med funktionsnedsättningar uttrycker sig slarvigt, och använder förlegade ord för att beskriva sin egen, eller andras, funktionsnedsättning. Det är svårt att acceptera detta förfarande, trots att den som uttrycker sig funkofobiskt själv har en funktionsnedsättning. Det är att ge sig själv mandat att uttrycka sig nedvärderande om andra, mot bakgrund av sin egen situation. Att man vill bli kallad ”handikappad” är mot bakgrund av detta, inte ett argument. Man kan dra paralleller med individer som föredrar att kalla sig själva ”neger”. Effekten blir densamma.
Genom tiderna har skällsorden varierat. På skolgården, på arbetsplatsen, i samhället och, numer, på Internet, har det funnits behov hos de flesta av oss att, i syfte att vara elak, kombinerat med okunskap, kasta kränkande benämningar på andra. Andra behöver inte alltid vara människor med funktionsnedsättning, utan det kan också vara uttryck som används mot vänner, eller personer man inte tycker om. Det man glömmer bort är att dessa ord inte egentligen innebär det man tror att de innebär, utan något helt annat. Mer om exempel på nedvärderande benämningar går att läsa här.
”Funkis är mer än att bara ha en funktionsnedsättning, det står för en personlighet och är ett avspänt namn, det känns roligt.”
En sak som påvisar okunskap, och brist på inkluderingstänk, är då människor väljer att vända sig till den som råkar göra funkisen sällskap. Detta är en ständigt förekommande företeelse och påverkar den enskilde negativt. Det fungerar som en förstärkning av de egenskaper denne besitter, d v s individen känner sig utpekad, annorlunda och mindre vetande. Huruvida funktionsnedsättningen hos den utsatte är fysisk, intellektuell eller neuropsykiatrisk spelar mindre roll. Förnedringen, och kränkningen, är densamma. Anledningen till att man ”tar hjälp” av den man tror förstår bättre, stavas fördomar. Fördomar som vi alla har ett kollektivt ansvar för att tvätta bort.
Oavsett vilken funktionsnedsättning en människa må ha så är det ett faktum att det förekommer diskriminering av funkisar. Från och med den 1 januari 2015 är bristande tillgänglighet diskriminering enligt diskrimineringslagen. Bristande tillgänglighet innebär att en verksamhet inte vidtar skäliga åtgärder för att en människa med funktionsnedsättning ska ges samma möjligheter som en människa utan funktionsnedsättningen. Detta diskrimineringsförbud gäller inom följande områden: hälso- och sjukvården, socialtjänsten, Försäkringskassans tjänster, utbildningsområdet, arbetslivet samt verksamheter som tillhandahåller varor och tjänster.
Ett steg i rätt riktning är att ordet funkofobi kommer att finnas med i nästa utgåva av Svenska Akademiens ordlista (SAOL), som beräknas finnas tillgänglig 9 april 2015. Detta innebär att ordet inte betraktas som ”hittepå” utan ett riktigt ord och ett erkännande för en utsatt grupp. Daniel Pollak, vice förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade utvecklar varför detta är ett viktigt steg för funkisar.
Vi människor är olika. Vi har olika förutsättningar. Vi har olika egenskaper. Vi har olika förmåga. Men vi är alla människor. Vi är alla lika värda. Vi är alla skyldiga att visa andra människor respekt för deras unika person. Många missar devisen om allas lika värde. Denna miss beror på okunskap, rädsla eller osäkerhet gentemot det man uppfattar som annorlunda. I värsta fall beror det på att man anser att alla människor inte har samma värde. Vi har alla ett egenansvar för hur vi uttrycker oss. Vi kan alla tänka på att använda rätt vokabulär när vi talar om, eller till, människor med funktionsnedsättningar. Vi kan alla tänka på att inkludera, inte exkludera. Det är då vi kan slå hål på fördomarna.
Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.
Motargument 