Etikettarkiv: våldsbrott

Krönikor

Vad är ditt humankapital värt?

Vad är ett liv värt i dagens Sverige och vem definierar värdet på ditt liv då det letas efter en mer lättillgänglig potentiell syndabock när vissa känner sig frustrerade eller kränkta av någon som de inte kan komma åt, vare sig fysiskt eller mentalt på samma sätt?

Oprovocerat våld har olika faktorer och det är egentligen inte primärt fokus på den som blivit utpekad som syndabock.

Den svåra frågan vi alla måste rannsaka oss själva med är: varför anser förövaren av ett brott att personen de utsätter inte skulle ha samma humankapital eller livsberättigande som det man tillskriver sig själv eller anser sig besitta?

Det är en utomkroppslig känsla när man står tio meter, eller ännu kortare ifrån en händelse där en människa agerar på ett sätt som riskerar en annan människas liv. Oavsett om du kanske tog en fika med en bekant i något shoppingcenter en lördag eftermiddag och där tvingades bevittna en skottlossning med dödlig utgång. Eller om du liksom jag var på en perrong en sen decemberkväll och såg hur en person oprovocerat knuffade en annan ut mot spåret.

Kanske glömmer du aldrig minnesbilderna, om du sett ett antal personer sparka på en äldre person som liggande på en kall våt trottoar skyddar huvudet med händerna.

För mig var det en känsla av maktlöshet och skräck inför den bild som jag föreställde mig skulle komma att etsa sig fast i mitt minne. Bilden av en äldre kvinna på järnvägsspåret med svårt sargad kropp.(*) Det var samma känsla då jag bevittnade en katastrofal cykelolycka där vederbörande inte överlevde.

Vi känner med offren som förolyckas. Vi har medlidande med deras familj och bekanta och ryser vid tanken på att vi själv eller någon vi känner skulle kunna råka ut för något liknande, oaktat om det är en olycka eller oprovocerat våld på något sätt.

När började den intelligenta människan lära sig att anse att någon annan människa inte skulle vara värdig ett fortsatt liv?

Har det globala samhället bidragit till att sänka respekten för varandras liv, via de reportage som publiceras eller sänds? Bilder på offer för s.k. ”smarta” bomber, lemlästade kroppar och lik som havet spolat upp?

Vi ser främlingsfientlighet, vi ser hur vissa individer får sitt sinne fördunklat av olika substanser eller av ideologier och värderingar som vill förvränga det faktum att vi alla har samma humankapital.

Vi ser krav på auktoritära insatser som hårdare straff och mycket mer bevakning. Allt är insatser som man tror skall förhindra våld, men tänk om vi istället höjde värdet på alla människor och istället hade ett samhälle som lärde oss att respektera och värdera liv likvärdigt via reportage och inslag?

Att press och media inte bara, lite nonchalant, rapporterar att tvåhundra människor avled efter att ha blivit utsatta för kemikalier i en fabrik i Indien, att tjugo personer omkom i ett bombdåd i Kabul eller att femtio personer hittades döda i en transportcontainer i Hamburg, att en färgad person blev knuffad framför tåget eller att en nioårig flicka mejades ner av en berusad förare på en svensk camping.

Alla dessa offer hade samma livsberättigande, alla var de värdiga att få fortsätta leva utan att någon annan bestämde att deras liv inte förtjänade deras respekt; eftersom de satte sig själv, sina ideal, sin ekonomi och värderingar högre.

Jag hoppas att vi alla lämnat vårt primitiva beteende bakom oss, att det bara sträcker sig till att få gåshud och lite puls när vi känner oss i fara eller stressade.

Jag hoppas att evolutionen tagit kommando över det djur vi en gång varit och de rester som lever kvar i vårt DNA om att vi är större och bättre än andra i vår ras, eller på den jorden vi vandrar.

  • På något mirakulöst sätt lyckades den äldre kvinna hamna så att hon ådrog sig ”bara” lättare skador. På perrongen fanns även anhöriga, lite tur i oturen att jag kunde prata kvinnans språk. Den värsta chocken och vidare konfrontation med gärningsmannen kunde avvärjas.

En sista fråga:

Blir vi så som vad vi konsumerar?

I fokus, Korta motargument

Göteborg inför ”Sluta skjut” i kampen mot gängen

Projektet ”Sluta skjut” i Malmö, som pågått sedan 2017 och förlängts med ytterligare tre år, har rönt framgång. Projektet bedöms av myndigheter vara en starkt bidragande faktor till att den grova våldsbrottsligheten sjunkit drastiskt i staden.

Att Göteborg är nästa stad på tur är en god nyhet för oss som anser att kriminalitet ska bekämpas. I onsdags valde Alliansen, i sista stund före onsdagens kommunstyrelse, att ansluta sig till förslaget att införa projektet.

Förslaget initierades i september 2020 av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Övriga partier, dvs S, SD och Demokraterna, har hela tiden varit positiva till förslaget.

”Sluta skjut” är ett projekt som bygger på en väl beprövad metod från USA, Group Violence Intervention. Metoden har gett goda resultat i USA och även i Malmö. Metoden går i korthet ut på dialog mellan gängen och polisen, kriminalvården och kommunen.

Socialdemokraternas gruppledare sammanfattar:

– Det vi gillar med den här metoden är att man sätter press på gängen. De ska veta att det bara kan sluta på tre sätt, en gänguppgörelse med dödlig utgång, kåken eller ett avhopparprogram. Ju fler som väljer det sistnämnda desto bättre. (Källa: Dagens Nyheter)

Lästips:

”Saft och bulle” framgångsfaktor för att minska antalet skjutningar

Krönikor

En annan bild av Malmö, del 2

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.

Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.

Denna andra del i en längre krönika bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.

Flera orsaker ligger bakom den svarta bilden

Alla som vill förmedla en ärlig och rättvis Malmöbild kämpar allt som oftast i motvind. Varför är det då så förbannat svårt att radera den felaktiga bilden av Malmö? Det finns flera orsaker som skulle kunna ligga till grund för det.

  • Media fortsätter att förmedla en mörk bild av staden. ”Dåliga” nyheter säljer bättre än bra. Sensation och frosseri ges utrymme på bekostnad av positiva händelser.
  • Internets och sociala mediers baksida, som innebär att vinklade nyheter, historier och direkta faktafel snabbt får spridning.
  • Våra fördomar. Alla sitter vi på dem, men hos gemene man finns tyvärr medias alla bilder av Malmö runt 2017 fastetsad i minnet, och övertygelsen är så stark att den känslan lever kvar.
  • Oviljan att se att det finns en positiv utveckling. Malmö får vackert inta rollen som statuerande exempel: Staden ”ska vara” värst i Sverige. Vissa populistiska politiker och deras sympatisörer ser det som gynnsamt att gängse uppfattning om Malmö ÄR: den befläckade staden med fortsatt skyhög kriminalitet, där de invandrardominerade gängen tillåts bestämma. Den egna agendan implicerar att även framgång blir motgång.

OK, vi har konstaterat att Malmöbilden på många håll är urdålig. Vad kan vi då göra för att förändra denna nattsvarta bild? När jag ställer frågan utgår jag ifrån att vi väl är överens om att vi vill att verkligheten förmedlas, utan överdrifter, och att korrekt fakta kommer upp på bordet och att staden får det rykte som den förtjänar?

Att skapa attitydförändring

Prio ett för att skapa attitydförändring ligger i att medier tar sitt ansvar. Journalister av idag byter mer än gärna ut fakta och saklighet mot sensation och frosseri. Det ”säljer” bättre att skriva om skyhög kriminalitet i mångkulturella Malmö, och våld. Ständigt detta våld. Det är sällan som positiva händelser belyses. Detta gäller såväl mainstream-media som public service och althögermedia.

När det kommer till fenomenen myter, anekdoter, fördomar och direkta felaktigheter som fortsatt sprids som virala löpeldar på sociala medier så kan vi motvilligt konstatera att det är en nästintill omöjlig nöt att knäcka. Det kommer kanske alltid finnas människor som tillsammans vidmakthåller ”monstret”, trots att ”monstret Malmö” i detta fall har blivit ett betydligt mindre sådant. Att i grupp hålla med varandra om saker är vanligt förekommande och skapar en känsla av samhörighet. Uppfattningarna om ”vi och dom” får i gruppen ett fortsatt existensberättigande. Sensationella lögner, konspirationsteorier och myter sprids tyvärr långt mer än fakta, statistik och saklighet.

Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar, ovilja och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.

Läs också den första delen av denna krönika. Den finner du här:

En annan bild av Malmö, del 1

SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.

För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

    Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

En annan bild av Malmö, del 1

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.

Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.

Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.

Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är nödvändigt, inte minst för Malmöbornas skull, att många fler i samhällsdebatter förmedlar bilden att polisen har gjort ett gigantiskt arbete, vilket har inneburit att gängkriminella getts mindre utrymme för sin verksamhet.

Virala lögner och halvsanningar

Det finns en förkärlek för att förvandla enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter till en sammantagen bild av hur omfattande brottsligheten är. Det är viktigt att poängtera att enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter inte kan tillåtas vara en sammantagen bild av verkligheten. För att förekomma vill jag här å det bestämdaste understryka följande: Alla har rätt till sin egna upplevelse. Men för att kunna förändra människors känslor till att bli något mer rationella, och stå i proportion till hur det ser ut i verkligheten, krävs gemensam ansträngning.

För någon dag sedan, i samband med att en artikel i Sydsvenskan, som visade att den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit drastiskt, hamnade jag i en diskussion med kollegor angående statistiken. Den konspiratoriskt färgade frågan ”tror du på det?” kom ganska snabbt från en person, någon annan höll tyst med frågeställaren, och en tredje visade att det är klart att man ska lita på statistiken. Frågan jag fick är symptomatisk för hur hela debatten ser ut. Så länge det finns en ovilja att tro på offentliga siffror i form av statistik från myndigheter såsom BRÅ och Polisen, blir det svårt att förändra den allmänna uppfattningen om hur verkligheten ser ut. Frågeställaren följde upp med två exempel på skjutningar som hen fått till sig via hörsägen. Vad är väl fakta när den inte överensstämmer med din självupplevda verklighet? För vissa av oss slår dikten verkligheten, och inte tvärtom.

På sociala medier, i kommentarsfält, på diverse forum och bloggar skickas mer eller mindre uppseendeväckande trevare ut i strid ström i hopp om att de ska bli bekräftade eller spridas vidare. Trevarna är inte sällan rena faktaförvrängningar, lögner, myter och teorier om konspirationer. Högst i kurs står en skev Sverigebild, kriminalitet, invandrare och bidrag. Tyvärr saknas, medvetet eller omedvetet, förmågan till källkritik. Att stanna upp, ifrågasätta och granska innan vi delar vidare är inte ett alternativ för många. Därför får lögnerna och myterna utrymme att bli de virala löpeldar som var avsikten hos den som startade den.

Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.

Läs också den andra delen av denna krönika. Den finner du här:

En annan bild av Malmö, del 2

SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.

För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Malmö: ”Saft och bulle” framgångsfaktor för att minska antalet skjutningar

På fyra år har skottlossningarna och sprängningarna i Malmö minskat avsevärt. Den enskilt största orsaken till varför det brutala våldet har minskat är, enligt Malmöpolisen, projektet ”Sluta skjut”. I debatten har det raljerats om ”saft- och bulletaktik” och att polisen bjuder kriminella på pizza. Uppenbarligen har dessa interventioner fungerat.

Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.

Myndigheterna menar att den enskilt mest avgörande orsaken till att siffrorna för skottlossningar och sprängningar är de lägsta på 10 år i Malmö är projektet ”Sluta skjut”, som nu förlängs med ytterligare tre år.

Malmö 2017. Internationell och svensk media målar med rätta upp Malmö som en stad med extrema utmaningar vad beträffar gängkriminalitet och dess konsekvenser. Statistiken peakar med 65 skottlossningar, oftast på öppen gata, vilka resulterade i sju dödsfall och 35 skadade. De 62 sprängdåden som sker 2017 är en rekordhög siffra, även med internationella mått mätt. I Sverige finns ingen konkurrens, Malmö är med marginal värst drabbat av gängkriminaliteten. Idag visar statistiken en annan bild av Malmö.

”Sluta skjut”

Polismästaren i Malmö, Stefan Sintéus, säger i en intervju med Sydsvenskan 210114 att ”Vi var helt enkelt tvungna att göra något för att bryta trenden”. Projekt ”Sluta skjut” bygger på en beprövad metod med goda resultat i USA. På Polisens hemsida läser vi följande om projektet:

Satsningen är ett samarbete mellan polisen, kriminalvården, Malmö stad och engagerade medborgare som innebär att det blir svårare att vara delaktig i skjutningar och lättare att få rätt stöd för den som vill bort från ett våldsamt liv. (Källa: Polisen)

På Malmö stads hemsida kan vi läsa mer om projektet:

  • Fokuserade insatser enligt principen: första gruppen eller grupperna som gör något ses som den mest våldsamma gruppen. Ökade och fokuserade insatser och kontroller sätts in mot hela gruppen direkt. Ingen ska vilja vara den första gruppen som gör något.

  • Polisen samarbetar med flera andra myndigheter som kan fokusera på individerna i den mest våldsamma gruppen. Dessa är till exempel Skatteverket, Tullverket och miljöförvaltningen.

  • Ett tydligt ställningstagande från medborgare till gruppmedlemmar: vi ser dig (gruppmedlemmen) som en viktig del av samhället. Våldet måste upphöra, du är bättre än det här. De som framför detta budskap kan vara respekterade medborgare eller andra som passar.

  • Hjälp som både moralisk och praktisk skyldighet. Vi vill inte att någon ska döda och vi vill inte att någon ska dö. När det kommer till gruppvåld kan samma person snabbt skifta från förövare till offer. Vi ska göra allt för att stävja våldet, både snabba insatser i form av konsekvenser för den grupp som gör något först. Men också erbjuda skydd och en väg ut. (Källa: Malmö stad)

Det har från olika håll raljerats en hel del om att polisen i Malmö använder sig av påstått tandlösa interventioner i form av ”saft- och bulletaktik” och att bjuda kriminella på pizza. Interventionen, GVI, går bl a ut på att bjuda in gruppmedlemmar till olika former av informationsmöten. GVI utgör en del av en beprövad metod från USA. Metoden har gett goda resultat i USA, och nu ser vi samma resultat i Malmö. Den amerikanska förlagan GVI (Group Violence Intervention) bygger på i korthet ut på att göra det mer besvärligt för kriminella att begå brott genom att öka trycket på de kriminella, bl a  genom att brott utfört av enskild person ger konsekvenser för kollektivet. I projektet finns också en avhopparverksamhet, där du erbjuds hjälp att på ett tryggare sätt lämna gängkriminaliteten.

Det finns också bedömningar som gör gällande att den särskilda nationella händelsen ”Operation Rimfrost”, som pågick i ett halvår 2019-2020, delvis kan ha haft en inverkan på den utveckling vi ser i Malmö. Att Sverige har varit drabbat av coronapandemin kan vara ytterligare en bidragande faktor. Det är viktigt att hålla i åtanke att den positiva utvecklingen i Malmö tog sin början före 2019 och 2020, dvs tiden för såväl ”Operation Rimfrost” som corona. ”Sluta skjut” inleddes 2017, året då antalet grova våldsbrott i Malmö började sjunka drastiskt.

Under 2020 har rekordmånga haft kontakt med avhopparverksamheten: 49 individer, vilket är att jämföra med att de som fortfarande står under kartläggning för gängkriminalitet i Malmö bara uppgår till 300 personer sammanlagt.

Det finns också bedömningar som gör gällande att den särskilda nationella händelsen ”Operation Rimfrost”, som pågick i ett halvår 2019-2020, delvis kan ha haft en inverkan på den utveckling vi ser i Malmö. Att Sverige har varit drabbat av coronapandemin kan vara ytterligare en bidragande faktor. Det är viktigt att hålla i åtanke att den positiva utvecklingen i Malmö tog sin början före 2019 och 2020, dvs tiden för såväl ”Operation Rimfrost” som corona. ”Sluta skjut” inleddes 2017, året då antalet grova våldsbrott i Malmö började sjunka drastiskt.

Utvecklingen vad gäller grova våldsbrott i Sverige generellt är att det skiftar mellan 2017-2020, förutom i Stockholm, där de grova våldsbrotten ökade markant mellan 2019 och 2020. Det finns dock en region som sticker ut: Syd, där Malmö tidigare stod för merparten av kriminaliteten. I region Syd, där Skåne, Blekinge samt Kalmar och Kronoberg ingår, stod Malmö för 20 skottlossningar av totalt 51. Vad gäller sprängningar står Region Syd fortsatt för flest detonationer, år 2020 stod Malmö för 17 av totalt 40 sprängningar i regionen.

Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är viktigt att vi i debatten gemensamt förmedlar bilden av ett Malmö där polisen har gjort ett gigantiskt arbete och att gängkriminella ges allt mindre utrymme.

Fakta visar att antalet skottlossningar och sprängdåd i Malmö sjunker sedan 2017 då projektet ”Sluta skjut” initierades. Myndigheterna har beslutat att projektet förlängs med 3 år.

För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010 dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är inte avsett att applådera, utan att visa att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

Källor:

Sydsvenskan: Rekordfå skottlossningar och sprängdåd i Malmö

Polisen: Sluta skjut

NNSC: Group Violence Intervention (GVI)

Malmö stad: Sluta skjut

I fokus

Att bygga för integration – hyresrätter på Limhamn skapar konflikt

Limhamns sjöstad är ett f d industriområde i utkanten av Limhamn i Malmö.  De senaste åren har industrierna successivt ersatts med radhus, bostadsrätter och hyresrätter. I enlighet med rådande bostadspolitik syftar mixen av boendeformer till att stävja segregation och främja integration. Hyresrätterna har upprört en del av dem som har investerat i radhus och bostadsrätter.  Oro och känsla av otrygghet sprids i stadsdelen. Dessa känslor är inte fakta. De orsakas av rasism och fördomar om andra sociala grupper.

Andreas Schönström (S), ordförande för tekniska nämnden i Malmö säger i en intervju med Expressen att:

– Det är sedan många år tillbaka en uttalad strategi i Malmö att bygga en blandstad för att inte upprepa gamla misstag. I områden som Rosengård och Holma byggdes villaområde, hyresområde och bostadsrättsområde vid sidan av varandra utan att blandas. När vi nu bygger nytt är vi väldigt måna om att boendeformerna ska blandas och att människor ska hitta sina nya hem utan sociala eller fysiska barriärer. (Källa: Expressen)

Expressens artikel ”Oron växer – hyresgäster flyttar in i rika stadsdelen” är onyanserad sensationsjournalistik. Förvisso nämns att kriminaliteten på Limhamn sjunker, men artikelns främsta budskap är att förmedla människors oro för områdets framtid.

Fördomar och rasism orsakar oro

En person som varit näringsidkare i området i 17 år uttrycker (felaktigt) att kriminalitet som våldsbrott och stölder ”visserligen alltid funnits här, men det har ökat sedan hyreskomplexen kom upp, men det får man inte lov att säga för då är man rasist”. (Källa: Expressen)

I den privata Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn” är tongångarna polemiska, konspiratoriska och (delvis rasistiskt) fördomsfulla. Den generella uppfattningen i kommentarsfälten gällande inlägg om integrationssatsningen i Limhamns sjöstad är att kriminaliteten ökat i och med hyresrätterna. Flera av kommentarerna är att betrakta som rasistiska. Gruppen har med tiden kommit att glida från det som var syftet, dvs information om saker som händer och sker, till att i allt större utsträckning handla om oro, otrygghet och kriminalitet. Då gruppen har ca 10 000 medlemmar och sjöstaden ännu inte har nått 4 000 invånare kan slutsatsen dras att en stor majoritet av gruppmedlemmarna bor på Gamla Limhamn. Av trådarna i gruppen att döma har den blivit en näthatargrupp där fördomar om andra sociala grupper och rasism får stå oemotsagda.

De hyresrätter som byggts i Limhamns sjöstad har gjort att mindre köpstarka människor, ibland med hjälp av försörjningsstöd och andra sociala insatser, har beretts möjlighet att flytta till området.

Det är nu icke-faktagrundade föreställningar, som till viss del kan bero på en intressekonflikt, smyger sig in hos lokalbefolkningen. Flera lyfter risken för att bostadspriserna kommer att sjunka till följd av hyresrätterna i sjöstaden. Det finns inga belägg för det.

I stor utsträckning beror oron och känslan av otrygghet hos boende på Limhamn på fördomar om andra sociala grupper och rasism. Vissa tror att hyresrättsgäster per automatik innebär ökad kriminalitet och försämring av området. Konflikten grundar sig delvis i en fråga om klass. Dagens arbetarklass består till stor del av invandrare.

En anonym man utvecklar sin känsla av oro för Expressen:

– Det är mycket ungdomar som är ute och hänger, och även om det inte hänt något så skapar det ändå en otrygg känsla när man är ute och går om kvällarna. Man kommer inte ifrån det. (Källa: Expressen)

I den privata Facebook-gruppen ”Limhamns sjöstad” har Expressens artikel varit föremål för diskussion. Kommentarerna varierar från att intyga att den bild som artikeln förmedlar eventuellt kan stämma, i alla fall till viss del, till att ifrågasätta Expressen, och deras onyanserade rapportering från stadsdelen.

De tre personer som i Expressens artikel fått möjlighet att uttrycka sin ilska och oro, samt den stämning som står att finna i Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn” är inte representativ för hur människorna i sjöstaden upplever faktumet att sjöstaden har en mix av boendeformer.

Allt färre människor utsätts för brott

Människor på framför allt Gamla Limhamn har börjat kalla Limhamns sjöstad ”Rosengård by the sea”. Detta grundar sig i en upplevd känsla av oro och otrygghet, och inte för att det begås fler brott här än tidigare.

Den årliga trygghetsundersökningen som polisen på Limhamn utför visar att folk i allmänhet upplever att utomhusmiljön har blivit skräpigare och stökigare den senaste femårsperioden. Folk i allmänhet känner också en större otrygghet.

Fakta i samma undersökning visar att den faktiska utsattheten för brott har minskat. En mindre andel boende på Limhamn utsätts för fysiskt våld och stölder idag än för fem år sedan. Polisen bekräftar att denna fakta stämmer överens med hur de upplever Limhamn idag. De förklarar att det kan ha sin grund i att Limhamns sjöstad är ett nytt område med en blandad befolkning, vilket kan leda till ökad oro. Kommunpolis Göran Holmgren tror att det kommer att bli mindre oroligt när det väl har satt sig att människorna i området är en mix av samhällsklasser och ursprung.

Det finns röster i området som ser positivt på att inte enbart köpkraftiga människor flyttar till området. De uttrycker en stolthet i att området är en föregångare vad gäller integration:

– Det känns tryggt här! Många rara barn av olika nationaliteter. (Källa: Expressen)

Mix av boendeformer är bra för integrationen

Carina Listerborn är professor i stadsbyggnad vid Malmö universitet. Hon är av uppfattningen att fördomar om andra sociala grupper, är orsaken till oron:

– Att man har låg inkomst eller är invandrare innebär ju inte att man kommer med problem. Många som får sociala bostadskontrakt i dag har inte några andra sociala problem än svårigheten att hitta just bostad. (Källa: Expressen)

Listerborn betonar hur viktigt det är på lång sikt för Malmö att integrationen sker i alla stadsdelar. Integrationen bör ske såväl i miljonprogrammen (i t ex Rosengård, Holma, Lindängen och Kroksbäck) som i de rikare områdena.

Våren 2020 beslutade tekniska nämnden i Malmö om en ny markpolicy, vilken innefattar att minst 60 % av nyproducerade hyreslägenheter öronmärks för bostadskön Boplats Syd. 15 % av nyproducerade lägenheter får kommunen hyra ut i andra hand i bostadssocialt syfte. Kommunen ska åta sig att prioritera de byggherrar som arbetar med sociala åligganden, så som trygghetsskapande lösningar, och som har höga ambitioner vad gäller klimat och miljö.

Limhamns sjöstad är ett område i Malmö där det satsas på integration. Många fler områden i Malmö kommer att anpassas efter rådande bostadspolitik. Detta innebär att många områden kommer att följa i sjöstadens spår, där radhus och bostadsrätter blandas med hyresrätter.

Delar av lokalbefolkningen på Limhamn vill ge sken av att kriminaliteten i stadsdelen ökar. Media hakar på och bidrar till att oron ökar. Fakta säger att brottsligheten på Limhamn minskar.


Det är obehagligt att människor i allmänhet, och politiker och media i synnerhet manipulerar människor med sina fördomar, personliga åsikter samt brist på argument och fakta. Det är då oro och känsla av otrygghet skapas, som i sin tur skapar segregation, polarisering och hat.

Jag delade i morse denna artikel i Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn”, dvs den grupp med en agenda som uttrycker ilska, rasism och fördomar och där moderatorn och de som kommenterar öppet är starkt kritiska mot styret i Malmö. Moderatorn valde att radera mitt inlägg ganska omedelbart.

Korta motargument

Ingen korrelation mellan utrikes födda och våldsbrott

All tillgänglig deskriptiv statistik visar att våldsbrottsligheten i Sverige INTE har ökat de senaste tio åren.

Kriminalstatistiken och Socialstyrelsens Patientregister över personer som fått vård för våldsskador talar ett entydigt språk – våldet har inte ökat.

Detta får naturligtvis konsekvenser för en grundläggande myt som sprids av dem som hävdar att våldet har ökat. Deras egentliga intresse är att bevisa att den påstådda ökningen av våld beror på invandringen.

Men eftersom våldet inte har ökat så blir denna hypotes omedelbart falsifierad.

Följande graf visar relationen mellan antalet utrikes födda och antal polisanmälda våldsbrott.

De senaste tio åren har antalet utrikes födda ökat kontinuerligt.

Under samma tid har antalet polisanmälda våldsbrott varit i stort sett oförändrat.

Det finns alltså ingen korrelation mellan antal utrikes födda och antal våldsbrott.

* Våldsbrott =
Brottsbalken 3 kap – Brott mot liv och hälsa,
6 kap. 1, 4 § – Våldtäkt inkl. grov,
8 kap. 5, 6 § – Rån inkl. grovt,
17 kap. 1, 5 § – Våld mot tjänsteman

Myter

Myter om våldsbrott, del 4: ”Bilar som brinner”

I min genomgång av olika myter kring brottslighet utgår jag från en kommentar från en person som inte tror på statistiken om det minskande våldet. Det stämde inte med hans intryck av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott
Står det och läsa varje morgon man öppnar en dagstidning.
Misstänker att statistiken inte överensstämmer med verkligheten.”

Jag betar av hans påståenden från slutet.

Och nu är det alltså dags att titta närmare på BILAR SOM BRINNER.

MYT:
”Bilbränderna bara ökar hela tiden”

FAKTA:
Bilbränder visade tidigare en ökande trend men antalet har stadigt minskat sedan 2016.

Jag har nyligen skrivit om detta och det väckte starka reaktioner.

Trots att ingen kunde påpeka att något var fel så ansåg somliga (med anknytning till promillepartiet Medborgerlig Samling) att mina siffror var vilseledande. Det är de inte.

Fakta är mycket enkla. Statistiken från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) är tydlig. Och det är mycket enkelt för var och en att själv kolla deras pedagogiskt utformade statistikdatabas.

Sedan 2016 har bilbränderna minskat i hela landet.
Vi kan också se att det mer specifikt har minskat i storstäderna och att den största minskningen har skett i Malmö.

Från statistik från Försäkringsbolagen vet vi också att en betydande andel av de bilar som brann var försäkringsbedrägerier, där bilarnas ägare betalade pengar för att bilarna skulle bli satta i brand. Vilket motsäger vulgärbilden att det är sysslolösa ligister i ”utsatta områden” som sätter eld på bilar.

 

 

Myter

Myter om våldsbrott, del 2: ”Rånen blir bara fler och fler”

Nu är det dags för nästa myt.

I första delen citerade jag en kommentar kring det här det minskande våldet och att det inte tycktes stämma med det intryck som skribenten hade av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott”

Eftersom jag betar av hans påståenden från slutet och förra inlägget handlade om inbrott så är det nu dags att titta närmare på det här med rån.

RÅN

MYT: ”Rånen blir bara fler och fler.”

FAKTA: Antalet rån uppvisar en svagt nedåtgående trend de senaste tjugo åren. Särskilt de senaste sex åren har det minskat.

Butiksrån har halverats sedan 2009, medan personrån har legat på ungefär samma nivå.

Värdetransportrån och bankrån har nästan helt upphört.
1999 var det 57 värdetransportrån – 2018 var det ett (1).

Ett litet tillägg till det här med rån.

De senaste tio åren har alla typer av rån minskat – utom rån mot personer under 18 år, som nu är tillbaka på samma nivå som för tio år sedan.
Minskningen är tydlig när det gäller butiksrån, bankrån och personrån mot vuxna.
Personrån mot unga minskade successivt fram till 2013 för att därefter öka och denna typ av rån är nu tillbaka på samma nivå som för tio år sedan.
Medias fokus är självklart:
”Personrån mot unga ökar!”

Det är ju det där med kontexten. Sammanhanget.
Att ge hela bilden.

När läste ni senast att rånen har minskat i Sverige?


Feature image attribution:
© Nevit Dilmen [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]

Myter

Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige

Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.

Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.

Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.

Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.

Det enkla svaret är nej.

Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.

Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.

För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.

Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.

Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.

Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.

Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.

Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.

För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.

Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.

Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?

Nej.

För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.

Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?

Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.

 

Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.

Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.

Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.

Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.

Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.

Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.

En kraftig minskning.

Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.

Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.

För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.

Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.

Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.

En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.

Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.

Under hela perioden 2001 – 2018.

De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.

Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.

Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.

Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.

I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.

Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.

Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.

Det är lätt att raljera över detta.

Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.

Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.

Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.

Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.

Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.

Det är till sist det allra viktigaste.