Gästkrönika av Thomas Lindhstorm
Statistiken talar sitt eget klara språk. Vissa typer av brott har legat på samma nivå i flera år, men vi väljer att bli mörkrädda och kräver att våra politiker agerar. Vi skyller samhällets fel och brister på invandringen. Samtidigt valde 1 268 människor att ta sitt liv.
Vi har siffrorna, men har vi rätt perspektiv?
Vad jag menar är att vi i media, av alla dess slag, översköljs av en lavin av siffror som statistiskt underlag för vår bild av samhället. Antalet sprängningar i landet i allmänhet och i Malmö i synnerhet är för nästan alla välbekant, men ändå olika beroende vems syften som skall verklighetsförankras. Vad som i ett forum presenteras som ett samhälleligt moras, visar sig med ett annat perspektiv vara en standardförbättring.
Siffror används för att bevisa och motbevisa. Ibland är siffrorna bara ett utslag av någons fantasi, ibland resultatet av envis forskning. I en värld full av lögner, är sanningen både dyrbar och svårupptäckt.
Var femte svensk är född utomlands och således invandrare. Var femte svensk säger sig sympatisera med SD, och menar i princip att invandringen är roten till allt ont, från tandvärk till skogsbränder. Kvar har vi tre av fem som varken är invandrare eller ”sverigevän”.

Vi har koll på siffrorna
2015 invandrade ca 160 000 till Sverige, de flesta var flyktingar från krigsdrabbade Syrien. Totalt sett har nästan sju miljoner flytt från Syrien. Över vår gräns kom alltså ca 1 – 2% av alla syriska flyktingar. När det hände var Sverige och svenskarna makalöst humana, åtminstone till en början. Hjärtan brast av bilder på drunknade barn i Medelhavet.
Snart nog blev tonen en annan. Idag har invandringen bytt karaktär och merparten av den är s k arbetskraftsinvandring. Men tonen, den råa och främlingsfientliga har fastnat och bilden av den drunknade treåringen Alan Kurdi har bleknat, liksom minnena av alla andra som drunknade det året. Sedan 2014 har ungefär 15 000 människor omkommit på Medelhavet.
Vi är ett åldrande land. Vi behöver unga produktiva människor som kan betala in skatt, så att framtidens åttiotalister kan få en anständig pension. Vi vet att det kostar samhället drygt fem miljoner att ”producera” en svensk nittonåring. Sett ur ett krasst samhällsekonomiskt perspektiv så är det ju då en sanslös förtjänst att få hit ”billiga” nittonåringar, t ex afghanska ensamkommande, som kan gå skräddarsydda utbildningar inom bristyrken. Med rätt politik kostar nämligen en afghansk ensamkommande mycket mindre än en svensk nittonåring.
Vi har siffrorna, men vågar fortfarande inte se perspektivet
Det går inte en dag utan att media beskriver det dödliga våldet med skjutningar och sprängningar. Vi kan siffrorna, och olika mörkerkrafter tävlar i att förklara hur illa det är ställt med landet.
De som kallar sig patrioter, förklarar sitt hat mot det samhälle de påstår sig älska. Det dödliga våldet har i 30-40 års tid i stort sett legat fast på 100-120 mord per år. På sociala medier tävlar privatpersoner med partiledare i att beskriva situationen som krig och anarki, ju mörkare bild desto bättre.
En kvinna förklarade att hon var livrädd för att gå ut om kvällen hemma i Mjurås (51 invånare), och det är inte för att hon är mörkrädd.
10 000 nya poliser ska tryckas igenom utbildningssystemet fram till 2024. Regering och riksdag (nåja, de flesta) har enats om ett program om 34 punkter mot gängkriminalitet.Vad
Samtidigt, i det tysta, utan att egentligen någon bekymrar sig särskilt mycket, så breder sig en våg av psykisk ohälsa över landet, inte minst bland unga.
Förra året såg 1 268 människor ingen annan utväg än att ta sitt liv. Ingen politiker pekar med hela handen, inga rasande medborgare kräver åtgärder, inga svarta rubriker förklarar hur många som igår tog sitt liv.
Nå, vi har SIFFRORNA , men vi saknar verkligen PERSPEKTIVEN.
Gästkrönikör, Thomas Lindhstorm
Featured image by Boris Thaser. Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0)