Etikettarkiv: Nationella trygghetsundersökningen

BRÅ-rapporten: Om BRÅ och kakafonin

Det kanske inte låter som en bestseller, men intresset har varit exceptionellt stort för en vetenskaplig rapport från BRÅ. Och debatten har tidvis gränsat till kakafoni. Det finns en huvudperson i denna storm av kritik. En person som nämns överallt på sociala medier som den som har ”visat att BRÅ ljuger”.


Jag ska försöka att leda er igenom det inträffade steg för steg.

Förra året fick BRÅ regeringens uppdrag att utreda vad den rapporterade ökningen av sexualbrott kan bero på. Den 27 och 28 maj publicerar BRÅ två rapporter med koppling till detta uppdrag. Båda handlar om sexualbrott men vinkeln skiljer sig åt. Den ena handlar om att det är svårt att få fler fällande domar av de sexualbrott som blir anmälda. Det är en mycket intressant och viktig fråga med tanke på att bara cirka 5 % av alla polisanmälda sexualbrott leder till fällande dom. Den andra rapporten handlar om hur sexualbrotten har utvecklats över tid, och vad en observerad ökning beror på. Somliga redaktioner blandar ihop de båda rapporterna. Men det är den andra rapporten som egentligen väcker uppmärksamhet. Alla stora redaktioner skriver/sänder referat och intervjuer med rapportens författare. Vad är det då som väcker så stort intresse?

Om asylsökande och sexualbrott

Det handlar om en fråga som diskuteras på 6 av rapportens 116 sidor: ”Med hänsyn till den offentliga debatten om sambandet mellan flyktingtillströmningen 2015 och ökningen av polisanmälda och rapporterade sexualbrott i NTU, har Brå gjort vissa övergripande analyser för att försöka pröva frågan.”

Och BRÅ:s slutsats är att deras analyser ”inte talar för att flyktingtillströmningen 2015 skulle kunna svara för annat än en liten del av ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016.”

Detta är vad hela stormen handlar om. En hypotes och ett test och ett resultat.

Men reaktionerna från sedvanligt håll på sociala medier var omedelbara och präglades av upprörda känslor.

Rapporten måste vara fel!

Ja. Detta är alltså hela berättelsen.

Jag har själv försökt kommentera denna rapport i dels ett inlägg som reder ut vad som står på de där specifika sidorna om en eventuell koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott, men också ett inlägg som handlar om det som jag sedan länge anser är det stora problemet – innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat måste vi först veta OM det har ökat.

Det här inlägget ska istället handla om själva debatten kring rapporten, en bitvis bisarr sak som speglar hur den offentliga debatten i Sverige har hamnat i personangrepp, konspirationsteorier och hat. Låt mig försöka bena ut VARFÖR BRÅ:s slutsatser väcker så starka känslor och HUR försöken att misskreditera BRÅ och dess representanter har sett ut.

VARFÖR väcker BRÅ:s slutsatser så starka känslor?

Den första frågan låter sig enkelt besvaras. Det finns en högljudd minoritet i Sverige som anser att det redan är avgjort att ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016 beror på flyktingtillströmningen 2015. För dem behöver saken egentligen inte utredas alls. All information som motsäger deras fast förankrade övertygelse möts med vrede – oavsett på vilket sätt eller med vilka belägg denna information framförs.

Det paradoxala är samtidigt att om BRÅ hade kommit till en annan slutsats så hade denna myndighet istället fått beröm. Det handlar här om en djupt ovetenskaplig attityd till empirisk forskning, och en tydlig politisering.

HUR har försöken att misskreditera BRÅ sett ut?

Den andra frågan är litet mer invecklad.

Hur ser försöken att misskreditera BRÅ och dess forskare ut?

Det finns tre aspekter på dessa försök att misskreditera BRÅ och dess forskare. Den första handlar om själva den vetenskapliga metoden. Den andra rör kopplingen mellan vetenskap och media. Och den tredje rör diskussionsklimatet i vårt land.

1. BRÅ:s rapport har kritiserats för att vara undermålig rent vetenskapligt. Detta är dumheter. Rapporten är mycket tydlig med hur frågan kan besvaras inom ramen för just den här studien. Och man använder standardmetoden som alltid används vid alla empiriska undersökningar: Man ställer upp en hypotes om ett möjligt samband och sedan undersöker man om man hittar något sådant samband. När man inte hittar något samband så säger man det: ”Vi hittade inget samband”.

2. När vetenskapliga resultat ska presenteras i media förenklas formuleringarna. ”Vi hittade inget samband” blir ”Det finns inget samband”. Detta är standard i media och något som man i och för sig kan ha invändningar emot. Men då bör man rikta sig till journalisterna som refererar, och man bör reagera varje gång media förenklar på detta sätt – inte bara när det handlar om en rapport vars slutsatser man ogillar.

3. Diskussionsklimatet har präglats av grova personangrepp på namngivna forskare och konspirationsteorier om att BRÅ ”mörkar” sanningen.

”Han har visat att BRÅ ljuger”

Det finns en person som mycket ofta lyfts fram av personer som har sin uppfattning klar om att det finns en koppling mellan senare års flyktingvåg och sexualbrott.

Tino Sanandaji.

Han blev intervjuad i SvD om sin kritik och han skrev också ett inlägg om saken. På kommentarsfält och i mängder av inlägg på Facebook framhålls han som ”den som vågar säga sanningen”, ”den som har avslöjat BRÅ” och ”den som har visat att BRÅ ljuger”.

Det är samtidigt ganska uppenbart att de allra flesta som hyllar honom varken har läst rapporten eller riktigt begriper vad alltihop handlar om. De ser bara att BRÅ påstår att det inte finns någon koppling mellan sexualbrott och utländska män – en koppling som utgör en av grundpelarna för många på högerkanten. Och de ser att Sanandaji påstår att BRÅ har fel.

Det räcker. De ställer sig på hans sida.

Men jag ser också en del mer sansade bedömare som tycks tro att det finns någon substans i Sanandajis kritik.

Jag tänkte därför analysera några detaljer i Sanandajis text kring BRÅ:s rapport.

Här är texten skärmdumpad med understrykningar av några saker som jag exemplifierar:

Låt oss börja med Sanandajis retorik. Han är en person som ofta framhåller att han har disputerat i nationalekonomi. Men hans retoriska nivå är knappast forskarens.

  • Han använder systematiskt negativa signalord om dem han kritiserar – de ägnar sig åt ”tricks” och ”lägger dimridåer” – allvarliga anklagelser, men här framförs de utan några som helst belägg.
  • Han blandar systematiskt ihop begrepp som en forskare på området skulle vara noga med att hålla isär, och som är nyckeltermer i detta sammanhang, som invandrare – asylsökande – flykting – utrikes född.
  • Han ägnar sig åt grova personangrepp som i de inledande orden, där han utgår från att hans läsare redan har en mycket negativ bild av professor Jerzy Sarnecki:

Detta är knappast en forskares retorik. Sanandaji exemplifierar det diskussionsklimat som förfaller till personangrepp och ogrundade insinuationer. Jerzy Sarnecki har i många år utsatts för mycket grova personangrepp, angrepp som ibland också har varit explicit antisemitiska, inte bara från öppet nazistiska grupper utan även från politiska företrädare för SD. Det Sanandaji gör här är att rida på det hat mot Sarnecki som han vet finns i den krets av följare han har.

Sanandaji citerar i (2) ett längre stycke ur rapporten med inledningsorden att ”BRÅ förklarar i sin rapport att de överhuvud taget inte undersökt invandrares sexualbrott”. I en mening är detta helt korrekt – BRÅ har inte undersökt invandrares sexualbrott. Faktum är att själva ordet ”invandrare” helt och hållet lyser med sin frånvaro i rapporten (om man undantar en referens till en studie från 1996 i litteraturförteckningen). Det rapporten genomgående diskuterar är personer som är utrikes eller inrikes födda, personer med utländsk eller svensk bakgrund samt asylsökande. Att Sanandaji tycker att dessa begrepp och distinktioner är onödiga att bry sig om visar också att han inte agerar som forskare utan som – nåt annat. Här är båda citaten:

Som synes klipper han citatet så att den sista meningen inte finns med. Där framgår att denna fråga kommer att belysas i en större studie som BRÅ har inlett under våren 2019.

Men Sanandaji fortsätter med insinuationer om avsiktlig manipulering av data: ”Tricket är att använda en noisy statistik som närmast garanterar att man inte får några samband”. Återigen – retoriken.

Men det mest anmärkningsvärda i Sanandajis text är ändå hans påståenden om vetenskapliga metoder.

Läs följande citat (3):

Låt oss titta på just detta påstående och dela upp det i två delar:

”Brå undersöker inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott”

Detta är helt korrekt – förutom det där med att BRÅ i rapporten aldrig pratar om invandrare över huvud taget. Att BRÅ i denna rapport inte går in i detalj på vilka som har begått specifika brott beror på det uppdrag de fick av regeringen och syftet med just denna rapport:

”I uppdraget till Brå har också ingått att i den mån det är möjligt ge en bild av gruppen gärningspersoner. Det har inte varit möjligt att närmare belysa denna grupp på grundval av vare sig genomgången av anmälningar eller analysen av uppgifter i NTU. Det beror på att uppdraget avser den självrapporterade utsatthet för brott, där det endast finns uppgifter om gärningspersonernas kön, ålder och relation till den brottsutsatta, respektive anmälda brott, där det ingår en stor andel brott där det saknas en identifierad misstänkt.”

Men för Sanandaji är detta bara ett bevis för att BRÅ mörkar. Att de tricksar och lägger dimridåer.

Att det i rapporten samtidigt påpekas att en mer fördjupad analys av ämnet har påbörjats av BRÅ, där även andra data ska plockas in – det väljer han att inte nämna.

Besynnerlig syn på vetenskap

Andra delen av citat 3 är än mer besynnerlig. Det handlar om någon sorts metodkritik. Han påstår att ”i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence”.

Som gammal vetenskapsfilosof tar jag mig för pannan. Vad menar han?

Ända sedan Sextus Empiricus dagar år 200 f Kr, har det varit allmänt känt att en frånvaro av bevis inte är ett bevis på en frånvaro. Hela den flerhundraåriga diskussionen kring induktionsproblemet utgår från denna insikt.

I klartext betyder detta att det aldrig går att slutgiltigt bevisa att två fenomen INTE har något samband – bara att vi inte har hittat något samband trots att vi har letat väldigt noga. I de allra flesta praktiska sammanhang är detta fullt tillräckligt. Och i de empiriska vetenskaperna är detta standardmetoden.

Man försöker utröna om ett samband finns, man letar noga och hittar man inget samband, så hittar man inget samband.
Detta är elementärt. Och det är just detta som BRÅ gör.

Rapporten noga genomförd

Det är naturligtvis viktigt hur man som forskare formulerar sig. Särskilt när man lägger fram resultat av en undersökning. Men jag har inte kunnat hitta ett enda exempel på att rapportens författare skulle slarva härvidlag. De säger inte att det inte finns något samband utan är mycket noga med att ”de inte har funnit något samband”, och de är också ytterst noga med vilka data de använder sig av, vilka begränsningar dessa data har och vad de anser att man kan dra för slutsatser av undersökningen. Och de hänvisar till att en mer genomgripande studie pågår.

Tillvägagångssättet är helt korrekt och alltså standard inom alla empiriska vetenskaper. Givetvis kan en studie kritiseras för att inte ha letat tillräckligt ordentligt. Men att som Sanandaji påstå att BRÅ:s metod är ”oseriös” är nonsens. Hans påstående faller tillbaka på honom själv. Och den som har kunskap om vetenskaplig metod ser igenom hans retorik. Den är ihålig.

Sanandajis målgrupp

Sanandajis målgrupp tycks dock vara personer som inte har en aning om vad han pratar om. De tycker uppenbarligen att det låter bra – och de länkar och instämmer. Men det är oklart vad de egentligen instämmer i, mer än att Sanandaji har ”visat att BRÅ har fel”.

Som sagt – man tar sig för pannan.

Sanandajis övriga invändningar är av samma kaliber. Om han själv är fullt så okunnig som han framstår här, det låter jag vara osagt, men hans retorik är sådan att folk som vill tro att det pågår en konspiration slukar hans ord utan att tugga.

Låt mig därför bara avsluta med några ord av poeten Erik Axel Karlfeldt.

Han skrev om Fridolin att
”han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.”

Sanandaji pratar med bönder på latin.
En hemgjord variant av latin.

Källor:

BRÅ: Begränsade möjligheter att öka uppklaringen av våldtäkter

BRÅ: Utvecklingen av sexualbrott

BRÅ-rapporten: Ingen koppling mellan flyktingar och sexualbrott

BRÅ-rapporten: Innan vi svarar på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

SvD: Brå-rapporten om sexbrott kritiseras: ”Politiserad”

Tino Sanandajis Facebook-inlägg

Tino Sanandaji: Med BRÅs logik har en påse chips om dagen ingen effekt på övervikt så länge det inte förklarar hela viktuppgången

BRÅ-rapporten: Innan vi kan svara på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

En första kommentar till BRÅ:s nya rapport om våldtäkter.
Förra året fick BRÅ i uppdrag av regeringen att undersöka utvecklingen av sexualbrott i Sverige 2005 – 2017. Bakgrunden är att antalet brott tycks ha ökat. Både antalet polisanmälda sexualbrott och andelen i befolkningen som uppger sig ha blivit utsatta för sexualbrott enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU).


Häromdagen kom BRÅ:s rapport ”Utveckling av sexualbrott”, som redan har väckt stort intresse.

Här kan du lyssna på en intervju i P 1 Morgon med rapportens författare, Stina Holmberg.

En av rapportens slutsatser är att det inte finns några belägg för att koppla flyktingvågen 2015 till någon ökning av sexualbrott.

Rapporten har redan orsakat storm på somliga kommentarsfält eftersom folk anser sig veta på förhand att detta måste vara fel. De flesta har inte läst rapporten.

Min första kommentar har dock ett annat fokus.

Frågan om utvecklingen av sexualbrott är naturligtvis viktig. Det råder ingen tvekan om att de polisanmälda sexualbrotten har ökat. Om denna ökning beror på en faktisk ökning eller en kombination av förändrad lagstiftning och ökad anmälningsbenägenhet går inte att besvara på något enkelt sätt. Men polisanmälningarna har ökat – framför allt gäller detta sexuella ofredanden, en typ av sexualbrott som ju faller under allmänt åtal som bekant.

Mätfelen i NTU är mycket stora

Men det finns ett stort problem med den andra källan till att sexualbrotten har ökat, NTU. Den som har följt mig vet att jag är kritisk till NTU:s resultat. Mätfelen är mycket stora och innan vi vet vad dessa mätfel beror på bör vi vara försiktiga med att hävda att NTU visar att sexualbrotten har ökat.

Eftersom denna påstådda ökning var själva förutsättningen för BRÅ:s uppdrag inför den särskilda våldtäktsstudien är detta avgörande. Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.

Min första notering är att denna rapport inte använder NTU:s omräknade siffror från den senaste publiceringen i januari. Dessa nya siffror är också de som redovisas på BRÅ:s hemsida.

Enligt dessa uppgifter var det 4,7 % som år 2016 uppgav att de utsatts för sexualbrott.

BRÅ har retroaktivt räknat om alla tidigare siffror i NTU tio år tillbaka. Men det handlar inte om nytt material eller nya intervjuer – det är enbart en omräkning. För 2016 hamnade den tidigare siffran på 2,4 %.

Det handlar om en fördubbling. Om detta är en fördubbling i verkligheten eller bara i BRÅ:s excel-ark vet vi inte. På det får vi inget svar. För att verkligen förstå hur stor denna förändring är så måste vi se hur många personer dessa procentsiffror handlar om.

Hur många fler utsattes för sexualbrott år 2016 efter BRÅ:s omräkning? Det handlar om 174 000 fler.

NTU räknade om – och de utsatta för sexualbrott ökade med nästan en miljon – eller 879 000 – räknat på hela perioden. Det är mer än dubbelt så många.


Denna omräkning och hur den motiveras är ett märkligt fenomen i sig – jag ska återkomma till detta. Men här och nu vill jag fokusera på att BRÅ åtminstone borde hålla sig till den ena uträkningen – inte köra med båda. Var det enligt NTU 355 000 som utsattes för sexualbrott 2016 eller var det 181 000? Båda siffrorna kan rimligen inte vara korrekta.

På sin hemsida använder BRÅ konsekvent de nya siffrorna som i procent ligger mellan 1,4 och 4,7 procent. Men i ”Utvecklingen av sexualbrott”, den BRÅ-rapport om våldtäkt som publicerades den 28 maj, hänvisas konsekvent till de gamla siffrorna som ligger mellan 0,7 och 2,4 procent.

Som vi har skett är det en mycket stor skillnad om vi räknar det faktiska antalet utsatta personer.

Som förklaring till att de gamla siffrorna används i den nya rapporten uppges följande:

”För att möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid, används i denna studie material från gamla NTU, som genomfördes 2006–2017 och avser rapporterad utsatthet för sexualbrott 2005–2016.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutveckling 2005-2017”, s. 30)

Fair enough.

Men vad betyder detta? Går de nya siffrorna alltså inte att använda för jämförelser över tid?

I den nya studien genomförs en inventering av de personer som under åren 2008 – 2016 hade svarat ja på frågan om de utsatts för sexualbrott. Med hjälp av personnummer lyckas man hitta ett antal personer som har polisanmält.

I studien uppges att det handlar om 1 362 personer ”som uppfyller kriterierna för undersökningen”. Av dessa har 120 personer identifierats som målsägare vid sexualbrott eller närliggande brott. 9 % av dem som har uppgett att de utsatts för sexualbrott har alltså faktiskt gjort en polisanmälan.

Samtidigt finns det felkällor. Bl a finns ett bortfall på 13 % av personnumren i målsägarregistret för 2015 och 2016. Och så lägger rapportförfattaren till följande:

”Detta, i kombination med att det är relativt få personer som (särskilt tidigare år) uppgett utsatthet för sexualbrott i NTU, innebär att det inte är möjligt att undersöka eventuella förändringar över tid.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005-2017”, s. 34)

Frågan inställer sig – anledningen till att använda de gamla siffrorna var för att ”möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid”. Men här uppges att det i alla fall inte går att undersöka förändringar över tid. Varför använder man då siffror som gör att BRÅ håller sig med två uppsättningar statistik på exakt samma område? Det tycks finnas behov av en viss förbättring av den interna kommunikationen på myndigheten BRÅ.

Samtidigt har jag stor förståelse för att rapportförfattaren väljer att hålla sig till de tidigare siffrorna. Det tidigare materialet tillåter betydligt mer ingående analys. I NTU för åren 2006 till 2016 fanns inte bara uppgifter om antal utsatta personer utan även antal sexualbrottshändelser och hur stor andel av dessa som hade polisanmälts.

Och det är på den här punkten som de stora mätfelen kommer in.

Mätfelet i NTU är 3,5 gånger för högt

Enligt NTU polisanmäldes 71 940 sexualbrott i Sverige 2016. Men i verkligheten anmäldes 20 284. Det är ett mätfel som är 3,5 gånger för högt.


Och det är inte bara år 2016 som det är fel. Som jag har visat tidigare är dessa mätfel systematiska och genomgående för varje år som NTU har genomförts.

Detta avgörande problem med NTU måste bemötas. Innan dess är det ganska meningslöst att utreda en ökning som vi inte vet om den existerar.

Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.

Affes körsbärsblogg

Sedan många år har en anonym bloggare på ”Affes statistikblogg” delat med sig av ”alternativ” statistik. Där kan man bl a läsa att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975. Det är naturligtvis en jättehög siffra. Men stämmer den? Siffran är resultatet av att Affe selektivt stryker det som inte passar och s k ”cherry picking”. Den korrekta siffran är 755 %, och den påverkas av ett antal faktorer som Affe blundar för.


Som vi alla vet finns det ett särskilt intresse för det här med våldtäkter från den bruna högern. Inte så att de engagerar sig för de kvinnor som utsätts. Nej, deras agenda handlar egentligen inte alls om detta vidriga brott och om de kvinnor som får sina liv förstörda.

För samtidigt som de pratar så mycket om våldtäkter så ägnar de som bekant ännu mer energi åt kvinnohat och att berätta för kvinnor om det sexuella våld som de tycker att kvinnor som inte håller med borde utsättas för. Dessa neandertalares retorik lämpar sig inte att återge i mer normala sammanhang men vi vet redan alla hur deras bisarra fantasier låter.

Deras påstådda engagemang för att bekämpa våldtäkter är därför lika falskt och lika lätt att genomskåda som The Jokers leende.

Deras intresse handlar – som allt annat de ägnar sig åt – om att försöka leda i bevis att allt ont beror på utlänningar, i detta fall att det är utlänningar som begår våldtäkter. Och att dessa utlänningar därför borde tvingas lämna Sverige. Bortglömda är kapten Klänning och Hagamannen.

Ända sedan SD kom in riksdagen för drygt åtta år sedan har denna propaganda varit deras stapelvara. Och i ansträngningarna att koppla ihop sexualbrott med invandring har de varit synnerligen påhittiga. Systematiskt missbrukar de den offentliga statistiken för att bevisa sin grundläggande tes – det är utlänningar som våldtar och de ska ut.

Denna Affe har sedan många år haft en blogg där han anser sig avslöja saker med statistik – Affes statistikblogg. Hans senaste alster i den här vägen handlar om polisanmälda våldtäkter.

Generellt är det så i denna bruna högervärld att de tror att det räcker att påstå saker om ökningar av sexualbrott för att skuldfördelningen därmed ska vara klar. Låt mig därför poängtera att förändringar i brottslighet – ökningar såväl som minskningar – naturligtvis inte med nödvändighet säger nånting om VILKA som begår brott. Detta förstår varje normal människa. Men dessa personer har en agenda och då är antydningar och insinuationer gott nog för att starta The Blame Game.

Förtjust i procent – ju högre desto bättre

I likhet med Mr. 700 procent (Tino Sanandaji) är Affe också omåttligt förtjust i att använda just procent – ju högre desto bättre. Och utifrån den preliminära kriminalstatistiken för 2018 har Affe kommit fram till att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975.

Skärmdump från Affes statistikblogg.

Låt oss börja med den där siffran.

1 666 %. Den är ju typ…. jättehög.

Men stämmer den?

Låt oss skärskåda den närmare.

Affe stryker det som inte passar

Till att börja med kan vi konstatera att Affe inte utgår från kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter rakt upp och ner. Där ingår nämligen både polisanmälda våldtäktsförsök och polisanmälda fullbordade våldtäkter. Om vi tittar på den gröngula grafen så kan vi se att den största delen av dessa polisanmälda brott är fullbordade våldtäkter och att våldtäktsförsöken utgör en mindre del. Dessutom har andelen våldtäktsförsök minskat kontinuerligt under dessa 43 år. 1975 var våldtäktsförsöken 45 % av alla polisanmälda våldtäktsbrott. 2018 var de bara 5 %.


Affe vill bara prata om antalet fullbordade våldtäkter och hans motiv är att den officiella kriminalstatistiken ger ”en vilseledande bild då våldtäktsförsöken har en helt annan trend än de fullbordade våldtäkterna”.

En helt annan trend? Ja, om nu någon skulle få för sig att göra en graf över utvecklingen av enbart de polisanmälda våldtäktsförsöken så skulle det bli tydligt att de uppvisar en helt annan trend. Räknat per capita har de faktiskt minskat sedan 1975. Men nu finns det ju ingen som fokuserar bara på våldtäktsförsöken – även om det vore möjligt – så varför är det så viktigt för Affe att plocka bort just dem?

Vad fyller det för funktion att göra ett avsteg från den officiella kriminalstatistiken och plocka bort anmälningarna om våldtäktsförsök? Det kan förefalla harmlöst – de polisanmälda våldtäktsförsöken utgör ju bara en liten del.

Men det är inte harmlöst.

Affe plockar körsbär

Som alla vet som då och då får anledning att använda sig av procent för att beskriva en förändring över tid så är det av avgörande betydelse var man börjar och vilken siffra det då handlar om. Ju lägre den inledande siffran är desto högre blir den procentuella förändringen. En förändring från 1 till 2 är en ökning på 100 %, medan en förändring från 10 till 11 bara är 10 %. I absoluta tal samma ökning – i procent stor skillnad.

Det är detta som förklarar varför Affe stryker våldtäktsförsöken – vill man få fram en så hög procentsiffra som möjligt ser man till att sänka den första siffran så mycket det bara går.

Detta innebär att siffran 1 666 % bara är korrekt om man bara räknar med fullbordade våldtäkter. Då blir nämligen startsiffran betydligt lägre – 421 istället för 768 – och procentsiffran blir sådär härligt hög.

Om vi istället utgår från alla polisanmälda våldtäkter så blir den procentuella ökningen 920%.

Den är ju också en rätt hög siffra – men det var inte en siffra som Affe kunde nöja sig med. Affe vet nämligen att de som följer honom inte har så bra koll på det där med procenträkning – men att alla förstår att 1 666 är mer 920. Det Affe pysslar med här är ett typexempel på det som kallas ”cherry picking”.

Det handlar om att vara så styrd av en förutfattad åsikt att man sorterar bort all information som skulle kunna motbevisa den och på ett ohederligt sätt väljer ut de data som ger stöd – i detta fall att våldtäkterna ökar dramatiskt i Sverige (och underförstått att det är utlänningarnas fel).

Att på det här sättet plocka körsbär är naturligtvis förkastligt, men något som är mycket vanligt i Affes kretsar. Ingen nämnd ingen glömd.

I samma genre påstår han att ökningen av antalet polisanmälningar mellan 2017 och 2018 är större än hela siffran för 1975. ”Precis som förra året har antalet anmälningar ökat mer (467) än vad det totala antalet våldtäkter var 1975 (421).”

Jo, just det – eftersom Affe tar bort de delar av statistiken som Affe inte vill ha med, så stämmer det. Men om vi tar med helheten så är följande det korrekta påståendet: Ökningen 2017 till 2018 var 471 fall. Totalsiffran för 1975 var 768.

Affe plockar körsbär.

Vi är två miljoner fler

Inte heller bryr sig Affe om att vi har blivit fler i Sverige på 43 år – något som även de mest okunniga av hans följare torde känna till. 1975 uppgick Sveriges befolkning till 8,2 miljoner. I höstas var vi 10,2 miljoner – alltså två miljoner fler.

För att få en rättvisande bild av de polisanmälda brotten måste naturligtvis denna information tas med – om man är hederlig. Från i genomsnitt 9 år 1975 så inkom år 2018 77 våldtäktsanmälningar per 100 000 invånare. En ökning med 68 från 9 till 77.

Vi kan nu iaktta tre saker:

  1. Här syns en långsamt ökande trend 1975 – 2004.
  2. Fr o m 2005 ser vi en kraftig ökning – det året skedde en stor förändring av sexualbrottslagstiftningen.
  3. Och den som så önskar kan få till en procentsiffra på 755.
    Även detta är förstås en substantiellt hög siffra – även om den inte är lika hög som 1 666….Låt oss nu titta närmare på vad denna ökning från 9 till 77 polisanmälda fall per 100 000 invånare berättar.

Mörkertalet

Till att börja med är det svårt att dra slutsatser om det faktiska antalet våldtäkter utifrån polisanmälningar. Omfattande forskning visar att mörkertalet kring sexualbrott är mycket stort. Detta gäller särskilt brott som sexuella övergrepp och sexuellt ofredande, men även det grövre brottet våldtäkt. Tyvärr finns det inga undersökningar som ger oss tillförlitliga siffror när det gäller detta mörkertal. BRÅ:s årliga intervjustudie NTU – vars ambition bl a är att fånga detta mörkertal – inleddes först 2006 och kan därför inte hjälpa oss med åren sedan 1975.

Dessutom är NTU behäftat med så allvarliga mätfel att det tyvärr inte går att använda siffrorna därefter heller för att med någon större exakthet precisera mörkertalet.

Det vi vet är att mörkertalet finns, och vi vet att det är stort, men vi vet inte hur stort det är. Vi kan alltså inte med utgångspunkt från polisanmälningar påstå något med säkerhet om hur det verkliga antalet våldtäkter har utvecklats i Sverige under dessa 43 år.
Detta är egentligen ett större problem än vad som ofta anges i de här sammanhanget. Vi är helt enkelt tvungna att medge att vi inte vet – vilket aldrig är särskilt bekvämt.

Skurkstan och Rättsköping

För att illustrera vad mörkertalet kan betyda – låt oss för diskussionens skull göra ett tankeexperiment och jämföra två olika städer där människors intresse för att anmäla brott skiljer sig åt markant. Vi kan kalla dem ”Skurkstan” och ”Rättsköping”:

I Skurkstan anmäls i genomsnitt bara vart tionde brott – mörkertalet är 90%. I Rättsköping gäller det omvända – där anmäls 9 av 10 brott – mörkertalet är bara 10%. I Skurkstan polisanmäldes 90 brott, men eftersom mörkertalet är 90 % så innebär det att det i verkligheten har begåtts 900 brott.

I Rättsköping anmäldes betydligt fler brott – 770. Men eftersom mörkertalet är så lågt innebär det att det bara är ett fåtal brott i denna stad som inte hamnar hos polisen. I verkligheten begicks 850 brott. Trots att den polisanmälda brottsligheten alltså är betydligt lägre i Skurkstan så kan vi nu alltså säga att brottsligheten i verkligheten är lägre i Rättsköping än i Skurkstan.

Nåväl. Jag vill här passa på att understryka att jag INTE påstår nånting om hur stort mörkertalet har varit under specifika år. Min centrala poäng är att vi faktiskt inte känner till korrelationen mellan antalet polisanmälningar och antalet verkliga brott – varken för ett visst år eller för utvecklingen över tid.

Kvinnor slutar skambelägga sig själva

En sak som vi däremot har en del kunskap om är att benägenheten att anmäla sexualbrott har förändrats över tid. Särskilt beror detta på att kvinnor alltmer har slutat skambelägga sig själva för det brott de har utsatts för. Detta är naturligtvis en mycket positiv utveckling. Att polisanmälningarna ökar kan alltså vara ett positivt tecken och det vore fel att ta en ökning som ett automatiskt bevis på att våldtäkterna har ökat.

Omfattande internationell och svensk forskning visar dessutom att anmälningsbenägenheten är större ju grövre brottet är (det är exempelvis mer sannolikt att våldtäkter anmäls än sexuellt ofredande) och att anmälningsbenägenheten är högre när förövaren är obekant än när det handlar om en förövare som brottsoffret känner.

Den förändrade lagstiftningen spelar också en avgörande roll. Grafen visar en markant ökning efter 2005. Det råder ingen tvekan om att denna ökning kan kopplas samman med den förändring av lagstiftningen som skedde då. Lagändringen innebar bl a att brott som tidigare kategoriserades som sexuella övergrepp nu hamnade i kategorin våldtäkt.

Hela ökningen sedan 2005 – våldtäkter inomhus

Men den avgörande information som vi kan få av denna statistik handlar om var dessa polisanmälda våldtäkter har begåtts. Titta på följande graf.

Den röda delen av staplarna står för de polisanmälningar som handlar om våldtäkter inomhus. Och de blå är våldtäkter utomhus.

Det visar sig nu att nästan hela ökningen (91%) av polisanmälningar sedan 1975, handlar om våldtäkter inomhus. Om vi tittar på 2005 – 2018 – de år då ökningen har varit som störst – så består hela ökningen enbart av våldtäkter inomhus. De blå staplarna har varit stabila under hela denna period – i klartext har våldtäkter utomhus inte ökat alls. Detta har stor betydelse.

Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Samtidigt vet vi sedan tidigare att just denna typ av våldtäkt har ett högre mörkertal än de fall där förövaren är obekant för brottsoffret. Att polisanmäla sin man, sin pojkvän eller en ”god vän” är helt enkelt förknippat med större motstånd än när det handlar om en fullständig främling.

Det är inte heller mer än drygt femtio år sedan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades. Före 1965 var det rent juridiskt omöjligt att göra en polisanmälan om våldtäkt mot den person man var gift med. De första siffrorna i kriminalstatistiken som vi talar om här är hämtade från en tidpunkt bara tio efter denna lagändring. Vi vet att det tar tid innan attityder förändras när lagarna förändras.

Tittar vi på fördelningen av polisanmälda våldtäkter inomhus och utomhus så ser vi ytterligare en intressant detalj. 1975 var andelen som skedde inomhus ungefär lika stor som andelen utomhus. 2018 ser det helt annorlunda ut. Av de 77 våldtäkter per 100 000 invånare som polisanmäldes skedde 67 inomhus och bara 10 utomhus.

Det är inte osannolikt att denna förändring – där en allt större andel av de polisanmälda våldtäkterna sker inomhus – handlar om en förändring av mörkertalet och i benägenheten att anmäla.

Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås alltså av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Trots att all kunskap visar att så är fallet är det ändå många som tror att en typisk våldtäkt är det som brukar kallas överfallsvåldtäkt, där en okänd man förgriper sig på en kvinna som är ute och promenerar, joggar eller rastar sin hund. Dessa brott väcker stor uppmärksamhet och skapar också stor oro bland kvinnor i de områden där de härjar.

Ett exempel är Hagamannen Niklas Lindgren, som satte skräck i Umeås kvinnor 1998 – 2005. Lindgren angrep kvinnor som han inte kände och han gjorde det utomhus. Som i Lindgrens fall handlar det ofta om serievåldtäktsmän som fram till DNA-tekniken var systematiskt svåra att identifiera och lagföra.

Men trots att överfallsvåldtäkter är mycket ovanliga ses de ändå av många som typiska våldtäkter. Det är värt att understryka att de är varken typiska eller vanliga.

Vi kan nu dessutom konstatera att hela den ökning av polisanmälda våldtäkter som vi har haft i Sverige i över ett decennium handlar om våldtäkter inomhus. De våldtäkter som begås utomhus – där överfallsvåldtäkter ingår – har inte ökat alls sedan 2005.

Slutsatser

Hur var det nu med Affes siffra på 1 666 %?

  1. Den som vill ge hela bilden av kriminalstatistiken kommer fram till en totalsiffra på 920 % – inte 1 666.
  2. Eftersom vi dessutom är två miljoner fler idag än 1975, så sjunker denna procentuella ökning ytterligare och hamnar på 755%.
  3. En andel av denna ökning av polisanmälningar beror på att lagstiftningen har förändrats och att kvinnor idag är mer beredda att anmäla än 1975. Vi vet ingenting om huruvida denna ökning av polisanmälningarna motsvarar en verklig ökning av antalet våldtäkter.
  4. Nästan hela ökningen av polisanmälningar sen 1975 (91%) handlar om våldtäkter inomhus. Sen 2005 är detta hela ökningen. Ingenting tyder på att överfallsvåldtäkterna har ökat. Här är siffran alltså noll.

Detta är det hederliga sättet att redovisa den offentliga kriminalstatistik om polisanmälda våldtäktsbrott som vi alla har tillgång till.

Och till sist:

Den som bara bryr sig om våldtäkter när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.

Rättelse:

I en tidigare version av artikeln utpekades felaktigt Thoralf Alfsson som upphovspersonen bakom ”Affes statistikblogg”.

Så är inte fallet.

Källor:

Affes statistikblogg (cachad version)

BRÅ: Officiella statistiken över polisanmälda brott

NTU:s systematiska mätfel

NTU (Nationella trygghetsundersökningen) används av vissa som källa för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och även för att påstå någonting om en eventuell ökning. Det går inte att använda NTU för dessa påståenden.


Ni har säkert inte undgått rapporteringen om NTU, BRÅ:s årliga intervjuundersökning där man frågar ett urval personer om brott – om de har blivit utsatta för brott, om de är oroliga för brottsligheten och vilket förtroende de har för rättssystemet.

Häromdagen kom den studie som gäller händelser 2017 i en rapport som kallas NTU 2018.

De som har följt mig vet att jag har skrivit flera gånger om just NTU och om det flagranta mätfel som har präglat de studier som hittills har genomförts under drygt tio år.

Det var därför med viss spänning som jag läste igenom årets undersökning. Hur skulle man adressera dessa systematiska mätfel?
Inte alls visade det sig.

Jag har tidigare på Motargument skrivit om dessa mätfel. Jag visar då också på att diskrepansen är stor även när det gäller misshandel.

Men jag ska här rekapitulera vad mätfelen handlar om:

I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.

I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.

För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre.
Vad kan vi nu dra för slutsats av detta?

Det är något som gör att siffrorna blir fel. Systematiskt och kraftigt fel. Mindre variationer hade kunnat accepteras – framför allt om skillnaderna hade varit åt båda hållen, både högre och lägre siffror. Men det är alltså systematiskt högre siffror i NTU än i den verkliga kriminalstatistiken. Jag har i mail kontaktat BRÅ för att få svar på vad detta kan bero på, men inte fått något annat svar än att det ”inte är lämpligt” att jämföra kriminalstatistiken med NTU.

En mycket märklig reaktion. Givetvis är kriminalstatistiken i det här fallet en sorts objektiv kontroll av om uppgifterna om just polisanmälningar i NTU är korrekta eller inte. Oavsett om felet beror på att respondenterna lämnar felaktiga uppgifter eller om det finns något som kan förklaras statistiskt så är detta ett mätfel som måste bemötas.

Det var därför med stort intresse jag undersökte data i årets NTU. Men det visar sig nu att det i NTU 2018 som kom häromdagen inte finns någon följdfråga om huruvida det brott en person har utsatts för är polisanmält. I årets NTU-undersökning finns det alltså ingen objektiv kontrollmetod.

Jag vill i det här sammanhanget jämföra med USA, där man har genomfört en liknande brottsofferundersökning ända sedan 1973. I National Crime Victimization Survey (NCVS) ställer man en uppsättning liknande frågor som i den svenska NTU – bl a också frågan om brottet är polisanmält.

Även i den amerikanska undersökningen finns vissa avvikelser jämfört med den officiella kriminalstatistiken – som i det här fallet när det gäller ”rape” och ”aggravated assault”, men
de är inte alls av samma storleksordning som i Sverige – och dessutom varierar skillnaden – ibland är det fler i NCVS och ibland är det färre. Och man tar dessa avvikelser på största allvar.

2016 var siffran i NTU över antalet polisanmälda sexualbrott 234 % högre än den officiella siffran. I USA var siffran 25 % lägre. Året därpå var den amerikanska offerundersökningens siffra 50 % högre.
När det gäller misshandel var skillnaderna i USA marginella – mellan 8 och 16 procent lägre för 2016 och 2017 – i Sverige var motsvarande siffra för 2016 150% högre.

Men nu kan vi inte jämföra hur offerundersökningen och kriminalstatistiken skiljde sig åt i Sverige år 2017. Medan vi kan jämföra detta i USA har vi alltså inte denna möjlighet i Sverige.

Detta är beklagligt.

Det finns flera skillnader mellan årets NTU och tidigare års. Bland annat har man räknat om tidigare års resultat med utgångspunkt från vissa metodförändringar. Detta innebär att antalet utsatta personer under åren 2007 – 2016 nu bedöms vara mycket högre än tidigare. I genomsnitt handlar det om en fördubbling.

Detta innebär att tidigare års uppskattningar av antal utsatta har reviderats kraftigt. År 2017 var antalet som enligt NTU 2018 utsattes för sexualbrott närmare en halv miljon (483 000 personer) – en ökning med den reviderade siffran för år 2016 med 130 000 eller 37 procent.

Man har också valt att inte redovisa antalet brottshändelser utan bara antalet utsatta personer. Därför går det inte att utläsa om även antalet brottshändelser ska revideras.

Men om vi utgår från de siffror som finns från tidigare NTU så kan vi se hur ökningen över tid korrelerar med den felaktiga ökningen av hur många händelser som polisanmälts. När antalet polisanmälningar är kraftigt fel så är också den generella siffran mycket hög.

En halv miljon människor som utsatts för sexualbrott. Och ett mörkertal på 96%. Det är förstås förfärliga siffror, men frågan är – kan vi lita på att dessa siffror stämmer?

Kan vi anse oss veta att närmare en halv miljon personer utsattes för sexualbrott 2017 – samtidigt som det ”bara” gjordes 20 284 polisanmälningar?

Jag anser att vi inte kan det. Inte innan BRÅ har rett ut vad de systematiska mätfelen beror på.

Och jag utgår från att NTU inför nästa års studie återställer de frågor som de nu har utelämnat.

Om NTU handlar om att fånga mörkertalet borde det vara en självklarhet att ställa frågor om polisanmälningar. Och det borde också vara en självklarhet att även redovisa antalet händelser – inte bara antalet utsatta personer.

Tills vidare anser jag fortsättningsvis att NTU inte kan användas för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och därför inte heller för att påstå någonting om en eventuell ökning.

Felen är för allvarliga och sträcker sig över lång tid.


Jämfört med tidigare år har NTU ett betydligt större urval. 200 000 personer ska ha getts möjlighet att via nätet svara på frågorna. Men även bortfallet har ökat. Det är idag på 60% – det var ca 74 000 personer som faktiskt svarade på frågorna.

Jag vill också understryka att rapportförfattarna skriver att de hoppas kunna återkomma med ”följdfrågor” till nästa NTU. Jag utgår från att bland dessa även ska ingå frågan om det brott som en utsatt person berättar om har polisanmälts.

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här artikeln tänker jag diskutera begreppet mörkertal och den källa som skapades bland annat för att råda bot på just detta problem – BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU.


Statistiken om polisanmälningar är detaljerad. Vi vet exakt hur många brott som har polisanmälts varje år flera decennier tillbaka. Men frågan är vilka slutsatser om brottsutvecklingen vi kan dra av detta?

Faktum är att det enda vi med säkerhet vet med utgångspunkt från polisanmälningarna är just själva antalet anmälningar. Vi vet exakt hur många polisanmälningar som har gjorts år från år. Men enbart utifrån statistiken över polisanmälningar kan vi inte med någon större säkerhet säga hur många de oanmälda brotten är. Vi vet bara att de finns. Faktum är att vi inte ens kan säga om en ökning av antalet polisanmälningar också innebär en ökning av antalet verkliga brott. Och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större blir osäkerheten. Förändringar i lagstiftningen, benägenheten att anmäla – en rad saker gör att antalet polisanmälningar är ett grovt mått på den verkliga brottsligheten.

Misshandel och sexualbrott

Vi vet att antalet polisanmälda sexualbrott under 2007 – 2016 har varierat mellan 13 – 21 000. Och vi vet också att antalet polisanmälda fall av misshandel under samma tidsperiod har varierat mellan 82 – 90 000, dvs ungefär fyra gånger fler anmälda fall av misshandel än sexualbrott. Men nu är det dags att försöka ringa in antalet brott i dessa två kategorier som ligger utanför polisanmälningarna.

Vi ska gå på spaning efter mörkertalet.

I många år har det funnits bedömningar, uppskattningar och mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur stort mörkertalet är. Men det var först 2005 som BRÅ fick i uppdrag av regeringen att starta en ny sorts undersökning för att med större precision få en uppfattning om mörkertalet. Sedan dess har BRÅ varje år levererat resultaten från det som heter Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den senaste undersökningen från NTU som publicerades tidigare i år gäller 2016. (BRÅ 2018:1)

I NTU får ett statistiskt urval på ca 20 000 personer frågor om brott, både om de själva har utsatts, men också om deras tillit till rättssystemet och deras oro över brottsutvecklingen. Ett av syftena med NTU är just att ringa in mörkertalet eller som BRÅ formulerar det: ”Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen.” (NB: I den undersökning som publiceras senare i januari i år har urvalet utökats väsentligt gentemot tidigare år).

Denna intervjustudie är det enda vi har för att försöka beskriva den del av brottsligheten som aldrig når rättssystemet. Låt oss nu titta på de två typer av brott som vi har fokuserat på – misshandel och sexualbrott. Vi såg att antalet polisanmälningar av misshandel är ungefär fyra gånger fler än antalet polisanmälda sexualbrott. Men vad säger NTU om mörkertalet för dessa två brott?

Det visar sig nu att mörkertalet för båda enligt NTU är mycket högt. Särskilt gäller detta sexualbrott men även misshandel.

Antalet polisanmälda fall av misshandel mellan 2007 och 2016 varierade mellan 82 – 90 000 årligen. Men enligt NTU:s siffror rör det sig i själva verket om ända upp till 711 000 fall av misshandel på ett år (2016). I genomsnitt ligger mörkertalet för misshandel på 80 % – fyra av fem fall av misshandel sker utan att rättsväsendet får kännedom om det.

Detta är förstås en mycket hög siffra. Men när det gäller sexualbrott är mörkertalet ännu högre. Antalet polisanmälda sexualbrott mellan 2007 och 2016 varierade mellan 13 – 21 000 årligen. Men dessa polisanmälningar är bara toppen på ett isberg. Enligt NTU: siffror var mörkertalet i genomsnitt hela 94 %! Det skulle innebära att 19 av 20 sexualbrott aldrig har polisanmälts.

Enskilda år är siffrorna astronomiska. Särskilt år 2016 står ut i båda brottskategorierna – enligt NTU skedde det året 654 000 sexualbrott men bara 21 000 polisanmäldes (3 %). Antalet fall av misshandel var ännu högre – 711 000 – medan antalet misshandelsfall som polisanmäldes var cirka 89 000 (12 %).

Vad är NTU?

Vi ska nu titta närmare på dessa siffror och se om det finns ytterligare information som kan fördjupa vår kunskap om mörkertalet. Låt oss titta närmare på själva undersökningen – vad är Nationella Trygghetsundersökningen för typ av källa?

Till att börja med kan vi konstatera att NTU är en urvalsundersökning. Alla urvalsundersökningar brottas med två grundläggande problem. För det första finns en risk för slumpmässiga mätfel. Här är storleken på urvalet den viktigaste faktorn. Ju fler personer som tillfrågas, desto mindre är risken. För det andra finns en risk för systematiska mätfel. Dessa mätfel minskar inte genom att vi ökar storleken på urvalet och kan bland annat orsakas av systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar.

Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.

Ett statistiskt urval på 20 000 personer får i NTU varje år frågor om en rad saker som rör deras erfarenheter av brott. Det är ett stort urval personer, men bortfallet har ökat under de drygt tio år som undersökningen har genomförts. Inledningsvis var bortfallet drygt 20 %, idag är det närmare 40 %. Dvs siffrorna för 2016 baserar sig på svar från ca 12 000 personer. I de tekniska rapporter som finns som bilagor till undersökningarna finns också resonemang kring ett visst systematiskt bortfall som rör unga och människor med utländsk bakgrund.

När det gäller antalet personer som svarar ja på frågorna om de har utsatts för misshandel eller sexualbrott (det rör sig om mellan 0,7 – 2,9 %) och därefter får följdfrågor kring detta så är vi nere i ett fåtal hundra personer. Allt detta bör man känna till när man använder sig av NTU:s data.

Finns det då något sätt för oss att på ett objektivt sätt kontrollera uppgifterna i NTU? När det gäller intervjupersonernas svar på frågor som rör deras egna erfarenheter av att vara utsatta för brott så är det naturligtvis svårt. Poängen är ju här bland annat att fånga mörkertalet, att hitta de händelser som inte har anmälts till polisen. Men i frågeformuläret finns samtidigt några frågor som rör fakta som går att kontrollera på ett oberoende och objektivt sätt. Det handlar om polisanmälningar.

Objektiv kontroll – polisanmälningar

De som svarar ”ja” på frågor om de har utsatts för ett specifikt brott som exempelvis misshandel och sexualbrott får följdfrågor kring detta, bl a om det som de utsatts för har polisanmälts. Med utgångspunkt från dessa svar kan vi nu jämföra hur många fall av misshandel och sexualbrott som uppges ha blivit polisanmälda med hur många sådana händelser som faktisk har blivit det. Vi jämför helt enkelt svaren i NTU med kriminalstatistikens uppgifter över polisanmälda brott.

Här är siffrorna från NTU:

Vilket ger följande tabeller för just misshandel och sexualbrott:Och nu kan vi jämföra dessa uppgifter från NTU om antal polisanmälningar som intervjupersonerna uppger att de har gjort, med det antal polisanmälningar som rent objektivt gjordes under dessa år:

 

Och det är nu vi upptäcker något. Skillnaden är nämligen stor – vissa år mycket stor – mellan det antal händelser som i NTU uppges vara polisanmälda och det faktiska antalet polisanmälningar för just dessa brott.

Här är en genomgång av den systematiska skillnaden mellan dessa siffror – där statistiken över anmälda brott kan fungera som en sorts objektiv kontroll av de uppgifter som finns i NTU. Vi ser här mycket tydligt den stora diskrepansen mellan de uppgifter som framkommer i intervjuerna och de uppgifter som finns i statistiken över anmälda brott.

Här finns alltså något som gör att NTU landar i systematiskt betydligt högre siffror än den officiella statistiken.


Summering:

Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.

Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel. Och det är ingen oviktig uppgift som är fel. Ett av syftena med NTU är ju att försöka mäta mörkertalet och mörkertalet blir betydligt lägre om man jämför antalet händelser med NTU:s egna siffror på polisanmälningar. Jämför man NTU:s antal händelser med det verkliga antalet polisanmälningar så blir mörkertalet kraftigt mycket högre.

Vad kan vara förklaringen till dessa systematiska fel i NTU? Till att börja med kan vi konstatera att vi har att göra med en allvarlig felkälla som konsekvent ger för höga siffror. Kriminalstatistiken över antalet polisanmälda brott fungerar här som en objektiv kontroll.

”Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.”

Orsaken kan röra sig om statistiska fel som har att göra med urval – representativitet och bortfall. Andelen personer som svarar ja på den inledande frågan om misshandel och sexualbrott är under dessa år mellan 0,7 och 2,9 %. I faktiska antal rör det sig om mellan drygt 100 och 500 personer. Detta bör i sig innebära att alla uppgifter som härrör från just dessa delar måste kringgärdas med yttersta försiktighet. Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.

Men felkällan kan också ha att göra med själva metoden.

NTU bygger på att intervjuaren från BRÅ ringer upp en av de utvalda personerna som får svara på ett relativt litet antal frågor. Hela intervjun brukar ta mellan 10 – 12 minuter. Ibland kallas denna metod för ”självrapportering”. Och den förutsätter förstås att intervjupersonerna inte systematiskt ljuger, förstorar eller döljer något. Gör de det, så faller hela undersökningen samman. Det finns naturligtvis ingen anledning att i princip misstänka dessa personer för att ljuga och hitta på – men just därför att ett litet fåtal personers uppgifter ska extrapoleras till hela befolkningen så finns det även av detta skäl stor anledning att iaktta försiktighet. Särskilt gäller detta alla försök att använda dessa resultat från NTU i en kvantitativ mätning av brottsutvecklingen.

I sina årliga redovisningar av resultaten från NTU återkommer forskarna vid BRÅ ofta till att ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”. Att detta sällan efterlevs av de som använder NTU i den politiska debatten kan knappast BRÅ lastas för. Ovanstående information understryker hur viktig denna uppmaning är.

Vad kan vi då säga om mörkertalet? Tyvärr förefaller inte NTU vara den källa som vi kanske hade kunnat hoppas. Vi vet att det finns ett mörkertal – men hur stort? Det är fortfarande ovisst.

Källor:

NTU 2018:1

BRÅ: Kriminalstatistik över anmälda brott

Alltmer ovanligt med våldtäkter utomhus

Polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 procent på tio år.
Hela ökningen är våldtäkter inomhus. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus. Och vi kan därför med utgångspunkt från kriminalstatistiken säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 


Det finns folk som säger att de tycker att det där med sexualbrott är ett stort samhällsproblem.

Men som plötsligt börjar humma och skruva på sig när förövaren är någon de känner.

Det bisarra försvaret för Jean-Claude Arnault är i det avseendet inget undantag. Den stora skillnaden är att hans vänner har tillgång till media.

Men mönstret känns igen. ”Inte kan väl han?”

Det finns en gammal god journalistisk regel att en misstänkt person inte ska namnges innan en dom har fallit. I denna regel ingår också att man inte ska gå in och ifrågasätta domen när den väl har fallit – inte påstå att en dömd person egentligen är oskyldig och inte heller att någon som har friats egentligen är skyldig.

Givetvis finns det undantag.

Efter noggrann granskning har rättsövergrepp kunnat avslöjas och dömda personer har fått resning i Högsta Domstolen. Men att slentrianmässigt utan någon som helst grund bara gå ut och säga ”jag tror att den där domen är fel”, är förkastligt. Det är den cirkusen som nu pågår kring Arnault.

Ett annat och egentligen större problem med samhällsdebatten om sexualbrott är alla dessa som ständigt gapar om våldtäkter – men bara om de kan få det till att handla om utlänningar.

Jag har skrivit detta förut:

Den som bara bryr sig om våldtäktsoffer när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.

Vi som tycker att alla våldtäkter är lika fel, och som vill ha nolltolerans mot alla former av sexualbrott vi kämpar på.
Vi finns på kvinnojourer och i grupper som #allavi.
Vi är ett oräkneligt antal kvinnor som ger stöd och kärlek till alla som har blivit utsatta. ALLA. Oavsett vem som är förövare, svensk eller utlänning, känd eller okänd.

Ibland syns kampen ojämn, den offentliga debatten är alldeles för ofta så ytlig och dum att man tar sig för pannan. Då och då kommer politiska utspel baserade på inget mer än ett blött pekfinger upp i luften.

Sen lever vi ju alla med den där vulgärbilden av hur en typisk våldtäkt ser ut.

Nej, det handlar inte om nån som hoppar fram ur en buske en mörk natt.

Överfallsvåldtäkter är ytterst ovanliga.

De allra flesta våldtäkter sker inomhus och offret känner sin förövare. Alldeles för ofta är det en pojkvän, make eller före detta. Alldeles för ofta är det en ”god vän” eller bekant som kvinnan trodde sig kunna lita på.

Men vad kan vi då veta om våldtäkter och andra sexualbrott? Jag har en längre tid plockat fram de siffror som finns i offentliga arkiv som är relevanta för olika typer av våld. Det finns i huvudsak tre källor:

1. Socialstyrelsens statistik över människor som fått vård,
2. Kriminalstatistiken över alla polisanmälda brott och
3. BRÅ:s intervjuundersökning NTU baserad på ett urval av befolkningen.

Socialstyrelsen är en värdefull källa när det gäller att beskriva våldsutvecklingen – om vi håller oss till det fysiska våldet. Men som bekant är sexualbrott inte alltid förknippat med fysiskt våld. Därför är Socialstyrelsens statistik inte till någon större hjälp i det här sammanhanget.

Jag har därför tittat närmare på kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter mot kvinnor.

När det gäller de polisanmälda misshandelsbrotten så finns statistiken uppdelad mellan inomhus/utomhus och bekant/obekant förövare. Tyvärr finns inte uppdelningen mellan bekanta och obekanta förövare när det gäller våldtäkt. Att införa denna särredovisning i statistiken kring sexualbrott skulle vara mycket värdefullt.

Men här finns en uppdelning mellan inomhus och utomhus. Och i någon mån kan vi av detta ändå dra vissa preliminära slutsatser om hur många förövare som är okända för offret. Givetvis förekommer det att en förövare som offret är bekant med våldtar utomhus, men det är mindre sannolikt att en helt obekant förövare våldtar inomhus. Vid våldtäkter inomhus är förövaren i normalfallet en man som kvinnan är bekant med. Det finns visserligen exempel genom kriminalhistorien där serievåldtäktsmän har specialiserat sig på att bryta sig in hos sina offer. Den s k ”Södermannen” John Svalstedts metod var att på natten klättra in igenom öppna fönster i okända kvinnors hem och våldta dem.

Men detta är mycket ovanligt.

Våldtäkter inomhus – förövaren är bekant.

Våldtäkter utomhus – förövaren är bekant eller obekant.

Det är därför intressant att titta närmare på hur det ser ut när det gäller antalet våldtäkter inomhus och utomhus.

Och här upptäcker vi något intressant.

Antalet polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 % de senaste tio åren. Hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus.

Våldtäkter som sker utomhus har samtidigt minskat. Vi kan dra följande slutsatser:

1. ökningen på 26 % de senaste tio åren är helt och hållet våldtäkter inomhus – sannolikt i de allra flesta fall med förövare som kvinnan är bekant med.

2. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus – våldtäkter utomhus är en mycket liten och allt mindre del av alla våldtäkter.

3. med utgångspunkt från kriminalstatistiken kan vi därför säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 

I grafen anger jag hur många fullbordade våldtäkter mot flickor och kvinnor som polisanmäldes åren 2008 – 2017 per 100 000 invånare.

Här kan man se att andelen polisanmälda våldtäkter som sker utomhus minskade från drygt 17 procent 2008 till drygt 13 procent 2017.

Och trenden är nedåtgående.

OBS: jag vill understryka två saker.

1. Naturligtvis finns det ett mörkertal när det gäller våldtäkter – långt ifrån alla våldtäkter polisanmäls. Tyvärr har vi idag inget säkert sätt att närmare bestämma hur stort mörkertalet är. BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU, baserat på ett urval personer, är ett försök i den riktningen men lider av allvarliga mätfel, vilket jag har skrivit om tidigare på bloggen – ”På spaning efter mörkertalet”.

2. Grafen är baserad enbart på statistiken om polisanmälda våldtäkter mot kvinnor. Även män kan vara offer även om deras andel är liten. I 5 procent av alla polisanmälningar om fullbordade våldtäkter 2008 var offret en pojke eller man och 2017 var den siffran 8 procent. Även här handlar det framför allt om en ökning av våldtäkter inomhus.

Brottsutveckling i Sverige enligt BRÅ

”Huruvida brottsligheten i samhället ökar eller minskar är en fråga som ofta förekommer i samhällsdebatten. Bland befolkningen i stort finns en uppfattning om att brottsligheten ökar. Ungefär tre av fyra (72 procent 2016) tror att brottsligheten ökat något eller kraftigt de senaste tre åren, enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU). Uppfattningen att brottsligheten ökar har funnits sedan NTU genomfördes första gången, även om den då var ännu
högre (81 procent 2006).” s.29 i kapitlet brottsutveckling

BRÅ beskriver att det för cirka 10 år sedan var 81% av alla som svarat i Nationella trygghetsundersökningen som trodde att brottslighet ökat något eller ökat kraftigt under de tre senaste åren. – och att den procentandelen personer minskat till 72% i 2016 års undersökning.

Hur har då antal brott förändrats under samma tid?

”Mellan 2005 och 2015 minskade andelen personer som uppgav att de under det senaste året utsatts för något brott, från 26 procent till 24 procent. Den andel som utsatts för ett eller flera brott mot person (en sammanslagning av misshandel, sexualbrott, personrån, hot och trakasserier) minskade från 11 procent 2005 till 9 procent 2009, en andel som höll i sig till 2012. Därefter har andelen utsatta dock varierat mellan 11 och 9 procent. Störst minskning mellan åren 2006 och 2015 återfinns i andelen hushåll som utsatts för egendomsbrott (en sammanslagning av cykelstöld, bostadsinbrott, bilstöld och stöld ur fordon), som har minskat från 13 till 10 procent.”

”Sett till olika grupper i befolkningen har utsattheten för brott mot person minskat i många av de grupper som annars har en högre generell utsatthet (unga, arbetslösa och ensamstående). En grupp för vilka utsattheten istället ökat under den senaste perioden är personer som är födda i Sverige men vars båda föräldrar är födda utomlands.”

Har det ökat eller minskat med antal polisanmälda brott?

”Inflödet av brottsanmälningar till rättsväsendet har ökat under 2000-talet, från cirka 1,2 miljoner till cirka 1,5 miljoner anmälningar. Ökningen skedde framförallt till och med 2008 och gäller inte för egendomsbrotten, som nästan halverats under perioden. Av de brott mot person som redovisas har framför allt anmälningar gällande hot eller trakasserier ökat i betydande utsträckning.”

”Att sprida kunskap om brottsligheten är en viktig uppgift för BRÅ. Myndigheten har sedan slutet av 1970-talet löpande gett ut rapporten Brottsutvecklingen i Sverige, som med statistik och fakta redogör för utvecklingen av flera centrala brottstyper.”

(Detta) ”…kapitlet bygger på NTU, som endast redovisar vissa brott, och därför ingår till exempel inte narkotikabrott och brott i trafiken i denna redovisning. Inte heller bedrägeribrottens utveckling redovisas här. Dessa brottstyper återfinns i egna kapitel, i samma publikation.”

Källa:
BRÅ, Kapitlet ”Brottsutveckling” i ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2015”, bra.se
http://bra.se/download/18.4a33c027159a89523b1ae6a8/1488215568335/2017_5_Brottsutvecklingen_i_Sverige_fram_till_ar_2015.pdf