Artikel uppdaterad 201004
Expressen rapporterar att en delegation, huvudsakligen från Utrikesdepartementet (UD), återigen skickas till Syrien. Syftet är att tala med svenska familjer i IS-lägren. Kvinnorna kommer att tillfrågas om de är beredda att släppa ifrån sig sina barn, så att de ensamma kan återvända till Sverige.
Senast UD skickade en delegation till Syrien kunde den döde svenske IS-terroristen Michael Skråmos sju barn återvända till Sverige. På sikt är tanken att alla svenska barn i IS-lägren ska återvända till Sverige.
UD-ambassadören Per Örnéus skrev i juli 2020 till Expressen att
”Den autonoma administrationen har deklarerat sin avsikt att på plats rättsligt pröva de vuxna, kvinnor och män, som sitter i fångenskap för samröre med IS. Sverige arbetar för repatriering av barn med svensk koppling när och om så är möjligt”. (Källa: Expressen)
Artikel uppdaterad 191221
I torsdags 19 december tillkännagav utrikesminister Ann Linde (S) att regeringen arbetar intensivt för att få hem de svenska barn som finns i läger för IS-anhängare i Syrien.
Orsaken till att regeringen nu intensifierar arbetet är att Röda Korset kritiserat regeringen för att de gör för lite. Tidigare har även Rädda Barnen framfört kritik. Det rör sig om ungefär 70 barn, varav färre än fem ska ha förlorat sin mamma, som Sverige inte har lyckats få hem. Det är framför allt barnen som har förlorat sina föräldrar som man räknar med att få hem under de närmaste månaderna.
Livsödena i lägren för IS-anhängare är fruktansvärda. I lägren bor änkor, fruar och barn till IS-terrorister. Förutom att de sanitära förhållanden är undermåliga så präglas vardagen i lägren av våld, hot och hat. Det finns uppgifter som gör gällande att fanatiska kvinnor, änkor eller fruar till IS-terrorister, upprättat ett eget ”kalifat” i ett av lägren, al-Hol, som går att likna vid en terrorstat. Det finns rapporter om mord, övergrepp och misshandel.
Regeringen för en tät dialog med andra EU-länder som också hämtat hem barn från Syrien. I våras lyckades Sverige hämta hem sju föräldralösa barn, vilket är den totala siffran fram till dags dato.
Det är en svår situation, och varje enskilt fall måste hanteras individuellt. Orsakerna till att Sverige inte fått hem alla barn är att det finns omständigheter som försvårar, t ex svårigheter med identifiering, att reda klarhet i vårdnadshavarna och att det finns praktiska omständigheter som gör det svårt.
”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.
Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.
Vi talar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.
Vi talar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.
Vi talar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.
Vi talar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.
Vi talar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.
Vi talar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.
Vi talar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.
Vi talar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?
Vi talar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 