Etikettarkiv: religion

SD är ett rasistiskt parti – 3. Principprogrammet


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.


I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.

I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.

I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.

Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.

Principprogrammet

SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.

Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.

Orlando-Ferguson-flat-earth-map_edit
Källa: Wikimedia

Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.

Rasism ♥ nationalism

Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.

”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6

Riksdag_assembly_hall_2006
Källa: Wikimedia

Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.

Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.

Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.

Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.

Skärgård
Foto: Johannes Jansson/norden.org

Rasen – den mänskliga essensen

Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8

Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:

”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8

Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.

Human_races_according_to_Coon_(collage)
Källa: Wikimedia

Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.

Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.

”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9

Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.

Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”

A_treatise_on_astronomy,_in_which_the_elements_of_the_science_are_deduced_in_a_natural_order,_from_the_appearances_of_the_heavens_to_an_observer_on_the_earth;_demonstrated_on_mathematica
Källa: Wikimedia

Över- och underordnade kulturer och folk

Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…

”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13

Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.

Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:

”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15

Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.

anatomy-high-tech
100% människa? (Public Domain)

Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom
sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).

Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.

”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21

En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.

Invandringsfrågan

Invandrare_utvandrare_Sverige_1851-2008_procent.svg

Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.

” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23

Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.

Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).

I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.

Samhälleliga värden

Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.

Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.

Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.

Garpebring_pride
Montage: Daniel Garpebring

När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).

Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)

Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.

”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31

Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.

Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.

Welcome_To_Unemployment
Foto: Andres Rueda

SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).

Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.

”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35

Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.

Nya_Karolinska_akuten,_2016
Foto: Holger Ellgaard

Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?

Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?

Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser  – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.

SD är ett rasistiskt parti.

I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.

Källor i urval

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Fredrik Segerfeldt: Osmanska rikets terrordåd var nationalistiska, inte religiösa

Gästinlägg av Fredrik Segerfeldt

REPLIK. Det är bra att tre liberaler (Aftonbladet Debatt 31/8) drar en lans för att all våldsbejakande extremism, även islamistisk sådan, ska granskas utan ideologiska skygglappar. Det är också bra att de lyfter fram osmanska rikets folkmord på olika kristna grupper för runt 100 år sedan och den inspiration som det gav nazisterna. Men frågan är om detta illdåd primärt ska placeras i den islamistiska kategorin, ty det har flera drag som gör att det bättre passar in i den nationalistiska gruppen.

Imperier är per definition multietniska politiska konstruktioner, på många sätt nationalstatens motsats. I många sekel hade det osmanska riket hyst ett otal folkgrupper och religioner. Visserligen gynnades muslimerna, men de andra fick behålla sin identitet, sitt språk och sin religion.

Som en reaktion på det osmanska rikets förfall skapades turknationalismen, starkt påverkad av den europeiska idéutvecklingen. Ungturkarna, som styrde imperiet under folkmordets mest intensiva fas, 1915-1916, var en i grunden sekulär, modernistisk och nationalistisk rörelse. De såg den etniska renheten som räddningen på imperiets förfall.

De ledande företrädarna vill skapa ett rike för bara turkar och knyta ihop Anatolien med andra turkisktalande folk, inte minst i Azerbajdzjan. Offren för folkmordet stod i vägen för detta och skulle fördrivas eller dödas. Visserligen hade de det gemensamt att de var kristna, men framför allt var de icke-turkiska. Etniciteten var viktigare som drivkraft än vad religionen var.

Det finns gott om islamistiska illdåd att lyfta fram, i historien och i nutid. Men det turkiska folkmordet på kristna i början av 1900-talet är inte ett av dem. Det borde i stället sättas på listan över nationalismens brott.

Danmark: Särskilda lagar i ”invandrarghetton”

 


Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.


Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.

För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:

  1. Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
  2. Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
  3. Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott

ELLER

Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder

Från 1 års ålder ska barn i  de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.

25 ”invandrarghetton” i Danmark

Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas. 

I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):

”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.

Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.

Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan.  Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.

In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.

Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.

Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”

”Ghettoplanen”

Förslaget har fått namnet Ghettoplan: Her er regeringens strategi ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”. I länken finns möjlighet att klicka in sig och läsa mer om varje punkt (planen är översatt av mig).

”22 initiativ fördelade på fem teman:

Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden

Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.

1. Fysiskt förändrade bostadsområden
2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena
3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden

Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden

En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.

4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare
5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden
6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden
7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag
8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen

Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet

Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.

9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden
10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon)
11. Kriminella ut från ghettona

En god start på livet för alla barn och unga

Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.

12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart
13. Bättre fördelning på daghem
14. Riktade språkprov i 0. klass
15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor
16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg
17. Bättre fördelning av elever på gymnasier
18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland
19. Hårdare straff för våld i hemmet
20. Tidig upptäckt av utsatta barn
21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten

Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen

22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”

2000px-Warsaw_Ghetto.svg
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.

De flesta av de 22 lagändringsförslag som regeringen presenterade 1 mars 2018 har klubbats igenom av en majoritet i danska folketinget. De sista förslagen kommer man att avgöra i höst.

Särskilda lagar för särskilda människor

En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.

Immigrations- och integrationsminister Inger Støjberg (Venstre) uttryckte i februari att föräldrar som tvingar sina barn till längre vistelser i ursprungslandet, s k ”omskolningsresor” – vilket man anser kan skada barns utbildning, språk och välmående – kan komma att dömas till fyra års fängelse. Ytterligare förändringar kan innebära att lokala myndigheter ges rätten att övervaka s k ”ghettofamiljer”.

Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.

Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.


Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.

Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då  människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”

Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället

18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):

”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.

Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:

”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”

Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.

Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:

”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”

”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”

”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”

”Deras kultur passar inte in här.”

”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”

”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”

VI OCH DOM.
DANSKAR OCH INVANDRARE.
KRISTNA OCH MUSLIMER.

Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.

*Venstre i Danmark är konservativa liberaler

Källor:

Berlingske Tidende: Nyt DF-forslag: Sæt fodlænke på ghetto-børn

CPHPostOnline: More action needed to prevent ‘re-education’ trips abroad, says minister

Danmarks Statistik: Invandrere og efterkommere

DR: Etårige børn fra ghettoer skal i dagtilbud: Ellers mister forældre børnechecken

DR: Dansk ghettolov trækker overskrifter i internationale medier

The Local.dk: Danish government wants double punishments for crimes in underprivileged areas

New York Daily News: How Muslim immigrants are treated as the ‘ghetto’ population in Denmark

The New York Times World på Twitter

The New York Times: In Denmark, Harsh New Laws for Immigrant ‘Ghettos’

NPR: In Denmark’s Plan To Rid Country Of ‘Ghettos,’ Some Immigrants Hear ‘Go Home’

Regeringen.dk: Ghettoudspil: ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”

Regeringen.dk: Definition av udsatte områder og ghettoområder

Statsministeriet: Statsminister Lars Løkke Rasmussens nytårstale den 1. januar 2018

Vox: “No ghettos in 2030”: Denmark’s controversial plan to get rid of immigrant neighborhoods

SD:s parallella universum – Traditionsutbytet


Är det förbjudet att sjunga nationalsången? Är det förbjudet att ha skolavslutning i kyrkan? Kommer korset i den svenska flaggan att bytas ut? Nej, nej och åter nej.


Sverigedemokraterna har en förkärlek för att måla upp en bild av Sverige i fritt fall, där det som många uppfattar som ”det svenska” raderas ut i expressfart.

SD tar ut svängarna ordentligt inför valet 9 september. Relativt nyrekryterade Gunilla Gomér är en av de som gärna slår på stora trumman. 2010 stod Gunilla Gomér som nummer tre på Kristdemokraternas riksdagslista i Västra Götalands norra, var den KD-kandidat som fick flest personkryss i distriktet och var nära en riksdagsplats. 2014 petades Gomér, hon fanns inte med på nomineringskommitténs förslag till riksdagslista. I en debattartikel i Nyheter24 skriven i november 2014 förklarar Gomér varför hon lämnar KD för SD.

I Motarguments artikelserie om det jag brukar benämna SD:s parallella universum spinner vi vidare med lite andra aspekter av SD:s Sverigebild. På många sätt befinner sig SD i ett parallellt universum, en egen bild av hur situationen ser ut i Sverige. Det är inte bara en övertygelse, det är också en framgångsrik populistisk taktik för att vinna väljarsympatier.

Sverige, ”det ryggradslösa landet”

Gomér har på senare tid blivit uppmärksammad för en rad uttalanden på sociala medier. Uttalandena präglas av en syn på Sverige som är verklighet för vissa, och en overklighet för andra. I ett Facebook-inlägg skrivet 19 maj i år läser vi:

”Du vet att du är i Sverige, det ryggradslösa landet. Där böneutrop är tillåtet, men inte att sjunga nationalsången eller att ha skolavslutning i kyrkan. Där ”Den blomstertid nu kommer” anser för religiös, men ramadan skall lanseras som en svensk tradition.”

Inlägget andas hopplöshet, ilska och förtvivlan över att Sverige håller på att ge efter för illvilliga och onda krafter. Politiker och delar av samhället och etablissemanget har kapitulerat inför mångkultur, ”islamisering” och ”massinvandring”. Gomér har förvisso rätt i att böneutrop är tillåtet i Sverige, helt i linje med den än så länge oantastliga religionsfriheten.

Däremot skulle jag vilja veta när det blev olagligt att sjunga nationalsången. Jag måste ha missat något där, jag har inte läst eller sett något som tyder på att en lag om nationalsångsförbud har stiftats.

Jag skulle också vilja veta när det blev olagligt att ha skolavslutning i kyrkan.  Det har aldrig funnits ett förbud mot skolavslutning i kyrkan, och 2016 klubbade Riksdagen igenom att avslutningar med religiösa inslag är tillåtna. Detta är inte ett bevis för att det skulle ha varit otillåtet tidigare. Syftet var att vara tydliga med att det fortsatt är tillåtet, eftersom det ideligen blossar upp som ett populistiskt argument i debatten.

Jag har inte heller blivit varse att ”Den blomstertid nu kommer” inte får sjungas på skolavslutningar, mot bakgrund av att den uppfattas som religiös. Gomér använder sig av argumentationsfelet anekdotisk bevisföring i ett annat Facebook-inlägg från 14 juni i år, då hon refererar till en skolavslutning hon bevistat. På denna avslutning sjöngs en låt med nyligen bortgångne Avicii och ”Idas sommarvisa”. Detta är tydligen ett argument för att ”Den blomstertid nu kommer” inte längre får sjungas på avslutningar.

Gamla och nya traditioner

Den muslimska fastemånaden ramadan blir varje år ett livligt debatterat ämne i främlingsfientliga krafter. När Svenska kyrkan i samband med att ramadan började i år föll offer för det ”muslimska övertagandet” à la Eurabiamyten genom att önska ”God ramadan våra muslimska vänner” rann bägaren över för många ”sverigevänner”. Att vi har goda relationer över religionsgränserna kan väl aldrig vara något dåligt?

Att ramadan lanseras som en svensk tradition är verkligen fruktansvärt. Det är också något som blåsts upp till ett obehagligt scoop av ”sverigevänner” och ”invandringskritiker”. Här är det viktigt att påpeka att det finns inget som hindrar någon från att säga att ramadan är en svensk tradition, ordet är fritt så länge man håller sig inom lagens ramar.

Definitionen av tradition är, enligt Nationalencyklopedin, ”det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte”. De första muslimerna kom till Sverige troligtvis redan på vikingatiden.  Den första strömmen av muslimer inträffade under 1960-talet, då turkiska sunniter arbetskraftsinvandrade. Detta innebär att ramadan kan sägas uppfylla kriteriet i NE:s definition.

Traditioners popularitet varierar. Ramadan firas av fler svenskar än t ex surströmmingspremiären, kyndelsmässodagen eller jaktsäsongen. Gomérs partikollega Richard Jomshof utvecklar sin syn på ramadan och islam i några bevingade Twitter-inlägg:

”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism.”

”Ni som försvarar den våldsförespråkande och antidemokratiska ideologin islam. Gör ni detsamma med nazismen och kommunismen?”

Den 17 maj i år ställer Gomér, som ett inslag i böneutropsdebatten en polariserande och retorisk fråga i ytterligare ett Facebook-inlägg:

”Tänk om jag skulle lämna in en ansökan om att få kalla till bön varje fredag. Ett utrop där Jesus proklameras som Herre, och att staden intas av Israels Gud, den allsmäktige. Halleluja!
Tror ni jag får tillstånd?”

Vän av ordning vill återigen betona att i Sverige råder religionsfrihet. Så ja, du hade fått tillstånd, Gunilla.

Vi går vidare i tokigheterna.

Den 21 maj i år konspirerar Gomér återigen utan täckning, denna skärmdump är från Twitter:

Föga förvånande har Gomér inga belägg för att det som påstås i tweeten skulle stämma överens med verkligheten – SD:s parallella universum.

Kommer korset i vår flagga att bytas ut mot en halvmåneskära?

På nationaldagen i år använder Gomér återigen sitt Facebook-konto som populistisk plattform: Det målande budskapet är en formidabel uppvisning i svulstig nationalism, samt ett visst mått av historielöshet och okunnighet:

”I dag är det den 6 e juni och Sveriges nationaldag. Jag har i morgonstund hissat den vackra blå, gula flaggan med det lysande korset. Korset som symboliserar Sverige som ett kristet land. Jag blir så varm i hjärtat och så stolt när jag ser flaggan vaja i försommar vinden.

Tänker på alla som bidragit på olika sätt till landets uppbyggnad. Den äldre generationen som slet och plikttroget skötte gårdarna ute på landet. Där alla hjälptes åt att hänga gräset att torka på hässjor. Tider då soldater var beredda att försvara landets gränser och upprätta en känsla av trygghet hos befolkningen. Tacksamt tänker jag på alla dem som offrat sina liv i tjänsten att försvara vårt land. Män vars namn förlängesedan är glömda. Och vars utrustning i viss mån går att beskåda på något museum.

Mina tankar går också till alla dem som plikttroget gått till sitt arbete, varje dag, till fabriken, bärandes sin lilla kontorsväska, innehållandes lunchsmörgåsen och en kaffetermos. Generationen som inte ville ligga samhället till last.

Tillbaka till korset i flaggan. Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan. De som tycker att det är en förlegad symbol, i ett sekulariserade land som Sverige. Ett tidens tecken, där allt skall bytas ut i i politisk korrekthet och humanistisk favör.
Hotet om att korset en dag tas bort eller rent av byts ut till en halvmåne skära, får mig att skälva. Det är då jag reser mig i full kraft till försvar. Ställer mitt liv till förfogande, i tjänst som en soldat, i strid, på barrikaden. Gör vad jag kan i demokratins namn, för att försvara det som tidigare generationer försvarat med sina liv. Det är min skyldighet och plikt. I respekt mot dem som gav mig de förutsättningarna och den välfärd som funnits fram tills idag.
Korset i flaggan symboliserar att kristendomen råder i vårt land. Nationaldagen påminner oss om att fira vår fina flagga och vara stolta över vårt fosterland. Känna samhörigheten till varandra och tacksamhet till tidigare generationers strävan.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Önskar er alla en riktigt fin nationaldag!
Gunilla Gomér”

Gomér väljer att avsluta sitt Facebook-inlägg med storsvulstig bravur, genom att citera Finlands (sic!) nationalskald Johan Ludvig Runeberg och dennes ”Bevara, Gud, vårt fosterland”. Den nationalromantiska och pompösa texten får du om du klickar på denna länk.

Det vi får till oss är sedvanliga, sverigedemokratiska retoriken som går ut på att vi ska ha kredd för vad våra förfäder har gjort.

Personligen har jag svårt att ta åt mig äran av vad människor som levt före mig har gjort. Det ger också en fadd eftersmak, då andemeningen blir att människor vars förfäder INTE har ”byggt” Sverige inte har samma plats i vårt land. De av oss som har ”svenskt blod” i ”våra ådror” anses lite bättre, och mer värdiga att vara en del av samhället. ”Svenskarna” är att betrakta som första klassens medborgare, medan människor med annat ”blod i ådrorna” betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Till syvende och sist är det så att vi inte kan påverka vilka som blir våra föräldrar eller far- och morföräldrar.

För att verkligen understryka att SD och Gomér befinner sig i ett parallellt universum drar hon fram ett trumfkort ur rockärmen. Flaggan. Flaggan är en viktig spelare i den ”sverigevänliga” argumentation och Sverigebilden. Gomér hävdar att det finns ”Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan”, eller att det kan komma att bytas ut mot en halvmåneskära.

När jag konfronterar påståendet på Twitter svarar hon med en tre år gammal länk där medlemmar i Liberalernas ungdomsförbund har fört en diskussion, och sedermera omröstning, kring korsets vara eller icke vara. Med tanke på att vi inte har blivit tilldelade mer i denna fråga, verkar det som om vi får behålla korset i alla fall ett tag till.

Gomérs, och SD:s, politiska värv går ut på att skrämma och polarisera. Att man väljer bort källkritik och sunt förnuft och istället använder sig av myter, lögner och fördomar är inget man verkar bry sig om. Det är ju verkligheten. SD:s parallella universum.

Skärmdumpar hämtade från Interasistmen.se



Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Hederskultur används som politiskt slagträ

Hederskultur används felaktigt för att kollektivt skuldbelägga människor. Det största felet man begår i debatten är att man ser religion som den viktigaste orsaken till att vi har en värld där hederskultur existerar i alltför stor utsträckning. Men det stämmer inte: de viktigaste faktorerna i hederskultur är tradition, sociala konstruktioner och kultur.


Hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld har en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster.

Missförstå mig rätt när jag väljer att rubricera denna artikel med att hederskultur är ett politiskt slagträ. Jag är den förste att välkomna debatt kring hur vi ska lösa ett av de största problem vi har i svenska samhället.

Varje liv som tas pga hedersrelaterat våld är ett för mycket. Det finns ett enormt mörkertal, men statistik visar att var tionde mord är ett hedersmord och en tredjedel av mord på kvinnor är hedersmord (siffror från 2016). På alla nivåer ska företeelsen diskuteras och anta en lösningsfokuserad argumentation.

Det jag vänder mig mot är att hederskultur i debatten används som ett argument för att begränsa, eller stoppa, invandringen.

Hederskultur kopplas felaktigt ihop med religion

Många vill koppla ihop begreppet heder med religion, men det är en felaktig ingång i problemet. Ibland används hedersrelaterat våld ”i religionens namn”, men då det förekommer bland följare till flera religioner, är det inte ett hållbart argument och det är inte heller där vi ska angripa problemet.

Det vi vet är att det inte finns stöd för hedersrelaterat våld i någon av de större religionernas heliga skrifter (t ex Bibeln – inklusive Toran – och Koranen). Uppfattningen om att det finns stöd för hedersrelaterat våld i religionen har kollektivt fördömts av högprofilerade religiösa företrädare.

Det finns människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron. Uppfattningen strider mot den ”officiella” religionen.

I debatten hörs röster som framför hederskulturen som ett argument för en annan migrations- och invandringspolitik. Dessa röster förenklar företeelsen på ett sätt som inte gagnar vare sig utsatta eller oss som vill se en förändring vad gäller hederskultur i Sverige, och internationellt.

Framför allt flickor drabbas

En grundbult i hederskultur är klan- eller familjebaserade hierarkier som utgångspunkt för vad en medlem av klanen eller familjen inte anses få göra, och hedersnormer är verktyget. Det hedersrelaterade våldet och förtrycket styrs av kollektivistiska strukturer och är alltid kollektivt sanktionerat, och hederskulturen hyser en övertygelse om skillnaderna mellan män/pojkar och kvinnor/flickor. Hedersrelaterat våld drabbar oftast kvinnor/flickor, medan ungefär 4% av de drabbade är män/pojkar.

En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer, som lever i en föreställning om att homosexualitet är förbjudet, sjukt och syndigt. För klanen är det otänkbart med något annat än en heterosexuell relation. Om familjen får vetskap om att en son eller en dotter är homo-, bi-, transsexuell eller queer kan förtrycket bli våldsammare.

De utsatta kan komma att bli utfrysta eftersom de uppfattas som en stor skam. Unga hbtq-personer är oftast medvetna om att deras sexualitet är förbjuden. Detta medför en skam och skuld över att ha svikit föräldrarna.

Många utsätts för omvändelseförsök, det vill säga att familjen eller klanen försöker omvända dem att bli heterosexuella.

Det kan göras genom att de utsatta tvingas resa till släktens hemland för att träffa en andlig ledare eller för att finna en lämplig partner av motsatt kön. Tvångsäktenskap för hbtq-personer är yttersta formen av omvändelseförsök.

En särskilt utsatt grupp som är sårbar och svårupptäckt är personer med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Sårbarheten hos dessa personer består i att de befinner sig i beroendeställning till familjen eller klanen och svårupptäckt eftersom våldet och förtrycket kan ta sig andra uttryck.

Det kan istället handla om passivt våld: man låter bli att söka LSS-insatser, man avstår från att ge praktiskt stöd eller från att assistera vid toalettbesök, från att gå till skolan eller så kan man se till att den utsatte inte får sin medicin.

Till skillnad från andra äktenskap inom hederskulturen så är det vanligt att funktionsnedsatta ingår vilseledande äktenskap utan att egentligen veta vad det innebär, eller så invaggas de i en föreställning om att de blir ”normala”/”som alla andra” om de gifter sig.

Hedersförtrycket är en direkt konsekvens av att familjen eller klanen inte ska skämmas över levnadsstilen som förs inom gruppen. Därför skapas normer, en mall, för hur man ska leva. Om normerna inte följs, får det konsekvenser. Konsekvenserna spänner över en skala, där hedersmord är det värsta som kan inträffa.

En viktig del av samhällslivet är sociala normer. Vad gäller hederskultur är de sociala normerna strikta. Det kan handla om hur framför allt flickor umgås med andra människor. Det passar sig dåligt att befinna sig i miljöer där flickor kan komma i kontakt med pojkar. Därför finns stränga regler för hur flickor ska förhålla sig i skolan och på fritiden.

Kontroll är nyckelordet, och det är viktigt att man har kontroll över individen. Då invandrarfamiljer flyttar till Sverige, kan det förekomma s k ”statusförlust” (dvs män förlorar status i det jämställda samhället), vilket kompenseras av att män utövar mer kontroll för att inte tappa ansiktet. Jag kan tänka mig att det kan kännas kränkande att acceptera ”statusförlust”, och för att återfå kontroll missbrukas könsrollerna.

Kön, kultur och tradition skapar kollektivism

Könsmakten, vilken kan sägas ingå i patriarkialism, är viktig för att män ska kunna ta kontroll över sexualiteten och levnadsstilen hos kvinnor. Detta går helt i polemik med den jämställdhet som ingår i vår majoritetskultur. Att tappa makten kan kännas frustrerande och kränkande.

Kultur och traditionella mönster är viktiga inslag i hederskultur. I kulturen finns en kollektivism som dikterar levnadsvillkoren för individen. Individens egen vilja ska underordnas kollektivets normer/intressen. Dessa strider mot majoritetskulturens normer, vilket i sin tur skapar segregation.

Kulturkrockar kan ge näring åt hederskulturen. Hederskulturen krockar med såväl kulturen i skolan som den i samhället. Kulturperspektivet skapar en uppdelning i ”vi och dom”. Hedersförtryck kan användas för att bevara det man anser vara ”rätt”, och samtidigt är den ett ställningstagande som pekar ut andra gruppers livsuppfattning/jämställhet som ”fel”.

”Vi har rätt och dom har fel”.

Hederskultur är inte ett ”importerat” problem

Vi ska vara på det klara med att det är farligt att invaggas i föreställningen om att hederskultur enbart skulle vara ett ”importerat” problem. Historiskt sett har Sverige haft tydliga normer, tvång och våld relaterat till uppfattningar om vilken levnadsstil unga människor ska anta.

Att unga kvinnor ”ska” gifta sig med män och att det inte passar sig att man väljer att leva, eller gifta sig, med en människa av samma kön är normer som fortsatt lever kvar i s k ”äktsvenska” familjer.

Att få utomäktenskapliga barn är numera i princip helt accepterat hos majoritetsbefolkningen, men föreställningar om att det är skamligt och syndigt, vilket historiskt sett – och inte särskilt långt bakåt i tiden – har varit snarare lag än norm och fortlever än idag i vissa släkter och familjer. Att den som gifter sig ska vara oskuld är en åsikt som fortsatt existerar.

Hbtq-personer är en minoritet som fortsatt är särskilt utsatt och sårbar, även i svensk kontext. Orsakerna till detta är samma som de orsaker jag nämnde tidigare i denna text.

Mekanismerna som omger föreställningarna om vad som är rätt och fel angående levnadsstil, äktenskap och barn är desamma oavsett vilket land en familj eller släkt har sitt ursprung i. Det är därför på sin plats att ifrågasätta varför normer, våld och förtryck som sker i ”äktsvenska” familjer och släkter inte ska betraktas som hedersnormer, -våld och -förtryck.

Att familjen och släkten anser sig vara domare över den utsattes sexualitet och beteende, mot bakgrund av faktorer som heder, synd och skam är på intet sätt unikt för människor med ursprung i andra länder.

Förr reglerades denna kontroll av staten via lagar och kyrkan, idag upprätthålls dessa normer av enskilda. Dessa normer, förtryck och våld har orsakat många barnamord, självmord pga utomäktenskapliga barn eller ekonomiskt trubbel samt dueller mellan inblandade.

Narrativet föder våldet

Det narrativa perspektivet består i att gruppen skapar mening genom narrativet, dvs man skapar identitet och normer som vidimeras genom faktorer som tradition, kulturella mönster och sociala konstruktioner.

Att gå emot dessa faktorer är inget alternativ. Narrativet får mening utan att kritiskt ifrågasättas. Narrativet föder handlingen, dvs det fysiska och psykiska våldet. Hederskulturen får näring av att man skapar mening baserad på, för oss i majoritetskulturen, irrationella föreställningar. För utövare av hedersförtryck och -våld är dessa föreställningar oantastliga i all sin riktighet.

Vilka är utmaningarna för att eliminera hedersrelaterat våld?

Det finns många hinder för att skapa möjligheter för att eliminera hedersrelaterat våld. Det är först när vi har utjämnat dessa hinder som vi har makt att göra skillnad för alla utsatta världen över. Vilka hinder finns det? (Källa: hbw-awareness.com)

  • Brist på korrekt statistik över hedersrelaterat våld, nationellt och internationellt
  • Brist på förståelse – även hos professionella, polis och i offentliga sektorn
  • Brist på förtroende för staten – beroende på erfarenheter i hemlandet
  • Kulturella hinder för att rapportera brott eller risk för brott – ”familjeangelägenheter är privata”, eller utsatta ser sig inte som offer, utan som skyldiga till brott
  • Mord i hemlandet – utsatta övertalas eller luras att åka till hemlandet där brottet kan utföras utan risk för påföljder
  • Tystnad – inom familjen eller klanen finns inget intresse av att vittna eller anmäla
  • Professionella mördare
  • Unga mördare – minderåriga tvingas att mörda för en mildare påföljd
  • Brist på stöd till icke-statliga organisationer – de mest kunniga och effektiva aktörerna är underfinansierade och underbemannade
  • Kulturrelativism/risk för anklagelse om rasism – det finns en orättvisa i att svika offren mot bakgrund av uppfattningen att kollektiv kultur övervinner individens rätt. Det är inte rasistiskt att motverka brott eller att skydda en utsatt person, däremot kan det vara rasistiskt att låta bli pga den utsattes, eller föräldrars, kultur

För att komma till rätta med hedersrelaterat våld är det grundläggande att vi kommer ihåg att våldet och förtrycket utövas av människor, människor som du och jag. Därför är det nödvändigt att angripa problemet utifrån att hederskultur och -normer är sanningen, och på riktigt är den enda verkligheten för utövarna.

För att lyckas krävs att vi utmanar våra egna fördomar, åsikter och uppfattningar och förhåller oss objektivt. Vi måste vara ödmjuka inför att alla inte hyser samma etik, moral och tankar kring ”rätt och fel”. Förändringstänk är en lång process som kräver tålamod, respekt och tid. Vi är alla människor, och alla människor kan förändra sig. Det är utgångspunkten vi måste inta för att arbetet ska bära frukt. Det hedersrelaterade våldet kommer att besegras. Men det kommer bara att ske med gemensamma krafter.

Lästips:

Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld

Ökat stöd till länsstyrelserna för att förebygga mäns våld mot kvinnor

Länsstyrelsen Östergötland Nationellt arbete mot hedersrelaterat våld: Hedersförtryck.se

Källor:

Thord Eriksson intervjuar socionomen Dilek Baladiz, författare av ”I hederns skugga”

Olivestam, C.E, Thorsén, Etik och människans livsvillkor. Liber AB, Stockholm, 2012.

Thomas Jordan: Göteborgs universitet Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap: Processinriktad värdegrundsdialog – med barnen i centrum. Utvärdering av ett projekt för att främja integration och förebygga hedersrelaterat våld 

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK): Hedersrelaterat våld och förtryck

International Resource Centre: Honour Based Violence Awareness Network

Att förbjuda böneutrop är förbjudet

Att förbjuda böneutrop är diskriminering och strider mot religionsfriheten. Således är det olagligt att förbjuda böneutrop.


Böneutropsdebatten förefaller vara en ”neverending story”. Det går inte längre att räkna hur många gånger det har föreslagits att det ska vara förbjudet att sända ut religiösa budskap i det offentliga rummet. Tongångarna är av skiftande art. Det finns sakliga inlägg i debatten, men allt som oftast kännetecknas den av mer eller mindre främlingsfientliga och islamofobiska argument.

Senast ut i raden av mer uppsatta förbudsivrare är KD-ledaren Ebba Busch Thor. Motargument har berört hennes uttalande i en nyligen publicerad artikel och bemött de argument som hon använder.

Att Sverigedemokraterna vill se ett förbud mot böneutrop förvånar inte. I Konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU34 läser vi följande:

Richard Jomshof m.fl. (SD) begär ett tillkännagivande om att förbjuda alla former av böneutrop från religiösa byggnader i motionerna 2016/17:793 och 2017/18:2351, med hänvisning bl.a. till religionsfrihetens rätt till frihet från religiösa budskap på offentlig plats.

Har Busch Thor, Jomshof och andra förbudsivrare missförstått vad religionsfrihet betyder? Eller är det deras egna åsikter, fördomar och islamofobi som är grunden i deras ställningstagande?

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 6 regeringsformen

är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet.

Religionsfrihet definieras enligt bestäm­melsen som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 2 kap. 20 § regeringsformen är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen kan yttrandefriheten, informations­friheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten begräns­as genom lag.

I förarbetena (prop. 1975/76:209 s. 114 f.) till regeringsformen anges att

uppgiften att utforma grundlagsregler till skydd för religionsfriheten är för­bunden med särskilda svårigheter på grund av att denna frihet innehåller betydande moment av andra fri- och rättigheter. Religionsfriheten anses t.ex. normalt inte bara innefatta en frihet att hysa viss religiös övertygelse och att enskilt utöva religion utan också frihet att sprida och ta del av religiös förkunnelse, att anordna och delta i gudstjänster samt att bilda och medverka i religiösa sammanslutningar.

Förbud mot böneutrop strider mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som Sverige ratificerade 4 februari 1952. I artikel 9 står följande:

  1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer

  2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter

Artikel 9 i Europakonventionen finns med i Svensk författningssamling som Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Lagen har samma status som svensk grundlag och står till och med över svensk grundlag. Eftersom den är författad och antagen av Europarådet så är den ingenting som Sverige kan sitta och skriva om efter eget behag ens om 100% av riksdagen ville det.

I Europarådet för mänskliga rättigheters Guide to article 9 – Freedom of thought, consciense and religion (sid. 71) finner vi en lista på rättsfall där denna rätt har fastslagits.

Enligt 1 kap. 1 § diskrimineringslagen (2008:567) är det diskriminering att förbjuda böneutrop:

Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lag (2014:958).

Enligt 1 kap. 3 § diskrimineringslagen (2008:567) är lagen tvingande:

Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att förbud mot böneutrop strider mot religionsfriheten som den står i regeringsformen, det strider mot Europakonventionen och det är dessutom förbjudet enligt diskrimineringslagen.

Att förbjuda böneutrop är förbjudet.

P.S. Decibel-argumenten (böneutrop kräver polistillstånd) angående förbud mot böneutrop är den enda chansen som ”islamkritiker” har för att hävda sitt muslimhat. ”Ljudnivån” är ett verktyg, muslimhatet är drivkraften.

Anser Ebba Busch Thor att ”religion är som en penis”?

Växjö kommun tillåter muslimska böneutrop. Detta beslut upprörde många, bland annat blev Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor arg. Det är ”ett steg mot ett parallellsamhälle” som vi inte accepterar förklarade hon.

Parallellsamhälle? Jag skulle snarast säga att det är tvärtom. När moskéer syns och böneutrop hörs mitt ibland oss så är det ett tecken på att vi inkluderar muslimerna i vårt svenska samhälle. Att tillåta böneutrop betyder inte att man skapar parallellsamhällen. Att förbjuda dem betyder däremot att man exkluderar och förklarar att islam är något osvenskt och skapar ett parallellsamhälle.

Men för Busch Thor verkar det som det är nåt annat hon försöker förmedla: Att det skulle vara skadligt för barn och människor att se eller höra nåt muslimskt. Som om allt muslimskt ska hållas borta från offentlig plats.

”Människor ska inte återkommande få höra Allahu akbar ropas ut över sina bostadsområden”

Är religion som en penis?

För att beskriva hur knasigt Busch Thor tänker måste jag dra en parallell med ett uttryck som cirkulerar mycket i sociala medier. Ibland säger en del extrema ateister att religion ”är som en penis”.

Så här brukar det låta:

”Religion är som en penis.
Det är okej att ha en och det är okej att vara stolt över den,
men snälla, dra inte fram den ute bland folk och börja vifta omkring med den.
Och SNÄLLA försök inte trycka ner den i halsen på mina barn.”

Med detta menar de att religion ska vara en ”privatsak”. Religion ska inte synas eller höras offentligt, för då påtvingar man människor något de ska slippa se eller höra. Religionsfrihet definieras som ”rätten att slippa se och höra religion” i det offentliga rummet.

Har ni någonsin undrat varför Katolska Domkyrkan ligger gömd bakom Medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. ”Katolikerna var ju som penisar” som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp Medborgarhuset framför deras domkyrka. En gång var frikyrkor särbehandlade i svensk lagstiftning. De hade precis blivit lagliga men de tolererades inte. Man såg frikyrkor som något ”osvenskt” som inte skulle synas eller höras. Samma sak var det med katolicismen då den växte sig stark i Sverige. Katolikerna skulle inte synas och höras på offentlig plats.

När frikyrkorna började växa på 1800-talet var det också många som reagerade på samma sätt. De tyckte att frikyrkorna ”var som en penis”. De skulle inte synas för mycket. Om ni undrar varför frikyrkor inte använder klockor så är det för att Svenska kyrkans pastorer hade inflytande i socknarna. Det ansågs fel och störande att frikyrkor skulle få ha samma rätt att ringa med klockor som statskyrkan.

Busch Thor har en bakgrund i Livets Ord. Det var samma debatt när Livets Ord skulle bygga sitt stora centrum i Uppsala på 80-talet. Då var det Livets Ord ”som var som en penis”. Det fanns politiker som tyckte det bygget var alldeles för stort. De skulle synas alldeles för mycket. ”Tänk på barnen”, sa många då. ”Barnen, och vuxna också för övrigt, ska inte behöva Livets Ords åsikter nertryckta i halsen”.

Om man tänker efter så hittar man mycket annat som har hanterats på samma sätt. Personer med funktionsnedsättningar gömdes undan för att de inte skulle synas för mycket i offentligheten. Homosexuella fick höra att de skulle sluta ”provocera” folk genom att kyssas offentligt eller hålla varandra i handen. Judar ansågs provocera genom att bära kippan synligt.

Idag är det muslimerna som inte ska få synas eller höras offentligt. I allafall om politiker som Ebba Busch Thor får bestämma. Eller som hon själv uttrycker det:

”Människor ska inte återkommande få höra Allahu akbar ropas ut över sina bostadsområden”

Exakt samma sak har sagts om många grupper genom tiderna.

Inte frihet

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är så som Sovjets ateister såg på religionen. Den skulle inte ses eller höras offentligt.

Men så fungerar inte ett fritt samhälle.

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Om man inte tillåts visa fritt vad man är offentligt, är man fri då? Var frikyrkornas medlemmar helt fria vid den tid då de inte tilläts visa sin tro offentligt?

Så frågan är om Ebba Busch Thor håller med de extrema ateisterna om att religion ”är som en penis”?

PS

Om nu händelsevis Ebba Busch Thor tror att kyrkklockor inte har ett ”religiöst budskap”, rekommenderar jag henne att läsa inskriften på Uppsala Domkyrkas stora klocka. Som synes ansågs den klockan ha en massa budskap.

 

Hur man kan kritisera islam utan att låta som en rasist


Islamkritik. Å ena sidan har vi de som påstår att all kritik av islam är rasism och å andra sidan de som uttalar sig rasistiskt men påstår att de bara ”kritiserar islam”. Det går alldeles utmärkt att kritisera islam så länge man inte uttrycker sig generaliserande om alla muslimer. 


I debatten om islamofobi  är det många som ställer en och samma fråga: får man inte kritisera islam?

Så här kan det låta.

”Islam står för förtryck och hijaben står för hat och förtryck mot kvinnor. Jag är inte rasist då jag påpekar det. Jag har all rätt att kritisera religionen.”

Får man vara kritisk mot islam? Jo det får man. Men negativa generaliseringar av den sort islamofober gör är inte religionskritik. Det är onyanserade uttalanden som brännmärker alla utövare av religionen. Jag ska ta ett exempel.

Demonisering av islam

Först utsagan att ”islam står för förtryck. Islam är en naziliknande våldsam religion. Det finns en välgrundad skräck för islam i världen. Islam dödar”..

Hur ser man att detta brännmärker alla muslimer som galningar? Jo, du måste sätta dig in i deras situation.

Om du inte kan tänka abstrakt och empatiskt och se det direkt föreslår jag att du gör ett experiment och låter uttalandet stå för något som ligger dig närmare om hjärtat. Låt oss se hur det kan bli då.

”Judendom står för förtryck. Judendom är en naziliknande våldsam religion. Det finns en välgrundad skräck för judendomen i världen. Judendom dödar”.

”Högern står för förtryck. Högern är en naziliknande våldsam politisk ideologi. Det finns en välgrundad skräck för högern i världen. Högern dödar”.

”Homosexualitet står för förtryck. Homosexualiteten är en naziliknande våldsam läggning. Det finns en välgrundad skräck för homosexualiteten  i världen. Homosexualitet dödar”.

”Ateister står för förtryck. Ateism är en naziliknande våldsam ideologi. Det finns en välgrundad skräck för ateismen i världen. Ateism dödar”.

Ser du vad som sker nu? Uttalandet om företeelsen leder till att hela gruppen brännmärks. En muslim blir en som tror på en ”naziliknande våldsam religion”.

Islamkritik utan att låta som en rasist

Det är inte svårt. Alla som generaliserar negativt om andra grupper, vare sig vita, muslimer, judar, frimurare eller högern eller vänstern, har alla någon grupp nära sig som de inte gillar att andra sprätter hat mot, eller generaliserar om. Kvinnor, vita, muslimer, svarta, judar, lesbiska, AIK:are, etc.

”Gör inte mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig”, med andra ord!

Hur man gör?

Enkelt.

”Jag är själv kritisk mot mycket jag ser i kristendomen. Jag ser att många alltför ofta sprider hat med kristendomen som grund. Det finns en fanatism på många håll med ett alltför utbrett hat mot homosexuella. Kristna fundamentalister sprider dessutom ofta konservativa värderingar som är främmande för mig. Och kyrkornas gudstjänster är ofta dogmatiskt stelbenta. Bibeln är full av hat och motsägelser som ofta har tolkats människoförtryckande. Men jag är glad att det finns krafter som försöker omdefiniera 2000 år av hat mot homosexuella och kvinnor till tolerans och kärlek.”

Ser ni hur jag gjorde det? Och förstår ni varför?

freespeech_0Jag undviker systematiskt att dra ALLA kristna eller HELA kristendomen över en kam och jag erkänner att det finns kristna som kan tolka religionen på ett vettigt sätt.

Islam då?

”Jag är så obstinat av mig att hade jag varit kvinna hade jag alltid ställt mig längst fram bland männen i moskén och bett. Systematiskt varje gång. Precis som jag hade vägrat att sitta i kyrkorna på vänstra sidan på den tid kristna kyrkor var uppdelade i sidor. Men jag respekterar valet de gör som VILL upprätthålla traditionella mönster. Bara det att jag anser att det borde vara mer en fråga om fritt val än om att det ”bara är så och bara finns ett alternativ”. För övrigt är jag övertygad om att profeten Muhammed hade struntat i männen och satt sig bland kvinnorna om han hade kommit på besök idag och strosat in i random moské. På den tid han levde var han RADIKAL i sin kvinnosyn och slogs för kvinnors rätt. Givetvis hade han varit feminist och lika radikal idag!

Ser ni hur jag skrev här? Jag kritiserar något jag anser vara strukturellt fel men i slutänden uttalar jag mig inte islamfientligt eftersom jag åberopar profeten för det. Om det är faktamässigt inkorrekt, ja troligen. Profeten var ändå ett barn av sin tid. Poängen är inte det utan att man kan prata strukturer utan att hata hela fenomenet.

Eller:

”Islam har precis som kristendomen för 60 år sedan problem med att många av deras förespråkare har en syn på kvinnor och homosexuella som är bakåtsträvande. Homosexuella förföljs eller diskrimineras i stora delar av den muslimska världen. Homosexuella tillåts inte gifta sig och skaffa barn i de flesta moskéer i världen och imamer behandlar ofta homosexuella relationer annorlunda än heterosexuella.

Den klassiska islamska teologin har en syn på samkönade relationer som inte är inkluderande. Homofobi är vitt förekommande. Men det finns en ökande andel muslimer som inser att deras rätt som minoritet beror på att de skyddar andras rättigheter som minoriteter också….”

Eller:

”Homofoberna inom islam står för förtryck. Homofobin är en i grunden våldsam fördom. Det finns en välgrundad skräck för homofobiska strömningar inom islam. Homofobin inom islam dödar. Islam har problem med en vitt utbredd homofobi”.

Skriver du att ”den homofobiska religionen islam dödar homosexuella” så uttalar du dig rasistiskt. Skriver du att ”homofobin INOM islam dödar homosexuella” eller ”islam har problem med en vitt utbredd homofobi”, så är du INTE rasist. Det är skillnaden mellan att peka ut HELA gruppen som hatisk och att peka ut ett fenomen INOM gruppen, en strömning inom den.

I det sista uttalandet framgår det ganska klart att om man INTE är homofob inom islam, dvs en icke-homofob muslim, så sprider man INTE ett hat som dödar homosexuella.

”De flesta moskéer” är inte generaliserande. ”Hela islam” och ”alla moskéer” är generaliserande.

På samma sätt kan du prata om islamism, radikal islamism, extremistisk islam, fundamentalistisk islam, om du vill peka ut problematiska grupperingar bland de som säger sig vara troende muslimer. Det är inte att peka ut hela gruppen, utan delar av gruppen.

Är islamkritik rasism?

En del muslimer ogillar att man ens resonerar på det sättet som ovan. Att påtala att det finns grupperingar bland de som är troende muslimer som är problematiska anser de vara rasism i sig. Att påtala att t ex radikala islamister faktiskt rättfärdigar sin perversa och rasistiska syn på världen genom sin tolkning av sin tro, anser de är rasism också.

Kritiserar man en individuell troende muslim och menar att något denne gör är negativt eller kanske samhällsfarligt, och man kritiserar dennes tolkning av sin tro, är man rasist, påstår de också ibland.

Racist cardDet är andra sidan på myntet. En kärlek till religionen som är så stark att man inte kan självkritiskt se på sin egen religion och se att inte alla utövare av den är ”goda”.

Givetvis kan olika mindre grupperingar i en större grupp kritiseras. Bara man tydligt visar att man inte pekar ut alla i gruppen (t ex genom att använda ord som ”radikal islamism” eller ”extremister bland muslimerna” eller ”bokstavstroende fundamentalister” etc.

Och givetvis kan individer, och deras syn på sin tro, kritiseras och pekas ut som t ex samhällsfarliga, precis som en sverigedemokrat kan kritiseras för sin ideologi och pekas ut som samhällsfarlig.

Alltså…

Detta kan verka svårt om ämnet du vill generalisera omkring är något du ogillar. Men om du är humanist, skriv då om religionen som du skulle vilja att den religiöse skrev om humanisterna. Om du är muslim, uttala dig om kristendomen som du vill att kristna ska uttala sig om muslimer. Är du vänster så prata om högern som du vill att högern ska prata om vänstern. 

De som själva generaliserar kommer alltid att hata dig, för du är annorlunda. Men DU kan undvika att låta rasistisk eller generaliserande när du pratar om andra grupper.

Sen kan givetvis även icke generaliserande åsikter om t ex islam vara lögnaktiga och spela rasister i händerna. Men skillnaden mellan att demonisera hela islam och att uttrycka sig nyanserat är viktig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Ann Heberlein och myten att kyrkklockor ”inte har ett andligt budskap”

Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten.  I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter.

I den förra artikeln bemötte jag påståendet att religionsfriheten är friheten att slippa religion i det offentliga rummet. Det påstår nämligen Heberlein.

Men Heberlein är inte konsekvent. När hon menar att man ska ha rätt att slippa möta religion i det offentliga rummet pratar hon om att hon vill ha rätt att slippa höra muslimska böneutrop. Kyrkklockor anser hon ska ha rätt att ringa på som vanligt – eftersom de inte har ett ”andligt budskap”.

Kyrkklockors budskap

Ann Heberlein påstår i sin artikel att  kyrkklockor inte har ett andligt budskap.

 ”Till skillnad från kyrkklockor innebär böneutrop inte bara en uppmaning till bön – nej, böneutropet är bön. I den bön som proklameras från minareter, sägs att ”Gud är stor, jag vittnar om att det inte finns några andra gudar än Gud” och ”jag vittnar att Muhammed är Guds profet”. Det uttalade syftet med böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap. Böneutrop går alltså inte att jämställa med de kristna kyrkornas klockringning.”

Ack, ack ack. Vi lever i en religiöst sett analfabetisk tid. Dessutom är historiekunskapen ganska låg i Sverige. Svensken i gemen vet ganska lite hur människor fungerade förr i tiden. Speciellt om det rör religion.

Traditionellt sett har kyrkklockor alltid varit sprängfyllda med budskap. Budskapet har varit att man ska hylla och frukta Gud. Att visa att den kristna Guden styr och att hålla det onda borta. Ofta har budskapet också varit att man ska frukta och lyda den världsliga staten.

Detta är grundläggande kunskap i kyrkorummets historia.

Hålla det onda borta

Mycket av den kristna kyrkans teologi förr handlade om att hålla det onda borta, med dop, nattvard, amuletter och bön skulle man hålla det onda stången. Kyrkobyggnaden konstruerades som en fristad, då man trädde in skulle man lämna det onda bakom sig i kyrkans förhall och träda in i det rena kyrkorummet.

Klockorna höll demonerna och det onda borta.

Kyrkklockorna, som kallades ”Guds basuner”, kunde höras en mil eller mer.

– Klangen av kyrkklockor är ett levande kulturarv, som vi hör dagligen men sällan reflekterar över, säger Petter Ljunggren. Nu berättar vi hur de tillverkades, döptes, fick hjälp av böner, runor och magiska bilder för att skrämma medeltidens demoner med sin klang och kalla de troende till kyrkan. (källa)

Ett exempel på detta är att man ofta brukade ringa med klockorna då det åskade.

”The practice of ringing church bells to dissipate lightning storms and prevent their deleterious effects had a long tradition in Europe and had been a concomitant to the general belief in the diabolical agency manifested in storms. … Typical inscriptions on church bells described their powr to ”ward off lightning and malignant demons”; stated that ”the sound of this bell vanquishes tempests, repels demons, and summons men,” or exhorted it to ”praise God, put to flight the coulds, affright the demons, and call the people”; or noted hat ”it is I who dissipate the thunders.” (Cohen, I. Bernard (1990). Benjamin Franklin’s Science. Harvard University Press. p. 119. )

Klockornas budskap

Vill man se vilket budskap klockringningen traditionellt sett haft kan man läsa vad som står på olika kyrkklockor runt om i världen eller i Sverige. När klockmakarna göt klockor förr i tiden skrev de nämligen ofta in vilket budskap klockorna skulle förmedla på dem när de göt dem. Och detta skedde långt in på vår tid.

På Rödöns lillklocka, gjuten under kung Gustav den 5.e regeringstid under 1900talets början  står texten:

I kristen tro och redlig vandel går vägen över gruset mot höjden. Så länge vi frukta Gud, ära konungen och icke förgäta fädrens maningar och gärningar skola Rödöns klockor ringa för ett lyckligt och fritt folk i älskad hembygd. Gläds min själ.”

På kyrkan i Norrbo, Hälsingland från 1500-talets sista år, kan man läsa att klockans syfte är att uppväcka människan till att höra Guds ord.

”KLOCKAN ÄR THER TIL GIORD TIL
UPVECKIA MENNISKIAN AT HÖRA GUDZ ORD. ANNO DOMINI 1595”,

Näshults storklocka är från Oskar den andres tid, 1800-talets sista år. Den klockan sjunger ”skaparens ära”…

Jag manar till heliga fester
härligt med lockande ljud
kommen till kyrkan, I gäster
klädda i helgedagsskrud.
Skaparens ära jag sjunger
kraftigt med tunga och malm.
Stäm då med lefvande tunga
in i min fästliga psalm.”

Kyrkklockor har ofta sådana budskap även om det också är vanligt förekommande att namnen på de som donerade kyrkklockorna står skrivna på klockan. Men att klockorna hade ett budskap var utan minsta tvivel. På medeltiden men även under den protestantiska tiden.

Mellanklockan i Lunds domkyrka är från 1774. På den kan man läsa:

NÄR MAN I TIDENS BOK
SKREV SJUTTONHUNDRAFYRA
OCH SJUTTIO DERTILL, FRÅN
VÅR FÖRSONING DYRA:
JAG STÖPTES OM PÅ NYTT
OCH ÖKTES TILL MIN VIKT,
FÖR ATT MED HÖGRE RÖST,
PÅMINNA DIG MIN PLIKT.
UPPMÄRKSAM VID MITT
LIUD, DU PLÄR LÄTTSINNIGT
FRÅGA
OM DÖDEN INBROTT
GJORDT? OM VÅDELD BÖRJAT
LÅGA?
OM GUDSTIENST ÄR FÖR
HAND? OM DOMPREDIKAN
SKER?
OM UPPROR ÄR I LAND? OM
LIKFÄRD SIG FRAMTER?
LYSS HELLRE TIL OCH LÄR,
AF MINA GÄLLA THONER
HUR DÖD OCH DOM ÄR NÄR,
DIG INGENDERA SKONER.

Intresserade rekommenderas att botanisera i Riksantikvarieämbetets samling av skriftserien ”Sveriges kyrkor”. Där kan man läsa vad som står inskrivet i Sveriges olika kyrkklockor.

På detta kanske Ann Heberlein skulle svara att ”folk idag inte kopplar samman kyrkklockor med något budskap”.

Jag tror att många troende kristna i svenska skulle protestera ljudligt. För troende är kyrkklockorna en del av gudstjänsten och i allra högsta grad något med ett religiöst och andligt budskap.

Visst har både böneutropet och kyrkklockorna ett budskap. Ann Heberlein har rätt att de innebär att ett andligt budskap sprids i det offentliga rummet. Men hon har helt fel när hon påstår att det är annorlunda för klockorna i Svenska kyrkans kyrkor.

Ann Heberlein och religionsfrihet utan religion

Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten.  I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter. Först ut är idén att religionsfrihet betyder frihet från religion i det offentliga rummet.

Ann Heberlein påstår i en artikel i SvD ”[…] att religionsfriheten även innebär rätten att slippa religion, exempelvis i det offentliga rummet”. Hennes argument är att i det offentliga rummet väger rätten att slippa religion tyngre än rätten att få utöva sin religion:

”Religionsfriheten skyddar rätten att tro – och rätten att inte tro. Man får aldrig, under några omständigheter, tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud… Den enes rätt att slippa oönskad religiös påverkan väger… tyngre än den andres rätt att utöva sin religion.

Därför är det inte hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få igenom krav på böneutrop. I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten.”

Att tillåta böneutrop i det offentliga rummet betyder att man kränker religionsfriheten för de som inte vill ta del av religion, menar Heberlein.

”Det är fullt möjligt för en troende muslim att utöva sin religion utan böneutrop – men den ickemuslim som befinner sig i närheten av böneutropen kommer inte undan. Dennes rätt att slippa oönskade religiösa inslag i offentlighet kränks därmed.”

Religionsfriheten handlar både om att få slippa religion och att få slippa vara religiös. Så långt har Ann Heberlein rätt. Ann Heberlein pratar i artikeln, och på andra ställen, om att hon förespråkar det sekulariserade samhället. Traditionellt sett betyder iden om ett sekulariserat samhälle, ett samhälle som inte domineras av religion.

Så långt är allt som det ska, få vill ha tillbaka gamla tiders samhälle som styrdes av religiösa diktat. Men betyder detta med sekularism då att religionen inte ska synas i ”offentligheten”? Nej, då är det inte sekularism utan ateism.

Sekularism är inte samma sak som ateism. Sekularism handlar om att varken religioner eller ateism ska få dominera det offentliga rummet. Det Heberlein refererar till är det ateistiska system som bl a Sovjetunionen hade. Där tilläts inte religion i det offentliga rummet.

Det Heberlein pratar om är att hon vill att det offentliga rummet ska vara ateistiskt, dvs religionsfritt. Men ett sekulariserat samhälle är inte samma sak som ett ateistiskt, dvs religionsbefriat, samhälle utan handlar om att skydda samhälle och stat från BÅDE idén om den religiösa och ateistiska staten.

Sovjetunionen, och idén om det ateistiska samhället och den ateistiska staten, var ingen bra förebild. Där ansåg man att religion var något man bara skulle få utöva privat, inte offentligt. Sekularismen skyddar både religiösa och ateister och går ut på att både ateister och religiösa har lika rätt till det offentliga rummet.

Den som vill se mer om hur begreppet sekularism definieras rekommenderas att läsa domarna från US Supreme Court; Reynolds v. U.S., samt Everson v. Board of Education of Ewing TP, som fastslår separationen mellan religiösa församlingar och statsmakten. Av domarna framgår att US Supreme Court både tog avstånd från en ateistisk stat lika mycket som en religiös stat. USA på 60-talet såg inte på Sovjetunionens och kommunismens ateistiska stat, där religion inte skulle synas i det offentliga rummet, som något bra. Tvärtom. Därför står det i domarna att varken ateism eller religion ska dominera staten eller samhället.

Jämför gärna med idén om yttrandefrihet och idén om politisk frihet. Yttrandefrihet betyder inte att man ska ha frihet att slippa höra vissa åsikter i det offentliga rummet. Politisk frihet betyder inte att man ska slippa att se partier man ogillar i det offentliga rummet.