Etikettarkiv: svensk kultur

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner

Frågor om svensk identitet och kultur utgör ofta ett slagträ i debatten om invandring och integration. Rädsla för den svenska identiteten och kulturens avveckling har varit på tapeten länge.

Såhär i valårets första skede är det hög tid att bringa klarhet i den eventuella hotbilden.

I ovan nämnda debatt beskrivs ofta svensk identitet och kultur som något konstant och statiskt. Något som sett likadant ut under lång tid men som nu hotas av något nytt. Detta nya hot beskrivs som influenser från andra kulturer, främst genom invandring.

Låt oss börja med den första föreställningen, idén om att kultur är något statiskt och enhetligt. Svensk identitet och kultur har alltid påverkats och formats genom influenser från andra länder och kulturer. Vi behöver inte göra särskilt djupa historiska analyser för att se hur svenska högtider, konstnärer och övriga kulturutövare hämtat inspiration utanför Sveriges gränser.

För att ta ett exempel kan vi se hur bildkonstnärer som Ernst Josephson och Carl Larsson drev frågan om modernisering av synen på konst redan vid sekelskiftet. Josephson och Larsson är skaparna bakom några av våra svenska kulturskatter som ”Näcken”, ”Strömkarlen” och ”Frukost under stora björken”. De frustrerades över den traditionella syn på konst som genomsyrade det svenska utbildningsväsendet och reste ner till kontinenten för att inspireras av andra kulturer.

Vidare kan vi slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Den svenska befolkningen har alltid präglats och formats av både utvandring och invandring. Som exempel kan nämnas hansatyskar som kom till Sverige under medeltiden, romer som började invandra under 1500-talet, valloner som bjöds hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet, Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen, det som vi idag kallar för finnmarkerna. Under 1700-talet invandrade franska intellektuella, filosofer och konstnärer som satte sin prägel på kulturlivet, även judar kom under detta sekel. När vi sedan började bygga stenhus på 1800-talet bjöd vi hit italienare som var experter på stuckaturer som satte sin prägel på den svenska arkitekturen. Under samma period kom en hel del skottar som fick fart på bryggeriverksamheten i landet och därmed bidragit till det breda utbudet av öl vi avnjuter på pubar och restauranger runt om i landet.

Det var först vid slutet av 1960-talet som vi i Sverige införde en reglerad invandring där den som ville invandra till landet i princip behövde ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan alternativt ansöka om asyl. Detta resulterade i att invandringen skedde mer stötvis, ofta till följd av kriser. Exempelvis i samband med militärkuppen i Chile 1973 och Jugoslaviens sammanbrott under början av 90-talet. Båda perioderna har varit av stor vikt för utveckling av den svenska industrin.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att föreställningen om svensk identitet och kultur som något statiskt är direkt felaktig. Vår matkultur, arkitektur, bildkonst, musik och högtider ser ut som de gör på grund av influenser från andra håll. Vi kan också slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Sverige har alltid varit både ett invandrings- och utvandringsland och det är just de egenskaperna som har format det som idag är den svenska identiteten och kulturen.

Svensk kulturs undergång

Det där med att vår kultur på något sätt skulle förstöras och kanske till och med förgöras när människor från andra kulturer flyttar hit är rappakalja, såvida vi definierar ”kultur” som gemensamma tankebanor, normer, språk, musik, konst, mat, historia och traditioner.

Anledningen är att kulturer inte är som färger i en palett, dvs om vi är röda och iranier gula skulle den svenska kulturen gradvis bli orange när iranier flyttar hit.

Istället funkar det så här: Den rådande kulturen äter upp den inflyttade, såvida inte den inflyttade blir till majoritet, som i fallet med Nordamerika på 17-1800-talet.

Kvar blir istället helt harmlösa, men oftast trevliga, kulturella uttryck, som enstaka slangord, maträtter och broderier.

En sorts undantag är när kulturen lever separat under en tid, som i diverse Chinatowns, som i svenskkolonier i Spanien, som i vissa förorter i Sverige. Den inflyttade kulturen inkapslas då, fortfarande utan att påverka övriga, tills människor flyttar ut ur kapseln.

Tror du mig inte?

Se på andra generationens invandrare runtomkring dig. Såvida inte föräldrarna bott i en hermetiskt tillsluten kulturgrupp är de nästan undantagslöst i det närmaste helt svenska i beteende och värderingar. På gott och ont. Fråga dina invandrarvänner hur bra de lyckas med att få sina barn att hålla fast vid sitt kulturella arv. De kommer förmodligen att svara att barnen på sin höjd firar högtidsdagar och gillar vissa maträtter.

Visst finns religiösa föräldrar vars barn fortsätter tro på samma gud, muslimer såsom kristna, men sannolikheten att hög religiositet fortsätter ner i generationerna är även den rätt låg. Och antalet konvertiter i Sverige är också mycket litet. Det troliga är att barn till invandrare liksom barn till svenskar blir mer sekulära än sina föräldrar. Världen är på väg att bli ateistisk. Utvecklingen går sällan åt motsatt håll.

De invandrare som varit längst i Sverige kommer enligt SCB 1975 från:

  • Finland
  • Jugoslavien
  • Danmark
  • Norge
  • Grekland
  • Tyskland Förbundsrep (Väst)
  • Turkiet

Dagens största invandrargrupper, 2015, är födda i:

  • Syrien
  • Finland
  • Polen
  • Somalia
  • Danmark
  • Norge
  • Tyskland

Hur mycket ser du påverkan på svensk kultur från dessa? Det är ganska lätt. Vi äter tzatziki och falafel. Vi bastar. Vi kör BMW, vi klär oss i norska ulltröjor. I övrigt, knappast alls, såvida vi inte kommit någon invandrare från dessa länder mycket nära.

pitchers-mariatorget_14241339374_oDen största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.

Hela tankefiguren att vi måste vara rädda för andra kulturer eftersom de kan få oss att plötsligt börja könsstympa våra döttrar och hata våra HBTQ-vänner är trams.

Naturligtvis kan individer från andra kulturer bete sig både ovanligt bra och ovanligt dåligt. Många invandrare har bidragit enormt till sitt nya land. Andra generationens invandrare än mer så. Andra har mördat eller våldtagit. Invandrare och deras barn är mer företagsamma, i båda riktningarna, än de som inte flyttar på sig. Det gäller även svenskar när vi flyttar inom landet eller utomlands. Men vad gäller invandrarnas kulturella avtryck på vår vardag är det närmast obefintligt.

Så cheer up! Såvida det inte kommer tio miljoner personer kommer vi att fortsätta vara precis som vi är.

På gott och ont.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===

Hela SCBs tabell över födelseländer:

1975 1995 2015
Afghanistan 5 1329 26032
Albanien 125 128 1496
Algeriet 458 506 806
Andorra 0 1 2
Angola 0 172 179
Antigua och Barbuda 0 3 2
Arabemiraten, Förenade 0 47 18
Argentina 290 530 442
Armenien 0 112 1541
Australien 416 1447 1893
Azerbajdzjan 0 79 1707
Bahamas 4 4 6
Bahrain 10 30 25
Bangladesh 61 1062 3713
Barbados 11 72 39
Belgien 257 436 1526
Belize 0 4 9
Benin 3 11 35
Bhutan 0 4 14
Bolivia 350 765 1482
Bosnien och Hercegovina 0 53943 6415
Botswana 1 22 28
Brasilien 461 1279 2484
Brunei Darussalam 0 0 1
Bulgarien 486 1874 5978
Burkina Faso 4 14 40
Burundi 1 11 824
Centralafrikanska republiken 0 2 47
Chile 1576 13028 5596
Colombia 298 1089 1874
Comorerna 1 3 3
Costa Rica 24 81 108
Cypern 190 130 274
Danmark 38284 26485 37104
Djibouti 0 11 198
Dominica 0 24 6
Dominikanska republiken 37 86 218
Ecuador 156 240 578
Egypten 416 755 3149
Ekvatorialguinea 0 2 19
El Salvador 17 1751 561
Elfenbenskusten 16 148 419
Eritrea 0 348 25097
Estland 0 938 4681
Etiopien 571 6342 5335
Fijiöarna 1 22 17
Filippinerna 152 1838 3226
Finland 184001 104967 57589
Frankrike 2268 3278 7600
Gabon 25 9 11
Gambia 223 1616 1983
Georgien 0 49 710
Ghana 92 420 1354
Grekland 17836 4636 8418
Grenada 1 24 16
Guatemala 59 171 93
Guinea 12 35 321
Guinea-Bissau 0 34 37
Guyana 37 31 10
Haiti 35 33 17
Honduras 25 91 92
Hongkong 0 138 0
Indien 1049 1535 11383
Indonesien 138 313 1055
Irak 121 21289 23190
Iran 806 29323 14120
Irland 211 845 2396
Island 1596 4954 4653
Israel 575 697 452
Italien 6234 3963 8553
Jamaica 43 48 113
Japan 980 1660 2405
Jemen 9 48 999
Jordanien 480 490 1813
Jugoslavien 40403 38389 0
Kambodja 8 39 161
Kamerun 19 33 971
Kanada 490 1282 1969
Kap Verde 0 71 63
Kazakstan 0 36 1014
Kenya 116 489 1435
Kina 210 3388 16646
Kirgizistan 0 10 597
Kiribati 0 3 2
Kongo 7 30 373
Kongo, Demokratiska republiken 28 515 2206
Kosovo 0 0 5127
Kroatien 0 3766 4836
Kuba 26 536 735
Kuwait 3 60 40
Laos 0 283 107
Lesotho 7 5 2
Lettland 0 282 5548
Libanon 263 3818 2595
Liberia 62 108 236
Libyen 13 172 809
Liechtenstein 8 6 6
Litauen 0 227 11261
Luxemburg 8 19 48
Madagaskar 4 16 14
Makedonien 0 935 2020
Malawi 8 13 18
Malaysia 118 673 738
Maldiverna 1 0 12
Mali 10 21 68
Malta 39 51 113
Marocko 1099 1430 2945
Mauretanien 3 16 32
Mauritius 14 63 37
Mexiko 134 393 898
Mikronesien 0 0 1
Mocambique 0 61 67
Moldavien 0 35 289
Monaco 1 0 3
Mongoliet 0 5 2862
Montenegro 0 0 669
Myanmar 5 50 1152
Namibia 2 13 86
Nauru 0 0 0
Nederländerna 2533 2781 9899
Nepal 1 23 611
Nicaragua 28 208 271
Niger 3 6 9
Nigeria 160 300 3186
Nordkorea 0 9 9
Norge 27466 32265 34373
Nya Zeeland 95 374 450
Oman 1 4 34
Pakistan 400 894 7308
Palau 0 0 0
Palestinskt område, ockuperat 0 0 464
Panama 25 75 63
Papua Nya Guinea 0 5 3
Paraguay 19 40 39
Peru 202 2002 1430
Polen 6925 15988 50831
Portugal 1902 1372 2344
Qatar 0 0 6
Rumänien 520 4186 14396
Rwanda 0 58 371
Ryssland 0 2970 7836
Salomonöarna 0 1 1
Samoa 1 7 1
San Marino 2 5 2
Sao Tomé och Principe 0 4 1
Saudiarabien 5 134 408
Schweiz 2238 2280 1973
Senegal 35 88 355
Serbien 0 0 6852
Serbien och Montenegro 0 0 0
Seychellerna 0 36 20
Sierra Leone 32 52 408
Singapore 22 160 307
Slovakien 0 155 1433
Slovenien 0 418 848
Somalia 40 11332 46180
Sovjetunionen 1037 1619 0
Spanien 3656 2967 8826
Sri Lanka 206 1339 1092
St Kitts och Nevis 0 0 2
St Lucia 0 8 6
St Vincent och Grenadinerna 0 9 4
Storbritannien och Nordirland 7050 11153 19782
Sudan 70 386 1291
Surinam 0 0 3
Swaziland 0 5 8
Sydafrika 203 194 536
Sydkorea 1179 413 939
Sydsudan 0 0 22
Syrien 369 3338 69989
Tadjikistan 0 23 138
Taiwan 53 130 357
Tanzania 84 339 748
Tchad 0 28 27
Thailand 323 4704 15441
Tjeckien 0 171 1477
Tjeckoslovakien fd 3702 1122 0
Togo 2 116 87
Tonga 0 6 0
Trinidad och Tobago 101 103 54
Tunisien 551 997 1610
Turkiet 7071 20252 11663
Turkmenistan 0 22 36
Tyska dem rep 94 0 0
Tyskland 0 13375 28227
Tyskland Förbundsrep (Väst) 17254 0 0
Uganda 95 1102 1701
Ukraina 0 482 3817
Ungern 4300 3046 6704
Uruguay 462 393 148
USA 6251 9198 9272
Uzbekistan 0 48 2245
Vanuatu 0 0 0
Vatikanstaten 0 1 0
Venezuela 123 175 328
Vietnam 79 3831 3706
Vitryssland 0 104 1552
Yemen dem folkrep 2 7 0
Zambia 23 96 178
Zimbabwe 2 73 176
Österrike 4052 2683 3296
Östtimor 0 0 1
Statslös 3710 6743 21580
under utredning 161 2582 119
okänt medborgarskap 327 4935 9482

Glimmingehus på arabiska

Den 8 juni 2016 förkunnade Riksantikvarieämbetet att Glimmingehus ämnar starta guidningar på teckenspråk och arabiska. På Glimmingehus Facebook-sida kan vi läsa följande:

Arabiska håller på att bli näst största språk i Sverige!

I år inför vi därför visningar på arabiska för första gången.
De äger rum den 25 juli och 12 augusti kl 13.30
Just det: 12 augusti! i vårt program står det tyvärr fel, vi blev tvungna att ändra efter tryck.

Visningarna tar, precis som de svenska, ca 45 minuter och vänder sig till både barn och vuxna.

Dela bland arabisktalande vänner!

Glimmingehus, beläget i Simrishamns kommun, är den bäst bevarade medeltida borgen i Norden. Borgen är ett välbesökt turistmål och många skånska skolbarn har genom åren åkt på skolutflykter dit.

Glimmingehus erbjuder idag visningar på svenska, engelska och tyska. På Facebook-sidan kan vi läsa att man under 2016 kommer att erbjuda 456 visningar på svenska, 78 på engelska, 10 på tyska och två vardera på teckenspråk och arabiska.

I kommentarsfältet tar det inte lång tid innan ”invandringskritiker” reflexmässigt slår bakut och börjar ifrågasätta visningar på arabiska. De reaktioner som ännu finns kvar är av det mer sansade slaget.

Bland kommentarerna står att läsa:

Hur många kulturarv har den senaste tiden oåterkallerligt fördärvadts i arabisktalande nationer, ta reda på det och dra sedan en slutsats vad vi och Glimmingehus har att vänta. Tack för ordet. Höjden av naivitet finns inte att skåda, lite omvärldsorientering om jag får be

Det är inte turister det handlar om, såvida det inte är ekonomiska turister!
Vore bättre om de som kommer från arabländerna som vill bosätta sig i Sverige pga olika anledningar lärde sig svenska, integrerade sig,fick ett arbete och började betala skatt. Sightseeing får man syssla med när allt detta är avklarat.

Detta är bara en sak av 100 i arabiseringen och islamiseringen som pågår för fullt i vårt land.
Vi får se hur länge vi har kvar våra traditioner, värderingar och svensk kultur innan det blir till stoff som vår framtida avkomma endast får uppleva genom historieböcker.

Arabiska är de facto Sveriges tredje största språk. Har nyanlända arabisktalande inte rätt att få ta del av, och förstå, den kulturhistoria som ges på Glimmingehus? Är inte just detta, att lära sig om kultur, historia och traditioner, viktigt för ALLA?

Att det genomförs visningar på arabiska tjänar sitt syfte på så sätt att det främjar folkbildningen och förståelsen för Skånes historia hos den stora grupp arabisktalande i Skåne, och Sverige, som ännu inte lärt sig svenska. Att fler människor i Sverige får möjlighet att ta del av svensk historia är positivt för att folkbildningen ska kunna bevaras i framtiden.

Om vi ser till ett internationellt perspektiv vad gäller turism, är arabiska, bland flera andra språk, standard på guidningar och sightseeingbussar. Som tredje största språk i Sverige, och femte största språk i världen, är det ett naturligt steg. Det borde vara en självklarhet att så många turister som möjligt, inhemska som utländska, ska ges möjlighet att ta till sig kunskap om svenskt kulturarv.

När allt kommer omkring är det så att Glimmingehus och Riksantikvarieämbetet själva bestämmer över verksamheten och gör vilka val de vill beträffande språk på visningarna. Verksamheten planerar att utöka visningarna med ytterligare språk framöver. Det är väl fantastiskt?

P.S. Om du inte förstår teckenspråk eller arabiska kan du istället välja en visning på svenska.

 

 

Normal och onormal

Jag halkade över Ivar Lo-Johanssons memoarer, Frihet, nyligen. Den boken är mycket intressant. Det han skriver visar hur fördomar om en funktionsnedsättning kan påverka en människa.

Han beskriver att han blev nästan helt döv då han vintern 1940 gjorde militärtjänsten på en liten ö i Stockholms skärgård. Denna dövhet var tillfällig och hörseln blev bättre med åren. Men det han gjorde när han insåg att han hade en hörselnedsättning kan verka chockerande när man läser det.

I skammen över att ha en grav hörselskada började han förneka att han hade det. Skammen att inte kunna höra och att riskera att verka dum, samt risken att misstänkas vara en ”simulant” som försökte slippa undan militärtjänsten genom att låtsas att vara döv, gjorde att han förnekade hörselskadan och vägrade att gå till läkare.

Men han var ju näst intill döv, vilket gjorde att försvaret ratade honom. Han blev frikallad och slapp göra militärtjänst. Då ljög Ivar Lo-Johansson för sig själv igen och sa att ”jag är inte döv, däremot är jag simulant, jag låtsas vara döv för att slippa militärtjänsten”. Han var stolt över att han var en så skicklig simulant att han lyckades lura försvaret att tro att han vara näst intill döv. Samtidigt var han det, och han hade näst intill inga vänner för att alla var tvungna att skrika i hans öra för att han skulle höra något.

Även när det kom till vänner verkar han ha ljugit för sig själv. Han hade inget hörselfel, däremot var han bohem, en sådan som frivilligt isolerar sig, och det var fint.

Ja, jag vet, det låter konstigt. En människa med hörselskada vill inte visa att han har det och låtsas därför höra bra men vara simulant, av rädsla att bli anklagad för att vara dum, annorlunda och simulant. Helt ologiskt.

Men ändå fullt logiskt.

Så fungerar sociala stigman.

Bild av figur med krycka och figur med hörapparat

Jag vet. Förr, när jag var yngre och dummare låtsades jag ibland höra men ville ge sken av att bara strunta i allt, men det var ju bra korkat, för jag hörde inte. Men stigmat att verka vara dum var för stort – det var på något sätt enklare att verka vara ett rövhål än att verka ha en hörselskada, det vill säga vara korkad. En vän, med ADHD-diagnos, gjorde faktiskt samma sak som Ivar Lo-Johansson. För att slippa fördomar omkring ADHD gav han sken av att låtsas ha grav ADHD, för att slippa viss undervisning och, på så sätt, få fördelar. Så skulle han lura klasskamraterna. Han skulle ge sken av att vara rövhålet som fuskade för att slippa undervisning, för att slippa skammen att vara den med diagnosen.

Fascinerande, och sorgligt, mycket sorgligt.

Normal och onormal

Det är just detta som är faran med politiska rörelser som skriker högt att de vill behålla svenska värden, moraliska värden, normer och moralregler om hur man bör bete sig för att ses som en ”normal svensk” eller en ”normal medborgare”. Det är faran när det ropas högt att det finns en ”normal kultur”.

Där det finns en normal finns det alltid folk som ses som onormala, avvikande, och därmed riskerar att se sig själv som just det. Som Ivar Lo-Johansson. Eller jag själv i tonåren. Ses man som något av ett hot eller som dum, det vill säga som onormal, är det extremt lätt att man ser sig själv som det också.

Fördomar finns.

Samhället är ännu inte så inkluderande att vi bejakar alla människors olikheter. Det annorlunda ses ännu som ett hot. Den kulturella normen ska följas. Det avvikande är onormalt och därför något man SKA skämmas över.

För att slippa detta måste vi vända på steken, som man brukar säga.

Normaldemokraterna har beskrivit detta så väl:

Enligt ordboken är normal en beskrivning av en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper. Applicerar man den definitionen på människor märker man snart att ingen är normal. Alla är avvikande någonstans. Unika som snöstjärnor. Trots att vi alla är medvetna om dessa skillnader, och faktiskt hyllar dem i många sammanhang, så finns det grupper i samhället som oftare än andra stängs ute på grund av sin unicitet. Olika typer av funktionsvariationer bedöms t.ex ofta som ett för stort avsteg från normen, istället för att mer korrekt uppfattas som ytterligare en komponent i det verkligt normala. Nämligen allas individuella särart. 

Det onormala är det normala. Vi avviker egentligen alla från normen. Därför är det avvikande inte ett hot, utan det normala. Vi kan därför lugnt respektera det annorlunda, eftersom det är det normala, och därför inte heller något hot.

Det är just detta tänkande som behövs. Om Ivar Lo-Johansson hade gått till en läkare och lärt sig hantera sin funktionsnedsättning och om han hade slutat skämmas, så hade han kanske varit mindre ensam på 1940-talet. Om inte fördomen att man är dum om man är hörselskadad hade plågat honom och hans omgivning.

 

"Etnisk svensk"

Man hör ofta att svenskar påstås vara en etnisk grupp med en kultur som måste skyddas. ”De etniska svenskarnas rättigheter i Sverige måste skyddas mot mångkulturen” heter det ibland från sverigedemokratiskt håll. Oftast med tillägget att ”därför måste invandringen minskas”. De ”Oetniska” svenskarna blir väl då alla andra, som man tvunget vill peka ut som ”icke-svenskar”, som muslimer, romer eller andra med ursprung i ett annat land. Budskapet är att man inte kan ha flera etniciteter, man är svensk eller inte svensk, därmed basta!

Makes children happy. And me.
Håkan Dahlström / Foter / CC BY

Men verkligheten är en annan än den som sverigedemokrater försöker måla upp.

Antirasister svarar ibland på detta genom att säga ungefär något om att ”begreppet etnisk svensk är fel”. Reinfeldt fick ta mycket stryk då han pratade om ”etniska svenskar” för nåt år sen. Men det är lika snurrigt som Sd:s tänkande. Finns etniska kurder eller samer så finns även etniska svenskar.

Hur definierar FN begreppet etnicitet? Jo, som att man har gemensamt språk, traditioner, seder och bruk, symboler, kultur och gemensam historia och att man identifierar sig med denna gruppen med intellekt och känsla. Det finns definitivt en sådan grupp som definierar sig som svenskar. De är etniska svenskar lika mycket som samer är etniska samer.

Men den tid är förbi då man bara kunde ha en etnicitet.

De flesta som idag är etniska samer identifierar sig även med det land de bor i. De är etniska samer OCH etniska norrmän, eller finnar, eller ryssar, eller svenskar.

Min bror som bor i USA känner sig vid det här laget både svensk och amerikan, även om han bara har svenskt pass.

På samma sätt är det oftast med de flesta som har någon form av utländsk bakgrund. De som själva invandrat hit eller vars föräldrar invandrat hit till Sverige har FLERA etniciteter. Jag känner en kvinna från Polen som har tre etniciteter. Hon är jude, polack och svensk.

Idén att etnicitet hänger ihop med ”ras” är en föreställning som fanns på 1930-talet. Idag vet vi bättre. Etnicitet är en kultur, en av våra grupptillhörigheter.

Vi har många grupptillhörigheter; Socialgrupp, yrkesroller, vår roll som mamma och pappa, mor- och farföräldrar, familj, vår sexuella läggning, våra roller som man och kvinna, våra fritidssysselsättningar, etc, och delar ur allt detta präglar oss på en och samma gång.

Etnicitet är endast en enda av dessa faktorer vi identifierar oss med.

Idén att man bara kan ha EN ENDA etnicitet är lika förlegad som den gamla tanken att man ÄR det yrke man har, och som ens föräldrar haft. En gång i tiden kunde man bara ha ETT yrke och det var det yrke ens föräldrar haft. Och det yrket man hade det var hur man VAR som person. ”Skomakare bliv vid din läst”… Tradition, seder, bruk, dialekt, yrkesjargong, historia, kultur, symboler, allt detta hade skomakare gemensamt, och sonen gick i faderns fotspår… Allt annat var nästintill otänkbart!

Så visst finns etniska svenskar… och visst kan man vara både etnisk kurd och etnisk svensk samtidigt!

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 4

Detta är den sista delen av Motarguments granskning av svenskfientlig litteratur som specifikt berör författaren Vilhelm Mobergs romanserie ”Utvandrarna”. Med anledning av att Sverigedemokraterna vill upprätta en kulturell kanon, utgörandes av en förteckning av kulturella verk som kan ses som typiskt svenska, är det viktigt att alla svenskfientliga kulturella skapelser inte ingår i denna kulturella kanon.

Överfarten

Utvandrarna från Småland och andra delar av Sverige seglar iväg från Karlshamn i Blekinge. Överfarten som betalats med höga biljettpriser kantas av sjukdomar, sjösjuka, överdrivna fantasifulla berättelser om Amerika och slutligen en massa döda resenärer som slängs överbord. Liksom dagens båtflyktingar gör de allt för att komma bort från ett förtryckande hemland. De kommer slutligen i land i New Yorks hamn, där de får se folkslag från hela världen. Hela New York var då såväl som idag ett enda mångkulturellt experiment.

Men de svenska utvandrarna är inte hälsosamt skeptiska till denna mångkultur. I sann kulturrelativistisk anda är det istället fascinerade. Utvandrarna färdas för första gången i sitt liv med tåg, sedan med fartyg och slutligen till fots till sitt nya bosättningsområde på den amerikanska kontinenten.

 

Nybyggarna

OR

Väl framme vid den plats där de svenska utvandrarna köpt mark, ägnar de en lång tid åt att bygga och förbättra hus. Könsrollerna förändras snabbt på ett sätt som utvandrarna själva beskriver som typiskt ”osvenskt”. Det osvenska består i att männen börjar hjälpa till i hushållet, samtidigt som kvinnorna börjar delta i husbyggandet och andra typiskt svenskt manliga göromål.

Huvudpersonen Karl Oskars fru fortsätter föda barn och blir allt svagare för varje barn hon föder.

Under årens lopp når kulturrelativismen ständigt nya höjder hos de svenska utvandrarna. Inte nog med att flera av dem redan i Sverige motsatte sig den statliga Svenska kyrkan. Nu, när de i USA har en religionsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet, ägnar de sig åt olika tolkningar av bibeln och religionen helt på egen hand. Utan att myndigheterna lägger sig i! Och de umgås även med de i Sverige så avskydda katolikerna. Karl Oskar drivs allt mer åt att ifrågasätta Guds makt och existens.

Utvandrarna kommer även i kontakt med den amerikanska ursprungsbefolkningen. Ibland kommer de på besök för att värma sig i svenskarnas stugor under vintern. Ibland för att få mat och ibland för att köpa och sälja varor.

Kort sagt; människor av helt olika etnicitet, med olika språk, traditioner och religioner umgås sida vid sida.

De svenska kulturtraditionerna försvinner allt snabbare och ersätts av den slags grundlagsstadgade kulturrelativism som även ätit sig in i dagens Sverige.

Men det blir värre.

De svenska utvandrarna börjar även bli mångkulturella flyktingkramare. Då och då kommer förrymda svarta slavar från de amerikanska Sydstaterna till dem. De svenska familjerna, inte minst Karl Oskars fru Kristina ger dem mat och husrum innan de flyr vidare till Kanada.

Svenska tidningar startas i USA. Istället för att assimilera sig, läser svenskar nyheter på svenska språket och artiklarna kretsar allt mer kring slaveriets vara eller icke vara i USA. De svenska utvandrarna tycker i princip enhälligt att slaveriet är av ondo. I ett utbrott av politisk korrekthet blir de också anhängare av tanken att alla människor är lika mycket värda och att alla människor har grundläggande rättigheter och skyldigheter. De jämför de svartas situation med hur de som svenskar i Sverige förvägrades en massa rättigheter som de nu har i USA.

 

Svenskarna i amerikanska inbördeskriget

Mr. & Mrs. Hal Bowie and baby daughter Lea. Los Banos Interment Camp survivors, Laguna, Philippines 1945. (A very important picture. Please read below:)1861 utbryter det amerikanska inbördeskriget. Karl Oskar har under det decennium som gått i hans nya hemland fått allt bättre skördar. Han har blivit en patriotisk amerikan som ofta stolt uttalar att han har rätt att rösta i allmänna val. En rätt som han i egenskap av invandrare i USA har till skillnad från sina svenska landsmän i Sverige.

När ett stort antal amerikanska delstater bryter sig loss från den amerikanska Unionen vill han bli frivilig soldat men misslyckas. Istället tjänar han stora pengar på att sälja livsmedel till de federala amerikanska trupperna.

Samtidigt anmäler sig tiotusentals svenska invandrare som frivilliga under det amerikanska inbördeskriget och nästan alla slåss för nordstaterna.

Efter inbördeskrigets slut firar svenskamerikanerna Unionens seger, slaveriets avskaffande och fortsätter bygga sin framtid. Samtidigt som allt fler svenskar anländer tillsammans med invandrare från hela Europa. Ett av Karl Oskars barn gifter sig med en irländare och katolik.

Boken beskriver många andra skeenden och äventyr som jag sparar åt nyfikna läsare.

 

Svenskamerikanernas påverkan på Sverige

De drygt en miljon män och kvinnor som utvandrade från Sverige till USA påverkade båda länderna på väldigt många sätt som det saknas utrymme för att beskriva i denna artikel.

Men en av de mest genomgripande politiska effekterna, var att den svenska utvandringen till USA exponerade en stor del av Sveriges befolkning för allmän rösträtt, åsiktsfrihet, religionsfrihet, rörelsefrihet, minoritetsskydd, rätten att bevara och utveckla sina egna traditioner eller ta del av andras.

De politiska fri- och rättigheter som svenska utvandrare i USA upplevde, var något de berättade om i miljontals och åter miljontals brev som skickades till kvarvarande släktingar och vänner i Sverige. Något som inspirerade allt fler svenskar att med allt större kraft och allt mer organiserat började kräva från den svenska kungamakten och övriga styrande i Sverige.

De fri- och rättigheter, den blandning av kulturer, etniciteter och religioner som vi idag ofta tycks ta för självklara delar av det svenska samhället, var något som för blott två generationer sedan betraktades som väldigt ”osvenskt”. Eller svenskfientligt om man så vill.

Romanserien ”Utvandrarna” tillhör de mest älskade bland Sveriges litterära verk. Den har blivit film, teater och givit upphov till muséer. Även om den tillhör skönlitteraturen är den banbrytande och dokumentär till stilen. Huvudpersonernas tal framkommer i svenska dialekter istället för stilren stavning på rikssvenska. Dubbelmoralen, förtrycket och alla mänskliga misstag kommer fram i boken. Boken skildrar ett slags genomsnitt av vanliga svenska bönder och är skriven av en bondson.

Framförallt utmanas alla de svenska traditioner och svenska statliga och kulturella institutioner som på den tiden dominerade Sverige. Och det var just det som gjorde att svenska läsare och biobesökare älskade boken. Kanske just för att ”Utvandrarna” visade hur svenska folket är idag genom att våra förfäder kämpade för att ändra Sverige till det bättre. Att kulturella uttryck i sig inte är eftersträvansvärda om de inte fyller en positiv funktion i samhället och att sanningen inte är svartvit.

Kort sagt, serien ”Utvandrarna” uppfyller med råge Sverigedemokraternas kriterier för att betraktas som ”svenskfientlig”.

Motargument kommer framöver att granska andra klassiska och älskade litterära svenskfientliga litterära mästerverk.
Läs tidigare delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 3

Motargument fortsätter sin granskningsserie med att visa hur de svenskfientliga utvandrarna i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” lämnar det gamla fina traditionella etniskt och religiöst homogena Sverige där de höll på att svälta ihjäl, pryglas, förföljas och bespottas.

Ett Sverige vars befolkning år 1840 av SCB uppskattas till cirka 3,1 miljoner människor, eller drygt 30 % av dagens folkmängd. Ett Sverige med fler svenskar än vad Sverige kunde tåla. Ett Sverige med drygt en miljon utvandrare.

Utvandrarna_kartaEn resa bland svarthåriga romer och svenskfientliga Blekingebor

Det är nu dags för våra utvandrare att bli invandrare. Efter ett tårögt farväl färdas de med häst och vagn genom landet Sverige med den gemytliga nationella samvaron. Men färden till hamnen som skall göra utvandrarna till båtflyktingar i New York, kantas av etnisk segregation och än mer svenskfientlighet. De passerar andra resande med häst och vagn på väg mot kusten.

Färden går mot Karlshamn i Blekinge

Närmare bestämt rör det sig om romer, av de utvandrande smålänningarna kallade för ”tattare”. Människor vars svarta hår ses som uppseendeväckande av Karl-Oskar och hans glada gäng.

När de färdas genom skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge förbereder sig det växande resföljet på slagsmål och överfall. Sådana var enligt de utvandrande svenskarna vanliga i de trakterna under mitten av 1800-talet. Resenärer berättar för varandra om Blekingebor som de anser vara mer ”hetlevrade” än andra svenskar. Blekingebor som ”egentligen” inte var riktigt svenska. De hade ju inte varit en del av Sverige särskilt länge. Mindre än tvåhundra år vid den tiden.

Men vad var det som kunde tänkas ha gjort Blekingeborna så hetlevrade och svenskfientliga?

En kort och översiktlig beskrivning av Blekinges historia ger många bra ledtrådar.

 

Day 1/0/5 - Berserkers

Svenska sjörövare besöker Blekinge

Under de tusen år som gått innan Karl-Oskars massutvandrare vågade sig på färden genom Blekinges farliga skogar, hade landskapet varit såväl en blodig krigsskådeplats och ett mångkulturellt projekt.

Landskapet Blekinge omnämndes i vikingasagor från 800-talet och påstods då på något sätt domineras av svear.

Svear som redan då och under 700 år utförde sjöröveri och vikingatåg, slaverihandel och massinvandring längs hela Östersjön och längs de ryska floderna och senare ända ner till dagens Turkiet, från vilka de tog med sig arabiska mynt från Baghdad som idag finns i Kungliga Myntkabinettet. I det senare fallet blev några svear även islamistiska jihadkrigare och livvakter åt sultanen i Konstantinopel.

De danska och svenska kungamakterna tvistade och stred om Blekinge i cirka 200 år, men beslöt i ett fredsavtal år 1 000 att Blekinge skulle bli danskt.

 

BiskopDet kristna kärleksbudskapet sprids i Blekinge

Kort efter att den danska armén fick verka ostört I Blekinge, började det kristna kärleksbudskapet spridas med emfas i landskapet. Såhär beskriver katolska kyrkan själv sitt kristnande av Blekingeborna:

”Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm [= Bornholm], granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter.”

Bilden föreställer biskop Egino – mannen som alla blekingebor ville ge sina skatter till. Senare utnämnd till Blekinges Apostel

Efter att Blekingeborna fick lust att slå sönder sina gamla gudastatyer och ge bort alla sina skatter till katolska biskopar eskorterade av den danska armén, följde en period av relativ fred i Blekinge under trehundra år. Undantaget var då estniska sjörövare från Ösel som härjade i landskapet och kort därpå utsattes för hämnd från blekingska sjörövare.

 

TheKnightAtTheCrossroadsDen svenska armén försöker assimilera Blekinge

I början av 1300-talet pantsattes Blekinge till en Holsteinsk greve som ogillades av Blekingeborna och därför sökte militärt stöd av Sverige. Danmark avträdde Blekinge till Sverige men försökte kort därpå återerövra landskapet. En serie blodiga krig och skövlingar av Blekinge och dess befolkning, huvudsakligen utförd av svenska trupper, följde under mer än två hundra år. År 1525 slöts fred mellan Danmark och Sverige enligt vilket Blekinge förblev danskt.

Under en mycket kort tid blev Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg ett sjörövarnäste för sjökrigaren Sören Norby, som slutligen fördrevs och flydde till Ryssland.

Erövringskrigen och gerillakrigen i Blekinge mellan Danmark och Sverige fortsatte i tvåhundra år till och eskalerade till den grad av svenska arméer att de kunde betecknas som ett folkmord:

”De dansk-svenska krigen fortsatte även efter Kalmarunionens upplösning och Blekinge blev på grund av sitt utsatta läge flera gånger drabbat av krigets fasor. Det värsta kriget ägde rum 1563-70. Redan under det första krigsåret brändes Avaskär, Lyckå och Elleholm ned och året efter utsattes Ronneby för en massaker den 4 september. Vittnesuppgifter talar om att svenskarna skonade i Ronneby varken män, kvinnor och barn och även slog ihjäl prästen vid kyrkodörren. Erik XIV själv hävdade att tvåtusen män samt några kvinnor och barn blev dödade. Avsikten med detta blodbad var att erövra Blekinge och ersätta Ronnebys befolkning med lojala svenskar. Landskapet fortsatte att vara en krigsskådeplats ända fram till 1569 då Sölvesborg brändes ned. Det sista krigsåret slapp blekingsborna härjningar genom att de betalade en frivillig brandskatt. Även Gustav II Adolf härjade i Blekinge när han 1611 brände ned den nyanlagda staden Kristianopel.”

Blekinge utsätts för mångkulturell massinvandring från Sverige

Den svenska kungamakten anlade de två viktiga städerna Karlskrona som blev svensk örlogsbas, samt Karlshamn, från vilken alltså de utvandrande smålänningarna i ”Utvandrarna” seglade till New York.

”Eftersom flottan behövde fler båtsmän som kunde tjänstgöra på skeppen än vad omlandet kunde erbjuda beordrade Karl XI också att 1 350 finländare med familjer skulle flyttas till Blekinge. Sammanlagt bosatte sig ungefär 3 000 huvudsakligen svensktalande österbottningar i ett landskap som 17 år senare (1699) hade 33 000 invånare. Effekten av detta blev inte bara att flottans tillgång på manskap förbättrades utan det bidrog även till försvenskningen av Blekinge.”

År 1710, drygt 140 år innan Karl-Oskar och hans grannar seglade till New York från Karlshamn, gjorde danskarna sitt sista misslyckade försök att återerövra Blekinge. De nådde ända fram till Karlshamn.

Men det var kanske mot den här bakgrunden av tolvhundra år av svenska invasioner och folkmord som gjorde att Blekingebor, respektive svenskar inklusive smålänningar såg på varandra med misstro. Blekingeborna hade inte ännu assimilerat sig och tagit seden dit de erövrats. De var fortfarande svenskfientliga.

Men hör och häpna. Farhågorna kommer på skam. Karl-Oskars följe når fram till Karlshamn helt oantastade och avseglar efter en viss tid mot det ännu mera mångkulturella USA och New York. Det är först nu som de skall ta det stora svenskfientliga steget och upphöra att vara svenskar.

(Citaten är hämtade från hemsidan tacitus.nu där även andra landskaps historia finns populärvetenskapligt beskriven.)

/ Thabo ´Muso

Thabo_pekar_finger

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 2 — "Utvandrarna"

Motargument fortsätter här med granskningen av svenskfientligheten inom den klassiska svenska litteraturen. Om Sverigedemokraternas förslag om inrättandet av en svensk kulturkanon realiseras är det av vikt att verk som de vi nu ska beskriva inte ingår.
I vår inledande granskning beskrev vi hur den småländske bonden Karl-Oskar i det kända verket ”Utvandrarna” bestämde sig för att bli svenskfientlig på 1840-talet. Detta efter att hans lilla dotter dör en lång plågsam död genom att i desperat hunger äta bark, som sväller och spräcker hennes magsäck.

Books for burning

Svenskfientlighet utan ände

Karl-Oskar svär och förbannar Sverige under de månader då han plågas av sorgen från sin förlorade dotter. Han är arg på skatterna, på prästerna, på adeln, på den dåliga jorden full av stenar, på det dåliga klimatet. På de dåliga skördarna. Han förespråkar – i likhet med de tusentals syrier som i dagarna söker asyl i Sverige – allt oftare att Sverige, i likhet med det USA som han vill emigrerar till, borde införa demokrati. Allmän rösträtt, åsiktsfrihet, religionsfrihet och avskaffade klassprivilegier.

Hans fru Kristina försöker förgäves få honom att sluta svära och förbanna Sverige. Hon försöker få honom att inte kritisera Svenska Kyrkan. Åtminstone inte offentligt. Och att förtrösta sig på Gud.

Men Karl-Oskars agg mot så många svenska traditioner, den svenska statsmakten och svenska institutioner blir allt starkare.

I en sann politiskt korrekt och kulturrelativistisk anda – som bestått tills denna dag – börjar han läsa emigrerade svenskars beskrivningar av livet i USA.

Och så börjar han sälja av sina egendomar för att kunna resa till och slå sig ner i Amerikas Förenta Stater.

Ryktet om att Karl-Oskar, en man som har det bättre ställt än många andra på hans ort, skall bli ännu en svenskfientlig person som överger sitt fädernesland, sprider sig till fler.

En av de andra blivande svenskfientliga personerna i berättelsen ”Utvandrarna” är Robert Nilsson. En tonårig dräng, tillika Karl-Oskars yngre bror. Han är trött på att slita hårt på en bondgård, samtidigt som han får utstå kontanta förolämpningar och slag.

Ordning och reda

Den så kallade ”Legostadgan”, en svensk lag som i olika varianter överlevde in på 1900-talet, gav husbönder rätt att utöva husaga mot sina drängar och pigor.

När Robert visar sig illojal mot sin arbetsgivare, genom att rymma, använde polisen sin rätt att jaga rätt och återföra honom till arbetsgivaren. Robert får mer stryk. Så mycket stryk att han får sitt ena öra sönderslaget och p.g.a. det får lida av tinnitus.

Drängen vänder sig alltså mot etablerade svenska lagar. Han bryter mot dem. Han brister även i sin arbetsmoral. Och han vill lämna Sverige tillsammans med Karl-Oskar. Till råga på allt övertygar Karl-Oskar sin bror att delta i det svenskfientliga projektet.

Ulrika från Västergöhl – ännu en förrädare

En av de andra huvudpersonerna i serien ”Utvandrarna” är en prostituerad kvinna som är känd som ”Ulrika i Västergöhl”. En kvinna som växte upp som piga och blev sexuellt utnyttjad av husbonden, följt av flera andra män. Genom att bli sexuellt avtrubbad lär hon sig samtidigt att hon kan tjäna pengar genom att sälja sex till män. I takt med att hennes bana som prostituerad blir alltmera framgångsrik får utstå allt intensivare förakt från sin omgivning. Kvinnorna fruktar och föraktar henne eftersom hon ligger med så många av deras män. Prästerna och andra ämbetsmän inom Svenska kyrkan förbannar henne, samtidigt som en del av dem köper sex av henne. Hon förklaras som moraliskt förtappad, för att ha ett grovt och syndigt språk, för att vara ogudaktig och dessutom för att vara en person som bryter mot svensk lag. Det vill säga hon följer inte svenska normer, lagar eller svensk kultur.

Kort sagt är hon svenskfientlig. Och det blir värre när hon träffar och blir nyfrälst av en man vid namn Danjel Andréasson.

Danjel Andréasson tillhör en ökänd svenskfientlig släkt som trotsat den Svenska kyrkan i generationer. Andra bönder som talar om hans släkt ger exempel på vilket tolerant och liberalt land som Sverige enligt dem har blivit. Andréassons ättlingar under 1700-talet var frireligiösa och fick som straff springa gatlopp då hundratals militärer misshandlade dem med påkar. Släkten tonade ner sin frireligiositet och återupptog sitt predikande några generationer senare. Istället för misshandel placerades släkten Andréassons frireligiösa predikanter på mentalsjukhus.

Och vid 1800-talets mitt har de frireligiösa predikningarna återupptagits och straffen blir allt mildare. Istället för gatlopp eller inspärrande på mentalsjukhus får Danjel istället allt oftare och allt dyrare böter.

Lika värde? Stopp i lagens namn!

Danjel Andréasson är en svensk som inte sköter sig. Han bryter mot lagen. Han argumenterar för sin självupplevda rätt att högläsa ur Bibeln inför andra trots att han inte är präst. Han tar sig rätten att tolka Bibeln efter eget huvud. Trots att han till skillnad från präster inte genomgått åtskilliga år av teologiska studier vid universitet eller prästseminarium.

Han är fräck nog att i motsats till den Svenska kyrkan, en kyrka Sverige haft i nästan femhundra år, hävda alla människors lika värde. Med hänvisning till hur Bibeln beskriver hur Jesus välkomnar prostituerade till sin församling, välkomnar han den ovan nämnda prostituerade kvinnan Ulrika till sin lilla församling. Han trotsar polisens försök att avbryta hans bibelmöten och predikningar och domstolarnas beslut om att hans församling skall upplösas.

I likhet med dagens svenskfientliga politiskt korrekta krafter, hänvisar han till den ”religionsfrihet” som enligt honom själv borde råda i 1840-talets Sverige. Han får vid sidan av prostituerade alltfler anhängare såsom drängar, pigor och andra som beklagar sig över det svenska samhället. Personer som vid den tiden kallades för ”löst folk”.

Löst folk som i själva verket är svenskfientliga.

Men svenska staten är till skillnad från idag extremt tydlig med vad som gäller i Sverige. Situationen blir för svår för Danjel och hans församling. Han bestämmer sig slutligen för att upplösa församlingen, och tillsammans med Karl-Oskar emigrera till USA. Ulrika väljer att följa med honom.

Den sista svenskfientliga personen värd att beskriva ur serien ”Utvandrarna” är en man som lever med en elak och tyrannisk fru. Han bestämmer sig för att följa med alla andra som utvandrar. I smyg planerar och finansierar han sin egen resa, för att en dag sonika berätta för sin fru att han tänker lämna henne och hon bryter ihop. Denna svenskfientlige man visar konsekvenserna av att bryta upp den svenska kärnfamiljen.

/Thabo ‘Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Vad äter en Sverigedemokrat?

Kommer ni ihåg radioprogrammet ”Hassan” i P3 och deras busringningar? De är legendariska, vissa av dem får mig att kikna av skratt. En av busringningarna heter ”Vad äter en neger?” och även om den är taskig så får det mig att tänka ”Vad äter en Sverigedemokrat?”

Den gastronomiska aspekten kan tyckas vara trivial, men den är ändå en ganska stor del av vår identitet. Alla människor firar många olika högtider med att stoppa vissa traditionella rätter i munnen. En jul utan skinka, påsk utan ägg och midsommar utan sill är ganska ynkligt. Kräftskiva utan kräftor är meningslös. Personligen begriper jag inte hur folk kan äta fisk som luktar avlopp, men det är en helt annan historia.

Kräftskiva (Swedish crayfish party)Äter Sverigedemokrater ‘osvensk’ mat? Vägrar de att avsluta en blöt kväll på krogen med en kebab eller falafel vid gatuköket? Björn Söder grät ut en gång på ett blogginlägg över den svenska dekadensen efter att han ätit en sillamacka på en mångkulturell festival. Kan det vara så att endast rågmjölsgröt och kanelbullar serverades under Almedalsveckan? Det blev nog knappast baklava till fikat. Själv kan jag äta tillräckligt många bitar för att mörda en diabetiker. Jag får nästan gåshud när jag tänker på de frasiga sötsakerna som är fyllda med hackade pistagenötter.

Mångfalden i samhället har gett oss en mängd olika maträtter som får smaklökarna att jubla. I området där jag bor finns det en fantastiskt välsorterad butik med livsmedel från alla världens hörn. När jag handlade där en gång sade jag rakt ut ”Fatta vad trist det skulle vara om vi inte hade invandrare i Sverige. Då skulle vi sitta här med vår snuskiga pölsa!” Jag fick ett enormt leende och ett rungande gapskratt tillbaka.

Kent Ekeroth, ingen tvingar dig att äta Tabouleh eller Baba ganoush. Vill du tvinga människor att äta stinkande fisk eller dansa runt en enorm fallossymbol klädd i björklöv? Ta på dig en hyrd folkdräkt och ät några kåldolmar. De härstammar från Turkiet förresten.

Gästkrönikör Louise H.

Kräftskivan, en sverigedemokratisk mardröm

Svensk rasism präglas av en rädsla för det nya och främmande. Den muslimska högtiden Ramadan anses till exempel inte vara värdigt att kallas ”svensk kultur”. Det är ju något nytt, sägs det. Men allt som är ”unikt svenskt” är resultatet av mötet mellan tidigare svenska kulturinslag och främmande idéer och seder. Allt unikt svenskt är både unikt för Sverige och ett resultat av en dialog med alla andra kulturer på denna planet.

Om man vill ha bevis för detta kan man studera de ”ursvenska” sederna med kräftskivor.

Kräftskiva (Swedish crayfish party)
JsonLind / Foter / CC BY-NC-ND

Kräftan

Det var de invandrande kristna munkarna från kontinenten som under medeltiden introducerade ätandet av kräftor i Sverige.

Jan Öjwind Swahn har skrivit en artikel om Kräftans kulturhistoria som jag rekommenderar. J-Ö menar att det var nordvästeuropeiska munkar som var först med att äta kräftor i Europa. Troligen kommer seden från England. Från England spred sig sedvänjan till Tyskland där den fick vid spridning på 1400-talet, och därifrån, via kloster och kungahuset, till Sverige, skriver J-Ö. Anledningen till att man började äta kräftor var att man sökte efter mat som var TILLÅTEN att äta under fastan, vilket kräftor ansågs vara.

Erik Degerman och Björn Tengelin har skrivit om kräftans historia i Sverige:

De säger:

”I norra Europa vet vi att både klostren och furstehusen åt kräftor som ett alternativ till fisk under fastan. Säkerligen åts de även av den övriga befolkningen. Redan på 1200-talet omtalas kräftor som ätliga i Europa och Konrad von Würzburg bekymrade sig på 1200-talet över deras öde att kokas levande. Definitivt ansågs de också goda ty när man drömde om Schlaraffenland fanns det kräftor i floderna, i alla fall på den tyska författaren Erhard Schoens framställning år 1530. I fantasins Schlaraffenland behövde ingen svälta, stekta sparvar flög in i munnen, husen var gjorda av pannkakor och fläskstekar, vin fanns i brunnarna och grisarna sprang omkring färdigstekta.

Flera uppteckningar finns att furstehusen sände kräftor som gåva sinsemellan. Det verkar som det traditionella kräftätandet främst förekom i Tyskland och Frankrike. På 1500-talet slog det italienska köket igenom. Där användes hummer, krabbor och andra skaldjur friskt. I Tyskland, Danmark och Sverige fick dessa delikatesser ofta ersättas med sötvattenskräftor. Den första notisen om att kräftor äts i Norden kommer från det danska hovet år 1504 då man importerade kräftorna från Tyskland.”

Varifrån kom denna sed? Kräftor åt man i Afrika innan medeltiden och kräftor var halal (tillåten mat) i arabvärlden vid denna tid också. Kan det ha varit via araberna som kräftätandet kom in i Europa eller uppfann de kristna munkarna sedvänjan?

Sverige

Kung Erik den fjortonde älskade kräftor och odlade dem i stor skala i vallgraven runt sitt slott i Kalmar och beställde dem ofta till högtiderna i sitt hov. Hans bror Johan den tredje var hertig i Finland vid samma tid och planterade ut flodkräftor och åt dem med god aptit också. Men… Man åt kräftor på annorlunda sätt förr, det var då en uppskattad och DYR ingrediens i puddingar, pajer och pastejer!

De som tillagade delikatesserna var de importerade tyska kockarna som invandrat till Sverige för att tjänstgöra vid hovet här. För vanligt folk var kräftan mest ett äckligt otyg som fastnade i fiskenäten och rev sönder dem, men med tiden började vanan att äta kräftor sprida sig även till allmänheten. Först åt man dem varma och på 1800-talet började man allt oftare äta dem även kalla. Så föddes en svensk sed, kräftskivan.

Lilla Nubben

Nubbe
Jon Åslund / Foter / CC BY

Men kräftskivan är mer än kräftor. Vad vore en skiva utan lilla nubben?

Brännvinet uppfanns, enligt Degerman och Tengelin, och enligt andra källor, på 1200-talet i de kristna klostren i centraleuropa. De behövde ett extra starkt destillat av sprit för medicinskt bruk, som lösningsmedel för olika mediciner, och för användning i industrin. De första gångerna brännvinet nämns i Sverige var på 1400-talet, i samband med kruttillverkningen och medicinen. Vanligt folk lärde sig göra brännvin av säd, och att KRYDDA brännvinet, senare.

Som med så många andra sedvänjor var det de högre stånden som först började brygga och dricka kryddat brännvin, snaps. Vanligt folk hade inte råd att göra brännvin på säd, och för övrigt förbjöd staten snart det, av ekonomiska skäl. Från 1700-talet, och i och med att potatisen introducerades i Sverige började vanligt folk mer och mer dricka brännvin. Man kunde kringgå behovet att använda säd till bröd och gjorde den på potatis.

Dill, ”made in Babylon and Egypt”

03. summer herbs
rosipaw / Foter / CC BY-NC-SA

Dill ska man ha vid kräftkalas också! Dillen introducerades på allvar i det svenska köket i slutet av 1700-talet. Först som en krydda till snapsen, senare som en viktig ingrediens som dillkött, t.ex. Men varifrån kom Dill? Jag citerar Degerman och Tengelin:

”Dill växer naturligt runt östra Medelhavet bort till Iran. Dill som krydda odlades och användes av de gamla babylonierna, assyrierna och perserna. De tidiga egyptierna använde dillen som medicin. I 3500 år gamla papyrusrullar rekommenderas dill speciellt mot åderförfettning. Naturligtvis fanns dill även i Israel och omnämns i Nya testamentet. Kryddan och medicinen var vid denna tid så viktig att den användes som skattemedel (Ni har väl läst Matteus 23:23?).

Även romarna uppskattade denna krydda. Poeten Vergilius till och med diktade om medicinen. För det var nog som medicin den var mest eftertraktad vid denna tid. I den första kända kokboken av Apicius nämns dill sparsamt, som en av de minsta beståndsdelarna i kryddsalt. Ibland användes kryddan i kalla såser.

Dill fördes av munkarna genom Europa upp mot Norden. Vårt ord ”dill” kommer av ett äldre tyskt ord som betyder ”vagga fram och tillbaka”. Detta anspelar naturligtvis på den späda plantans lättrörliga blad. Denna kryddväxt överlevde medeltiden in i stormaktstiden. Biskopen Johannes Rudbeck skrev upp vad han ville att hans trädgårdsmästare skulle odla vid Västerås domkyrka år 1624. Bland morot, rättika, palsternacka, lök och sallad nämns även körvel, persilja och dill.”

Alla kulturer har bidragit

Vi kan fortsätta att analysera bakgrunden till kräftskivan.

Kulörta lyktor är en urgammal sed som kom hit via sydeuropeiska katolska länder! Nubbevisornas melodier och texter kan analyseras också och de har ofta ett sameuropeisk ursprung. Ölens historia, och bryggerinäringens, är också fascinerande. En historia om samarbete, in- och utvandring och idéer som spridits mellan Mellanöstern och Europa, och inom Europa, sen det gamla Babylon, och troligtvis tidigare än dess. Evert Taube sjungs ibland på festerna. Hans sånger skrevs med argentinska tangorytmer och spelades på gitarr (gitarren är en arabisk uppfinning). Stearinljusen är en sed som också är katolsk till sitt ursprung och potatisen är amerikansk.

Så om man ogillar seder och fester som till stor del formats av invandrare så bör man nog undvika både kräftan och lilla nubben nu i augusti.