Etikettarkiv: människosyn

Neofascismen – hur hanterar vi den?

Neofascismen, även kallad nyfascism, är på frammarsch både i Sverige och runt om i världen. De fascistiska krafterna av idag grundar sin politik och sin ideologi på fascismen. Fascismen har redan avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Vi har i en annan artikel redogjort för fascistiska strömningar och regimer efter andra världskriget.

Det finns olika åsikter om vem, eller vad, som ska benämnas neofascism. Det finns de som förespråkar benämningen, medan andra, oftast de som blir föremål för utpekandet, bestrider den. Detta har förmodligen att göra med att det i grund och botten finns olika uppfattningar om vad fascism är. Vissa hävdar att beteckningen är överutnyttjad och därmed inte överensstämmer med de som är noggrannare i sin bedömning av vad som är fascistiskt. I Sverige och övriga delar av världen finns strömningar, rörelser och partier som många väljer att etikettera som fascistiska. I Sverige är Sverigedemokraterna det största parti som fått den stämpeln.

Denna artikel ämnar inte deklarera argument för om denna stämpel är riktig eller inte. Min föresats är istället att finna verktyg och argument för att bemöta den politik och de åsikter som, oavsett etikett, många anser vara ett hot för demokratin, de mänskliga rättigheterna och för alla människors lika värde.

För att bemöta dagens neofascism är det viktigt att förstå hur fascismen bemötts genom historien.

1. Först och främst är det viktigt att inte ingå samarbete med fascistiska partier. De blåa och de röda partierna följer denna oskrivna regel idag. Den dagen något eller några partier väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna finns det stora risker att fascismen blir starkare. Det är något vi inte behöver blicka särskilt långt för att se, då vi har sett det i våra grannländer Danmark och Norge.

Banksy in Boston: Portrait from the F̶O̶L̶L̶O̶W̶ ̶Y̶O̶U̶R̶ ̶D̶R̶E̶A̶M̶S̶ CANCELLED piece in context on Essex St, Chinatown, Boston
Chris Devers / Foter / CC BY-NC-ND

2. Vidare är det viktigt att man, trots fascisters motsatta åsikt, ser ”hotande” etniska eller religiösa grupper av människor som en samhällelig resurs, istället för ett samhälleligt hot eller belastning.

3. Sist, men inte minst, är det nödvändigt att vi vågar benämna politiken vid dess riktiga namn. I Sverige innebär det att Sverigedemokraterna, i det offentliga samtalet, bör benämnas för vad de är.

Punkt (3) är svårast. Det är också denna punkt som ligger till grund för att de som anammat politiken – antingen som politiker eller medborgare – inte heller är överens om att benämningen på partiet och människorna är korrekt. Jag tror dessutom att de allra flesta sverigedemokrater inte inser vad ideologin och åsikterna de förespråkar egentligen innebär. Det beror på att fascismen är traumatisk, smärtsam och ångestfylld. I Sverige innebär detta att höger och vänster har en ny, gemensam huvudfiende. Sverigedemokraterna, liksom fascismen, marknadsför sig som en ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterskalan.

Det finns många grundbultar i fascismen som är skrämmande och, för en mindre grupp, fascinerande. I grund och botten är fascismen antidemokratisk, det vill säga då makten erövrats finns inte längre utrymme för åsikter som strider mot den rådande politiken och de rådande åsikterna. Grundtanken i fascismen är att makten inte kan delas, det går inte att samarbeta. Retoriken hos Sverigedemokraterna påminner mycket om den gamla fascismens retorik, den om att socialisterna är fienden och hotet mot det nationella folket.

I det politiska samtalet vill människor, förutom att använda sig av patos, förankra sina åsikter och föresatser med hjälp av källor och expertis. Detta gäller alla, oavsett politisk agenda eller åsikt. För att det ska bli trovärdigt är det nödvändigt att källorna man använder sig av är neutrala och oberoende. Det kan också vara bra att använda sig av flera källor för att underbygga sin argumentation. Det är viktigt att vi väljer att bemöta de fascistiska uttrycken på ett sakligt sätt. Något som inte alltid är helt lätt eftersom man, i många situationer, reagerar instinktivt när man upplever att något inte stämmer överens med det man själv står för. I debatten framförs allehanda källor och argument, från båda håll, som är mer eller mindre färgade i sin information.

Detta gör att det är svårt att finna motargument i diskussioner. Ett grundläggande argument som alltid är effektivt, och samtidigt logiskt, är att försöka få ett generaliserande argument att falla genom att understryka att varje människa är unik. Att en eller flera människor i en grupp har gjort en sak i ett specifikt sammanhang är på intet sätt en garanti för att andra i gruppen kommer att göra samma sak. De flesta generaliseringar som uttrycks av de människor som präglas av fascistiska åsikter går att bemöta. Det gäller bara att hitta rätt fakta och de rätta källorna. Om din magkänsla säger att något inte stämmer är det värt att försöka finna motargument. Det är nödvändigt att ifrågasätta sin ”motståndare”, annars finns det risk att de successivt blir fler och fler. Vi behöver gemensamt göra det obekvämt för de människor som uttrycker dessa åsikter och de som för den politik som grundar sig i fascistiska synsätt, drömmar och tankar. Vi får aldrig låta dem bli oemotsagda och, på samma gång, bekväma i sin roll.

Almedalsveckan Jimmie Akesson tal 20130701 0710F
News Oresund / Foter / CC BY

Sverigedemokraterna och deras väljare vill gärna kalla Miljöpartiet och Vänsterpartiet extremistpartier, och deras företrädare och anhängare väljer man att kalla vänsterextremister. På ”högre”, officiell nivå, det vill säga i intervjuer, i kampanjer och i debatter, nöjer man sig med att kalla dessa grupper för vänstermänniskor eller vänsterfolk, men i sociala medier, såsom Facebook och Twitter, benämner samma människor dessa grupper vänsterextremister. På Motargument har vi tidigare berört ämnet om Sverigedemokraterna och sociala medier. För att klara av den nya svartbruna ideologiska vågen är det nödvändigt att alla, politiker som medborgare, inte blundar utan i stället vågar se fascismen rakt i ögonen.

Att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti ifrågasätts dagligen av många – framför allt av de som röstar på dem eller av de som är aktiva sverigedemokrater. Det finns emellertid många argument som styrker tesen att de är fascister, eller neofascister som den moderna beteckningen lyder. Motarguments Torbjörn Jerlerup har skrivit om detta på sin hemsida. Dessutom har detta avhandlats tidigare på Motargument.

Risken är överhängande att Sverigedemokraterna lyckas att mörka sin agenda, sitt ursprung och sina föresatser. I stora stycken har de redan lyckats. Det görs med hjälp av en putsad argumentation, en förfinad retorik och genom ständig dementi av de fascistiska attityderna. Detta plussat med den populistiska missnöjespolitiken lockar väljare. Det är nödvändigt att övriga politiska partier och resten av samhället tar sitt ansvar och  ser och granskar Sverigedemokraterna. Den granskningen måste vara minutiös för att undvika att Sverige hamnar i samma situation som exempelvis Norge och Danmark. I de länderna har Fremskrittspartiets respektive Dansk Folkepartis politik vunnit inflytande över den förda regeringspolitiken. Dit vill vi inte komma i Sverige.

Marine Le Pen, partiledare för franska Front National, har nyligen flörtat med Sverigedemokraterna. Detta med anledning av det kommande EU-valet, där Sverigedemokraterna ännu inte avslöjat vilka partier som kommer att ingå i den grupp partiet avser samarbeta med i EU-parlamentet. När Sverigedemokraterna tillkännager vilka partier de ämnar samarbeta med kommer vi att se Sverigedemokraternas egentliga ansikte. Detta förutsätter att man verkligen vågar ställa sig i samma partigrupp som andra fascistiska partier i Europa, eller om man väljer att vara grupplösa. Om Sverigedemokraterna väljer att ingå i den fascistiska partigruppen i EU-parlamentet skulle detta kunna fördröja, eller förhoppningsvis hindra, Sverigedemokraternas framfart i Sverige. Det vi nu ser, i olika utsträckning, är fascismens återtåg.

Colours of Freedom - dedicated to Liu Xiaobo!
puthoOr photOgraphy / Foter / CC BY-NC

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Vi måste se och förstå vad politiken står för innan det är försent. I Sverige förkroppsligas den politiken av Sverigedemokraterna. Det som är på gång att ske, ytterligare en gång, i Europa, och kanske också i Sverige, är i så fall ytterligare ett misslyckande för fascismen. Har vi verkligen råd, kraft och ork att genomgå det en gång till?

Läs mer om fascism och Sverigedemokraterna:

En studie i fascism

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden

 

Fascismen efter 1945

Fascismen förbjöds i Italien 1945, i samband med andra världskrigets slut. Icke desto mindre har det bildats nya fascistiska rörelser, inte bara i Italien utan även i andra delar av världen. Tron på nationens förfall och tron på nationalstaten förefaller vara stark hos en hel del människor, vilket resulterar i att det poppar upp nya idéer och rörelser i kampen för att uppnå den perfekta nationen. Hur man vill uppnå denna ter sig olika från fall till fall. Fascismen har tidigare avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Det finns många exempel på fascistiska regimer som, förr eller senare, har störtats eller gått under.

De mest uppmärksammade och berömda fascistiska regimer som fallit är Spanien, under ledning av falangisterna och Francisco Franco, och Chile, som styrdes av militärjuntan och Augusto Pinochet. Estado Novo (nya staten) i Portugal, under ledning av Antonio de Oliveira Salazar, är den fascistdiktatur som blomstrat under längst tid i världshistorien. Österrike, genom austrofascismen, Ungern, innefattande bland annat Pilkorsrörelsen, och Rumänien, med Järngardet, är andra exempel på fascistiska regimer som kommit och gått.

Frisk pust over landet
Frederik Seidelin / Foter / CC BY-NC-SA

Idag ser vi hur fascismen återigen blomstrar. Det blåser kraftiga högervindar i Europa. Den fascism vi ser idag brukar benämnas neo-fascism. De rörelser och partier som grundar sin politik och ideologi på fascismen benämns idag neofascister eller nyfascister. Gyllene Gryning i Grekland är ett sådant exempel. Partiet fick runt 7 % i det grekiska parlamentsvalet 2012. I Ungern har Jobbik, med sina 17 % i senaste parlamentsvalet, nått inflytande i politiken. Svoboda i Ukraina vann drygt 10% av rösterna i samband med det senaste ukrainska parlamentsvalet 2012. Interimsregeringen bildad 2014 i Ukraina gav partiet 4 ministerposter.

Det finns ytterligare exempel på partier i Europa som är svårdefinierade och omtvistade vad gäller benämning, men som alla kan kallas neofascistiska, med bakgrund av att grundvalarna i politiken vilar på fascismen. Front National i Frankrike är ett sådant exempel, Vlaams Belang och Front National i Belgien två andra. Värt att notera är att det land i Europa där folket röstar på rasistiska partier i minst utsträckning är Tyskland. Dansk Folkeparti har vunnit makt i Danmark såtillvida att man har inflytande över förd politik, något som också Fremskrittspartiet har gjort i Norge. Dessa två partier har mycket gemensamt med Sverigedemokraterna. Skillnaden är att de har vunnit politisk makt, vilket Sverigedemokraterna ännu inte gjort i samma utsträckning.

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Trots detta lär vi oss inte av historien, vi väljer att blunda och ser endast de positiva aspekterna av ideologin. Det räcker inte. Vi måste se det negativa i, och konsekvenserna av, fascismen och lära genom det för att inte åter gå i samma fälla. Det empiriska tänket övervinner uppenbarligen inte drömmarna och de uppsatta målen. I stället fortsätter de fascistiska rörelserna och idéerna att ständigt poppa upp. Vi blir påminda om det gång på gång. Hur länge vi måste vänta för att det ska upphöra? Kommer det någonsin att upphöra?

Terminologi – homofobi/heterosexism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på kommunism. Vi fortsätter med heterosexism, något som ofta benämns som ”homofobi”.

Enligt Nationalencyklopedin är homofobi följande:

homofobi´, personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, homosexuella människor eller egna homosexuella impulser.

umo.se kan man läsa följande om homofobi:

Homofobi innebär att tycka illa om homosexuella och att homosexuella är mindre värda än heterosexuella. Själva ordet homofobi kom till ungefär samtidigt som homosexualitet slutade att ses som en sjukdom av många. Det var ett sätt att visa att det inte var homosexuella som var sjuka utan att det var de som tyckte illa om homosexuella som hade problem, som var rädda, okunniga och fördomsfulla.

Kiss-In — gay kiss action

Homo- och bisexualitet har alltid funnits, finns nu och kommer alltid att finnas. Det är tydligt att synen på homosexuella skiljer sig mycket beroende på var man befinner sig. I vissa länder är homosexualitet fortfarande förbjudet, medan det i andra länder är tillåtet för samkönade par att gifta sig och skaffa barn.

Den allmänna uppfattningen i de flesta länder har inte kommit lika långt som till exempel i Sverige. Tanken på tvåsamhet i form av kvinna och man är fortfarande starka. Lagstiftningen angående homosexualitet har långsamt förändrats i många länder. Men i andra länder är lagstiftningen fortsatt oförlåtande. Många människor, framför allt i de länder där homosexualitet är straffbart, men även i Sverige, vågar inte komma ut med sin sexualitet i rädsla att bli dömda, antingen rättsligt eller moraliskt av familj, vänner och samhälle.

Det är olyckligt att politiken fortfarande har så stort inflytande på människovärde och människosyn. I 76 av världens 203 länder är homosexualitet straffbart. I Iran, Mauretanien, Saudiarabien, Sudan, Jemen och delar av Somalia och Nigeria är homosexualitet belagt med dödsstraff. Den generella tendensen är att homosexualitet legaliseras i allt fler länder, men det finns undantag. Vissa länder, exempelvis Indien, Ryssland och nu senast Uganda har infört nya antigaylagar.

Heterosexism är heterosexuellas diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Genom alla år har homo- och bisexuella stämplats som omoraliska, kriminella och sjuka. Den politiska gayrörelsen startade på 1960-talet och 1973 beslöt The American Psychiatric Association, att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom. Fördomarna och diskrimineringen har trots detta fortsatt, och än idag finns tydliga uttryck för heterosexism i samhället.

Homofober har en inneboende rädsla och avsky gentemot homo- och bisexuella och deras livsstil. Heterosexismen är en ideologi som förnekar, stigmatiserar och fördömer allt homosexuellt beteende, all homosexuell identitet och alla homosexuella förhållanden. Den betonar parallellerna mellan antigay-uppfattning och andra former av fördomar, såsom rasism och sexism. Detta synsätt styr till stora delar hur traditioner och livsstil i samhället ser ut, i vissa länder är det mer uppenbart än i andra.

Ofta kan inte homosexuella synas och ta den plats i samhället som alla människor har rätt till. När de ändå gör det blir de ofta attackerade av krafter som inte anser att homo- och bisexuella har samma värde, samma plats i samhället och samma rättigheter som de själva har. Många människor ger sig själva mandat att bestämma vem andra ska älska eller inte älska, eller vem man väljer att ha sex eller inte ha sex med. Att slänga sig med uttryck som ”jag bryr mig inte om vad de gör i sängen, men berätta det inte för mig” eller ”jag har inget emot homosexuella så länge jag slipper se det” är tydliga tecken på homofobi.

Framför allt hatbrott, men i viss utsträckning också diskrimineringen, som homo-, bi- och transsexuella utsätts för är omfattande. I Sverige är det inte lika omfattande som i mindre toleranta länder. Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är homo-, bi- och transsexuella den grupp, näst etnicitet och religiös tillhörighet, som utsätts för flest hatbrott i Sverige. Vad beträffar diskriminering är homo-, bi- och transsexuella inte lika drabbade som en del andra grupper. Attityderna gentemot homosexuella är däremot, bland många av oss, inte människovärdig.

Man kan göra ett tankeexperiment för att se hur attityden, och diskrimineringen, påverkar individer. Ponera att det är heterosexualitet som är den avvikande och abnorma sexualiteten. Hur skulle heterosexisterna uppleva sin situation då? Heterosexister har en vision om att samhället ska bibehålla den heterosexuella normen, så som den har sett ut förr. De ger sig själva mandat att förtrycka homo- och bisexuella.

Samhällsnormen gör att det är svårt för många att komma ut med sin sexualitet. Det är viktigt att vi gemensamt ser till att öka toleransen i samhället, annars kommer attityderna kvarstå och vi får ett samhälle där folk fortsätter att diskriminera, begå brott mot, mobba, trakassera och ha ovärdiga attityder gentemot homo- och bisexuella. Hatbrott mot HBT-personer är i ökande i Europa. Inte sällan är de som begår dessa brott aktiva i rasistiska rörelser eller organisationer. I de allra flesta länder har HBT-personer inte samma fri- och rättigheter som den resterande befolkningen.

Family Equality

Att vara heteronormativ är inte detsamma som att vara homofob. Att vara heteronormativ innebär att man, oftast omedvetet, anammar de föreställningar som anses gängse i samhället, utan att för den skull vara homofobisk i sin åsikt. För att undvika att hamna i heteronormen är det viktigt att vara uppmärksam och mottaglig för att samhället inte är som den gängse uppfattningen.

Exempelvis utgår många ifrån att ett barn har en mamma och en pappa, man utgår ifrån att en pojke har en flickvän och att en flicka har en pojkvän. Att istället tala om att ett barn har föräldrar, eller så kan man undra om en pojke eller flicka är tillsammans med någon eller har ett förhållande. Heteronormen skapar problem. Det kan handla om att ett barn, som har homosexuella föräldrar, känner sig annorlunda eftersom de inte känner igen sig själva utifrån heteronormen i samhället.

Juridiskt ställer heteronormen också till det för homosexuella par. Rätten till samkönad adoption är inte utbredd. I Sverige har den rätten funnits sedan 2002, men rätten finns idag endast i en handfull länder i världen. Yrkesvalen i Sverige är mycket avhängiga heteronormen. Män väljer inte lika ofta traditionella ”kvinnoyrken”, exempelvis sjuk- och undersköterska, och kvinnor väljer inte lika ofta traditionella ”mansyrken”, till exempel inom teknik. Heteronormen medför att många homo- och bisexuella inte kan leva som de önskar. Risken för diskriminering är ständigt närvarande och normen gör man allt som oftast blir nödd att förklara sig och sin livsstil. Det är inte särskilt svårt att släppa på heteronormen, trots det är det många av oss som inte klarar av att göra det. Mer om homofobi och heteronormativitet kan läsas här.

Sexuella fördomar har tre grundläggande kännetecken. I första hand är det en attityd, det vill säga en subjektiv utvärdering, och ett subjektivt bedömande, av människor. För det andra är fokus inriktat på en specifik sexuell grupp och för det tredje är sexuella fördomar negativa, fientliga och präglade av avsky. Olika heterosexisters och homofobers uppfattning om homo- och bisexuella, deras kultur, deras livsstil och deras sexuella beteende är i mångt och mycket likadan, medan graden av behovet att uttrycka sin övertygelse kan skilja sig mycket från individ till individ. Många uttrycker sina åsikter mer eller mindre högljutt, men ännu fler väljer att förbli tysta.

Heterosexister anser att heterosexualiteten är mer åtråvärd än, och står över, homosexualiteten. Uppfattningen hos de allra flesta av oss är att alla omkring oss är heterosexuella, tills dess vi hör talas om något annat. Vi frågar alltid om flickors pojkvänner och om pojkars flickvänner. Det finns också uppfattningar om att homosexuella vill, och önskar, få särbehandling på grund av sexualiteten. Många anser att homo-, bi- och transsexualitet är en sjukdom som ska, och kan, botas. Det finns fördomar som går ut på att man är i tron att bisexuella inte är monogama, det vill säga att de har sexuella relationer med män och kvinnor samtidigt, att lesbiska kvinnor hatar män, att homosexuella vill bli heterosexuella.

Yttermera fördomar bland heterosexister kan vara att man inbillar sig att homosexualitet är konsekvenserna av dåliga heterosexuella erfarenheter. En del heterosexister är av uppfattningen att de åtnjuter vissa privilegier som homo-, bi- eller transsexuella inte gör. Det kan röra sig om rätten att hålla sin partner i handen, att ha rätten att tala öppet om sin heterosexuella relation eller att manifestera sin heterosexuella kärlek offentligt, något homo- och bisexuella inte ”ska” göra. Det är den generella uppfattningen, tillsammans med fördomarna, hatet och okunskapen som skrämmer, och gör världen kallare än den förtjänar att vara. Liksom rasister, nazister eller fascister, har heterosexisterna uppfattningen att inte alla människor har lika värde.

Den påstådda abnormaliteten är i detta fall den sexuella läggningen. Samhället är till allra största del heterosexuellt uppbyggd. Heterosexismen är avhängig den omgivning, den norm och den tradition man råkat växa upp i. Om ett samhälle eller en familj har som norm och tradition att ett par ska bestå av en kvinna och en man, är det ganska troligt att man själv, medvetet eller omedvetet, anammar samma uppfattning. Därför är det viktigt att upplysa, ifrågasätta och informera. Tyvärr är det så att det kommer alltid att finnas människor som tycker att de är mer värda än andra människor. Anledningen till att de tycker så må vara sekundär.

Protest against a constitutional amendment banning same sex marriage

Heterosexismen finns överallt omkring oss. Den är bara mer eller mindre synlig. Ibland ser vi den, ibland ligger den och gnager utan att vi är medvetna om den. I Sverige och övriga världen görs hela tiden framsteg som gynnar homo-, bi- och transsexuella. Tyvärr finns det fortfarande alltför många i vårt samhälle som inte tolererar och accepterar att det är en person, inte ett kön, vi förälskar oss i. Massor av människor anser fortfarande att homosexualitet är en sjukdom, att det är skamligt, mot alla naturlagar och ett hot mot människan fortlevande. Alla dessa åsikter kan inte vara mer felaktiga. Vad vi kan bidra med är att se utanför den heteronormativa boxen som vi alla föreställer oss är verkligheten och på så sätt kan vi förstå och acceptera att det inte finns några normer, lagar eller regler som ska styra över vem man väljer, eller inte väljer, att förälska sig i. Kärlek är det finaste och viktigaste vi har, alla har rätt till kärlek. Vi kan inte stänga ute människor från den rätten på grund av en förkastlig människosyn.

 

I samband med OS i Sotji 2014 skrev jag Brännpunkt: OS.

På Motargument har vi tidigare berört ämnet:

Homofobipartiet Sverigedemokraterna.

Är homofobi lika allvarligt som rasism?

Terminologi – kommunism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på nazism. Vi fortsätter med kommunism.

Enligt Nationalencyklopedin innebär kommunism följande:

kommunism (franska communisme, ytterst av latin commu´nis ‘gemensam’), benämning på en rad besläktade idéer om att egendomen bör vara gemensam eller åtminstone jämnt fördelad i samhället. I marxistisk-leninistisk teori betecknar termen det slutstadium i mänsklighetens utveckling, då klasser och utsugning har upphört och produktionsresultatet fördelas till alla efter behov.

Encyclopaedia Britannica kan man läsa följande om kommunism:

communism, the political and economic doctrine that aims to replace private property and a profit-based economy with public ownership and communal control of at least the major means of production (e.g., mines, mills, and factories) and the natural resources of a society. Communism is thus a form of socialism—a higher and more advanced form, according to its advocates. Exactly how communism differs from socialism has long been a matter of debate, but the distinction rests largely on the communists’ adherence to the revolutionary socialism of Karl Marx

Russia
Hugo-photography / Foter / CC BY-ND

Kommunism beskrivs dels som ett drömsamhälle, ett framtida lyckorike på jorden innefattande fred och välstånd för alla, men också som beteckning på ett antal stater i Europa under 1900-talet. Idag finns kommunistiska regimer i Kina, Nordkorea, Laos, Vietnam och Kuba. Knappast någon har invändningar mot drömsamhället, men många har åsikter om både historiska och nutida kommunistiska stater. Vissa är av åsikten att kommunistiska stater är bättre än demokratiska, vilka anses vara kapitalistiska. Människor som är av uppfattningen att kommunismen är den rätta vägen menar att kommunistiska stater är mitt i processen att uppnå drömsamhället, vilket innebär fred, solidaritet, rättvisa, jämlikhet och allas lika värde. Vissa använder sig av benämningen socialism för att beskriva denna uppfattning, vilket kan ha sin grund i att man anser att socialism är ett förstadium till kommunism. Kommunismen är en totalitär och antidemokratisk ideologi, något den har gemensamt med både fascism och nazism.

Man kan tala om kommunism i teorin och kommunism i praktiken. Teoretiskt innebär den de nämnda värdeorden, praktiskt innebär kommunism den kommunism som existerat runtom i världen, en verklighet som inneburit förtryck, folkmord och ofrihet. Det finns en motsats mellan dessa två aspekter av kommunismen, något som uppmärksammades en hel del för några år sedan då dåvarande partiledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, kallade sig kommunist.

Neighbours
M Kuhn / Foter / CC BY-NC-SA

Ideologin kommunism grundar sig i den tyske filosofen Karl Marx tankar om den oundvikliga och blodiga världsrevolutionen. Under Upplysningstiden filosoferades det livigt bland intellektuella om att nutiden är bättre än dåtiden och att framtiden ska bli ännu bättre. Man hade tankar om att skapa en harmonisk världsenhet med grundstenar som frihet, jämlikhet, broderskap, äganderätt och trygghet för alla. Detta skulle uppnås på en och samma gång för alla människor. 1848 författade Karl Marx och Friedrich Engels en propagandaskrift som kallades Det kommunistiska manifestet.

Lenin var först med att göra politik av kommunism

För kommunistiska partier var, och är, föreställningar om sammansvärjningar och konspirationer viktiga begrepp. Det ryska bolsjevikpartiet verkade under det ryska tsarväldets tid och var uttalade fiender till staten, vilket innebar att de blev både övervakade och förföljda. Bolsjevikerna arbetade därför i hemlighet, under jorden. På order av partiet och Vladimir Lenin organiserade man sig i ”celler” som utförde organiserade strejker, bankrån och sabotage.

Bolsjevikernas metoder fortsatte även efter maktövertagandet i samband med Oktoberrevolutionen 1917. Liksom fienden kunde se spioner, förrädare och sabotörer i bolsjevikerna kunde bolsjevikerna se detsamma i fienden. Man tyckte sig också se infiltratörer som nästlat sig in i partiet. Det är dessa konspirationsteorier, i kombination med sekretessen, som ligger till grund för att man i Sverige inte kunde ta till sig negativ information eller kritik rörande kommunism i Sovjetunionen eller andra stater.

Leninism kallas ideologin, eller snarare den tolkning och det genomförande av kommunismen, som bolsjevikerna och Lenin använde. I samband med att bolsjevikerna tog makten i Sovjetunionen påbörjades arbetet med att förändra samhället i dess yttersta fundament. Det talades om att skapa en utopi, ett samhälle utan vare sig kapitalism, orättvisor eller fattigdom. Detta skulle uppnås med hjälp av en centralt planerad ekonomi där folket gemensamt ägde alla resurser och staten bestämde hur välståndet skulle fördelas.

Stalins version av kommunismen

Josef Stalin blev Sovjetunionens ledare i praktiken redan 1924, i samband med Lenins död. Ämbetet Stalin innehade mellan 1924 och 1941 var generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti. Mellan 1941 och 1953 var Stalin Sovjetunionens regeringschef. Stalinismen var Stalins tolkning av kommunismen, vilken innebar ett än större mått av förtryck och terror än vad som hade varit fallet tidigare. Stalinismen innebar en mer praktisk, än ideologisk, inställning till kommunism.

1929 hade Stalin i princip utrotat allt politiskt motstånd i Sovjetunionen. Tiden mellan 1924 och 1929 hade inneburit förändringar, och till slut en stabilisering och slutgiltig form, av stalinism. I praktiken innebar stalinismen att Sovjetunionen hade ett enpartisystem, var centralstyrt, jämvikt mellan rysk nationalism och internationalism med inslag av antisemitism, förebyggande maktkamp mot fienden, säkerhetspolis med olagliga rättigheter direkt kontrollerad av Stalin, terror och förtryck mot folket och politiska mord.

Man kollektiviserade jordbruken, som gjorde att bönder tvingades att lämna sina jordbruk i händerna på staten, vilket innebar att skörden tvångsindrevs som i sin tur gjorde att bönderna försattes i svält. De bönder som gjorde motstånd blev antingen mördade eller skickade till arbetsläger, Gulag. Denna politik innebar minskad jordbruksproduktion, missväxt och svält, framför allt under 1932 och 1933. Planekonomi, centralisering och tvångsarbete som låg till grund för att flera stora projekt, exempelvis infrastrukturen, nya städer och vapenindustrin, kunde utföras, och var alla delar i den kommunism som Stalin stod för.

Mao & Stalin
andydoro / Foter / CC BY-NC-SA

Stalin använde sig av terror, mord på, och deportering av, oliktänkande. Inte ens andra företrädare inom socialismen eller kommunismen undkom. Mordet på Trotskij är ett av de mer kända exemplen. Tortyr var ett verktyg som användes av säkerhetsstyrkorna för att pressa fram angivelser beställda av partiet. Stalin insåg att landet inte kunde förbli ett jordbrukssamhälle utan skulle industrialiseras så snabbt som möjligt. Landet låg långt efter internationellt sett i denna utveckling. Utan denna omställning hade Sovjetunionen förmodligen förlorat kriget mot nazisterna under andra världskriget. Tiden efter andra världskriget innebar en än starkare makthierarki i partiet, där utrensningar, bland annat antisemitisk, inom partiet. Judar ansågs vara amerikanska spioner eller illojala sovjetmedborgare.

Maoismen krävde flest människoliv

En annan, och omfattande, inriktning av kommunism är maoism. Maoismen utvecklades av Kinas kommunistiska parti och innebar i praktiken den totalitära regim, Folkrepubliken Kina, som leddes av Mao Zedong mellan 1949 och 1976. Officiellt var Mao president åren 1954-1959, men fungerade som landets diktator fram till sin död 1976.

Än idag finns maoismen inskriven i Kinas författning. Maoismen är den ideologi som har krävt flest människoliv i världshistorien. Maoismen är en modifierad och utvecklad version av marxism-leninismen. Stalin såg Mao som en stor marxist-leninist. Den proletära revolutionen, som är en viktig del av kommunismen, skulle, enligt Mao, genomföras med hjälp av bönderna. Mao förespråkade dessutom en fortsatt klasskamp även efter revolutionen. I kontrast till leninismen och stalinismen skulle revolutionen i Kina genomföras genom massmobilisering av folket. I Maos lilla röda kan man läsa om Maos idéer och tankar om hur revolutionen ska genomföras och om hur Kina ska styras efter revolutionen.

Mao menade att makten skulle uppnås med gerillakrigföring. Gerillakriget syftade till att besegra Kuomintang-regeringen styrd av Chiang Kai-Shek, men också den japanska invasionen skulle stoppas. Taktiken var att, genom att inta by efter by, få befolkningen att förstå att centralmakten måste bekämpas. Så småningom, allteftersom nätverket blev större och större, blev också stödet för Mao och hans politik tillräckligt stort för att kunna göra allvar av att angripa större städer. Gerillasoldater kunde relativt snabbt vinna stora landytor och var svåra att uppdaga, då de enkelt kunde kamouflera sig och smälta in i lokalbefolkningen.

Tiden efter kommunisternas maktövertagande i Kina innefattade organiserade systematiska utrensningar, så kallade ”kampanjer”, vilka innebar att politiska motståndare förföljdes, eliminerades och diskriminerades för vad de var, och inte för vad de gjort. Mest utsatta var borgare och godsägare.  Det Stora Språnget, som innebar att Kina industrialiserades, misslyckades såtillvida att landet drabbades av ekonomiskt kaos och svält, kom sedermera att följas den Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976). De var båda milstolpar i Maos politiska verk.

Under denna tid rensades, i Maos ögon, kapitalistiska makthavare ut och skulle bana väg för en ny kultur anpassad till det socialistiska samhället. Under detta arbete mördades tusentals meningsmotståndare och miljontals människor sattes i fängelse eller landsförvisades. Dessa utrensningar och påföljande tumult fick konsekvenser, vilka innebar att statsförvaltningen kollapsade och Kina drabbades av ett ekonomiskt upplösningstillstånd. Då såg Mao det nödvändigt att armén ingrep för att återställa ordningen i landet. Arvet efter maoismen hänger kvar i Kina. Landet har fortfarande inte infört demokrati utan är fortfarande en marxistisk-leninistisk enpartistat, trots yttre krav på reformer.

I Sverige har kommunismen idag inget politiskt inflytande. De aktiva partierna idag är Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti.

Lenin
graneits / Foter / CC BY-NC-SA

Kommunismen är den ideologi i historien som krävt flest människoliv. Vi kan inte blunda för vad kommunismen har åstadkommit i praktiken gällande lidande, förtryck, folkmord och brist på mänskliga rättigheter. Vi kan inte glömma alla de människor som mördats i kommunismens namn. Det är enkelt att älska och förstå kommunism. Det är lika enkelt att hata och förkasta kommunism. Vi måste lära oss att skilja på teori och verklighet. Teorin är en dröm, men låt den förbli en dröm. Verklighetens kommunism har aldrig fungerat, fungerar inte och kommer aldrig att fungera. Det är en ideologi som bygger på att vinna makten via våldsbejakad revolution och inte på demokratisk väg. Det är en av många anledningar till varför kommunismen bör likställas med fascismen och nazismen.

I tidskriften Respons kan man läsa att ”Kommunism och nazism var tvillingar som föddes ur första världskriget”, i efterspelet och den kaos som rådde i Europa efter första världskriget.

I en ledare i Dagens Nyheter kan vi läsa om kunskapsbrist och insiktslöshet rörande kommunism.

En recension av antologin ”Kommunismens idé” kan läsas här.

Terminologi – nazism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på fascism. Nu har turen kommit till nazism.

Enligt Nationalencyklopedin är nazism följande:

nazism (tyska Nazismus, av Nationalsozialismus), nationalsocialism, politisk rörelse och ideologi som utgjorde idémässig grund för det tyska nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) och dess maktperiod 1933–45.

Enligt Levande Historia förklaras nazism på följande sätt;

Den nazistiska ideologin byggde på den ”ariska” och germanska rasens påstådda överlägsenhet. Utgångspunkten var att den enskilda individen inte betydde någonting medan rasen betydde allt. Hela tillvaron gick ut på en ständig kamp mellan den egna rasen och andra raser. Judar, romer och andra påstått lägre raser stod för det onda i tillvaron enligt den nazistiska rasideologin. De måste till varje pris besegras eller förintas. Målet var att skapa en rasren och auktoritär stat byggd på en blandning av gamla traditioner och tekniska nyheter.

CurtisHawk

Efter första världskriget ersattes det tyska kejsardömet av Weimarrepubliken. Då Versaillesfreden slöts 1919 förlorade Tyskland stora delar av sina landområden och man tilldömdes ett omfattande krigsskadestånd. Fredsfördraget innebar en ekonomisk kollaps för Tyskland. Den ekonomiska och politiska instabiliteten öppnade dörrar för något nytt, då levnadsförhållandena hos det tyska folket under 1920-talet lämnade mycket i övrigt att önska.

Karl Harrer grundade Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP 1920. Tidigare hade partiet gått under namnet Deutsche Arbeiterpartei, DAP. I samband med namnbytet antog partiet ett 25-punktsprogram, där man kungjorde sitt partiprogram och de löften man skulle infria om man tog makten. 1921 blev Adolf Hitler deras partiledare. Han såg den rådande situationen i landet som en möjlighet att verkliggöra sina visioner.

Propaganda och våld som maktmedel

Hitler använde sig av både propaganda och våld för att få ut sin politik. Under åren fram till maktövertagandet 1933, växte partiet i stor omfattning. 1921 hade NSDAP endast några tusen medlemmar. Under denna tid bildades ett antal partiorganisationer, Sturmabteilung, SA, Schutzstaffeln, SS, och Sicherheitsdienst des Reichsführers-SS, SD. Man förklarade att målet var en utvidgad nationalstat, istället för en demokratisk stat med flera partier, med en stark ledare, Führer. Det tyska Lebensraum, eller territorium, skulle utvidgas, mestadels österut, eftersom folket i de områdena ansågs lägre stående än den ariska rasen. Den tyska rasen var den enda som skulle existera i Tyskland. Judar sågs som en ”antiras” och ansågs vara ett hot mot den ariska rasen. Judar skulle frigöras från den tyska ”folkkroppen”. Den påstådda genetiska överlägsenheten kunde också ses i attityden gentemot ”svaga” individer och grupper. Det ansågs naturligt att de skulle gå under. Denna tanke hade väckts långt tidigare, redan under 1800-talet och kolonisationen. Det fanns också andra grupper som ansågs ha lägre människovärde. Exempel på sådana grupper är romer, homosexuella, funktionsnedsatta, slaver, människor med annan etnicitet än den tyska, samt kommunister, vilka ansågs vara den uttalade fienden.

Som ett steg i upplysningen skapades Hitlerjugend, dit man lockade ungdomar med bland annat affischer. Syftet var att fånga upp så många människor som möjligt och att göra de ariska ungdomarna till nazistanhängare. Den delen av rörelsen som flickor sökte sig till kallades Bund Deutscher Mädel. Den röda tråden i denna ungdomsrörelse var judehatet. 1939 blev medlemskap i Hitlerjugend obligatoriskt.

Judeförföljelse

Völkischer Beobachter front page Jan. 31 1933

1933, i samband med maktövertagandet, inledde nazisterna sitt anti-judiska arbete. Detta tog sig uttryck, inledningsvis, genom diskriminering och förföljelse. Det infördes bojkott mot judiska affärsföretag och det var främst östeuropeiska judar som drabbades. Nazister i uniform, ibland beväpnade, patrullerade utanför affärerna och stoppade människor från att komma in. Hitler insåg att propagandan var fundamental för att uppnå visionen om ett starkt Nazityskland med sig själv som ledare. Därför utsåg han Joseph Goebbels till propagandaminister. Tidningen Völkischer Beobachter fungerade som huvudorgan för Hitler och Goebbels. Den innehöll antisemitiskt skvaller, framhävde nazismens förträfflighet och upplyste samtidigt om det som uppfattades som hotfullt. Propagandan manifesterade att alla affärer som drevs av judar skulle förbjudas. Den officiella bojkotten varade endast en dag, men kom att genomsyra Tyskland och nazisternas attityd gentemot judar. Bojkotten var inledningen på den så kallade ariseringspolitiken, det vill säga det som i förlängningen skulle leda till judeutrotningen. För stunden innebar det att judar exkluderades från det ekonomiska samhällslivet och fråntogs därmed förutsättningarna för att försörja sig. 7 april 1933 kom den första anti-judiska förordningen. Den innebar att judar, utan förklaring, kunde avskedas från offentliga yrken och att de inte längre kunde ta del av föreningsliv och intresseorganisationer. Följden av lagen blev att alla judar i november samma år hade avskedats från det tyska järnvägsbolaget. Skolor fick numer inte ha fler än 5 % judiska studenter, vilket alienerade judarna även i utbildningssystemet. 1938 fick judar endast studera i judiska skolor och 1941 förbjöds dessa skolor.

Via terror, våld, propaganda och censur lyckades Hitler och nazisterna kontrollera mer och mer av Tyskland. Media styrdes med järnhand och böcker som skrivits av judar och politiska motståndare, brändes på bål. Även internationellt, om det skrivits nedsättande om Tyskland, agerade nazisterna genom att skicka officiella protester till regeringen i det aktuella landet. Dessa protester var mer eller mindre hotfulla.

I skolorna infördes rasteori som obligatoriskt ämne. Detta var ett led i att upplysa det tyska folket om ariers överlägsenhet. För att minimera judars förutsättningar i samhället infördes fler och fler lagar. Nürnberglagarna 1935 innebar, bland annat, att judar förlorade sitt tyska medborgarskap och att äktenskap mellan judar och icke-judar förbjöds. Lagarna kom senare att kompletteras med röstförbud för judar. Judar och judiska affärer skulle synliggöras genom att judestjärnan fästes på bröstet respektive på skyltfönstren. Kristallnatten senare samma år kom att innebära startskottet för den verkliga förföljelsen och inledning av judeutrotningen. Synagogor brändes, affärer vandaliserades och plundrades. Bostäder ödelades och judar misshandlades. Ungefär 400 judar mördades och många tog sitt eget liv. Under Kristallnatten arresterades ungefär 30.000 judar och sändes till de första koncentrationslägren i Buchenwald, Sachsenhausen och Dachau.

”Judarna bär ansvar för kriget”

Den 30 januari 1939 gav Hitler i sitt riksdagstal judarna skulden till att ett nytt världskrig var i antågande. Han gav också löfte om att alla judar i Europa skulle utrotas.

Jag vill idag åter vara profet: om den internationella finansjudendomen inom och utom Europa skulle lyckas att än en gång störta folken i ett världskrig, så blir resultatet inte en bolsjevisering av världen och därmed judendomens seger, utan ett förintande av den judiska rasen i Europa

Andra världskriget inleddes 1 september 1939 genom Tysklands intåg i Polen. Kriget varade fram till 7-8 maj 1945. Den 30 april samma år tog Hitler sitt, och frun Eva Brauns, liv, bara en dag efter giftermålet. Under kriget, som drabbade stora delar av Europa, kom inledningsvis att inkludera alliansmakterna Storbritannien, Frankrike och USA samt axelmakterna Tyskland, Italien och Japan. De neutrala länderna, däribland Sverige, skonades från tysk invasion. Efter Tysklands invasion av Sovjetunionen anslöt sig Sovjetunionen till alliansmakterna. Allteftersom kriget fortlöpte anslöt sig fler och fler till både allians- och axelmakterna. Kriget skördade ungefär 50 miljoner dödsoffer och cirka 6 miljoner europeiska judar utrotades av nazisterna.

MAI PIU'

Trots att Nazityskland föll 1945 har det genom åren fortsatt bildas nya nazistiska organisationer och partier. Under krigsåren var nazisterna i Sverige mer framträdande än vad de är idag. Nynazismen finns överallt runt omkring oss, oftast ser vi den inte, men emellanåt gör den sig påmind. Nynazister använder sig av, förutom demonstrationer och propaganda, våld för att nå nya framgångar. Nynazismen har samma ideologiska grunder som nazismen. Även deras hat mot muslimer har blivit mer och mer aktuellt med åren.

Nynazister förnekar ofta Förintelsen. Genom åren har det förekommit otaliga konfrontationer mellan nynazister och antifascister i Sverige och runt om i världen. Dessa konfrontationer uppmärksammas vilket är en del i arbetet för dessa grupperingar. Det politiska inflytandet är däremot ytterst begränsat – i Sverige sitter en nazist på ett SD-mandat i Ludvika och en nazist är ersättare i kommunfullmäktige i Borlänge. Båda är medlemmar av Nordiska Motståndsrörelsen.

Nynazismen är ständigt närvarande, vi måste ta den på allvar och vi får aldrig blunda för den.

Läs mer om nazismen i Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet: nazismens normer och värderingar – och våra egna

Artikeln uppdaterades 160718.

Terminologi – fascism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på islamism. Vi fortsätter med fascism.

Enligt Nationalencyklopedin betyder fascism följande:

fascism italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren.

Oxforddictionaries kan man läsa följande om fascism:

The term Fascism was first used of the totalitarian right-wing nationalist regime of Mussolini in Italy (1922–43); the regimes of the Nazis in Germany and Franco in Spain were also Fascist. Fascism tends to include a belief in the supremacy of one national or ethnic group, a contempt for democracy, an insistence on obedience to a powerful leader, and a strong demagogic approach.

 

Foter / CC0 1.0 Universal (CC0 1.0) Public Domain Dedication

Vid parlamentsvalet i Italien i november 1919 försökte Benito Mussolini sig på att ta en plats i Milano, men han blev inte vald. Två år senare fick hans Partita Nazionale Fascista 35 platser i det italienska parlamentet. Metoden som Mussolini och facisterna använde sig var, och är, kontroversiell, då den innefattade systematiskt våld, samt mord, mot politiska motståndare. Socialisterna var fascisternas huvudsakliga motståndare. Näst intill dagligen förekom konfrontationer mellan fascister och socialister. Mussolini var inte själv aktiv i striderna, men var den som styrde bakom kulisserna.

Vad beträffar de politiska maktmedlen har vi inga betänkligheter. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både de lagliga och de så kallat olagliga.

Mussolini tar makten med våld

Mussolinis verk gav frukt. 1922 lyckades fascisterna ta kontroll över ett flertal italienska städer. Det spilldes ungefär 2.000 människoliv under våren och sommaren. Vid denna tidpunkt var fascisterna den överlägset mest inflytelserika rörelsen i Italien och Mussolini ville ha mer. I oktober 1922 hotade han med att ”antingen ger regeringen oss makten eller så tar vi den genom att marschera mot Rom”Redan 1914 hade Mussolini grundat tidningen Il Popolo d’Italia, där han tog sig stort utrymme för att uttrycka sitt missnöje över den rådande politiken och att propagera för vikten av att ha en stark ledare. Tidningen – som fungerade som regimens propagandaorgan – lades ner 1943.

Benito Mussolini in 1937
Foter / Public domain

Några veckor senare marscherade 25.000 svartskjortor, vilka, vid sidan om fasces, spöknippen, kommit att bli en symbol för fascismen, in i Rom. Denna maktdemonstration hade kunnat stoppas av armén, men den gjorde inget för att förhindra inmarschen. 29 oktober 1922 annonserade kung Viktor Emanuel III att Mussolini var Italiens nye regeringschef. Mussolini inledde sitt styre med att återskapa lugn och ordning. Avsikten var att skapa en stark nationalstat, något som underlättades av ständigt nya medlemmar. Under det kommande året ökade medlemstalet i partiet från 300.000 till 783.000. Folket vann han, bland annat med lägre företagsbeskattning och kortare arbetstid. Vid nästa val, i april 1924, fick Partita Nazionale Fascista hela 65 % av rösterna. Detta gav Mussolini förutsättning för att bilda en regering bestående utelutande av fascister. Socialistledaren Giacomo Matteotti anklagade Mussolini för valfusk, vilket fick till följd att han kidnappades på öppen gata i Rom och påträffades död i skogen några månader senare. Mussolini insåg att han misstänktes ligga bakom mordet. Då valde han att i parlamentet själv ta på sig det moraliska, politiska och historiska ansvaret för det inträffade. Han fortsatte genom att deklarera att han skulle städa upp i sina egna led och i resten av landet. Detta mål skulle han uppnå genom att införa diktatur med sig själv som självutnämnd envåldshärskare. Efter att tidigare ha fördömt antisemitism, införde Mussolini 1938 raslagar, ett tecken på att rasism spelar en viktig roll i fascismen. Fram till 1943 kom Mussolini, kallad Il Duce, ledaren, att styra Italien med järnhand. Mussolini hade en dröm om att återinföra det romerska riket. Politiken kom att genomsyra hela folket och alla dess aktiviteter. Alla skulle stöpas i samma form och all form av motstånd bekämpades. Hans motståndare kom att kalla det den ”totalitära staten”, ett begrepp han senare själv anammade.

Fundamentet i fascismen är nationalism

Osäkerheten och otryggheten efter första världskriget gjorde att denna politiska rörelse på relativt kort tid, tre år, kunde ta makten i Italien. Förhoppningen var att nationen skulle återskapas, vilket också lyckades. Det finns mycket som tyder på att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Rent ideologiskt är det endast Sverigedemokraterna som har en tydlig vision med sin politik. Sverigedemokraterna verkar för att svenskheten ska bevaras, man förespråkar nationalismen och, framför allt, vill man att Sverige ska vara, i största möjliga utsträckning, etniskt homogent. Den grupp man framför allt inriktar sig på är muslimerna.

Den fascism vi nu ser i Europa kallas av internationella forskare neo-fascism och är resultatet av ett intellektuellt arbete i Frankrike efter 1968. ”Den nya fascismen” bygger på att det multikulturella och pluralistiska samhället ska avskaffas och det vi kallar västerländsk demokrati, baserad på de mänskliga rättigheterna och de individuella friheterna, ska ersättas av ett så kallat ”organiskt samhälle”. Neo-fascismen anser att den moderna kosmopolismen ska besegras genom att upphöja äkta nationalistisk kultur. Man är av åsikten att den homogena nationalstaten, den etniska och kulturella identiteten, hotas och undermineras, av mångkultur och multietnicitet. Det är viktigt att poängtera att den moderna fascismen ska ”marknadsföras” via uttryck som att det rör sig om en så kallad ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterkalan. Fascismen idag är fortfarande fascistisk, visionen om en stark homogen nationalstat finns i högsta grad, vilken grupp som anses som hot är varierande.

BOYS & GIRLS, KEEP TO THE RULES
ORAZ Studio / Foter / CC BY-NC

Fascismen är alltjämt närvarande, trots otaliga bevis på misslyckanden, och skall tas på största allvar. Vad vi kan, och skall, göra för att bekämpa den är att inte förneka den men att i stället se den rakt i ansiktet. Det är påfallande hur många punkter i Sverigedemokraternas ideologi som tangerar den fascistiska ideologin. Den 25 maj i år stundar EU-valet, då svenska folket ska rösta fram 20, av totalt 751, ledamöter som ska representera Sverige i Europa-parlamentet fram till 2019. Några poster kommer att tillfalla Sverigedemokraterna. Det är med spänning vi väntar på vilka europeiska partier som blir deras samarbetspartners. Det är först då Sverigedemokraterna kommer att bekänna sin egentliga politiska färg.

 

Läs mera

Henrik Arnstads bok Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia ger en djup och omfattande inblick i fascismen och dess historia. Motargument har skrivit en recension av boken.

 

 

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Vem är svensk?

För ett tag sedan lanserade Volvo en reklamfilm med fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic som huvudrollsinnehavare. Det är svårt att egentligen veta hur Volvo tänkte då de valde att använda Rosengårdssonen i sin reklamkampanj. Om deras avsikt var att skapa intresse och debatt var det ett lyckat drag. Däremot kom debatten inte att handla särskilt mycket om bilmärket, utan det kom i stället att kretsa kring Zlatan och hans identitet som svensk.

Vissa hävdar att Zlatan inte är svensk. Det mesta talar för att det är just det han är.

Zlatan Ibrahimovic delar Sverige i åtminstone två läger. Många har tagit honom till sitt hjärta och ser honom som, förutom en gudabenådad fotbollsspelare, svensk. Andra ser honom som en duktig fotbollsspelare, meeen svensk? Det är han väl ändå inte riktigt? Den sista kategorin personer ser Zlatan varken som svensk eller som en förebild för unga fotbollsspelare. Det finns många saker som talar för att Zlatan är svensk: han är född i Malmö, han är svensk medborgare och han spelar fotboll för svenska fotbollslandslaget. Det är tre, om än inte alls nödvändiga, förutsättningar för att anses vara svensk. I slutänden räcker det med att bara vara svensk medborgare. Men, hävdar en del, han pratar ju inte ‘riktig’ svenska och han beter sig ju inte ‘svenskt’. Då kan man fråga sig, vad är ‘riktig svenska’ och hur beter man sig ‘svenskt’? Det finns inga exakta svar på dessa frågor. Måste man tala utan brytning och måste man bete sig stereotypiskt svenskt för att anses vara svensk? Mitt svar på dessa frågor är otvetydigt nej. För att förtydliga för tvivlarna är jag ledsen att meddela att: Zlatan talar riktig svenska. Han talar Rosengårdssvenska, som liksom Rinkebysvenska och göteborgska är svensk dialekt, och han beter sig precis så som han vill, även om det sticker i ögonen på några. Zlatans språk och Zlatans beteende ifrågasätts av en viss grupp och ligger till grund för att de försöker anse att han inte är svensk. Zlatan har, precis som du och precis som jag, sina fel och brister. Han är, icke desto mindre, ett av alla olika klockrena exempel på en människa som är en del av det nya mångfaldens Sverige, ett Sverige med en blandning av dialekter, språk, kulturer, traditioner och religioner. Det är svårt för vissa att acceptera att det är så här Sverige ser ut idag.

Zlatan och nationalsången

Några anti-zlatanister tycker att det är bedrövligt att han aldrig sjunger nationalsången när svenska herrlandslaget i fotboll ska spela landskamp. Han är inte ensam om att inte sjunga nationalsången för sitt land då det spelas landskamper. Det är hans eget fria val att inte sjunga, det är hans sätt att ladda inför matchen. I reklamfilmen svarar han alla kritiker genom att recitera nationalsången, med ny musik, skapad av Max Martin. Zlatan väljer dessutom att spetsa till det genom att avsluta texten med ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige”, i stället för det ursprungliga ”Norden”, vilket säkerligen svider extra mycket för de som ihärdigt påpekar hans brist på svenskhet. Kan man verkligen ändra texten på svenska nationalsången? Att det handlar om det mer preciserade Sverige i slutraden är sekundärt, man får väl ändå inte ändra denna text? Jo, varför skulle man inte kunna få det? Ingen har krävt att det ska bli praxis att sjunga nationalsången på det här ”nya” sättet, även om det trots allt skulle förefalla naturligt.

sd_jimmie_zlatan
Jan Gradvall, journalist på Dagens Industri, ställer i en uppmärksammad intervju frågan ”Vad har du för förhållande till nationalsången?” till Zlatan. Svaret blir:

Jag har ingen relation alls. Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med.

Reklamfilmen är så mycket mer än bara marknadsföring av en bil. Den har mycket viktigare uppgifter än så. Den är gjord av Sverige (Made by Sweden), inte i. Tanken med detta torde vara att alla i Sverige är med och skapar, i praktiken bilen, men i teorin mycket mer än så. Med filmen lyckas Volvo, men framför allt Zlatan Ibrahimovic, med att visa upp Sverige av idag. Sverige är ett land där alla som vill ska få vara med. Det spelar ingen roll hur du pratar, hur du är, var du är född eller vilka högtider du väljer att fira eller väljer att inte fira. På två minuter lyckas man, åtminstone vad beträffar aspekten människosyn, med mer än vad den svenska integrationspolitiken någonsin lyckats med. Detta fungerar som ett hårt slag i magen på alla tvivlare, på alla människor i allas vårt Sverige som inte tycker att alla ska få vara med.
Att det är just Zlatan som står för det hårda slaget i magen är naturligt, eftersom han är den svensk som idag lyser allra starkast. Att han dessutom är just en sådan människa som ständigt ifrågasatts för sin svenskhet, gör inte saken sämre. Filmen är viktig på flera plan. Den är viktig för synen på integration, den är viktig för synen på svenskhet och den är, sist men inte minst, viktig för att påvisa att alla människor har ett värde i Sverige, oavsett vilken bakgrund eller vilken personlighet man har. Detta kan bli en del av svensk integrationshistoria. Zlatan är, och vill vara, en del av ett Sverige präglat av öppenhet, mångfald och ett land där alla får vara med och bidra. Han är inte ensam om att vilja det. Förhoppningsvis kan det bidra till att framtidens Sverige blir en bättre plats för oss alla.

 

Läs mera:

Zlatan sågar nationalsången (SvD)

”Skrämmande att antirasister hyllar Zlatanreklamen” (SvD)

Du gamla, du fria: Zlataninvasion i Lappland (Gradvall.se)

Brännpunkt: OS

Heterosexismen är ett brinnande aktuellt ämne. I detta nu pågår vinter-OS i Sotji, Ryssland, ett land som anses ytterst tvivelaktigt i sin tolkning av FN:s mänskliga rättigheter. Landet har i juni 2013 stiftat antigay-lagar, det vill säga att det är brottsligt att rikta homosexuell propaganda mot minderåriga. Det har förts många diskussioner kring hur man ska hantera den rådande situationen, då 2014 års vinter-OS har tilldelats Ryssland. Är det rätt att bojkotta Olympiska Spelen på grund av politik? Ja, kanske. Väldigt många gay-aktivister i framför allt västvärlden har tyckt att det skulle varit riktigt att bojkotta OS i Sotji, med anledning av att den generella policyn är att förbjuda homosexuell manifestation eller propaganda, under de pågående spelen. I grund och botten handlar det om de mänskliga rättigheterna. Bojkott av Olympiska Spelen, på grund av politiska orsaker, har gjorts flertalet gånger i historien.

Homo- och bisexualitet har alltid funnits, finns nu och kommer alltid att finnas. Det är tydligt att synen på homosexuella skiljer sig mycket beroende på var man befinner sig. I vissa länder är homosexualitet fortfarande

The Kiss
 / Foter / CC BY-NC-SA

förbjudet, medan det i andra länder är tillåtet för samkönade par att gifta sig och skaffa barn. Ryssland befinner sig någonstans i mitten på den här skalan. Den allmänna uppfattningen i landet har inte kommit lika långt som till exempel i Sverige. Tanken på tvåsamhet i form av kvinna och man är fortfarande starkare i Ryssland. Lagstiftningen angående homosexualitet har långsamt förändrats i många länder. Men i andra länder är lagstiftningen fortsatt oförlåtande. Många människor, framför allt i de länder där homosexualitet är straffbart, men även i Sverige, vågar inte komma ut med sin sexualitet i rädsla att bli dömda, antingen rättsligt eller moraliskt av familj, vänner och samhälle. Det är olyckligt att politiken fortfarande har så stort inflytande på människovärde och människosyn.

Heterosexism är heterosexuellas diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Genom alla år har homo- och bisexuella stämplats som omoraliska, kriminella och sjuka. Den politiska gayrörelsen startade på 1960-talet och 1973 beslöt The American Psychiatric Association, att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom. Fördomarna och diskrimineringen har trots detta fortsatt, och än idag finns tydliga uttryck för heterosexism i samhället. Homofober har en inneboende rädsla och avsky gentemot homo- och bisexuella och deras livsstil. Heterosexismen är en ideologi som förnekar, stigmatiserar och fördömer allt homosexuellt beteende, all homosexuell identitet och alla homosexuella förhållanden. Den betonar parallellerna mellan antigay-uppfattning och andra former av fördomar, såsom rasism och sexism. Detta synsätt styr till stora delar hur traditioner och livsstil i samhället ser ut, i vissa länder är det mer uppenbart än i andra. Ofta kan inte homosexuella synas och ta den plats i samhället som alla människor har rätt till. När de ändå gör det blir de ofta attackerade av krafter som inte anser att homo- och bisexuella har samma värde, samma plats i samhället och samma rättigheter som de själva har. Många människor ger sig själva mandat att bestämma vem andra ska älska eller inte älska, eller vem man väljer att ha sex eller inte ha sex med.Lovechi 2014

Sexuella fördomar har tre grundläggande kännetecken. I första hand är det en attityd, det vill säga en subjektiv utvärdering, och ett subjektivt bedömande, av människor. För det andra är fokus inriktat på en specifik sexuell grupp och för det tredje är sexuella fördomar negativa, fientliga och präglade av avsky. Olika heterosexisters och homofobers uppfattning om homo- och bisexuella, deras kultur, deras livsstil och deras sexuella beteende är i mångt och mycket likadan, medan graden av behovet att uttrycka sin övertygelse kan skilja sig mycket från individ till individ. Många uttrycker sina åsikter mer eller mindre högljutt, men ännu fler väljer att förbli tysta. Heterosexister anser att heterosexualiteten är mer åtråvärd än, och står över, homosexualiteten. Uppfattningen hos de allra flesta av oss är att alla omkring oss är heterosexuella, tills dess vi hör talas om något annat. Vi frågar alltid om flickors pojkvänner och om pojkars flickvänner. Men det är den generella uppfattningen, tillsammans med fördomarna, hatet och okunskapen som skrämmer, och gör världen kallare än den förtjänar att vara. Liksom rasister, nazister eller fascister, har heterosexisterna uppfattningen att inte alla människor har lika värde. Den påstådda abnormaliteten är i detta fall den sexuella läggningen. Samhället är till allra största del heterosexuellt uppbyggd. Heterosexismen är avhängig den omgivning, den norm och den tradition man råkat växa upp i. Om ett samhälle eller en familj har som norm och tradition att ett par ska bestå av en kvinna och en man, är det ganska troligt att man själv, medvetet eller omedvetet, anammar samma uppfattning. Därför är det viktigt att upplysa, ifrågasätta och informera. Tyvärr är det så att det kommer alltid att finnas människor som tycker att de är mer värda än andra människor. Anledningen till att de tycker så må vara sekundär.

!cid_7D67433D-07EF-438A-9ACE-3310816FFB67

 

Med facit i hand skulle kanske en bojkott av de olympiska vinterspelen i Sotji ha varit det rätta. Hade det ändrat Rysslands lagstiftning och förhållningssätt i frågan om ALLA människors rättigheter och ALLA människors lika värde? Knappast. Diskussionen och uppmärksamheten har däremot nått oanad dignitet, vilket får ses som något positivt i strävan efter en bättre värld.  De människor som tidigare haft en sval inställning till homo- och bisexuella har förhoppningsvis fått nya glasögon, och förutsättningar för en omvärdering. Det handlar i det stora hela om synen på de mänskliga rättigheterna och om allas vår människosyn. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter gäller alla som skrivit under avtalet. Människosynen är däremot inget som går att lagstifta om, den är något vi själva har ansvar för.

 

 

 

Ryska nationalsången – för alla: http://www.liveandletlove.se/ 

Källor:

http://svenska.yle.fi/artikel/2014/01/15/om-bojkott-av-de-olympiska-spelen

http://psychology.ucdavis.edu/faculty_sites/rainbow/html/prej_defn.html

http://www.learningace.com/doc/1083921/5bacf977a99429e105301f4b643075ef/heterosexism-fact-sheet

 

Vilka mekanismer styr #näthat?

Hos alla människor finns en ond ådra, en vilja att skada. Det är en primitiv egenskap hos oss som blir starkare om den får näring, vilket leder till att vi vill skada ännu mer, och hatet inom oss ökar. Hatet riktas mot den eller det vi uppfattar som annorlunda, och inte lika mycket värt som oss själva. Det rör sig oftast om hat baserat på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, politiska åsikter eller funktionsnedsättning.

Internets mörka sida

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, antingen likasinnade eller oliksinnade människor, om egentligen vad som helst.

Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och icke-anonymt i till exempel chattar mellan ”vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, diverse hemsidor såsom Flashback, ”hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider och Dispatch International. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot diskriminerade grupper. På Flashback är människor anonyma och kan uttrycka sig relativt fritt, vilket likasinnade aktörer utnyttjar för att trigga varandra, och näthatet blir allt starkare. På dessa sidor finner vi också de så kallade nättrollen, som ser sig som personer som ska ”röra om i grytan” och skapa kaos och diskussioner. Dessa näthatare dribblar med statistik, spyr fördomar och använder sig av uttalanden som inte stämmer med verkligheten. Detta gör man för att sprida hatet och för att förstärka känslan av vi och dom.

Sverigedemokraterna och andra grupperingar använder sig systematiskt av lojala så kallade fotsoldater, vilka har till uppgift att sprida hat och trigga igång diskussioner. Näthatet uttrycks i privata meddelanden eller på gruppsidor på Facebook, öppet på Twitter, Instagram, och i diverse forum och bloggar. Även folkvalda inom framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt näthat på exempelvis Twitter.

 

Mekanismer som styr näthataren

Det finns en rad mekanismer som ligger till grund för att människor näthatar. I grund och botten handlar det om en avsky gentemot den grupp av människor man riktar sitt hat mot. Avsikten med att näthata är, liksom i verkliga livet, att smutskasta, förminska, och förstärka uppfattningen om vi och dom, och framför allt att hota och skrämma. Människor som ägnar sig åt näthat har ofta dålig självinsikt, dålig självkänsla och identitetsproblem. Man har svårt att ta kritik. Näthataren har komplex över de brister de har som de upplever att andra inte har. Man väljer att förvränga sanningen och skapar sina egna regler för sitt beteende för att, i förhoppning, höja sin egen status eller sin egen självkänsla. Det kan få till följd att det blir högt i tak.

Många vågar inte bete sig så här i verkliga livet, på grund av rädsla eller på grund av att ens samhälleliga status inte tillåter det. Även okunskap, missnöje, empatilöshet, avundsjuka och grupptryck spelar viktiga roller i vad som skapar en näthatare. Dessa människor gömmer sig bakom en fasad, en trygg frizon, och har svårt att förstå vad deras agerande har för effekter.

Hat skapar klyftor. Näthatet ersätter, eller kompletterar, i stor utsträckning mobbning och trakasserier i verkliga livet. Det är enklare att kränka eller mobba en människa man inte ser, oavsett om man är anonym eller inte. Att anonymt uttrycka sitt hat mot redan diskriminerade grupper är ett fegt beteende. Det som är obehagligt är att vi inte vet vem som ägnar sig åt detta. De finns överallt omkring oss och kanske till och med i din närhet. Näthataren kan vara din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän. Det är dessutom en myt att det bara är män som näthatar. Det finns indikationer på att näthat är utbrett också bland kvinnor.

En drivande faktor för näthataren är att gruppen man angriper är ”svagare” än en själv. I själva verket anser jag att det är den som kränker eller hotar som är den svaga i sammanhanget. Min övertygelse är att alla näthatare inte är allt igenom fulla av hat, utan att det finns verktyg inom dem, som skapar möjligheter att ta sig ur sitt fega beteende. Alla har vi onda sidor, men förhoppningsvis är de goda sidorna i majoritet. Hos näthataren är balansen mellan ont och gott inte tillräckligt god.

Vikten av att anmäla

Det är positivt att antalet anmälningar ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på de eventuella konsekvenser det kan få. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir vittne till dem. Om det rör sig om anonymt hat hjälper det för stunden i alla fall, då till exempel Facebook-kontot, hemsidan eller bloggen ifråga kan stängas ner under utredningen. Om det rör sig om en icke-anonym person kan det ha mer långtgående effekt.

Näthat innefattas av lagar såsom diskrimineringslagen och skollagen. Även hatbrott är en rubricering som fångar upp näthat. Jag är medveten om att det är svårt att bevisa och fälla detta beteende, men att reagera är något vi alla bör göra. Vi ska vara på det klara med att det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera. För att detta ska upphöra är det viktigt att vi uppmärksammar, reagerar, tar skärmdumpar och anmäler. Anmälan gällande näthat görs i första hand till polisen, men man kan också vända sig till Diskrimineringsbyrån. Det viktiga är att vi anmäler. Det är vi skyldiga oss själva och det är vi skyldiga de utsatta.

Nätklimatet blir allt hårdare. Det är vårt ansvar att stoppa det. Det är obehagligt, svårt och kan kännas hopplöst. Men vi får aldrig sluta tro på att det går att finna förändring. Vi är alla skyldiga att stoppa hatet.

Det finns statistik på näthat. Där hittar man uppgifter om vem som näthatar, vem som utsätts för näthat, huruvida det görs i grupp eller av isolerade personer. Denna statistik är missvisande eftersom den inte fångar upp fall som inte anmäls, vilka utgör den största delen näthat. Det finns riktlinjer och lagar för vad som kallas ärekränkning och olaga hot. Det är bra. Men ur humanistisk synpunkt är dessa kriterier ganska ointressanta, eftersom uppfattningen av vad som är kränkande är subjektiv, och skiljer sig mellan människor.

Källa:

Diskrimineringsbyrån: Nätvaro

För den som är intresserad av statistik, om än icke tillförlitlig, över näthat kan läsa mer på

Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se.