Etikettarkiv: människosyn

Vilka mekanismer styr #näthat?

Hos alla människor finns en ond ådra, en vilja att skada. Det är en primitiv egenskap hos oss som blir starkare om den får näring, vilket leder till att vi vill skada ännu mer, och hatet inom oss ökar. Hatet riktas mot den eller det vi uppfattar som annorlunda, och inte lika mycket värt som oss själva. Det rör sig oftast om hat baserat på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, politiska åsikter eller funktionsnedsättning.

Internets mörka sida

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, antingen likasinnade eller oliksinnade människor, om egentligen vad som helst.

Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och icke-anonymt i till exempel chattar mellan ”vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, diverse hemsidor såsom Flashback, ”hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider och Dispatch International. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot diskriminerade grupper. På Flashback är människor anonyma och kan uttrycka sig relativt fritt, vilket likasinnade aktörer utnyttjar för att trigga varandra, och näthatet blir allt starkare. På dessa sidor finner vi också de så kallade nättrollen, som ser sig som personer som ska ”röra om i grytan” och skapa kaos och diskussioner. Dessa näthatare dribblar med statistik, spyr fördomar och använder sig av uttalanden som inte stämmer med verkligheten. Detta gör man för att sprida hatet och för att förstärka känslan av vi och dom.

Sverigedemokraterna och andra grupperingar använder sig systematiskt av lojala så kallade fotsoldater, vilka har till uppgift att sprida hat och trigga igång diskussioner. Näthatet uttrycks i privata meddelanden eller på gruppsidor på Facebook, öppet på Twitter, Instagram, och i diverse forum och bloggar. Även folkvalda inom framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt näthat på exempelvis Twitter.

 

Mekanismer som styr näthataren

Det finns en rad mekanismer som ligger till grund för att människor näthatar. I grund och botten handlar det om en avsky gentemot den grupp av människor man riktar sitt hat mot. Avsikten med att näthata är, liksom i verkliga livet, att smutskasta, förminska, och förstärka uppfattningen om vi och dom, och framför allt att hota och skrämma. Människor som ägnar sig åt näthat har ofta dålig självinsikt, dålig självkänsla och identitetsproblem. Man har svårt att ta kritik. Näthataren har komplex över de brister de har som de upplever att andra inte har. Man väljer att förvränga sanningen och skapar sina egna regler för sitt beteende för att, i förhoppning, höja sin egen status eller sin egen självkänsla. Det kan få till följd att det blir högt i tak.

Många vågar inte bete sig så här i verkliga livet, på grund av rädsla eller på grund av att ens samhälleliga status inte tillåter det. Även okunskap, missnöje, empatilöshet, avundsjuka och grupptryck spelar viktiga roller i vad som skapar en näthatare. Dessa människor gömmer sig bakom en fasad, en trygg frizon, och har svårt att förstå vad deras agerande har för effekter.

Hat skapar klyftor. Näthatet ersätter, eller kompletterar, i stor utsträckning mobbning och trakasserier i verkliga livet. Det är enklare att kränka eller mobba en människa man inte ser, oavsett om man är anonym eller inte. Att anonymt uttrycka sitt hat mot redan diskriminerade grupper är ett fegt beteende. Det som är obehagligt är att vi inte vet vem som ägnar sig åt detta. De finns överallt omkring oss och kanske till och med i din närhet. Näthataren kan vara din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän. Det är dessutom en myt att det bara är män som näthatar. Det finns indikationer på att näthat är utbrett också bland kvinnor.

En drivande faktor för näthataren är att gruppen man angriper är ”svagare” än en själv. I själva verket anser jag att det är den som kränker eller hotar som är den svaga i sammanhanget. Min övertygelse är att alla näthatare inte är allt igenom fulla av hat, utan att det finns verktyg inom dem, som skapar möjligheter att ta sig ur sitt fega beteende. Alla har vi onda sidor, men förhoppningsvis är de goda sidorna i majoritet. Hos näthataren är balansen mellan ont och gott inte tillräckligt god.

Vikten av att anmäla

Det är positivt att antalet anmälningar ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på de eventuella konsekvenser det kan få. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir vittne till dem. Om det rör sig om anonymt hat hjälper det för stunden i alla fall, då till exempel Facebook-kontot, hemsidan eller bloggen ifråga kan stängas ner under utredningen. Om det rör sig om en icke-anonym person kan det ha mer långtgående effekt.

Näthat innefattas av lagar såsom diskrimineringslagen och skollagen. Även hatbrott är en rubricering som fångar upp näthat. Jag är medveten om att det är svårt att bevisa och fälla detta beteende, men att reagera är något vi alla bör göra. Vi ska vara på det klara med att det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera. För att detta ska upphöra är det viktigt att vi uppmärksammar, reagerar, tar skärmdumpar och anmäler. Anmälan gällande näthat görs i första hand till polisen, men man kan också vända sig till Diskrimineringsbyrån. Det viktiga är att vi anmäler. Det är vi skyldiga oss själva och det är vi skyldiga de utsatta.

Nätklimatet blir allt hårdare. Det är vårt ansvar att stoppa det. Det är obehagligt, svårt och kan kännas hopplöst. Men vi får aldrig sluta tro på att det går att finna förändring. Vi är alla skyldiga att stoppa hatet.

Det finns statistik på näthat. Där hittar man uppgifter om vem som näthatar, vem som utsätts för näthat, huruvida det görs i grupp eller av isolerade personer. Denna statistik är missvisande eftersom den inte fångar upp fall som inte anmäls, vilka utgör den största delen näthat. Det finns riktlinjer och lagar för vad som kallas ärekränkning och olaga hot. Det är bra. Men ur humanistisk synpunkt är dessa kriterier ganska ointressanta, eftersom uppfattningen av vad som är kränkande är subjektiv, och skiljer sig mellan människor.

Källa:

Diskrimineringsbyrån: Nätvaro

För den som är intresserad av statistik, om än icke tillförlitlig, över näthat kan läsa mer på

Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se.

 

Tillsammans kan vi

Vi föds inte till en människosyn, vi föds inte till rasist, nazist, fascist, ”sverigevän” eller främlingsfientlig. Vi är alla ”sverigevänner”, fast vi har en annan syn än de som anammat ordet och gjort det till sitt.

►Milo► / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är slumpmässiga möten och händelser som formar individen – antingen till öppenhet och tolerans, eller till hat och misstänksamhet – i attityden mot dem man uppfattar som annorlunda eller mindre värda. Våra föräldrars påverkan är en viktig faktor för vilken människosyn vi får. Rollen som föredöme avspeglas i hur man talar med, agerar och informerar den personen som befinner sig i beroendeställning. Det finns också andra personer som har påverkan på hur unga människors människosyn formas. Det kan vara lärare, tränare, ledare men inte minst samhället har ett stort ansvar att upplysa om alla människors lika och unika värde.

Så ett förändringens frö

Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen. Denna rasism kan bemötas relativt enkelt, kanske inte så att personen som uttrycker åsikter som strider mot dina egna, eller är fördomsfulla, ändrar sin åsikt utan vidare, men att man kan så ett frö till förändring. Det är så vi måste se det, och därför är det nödvändigt att ifrågasätta och bemöta dessa uttryck. Det kan räcka med enkla frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om mod och civilkurage, att stå upp för alla människors lika värde. Det är obekvämt och ibland obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på dessa uttryck ger vi vårt samtycke.

Inte bara SD-sympatisörer

Vi ska vara på det klara med att rasister inte bara finns i Sverigedemokraterna och de som sympatiserar med dem. De finns även inom andra partier och sympatisörer. De finns bland oss, ibland är de tysta och ibland märks de. Människor som röstar på Sverigedemokraterna bör enligt mig betecknas som rasister, eftersom deras politik grundar sig på att människor ska indelas hierarkiskt utifrån bakgrund och religion. Men alla som röstar på Sverigedemokraterna är inte rasister. Deras partisympati har ofta sin orsak i okunskap, misstänksamhet och missnöje med den politik som nu är vår verklighet. Många av de som väljer Sverigedemokraterna kan påverkas. För att det ska bli möjligt måste fler av oss bidra – även om det gör ont.

Att artisten Timbuktu känner sig tvungen att visa upp sitt svenska pass och utbrista att han är svensk, att han är en av oss, är obehagligt men nödvändigt. Jag behöver inte visa upp mitt svenska pass. Orsaken till detta är att Timbuktus namn och hudfärg inte överensstämmer med vad många anser vara svenskt. Fast det är just vad de är. Vi har alla namn, bakgrund och hudfärg som är svenska. Detta är vårt Sverige, ett Sverige där alla är välkomna och är en del av vår gemenskap. Medeldistanslöperskan Abeba Aregawi är ett exempel på en människa som bemötts med mycket misstänksamhet, eftersom hon ”inte är svensk”. Hon är svensk nu, hon ville bli svensk och hon är välkommen att vara svensk, precis som alla andra är välkomna att bli en av oss. Komikern Soran Ismail har, i samband med den omtalade järnrörsskandalen, stått upp för sin och vår rätt till vårt land Sverige.

Alla kan dra sitt strå till stacken

Timbuktus och Soran Ismails mod och civilkurage är nödvändiga i vår strävan för ett öppensinnat Sverige, men det räcker inte. Vi måste bli fler. Därför är det nödvändigt att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, högt som lågt. Det är vi skyldiga oss själva. Det är vi skyldiga Sverige.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa får aldrig ses förlorad till främlingsfientlighet och hat, utan vi måste tro och hoppas att alla kan bryta och komma till en punkt då de inser att de har haft fel. Det är denna tro och detta hopp som gör att man aldrig får sluta kämpa och verka för ett fördomsfritt samhälle. Tillsammans kan vi. Vi får aldrig tystna.

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.

Myt: "Rasistskämt" är harmlösa

Det har väl hänt den bäste. Att sprida vidare något ”roligt”, även om det skulle kunna vara lite smårasistiskt? Inte för att man egentligen tror att det finns någon sanning i det (eller kanske lite, men kanske inte alla…), utan bara för att det kan ge ett gott skratt. Men vad är det du säger med din delning av dessa skämt/texter?

N1Ska vi ta och granska ett par ”skämt” och vad de innebär?

”Vad får man om man korsar en neger och en zigenare?
— Världens lataste tjuv.”

De fördomar som späs på (och är vad som är menat att göra ”skämtet” roligt) är stereotyperna om att afrikaner är lata och att zigenare är tjuvar. Hade inte dessa generaliseringar (en fördom som existerar för hela gruppen) funnits — och spätts på, så hade det inte funnits någon ”humor” i skämtet.

”Hur får man en neger att svälta ihjäl?
— Man gömmer bidraget under tvålen…”

Även här finns två föreställningar som späs på, nämligen att alla (generalisering) afrikaner lever på bidrag och att de inte tvättar sig.

”Vad är det för skillnad på en jude och en pizza?
— Pizzan skriker inte när man stoppar in den i ugnen.”

I detta ”skämt” är det förintelsen som görs till mindre viktig (bagatelliseras) genom att skämtaren jämför judar (alla som tillskriver sig den judiska tron) med pizzor. Där skillnaden endast märks när juden dödas genom att stoppas in i en ugn.

Jag väljer att inte länka till just den sida jag hittade detta på, men internet är nedlusat med liknande ”skämt” och lustigheter.

De som skriver dessa skämt är antagligen (om ni inte förstått det vid det här laget) väldigt rasistiska och/eller omogna. De personer som sedan delar dessa skämt vidare tillhör förmodligen inte den grupp som det skämtats om. Vanligtvis skickas inte heller den här typen av skämt till alla — utan bara bland de som inte inser att det kan vara rasistiskt, eller de som avsiktligt tror att de vinner på att förlöjliga eller kränka vissa människor. Sådana här kränkande texter sprids alltid mellan människor som tillhör en annan etnicitet än den det skämtas om, den lilla minoritet som verkar uppskatta ”det roliga” i att kränka hela folkgrupper.

Människor har under mycket lång tid gjort på detta sätt, för att få ”dem” (”de andra”) att verka som mindre värda människor, eller till och med djur. Slavhandel och förtryck är svårt att genomföra om de som utnyttjas eller förtrycks har samma värde som förtryckarna. Att skämta om ”de andra” är ett välbeprövat sätt att förminska andra människor för att kunna behandla dem respektlöst. Det är en del av maktmissbruket och en grundpelare i att kunna rättfärdiga ett maktmissbruk (de är mindre värda än vi, så vi kan behandla dem som vi vill).

Varje gång du, eller någon du känner, delar/berättar/sms:ar liknande saker så kan du försöka utläsa (som i exemplen över) vad det är som egentligen sägs, om vilka det sägs och vem det är som kan tänkas säga det? När skämten baseras på etnicitet så är det vanlig, okomplicerad rasism som ligger bakom, tro inget annat. Det finns inget genetiskt som gör afrikaner lata, zigenare till tjuvar, judar snåla etc. Det är påhitt och föreställningar som har skapats av andra människor, för att kunna ta eller upprätthålla makten över dessa — utan att riskera att få dåligt samvete… De andra är ju lite sämre än vad vi (den grupp just du och jag) tillhör.

Fler texter och åsikter från Andreas Meijer finns på hans blogg

Människovärde versus ekonomi

Det är bedrövligt att man ens kan komma på tanken att fråga sig vilka människor vi har råd att ha i vårt samhälle. Jag läste nyligen en debattartikel av Kent Revedal där han diskuterar debatten angående assistans för personer med funktionshinder, och där kostnaderna ställs mot människovärdet.

Det finns stora likheter i de diskussioner och samtal som förs om både personer med funktionshinder samt personer av utländskt ursprung (det vill säga; invandrare). På precis samma sätt likställer man ett större antal individer till en massa och placerar etiketter ovanpå dessa, så att man tryggt och säkert kan plantera dem i en ekonomisk kalkyl.

Snyggt och prydligt.

Mazzali:
MAZZALIARMADI.IT / Foter.com / CC BY-SA

Jag förstår viljan och behovet att vilja ha saker och ting, fysiska eller abstrakta, snyggt placerade i prydliga rader. Det känns tryggt. Men när man glömmer bort människan eller människorna som gömmer sig bakom de här siffrorna eller bokstäverna i en mapp på datorn eller en pärm i bokhyllan… då har man halkat av vägen och kommit ganska snett.

För om ni är intresserade av en hemlighet så kan jag berätta att alla siffror har en människa bakom sig. En enskild individ med ett alldeles eget namn, en egen identitet, egna föräldrar, syskon, kusiner, barn, make/maka, sina egna erfarenheter, kunskaper, sätt att se världen, kanske ur ett religiöst, politiskt, filosofiskt eller annat spännande perspektiv… det kan vi inte veta på förhand.

Det är bedrövligt att vi ska leva i ett samhälle som värderar siffror och prydlighet högre än människorna som bor i samhället självt. Likaså att vi alla ingår i en stor, grå massa av liv som på det stora hela ingen bryr sig om. Det är förskräckligt att vi inte ser längre än näsan räcker och normaliserar allt vi känner till, allt vi känner igen… resten är onaturligt på ett eller annat sätt, och stoppas därför ihop till en prydlig pappershög på ett prydligt skrivbord, in i en prydlig pärm i en prydlig bokhylla i ett prydligt kontor.

Min önskan är att alla främst respekterar varandra. Människor får ha olika åsikter. Men det vore fantastiskt om vi kunde ta och komma ihåg att vi alla trots allt är människor. Människor av kött och blod. Med önskningar och drömmar. Med familj och vänner. Ett liv. Ett liv värt mer än hudfärg, kultur, eventuella funktionshinder, religion…

Ett liv med outsägligt större värde än världens alla gemensamma resurser.

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden

Gästinlägg av Björn Skölving Mellangård

I SDs förra kommunikationsplan förbjöds uniformer

De senaste turerna kring Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling är upprörande men samtidigt inte särskilt förvånande, men visst är det märkligt att flera ställer sig upp och försvarar deras beteende? Om jag tänker mig Carl Bildt, Beatrice Ask och Anders Borg i samma situation så skulle jag tycka att det var ännu värre. Jag förväntar mig detta beteende från Sverigedemokrater, eftersom jag vet att SD är ett rasistiskt parti. Under Åkessons ledning är SD mästare på att maskera — eller snarare paketera — sitt budskap.

Åkessons kommunikationsplan är ett led i detta. I det förra dekretet som gick ut i SDs partitidning på 90-talet, så uppmanade man medlemmar att inte bära uniform på möten eftersom det inte såg bra ut, inte för att man tog avstånd från nazism och fascism. I kommunikationsplanen menar Åkesson att man ska kalla saker för deras rätta namn, att ”papperslösa” ska benämnas som ”någon som vistas i landet illegalt”, och att uttrycket ”utanförskap” är ett sätt att dölja problem som uppkommit genom invandring. Han kritiserar också att Sverigedemokrater kallas för främlingsfientliga trots att det sällan finns någon ”fientlighet”.

SDs andra kommunikationsplan talar om mer subtila ting än uniformer

Uttrycket ”invandringskritisk” är ett nysvenskt ord skapat av sverigedemokraterna. Almkvist, Ekeroth och Westling var mer än kritiska, de var fientliga den där tidiga morgonen på Kungsgatan. Åkesson vill att SD ska uttrycka sig korrekt och polerat, inte för att man tar avstånd från dessa extrema och människovidriga åsikter. Nyligen publicerades en debattartikel i DN av Henrik Arnstad som är historiker med inriktning på fascismen. Henrik slår fast att SD är ett nyfascistiskt parti med inspiration från andra fascistiska partier i Europa. SD var antisemitiska i början men idag så inkluderas svenska judar i nationen. Istället har hatet riktats mot muslimer, något som ivrigt eldats på av Ekeroth.

I SDs principprogram så diskuterar man synen på människan. De flesta moderna partier har antagit en humanistisk människosyn. Humanismen utgår från att människan är god i grunden. Den betonar den enskilda individens värde och en tro att människan vill utveckla och bilda sig. SD har en annan människosyn. SDs människosyn gör skillnad på människor och folkgrupper och delar in dem i fack och de menar att detta är en mer realistisk människosyn:

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.”

Detta citat från SDs syn på människan, som kan läsas på deras hemsida, är ett uttryck för rasideologi — men omskrivet och uppmjukat med ord som ”nedärvd essens” — istället för det negativt laddade ordet ”ras”.

Det är anmärkningsvärt att SD uppvisar denna syn på människan då den representerar en syn som försvann för decennier sedan. Att det skulle finnas en ”nedärvd essens” som gör att folkgrupper skiljer sig åt har ingen förankring i dagens kunskap om genetik eller psykologi. Miljön formar oss och vårt jag utvecklas och vi har alla möjlighet att bli konstruktiva, sociala individer. Med SDs resonemang borde adopterade barn vara i grunden eller i ”essensen” olika sina adoptivföräldrar och alltså ha helt andra förutsättningar att leva i ett svenskt samhälle. SDs människosyn representerar en modern form av rastänkande, polerat och fritt från de negativt laddade orden, men fortfarande med samma innebörd.

Björn Skölving Mellangård

Inte en överraskning

Gästkrönika av Markus Fridholm.

Jag önskar att det vore en överraskning att Erik Almqvist och Kent Ekeroth uppträtt hotfullt, beväpnat sig med järnrör, sagt till en svenskfödd man att det inte är hans land utan deras och kallat en tjej som protesterade för hora.

Det är det inte.

Jag har försökt samtala med sverigedemokrater, men upptäcker tyvärr alltför ofta att det stupar på en mycket grundläggande poäng… människosyn. Det är naturligtvis en generalisering och för att visa respekt för de som faktiskt försöker hålla isär äpplen och päron och vars grundläggande problem med den svenska invandringspolitiken inte har att göra med religion eller etnisk tillhörighet per se, så vill jag markera att det inte gäller alla.

Tyvärr gäller det för många och tyvärr för de mer moderata krafterna i Sverigedemokraterna, så har det med partiets rötter att göra. Det är ett förhållandevis ungt parti och ett som för inte alltför länge sedan accepterade mer eller mindre öppen rasism i de egna leden. Den ”nolltolerans” som nu är proklamerad, kan inte helt enkelt överbrygga detta och många av de som ”rättar in sig i leden” har alls inte bytt människosyn utan bara retorik.

Oavsett nuvarande politik, så har SD sina rötter i organisationer längst ut på den extrema nationalistiska kanten, sådana som BSS, NRP med flera. Saker har hänt, människor har förändrats, en utbrytning av de värsta extremisterna till Nationaldemokraterna har skett, men trots det finns det i partiets rötter och djupt lagrat i partileden en grundläggande inställning om att det är något fel på invandrarna som människor. Många har svårt att skilja på sak och person och det är inte alls ovanligt att se svår islamofobi, idéer som till exempel eurabia, termer såsom MENA eller varför inte oikofobi, vilka alla har gemensamt att de är misstänkliggörande eller pejorativa.

I ett sådant sammanhang är det inte alls svårt att föreställa sig en lagom berusad Erik Almqvist och Kent Ekeroth, som i glömska om att hålla masken kallar folk för babbe, babbe-lover, hora etcetera, som säger till en person född i Sverige att det inte är hans land, som knuffas eller för den delen beväpnar sig med järnrör i något slags pubertal regression. De har sina rötter i samma led av arga ungdomar som känner sig förfördelade, motarbetade av etablissemanget, bedragna och ägare av den enda sanningen.

Den egna frustrationen utmynnar i drömmar om en annan värld, som en slags missuppfattad Astrid Lindgrensk eller Carl Larssonsk pseudoidyll, en verklighet där hela staden springer som en man ner till hamnen för att det ryktas om att ”en neger har setts där”, höjden av exotism.

Det finns flera problem med den sorts socialkonservatism och nationalromantik som i mer eller mindre extremistisk form präglar Sverigedemokraternas partiled.

Dels leder den i värsta fall till en avhumanisering av det ”främmande”. Man glömmer lätt att det faktiskt är människor man pratar om, individer med människovärde, drömmar, förhoppningar, och en längtan efter trygghet och ett gott liv. Saker vi tar för självklara, men som är allt annat än just det.

Dels är det en falsk bild som utelämnar allt det som var oerhört mycket sämre förr än nu, liksom så ofta när klarsyn förmörkas av nostalgi.

Dels förträngs även det enkla faktum att vi lever i en global värld, där avstånden mellan ”här” och ”där” är kortare än någonsin. Vi kan helt enkelt inte strunta i vad som händer ”där”, för det påverkar oss omedelbart även ”här”. Alternativet är i så fall våld i syfte att hålla borta eller förgöra, något som provats många gånger genom historien utan att någonsin lösa några problem.

Men.

Det går att diskutera invandringspolitiken utan att falla i extremismens fälla. Det är kanske det som är själva kruxet. Själv är jag i och för sig av den fasta övertygelsen att det inte är invandringen som sådan som är själva problemet. Snarare är det vårt sätt att ta emot de som kommer och vår oförmåga att reda ut för oss själva vilka gränssättningar som vi kan och måste göra och vilka vi verkligen bör låta bli att göra.

Det kan dock diskuteras och måste nog diskuteras om vi inte skall lämna frågan till unga arga män och kvinnor som tar sin känsla av utanförskap och gör den till sin panache. Om de enda som håller frågan levande är de främlingsfientliga, så är det inte alls konstigt att vi har ett parti i riksdagen där två ledande företrädare blir tagna med händerna i den rasistiska syltburken.

Vi måste lösa problemet med integrationen, vi måste se till att vi inte bara bjuder in folk till ett liv i misär, vi kanske tar emot många men på det planet är vi bland de sämsta av alla.

Så hur kan vi prata om integration och invandring utan att hänfalla till extremer, utan att frånta någon deras människovärde, utan att se ner på andra kulturer, generalisera eller för den delen utan att väja för de problem som faktiskt finns? Det är verkligen en öppen fråga, men innan vi besvarat den så kommer vi få leva med att islamofober, xenofober, rena rasister och sentimentala nationalromantiker sätter agendan för samtalet.

/Markus Fridholm.

SD tycker INTE att alla är lika mycket värda

En bra artikel från den nu avsomnade bloggen Sd-bluffen om att Sverigedemokraterna ljuger när de säger att de inte är rasister.

SD säger att muslimer är ett hot, att invandringen är ett hot och att folk med visst ursprung skapar problem. Senast hade jag en diskussion med Lars Rosén från Sverigedemokraterna i Kalmar, men deras politiker och sympatisörer argumenterar mycket ofta på liknande sätt.

Men jag menar att de visst argumenterar för ren rasism, de säger faktiskt indirekt att människor har olika värde och de säger inte sanningen. Diskussionen om problemen finns i alla riksdagspartierna, men man kan inte – man får inte – argumentera på det sätt som SD gör, eftersom de klumpar ihop människor bara på grund av vilken Gud de tror på eller var de är födda. Det är inte ok!

Att säga att muslimer är ett hot, att peka ut att områden har problem på grund av att det bor fler människor av en viss religion där är att blunda för klassproblematiken och istället försöka rikta ljuset mot något som i själva verket saknar betydelse. Det är inte vilken hudfärg eller härkomst eller religion folk har som gör att det blir problem. Det är att klyftorna mellan fattiga och rika växer som är problemet. Och det måste vi göra något åt!

Att dessa områden har lägre boendestandard, att det satsas mindre pengar där, att människor som bor där i högre utsträckning blir diskriminerade i samhället på olika sätt, att vissa kommuner måste ta emot jättemånga helt nyanlända och vissa kommuner inte satsar en krona på språkutbildning och arbetsmarknadsinsater är viktiga faktorer för att det är snedvridet i samhället. Om alla kommuner tog lika mycket ansvar så skulle många människor kunna få ett jobb mycket fortare efter att de kommit hit.

Vet ni att bland de Irakier som kommer till Sverige så är det 40% som har en akademisk utbildning, ytterligare 20% som har en gedigen yrkesutbildning och ytterligare 20% som har minst gymnasieutbildning? Det betyder att dessa människor har en mycket högre utbildningsnivå än snittet i Sverige. Det finns ingenjörer, läkare, snickare och barnskötare som inte får jobba alls, eller som får jobba inom restaurang eller liknande. Det skulle spara oss enorma pengar om dessa människor bara kunde få jobba som det de är. Vet du hur mycket pengar Sverige lägger på utbildning? Och så kommer det människor som vi inte betalat en enda krona för deras utbildning som ofta inte vill något hellre än att jobba och betala skatt, eftersom de inte kan göra det i sitt hemland på grund av krig och förföljelse, jag tycker att det bara är att tacka och ta emot!

Att SD arbetar för att svartmåla alla muslimer, oavsett hur mycket de arbetar för förståelse, för att minska våldet i samhället, för att främja Sverige i världen och så vidare är så grymt orättvist. Det finns mängder av människor, blonda, ateister, brunhåriga, kristna, personer med mörk hud, svart hår och muslimer som jobbar stenhårt för att förbättra vårt gemensamma samhälle. Att SD då vill klumpa ihop några av dessa i en grupp och säga att de är problem – oavsett vad de gör, oavsett hur de är, oavsett vad de tycker – det är samma sak som att säga att människor inte har samma värde.

Att bara säga att ”alla människor har lika värde” räcker inte, man måste prata så hela tiden. Man kan inte först säga att alla har lika värde och sen i nästa mening säga att alla muslimer är fel – hur, vad och vem de än är, för då har man inte tagit hänsyn till individen, då visar man inte respekt för människors olikheter och likheter.
Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna (författat av Bjereld, sammanfattat av Dalman Eek):

– Gör inte SD till en politisk stridsfråga mellan blocken.

– Lyft inte upp högerpopulistiska frågor på agendan. Vare sig du är mot eller för. Jobbigt för högern, och ibland ännu jobbigare för vänstern som gärna tar för sej av möjligheten till en enkel rallarsving.

– Ta debatten med högerpopulisterna i de forum de redan vunnit insteg i. Och då på ett sakligt och relevant sätt. Maud Olofsson i TV-soffa med Jimmie Åkesson var till exempel helgalet.

– Bemöt inte högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser i förväg. Det stärker deras ”vi mot eliten”-bild.

Skriven av Anna Ardin, publicerad på Sd-bluffen.