Etikettarkiv: rasim

Affärsvärldens vit makt-retorik

Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.

Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.

Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.

Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.

Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.

Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.

Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.

15766912027_ab7a7f63c7_b
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.

Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.

Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.

Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.

Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.

Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.

I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.

Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.

När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.

===

Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.

Politifonen svarar Jimmie Åkesson

Gästinlägg från Politifonen

Jimpyå

Jimmie Åkesson, Foto: Alexander Donka

Den 13 jan 2014 publicerade Expressen en artikel av Jimmie Åkesson, som en del i en självkritisk artikelserie där skribenter lämnas utrymme till att kritisera dem för att främja demokratiska värderingar. Det tycker vi är positivt. Men det är i princip den enda ros vi kommer ge dem i den här artikeln, för vi tänkte samtidigt utnyttja den till att dels bemöta Jimmie Åkessons artikel, men också rikta kritik mot Expressen och massmedierna i övrigt.

Jimmie Åkesson skriver att han:

…tror att Sveriges nyhetskonsumenter, i likhet med mig, förväntar sig och accepterar att journalisters och redaktioners egna politiska åsikter återspeglas på ledarsidor (däremot kanske de, i likhet med mig, ställer sig lite frågande till hur konstruktivt det är för samtalsklimatet att Expressens ledarredaktion har en attityd till sina meningsmotståndare som medför att man beskriver kritik av massinvandringen som ”en mental sjukdom” och SD som ett “ondsint” parti bestående av “en hoper hatiska självömkande män” med mera).

Vi sträcker oss till att hålla med här. Har Expressen släppt igenom sådana artiklar på sin ledarsida, är det en fråga om värdeladdad journalistik, som enkelt skulle kunna uttryckas på bättre sätt. Hade Politifonens redaktion arbetat för Expressen, skulle vi ha släppt allt det där om järnrör, slutat omtala dem som självömkande män och liknande, för det var gårdagens samtalsämne.

Den som är hågad kan följa upp Åkessons citat och finna att det han beskriver som kritik av “massinvandringen” i själva verket är ett resonemang om “att gnälla på invandrare” i anslutning till en skildring av en rasistisk “skitsnackarkultur”. Det är skribenten PM Nilssons personliga erfarenheter av ett politiskt klimat i södra Sverige.

Det är intressant att Åkesson helt öppet refererar till PM Nilssons beskrivning av rasistiskt ljugande och ryktesspridande som “kritik av massinvandringen”, vän av ordning blir så att säga tvungen att anta att det är samma enkla omskrivning även i andra fall där hans parti använder uttrycket. Att ledarartikeln är från 2006 tål att noteras, liksom att den är undertecknad av Nilsson och alltså inte är den politiska redaktionella produkt Åkesson insinuerar att han hänvisar till.

Från november 2013 är den andra artikeln han citerar ur. Den är också skriven av en person ur Expressens ledarredaktion, men inte heller den är ledarredaktionens, utan är publicerad som ett blogginlägg på ledar- och debattredaktionernas Opinionsbloggen. Värt att notera är att Åkesson ger en felaktig bild av vad som kallas för ondsint, det som avses i artikeln är det vi- och dom-tänkande som SD är känt för, inte partiet.

Vad som kvalificeras som hatiskt är svårt att avgöra utan att utgå från någon enskilds uppfattning, däremot framstår det som helt korrekt att SD i stor utsträckning är ett parti av och för självömkande män. Åkesson gör i sin artikel tämligen klart att han väldigt gärna använder massmedialt utrymme till just självömkan och beklagande.

Det ständigt påtalade offerkofteriet är också en uttjatad argumentering, och det är en infallsvinkel som Åkesson, hans partikamrater och den sverigedemokratiska gräsrotsrörelsen lärt sig att tackla genom den etablerade bilden av dem som en politisk underdog och slagpåse. De klär sig i den kostymen och därur kraftsamlar de och konsoliderar hela sin rörelse. Som Karim Jebari nyligen skrev, kapitaliserar antifragila grupperingar som Sverigedemokraterna på trauman:

Sverigedemokraterna tycks hysa samma typ av antifragilitet. Jag är inte den enda som blev förvånad när SD:s opinionssiffror steg efter järnrörsskandalen. Den storm av negativ publicitet som incidenten väckte fick SD att, likt hydran, växa två huvuden för varje avhugget. Men antifragila ting är inte osårbara….

Så var finner vi deras mistilteinDen frågan är egentligen väldigt enkel att besvara och det är en infallsvinkel som media har valt att ignorera, förmodligen på grund av okunskap eller lättja, för någonstans måste det väl finnas en chefredaktör eller grävande journalist som analyserat Sverigedemokraternas människorättsvidriga politiska ambitioner gentemot asyl- och skyddsrätt?

I rapporten från maktens rätt – till rättens makt redogörs i stor detalj för vilka människorättskränkningar och indirekta krav på lämnande av Förenta Nationerna och Europarådet som Sverigedemokraterna faktiskt står för. Grundläggande i folkrättens skydd av mänskliga rättigheter är vad som kallas för likabehandling, alltså icke-diskriminering eller som det ibland uttrycks: alla människors lika värde.

När SD i sina politiska program eller i riksdagsmotioner uttrycker att de vill ha särregler för flyktingar avseende socialförsäkringar och annan offentlig förvaltning menar de i princip att Sverige bör frånträda flyktingkonventionen, FN-samarbetet och Europarådet. Med upprättandet av Europeiska Unionens stadga om mänskliga rättigheter blir antagligen också EU en organisation som sverigedemokratisk politik är oförenlig med, deras uttryckliga EU-fientlighet å sido.

Betydelsen av Europakonventionen för svensk rättsutveckling och skyddet av mänskliga rättigheter kan knappast underskattas. Konventionen är svensk lag och vi är bundna av den rättspraxis som Europadomstolen producerar. Det är något som fått stor betydelse för hur de nationella domstolarna bedömer fall som rör grundläggande fri- och rättigheter. Bland annat avgjordes pastor Green-målet med hänvisning till Europadomstolens tolkning av vad som får vara ett straffbart yttrande.

Även SD:s förslag om att sätta en nominell gräns för flyktingmottagande är antagligen i strid med likabehandlingsprincipen. Genom att sätta en numerär gräns för hur många som får söka asyl uppstår en uttrycklig diskriminering. Motsvarande gäller också för de mer eller mindre formaliserade förslag på stopp för immigration från vissa länder eller områden som kommit från SD:s håll, där udden varit riktad mot Mellanöstern och Nordafrika.

De har också motionerat i riksdagen om att frihetsberöva de som söker uppehållstillstånd, något som antagligen vore i strid med Europakonventionens regler för när en stat får inskränka individers rörelsefrihet.

Enligt vår mening bör således brännpunkten förskjutas. Men det gäller att hitta vettiga angreppsvektorer och journalistiska vinklingar. Det ska inte frasmakas i frågor som uppenbarligen intensifierar deras självupplevda, av media förstärkta, position som en underdog. Sverigedemokraterna har 10% av väljarkåren och är ett riksdagsparti sedan 2010. Det är dags för media att på allvar granska deras antidemokratiska och människorättsvidriga ideologi och politiska program.

Åkesson och hans parti bör granskas och kritiseras på samma sätt som media granskar och kritiserar andra grupperingar, i synnerhet sådana som har planer på att få Sverige att frånträda människorättstraktater och förkastar demokratins fundamenta.

Däri ligger Sverigedemokraternas baldersmistel.

/Bruce Stålnacke & Elwa Ninpo
Gästinlägg från Politifonen