Etikettarkiv: europa

Den blåa gravkammaren

De behöver inget annat utom fastmark under fötterna.

Många själar har redan nått havsbotten och stannat kvar i en evighets sökande efter marken att stå på.

Där någonstans, bland barnkroppar som vågorna tar till stränder, letar vi efter vår medmänsklighet som kunde ha räddat åtminstone en av dem.

En  som hade samma kläder och liknande skor som våra egna barn.

En som var lika busig, lekfull och nyfiken som pojken nere på gården.

En som kunde sitta i samma klassrum och med nyfikenhet lyssna om dinosaurierna.

En som vi kunde se springandes på rutschkanor på ett lekland.

Alla är livlösa kroppar som vågorna tar till stranden, som för att fråga oss om var vår medmänsklighet tog vägen.

I sitt inre gömmer den blåa gravkammaren människornas vilja att bli en av oss, att nå marken som vi står på, att få en ny chans att börja om.

Var ska man annars ta vägen?

Vänta kvar tills kroppen blir sönderslagen i bitar av bomber som aldrig slutar falla?

Att svälta ihjäl i ruinerna… Eller att ta chansen och åka över den stora djupa blåa gravkammaren?

Du kommer aldrig att kyssa fastmarken du står på, oavsett hur patriotisk du vill hävda att du är.

Men de människorna… De skulle göra det.

Det hela handlar om att nå fastmark.

Marken som vi trampar på dagligen, med arroganta och högmodiga steg.

Marken som vi är herrar på.

Marken som vi tror att enbart vi själva har rätt till att lämna våra fotspår på.

Kommer vi verkligen att ha det bättre genom att byta TV-kanal och titta på ”Farmen” istället, medan alla dessa livlösa människor på stranden ligger i sin eviga tystnad med en enda fråga till oss:

”Var tog vår medmänsklighet vägen?”

Är det verkligen livet utan medmänsklighet som vi väljer?

Fastmark.

Det hela handlar om att nå fastmark, att bli med oss, att utvecklas tillsammans och att få en ny chans.

Var ödmjuk och snäll mot varje sten du trampar på.

Du är inte de stenarnas herre!

Att födas i Europa är inget val vi gjorde.

Ta dina steg med ödmjukhet… Även vår mark kan rämna och skaka under fötterna.

Det är möjligt, åtminstone med tanke på Antarktis som smälter.

Kanske du och jag en dag blir tvungna att simma över oceanen för att nå fastmark.

Om inte vi, kanske våra barn… Eller barnbarn.

Vem kan garantera oss att det aldrig kommer att ske?

Våra riksdagspolitiker som idag har beslutat att vi ska leva utan medmänsklighet?

Även dem kan du se då i en gummibåt mot flera meter höga havsvågor.

Skrik inte då om mänskliga rättigheter och din självklara rätt till att existera!

/Ida Dzanovic

Ondskan kan komma tillbaka

För 71 år sedan kapitulerade Nazityskland. Efter år av krig kom äntligen freden till Europa. Även Sverige, som på ingalunda sätt drabbades överhuvudtaget av krigets fasor, firade freden med konfettikast över Stockholms gator. Uttrycket ”aldrig mer” yttrades ur människors läppar. Men vi får aldrig tro att rasistiska totalitära krafter för evigt är utsuddade.

När jag läste Psykologi A under tredje året i gymnasiet fick min klass se den tyska filmen Die Welle*, där en lärare utför ett experiment på en skolklass som går för långt. Till en början frågar han om något i stil med Tredje Riket kan återvända till samhället, varav eleverna skakar på huvudet och bestämt hävdar att vi minsann är såpass vaccinerade mot diktatur och förtryck att det aldrig kommer hända igen. Men så sker experimentet, som går för långt. Klassen fattar till slut att det är lätt att återskapa diktatur.

Även om det mesta blir bättre i världen nu, går utvecklingen bakåt i vissa länder. Ett klockrent exempel på det är Ryssland, vars demokratiseringsprocess som kännetecknades under 1990-­talet
gått i graven. Landet styrs av en totalitär rasistisk regim med grovt islamofoba tendenser, som får landets minoriteter (speciellt oss tatarer) att falla ner på knä.

Till och med inom EU gror liknande auktoritära utvecklingar fram. Ungern är ett exempel sedan ett antal år tillbaka, och sedan i höstas ser vi liknande ske i Polen. Det finns dock de som aldrig tar demokratin för given, som demonstrerar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Under senaste helgen, i Warszawa, gick 240 000 medborgare man ur huse för att protestera mot den nuvarande
polska regeringen.

Även om det i Sverige inte är lika illa ställt skedde något mirakulöst när 300 militanta nazister från Nordiska Motståndsrörelsen trodde sig ha ensamrätt till Borlänges gator på självaste 1 maj. En ensam kvinna, min väninna Tess Asplund, stod framför dem. Hon framförde en icke-våldsprotest genom att hålla upp en knuten näve för allas lika värde, något Nordiska Motståndsrörelsen föraktar.

Foto: David Lagerlöf/Expressen
Foto: David Löfgren/Expressen

Hennes gest blev fångad på ett foto, som blev så pass viralt att hennes kamp nu är ett med världen. Men det räcker verkligen inte med att Tess Asplund står där ensam för att bekämpa totalitära krafter. Fotot må vara en symbol, men vi andra måste rycka in. Man får aldrig glömma att

Nordiska Motståndsrörelsen är ett gäng våldsbejakande förintelseförnekare som öppet hyllar Adolf Hitler och som enbart på grund av ursprung vill kasta ut sådana som mig och Tess från landet med huvudet före. De föraktar demokrati, och eftersträvar något i stil med det Nordkorea pysslar med, det vill säga etnisk homogenitet och noll invandring.

Visst var det fint att freden till slut kom i maj 1945, men det är vår förbannade plikt att upprätthålla freden, demokratin och allas lika värde. Låt bilden på Tess Asplund sjunka in som en lärdom. För det är få saker som har betytt så mycket för samhället som individens rätt att få vara sig själv. Vad än nazisterna och andra totalitära eller auktoritära makter försöker pådyvla oss.

Redaktörens anmärkningar

*Die Welle är en tysk version av en amerikansk TV-film ifrån 1981 som kan ses här 

Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

Kan man jämföra med nazismen?

”Jämför inte med nazismen”. Detta hör man ofta när någon jämför något med det nazisterna sa eller gjorde. Vare sig det gäller flyktingpolitik eller massmord eller rasism. Ibland med tillägget ”du förringar Förintelsen”. Men hur är det med den saken? Kan man jämföra politiska skeenden med nazismen, och bör man kanske till och med göra så?

Det här med jämförelser är inte lätt. Om man läser tyska judiska tidningar från 1920-talet ser man att det fanns några sionister som varnade för nazismens frammarsch. De sa att om inte nazisterna stoppas kommer det att bli pogromer liknande dem i Östeuropa eller kanske till och med liknande de som skett mot armenierna i Turkiet.

De fick mothugg. Ni vet: ropa inte ”vargen kommer”… Det ansågs både vanvördigt och fel att jämföra något som kunde ske framöver i det fredliga, liberala Tyskland med det horribla som skedde judar i östra Europa.

De gjorde en ”Godwin” skulle vi kanske sagt idag.

Nazismen

Idag är det många som anser att man inte kan eller bör jämföra nazismen och förintelsen med dagens politiska fenomen. Eller som anser att man inte kan jämföra det med andra politiska skeenden.

”Jämför inte dagens behandling av flyktingar med nazismen.”
”Jämför inte nazisternas dödande av ryssar med förintelsen av judar.”
”Jämför inte islamhatet med nazisternas judehat.”

”Jämför inte folkmordet i X med förintelsens massmord på judar”.

Etc, etc, etc…

Men hur korrekt är detta? Kan man inte visa likheter mellan historiska skeenden för att varna för saker som sker idag så gör man ju samma misstag som när man häcklade de som varnade för nazismen på 1920-talet, och med exakt samma sorts argument.

Förhistorien

Nazismen hade en förhistoria.

På 1930-talet var inte den nazistiska terrorregimen nämnvärt värre än andra terrorregimer i världen. Nazisternas massutrotning kom inte igång på allvar förrän 1939 då man både började mörda judar och romer och drog igång förintelsen av personer med funktionsnedsättningar. Men några år innan, 1936-1937 t ex pågick massutrotningen i Sovjet. Miljontals människor strök med. Diktatorer lite varstans i världen utrotade både politiska motståndare och folk av fel ”ras”.

Kemalister i Turkiet, japaner i Kina, kineser i Kina, kommunister, fascister och konservativa av olika slag (Franco!) och kolonialismens diktaturer i kolonierna. Det finns många exempel. Fram till den industriella massutrotningen drog igång var inte nazisterna värre än andra massmördande regimer.

Men det fanns personer som på 30-talet varnade för nazismen och sa att de riskerade att bli lika vidriga som till exempel Stalins kommunistiska terror, eller värre.

Innan de kom till makten var nazisterna en sekt som ville avskaffa demokratin och spred en massa hat och som hade kontakt med mördare. Men sekten bedrev också en massa politisk propaganda på ett mer ”respektabelt” sätt. Delar av nazismen var inte ens nära att mörda någon. Deras idéer massmordiska. De var s k skrivbordsmördare. Och går man riktigt långt tillbaka var nazisterna så få och obetydliga som rörelse att de inte hade dödat en enda människa.

Och samtidigt som nazismen växte fanns många andra liknande rörelser i Tyskland med ungefär samma vanvettiga innehåll. Exempel på detta var blåskjortorna i Pan Europarörelsen, det Tyska nationella Folkpartiet, och Organisation Konsul, vars medlemmar mördade utrikesministern Walther Rathenau.

Hur kan man se på en rörelse som inte har mördat en enda människa att de bär med sig idéer och metoder som kan leda till massmord?

Hur kan man se att idéer riksdagsmän har som inte ännu kommit till makten, kan leda till massmord? Och när de tagit makten?

20111130_SwastikaSickle-300x300

Det handlar om att lära av historien och studera massmördares väg till makten. Där finns massor att jämföra med de mest skilda politiska rörelser. Vi inte bara kan utan också BÖR jämföra dagens politiska rörelser med sådant som nazismen, kommunismen och andra sekter, INNAN de dragit igång sina massmord.

Det var ju då man hade chansen att stoppa dem, innan de börjat massmörda. Det är poängen.

Och samma möjlighet har man att stoppa dagens sekter som riskerar att bli lika vidriga som Sovjets kommunister eller Tysklands nazister.

Flyktingpolitiken

Samma sak med flyktingpolitiken. Det finns MÄNGDER av likheter mellan dagens flyktingpolitik och behandlingen av de flyende  judarna och romerna på 1930-talet.

På 1930-talet var inte den nazistiska regimen värre än sådant som t ex Syriens regim idag. Syriska regimen har mördat långt fler civila än nazisterna gjorde på under fram tills andra världskriget startade.

Flyktingar behandlades också på samma teknokratiska sätt som idag och mötte ungefär liknande hatretorik. Fast då var det judarna som var faran, och ”judefieringen av Sverige”, idag muslimerna och den s k ”islamiseringen av Sverige”.

Omvärlden tog emot en hel del judar, men tyvärr alltför få. Försöken att rädda judar hejdades av retorik om bristande resurser och sådant i Europa och USA. Folk försökte fly till säkerheten medan världens ledare möttes och stängde gränser.

En direkt likhet är retoriken om att flyktingar som flyr ekonomisk nöd är lyxflyktingar och inte ”äkta” asylsökande. Samma sak sa man om judarna på 1930-talet. Då var nämligen inte religiös förföljelse ett giltigt asylskäl. I Sveriges riksdag stod man och sa att reglerna om asyl inte täckte det judarna var utsatta för eftersom judarna ”inte var politiska flyktingar”. Definitionerna av begreppet asyl har varierat med tiden och har ofta använts för att stoppa flyende människor.

Trots detta tog man emot en del i väst. Men debatten är avslöjande.

De flyende romerna, homosexuella och funktionsnedsatta från naziregimen på 1930-talet hör man inte talas om. Ingen tog emot dem. De fanns inte som flyktingar för de ansågs inte vara det. De hade inte legitima asylskäl, sa man. Det skulle ansetts som vanvett att ta emot flyende med cerebral pares (CP) eller homosexuella till exempel. En del funktionsnedsatta  och romer försökte fly men avvisades vid gränserna.

Förintelsen

Den nazistiska industriella Förintelsen av judar i koncentrationsläger är svår att likställa med andra massmord genom historien. Men den går att jämföras, genom att Förintelsen har en förhistoria, som jag skrev ovan.

Men det var ”bara” hälften av judarna som massmördades industriellt, ca 3 miljoner brukar anges. De andra 3,5 miljonerna sköts till döds eller mördades av nazisterna genom misshandel, genom sänkt levnadsstandard, genom att beröva dem vård, genom att sprida sjukdomar, eller genom utsvältning. Genom sänkt levnadsstandard. Den delen av förintelsen går direkt att jämföra med liknande händelser i historien.

polen2Dessutom var det inte bara judar som var offer för Förintelsen. Romer och personer med funktionsnedsättningar förintades också i nazisternas förintelseprogram och massmorden på ryssar ingick i förstadiet till en förintelse som skulle äga rum även på dem.

Man kan direkt jämföra Förintelsen av de 3,5-4 miljoner judarna, romerna och funktionshindrade utanför koncentrationsläger och gaskamrar, med de massmord som pågick 1941 till 1945 på ryssar och ukrainare. Hur många civila ryssar som massmördades är osäkert. Det brukar sägas 10 miljoner. De båda grupperna dödades på direkt order från Hitler själv (dokumenten har bevarats) på ett utstuderat vidrigt sätt. Man sänkte levnadsstandarden. Man klumpade ihop folk. Man tog ifrån dem mat och hälsovård. Och man dödade massor av dem för hand.

Exakt de metoderna är klassiska metoder som alla massmördare använt: kung Leopold i Belgien, turkarna i Armenien, britterna i Indien, Mao i Kina, Pol Pot i Kambodja, Rwandas massmördare, massmorden i Kongo/Zaire sen 1990-talet, Stalin och Lenin i Sovjet, Srebrenica, etc, etc.

Givetvis kan man jämföra allt detta med nazisternas hantering av judarna i de massmord som skedde utanför koncentrationslägren och gaskamrarna.

Så kort och gott. Givetvis ”får” man jämföra med nazismens illdåd. Jag skulle säga att man BÖR göra det. Vi vill ju lära av historien och undvika framtida massmord. Framtida massmördare kommer att använda liknande metoder som nazisterna på sin väg till makten, men de kommer inte att se ut som nazisterna på 1930-talet. 

Terminologi – nationalism (del 1)

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.

Detta är den första delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver nationalismen ur ett historiskt perspektiv. Den andra delen reder ut begreppet nationalism.

Det råder delade meningar hos forskare om huruvida nationalismen är en ny, eller gammal, företeelse. På 1240-talet formades i akademiska kretsar, bl a på universitetet Sorbonne i Paris, och på University of Oxford, vad studenterna valde att benämna ”nationer” (från latinets ”natio”; födelse, folk). Nationstillhörigheten baserades på varifrån studenten hade sitt ursprung. På Sorbonne fanns fyra nationer; den franska, den picardiska, den normandiska och den engelska. På University of Oxford delades studenterna upp i nationerna ”North” och ”South”.

Sorbonne_DSC09369
Université de Paris-Sorbonne

1725 uttrycktes benämningen i titeln på en bok av den italienske författaren Giambattista Vico, och det var vid denna tid som idén om nationen började formas. Hittills hade det mest handlat om byar och furstendömen, och folket var knutet till en lokal auktoritet, en lokal storman. Många var inte medvetna om vilket rike man egentligen tillhörde. Det fanns en tydlig skillnad mellan makt och folk. Vid denna tid kunde ett landområde, pga krig, inlemmas i ett annat. För de flesta spelade tillhörigheten ingen roll, det fanns varken värnplikt eller rösträtt. Man betalade skatt till den som efterfrågade, men mer än så var det inte.

Sekulariseringen, och den medföljande medvetenheten om att samhällen snarare var en naturlig företeelse än en gudomlig, bidrog till en förståelse av att människor ingår i en historisk, naturlig, utveckling.

En del hävdar att nationalismen, relativt sett, är ny och uppstod i slutet av 1700-talet i samband med franska revolutionen (1789-1799) och Napoleonkrigen (1799-1815). Det finns andra som hävdar att företeelsen har funnits tidigare, även om benämningen inte existerade. Revolutionen och Napoleonkrigen medförde att det nationalistiska tankegodset växte fram. Hotet från Frankrike skapade ett behov av att stärka den nationella identiteten i andra delar av Europa. Nationalismen kom sedermera att göra sitt avtryck i först och främst liberalismen, och senare även i konservatismen.

Med tiden kom nationalismen att prägla människors enade medvetenhet i vissa områden. Ett exempel på sådana områden är den grekiska halvön, där man strävade efter frihet gentemot vad man såg som en främmande, hotfull makt. Ett annat exempel är Italien, där man, mot bakgrund av att man ansåg att man tillhörde samma folk, verkade för att ena självstyrande områden till en nationalstat.

1772679352_1399296809856_scaled

Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget

Det fransk-tyska kriget (1870-71) om landområdet Alsace-Lorraine (på franska), eller Elsass-Lothringen (på tyska), handlade i stora stycken om nationstillhörighet. Det var vid denna tidpunkten som idén om nationalstater började växa. Vid sekelskiftet kunde man se hur nationsmodellerna målades upp av dåtida massmedier. Modellerna symboliserades alltid av djur; den ryska björnen eller det brittiska lejonet.

I Sverige fanns vid denna tidpunkt en tydlig nationalistisk medvetenhet. En bidragande orsak till att den svensk-norska unionen upplöstes 1905 är nationalismen.

Vid denna tid var det stor oro i Europas sista multinationella rike, Österrike-Ungern, och nationalismen mellan serber och slovener bidrog starkt till första världskrigets utbrott. Första världskriget (1914-18) handlade mycket om kampen mellan nationer. Striderna ägde rum mellan bönder som tidigare knappt hade haft en bild av vilken nation de tillhörde. Vid krigets slut hade de överlevande en annan bild, den nationella tillhörigheten var nu en viktig del av identiteten. Nationalismen var vid denna tidpunkt allenarådande i Europa. Också i Sverige fanns en tydlig nationalistisk medvetenhet i samhället.

Enligt Anne Knudsen, dansk doktor i antropologi, och en av Nordens främsta på nationalism, påverkade första världskriget på så sätt att den nationalistiska medvetenheten spreds till andra delar av världen. De krigande makterna hämtade soldater från sina kolonier, exempelvis från Vietnam till Frankrike och från Indien till England.

Under första världskriget grodde en mikronationalism hos soldater som inte riktigt kände sig som en del av den nation de stred för, läs bretagnare och korsikaner stridandes för fransmännen, och walesare som stred för britterna. Mot bakgrund av att de hade ett annat språk och kultur valde en del att lämna kriget och resa hem igen.

Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget spelar viktiga roller i nationalismens historia. Den nationalistiska medvetenheten som tagit form under denna epok bidrar, i högsta grad, till hur följande period i världshistorien kommer att se ut.

Motargument kommer, vid senare tillfälle, att publicera en artikel som tar vid där denna del av Terminologi – nationalism tar slut, dvs mellankrigstiden (1918-1939).

Denna artikel belyser den, som vi uppfattar det, nödvändiga historiska beskrivningen av nationalismen, och är tänkt som ett komplement till den andra delen, som reder ut begreppet nationalism.

Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:

Det där med gräns och nation är inte så hugget i sten…

Tänk på vad du säger (gästinlägg av en avhoppad nationalist)

Kritik mot EU-medlemsavgiften?

Det finns många SD-politiker och SD-anhängare som gnäller över att Sverige betalar en för hög medlemsavgift till EU – och att den ökar katastrofalt mycket och fort. De kritiserar det mesta med vårt EU-medlemskap i första hand med detta argument: det kostar för mycket.


(se första 2 minuterna av detta långa tal)

FAKTA: när Sverige förhandlade om alla detaljer i sitt EU-medlemsskap så blev överenskommelsen så att avgiften till en början skulle vara rabatterad, men att den rabatten långsamt fasas ut, till att en dag betala en full medlemsavgift, efter år 2013.

Sveriges, och alla andra medlemsländers, EU-avgift står i proportion till respektive lands ekonomi, den så kallade Bruttonationalinkomsten, BNI. Sveriges statskassa har varit en av EU:s, relativt sett, sundaste och solidaste under de senaste årens finanskris. Hos EU-upplysningen kan vi utläsa hur mycket Sverige betalar och hur mycket Sverige får tillbaka.

MYTEN har sett ut så här:

KentEkerothAvatarDet som EU-kritiker klagar över – att vår medlemsavgift ökar katastrofalt mycket och fort – det är en grov missuppfattning. Att Sverige är ett av de länder som betalar högst avgift är också en överdrift – som bland annat riksdagsledamot Kent Ekeroth har missförstått. De korrekta siffrorna, som Ekeroth dribblar med, över Sveriges del i EU:s budget kan hittas här.

Det är inte enbart privatpersoners skatter som betalar Sveriges EU-medlemsavgift. Inte heller är det bara de som betalar inkomstskatt på sin lön som betalar Sveriges EU-medlemsavgift. Kent Ekeroth räknar i videon här ovan ut att varje sysselsatt svensk betalar 700 kronor per månad per invånare.

Man bör INTE slå ut en sådan kollektiv avgift till ett genomsnitt per capita, det vill säga per invånare eller per inkomstskattebetalare. För det är så att statens totala intäkter och tillgångar och vår gemensamma statsbudget har intäkter som kommer från så många fler håll än från bara privatpersonerna. Andra som är med och delar på kostnaden är landets alla företagare som gör vinster, som har exportinkomster, banker, naturtillgångarna från gruvindustrin, elindustrin och så vidare.

Om man nu måste gnälla över något med EU, så kan man väl även gnälla på alla svenska organisationer och föreningar som inte riktigt utnyttjar alla möjligheter att söka massor av olika bidrag från EU – vilka vi faktiskt har rätt till, och något vi faktiskt har oändligt många olika möjligheter till – just tack vare vårt medlemskap i EU.

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Flyktingar i allemansland

Det var en fredagskväll. Jag var på bra humör och befann mig vid Medborgarplatsen på Söder i Stockholm och åt en hamburgare. Jag skulle träffa en vän, gå ut på en bar, lyssna på musik, dansa och dricka drinkar. Jag satt på en uteservering intill en korvkiosk omgiven av en massa glada, korvätande, salongsberusade personer.

En man med ryggsäck och ett värdigt, men ängsligt, ansiktsuttryck kom fram och tittade länge på mig. Han såg ut som en tågluffande turist; nyfiket, glatt och en aning fascinerat observerande sin omgivning. Enkla men rena kläder som är sköna att färdas i. Och så den stora ryggsäcken. Jag tittar undrande men vänligt tillbaka. Han går iväg några steg och väntar i några minuter och kommer tillbaka och fortsätter titta. Till slut hälsar han på engelska och jag hälsar tillbaka.

Slutligen frågar han om jag har lite pengar. Han säger att han inte ätit på två dagar. Jag ger honom en tjugokronorssedel – de enda kontanter jag bär på. Han tackar och säger att han skall gå och köpa sig en smörgås. Innan han går i riktning mot en butik frågar han mig var jag kommer ifrån. Jag svarar och ställer samma fråga tillbaka. Han berättar på knagglig engelska att han är rom och nyss anlänt från Rumänien.

Den okände mannen är en av flyktingarna i ”Allemansland”. Även känt som den Europeiska Unionen.

Europeiska unionens fundament: de mänskliga rättigheterna

EU skapades av ett enda övergripande skäl, nämligen att Europas nationer inte än en gång skulle kastas in i ett blodigt krig med miljontals döda och lemlästade människor. Konstruktionen av EU vilar på en rad gemensamma skyldigheter och rättigheter som dess medlemsländer tar på sig. EU och dess föregångare har sedan länge haft fri rörlighet för varor och tjänster, men sedan 90-talet gäller detta även människor.

KIF_1434
roma.rights / Foter.com / CC BY-NC-SA

Mindre känt för lekmän är att varje medlemsland inom EU måste ha ratificerat Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna. Innan ett land beviljas medlemskap i EU måste landet även ha implementerat Europakonventionen i sin lagstiftning.

Det betyder att de grundläggande mänskliga rättigheterna måste vara kända av landets myndigheter och utövas i praktiken. Landet måste ha ett rättsväsende, inklusive polis och domstolar, som skyddar de mänskliga rättigheterna för alla inom landets gränser.

Slutligen får inte systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekomma i ett land som är eller vill tillhöra den Europeiska Unionen.

Med allt detta i åtanke förutsätts ett land som beviljas inträde i EU i alla väsentliga delar respektera de mänskliga rättigheterna. Av den anledningen är det som regel näst intill omöjligt att som medborgare i ett EU-land beviljas uppehållstillstånd i ett annat EU-land såsom flykting eller skyddsbehövande – för det skulle ju innebära att flykten skett ifrån ett land som berövat medborgaren de mänskliga rättigheterna – något som per definition är omöjligt i konstruktionen EU.

Detta fina teoretiska bygge har i likhet med EU:s finansiella kris frontalkrockat med den brutala verkligheten. Inget påvisar EU:s demokratiska brister tydligare än situationen för många, kanske flertalet romer inom den Europeiska Unionen.

Romernas situation i Europa

Romerna som grupp är långtifrån de enda vars mänskliga rättigheter dagligen och systematiskt kränks inom EU. Två faktorer urskiljer dem dock till stor del från andra missgynnade grupper.

För det första har de funnits i stort antal i Europa sedan medeltiden. De har i stor utsträckning levt som statslösa. De har i stor utsträckning exkluderats från utbildning, arbete, till och med fast bosättning – och det i modern tid. I Sverige dröjde det in på 60-talet innan de via statsmaktens kampanjer mot kommunala och privata hyresvärdar slutligen kunde flytta in i lägenheter. Innan dess fick de normalt vistas inom en kommungräns under högst en veckas tid.

Call for EU recognition of Roma genocide in World War II
European Parliament / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det Tredje Riket försökte, tillsammans med entusiastisk hjälp från europeiska folk, utplåna den romska befolkningen under andra världskriget. Officiella siffror pekar på hundratusentals romer som mördades i koncentrationslägren. Andra siffror pekar på miljontals mördade romer, men det verkliga antalet är osäkert och mindre känt.

Under krigen i det forna Jugoslavien mördades, våldtogs och fördrevs stora delar av den romska befolkningen på Balkanhalvön. Den kommunistiska regim som hållit tillbaka det värsta av det uråldriga hatet mot dem försvann och hatets dammluckor öppnades. Det epitet som romer mest varit kända för; ”zigenare”, har i hundratals år utgjort ett grovt skällsord och synonymt med bedrägeri, stöld, smuts och avsaknad av all moral.

Det djuprotade föraktet mot och den systematiska förföljelsen av romer, har givit upphov till det andra förhållandet som många – kanske flertalet – romer måste förhålla sig till. Det handlar om ett djupt sår i självkänslan hos många romer.

En skam. Ett självförakt över sin egen etnicitet.

Under mitt liv har jag träffat fyra romska kvinnor, födda och uppvuxna i Sverige, som i skam försökt dölja sin etniska bakgrund för mig. När jag träffade en av dem och frågade varför hon blonderat håret, svarade hon skamset att hon ”inte ville vara rom” och ”förknippas med tjuvar”. En annan kvinna jag gick på restaurang med frågade om min etniska bakgrund och jag svarade. När jag ställde samma fråga tillbaka, svarade hon med skam och frånvarande blick att hon var rom. En annan kvinna som jag var på restaurang med berättade att hon var rom och frågade mig ängsligt om det var ”okej”. Ytterligare en kvinna jag känner har flera gånger uttalat att hon var ”trött på” att var rom.

En man jag känner genom att jag ständigt köper varor och tjänster i affären där han är anställd, ljög grovt för sin arbetsgivare om sitt etniska ursprung och sin familj. Han är mycket skicklig på sitt kvalificerade jobb. Trots att hans chef öppet kramar om honom i butiken, ger honom löneförmåner och trots att han jobbat i affären i många år, vågar han inte berätta att han är rom.

För många år sedan jobbade jag som fängelsevakt, bland annat på ett litet fängelse med många narkomaner. Ett stort antal, kanske en tredjedel av dem, var romer. De beskrev sig själva och sina liv på ett sätt som påminde om högerextremister. Efter att ha visat upp ärr från knivhugg utbrast en av dem ”En zigenare måste ha kniv på sig. Skulle det finnas en zigenare som inte bär kniv så är han inte en riktig zigenare!”

När jag var på fest hos en romsk familj satt flera i familjen och utbrast ilsket mot en närvarande familjemedlem med kommentarer som: ”Zigenaren vill inte anstränga sig! Han lägger jämnt av när han måste jobba hårt”.

Det var bara när jag studerade i USA och umgicks med svarta amerikaner som jag sett en liknande ständig ström av verbalt självförakt. Det senare fallet när människor refererade till sig själva, beklagade sig över sig själva och andra svarta människor som ”nigger”. Detta oavsett deras egna och andras framgångar, utbildning och ekonomiska välstånd.

Europas internflyktingar

Hela den här historien för mig tillbaka till kvällen då jag gav mannen tjugo kronor så att han kunde köpa sig en smörgås. En stor del av den romska befolkningen inom EU finns i nyblivna medlemsländer, såsom Rumänien, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Kroatien. Ytterligare ett stort antal finns i Albanien, Kosovo och Serbien.

Diskrimineringen av romer i alla dessa länder tycks enligt nyhetsrapporteringen öka. En tjeckisk by blev för något decennium sedan känd för att låta bygge en hög mur som omgärdade den del av byn där enbart romer bodde. Romska barn förvägras skolgång och mobbas. Romer misshandlas och mördas, och till och med i Österrike utsätts romer för bombattentat och försåtsmineringar. En skylt med antiromska slagord riggades med sprängmedel som detonerade när några romer plockade bort skylten. Rättsväsendet reagerar regelmässigt med apati, uppmuntran eller deltagande i förföljelserna.

Många romer fördrivs återigen ifrån sina hem ut på gatorna. Sakta men säkert börjar en ny flyktingström inom EU skapas och denna gång finns inga gränskontroller som stoppar de flesta av dem.

Utvecklingen bemöts passivt och, kan man anta, med gillande av de länder från vilka romer flyr. Förföljelsen av romerna, i kombination med det självförakt som inympats hos många av dem, skapar en särskild, om än inte unik situation. Hos många romer, inte minst från Östeuropa, tycks ett kompakt förakt från omgivningen vara ett självklart förhållande.

Till EU anländer miljontals flyktingar utan några som helst tillgångar. Många saknar utbildning och relevanta språkkunskaper. Samtidigt är det påtagligt många av dem som inom ett eller ett fåtal år får arbete – inte sällan kvalificerade sådana – eller startar företag.

Omgivningens gamla och starka förakt i kombination med bristande självkänsla kan vara förklaringen till att många romer lyckats betydligt sämre med att etablera sig i de västeuropeiska länder de flyr till. Kanske är det många som inte ens vågar fråga en arbetsgivare om jobb. Säkerligen är det många som nekas arbete så fort en arbetsgivare känner till att de är romer. Många hamnar i tiggeri och andra i illegal verksamhet. Den tragiska och fördomsfulla stereotypen hinner ikapp dem.

I Frankrike pågår sedan några år tillbaka en ökande massdeportation av östeuropeiska romer. I Sverige utvisas tusentals romer, varav många kom ifrån andra EU-länder i Östeuropa. En handfull beviljades uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Svårt för romer att få uppehållstillstånd i Sverige

Jag vill bara uttala mig om den svenska utlänningslagens utrymme för prövning av asylskäl, eftersom det är den enda utlänningslagstiftning jag behärskar.

Prövningar av skyddsbehov enligt utlänningslagen skall göras individuellt. Arbetslöshet, kraftigt bristande utbildning eller trakasserier från omgivningen eller myndigheter, till och med omfattande sådan, utgör normalt inte skäl för uppehållstillstånd.

För att någon skall få uppehållstillstånd i Sverige, såsom skyddsbehövande på grund av förföljelse gentemot den samhällsgrupp denne tillhör, krävs följande: förföljelse av en definierbar grupp människor av sådan art och omfattning att stora delar av gruppen hotas av utrotning, massmord, omfattande tortyr, våldtäkt, fördrivning med våld eller fullkomlig exkludering ifrån samhällslivet.

Som tidigare nämnt förutsätts alla EU-länder respektera de mänskliga rättigheterna tills motsatsen bevisats i det enskilda fallet. Om det skulle bedömas att ett EU-land systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna riskerar det landet uteslutning ur EU.

Och här har vi det grundläggande dilemmat för EU:s nya internflyktingar: den förföljelse de utsätts för är ännu – överlag – inte så intensiv att de uppnår status som skyddsbehövande. Även om, eller när, så är fallet vill varken EU eller dess enskilda medlemsländer erkänna att många medlemsländer inte uppfyller kraven på mänskliga rättigheter för att bli medlemmar. Inte heller sker tillräckliga påtryckningar för att få dessa länder att respektera allas mänskliga rättigheter.

Kravet på avsaknad av visering inom EU gör att dess invånare lätt kan förflytta sig över landgränser och undkomma den värsta diskrimineringen. Skulle flera EU-länder uteslutas, följt av att de skulle öka sin diskriminering, skulle långt fler uppfylla kraven för skyddsbehov och beviljas uppehållstillstånd med tillhörande rättigheter.

Precis som när det gäller EU:s monetära kris gör EU för lite och för sent. Grundproblemen tas inte itu med: den hopplösa situationen för EU:s internflyktingar består och förvärras. De sparkas som fotbollar mellan länder som inte vill veta av dem. Precis som under så många hundratals år.

EU skall tillhöra alla oss som bor här. EU är sina invånares allemansland. Så länge inte alla EU-medborgare betraktas och behandlas som människor, förblir de flyktingar i Allemansland.