För 71 år sedan kapitulerade Nazityskland. Efter år av krig kom äntligen freden till Europa. Även Sverige, som på ingalunda sätt drabbades överhuvudtaget av krigets fasor, firade freden med konfettikast över Stockholms gator. Uttrycket ”aldrig mer” yttrades ur människors läppar. Men vi får aldrig tro att rasistiska totalitära krafter för evigt är utsuddade.

När jag läste Psykologi A under tredje året i gymnasiet fick min klass se den tyska filmen Die Welle*, där en lärare utför ett experiment på en skolklass som går för långt. Till en början frågar han om något i stil med Tredje Riket kan återvända till samhället, varav eleverna skakar på huvudet och bestämt hävdar att vi minsann är såpass vaccinerade mot diktatur och förtryck att det aldrig kommer hända igen. Men så sker experimentet, som går för långt. Klassen fattar till slut att det är lätt att återskapa diktatur.

Även om det mesta blir bättre i världen nu, går utvecklingen bakåt i vissa länder. Ett klockrent exempel på det är Ryssland, vars demokratiseringsprocess som kännetecknades under 1990-­talet
gått i graven. Landet styrs av en totalitär rasistisk regim med grovt islamofoba tendenser, som får landets minoriteter (speciellt oss tatarer) att falla ner på knä.

Till och med inom EU gror liknande auktoritära utvecklingar fram. Ungern är ett exempel sedan ett antal år tillbaka, och sedan i höstas ser vi liknande ske i Polen. Det finns dock de som aldrig tar demokratin för given, som demonstrerar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Under senaste helgen, i Warszawa, gick 240 000 medborgare man ur huse för att protestera mot den nuvarande
polska regeringen.

Även om det i Sverige inte är lika illa ställt skedde något mirakulöst när 300 militanta nazister från Nordiska Motståndsrörelsen trodde sig ha ensamrätt till Borlänges gator på självaste 1 maj. En ensam kvinna, min väninna Tess Asplund, stod framför dem. Hon framförde en icke-våldsprotest genom att hålla upp en knuten näve för allas lika värde, något Nordiska Motståndsrörelsen föraktar.

Hennes gest blev fångad på ett foto, som blev så pass viralt att hennes kamp nu är ett med världen. Men det räcker verkligen inte med att Tess Asplund står där ensam för att bekämpa totalitära krafter. Fotot må vara en symbol, men vi andra måste rycka in. Man får aldrig glömma att

Nordiska Motståndsrörelsen är ett gäng våldsbejakande förintelseförnekare som öppet hyllar Adolf Hitler och som enbart på grund av ursprung vill kasta ut sådana som mig och Tess från landet med huvudet före. De föraktar demokrati, och eftersträvar något i stil med det Nordkorea pysslar med, det vill säga etnisk homogenitet och noll invandring.

Visst var det fint att freden till slut kom i maj 1945, men det är vår förbannade plikt att upprätthålla freden, demokratin och allas lika värde. Låt bilden på Tess Asplund sjunka in som en lärdom. För det är få saker som har betytt så mycket för samhället som individens rätt att få vara sig själv. Vad än nazisterna och andra totalitära eller auktoritära makter försöker pådyvla oss.

Redaktörens anmärkningar

*Die Welle är en tysk version av en amerikansk TV-film ifrån 1981 som kan ses här 

Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.