Etikettarkiv: Jugoslavien

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner

Frågor om svensk identitet och kultur utgör ofta ett slagträ i debatten om invandring och integration. Rädsla för den svenska identiteten och kulturens avveckling har varit på tapeten länge.

Såhär i valårets första skede är det hög tid att bringa klarhet i den eventuella hotbilden.

I ovan nämnda debatt beskrivs ofta svensk identitet och kultur som något konstant och statiskt. Något som sett likadant ut under lång tid men som nu hotas av något nytt. Detta nya hot beskrivs som influenser från andra kulturer, främst genom invandring.

Låt oss börja med den första föreställningen, idén om att kultur är något statiskt och enhetligt. Svensk identitet och kultur har alltid påverkats och formats genom influenser från andra länder och kulturer. Vi behöver inte göra särskilt djupa historiska analyser för att se hur svenska högtider, konstnärer och övriga kulturutövare hämtat inspiration utanför Sveriges gränser.

För att ta ett exempel kan vi se hur bildkonstnärer som Ernst Josephson och Carl Larsson drev frågan om modernisering av synen på konst redan vid sekelskiftet. Josephson och Larsson är skaparna bakom några av våra svenska kulturskatter som ”Näcken”, ”Strömkarlen” och ”Frukost under stora björken”. De frustrerades över den traditionella syn på konst som genomsyrade det svenska utbildningsväsendet och reste ner till kontinenten för att inspireras av andra kulturer.

Vidare kan vi slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Den svenska befolkningen har alltid präglats och formats av både utvandring och invandring. Som exempel kan nämnas hansatyskar som kom till Sverige under medeltiden, romer som började invandra under 1500-talet, valloner som bjöds hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet, Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen, det som vi idag kallar för finnmarkerna. Under 1700-talet invandrade franska intellektuella, filosofer och konstnärer som satte sin prägel på kulturlivet, även judar kom under detta sekel. När vi sedan började bygga stenhus på 1800-talet bjöd vi hit italienare som var experter på stuckaturer som satte sin prägel på den svenska arkitekturen. Under samma period kom en hel del skottar som fick fart på bryggeriverksamheten i landet och därmed bidragit till det breda utbudet av öl vi avnjuter på pubar och restauranger runt om i landet.

Det var först vid slutet av 1960-talet som vi i Sverige införde en reglerad invandring där den som ville invandra till landet i princip behövde ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan alternativt ansöka om asyl. Detta resulterade i att invandringen skedde mer stötvis, ofta till följd av kriser. Exempelvis i samband med militärkuppen i Chile 1973 och Jugoslaviens sammanbrott under början av 90-talet. Båda perioderna har varit av stor vikt för utveckling av den svenska industrin.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att föreställningen om svensk identitet och kultur som något statiskt är direkt felaktig. Vår matkultur, arkitektur, bildkonst, musik och högtider ser ut som de gör på grund av influenser från andra håll. Vi kan också slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Sverige har alltid varit både ett invandrings- och utvandringsland och det är just de egenskaperna som har format det som idag är den svenska identiteten och kulturen.

Flykting nr 441 kommer till Sverige – ABBA och vikingarnas land

För 20 år sedan stod jag i den polska kuststaden Swinousce inför ett viktigt val: Att kliva in i en båt som åker till Sverige eller Danmark? Jag älskade mer ABBA än Hamlet.  Därför valde jag en båt som färdades över ett hav fyllt av myterier.

ABBA - TopPop 1974 1

Känslan var stark att för första gången åka i vikingarnas spår liksom den första äventyraren på väg att upptäcka en ny kontinent. Bilden av marken, stenar, gråblåa havsvågor och ljus som kämpade för att tränga sig igenom morgondimman kommer jag aldrig glömma bort. Det var mitt Snöflingornas land. Jag kastade själens ankare rakt in i havet för att stannar där. För alltid. ”Du kan nå stjärnorna, bara om du sträcker dig lite” var mammas ord. Några tårar fick falla…

Men jag kom inte som äventyrare. Och jag kom inte som sökande efter platsen där man kan nå stjärnorna. Jag kom som flykting från krig, folkmord och förföljelser.

Mitt bagage bestod av en massa rädsla, sorg och drömmar. Jag grät inombords. Inombords där jag gömde mina brutna vingar.

I Ystad placerades vi i en tennishall och jag fick nummer 441 bland ca tusen personer som sov där på madrasser.

Vi forsllades vidare till en ovisshet efter att man ropade våra nummer. Trött och utsliten väntade jag och lystrade, för att höra om någon skrika mitt nya namn – 441!

Vi åkte med buss från Skåne till Hälsingland i cirka 13-15 timmar. Jag kände mig nästan hypnotiserad av trädgrenar som jag såg genom bussens glasruta, och av spikraka vägar utan början och utan slut som försvann under bussens hjul.

En tidigare psykiatrisk mottagning utanför Bollnäs möblerades om och blev en flyktingförläggning för 500 personer. Ett rum 5 x 5 kvadratmeter stort, med två sängar, en garderob och en bokhylla med fyra lådor. Det delade jag med min syster i cirka 1,5 år.

Fönstret kunde inte öppnas av säkerhetsskäl. Köket delades med många namnlösa människor och i TV-rummet kunde man under korta ögonblick se hur Sarajevo bombades. Depressionen hade tagit över i de långa och gråa korridorer där vi väntade i evighet och levde i ovisshet.

Bokehberry (2)

Mittemot vår flyktingföräggning hade vi en annan psykiatrisk mottagning som inte förvandlades till en flyktingförläggning. Från våra fönster kunde vi dagligen se ambulansbilar, personaler och patienter i tvångströjor som kördes in.

Trevliga och glada besökare från Jehovas Vittnen var våra enda besökare. Samt en gammal dam brukade komma förbi med sopsäckar fulla av kläder från Röda Korset.

Vår enda sysselsättning var att plocka blåbär i skogen som sträckte sig över hela området runt psykiatribyggnaderna, och vår flyktingförläggning. På så sätt tjänade jag lite pengar som jag köpte några dukar och färgburkar för.

Jag berättade för Migrationsverket om pengarna jag tjänade på blåbärsplockning, varpå min dagersätnng drogs in. Det ledde till att jag saknade pengar till mat och skor mitt i vintern 1992. Jag brukade vänta på min syster framför fönstret då hon kom från stan, för att kunna låna hennes skor och springa i väg till tandläkaren eller ett möte med en handläggare.

Ändå var det en tid då jag var lycklig och kär i en kille, också med ett tresiffriga namn, 872.

Den kärleken gav mig enorm kraft att måla mina tavlor som såldes till en italienare som ställde ut dem i sin restaurang i den lilla staden Bollnäs. Det var den häftigaste framgången en tresiffrig människa kunde nå. Just då. Med fingrarna av tusentals färger fångade jag snöflingor och full av glädje och skratt rullades jag i snön med kille med namnet 872 framför vår psykiatri.

Depression och monotoni var det svåraste för de flesta av oss tresiffriga nummer. Å ena sidan var det svårt att svälja allt det nya i ett nytt land och å andra sidan gick tankarna till hemlandet, familjen, vänner och grannar man lämnat bakom sig. Livet bestod av ovisshet, lika stor som universums svarta hål som vi alla drunknade i.

Några busiga killar brukade slå på brandlarmet, eftersom de tyckte att det var roligt för att se brandbilar och att småprata med brandmän som flera gånger under en månad åkte fram och tillbaka på grund av falsklarm. På slutet, när vår psykiatrienhet attackerades på riktigt med brandbomber av ett nazistgäng, så kom brandbilen försenad. Men vi klarade oss själva. En del hoppade från fönstret, en del hann springa ut och en gäng jagade till och med bort nazisterna.

Vi var alla mer eller mindre nyfikna på folk som bodde i området. Däremot vågade vi inte ta kontakta med någon eftersom stora tidningsrubriker talade om cykelstölder i området.

Charge Plug

Några busiga killar brukade ta cyklar från skolparkeringen i stan för att cykla tillbaka hem till ”psykiatrin”, som låg ett par kilometer utanför staden. När polisen kom för att utreda det hela så blev det razzia i varje rum.

Killarna som greps klagade på att de hört talas om att flyktingar i andra städer fick bussbiljett men inte vi som levde så långt från stan. På så sätt började en skandal om bedrägeri växa. Skandalen om pengar för bussbiljetter som vi aldrig har fått. Sedan berättade vi för journalister om de 150 kronor som togs av oss för en kurs i svenska språket som aldrig startades. Tolk och handläggare som tog pengarna träffade vi aldrig efter att de fått våra pengar.

Det var tiden då vi räknade dagarna innan vi placerades på andra flyktingförläggningar.

Kille 872 saknade några papper och fick inte stanna i landet. Han hörde av sig senare, från USA, och våra själar liksom drömmarna om ett liv tillsammans flög till varandra över oceanen.

Jag fortsatte leva under siffra 441 i Norrfallsviken, en liten ö där det enbart fanns baracker för ca 1000 personer med tresiffriga namn. Cirka 50 kilometer bort låg närmaste stad, nämligen Kramfors, dit bussarna gick en gång i veckan. Om man missade bussen tillbaka till ön var man tvungen att polisanmäla sig själv och polisen fick köra en till flyktingförläggningen i kombibil. Inte så konstigt att ingen i staden vågade prata med oss.

Mina dagar bestod även av långa promenader i en och samma cirkel med enbart havet i utsikt, på en ö som var i världens slutkant.

Så var det i ca 10 månader innan jag fick uppehållstillstånd … och rätt till mitt eget namn. Rätten till mitt liv och till min framtid.

I.D.

"Det kan inte hända här"…

Jag kommer ihåg en tid då mina grannar har plötsligt slutat att åka med sina bilar till jobbet för att bensinen var väldigt dyr och sedan tog den slut på varje bensinmack. Till och med för stadsbussarna. En del människor har gått fots till jobbet i flera kilometer medvetna om att ingen ska få sina löner. 

Slobodan Milošević

Nyexamerade ingenjörer, journalister och läkare började jobba på restauranger som servitriser eller lagerarbetare. Varje dag fick man höra om ett företag som gått till konkurs. Valutan rasade ned och nya sedlar byttes ut på svarta marknaden mot tyska DM.

Jag kommer ihåg lukten av depression med stinkande ovisshet som rotades in i asfaltens mögel på alla gator och torg.

Vi, som var då 18 år, saknade t.o.m. pengar för en drink på krogen och istället samlade vi ihop några mynt för att köpa en flaska läsk och att sitta på skoltrappor med jämnåriga killar som spelade gitarr. Även våra lärare gick hem utan löner så brydde man sig mindre om våra betyg.

Individen blev svag med känsla av värdelöshet.

Sen kom den hårda tiden då människor började leta efter sin tillhörighet i olika grupper. För i en grupp kände man sig stor, stark och trygg.

I en grupp var man någon. I en grupp kunde man skrika och bli hörd med uppmärksamhet och skrikande grupper gav t.o.m. en identitet och självförtroende.

Det var en tid då olika nationalistiska symboler tog över stadens fasader för att markera den nya identiteten. 

Tidigare bankrånare, ex-fångar och nazistsympatisörer steg upp ur avgrunden för att bli de mest populära riksdagspolitikerna som fokuserade enbart på människornas olikheter tills man kom till genetiska skillnader, förfäder och olika blodgrupper. Olikheter som vi tidigare respekterade hos varandra förvandlades till grunden för olika partiprogram. 

Och alla kämpade för att visa och bevisa sin storhet och styrka.

Det var en phatamorganisk näring som folk matades med varje dag utan att bli mätta. En hägring av en vattenoas i förtvivlans öken. En hägring som aldrig försvann och en blodtörst som bara ökade ju mer folk bjöds att dricka av hat.

Ju mer vild, arrogant och aggressiv man var, ju mer uppskattad blev man som politiker av folkmassor som gick på gatorna med ett enormt behov av att skrika och tömma ur sig all ilska och aggression på affärernas glasfönster eller bilar på parkeringar.

Men det blev inte nog med det. Varken bilar på parkeringar eller glasrutor svarade eller förändrade någonting. I så fall var det viktigt att hitta ”den skyldige” som ska anklagas för allt, någon som kan lida och känna smärta. Vänlighet, artighet och ödmjukhet kallades för svaghet och dumhet.

Det var en tid då människor började skämmas för allt det goda och bli stolta över sin egen grymhet. Jag kommer ihåg lukten av den tid då barndomsvänner slutade att hälsa på varandra.

Strax efter publicerades statistiken om vapenlicenser och grupper som började beväpnas. 7 av ”dem” var beväpnade mot 1 ”av oss”. Nätter som var fulla av spöken då krigsförbrytare från 1940-talet började leva igen i många sånger innan 1990-talets Balkankrig började.

Dem som tidigare har pekats ut i historieböcker som människorshatare och mördare, blev plötsligt hyllade i en rad sånger av berusade grannar. Mördare blev stora idoler, förebilder, hjältar och t.o.m. deras knivar och blodiga händer berömdes i hårresande sånger som ekade under min fönstret.

Ju mer aggression desto mer styrka.

Ju mer hat desto större möjlighet att vinna och bli stor.

Ju mer rädsla man ser i ögonen på ”den andre” desto starkare blev man.

Detta är en extrem nationalism som gav XXL storlek till minsta lilla fluga som önskade att bli någon.

StorSerbien

Sen växer ännu större minnesbilder fram os mig på en rad andra som idag sitter inför rätta i Haagdomstolen för etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten.

Muslimer ska slaktas, fördrivas eller tvingas till att konvertera till kristendomen.

Romer, judar, albaner, turkar…Hur kunde de fortfarande finnas kvar efter en så stor flugattack under hela historien?

Nationalism blev liksom en virus som vi alla på slutet blev sjuka av, åtminstone med rädsla som skapade behov att betona starkt om att ”vi också finns”! På något sätt måste man finnas innan alla blir utrotade i koncentrationsläger eller massgravar.

Mina barndomsvänner började försvinna under en natt och blev hittade halshuggna vid floden och det enda vittnet var ett äppelträd där vi en gång klättrade upp på väg till skola.

Så var det i en tid innan man började skjuta från berg mot 15 000 studenter som gick in i fredliga demonstrationer på Sarajevos gator. Man hade svårt att svälja verklighet då granater började hagla över staden där man kunde se så många Hollywoodstjärnor bara 6 år innan, då Sarajevo var en OS-stad.

På slutet, flyr man. Inte bara för att rädda sitt liv utan för att rädda alla vackra bilder från barndomen. Man flyr för att inte bli tvungen att hata dem man en gång respekterade, tyckte om, delade lunch på skolrasten eller arbetsuppgifterna på samma kontor. Det är enda som räknas idag som en trofè. Att inte föra hatet vidare…

Mitt fönstret i sovrummet ramar in vårens färger i ett nytt hemland, mitt vackra och underbara Sverige.

Jag är rädd för människor som hittade hatet som källa till framgång eller möjlighet att bli någon, men ännu mer rädd för dem som applåderar till hatet och tror att detta är kärlek till ett eget land. Återigen pekar man ut ”den andre” som är skyldig för arbetslöshet. Återigen hör man om sönderslagna glasrutor i förorter. Återigen möter man människor som hyllar krigsförbrytare…

Jag gillar att höra ”Det kan inte hända här!” men ändå germina erfarenheter mig ingen rätt att tro så naivt en gång till.