Etikettarkiv: föräldraskap

Reportage

#Almedalen2016: Inkludering och integration

Samtalen om integration och dess olika aspekter fortsätter. Glädjande nog har samtalen förändrats från att “handla om” till att bli “samtal med” invandrare.

Nätverkandets roll lyfts fram i alltfler sammanhang. Det finns många initiativ kring att underlätta och snabba på etablering och integration.

I seminariet “Älskade barn – om föräldraskap i ett nytt land” (Studiefrämjandet) berättas om ett projekt som bygger på medskapande människor emellan. Kärnan är att invandrare själva stödjer varandra i att finna sig tillrätta i rollen som förälder i nytt land. Initiativet kommer från nyanlända själva, som nu driver studiecirklar om föräldraskapets utmaningar i ett nytt land – om att förstå och förhålla sig till den nya omgivningens  normer, umgängesformer och förväntningar.

Det handlar om att ge föräldrar kraft och kunskap – bemyndigande – i mötet med det nya samhället. I “Älskade barn” utgår cirklarna från deltagarnas etnicitet – kommer du från Syrien hamnar du i en grupp med andra syrier – ett inte helt okontroversiellt sätt vilket också diskuterades. Det är viktigt med etniska nätverk – så länge det inte blir en isolering gentemot det omgivande samhället.

Lumnije Mehmeti, Rädda Barnen, menar att det i föräldracirkeln är bra med den gemensamma nämnaren i att vara ny i främmande land. När alla i gruppen har någorlunda samma plattform att utgå ifrån och är lika osäkra inför det nya, infinner sig ett mer avslappat förhållningssätt i gruppen än om en svensk skulle stå och lite ovanifrån berätta hur saker och ting förhåller sig i Sverige. När alla deltagare ser det nya samhället lite utifrån, blir det högre i tak och mer diskussioner vilket är själva syftet med “Älskade barn”.

Folkbildningsperspektivet verkar återigen ha fått en stor betydelse i Sverige. För några årtionden sedan var folkbildningsrörelsen en viktig del i att levandegöra demokratin. Återigen finns ett behov av att ge människor verktyg att ifrågasatta och driva en utveckling framåt – kort sagt upprätthålla vår värdefulla demokrati.

I seminariet “Landsmän som integrerar landsmän” (Grant Thornton) diskuterar man också hur invandrare själva kan stödja varandra i att etablera sig i samhället men framförallt på arbetsmarknaden. Den absoluta merparten av alla jobb tillsätts via kontakter och nätverk. Här kom en intressant diskussion igång om etniska nätverks betydelse, och de fördelar och farhågor som finns med att “klumpa ihop” människor endast utifrån födelseland.

Att det bildas etniska nätverk kan vara ett tecken på att de befintliga nätverken inte fungerar:

– I grunden är det bra med nätverk, men jag är kluven till om vi ska jobba mer etniskt, eller mindre. När man inte inkluderas i befintliga nätverk, bildas nya nätverk. Det är ett tecken på att man inte inkluderar. Etniciteten är inte det avgörande, det är bransch, kunskap, intresse. Vi som är uppväxta här har ett ansvar för att bli en del i befintliga nätverk och att stödja nyanlända att komma in i dessa nätverk, menar Wadih El-Ackar, känd bland annat för att en gång vara Sveriges då yngste kommundirektör, numera verksam vid Start-Up Stockholm.

– Man ska inte klumpa ihop alla nyanlända, man har olika bakgrund, skolgång och intressen. Man borde ha nätverk utifrån det, instämmer Behrang Gilanpour, CTO vid Ozonetech.

Samtalet återvände flera gånger till att vända på resonemangen. Varför ses invandrare som en belastning eller resurs, när utländska talanger faktiskt är precis vad företagen behöver för att kunna växa till internationella marknader?

Seminariet slog också ett slag för att peppa tjejer att starta och driva företag. Ajla Timbrant, egenföretagare inom bokföring, berättar:

– Ett problem är rollerna eller ramarna som sätter stopp för vad en kvinna anses stå för eller gå för. Många kvinnor tror inte att de klarar av saker. De är rädda att misslyckas, de vet inte vilken kapacitet de har. Den struktur och styrning en kvinna redan besitter…  De vet inte att driva en familj är ett företag!

Ajla betonar också vikten av nätverk och det stöd de kan ge:

– Om man inte har ett nätverk som kan inspirera en att lyckas vet man inte. Vi måste inspirera och berätta för varann hur det kan fungera.

Yrkesdörrens seminarium “Vikten av nätverkande för etablering” (Axfoundation) hade också tema etablering på arbetsmarknaden. En panel bestående av fyra högutbildade invandrare, berättade om sin väg till arbete. Genom initiativet “yrkesdörren” matchas etablerade och nya svenskar ihop, där den etablerade blir dörröppnare till den nya. På ett halvår har Yrkesdörren nått 900 matchningar, hur många som lett till jobb framgår inte men det har helt klart lett till många värdefulla kontakter. Värdefulla för både företag och människor, vilket inte nog kan betonas.

Det är viktigt att komma över den tröskel som fortfarande finns, i att anställa personer med utländsk bakgrund. Det är inte utan att det väckte irriterade utrop när Ajla Timbrant berättade om sin och sin makes väg till arbete:

– Mitt efternamn är taget. Jag hittade jobb betydligt fortare än min man. Det gick så långt att min man bytte namn och efternamn. Det öppnade många dörrar, kan jag säga. Rädsla för det ovanliga och främmande är det som sätter stopp för integration.

Civilsamhällets roll i integrationsarbetet är på sätt och vis så självklar att den verkar ha förbisetts. Integration innebär utbyte människor emellan, delaktighet från alla parter. Det är naturligt att civilsamhället har nyckelrollen – det är du och jag som står för integrationen!

Det är våra värderingar som blir företagens värderingar. Det är våra förutfattade meningar som gör att väl kvalificerad arbetskraft exkluderas. Att våra olika nätverk behöver bli öppna för våra nya samhällsdeltagare, är helt klart viktigt. Liksom att vi behöver syna oss själva i sömmarna.

”Här är alla välkomna” måste bli verklighet, inte bara tomma ord. Vi behöver se över integrationsprocessen och se till att alla deltar i den.

Du också.

// Therese Maurin, Almedalen 6 juli 2016

Myter

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

Det finns en utbredd föreställning om att barn mår bäst av att ha en mamma och en pappa närvarande under sin uppväxt. Det brukar heta att ”barn behöver en mamma och en pappa” eller att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Det finns också de som har varit av en annan uppfattning vad gäller könsuppsättningen i ett föräldrapar.

Det största problemet i denna föreställning är att vi utgår ifrån oss själva. Det är vi vuxna som tror oss veta vad som är bra för barnen. Vad som ingår i detta är lite oklart, men det brukar handla om att barnet ska utveckla ett bra beteende, få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga. Ytterligare exempel (mina spekulationer) på vad som skulle kunna påverkas av föräldrars könstillhörighet är sociala koder, könsidentitet, människosyn samt synen på kvinnor respektive män. Är dessa företeelser avhängigt könen på föräldrarna? Eller beror det på andra faktorer?

Vad barnen tycker verkar vara sekundärt. Vi vuxna har bestämt oss för att barn helst ska ha en förälder av vardera kön. Är det uttryck för homofobi? Är det uttryck för heteronormativitet? Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Är detta ett uttryck om att ”det naturliga” är att vi ska ha en förälder av vardera könet?

Det är nu det blir kontroversiellt. Det jag kommer att redogöra för härnäst i denna mytknäckare kommer att uppfattas som en bomb för vissa, en liten överraskning för andra och en självklarhet för en del.

Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.

Amerikanska forskare vid University of Colorado Denver har gått igenom 19 000 studier och artiklar i ämnet. Den banbrytande forskningen leddes av docent Jimi Adams, docent vid nyss nämnda universitet. Adams medskribent till studien, Ryan Light, sociologiprofessor vid University of Oregon, konstaterar att detta är den mest omfattande analysen som gjorts i ämnet. Forskarna har funnit fakta som styrker att det inte spelar någon roll vilken könstillhörighet föräldrarna har.

Materialet som forskarna har studerat sträcker sig ända tillbaks till 1977, och sedan millennieskiftet råder konsensus i frågan: barns utveckling påverkas inte av huruvida föräldrarna är samkönade eller heterosexuella.

Jag hoppas att detta kan komma att innebära att vi slutar använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling.

Mina svar på frågorna jag ställde i början:

  • Är det uttryck för homofobi? Ibland.
  • Är det uttryck för heteronormativitet? Absolut.
  • Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Most definitely.
  • Är det uttryck för vår föreställning om att ”det naturliga” är att ha en förälder av varje kön? Ja!

Kommer detta ”avslöjande” att påverka riksdagspartiers ståndpunkt i frågor som rör homoadoption/samkönad adoption (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta) och insemination för lesbiska par (Sverigedemokraterna motsätter sig detta)? Jag har berört detta inför valet 2014. Förevändningen dessa partier har i frågan är att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Kommer vi att få se en förändring hos dessa två konservativa partier? Om inte har jag svårt att se något annat än att de har homofobiska, eller heteronormativa, föreställningar.

De officiella dokument som säger att ”varje barn har rätt till sin mamma och pappa” bör med den här nya forskningen som stöd ändras till ”varje barn har rätt till sina föräldrar”.

Det enda negativa med samkönade föräldrar är själva föreställningen om att det är fel, och den föreställningen bottnar i våra fördomar, vår homofobi och vår heteronormativitet. Barn med samkönade föräldrar kan bli stigmatiserade och mobbade. Detta har sitt ursprung i vuxnas fördomar och i vilken påverkan vi har på våra barn. Våra fördomar och vår intolerans har en tendens att, ibland, överföras till våra barn. Det är allas vårt ansvar att se till att det inte fortsätter.

Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.

Barn behöver föräldrar. Punkt.

* Kristdemokraterna har sedan 161127 beslutat att även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption
* Sverigedemokraterna har på Landsdagarna i november 2019 beslutat även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption

Källor:

Föräldrars kön utan betydelse

New study about children of same-sex couples: Researcher says no evidence they are negatively impacted

Lästips:

Äntligen kan vi få barn från Brasilien

Krönikor

SD + HBTQ = sant?

Kärlek är bland det absolut finaste vi människor kan uppleva. Att älska någon, att bli älskad och att få dela sitt liv med den man älskar är, för många, det bästa i livet. För många är önskan att få ett barn ännu starkare än att älska någon. Ibland leder det ena till det andra.

Det känns som en självklarhet, för de allra flesta av oss, att alla ska ges möjlighet och utrymme att få älska den man vill. Det känns också som en självklarhet, för många, att alla ska ges möjlighet att få barn, antingen på naturlig väg eller genom insemination eller adoption. Det finns, trots allt, vissa som inte vill ge alla människor dessa möjligheter. Det är framför allt ett parti i Sveriges riksdag som inte vill ge alla människor dessa möjligheter.

I en undersökning, där riksdagspartierna fick möjlighet att svara på sex frågor beträffande HBTQ-personer och deras rättigheter, som jag gjorde inför valet 2014, kan man tydligt se att det parti som är minst tolerant i denna fråga är Sverigedemokraterna. SD har en annorlunda människosyn beträffande HBTQ jämfört med vad de andra partierna har. Man kan kalla SD:s HBTQ-politik heteronormativ, heterosexistisk eller, till och med, homofobisk. Dessa begrepp är alla, i varierande grad, uttryck för att kärlek är förbehållet man och kvinna. Jag tänkte nu belägga varför jag anser att SD inte är ett parti för alla, varför SD inte är ett parti för HBTQ-personer. Så här skriver SD på sin hemsida om HBT (SD godkänner inte Q:et):

Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid.

1995 stiftades enFamily Equality lag som gav samkönade par möjlighet att ingå registrerat partnerskap. 2009 kom lagen om samkönade äktenskap, som kom att innebära att alla, oavsett sexuell läggning, nu kunde gifta sig. Det enda parti som var emot lagen om samkönade äktenskap var SD. De menade, och menar fortfarande, att äktenskapet är exklusivt för man och kvinna. Detta innebär att man sidsteppar mellan 5 och 10 % av befolkningen, man väljer att inte ge dessa människor samma möjlighet att få konfirmera sin kärlek. SD är fortfarande emot den samkönade äktenskapslagen, även om man inte planerar att ändra på det.

För de, samkönade par, förutsatt att de är gifta, som vill adoptera barn kan, enligt lag, göra det. Det kallas homoadoption, eller samkönad adoption. SD motsätter sig denna lag. Deras förklaring till detta är att man anser att alla barn har rätt till en mamma och en pappa. Detta är en tydlig markering som gör gällande att samkönade par inte har rätt att bli föräldrar. SD:s motstånd till, idag laglig, insemination för lesbiska par, förstärker synen på att ett barn har rätt till en mamma och en pappa. Vad man inte tänker på är att det, samtidigt, innebär att många par exkluderas från möjligheten att bli föräldrar. Övriga partier i riksdagen vill att såväl homoadoptioner som insemination för lesbiska par fortsatt ska vara lagligt.

Det är svårt att säga var på skalan heteronormativitet-heterosexism-homofobi man ska placera SD. Att de är heteronormativa är ställt utom allt tvivel. Att vara heteronormativ innebär snarare att man har en omedveten föreställning om att män är tillsammans med kvinnor, men det betyder inte att man anser att homosexualitet är något fel. Att de är heterosexistiska tycker jag också är rimligt att hävda, eftersom de anser att rätten till kärlek och rätten att bli föräldrar ska vara möjligt uteslutande för heterosexuella par. Genom lagstiftning avser SD att inskränka HBTQ-personers möjlighet att bygga ett liv med kärlek och barn tillsammans. Att de är homofobiska tycker jag KAN vara rimligt att hävda, åtminstone i vissa aspekter. Deras åsikter i HBTQ-frågan skiljer på människor, tanken om alla människors lika värde är inte applicerbar i detta fall. Homosexuella behandlas i samhället, men också juridiskt, på ett annat sätt än heterosexuella. Om vi dessutom adderar alla de homofobiska uttalanden som, genom åren, gjorts av folkvalda SD-politiker, är det inte särskilt vågat att hävda att SD är ett homofobiskt parti.

Det borde vara en självklarhet att alla människor har rätt att få älska vem man vill. Det borde ockå vara en självklarhet att alla människor har rätt att få barn, oavsett sexuell läggning. Detta är grundläggande behov som vi människor har, och då finns det inget utrymme för att exkludera människor på grund av vem vi attraheras av. Vi har alla samma rätt till kärlek. Vi har alla samma rätt till föräldraskap. På många ställen är det inte så. I SD:s Sverige är det inte heller så. Det är upp till oss att se till att det förblir så.

 

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 2)

Sista delen av Tant Ninettes gästkrönika

Läs första delen här!

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam kan uppstå när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel, som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att riskera att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. Såna kommentarer urholkar självförtroendet. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Children in Namibia(1 cropped)
Thomas Schoch / Foter / CC BY-SA

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera en annan bloggare med erfarenhet om detta: Sandra:

Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.

Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga — min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår.

Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”

Tanten blev lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet blev rädd för damen och det såg pappan).

Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad?” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon?” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det är liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av.

Free Daddy and His Little Shadow Girls at The Skate Park Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna — skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är ”nej” på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst, när som helst. Precis som att våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om — att förlora sin mamma).

Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte på något sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mig till sådana som är som jag var tidigare. Med det menas personer som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan. Personer som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Personer som nu när de vet bättre också agerar på ett annat sätt.

Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mig som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar människor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t.ex. våld. Här finns ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

Gästkrönikan kan du läsa i sin helhet här: Tant Ninette

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 1)

Gästkrönika av Tant Ninette

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

•  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna.

•  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade. Att lära barnen att deras föräldrar står på deras sida oavsett vad som händer.

The Hidden Beauty!
VinothChandar / Foter / CC BY

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och att den kan ta sig flera olika uttryck. Men det är lika jobbigt för barn att bli utsatta för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/särbehandling (som t.ex. att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda — ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här som mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av någon anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism — det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, trauman och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

Det här är jag inte ensam om att tänka — det finns en stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från denna text:

I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dem. Newsflash — man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppkommer när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är. Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud, med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är den dom är.

Fortsätt och läs Del 2 här!

Gästkrönika av Tant Ninette