Etikettarkiv: integrationsproblem

Integrationsproblem

Ekonomin kring EU:s romer

För inte så länge sedan så diskuterade jag med en person som tyckte att det nu gått för långt och att vi behöver se om vårt eget hus innan vi kan ta emot fler. Jag förstår frustrationen men det finns inget som tyder på att det blir så mycket bättre med stängda gränser. Fler människor innebär större ekonomi och fler arbetsmöjligheter. Som jag ser det så är det inte direkt resurserna som minskat, det är istället synen på hur resurserna ska fördelas som är problemet. Satsas det på de rika så är det de rika som kommer att gynnas – hur många eller hur få det än är som kommer att invandra…

Nu till min poäng. Det går ett drev mot romer i Sverige. Ett drev som menar att de är kriminella och uslingar hela bunten. Jag håller naturligtvis inte med även om jag kan se en komplexitet i när vi har en romsk kultur som inte innefattar integration. Först hur det talas om romer.

Jag väljer att klippa från ett tidigare inlägg om migrationskohorter:

Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna – och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.”

MoneyVi har haft invandringsströmmar från ett flertal länder, som idag inte ses som ”problem”. Exempel på sådana länder är Chile, Turkiet, Finland, Norge och Iran. Problemen med människor från dessa länder knyts inte längre till landet utan klumpas ihop som generell invandring men statistiken visar att större delen av de som kom från dessa länder har integrerats i samhället. Detsamma gäller de som invandrade från det forna Jugoslavien, de som, till en början, var ”maffia” hela bunten är numera entreprenörer, lärare, politiker, bibliotekarier eller vad de nu kan tänkas jobba med…

Sen gäller det vilka lösningar som skulle kunna finnas för oss som inte tycker att det är OK att slänga ut människor som har det väldigt svårt. Det är lätt för oss att säga att Rumänien ska ta sitt ansvar och se till att den romska befolkningen ska få samma villkor som resten av befolkningen – vilket inte är så lätt som det kan tyckas. Byråkrati inom EU, arvet från den gamla kommunistiska diktaturen, med tillhörande ekonomiska kriser, och okunskap kring möjliga lösningar gör att hjälpen inte går dit den ska. EU har faktiskt avsatt 184 miljarder kronor för utvecklingen av Rumänien, varav 32 miljarder skall gå direkt till de fattigaste. Det kanske är dags att EU hjälper de länder som tar emot rumänska romer istället och se till att det skapas förutsättningar för trygghet och stabilitet i mottagarländerna, med hjälp av det stöd som de faktiskt är berättigade till. Skulle vi få ett par miljarder som skall gå till direkt stöd för romer i Sverige så kan vi utföra väldigt mycket. Är det öronmärkta pengar så kan inte ”invandringskritiska” få luft under vingarna, åtminstone inte gällande ekonomiska faktorer, eftersom det är pengar som vi inte skulle ha fått om romerna inte var här. Kan vi få in dessa i samhället så kan vi vända bördan till något positivt och få in skattemedel istället för att blunda och stoppa huvudet i sanden – och hoppas att problemet, nämligen att folk flyr till Sverige för att tigga och att det är ett bättre liv än i hemlandet, löser sig självt.

Det börjar bli dags att ta tag i fördelningspolitiken på riktigt – inte bara på skrivbordsnivå.

Vem är svensk?

För ett tag sedan lanserade Volvo en reklamfilm med fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic som huvudrollsinnehavare. Det är svårt att egentligen veta hur Volvo tänkte då de valde att använda Rosengårdssonen i sin reklamkampanj. Om deras avsikt var att skapa intresse och debatt var det ett lyckat drag. Däremot kom debatten inte att handla särskilt mycket om bilmärket, utan det kom i stället att kretsa kring Zlatan och hans identitet som svensk.

Vissa hävdar att Zlatan inte är svensk. Det mesta talar för att det är just det han är.

Zlatan Ibrahimovic delar Sverige i åtminstone två läger. Många har tagit honom till sitt hjärta och ser honom som, förutom en gudabenådad fotbollsspelare, svensk. Andra ser honom som en duktig fotbollsspelare, meeen svensk? Det är han väl ändå inte riktigt? Den sista kategorin personer ser Zlatan varken som svensk eller som en förebild för unga fotbollsspelare. Det finns många saker som talar för att Zlatan är svensk: han är född i Malmö, han är svensk medborgare och han spelar fotboll för svenska fotbollslandslaget. Det är tre, om än inte alls nödvändiga, förutsättningar för att anses vara svensk. I slutänden räcker det med att bara vara svensk medborgare. Men, hävdar en del, han pratar ju inte ‘riktig’ svenska och han beter sig ju inte ‘svenskt’. Då kan man fråga sig, vad är ‘riktig svenska’ och hur beter man sig ‘svenskt’? Det finns inga exakta svar på dessa frågor. Måste man tala utan brytning och måste man bete sig stereotypiskt svenskt för att anses vara svensk? Mitt svar på dessa frågor är otvetydigt nej. För att förtydliga för tvivlarna är jag ledsen att meddela att: Zlatan talar riktig svenska. Han talar Rosengårdssvenska, som liksom Rinkebysvenska och göteborgska är svensk dialekt, och han beter sig precis så som han vill, även om det sticker i ögonen på några. Zlatans språk och Zlatans beteende ifrågasätts av en viss grupp och ligger till grund för att de försöker anse att han inte är svensk. Zlatan har, precis som du och precis som jag, sina fel och brister. Han är, icke desto mindre, ett av alla olika klockrena exempel på en människa som är en del av det nya mångfaldens Sverige, ett Sverige med en blandning av dialekter, språk, kulturer, traditioner och religioner. Det är svårt för vissa att acceptera att det är så här Sverige ser ut idag.

Zlatan och nationalsången

Några anti-zlatanister tycker att det är bedrövligt att han aldrig sjunger nationalsången när svenska herrlandslaget i fotboll ska spela landskamp. Han är inte ensam om att inte sjunga nationalsången för sitt land då det spelas landskamper. Det är hans eget fria val att inte sjunga, det är hans sätt att ladda inför matchen. I reklamfilmen svarar han alla kritiker genom att recitera nationalsången, med ny musik, skapad av Max Martin. Zlatan väljer dessutom att spetsa till det genom att avsluta texten med ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige”, i stället för det ursprungliga ”Norden”, vilket säkerligen svider extra mycket för de som ihärdigt påpekar hans brist på svenskhet. Kan man verkligen ändra texten på svenska nationalsången? Att det handlar om det mer preciserade Sverige i slutraden är sekundärt, man får väl ändå inte ändra denna text? Jo, varför skulle man inte kunna få det? Ingen har krävt att det ska bli praxis att sjunga nationalsången på det här ”nya” sättet, även om det trots allt skulle förefalla naturligt.

sd_jimmie_zlatan
Jan Gradvall, journalist på Dagens Industri, ställer i en uppmärksammad intervju frågan ”Vad har du för förhållande till nationalsången?” till Zlatan. Svaret blir:

Jag har ingen relation alls. Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med.

Reklamfilmen är så mycket mer än bara marknadsföring av en bil. Den har mycket viktigare uppgifter än så. Den är gjord av Sverige (Made by Sweden), inte i. Tanken med detta torde vara att alla i Sverige är med och skapar, i praktiken bilen, men i teorin mycket mer än så. Med filmen lyckas Volvo, men framför allt Zlatan Ibrahimovic, med att visa upp Sverige av idag. Sverige är ett land där alla som vill ska få vara med. Det spelar ingen roll hur du pratar, hur du är, var du är född eller vilka högtider du väljer att fira eller väljer att inte fira. På två minuter lyckas man, åtminstone vad beträffar aspekten människosyn, med mer än vad den svenska integrationspolitiken någonsin lyckats med. Detta fungerar som ett hårt slag i magen på alla tvivlare, på alla människor i allas vårt Sverige som inte tycker att alla ska få vara med.
Att det är just Zlatan som står för det hårda slaget i magen är naturligt, eftersom han är den svensk som idag lyser allra starkast. Att han dessutom är just en sådan människa som ständigt ifrågasatts för sin svenskhet, gör inte saken sämre. Filmen är viktig på flera plan. Den är viktig för synen på integration, den är viktig för synen på svenskhet och den är, sist men inte minst, viktig för att påvisa att alla människor har ett värde i Sverige, oavsett vilken bakgrund eller vilken personlighet man har. Detta kan bli en del av svensk integrationshistoria. Zlatan är, och vill vara, en del av ett Sverige präglat av öppenhet, mångfald och ett land där alla får vara med och bidra. Han är inte ensam om att vilja det. Förhoppningsvis kan det bidra till att framtidens Sverige blir en bättre plats för oss alla.

 

Läs mera:

Zlatan sågar nationalsången (SvD)

”Skrämmande att antirasister hyllar Zlatanreklamen” (SvD)

Du gamla, du fria: Zlataninvasion i Lappland (Gradvall.se)

Hej Erik Almqvist!

Gästinlägg av anonym ungrare som även publicerats hos Politifon.

Hej Erik Almqvist!

Red - White - Green
450Davide / Foter / CC BY-NC-ND

Jag vet att du är en glad Sverigedemokrat som blivit politisk flykting till Ungern, som du själv uttryckt det. Du stödjer SD:s idéer och tankar, och även om jag inte håller med dig i sak (milt uttryckt) så respekterar jag din rätt att tycka och tänka vad du behagar.

Som varandes halvungrare, född ungrare och som ungersk medborgare, så är jag dock litet oroad över saker jag hört om dina förehavanden i Ungern. För, som du säkert förstår, så förväntar jag mig ju att du ska agera efter dina åsikter, och efter dina förväntningar på mig som ungrare boende i Sverige.

Jag vet att ni i Sverigedemokraterna är mycket måna om att invandrare ska assimilera sig till Sverige. Det är inte en åsikt jag håller med om, men jag vet att du tycker att det är väldigt viktigt att man som invandrare i ett land anpassar sig och tar efter lokala seder, kultur och språk. Det oroade mig därför att läsa att du firat Sveriges nationaldag i Ungern. Jag tror bestämt att du glömt vad ditt älskade parti och dina nära vänner i Sverigedemokraternas ledning förespråkar? Jag menar, om vi invandrare i ett nytt land ska svära trohet till nationen (och eventuellt knugen, i Sverige), är det då inte litet dumt om vi samtidigt firar vårt forna hemlands nationaldag? Det visar ju på dubbla lojaliteter? Nej, Erik, jag tror du måste gjort en tabbe helt enkelt, och glömt vad du själv står för där! Givetvis är det numer Ungerns nationaldag du ska fira, och inget annat, för du skulle väl aldrig vara en hycklare som kräver en sak och själv gör annorlunda, eller hur? (För övrigt rekommenderar jag att du förungrar ditt namn också, Szilág Érik heter du numer, inte sant?)

Så långt, så väl, du kommer givetvis att fira endast Ungerns nationaldag, med ungerska flaggan, Ungerns nationalsång och ungerska hyllningsvisor (”talpra magyar, hív a haza, itt az idö most vagt soha…” eller ”piros fehér zöld, ez a magyar föld!” föreslås). Med ungersk Pálinka förstås, den svenska nubben hör ju ditt forna hemland till; dricker du sådant visar du ju på att du inte är villig att assimilera dig till ditt nya hemland. Och det skulle du ju aldrig göra, du vän av assimilering! Men det räcker ju inte, du måste ju också göra ett prov på att du faktiskt lärt dig tillräckligt om landet, dess språk och kultur! Jag menar, inte skulle du väl kräva av andra något du inte kan tänka dig att göra själv?

Nästa gång jag är i Ungern (oroa dig inte, det sker inte så ofta) så kan jag sammanställa en rad frågor om det ungerska språket, ungerns kultur, ungerns historia och liknande som du kan svara på för att få fortsätta hänga i landet. För du vill väl bli medborgare, eller hur? Du skulle väl inte bara sitta i Ungern för att leva på mina landsmäns resurser? Vi har nämligen arbetslöshet nog, så är du inte beredd att bli helylleungrare så…

Det kan vara litet vad som helst förstås, det är så brett det där med kultur – som vem som är ungerns nationalskald, vad är så speciellt med den ungerska kungakronan (flera svar är rätt), varför var Mattias Corvinus så viktig, varför är Transsylvanien så viktig för många ungrare, hur lagar man pörkölt, när kommer mikulás (jultomten/Sankt Nikolaus) i Ungern, vilka var de historiska processerna bakom revolten 1956, vem var Puskás, hur många kasus har vi i ungerskan… sådana slags frågor som jag är säker på att du skulle kunna svara på om det handlade om svensk kultur (ja, du vet, när blev Sverige en monarki, vilken är vår nationalsång (obs, kuggfråga!), varför är många i Norge och Finland bittra på Sverige trots att vi tror att de är våra mysiga broderfolk, hur lagar man Janssons frestelse, hur länge har vi haft jultomten och vad hade vi innan… du vet, sådant).

Budapest Afternoon
szeke / Foter / CC BY-NC-SA

Det finns erkänt en sak till jag oroar mig för, Szilági úr (herr Almqvist, men det vet du förstås redan eftersom du så idogt studerat ditt nya modersmål, inte sant?), rykten säger att du kanske varit hemma i Sverige på besök? Jag hoppas att det inte är sant, ety många i ditt parti har menat att en flykting som kan besöka sitt forna hemland inte alls är en äkta flykting, och med fördel kan skickas hem! Om du inte blivit ungersk medborgare (och BARA ungersk medborgare, för vi vill ju inte ha delade lojaliteter!) så blir det ju litet pinsamt om jag måste föreslå för de ungerska myndigheterna att du faktiskt har det tryggt nog i Sverige för ett besök, och att du därför bara utnyttjar Ungern för dina egna syften, och därmed bör deporteras! Jag menar, inte skulle väl du vilja föregå med dåligt exempel för alla de invandrare i Sverige som ni föreslagit ska deporteras, ety de just gjort samma sak: besökt sina hemländer?

Ett sista tips dock, pajtás (min vän), de där Kent och Ted Ekeroth… de bör du nog inte synas med. För, du vet, i Ungern är det liksom inte tradition eller kultur att ogilla invandrare, nej i Ungern är det romer och judar som man ska hata och spotta på. Romerna vet jag ju att ni i Sverigedemokraterna redan visat ert ogillande mot, så det är inget nytt för dig, men om du ska anpassa dig till ditt nya hemland är det nog viktigt att du också som god ungersk nationalist visar lämplig avsky för de tu judiska bröderna du tidigare kallat vänner. För, du vet, man ska ju ta seden dit man kommer!

Med lyckönskningar om ditt nya liv som stolt ungrare (och inget annat än ungrare),

-din vän och ledsagare i ungerskheten

Om svenskhetens betydelse

Ibland känns det som att man måste gå till sådana extrema överdrifter när man vill försöka förklara för en rasist hur saker egentligen funkar. Ta till exempel detta med svenskhet, kulturkrockar och så vidare.

Visst kan det ibland uppstå olika kulturkrockar om man sätter ihop två personer med olika härkomst och bakgrund. Men man kan inte säga att det enbart är invandrare som krockar med infödda svenskar. Även om vissa kan tycka att den svenska kulturen är homogen, så finns det stora skillnader mellan alla olika människors sätt att leva. Hur dagens klasskillnader kommer att visa sig i morgon är för tidigt att säga nu. Men om vi tittar tillbaka på våra mor- och farföräldrar och deras uppväxt, är det ganska tydligt hur det påverkat generationerna därefter.

Food of Love
Collin Key (on vacation) / Foter / CC BY-NC-SA

Tittar jag till exempel tillbaka på min egen mormor och morfar, kom de från skilda delar av landet. De har även växt upp i två helt olika klasser. Mormor kom från en bondefamilj i Västergötland, och morfars familj ägde ett hotell i Norrland. Ni kan kanske tänka er hur kulturkrocken i den familjen blev i slutänden. Deras dotter — resultatet av sina föräldrars kulturkrock — blev så småningom min mamma. Min pappa var näst yngste sonen i en arbetarfamilj med rötter i Norrland. Det uppstod således kulturkrockar även när mina föräldrar träffades.

Man kan argumentera för att skilda kulturer riskerar att orsaka identitetskriser hos alla barn som har föräldrar med vitt skilda härkomster. Det kan ligga något i det för vissa barn, men inte för alla. För samtidigt så kan det skapa möjligheter för dynamiska individer som får tillgång till flera sätt att tänka omkring världen. Att barn får lite större potential under sin uppväxt anser åtminstone jag vara av godo.

Sedan får vi komma ihåg att i en debatt med rasister kommer vi även där från helt skilda perspektiv på hur vi vill se vår närmaste omvärld, nämligen Sverige. Vi har helt olika utgångslägen, vilket givetvis kan komplicera kommunikationen om den ena sidan inte verkar vilja förstå vad den andra sidan säger. Och det gäller från båda håll. Det här skulle vi kunna se som en kulturkrock mellan olika värderingar och skilda sätt att se omvärlden. Å ena sidan har vi den som vill leva i ett statiskt, oföränderligt samhälle, å andra sidan har vi den som inser och omfamnar potentialen i pågående förändring och utveckling.

För rasisten har historien byggt ihop en svensk identitet som på något sätt är oförstörbar — om vi bara inte invaderades av utlänningar, svartskallar, blattar, negrer, zigenarpack och allt möjligt annat. För den med ett mer öppet sinne, är svenskheten något föränderligt som med dagens informationssamhälle, med kommunikationsmöjligheter världen över, dygnet runt, också förändras i snabbare takt.

Men visst, det kan nog finnas saker som många kan betrakta som ”typiskt svenska”.

  • hur vi står i kö — med en halvmeter eller mer, mellan varje person
  • hur vi brukar och missbrukar alkohol
  • sill, räkor och snaps
  • vår vilja att göra rätt (PK-ism)
  • pappa som går för att köpa tidningen just innan jultomten kommer — varje julafton!

Det här är bara ett litet urval — det finns givetvis fler saker som anses vara ”typiskt svenska”. Men att som till exempel Sverigedemokraterna, vilja tvångsassimilera alla de som inte vill gå med på att göra detta är endast befängt. Alla svenskar firar inte midsommar, alla pappor låtsas inte vara jultomten — utan en del är fulla och slår sin fru och sina barn i stället. Långtifrån alla gillar sill, sprit och räkor, och en del ställer sig utanför normen för att de vill, eller för att de sticker ut helt av sig själva.

Jag säger inte att problem aldrig uppstår när två eller flera kulturer möts. Givetvis kan det uppstå friktion, som riskerar att utvecklas och bli riktigt obehaglig och otäck om ingen försöker göra något. Men lösningen på problemet är inte att tvinga människor in i den ”ultimata svenska modellen”. Integration är inte att sitta och vänta på att andra ska anpassa sig till en befintlig modell att leva. Världen fungerar inte så. I stället får man satsa mer resurser på att samarbeta, kommunicera, visa och förklara när det gäller kulturella uttryck. Berätta vad vi har och som vi inte har i Sverige, och vilka värderingar som ur vårt perspektiv inte är ok att ge uttryck för i handling.

Men det innebär inte att vi kan förbjuda människor att göra si eller så, tvinga dem att göra något annat, eller ens ifrågasätta varför de inte firar jul eller samma religiösa högtider på exakt samma sätt som vi. Och man ska inte villkora rätten till en plats i det här landet med att någon måste anpassa sig villkorslöst till ett specifikt ”typiskt svenskt” sätt att leva.

För vet ni vad?

Det är fanimej inte vår business vad folk gör bakom stängda dörrar.

Om tolkning av verkligheten

Jag är konstvetare och fotograf, och således van att använda mina ögon ur ett både fysiskt samt abstrakt (tankemässigt) perspektiv. Utbildad inom dessa två områden är jag väl medveten om att varje människa tolkar sin omgivning mot bakgrund av sina egna kunskaper och erfarenheter.

När man läser konstvetenskap och skriver uppsatser inom ämnet är det alltid den egna tolkningen som är intressant. När man själv läser andras uppsatser eller böcker om ett givet konstverk får man alltid acceptera att personen i fråga ser verket på ett särskilt sätt. Man lär sig snart att alla ser saker olika, och att det till och med kan skilja sig mellan två människor som ser (något) med samma glasögon (inom just konstvetenskap; vilken teori och metod man väljer att använda i sitt seende av ett konstverk). Det vill säga; man håller inte alltid med om tolkningen av (något).

Med den här kunskapen i bakfickan känns det väldigt märkligt att tänka sig att det är vi svenskar som över huvudet på den som kommer till Sverige, oavsett anledning, bestämmer hur denne ska inpassas, anpassas, integreras i samhället.

From another Dimension
h.koppdelaney / Art Photos / CC BY-ND

Undrar om man ens tänkt tanken att det kanske vore bra att fråga den som faktiskt står där vid vår gräns och precis ska ta klivet in i ett nytt liv, i ett nytt land med nytt språk, ny kultur, nya lagar och oskrivna regler, om hur just den vill bli assisterad i sitt inträde.

Eller?

En av sakerna jag själv reflekterat över är hur det inte verkar finnas särskilt många alternativ för den som kommer hit som invandrare. Man ska lära sig språket och skaffa sig en sysselsättning. Vägarna dit ser inte ut att vara alltför många, och jag får uppfattningen om att man inte kan välja hur man vill ta sig fram till målet.

Jag har skrivit lite om detta tidigare, och jag står fast vid min åsikt om att det borde anställas fler människor som kan fungera som mittenpunkt i ett nätverk av kontakter som en nyanländ person kan ta del av. Kanske som också kan göra djupintervjuer med den anlände, för att ta reda på hur man på bästa sätt kan hjälpa denne att hitta en plats i samhället.

Jag kan inte låta bli att tänka – hur svårt kan det vara?

Och jag tänker dessutom att om man gör detta så skapar man en hel del nya jobb. Det gäller liksom att tänka smart, och eftersom många anser att invandringen kostar tänker jag att med en armé av lärare i SFI blir det många fler som har en lön de kan betala skatt på, och lägga på bostadshyror, shopping, resor och så vidare. På samma sätt som om en nyanländ person får det stöd som behövs när det gäller språkkunskaper samt en individanpassad plan som alla hjälps åt för att förverkliga, så kommer även denne att ha ett jobb som kan betala hyran, samt alla andra kostnader man har i ett hushåll. I min värld kan det bara gå plus.

De som bestämmer hur saker ska gå till, är politiker. De som sedan ser till att det blir som politikerna har bestämt är beslutsfattare i diverse organisationer och företag. Och det är dessa människor jag skulle vilja nå med den här frågeställningen.

Hur tänker de sig att de ska kunna få en bättre och mer stabil integration av nyanlända, när de inte frågat dem hur de vill bli integrerade? Hur tänker de sig att de vet bättre än den som kommer hit utan att kunna språket eller veta någonting om den svenska kulturen? Är det inte bättre att ta reda på det och forma sin politik efter det, i stället för att bestämma över huvudet på dem och genom detta kanske stjälpa snarare än hjälpa?

För det är ju så, och det tror jag att de flesta är överens om, att politikernas och beslutfattarnas verklighet ser helt annorlunda ut än den som kommer från ett annat land och ska flytta till ett nytt land och ett nytt liv. Och vems verklighet är det vi borde försöka se? Politikernas som inte påverkas personligen av hur nyanlända tas emot, eller de som kommer hit till sin nya verklighet?

Hur svårt kan det vara?

Nej, Husby är inte invandrarnas fel!

Rasister av alla kön och politiska färger säger just nu ”vad var det vi sa” om upploppen i förorterna, och skyller dem på invandrarna och invandringen. Men att skylla dessa på invandrarna är lika knäppt som att skylla upploppen på Söder på 1930- och 40-talen på skåningar och norrlänningar.

Bastille 2007-05-06 anti Sarkozy 487645695 abe4befd12 o
Foter.com / CC BY

Ungdomsupplopp är inget nytt. Det har skett förr. För cirka 100 år sedan var det bland fabriksarbetarnas fattiga barn som det ofta var oroligt, samma sak under ”ungdomskravallerna” på 1930-, 40- och 50-talen. Visst hände det ganska ofta att överklassens pojkspolingar hoppade in i bråken, bara för att få känna glädjen att ”banka snutar” (lite som delar av överklassvänsterns proffsstenkastare gör idag), men grundorsaken till oroligheter låg i den relativa fattigdomen och utsattheten; den var politisk.

Då var det ofta inflyttade ungdomar som hamnade i problem, men det var givetvis inte migrationen av skåningar till Stockholm som var orsaken till upploppen, lika lite som det är invandringen idag som är orsaken till upploppen.

Men… Detta rättfärdigar inte upplopp. De som var mest rädda för upploppen på t.ex. Söder 1948 var föräldrarna. Samma med upploppen i de numera så ”romantiska” kåkstäderna på Söder för 110 år sen. Varför tror ni att Socialdemokraterna, som då förde en intensiv kamp mot sociala orättvisor, bad ungdomarna att organisera sig och bli politiskt aktiva istället för att slåss och vandalisera? Jo, för att vandaliseringen inte ledde till något gott.

Kanske är det fråga om grumligt och primitivt hat mot samhället — men det kan också vara en medveten strävan att sätta det svenska samhället i en aldrig så liten gungning. I vilket fall som helst kan kravallerna användas som vapen i kampen mot demokratin.
Därför är det angeläget, att uppviglarna avslöjas och oskadliggöres.
Men de andra, då, de tusentals ungdomarna, som lät sig ledas av dessa skumma typer? Blir det inte svårare att locka dem till upplopp en gång till, om de får flera lokaler, där de kan fördriva tiden? — — —
Nej, vantrivseln beror inte på bristande lokaler. Det är rättare att säga, att den beror på bristande disciplin och föräldraansvar. Skäll inte på ungdomen för det. Skäll på föräldrarna och skäll på samhället, som har låtit sin ungdom växa vilt, som har skapat den en miljö, där den inte trivs. Inte för att där finns för små danslokaler och för få pingpongbord, utan för att världen är rastlös och febersjuk. Det spirar inga gossar och flickor med solsken i blick ur en sådan mylla.
Framför allt inte när ungdomen som nu lämnas åt sig själv. Polisbatonger är inte lösningen. Danssalonger inte heller. Nej, det är ljus, värme och trygghet. Det är goda hem och riktiga föräldrar.

Rune Moberg om kravallerna på Söder i Stockholm 1948.

Rom betyder människa

Gästinlägg av Roger Haddad.

Romerna är Europas största minoritet. Romerna är också en av våra fem nationella minoriteter i Sverige, det finns ungefär 100 000 romer, men eftersom staten inte för någon statistik utifrån etnicitet så finns det ingen exakt siffra. Så sent som förra året uppmärksammades att romer funnits i Sverige i, vad vi känner till, 500år. Det är inte det första många tänker på när det läser om romer som inte får hyra bil på bensinmack eller personer som inte får arbete när företaget får reda på att personen är rom.

Rom
aeneastudio / Foter.com / CC BY

Statusen som nationell minoritet innebär ett viktigt åtagande för det politiska systemet. Folkpartiet har varit pådrivande i detta arbete och sedan 1 januari 2010 finns Lagen om nationella minoriteter. Men detta betyder ingenting om vi inte är beredda att slåss för minoriteternas rättigheter oavsett om det handlar om skola, bemötande, rätt att läsa sitt språk eller få utöva sin kultur. Det är kärnan i politiken- att värna och respektera rätten att få vara annorlunda, men att vi alla lyder under samma lag. De formella delarna i lagen innebär bl a att riksdagen slagit fast att vissa områden är förvaltningsområden för samer, för finsktalande etc. Romerna har inga förvaltningsområden. Däremot en särskilt strategi för romsk inkludering som riksdagen antog för ett år sedan. Flera utmaningar lyfts fram inte minst inom skola och arbetsmarknad, merparten av de vuxna romer vi känner till är arbetslösa. Det utanförskap som romer befinner sig i är ett problem som måste angripas – men detta måste göras tillsammans med romerna.

8 april firas för att uppmärksamma romernas kongress i London 1971. Men i den politiska situation som råder i Europa och i Sverige går det inte att bara fira.

Det finns en allvarlig sida som också är viktig att lyfta- den rasism och de fördomar som vi dagligen kan ta del av här hemma i Sverige, men ännu kraftfullare i länder som Ungern och Italien. I Europa har länder som Ungern och Italien, men också Frankrike, medvetet fattat politiska beslut som innebär en jakt på romerna. Förutom att parlamentariker gör rena nazistiska uttalandet så visar utvecklingen med ghetton i den italienska huvudstaden eller områden i Belgrad eller Bukarest att romer även i sina egna länder lever marginaliserade och på gränsen till extrem fattigdom.

Resurser från EU som öronmärks till romer används till annat. Samtidigt lever många i mycket enkla lägenheter eller hus av aluminium och kartonger utan el och vatten. Självklart leder dessa förhållanden till att romer reser omkring i Europa och tigger. Det är detta tiggeri som vi kan se i större svenska städer och som flertalet politiker från alla möjliga partier vill förbjuda. Tiggeri är ett tecken på misslyckande, men de som tvingas till det har inte många andra alternativ. Ingen människa skulle utsätta sig för den förnedring det innebär att sitta på marken ensam i ett okänt land och be någon annan om några mynt om man inte var tvungen till det. Det är heller inte förbjudet att tigga enligt svensk lagstiftning Detta är också ett tydligt resultat av de ekonomiska problem Europa upplever och romernas utanförskap i sina egna länder.

 

Gypsy dancers / Bailarinas zíngaras (III)
. SantiMB . / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att fira romernas nationaldag är något positivt som brukar förknippas med romsk kultur, god mat och inte minst deras världskända musik.Jag har medverkat de senaste åren i Västerås och Stockholm.

Men medias rapportering om romer är sällan positiv. Ofta är det i negativa sammanhang rom omnämns. Drömmen och målet är att – precis som när vi uppmärksammar de andra nationella minoriteterna –  firandet mer ska förknippas med något som inger framtidstro. Detta kräver att diskrimineringen upphör, att vardagsrasismen och fördomarna upphör och inte minst att Europas regeringar slutar förfölja sina egna medborgare. Bara de senaste fyra-fem åren har romska frågor lyfts upp mer på allvar i de svenska kommunerna. En injektion i detta var Maria Leissners Romdelegation som gav en skjuts till oss alla som sedan lokalt och nationellt tagit vid.

Men det stora, tunga arbetet har romerna slagits för i årtionden, inte minst på 50-60-talet med systrarna Taikons viktiga insatser för att få till en så självklar sak idag som att låta barnen gå i skolan och att romer skulle sluta tvingas flytta ifrån en kommun efter några veckor. Denna ordningen försvann först i mitten av 1960-talet men för att förstå den långa kamp som romer drivit i Sverige måste vi tillsammans med romerna berätta och uppmärksamma romernas historia, samtidigt som vi måste blicka framåt och skapa tillit mellan varandra.

Roger Haddad (fp)
Riksdagsledamot för Västmanland, från Västerås
initiativtagare till Rådet för romska frågor i Västerås samt Nätverket för romska frågor i Sveriges riksdag
www.folkpartiet.se/roger

Bokrecension; Välviljans rasism

I sin nya bok Välviljans rasism utmanar Adam Cwejman både antirasister, politiker och andra som jobbar med integrationsfrågor och liknande. Det är vad jag gillar mest med hela boken – jag gillar att tänka om och få intellektuella och mentala utmaningar.

SkärmklippNu är det inga nya tankar Cwejman presenterar. Tanken om diskriminering i all välmening existerar sen tidigare, men den har inte presenterats på det här sättet i en populärlitterär presentförpackning förrän nu. Jag blir väldigt glad när jag läser boken eftersom den rakt igenom ifrågasätter tanken med att vara antirasist och hur den tar upp olika exempel på hur vi, svenska antirasister, i vår välvilja att inkludera och premiera, faktiskt är rasister på ett annat sätt än det vi är vana att tänka på som rasism.

Adam Cwejman är liberal (fd ordförande i Liberala ungdomsförbundet), vilket märks oerhört tydligt i det han vill säga. Den främsta anledningen han menar att den antirasistiska rörelsen har rasistiska drag är dess oförmåga att se individen och dess meriter, utan snarare använder sig av en individ som representant för ett kollektiv. Han tar som exempel hur vi kvoterar in en person med invandrarbakgrund enbart på grund av detta; inte för dennes meriter som styrker personens plats i en styrelse, på en arbetsplats eller vad det nu kan vara.

Som läsare tror jag att det kan vara lätt att uppfatta Cwejman som anklagande och skuldbeläggande, men det är inte därför han har skrivit den här boken. Min uppfattning är att han vill att vi som läsare ska tänka till och fundera över vårt syfte med vår antirasism och hur vi använder den för att möta invandrare. Bland annat använder Cwejman ett helt kapitel åt att beskriva hur offerrollen skapas från två håll och hur samhället med bifogad politik kan fungera stärkande av denna roll snarare än tvärtom.

Det här är en väldigt bra bok som jag rekommenderar å det starkaste. Den är tungläst – lätt i språket, men innehållet och de frågor som väcks tar tid att bearbeta. För mig som gillar att tvingas tänka och eventuellt omforma mina egna tankar och åsikter är det här en guldgruva.

Kommer den att kunna användas som studielitteratur?

Ja, kanske. Den ger inte någon egentlig kunskap (jämför; historiebok med kungar och årtal), men är oerhört effektiv när det gäller just detta att tänka själv, dra egna slutsatser och så vidare.  Den är också upplagd på ett väldigt pedagogiskt sätt; varje kapitel börjar med en teori som sedan förtydligas genom ett antal exempel. Det märks att Cwejman är akademiker, både i språk, upplägg och den gedigna litteraturförteckning vi hittar i bokens slut. För min del uppskattas det oerhört, eftersom det innebär att jag kan gå vidare och läsa mer om det som lockar mig mest.

Som med den andra boken jag recenserat tänker jag inte gå in djupare på bokens innehåll, utan det lämnar jag till dig som ny läsare att ta reda på – och bilda dig en egen uppfattning. Men för 119 spänn får du massor med frågor att ta ställning till, lite nya tankar om hur rasismen kan dölja sig och se annorlunda ut i antirasismens slöjor, och förhoppningsvis lite trevlig läsning på köpet.

Köp den – genast!

En utopisk dröm

När en svensk hamnar i ett utanförskap av någon anledning; det kan handla om långvarig sjukdom som kräver rehabilitering för att återgå till arbetslivet, det kan handla om ekonomiska skuldsituationer man försatt sig i, finns det ofta hjälp att få. Man kan få kontakt med handläggare på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, inkassobolag eller Kronofogden — som alla på olika sätt kan hjälpa en att komma på fötter igen. Det här är naturligt, en del i samhällsordningen — för oss svenskar.

Key of Magic
h.koppdelaney / Foter / CC BY-ND

Det är dock inte fullt lika naturligt när en person flyttar hit från ett annat land. Visst finns det stöd och hjälp att få som invandrare, men jag ifrågasätter å det starkaste om detta är utformat efter den inflyttades egna behov, eller om det enbart är utformat såsom riksdag och regering tror fungerar bäst. Jag är benägen att tro mer på sistnämnda alternativ, och det gör mig något nervös. De flesta är nog överens om att oavsett vilken regering som sitter, så är politiker på den nivån sorgligt obevandrade i hur det är att leva i den ”vanliga” verkligheten där pengar räcker for only so long, där arbetslöshet och sjukdom florerar även bland de bästa.

En utopi

Om jag får drömma helt fritt om hur det skulle kunna se ut om jag själv hade behov av att flytta till ett annat land, kanske som politisk flykting, kanske som anhöriginvandrare… Då skulle jag vilja att det fanns lättfattlig, lättillgänglig information om stöd och hjälp med följande punkter;

  • Boende

Att ha någonstans att få kalla sitt hem är bland det viktigaste som finns. Att inte ha den tryggheten gör att man känner sig mer rot- och rastlös än man behöver. Det påverkar känslan av trygghet, vilket i sin tur påverkar det egna beteendet, vilket i sin tur påverkar hur människor runt omkring en upplever ens person.

  • Försörjning

Beroende på vilken anledning jag har att komma in i ett land, har jag kanske inte de bästa möjligheter att försörja mig. Har jag inte det, är jag kanske beroende av att få ekonomiskt stöd den första tiden innan jag hunnit etablera mig tillräckligt för att börja jobba. Jag har svårt att föreställa mig att det är särskilt många som njuter av att vara bidragsberoende på något som helst vis. Om man då får en fungerande hjälp som nyanländ i ett land, kan det vara så oerhört mycket lättare att komma dithän att man försörjer sig själv. Helst med det man faktiskt har utbildning för; dels för att bibehålla sin identitet i sitt yrke, samt stoltheten över både yrke och den egna personen.

  • Socialt kontaktnät

När jag säger socialt kontaktnät, finns det ett flertal kontakter jag vill stoppa in i det facket. Till att börja med vill jag ta upp de kontakter jag får genom till exempel de människor som tar emot mig direkt när jag kommer. Därefter byggs ett kontaktnät i den här situationen ut med arbetsförmedlare, kontaktpersoner i olika sammanhang, förhoppningsvis nya arbetskamrater, nya vänner — och så vidare. Det sociala umgänget är oerhört viktigt för att man ska känna sig välkommen, oavsett om man byter stad eller som i det här fallet — land. För mig personligen skulle det vara väldigt viktigt att hitta nya vänner bland den inhemska befolkningen — av flera anledningar. Dels för språkets skull, men också för den ovärderliga kunskap om landet, om dess samhälle, hur saker och ting fungerar, kultur och traditioner… helt enkelt hur det är att leva i det här nya landet.

Utopiskt stöd för den nyanlände

För den som anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning finns det många former av stöd och hjälp man kan få — om man bara letar lite. Bland annat kan man få ett personligt ombud, som kan hjälpa till med en mängd olika saker. Bland annat kan de hjälpa till med kontakter med olika myndigheter, att fylla i olika blanketter, att följa med till olika ställen för att se till att man inte glömmer att ta upp något viktigt — bara som exempel.. För den som kommer ny till Sverige borde det finnas något liknande. Inte för att man anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning, utan för att man är utsatt och utan stadig plattform att stå på. Kan man inte språket är det givetvis mycket svårare. Jag har inte befunnit mig i den situationen, men jag misstänker att det inte alltid är helt lätt att hitta information hos kommunerna som är de som oftast står för de olika stöd som finns för en nyinvandrad person.

Friendship
*¦·sindorella·¦* / Foter / CC BY-NC-ND

Återigen; om jag fick önska helt fritt utan tanke på kostnader eller faktiska möjligheter att utföra det, så skulle jag vilja se dessa nyckelpersoner när jag kommer helt ny till ett annat land;

  • Personligt ombud/kontaktperson

En person som kopplas in direkt när jag kommer till mitt nya land. En person jag kan kommunicera med, helst på mitt eget språk eller ett annat språk jag talar obehindrat (i mitt fall engelska). Den här personen blir min första trygga punkt och den jag kontaktar när jag behöver ha hjälp med något jag inte förstår. Det är också denne som slussar mig vidare till andra nyckelpersoner i mitt nya liv; till exempel handläggare på mitt nya lands variant av Arbetsförmedlingen.

  • Sociala nätverksansvarig

När jag fått tag på ett boende jag kan kalla mitt, vore det väldigt trevligt om det fanns en person som hjälpte oss nyanlända. Till exempel kan jag se framför mig att den personen anordnade fika en gång i veckan dit vi nya kan gå och träffa infödda, träna på språket, träffa nya människor, lära oss om landet och dess kultur, få provsmaka något vi inte provat tidigare… Min föreställning om detta är inte att det ska vara träffar med en agenda och en dagordning, utan rätt och slätt en social företeelse där nätverkandet är det viktigaste. Något som är viktigt är dock att det ska vara lättillgängligt; jag vill inte ge mig på att ta buss, tunnelbana eller något annat offentligt ressätt innan jag vet hur jag ska bära mig åt, vart jag ska och så vidare.

Misstag i den svenska integrationspolitiken

För ett par år sedan mailade jag Erik Ullenhag och frågade om man faktiskt frågar de nyanlända hur de vill bli mottagna på ett sätt som gynnar både dem och oss som redan bor här. Faktiskt så fick jag ett svar, där Ullenhag menar att man givetvis gör undersökningar om detta. Personligen ställer jag mig högst skeptisk till att självaste Erik Ullenhag ger sig ut och träffar den som sitter i sin första intervju med Migrationsverket för att fråga denne hur den vill att mottagandet ska se ut. Men kanske att han borde göra det. Kanske att de som jobbar med de här frågorna borde gå ut och träffa de som de beslutar över huvudet på, för att fråga vilken sorts hjälp de behöver och vill ha för att på bästa möjliga sätt ta sig in i det svenska samhället.

För det är ju som så att vissa politiker på den nivån ibland lever utan verklighetsförankring och inte har något som helst begrepp om hur det fungerar att leva under vissa omständigheter.

Ett annat Sverige

De främlingsfientliga är på många sätt stora på nätet. Det finns så kallade nyhetssajter som Avpixlat.info, Fria tider, Nationell.nu med flera. Många av anhängarna till dessa nyhetssajter, och till Sverigedemokraterna, finns också på Twitter för att debattera med oss som de kallar ”kulturmarxister”. 

Det slående när man läser på olika nyhetssajter eller försöker diskutera med många av dessa debattörer, de s.k. ”trollen” på Twitter, är hur främmande deras världsbild är jämfört med vår egen.

De flesta människor anser nog att det finns problem med integrationen, och att det här med kulturkrockar inte alltid är det lättaste att hantera, men majoriteten har nog inga större problem med att se människor med olika hudfärg på stan, eller att veta att det finns moskéer i Sverige. Så fungerar inte trollen. För dem är Sverige på väg mot undergång.

Det de tror är att vi hjärntvättas i bästa konspirationsteoretiska stil, genom statligt kontrollerad PK-media i tidningar, radio och TV. Men de tror också att svenskarna håller på att vakna upp ur någon slags dvala, att denna PK-hjärntvätt håller på att ”släppa”.

Vill du förstå hur de tänker? Har du sett någon av de senare Batmanfilmerna med Christian Bale, eller kanske Sin City, eller någon annan film med domedagskänsla? Då kan du förestålla dig vilket hot en främlingsfientlig person inbillar sig hänger över oss. Och då tänker inte denne främlingsfientlige i ”darkness is sexy”-termer, utan snarare på ett verkligt sätt, där hela hans värld håller på att rasa samman och sharia-lagarna skymtar i ögonvrån.

Statsminister Fredrik Reinfeldt höll ett anförande på Stockholms universitet den 6 november, där han riktade kraftfull kritik mot just Sverigedemokraterna och deras fotsoldater som verkar på Internet. Bland annat innehöll Reinfeldts kritik mot Sd en vass pik om att det inte är i riksdagen de för ut sin politik, utan snarare på diverse forum på Internet. Där plockar de upp människor som anser att politiker är korrupta och struntar i de problem som finns.

Premiärministern
danieljordahl / Foter / CC BY

Vi kan inte tro att vi i öppen debatt tar hand om fenomenet Sverigedemokraterna, vi måste i grunden inse att det finns samhällsproblem kopplade till integration och invandring, brottslighet, globalisering och omställning av Sverige som vi måste lösa. Vi måste ge människor hopp om att det är problem som går att lösa.

Det är mig en stor glädje att se detta uttalande från Fredrik Reinfeldt. Insikten att det finns samhällsproblem som faktiskt ligger till grund för hela SD’s framgång, och att det är upp till de andra partierna att lösa dessa, är för mig ett oerhört stort steg. Som med allt annat krävs det självinsikt innan man kan åstadkomma några större förändringar.

Min stora förhoppning är att alla partier kan samarbeta i just migrations- och integrationsfrågorna för att få Sverigedemokraterna att vika i popularitet och förhoppningsvis att åka ut ur riksdagen.

Källa: SvD 6/11 2012