När en svensk hamnar i ett utanförskap av någon anledning; det kan handla om långvarig sjukdom som kräver rehabilitering för att återgå till arbetslivet, det kan handla om ekonomiska skuldsituationer man försatt sig i, finns det ofta hjälp att få. Man kan få kontakt med handläggare på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, inkassobolag eller Kronofogden — som alla på olika sätt kan hjälpa en att komma på fötter igen. Det här är naturligt, en del i samhällsordningen — för oss svenskar.

h.koppdelaney / Foter / CC BY-ND

Det är dock inte fullt lika naturligt när en person flyttar hit från ett annat land. Visst finns det stöd och hjälp att få som invandrare, men jag ifrågasätter å det starkaste om detta är utformat efter den inflyttades egna behov, eller om det enbart är utformat såsom riksdag och regering tror fungerar bäst. Jag är benägen att tro mer på sistnämnda alternativ, och det gör mig något nervös. De flesta är nog överens om att oavsett vilken regering som sitter, så är politiker på den nivån sorgligt obevandrade i hur det är att leva i den ”vanliga” verkligheten där pengar räcker for only so long, där arbetslöshet och sjukdom florerar även bland de bästa.

En utopi

Om jag får drömma helt fritt om hur det skulle kunna se ut om jag själv hade behov av att flytta till ett annat land, kanske som politisk flykting, kanske som anhöriginvandrare… Då skulle jag vilja att det fanns lättfattlig, lättillgänglig information om stöd och hjälp med följande punkter;

• Boende

Att ha någonstans att få kalla sitt hem är bland det viktigaste som finns. Att inte ha den tryggheten gör att man känner sig mer rot- och rastlös än man behöver. Det påverkar känslan av trygghet, vilket i sin tur påverkar det egna beteendet, vilket i sin tur påverkar hur människor runt omkring en upplever ens person.

• Försörjning

Beroende på vilken anledning jag har att komma in i ett land, har jag kanske inte de bästa möjligheter att försörja mig. Har jag inte det, är jag kanske beroende av att få ekonomiskt stöd den första tiden innan jag hunnit etablera mig tillräckligt för att börja jobba. Jag har svårt att föreställa mig att det är särskilt många som njuter av att vara bidragsberoende på något som helst vis. Om man då får en fungerande hjälp som nyanländ i ett land, kan det vara så oerhört mycket lättare att komma dithän att man försörjer sig själv. Helst med det man faktiskt har utbildning för; dels för att bibehålla sin identitet i sitt yrke, samt stoltheten över både yrke och den egna personen.

• Socialt kontaktnät

När jag säger socialt kontaktnät, finns det ett flertal kontakter jag vill stoppa in i det facket. Till att börja med vill jag ta upp de kontakter jag får genom till exempel de människor som tar emot mig direkt när jag kommer. Därefter byggs ett kontaktnät i den här situationen ut med arbetsförmedlare, kontaktpersoner i olika sammanhang, förhoppningsvis nya arbetskamrater, nya vänner — och så vidare. Det sociala umgänget är oerhört viktigt för att man ska känna sig välkommen, oavsett om man byter stad eller som i det här fallet — land. För mig personligen skulle det vara väldigt viktigt att hitta nya vänner bland den inhemska befolkningen — av flera anledningar. Dels för språkets skull, men också för den ovärderliga kunskap om landet, om dess samhälle, hur saker och ting fungerar, kultur och traditioner… helt enkelt hur det är att leva i det här nya landet.

Utopiskt stöd för den nyanlände

För den som anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning finns det många former av stöd och hjälp man kan få — om man bara letar lite. Bland annat kan man få ett personligt ombud, som kan hjälpa till med en mängd olika saker. Bland annat kan de hjälpa till med kontakter med olika myndigheter, att fylla i olika blanketter, att följa med till olika ställen för att se till att man inte glömmer att ta upp något viktigt — bara som exempel.. För den som kommer ny till Sverige borde det finnas något liknande. Inte för att man anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning, utan för att man är utsatt och utan stadig plattform att stå på. Kan man inte språket är det givetvis mycket svårare. Jag har inte befunnit mig i den situationen, men jag misstänker att det inte alltid är helt lätt att hitta information hos kommunerna som är de som oftast står för de olika stöd som finns för en nyinvandrad person.

*¦·sindorella·¦* / Foter / CC BY-NC-ND

Återigen; om jag fick önska helt fritt utan tanke på kostnader eller faktiska möjligheter att utföra det, så skulle jag vilja se dessa nyckelpersoner när jag kommer helt ny till ett annat land;

• Personligt ombud/kontaktperson

En person som kopplas in direkt när jag kommer till mitt nya land. En person jag kan kommunicera med, helst på mitt eget språk eller ett annat språk jag talar obehindrat (i mitt fall engelska). Den här personen blir min första trygga punkt och den jag kontaktar när jag behöver ha hjälp med något jag inte förstår. Det är också denne som slussar mig vidare till andra nyckelpersoner i mitt nya liv; till exempel handläggare på mitt nya lands variant av Arbetsförmedlingen.

• Sociala nätverksansvarig

När jag fått tag på ett boende jag kan kalla mitt, vore det väldigt trevligt om det fanns en person som hjälpte oss nyanlända. Till exempel kan jag se framför mig att den personen anordnade fika en gång i veckan dit vi nya kan gå och träffa infödda, träna på språket, träffa nya människor, lära oss om landet och dess kultur, få provsmaka något vi inte provat tidigare… Min föreställning om detta är inte att det ska vara träffar med en agenda och en dagordning, utan rätt och slätt en social företeelse där nätverkandet är det viktigaste. Något som är viktigt är dock att det ska vara lättillgängligt; jag vill inte ge mig på att ta buss, tunnelbana eller något annat offentligt ressätt innan jag vet hur jag ska bära mig åt, vart jag ska och så vidare.

Misstag i den svenska integrationspolitiken

För ett par år sedan mailade jag Erik Ullenhag och frågade om man faktiskt frågar de nyanlända hur de vill bli mottagna på ett sätt som gynnar både dem och oss som redan bor här. Faktiskt så fick jag ett svar, där Ullenhag menar att man givetvis gör undersökningar om detta. Personligen ställer jag mig högst skeptisk till att självaste Erik Ullenhag ger sig ut och träffar den som sitter i sin första intervju med Migrationsverket för att fråga denne hur den vill att mottagandet ska se ut. Men kanske att han borde göra det. Kanske att de som jobbar med de här frågorna borde gå ut och träffa de som de beslutar över huvudet på, för att fråga vilken sorts hjälp de behöver och vill ha för att på bästa möjliga sätt ta sig in i det svenska samhället.

För det är ju som så att vissa politiker på den nivån ibland lever utan verklighetsförankring och inte har något som helst begrepp om hur det fungerar att leva under vissa omständigheter.