Etikettarkiv: etablering

Myter

Myt: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”

I flyktingdebatten höjs inte sällan röster om att Sverige antingen borde minska invandringen kraftigt eller stoppa den helt. Argumenten som saluförs av dessa röster baserar sig på myter, som i sin tur bygger på lögner.

Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Sverige är glesbefolkat. Tillväxten av den infödda befolkningen i Sverige, liksom i andra i-länder, är negativ, vilket innebär att utan invandring hade Sveriges befolkning minskat. Migrationen är nödvändig för att förhindra den negativa trenden.

Inflödet av människor till Sverige kan bidra till att befolkningsnivåerna upprätthålls samt se till att tillhandahålla en bas av människor i arbetsför ålder, vilket i sin tur krävs för att stödja det växande antalet pensionärer i Sverige.

Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skriver följande på Migrationsinfo:

Ett större problem som västvärlden står inför kommande decennier är en ökande andel äldre i befolkningen. De stora barnkullar som föddes tiden närmast efter andra världskriget börjar nu gå i pension. Arbetsmarknadens påfyllnad i form av unga som når vuxen ålder är jämförelsevis mager och därför kommer en arbetstagare om 15 år att i genomsnitt via skatteinbetalningar behöva försörja betydligt fler äldre än idag. I Sverige beräknas kvoten mellan äldre personer och personer i arbetsför ålder i befolkningen – den så kallade äldreförsörjningskvoten – öka från dagens 0.31 till 0.34 om 15 år och 0.39 om 30 år, under antagande om ingen invandring alls. Det motsvarar ett behov av omfördelning av en avsevärt större andel av arbetsinkomsterna än idag.

Det vi inte tänker på i sammanhanget är att fördelningen av flyktingar inte är jämn mellan kommuner. Om vi bara ser till att fördela människorna jämnt över landet så kan Sverige ta emot betydligt fler flyktingar. Enligt Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är det krisartat i ett 40-tal kommuner i landet. Detta skulle kunna avhjälpas om anvisningarna sprids ut på ett mer hållbart sätt.

Den 1 mars 2016 kom den nya bosättningslagen. På Migrationsverkets hemsida kan vi läsa följande om lagen:

Från 1 mars i år ska alla kommuner kunna anvisas att ta emot nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd. Totalt kommer 21 702 personer att omfattas av anvisningar för bosättning till kommuner i år. Den nya lagen avser att ge en mer rättvis fördelning av nyanlända i landets kommuner och samtidigt förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden.

Vissa nyanlända med uppehållstillstånd ordnar sitt boende på egen hand. De som inte gör det blir kvar i Migrationsverkets boenden medan de väntar på anvisning, något som fördröjer en etablering på arbetsmarknaden och i samhället.

Mängden nyanlända som en kommun ska ta emot beror på:

  • kommunens befolkningsstorlek
  • arbetsmarknadsläge
  • det sammantagna mottagandet av nyanlända och ensamkommande barn
  • hur många asylsökande som redan vistas i kommunen

Anvisningar av nyanlända görs av Migrationsverket. Kommuner med goda förutsättningar för integration kommer att anvisas fler nyanlända än kommuner med sämre förutsättningar. Detta medför att fler människor kommer att anvisas till kommuner med goda förutsättningar för etablering.

I förordning 2016:40 om fördelning av anvisningar till kommuner kan vi i detalj läsa oss till hur länstalen och kommuntalen för 2017 såg ut. Länstalen fastställdes av Arbetsförmedlingen (fram till januari 2017 då Migrationsverket tog över hela ansvaret) och Länsstyrelsen i respektive län har fått i uppdrag att föreslå kommuntal, vilka senare har fastställts av regeringen i en av förordningarna. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner var 23 600 för 2017. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner ska vara 15 200 för 2018.

Tyvärr är det så att den nya lagen delvis har misslyckats med sitt syfte, vilket var att stärka det kollektiva ansvaret så att alla kommuner får ansvar för att ta emot nyanlända. På sikt skulle detta medföra en bättre integration. Kommunernas ansträngningar har ändå gett resultat. Merparten av Sveriges kommuner har klarat att ta emot de nyanlända som anvisades under 2016 och 2017.

Fördelningen på anvisningarna är trots den nya bosättningslagen fortsatt skev. Som exempel kan nämnas toppkommunen Ljusnarsberg med 129,2 anvisningar per 1 000 invånare och bottenkommunen Staffanstorp med 3,6 anvisningar per 1 000 invånare. Dessa kontraster mellan kommuner visar på att det finns massor att göra vad gäller anvisningar och flyktingmottagandet.

För att kunna ge Sverige förutsättningar att hantera integrationen av nyanlända krävs att fördelningen på anvisningar skärps upp, och troligtvis behöver bosättningslagen ses över ytterligare. Det finns plats, det finns resurser. Det finns ett 40-tal kommuner som är överbelastade, men om andra kommuner tar sitt ansvar och avlastar de kommuner som har det tufft, så finns alla möjligheter för att Sverige skulle kunna ta emot fler flyktingar.

Ännu ett argument för att bemöta myten om att Sverige skulle vara fullt är att kika på hur många nätannonser om bostäder som finns ute till försäljning och uthyrning. Det finns ett icke försumbart antal kommuner där bostadsbristen är överhängande, men det finns också kommuner där motsatsen råder. Även i kommuner där trycket på bostadsmarknaden är stort finns det möjligheter att finna någonstans att bo, oavsett ursprung. Regeringen genomför en kraftfull satsning på nybyggnad av bostäder i Sverige. Mer om detta går att läsa om här. Argumentet att flyktingarna tar våra bostäder håller inte.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, vi har inte fullt, och vi kan ta emot fler. Sverige behöver invandring, eftersom befolkningstillväxten bland infödda är negativ. Den ökande andelen pensionärer kräver också en större mängd människor i arbetsför ålder. Där är invandringen en viktig faktor.

P.S. Jag vill påminna om att Sverige har ratificerat Flyktingkonventionen, vilket innebär att vi har internationella förpliktelser vad gäller flyktingar, non-refoulement och vilka som inte innehar flyktingstatus. Mot bakgrund av detta kan argumentet ”vi har fullt” inte bedömas vara relevant.

Källor:

Migrationsinfo: Invandring och en åldrande befolkning

SR: ”Sverige kan ta emot fler flyktingar”

Sveriges Riksdag: Lag (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning

Sveriges Riksdag: Förordning (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner

Migrationsverket: Bosättningslagen

Nyanlända i din kommun 2018

Enorma skillnader i flyktingmottagandet

Artiklar

Integration på orimliga villkor

Aldrig förr har så många människor varit inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Det har resulterat i allt mindre tid och resurser för respektive deltagare. Detta samtidigt som ett arbete aldrig har varit viktigare för den som vill stanna i Sverige, och få hit sin familj.

2010 fick Arbetsförmedlingen uppdraget att ansvara för etableringsreformens implementering. En reform där flyktingar och skyddsbehövande med familjer under två års tid har rätt till en individuellt anpassad etableringsplan som ska föra dem närmare antingen ett arbete eller högre studier. Syftet var att tidigt komma in med resurser för att korta tiden det tar att etablera sig på arbetsmarknaden.

I uppdraget ingår att ha djupgående kartläggningssamtal där individen tillsammans med arbetsförmedlare ska lägga upp en planering för att föra denne närmare arbetsmarknaden. Ofta innefattar etableringsplanen översättning och bedömning av utländska betyg, svenskastudier och olika typer av praktikplatser. Samtalen handlar både om att kartlägga tidigare erfarenheter och att blicka framåt:

Hur ser du på din nya tillvaro i Sverige? Vad vill du arbeta med? Eller vill du titta på möjligheten att fortsätta studera? Kanske har du praktiska yrkeskunskaper vi behöver validera för att på bästa sätt matcha dig mot arbetsmarknaden?

I och med den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd som trädde i kraft den 20 juli 2016 förändrades uppdraget drastiskt. Det var också något som Arbetsförmedlingen var tydliga med skulle hända i sitt remissvar till regeringen under våren samma år. I och med den nya lagen blev tillfälliga uppehållstillstånd regel där möjligheten att få återförenas med familjen i Sverige avgörs av individens möjlighet till försörjning. Ett arbete möjliggör också förlängning av uppehållstillståndet.

Styrkan i etableringsuppdraget är att deltagaren tillåts tänka både långsiktigt och kortsiktigt vilket ett permanent uppehållstillstånd skapar utrymme för. Långsiktigheten möjliggör att läkare ges den tid som krävs för att få sin legitimation och arbeta just som läkare. Hantverkare tillåts genom validering ute på arbetsplatser få yrkesbevis för att kunna fortsätta inom sin bransch. Studenter ges möjligheter att komplettera sina universitetsstudier för att få ett arbete där deras kompetenser tas tillvara på bästa sätt. Något som givetvis berikar både individen och hela samhället.

När människorna som nu hör till etableringsuppdraget ska upprätta en etableringsplan är det med vetskapen om att de eventuellt inte kommer att få stanna kvar när uppehållstillståndet löper ut. Det är också med vetskapen om att en snabb anställning kan innebära ett förlängt uppehållstillstånd och därmed möjlighet till familjeåterförening.

Vad finns då för incitament att försöka få läkarlegitimation som tar lång tid? Varför skulle en då satsa på en valideringsprocess för att få yrkesbevis om det riskerar att dra ut på tiden? Varför inte rikta allt fokus mot branscher utan några krav på förkunskaper om det kan ge ett anställningsavtal för att ersätta det tillfälliga uppehållstillståndet med ett permanent?

Risken är stor att det är just där vi kommer att hamna. Kompetens kommer gå till spillo och vi får ett ännu tydligare klassamhälle där människor som flytt till Sverige är överrepresenterade i osäkra anställningar med låga krav på förkunskaper och låga löner. Den nya lagen tvingar människor att lära sig ett nytt språk, ett nytt samhälle och ta sig in på arbetsmarknaden under mycket osäkra och pressade förhållanden. Detta med stöd av en myndighet som aldrig förr arbetat under så hög press. Det är inhumant för individen, och förkastligt ur ett samhällsperspektiv.

Reportage

#Almedalen2016: Att maska ett nätverk

Under morgonen genomfördes ett av de kanske mest meningsfulla evenemangen under årets Almedalsvecka.

”Näringslivsuppropet” är ett initiativ som startades i Malmö under hösten av Jenny Kirsten Bille (Andra Landskap) Yasemin Arhan Modéer (Altitude meetings, Media Evolution) och Navid Modiri. Syftet är att öka integration och etablering genom att skapa mötesplatser mellan nyanlända och företag. Att skapa nätverk, kan man också kalla det.

I morse var de alltså i Visby och vid utsatt starttid var både tältet och gräsmattan utanför fyllts av folk. Där var både företagare, offentliga organisationer, vanligt intresserat folk och givetvis också nyanlända som sökte efter jobb eller praktik.

Till en början en spänd förväntansfull tystnad bland de som anlänt, som genom Navid Modiris handfasta ledning fick lära känna varandra med snabba s k ”popcornpresentationer” och även ”Göteborgskramas” – och det blev genast betydligt mer tillåtande atmosfär och takhöjden ökade med säkert fem meter. Tänk vad lite humor kan göra!

Som det så ofta är med det som är framgångsrikt, var idén bakom detta också väldigt enkel: att ge plats och förutsättning för möten mellan olika människor.

Det var inte prat ”om matchning” eller ”om hur svårt det är att matcha” – istället var där arbetsgivare på plats som berättade vad de sökte för folk, och nyanlända som berättade vad de hade för kunskaper och erfarenheter. Helt enkelt; rak direktmatchning mellan de som söker jobb och de som kan erbjuda jobb.

Svårare än så är det faktiskt inte.

//Therese Maurin, Almedalen, 7 juli 2016

Reportage

#Almedalen2016: Inkludering och integration

Samtalen om integration och dess olika aspekter fortsätter. Glädjande nog har samtalen förändrats från att “handla om” till att bli “samtal med” invandrare.

Nätverkandets roll lyfts fram i alltfler sammanhang. Det finns många initiativ kring att underlätta och snabba på etablering och integration.

I seminariet “Älskade barn – om föräldraskap i ett nytt land” (Studiefrämjandet) berättas om ett projekt som bygger på medskapande människor emellan. Kärnan är att invandrare själva stödjer varandra i att finna sig tillrätta i rollen som förälder i nytt land. Initiativet kommer från nyanlända själva, som nu driver studiecirklar om föräldraskapets utmaningar i ett nytt land – om att förstå och förhålla sig till den nya omgivningens  normer, umgängesformer och förväntningar.

Det handlar om att ge föräldrar kraft och kunskap – bemyndigande – i mötet med det nya samhället. I “Älskade barn” utgår cirklarna från deltagarnas etnicitet – kommer du från Syrien hamnar du i en grupp med andra syrier – ett inte helt okontroversiellt sätt vilket också diskuterades. Det är viktigt med etniska nätverk – så länge det inte blir en isolering gentemot det omgivande samhället.

Lumnije Mehmeti, Rädda Barnen, menar att det i föräldracirkeln är bra med den gemensamma nämnaren i att vara ny i främmande land. När alla i gruppen har någorlunda samma plattform att utgå ifrån och är lika osäkra inför det nya, infinner sig ett mer avslappat förhållningssätt i gruppen än om en svensk skulle stå och lite ovanifrån berätta hur saker och ting förhåller sig i Sverige. När alla deltagare ser det nya samhället lite utifrån, blir det högre i tak och mer diskussioner vilket är själva syftet med “Älskade barn”.

Folkbildningsperspektivet verkar återigen ha fått en stor betydelse i Sverige. För några årtionden sedan var folkbildningsrörelsen en viktig del i att levandegöra demokratin. Återigen finns ett behov av att ge människor verktyg att ifrågasatta och driva en utveckling framåt – kort sagt upprätthålla vår värdefulla demokrati.

I seminariet “Landsmän som integrerar landsmän” (Grant Thornton) diskuterar man också hur invandrare själva kan stödja varandra i att etablera sig i samhället men framförallt på arbetsmarknaden. Den absoluta merparten av alla jobb tillsätts via kontakter och nätverk. Här kom en intressant diskussion igång om etniska nätverks betydelse, och de fördelar och farhågor som finns med att “klumpa ihop” människor endast utifrån födelseland.

Att det bildas etniska nätverk kan vara ett tecken på att de befintliga nätverken inte fungerar:

– I grunden är det bra med nätverk, men jag är kluven till om vi ska jobba mer etniskt, eller mindre. När man inte inkluderas i befintliga nätverk, bildas nya nätverk. Det är ett tecken på att man inte inkluderar. Etniciteten är inte det avgörande, det är bransch, kunskap, intresse. Vi som är uppväxta här har ett ansvar för att bli en del i befintliga nätverk och att stödja nyanlända att komma in i dessa nätverk, menar Wadih El-Ackar, känd bland annat för att en gång vara Sveriges då yngste kommundirektör, numera verksam vid Start-Up Stockholm.

– Man ska inte klumpa ihop alla nyanlända, man har olika bakgrund, skolgång och intressen. Man borde ha nätverk utifrån det, instämmer Behrang Gilanpour, CTO vid Ozonetech.

Samtalet återvände flera gånger till att vända på resonemangen. Varför ses invandrare som en belastning eller resurs, när utländska talanger faktiskt är precis vad företagen behöver för att kunna växa till internationella marknader?

Seminariet slog också ett slag för att peppa tjejer att starta och driva företag. Ajla Timbrant, egenföretagare inom bokföring, berättar:

– Ett problem är rollerna eller ramarna som sätter stopp för vad en kvinna anses stå för eller gå för. Många kvinnor tror inte att de klarar av saker. De är rädda att misslyckas, de vet inte vilken kapacitet de har. Den struktur och styrning en kvinna redan besitter…  De vet inte att driva en familj är ett företag!

Ajla betonar också vikten av nätverk och det stöd de kan ge:

– Om man inte har ett nätverk som kan inspirera en att lyckas vet man inte. Vi måste inspirera och berätta för varann hur det kan fungera.

Yrkesdörrens seminarium “Vikten av nätverkande för etablering” (Axfoundation) hade också tema etablering på arbetsmarknaden. En panel bestående av fyra högutbildade invandrare, berättade om sin väg till arbete. Genom initiativet “yrkesdörren” matchas etablerade och nya svenskar ihop, där den etablerade blir dörröppnare till den nya. På ett halvår har Yrkesdörren nått 900 matchningar, hur många som lett till jobb framgår inte men det har helt klart lett till många värdefulla kontakter. Värdefulla för både företag och människor, vilket inte nog kan betonas.

Det är viktigt att komma över den tröskel som fortfarande finns, i att anställa personer med utländsk bakgrund. Det är inte utan att det väckte irriterade utrop när Ajla Timbrant berättade om sin och sin makes väg till arbete:

– Mitt efternamn är taget. Jag hittade jobb betydligt fortare än min man. Det gick så långt att min man bytte namn och efternamn. Det öppnade många dörrar, kan jag säga. Rädsla för det ovanliga och främmande är det som sätter stopp för integration.

Civilsamhällets roll i integrationsarbetet är på sätt och vis så självklar att den verkar ha förbisetts. Integration innebär utbyte människor emellan, delaktighet från alla parter. Det är naturligt att civilsamhället har nyckelrollen – det är du och jag som står för integrationen!

Det är våra värderingar som blir företagens värderingar. Det är våra förutfattade meningar som gör att väl kvalificerad arbetskraft exkluderas. Att våra olika nätverk behöver bli öppna för våra nya samhällsdeltagare, är helt klart viktigt. Liksom att vi behöver syna oss själva i sömmarna.

”Här är alla välkomna” måste bli verklighet, inte bara tomma ord. Vi behöver se över integrationsprocessen och se till att alla deltar i den.

Du också.

// Therese Maurin, Almedalen 6 juli 2016

Reportage

#Almedalen2016: Tillit och migration

Under årets Almedalsvecka handlar mycket om Sverige i världen, och världen i Sverige. Integration, mångkultur, etablering och bistånd är heta punkter.

Jag har besökt flera evenemang under dagen och två av dem hade en gemensam nämnare; hur vi påverkas av bilden av Sverige som förändrat efter hösten 2015.

Vid paneldiskussionen “Efter systemkollapsen – hur går vi vidare” (IM och Svenska Afghanistankommittén) konstaterar Staffan Landin att på samtliga mätpunkter för ett “gott ställt samhälle” befinner sig Sverige i topp, på samma positioner som före den stora flyktingströmmen i höstas. Vi har inte fått det sämre, inte på något sätt. Det cirkulerar enorma överdrifter om hur dåligt vårt samhälle blivit. Landin påpekar också att retoriken kring diskussionen om flyktingar och migration behöver förändras, så att vi slutar betrakta migration som en belastning. Samtalsdeltagarna önskade för framtidens flyktingmottagande en gemensam politisk lösning inom Europa.

Något som även berördes i samtalet “Ökad invandring – hur påverkas social tillit?” (Fores): Här belystes två aspekter av tillit; dels den människor emellan: om man anser att människor i allmänhet (som man inte känner sedan tidigare) går att lita på, dels tilliten till samhället och samhällsinstitutioner som riksdag, regering, rättsväsende osv.

Dessa två former verkar intressant nog bete sig olika. Tilliten till andra människor verkar vara tämligen stabil hos vuxna människor, den ändras knappast alls hos en person. Tilliten till samhället och samhällsinstitutioner är däremot mycket rörlig. Bland annat tenderar tilliten till lokalsamhället att minska ju mer mångkulturellt lokalsamhället är, kunde panelen berätta. Det är inte fastställt hur orsakssambandet ser ut. Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, redogjorde för hur tilliten till samhället bibehålls genom likabehandlingsprinciper och marknadsmekanismer som gör att alla har samma möjligheter och att alla behandlas lika. All särbehandling, även s k “positiv särbehandling” inverkar negativt på tilliten.

Andreas Johansson Heinö beskrev hur tillit varierar kolossalt på global nivå och därför antagligen hänger ihop med hur respektive samhälle är organiserat med institutioner och principer. Han uttryckte för Sveriges del bekymmer för bristen på tilltro inom vissa grupper, hur det kan skapa (och redan skapar?) allvarliga samhällsklyftor och hur då parallellsamhällen växer fram.

Hög social tillit har positivt samband med t ex demokratisk stabilitet, politiskt deltagande och lägre brottslighet. När allt fler felaktiga påståenden om särbehandling av nyanlända, migranter och invandrare får fäste i det allmänna medvetandet, påverkas tilltron till samhället negativt. Detta leder till exempelvis ökade kontrollsystem, på längre sikt ett mer avancerat juridiskt system avseende överenskommelser där muntliga avtal inte gäller utan ersätts av skriftliga som utformas av advokater. Ett annat tecken på minskad tillit är de misstankar och upplevelser av korruption som ges uttryck för på sociala medier.

Det ligger inte långt bort att fundera över hur tillit och misstro till samhället färgas av de överdrifter som Staffan Landin talade om. Min tanke efter dagens evenemang är helt enkelt denna:

Håller Sverige – och även Europa – på att skapa sig en självuppfyllande profetia?

// Therese Maurin, Almedalen 4 juli 2016