Etikettarkiv: Alliansen

I fokus, Krönikor

”Språkplikten”: Straffa inte invandrarna för politikernas misstag!

Det är bra att det pratas om att nya svenskar måste integreras och lära sig svenska. Men det är viktigt HUR man pratar om detta. Mitt parti, Socialdemokraterna, har nu gjort ett utspel om språkplikt som skuldbelägger invandrarna för dåliga svenskkunskaper.

Detta trots att det är regeringarna som styrt de sista 40 åren som vägrat ge asylsökande svenskundervisning, som skapat ett SFI som är stelbent och som inte lyckats kombinera undervisning med arbete. Ja, man kan inte ens få ut föräldrapeng och gå på SFI samtidigt, vilket har tvingat en massa kvinnor att avbryta språkstudierna vid föräldraledighet.

Det var barska, hårda ord som hördes från Socialdemokraternas partihögkvarter förra veckan. ”Språkplikt”, ”krav”, ”plikt” ”obligatoriskt”, ”att mista ersättning” om man inte lyder order och lär sig svenska. Som finansministern sa förra veckan:

”För att ha möjlighet att leva fullt ut i Sverige måste man kunna prata svenska. Om man behöver svenska ja då ska man också lära sig svenska. För det behövs det bra stöd men också tydlig krav”,

Det är ingen slump att man valt att skuldbelägga invandrarna som kommit hit. Valet av ord betyder mycket. Spinndoktorerna på Sveavägen 68 har beslutat att lägga partiets förslag så nära Sverigedemokraternas språkbruk de bara kan. Därför blir det fokus på krav och ordning och reda. Sånt ska locka väljare, tror man…

Men det är inte invandrarnas fel att de regeringar vi haft sen 70-talet inte har prioriterat sånt som språkkunskaper.

Under 90-talets början kunde flyktingar bli sittande 3-4 år i en stuga ute i skogen medan de väntade på uppehållstillstånd. Det fanns ingen svenskundervisning och de var förbjudna att jobba och lärde aldrig känna någon svensk. Och fick aldrig någon information om det svenska samhället. De satt och väntade på uppehållstillstånd i det svenska vintermörkret medan fulla sverigedemokrater kastade ölflaskor mot förläggningarna och skrek ”sieg heil, sieg heil, negrer, försvinn härifrån”.

Jag kände ganska många afrikaner då. När de väl fick uppehållstillstånd kunde de knappt ett ord svenska och visste inget om landet. De hade levt 3-4 år på bidrag utan att jobba och fick veta att de var tvungna att fortsätta att leva på bidrag medan de gick i svenskundervisning. En undervisning som var lika för alla. Professorn från Kampalas universitet satt sida vid sida med analfabeten från Somalia, i samma klassrum.

2015

Alliansen gjorde en del bra saker. De fick ner väntetiderna för flyktingarna rejält och förbättrade SFI. Det ska sägas, det var bra. SFI har blivit flexiblare, så att doktorn inte sitter ihop med analfabeten. Iallafall inte så ofta.

Men i grunden ändrade de inte på systemet. Idén var att flyktingar skulle leva på bidrag, förbjudas jobba (utom i vissa speciella undantagsfall) och skulle INTE lära sig svenska eller få information om vårt samhälle. När de väl fick uppehållstillstånd var tanken att de skulle fortsätta att leva på bidrag och gå SFI några år, Systemet var stelt, och möjligheterna att jobba och gå SFI samtidigt var begränsade, lika begränsade som möjligheten att få föräldrapeng och studera i SFI samtidigt.

Min minister pratade igår om 2015 års utmaningar. Att ”vi inte var rustade”. Jag undervisade hundratals flyktingar i enkel svenska då på flyktingcaféet i Borgholm jag var med och drev. Jag minns det så väl. Så fort flyktingarna kom in i caféet för första gången frågade de mig och mina vänner två saker. Det första ”var finns det jobb, jag vill jobba?”. Det andra ”var kan jag lära mig svenska?”.

Att prata om plikt och krav är att förolämpa flyktingarna. Det enda de som kom hit 2015 bad om var ett jobb och en möjlighet att lära sig svenska. Men det fanns inte, för det ingick inte i hur politiker byggde vår migrationspolitik. Det är inte flyktingarnas fel att det var så.

Svensk integrationspolitik är inte misslyckad. I internationell jämförelse är den ganska bra. (Läs om det här!) Men problem finns. Vi är många som pratat om dessa i många år och velat ha en lösning på dem. Arbetslösheten bland nya svenskar är stor. Språkkunskaperna är ofta dåliga. Studieresultaten bland barnen är usla.  Men, som sagt, det är inte flyktingarnas fel att det är så.

Sveavägen 68

Skulden till de problem som finns bär de som styrt landet. Det är alltså inne på Sveavägen 68, vårt partihögkvarter, och inne i Rosenbad och inne i Riksdagen, vi bland annat ska leta efter anledningen till att vi har integrationsproblem och till att språkkunskaperna är dåliga.

De som kom hit på 90-talet passiviserades ofta. Sätt människor i förläggningar i 3-4 år utan att lära sig svenska och utan att kunna arbeta. Låt dem bara leva på bidrag, och se vad som händer.

Samma med de som kom hit 2015. Jobb fanns inte, mer än för ett par lyckliga. I bästa fall kunde nån flykting få obetald praktik. Som en sa till mig. ”Sverige var inget drömland. I Turkiet kunde vi syrier jobba och få pengar. Här får vi slavarbete, arbete utan lön. Det är förnedrande.”

Först ger vi dem ingen svenskundervisning och förbjuder dem att jobba. Sen ändrar vi politik och hotar att straffa dem för att de inte kan svenska och inte har jobb. Ska vi verkligen göra så?

En socialdemokrati med visioner!

För att få en bra integrationspolitik ska man först och främst sparka varje spinndoktor som just nu rekommenderar mitt parti att närma sig SD i språkbruket.

Sen gör man något enkelt men för politiker ack så svårt. Man ber om ursäkt. Man säger ”vi vill be om ursäkt till de nya svenskarna och alla andra svenskar att vi gjort fel under så lång tid”. Sen presenterar man bra lösningar.

”Från och med nu ska nya svenskar få möjlighet att lära sig svenska från dag ett. Man ska skapa ett system för enkla jobb för flyktingar, en form av praktik, men den ska resultera i att man får mer i plånboken som flykting. Obetalda praktik”jobb” ska bannlysas. Samhällsinformation ska presenteras för flyktingarna. När de väl får uppehållstillstånd ska de få gå i SFI, men ett SFI som är mer individanpassat. Det ska gå att som kvinna ta hand om barn och gå i SFI.

Det ska läggas fokus på jobb och det bästa vore att kombinera jobb och studier. Jag är ganska förtjust i Alliansens förslag om inträdesjobb, fast jag anser att lönen bör sättas lite högre. Idén att kunna kombinera studier på SFI på kanske 30% med jobb 70% av tiden är otroligt värdefull. Det är i praktiken omöjligt idag. Frågan om hur vi skaffar jobb till er med bara grundskola i bagaget, måste sättas i fokus. Ni är många och det finns extremt få enkla jobb för er i vårt land. Att låta nya svenskar få enkla jobb, med lönebidrag från staten, under 2-3-4 års tid, samtidigt som de studerar, kan lösa många av problemen.  Vi Socialdemokrater uppskattar bra idéer när vi ser dem. Alliansen har ett bra förslag. Vi behöver bara justera det lite så det blir arbetsrättsligt säkrare.

Vi lyssnade inte på er när ni kom hit. Nu ska vi ändra på det, nu lyssnar vi på er, nya svenskar. Ni ville ha fokus på jobb, studier och samhällsinformation, det ska vi se till att det blir fokus på.

Vi ska inte straffa de av er som kom hit för några år sedan, för att vi förde en dålig politik. Men många av er kommer att vilja lära er svenska på allvar. Ni kommer att vilja ta del av de förmåner vår nya politik innebär.”

Vi kan lösa problemen men utan att lägga skulden på invandrare. Ju mer vi låter som om det är invandrarna som är lata, som inte vill lära sig svenska, ju mer ger vi SD och rasisterna rätt. Det är nämligen det de påstått ända sen dagarna då SD:s skinheads kastade ölpavor mot förläggningen i Gimo och ritade hakkors på väggarna.

Dessutom låter partiledningen alltmer som Jan Björklund. Vill vi att det ska vara så?

/Mvh, er partikamrat: ”arga sossen” Torbjörn Jerlerup

PS

Om det inte känns bra att samarbeta med Alliansen om inträdesjobben, och genom kompromisser förbättra deras idéer, så hitta på en egen lösning som möjliggör jobb och studier samtidigt. Om inte ni har en sådan så sätt er för guds skull inte på tvären. Vi behöver nya idéer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Sverigedemokraterna och biståndspolitiken

När den moderatledda regeringen tog över regeringsmakten 2006 var det säkert många borgerliga väljare som väntade sig att anslagen till försvaret skulle öka, att skattebördan skulle bli lättare samt att en översyn av det svenska internationella biståndet skulle ske. Det första uteblev, det andra genomfördes, vilket välkomnades av många. När det gällde biståndspolitiken gjorde den moderatledda regeringen en oväntad vändning ifrån vad som förväntades av en moderatledd regering med biståndsministerposten i ägo .

rjjzcbw9e3j3gf5qrpbfReinfeldtregeringens agerande i biståndspolitiken var överraskande då man höjde biståndet till 1.03 % av BNI (se AidWatch 2007). Den socialdemokratiska regeringens biståndsbudget låg på 0.92 % av BNI år 2005 (se AidWatch 2006). Den nya biståndspolitiken ledd av en moderat biståndsminister var nydanande. Moderaterna och dess väljare var det parti och väljargrupp som varit väldigt kritisk till den förda biståndspolitiken under socialdemokratin (Se Ann-Sofie Dahl; Du gamla, Du fria: Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering). Man ansåg, rätteligen, att biståndet ofta användes på ett ineffektivt sätt och att det ofta gick till regeringar och projekt som stod socialdemokratin nära. Det svenska biståndet och visionen om att årligen ge 1 % av BNI stöddes nu av alla partier i riksdagen.

Detta var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen 2010.

I en av de första motioner som sverigedemokraternas förre partisekreterare och nuvarande vice talman Björn Söder lade fram inför riksdagen var en motion som vill sänka det svenska biståndet till 0.7 % av BNI. Anledningen till detta var bland annat att man ansåg att Sverige inte skulle ”… sticka ut relaterat till övriga världen …”. Motioner som dessa lades fram i flera omgångar.***

Under Alliansregeringsårens sista år användes stora summor av det internationella biståndet till att finansiera den stora ökningen av flyktinginvandring. Som till stor del  var en följd av bland annat Syrienkrisen. Detta har fortsatt under den rödgröna regeringen.

Italy_migrants_fug_3270317bSverigedemokraterna har å sin sida hävdat att tagandet, avräkningar, ifrån det internationella biståndet för att finansiera migrationspolitiken har varit felaktig. Man har implicit till och med hävdat det vara omoraliskt. Argumentet har varit att det är fel då pengarna hade spenderats bättre på plats i de närområden till de länder som migranterna flyr ifrån. Samtidigt har partiet själva gång på gång förordat sänkningar av det internationella biståndet, senast höstbudgeten 2014.  Detta har dock inte hindrat partiet ifrån att hävda sig själva som moraliskt överlägsna övriga partier ifråga om  biståndspolitiken. Mantran som ”Hjälp på plats” eller ”ta emot mycket färre flyktingar och hjälp istället fler med bistånd” har etsats sig i debatten. Men hur ligger det egentligen till med moralen bakom SD:s biståndspolitik?

Biståndspolitik som baseras på utilitarism?

Utilitarism är en moralteori som förenklat kan sägas gå ut på att hjälpa flertalet framför fåtalet om det visar sig att de förras lycka är större än de senares. I kontext till biståndspolitiken skulle man kunna säga att avräkningar av biståndet är fel om det är så att fler får hjälp med samma pengar i närområdet och att deras lycka blir större än de flyktingars som kommer till Sverige.

En typisk utilitaristisk hållning i biståndspolitiken skulle kunna vara följande:

Vi vill hjälpa, vi vill hjälpa fler på plats istället för de fåtal ”rika” som kommer hit. På så sätt lindrar vi smärta genom att kanalisera medel till UNHCR.

Eller som Jimmie Åkesson och Julia Kronlid själva skriver i SD-kuriren:

Sverigedemokraterna vill att vi ska satsa våra resurser på att hjälpa så många som möjligt där behoven är som störst.

Sverigedemokraterna har gjort ett stort nummer av avräkningarna. Man har argumenterat på ett sätt som den icke insatta skulle kunna tolka som att det är SD som har det moraliska övertaget gällande flyktingkrisen.  Det svenska biståndet ska sänkas till 0,7 % av BNI för att det är det minsta som FN rekommenderar. SD anser sig vara det parti som hjälper flest människor genom att hjälpa på plats samt ge mer stöd till UNHCR som dock är kritiska till SD:s hållning.

man-76196_640Den sverigedemokratiska utilitarismen i biståndspolitiken är enbart kvantitativ. Då en sänkning av BNI till 0,7% leder till mindre medel till de drabbade och därmed blir deras lycka antagligen mindre än de migranters lycka som hjälps av avräkningarna när de kommer till Sverige.

Utilitarism är mer än bara de kvantitativa resultaten, man sätter också stor vikt på de kvalitativa resultaten. Är Sverigedemokraterna seriösa med sin utilitarism och sin kritik mot de avräkningar som nuvarande och dåvarande regering gjort? I så fall skulle de inte bara värdesätta de kvantitativa resultaten som deras biståndspolitik kanske kan uppnå. De borde också värdesätta de kvalitativa resultaten som kan uppnås av deras och andra partiers biståndspolitik. Istället för att minska biståndet bord kanske SD behålla och kanske till och med öka den högsta BNI nivå som alliansregeringen hade, dvs 1.12% av BNI (se AidWatch 2010).

Genom dessa förändringar skulle SD ha det moraliska övertaget och uppfylla den utilitaristiska moralen.

För mig som är Liberal men ej utilitarist hade det varit välkomnade om SD istället varit för större nivåer av arbetskraftsinvandring och ökat nivån på kvotflyktingar och minskat biståndet kraftigt.

***Uppdatering. SD har i skrivande stund (kl 15.00 2015-10-02) gjort hela sin budget tillgänglig för allmänheten. I Budgeten framgår att man höjer nivån på  biståndet ifrån det man tidigare har föreslagit (0.7 % av BNI) till 0.75 % av BNI.

Krönikor

Svenskans historierevision

Svenska Dagbladets Göran Eriksson har läst Fredrik Reinfeldts bok. Men någon recension av den blev det inte när han träffade förre statsministern. Istället handlade det om migration.

Att Svenska Dagbladet drabbats av ”Alliansen borde likna SD mer”-fnatt har vi redan skrivit om. Det blir ett sorts självgödande kretslopp. Svenskan skriver ”ojdå, nu går SD upp – det är nog för att Alliansen är kassa på ditt och datt”, och så går SD upp ännu mer, eftersom borgerliga läsare tänker att ”jojo, så är det nog”, och så skriver Svenskan ”tänk, nu gick SD upp mer, det bevisar att vi hade rätt …”.

Göran Eriksson frågar Fredrik Reinfeldt om han ångrar ”Öppna era hjärtan”-talet. Han menar att M ”förlorade valet på det”. Han antyder att det var oerhört korkat ”i början av en valrörelse”.

Eftersom Göran Erikssons artikel innehåller så många märkligheter vill vi kommentera dem – inte bara för att de inte bör stå oemotsagda, utan för att det dessutom är ett bra exempel på den historierevision Svenskan ägnat sig åt på sista tiden.

Talet hölls 18 augusti 2014. Det var då mindre än fyra veckor kvar till valet. Att påstå att det skulle vara ”i början av en valrörelse” är därför direkt fel. Dessutom gick faktiskt Moderaterna upp en smula de sista veckorna, enligt opinionsundersökningarna, så det stämmer inte ens att det är klarlagt att Moderaterna förlorade på det. Reinfeldt kallar Göran Erikssons påstående om att talet lett till valförlusten för ”en efterkonstruktion”, och det är svårt att inte hålla med.

Migrationsverket hade precis publicerat siffror som visade på en våg av asylsökande från ISIS-området, som var den högsta sedan Jugoslavienkriget 1994. Detta kunde ingen förutse. Och när det är mindre än en månad kvar till ett val går det inte att börja komma med spontana migrationspolitiska utspel bara för att fler än väntat söker skydd i Sverige. Reglerna för vem som ska få stanna bygger på europeiska överenskommelser, och har inte ändrats på många år. Det går heller inte att ändra dem utan omfattande utredningar, så även om Moderaterna hade velat gå den vägen hade det varit på tok försent.

 

Det är troligt att ISIS puttade borgerliga, och kanske även socialdemokratiska, väljare till SD, eftersom det framstod som om partierna saknade svar, och det kom rapporter om kaos i mottagningssystemen och i kommunerna. Men det innebär inte automatiskt att politiken vare sig före eller efter varit fel.

Göran Eriksson menar vidare Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt under presskonferens vid globaliseringsmötet i Riksgränsen 2008-04-09att Alliansen nu ”överger delar av hans migrations- och integrationspolitik”.

Det stämmer inte heller.

Alliansens migrations- och integrationspolitik under första mandatperioden var fokuserad på att få asylsökande i arbete, och öppna upp för ökad arbetskraftsinvandring. Instegsjobb och etableringsreformen skapades. Under andra mandatperioden samarbetade man med Miljöpartiet, vilket i huvudsak resulterade i att papperslösa får sjukvård som inte kan anstå och deras barn får skolgång och full sjukvård, vilket tidigare varit upp till kommuner och landsting.

Ingenting av detta överges i de förslag som kommit ur Alliansen.

Det som ligger på bordet just nu är:

  1. Sänkta ersättningsnivåer (KD), vilket knappast är att ”överge” den tidigare politiken. Eftersom ersättningsnivåerna i etableringsreformen ligger mycket nära försörjningsstödsnivån är det dessutom tveksamt om det går att genomföra. Det går möjligen att skära någon hundralapp för vissa barnfamiljer.
  2. Tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Reglerna för vem som får permanent uppehållstillstånd har legat fast i decennier, och är alltså inget ”övergivande” av någon tidigare politik.
  3. Försörjningskrav vid kärleksinvandring. Inte heller detta är ett beslut som tagits under mandatperioden, utan reglerna har funnits länge.

Det som bekymrar i denna artikel är att Göran Eriksson inte brukar framstå som opåläst.

Så vad är det då som driver honom och även andra skribenter på Svenskan att mynta en bild av att Alliansåren präglats av vänstervridet kaos och stolligheter och att nu måste det till ordning i leden, medan man antyder att SD, som vill bryta europeiska avtal och avvisa/utvisa nittio procent av de skyddsbehövande, skulle sitta inne med de verkliga svaren?

Krönikor

Varför hjälper man Sverigedemokraterna att tvätta sin smutsiga byk?

Från ”Öppna våra hjärtan”-talet till en mer restriktiv migrationspolitik och hårdare tag mot invandrare förflöt det ungefär ett halvår. Men motståndet mot en generös migrationspolitik inom Alliansen fanns redan under alliansregeringens första mandatperiod.

En debattartikel i DN från 2009, där ledande moderater problematiserade svensk migrations- och integrationspolitik, är ett tydligt historiskt dokument för att det, åtminstone inom Moderaterna, fanns ett stort motstånd mot en generös migrationspolitik. Det som uttrycktes i debattartikeln skulle bara några månader senare uppfattas som sverigedemokratisk politik enligt vissa borgerliga ledarsidor.

Istället för att förorda de punkter som de ledande moderaterna tog upp i sin debattartikel valde alliansregeringen att göra det motsatta. Man såg till att få till en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet. Överenskommelsen förordade, till gammelmoderaternas förtret,  en mer generös migrationspolitik inom alla områden.

Överenskommelsen med MP kom att bita tillbaka mot alliansregeringen om man ser det hela med ögon ifrån de borgerliga, främst moderater, som var negativt inställda. Det som inte fick ske skedde. Sverigedemokraterna blev omvalda.

Whitewashing_'A'_Mountain,_Tempe_Butte_on_Arizona_State_University_CampusAtt överenskommelsen med MP slog fel i slutändan berodde på vissa borgerliga debattörers vilja att den skulle slå fel. I sin iver att få skutan på rätt kurs använde dessa debattörer alla möjliga och behjälpliga medel. Bland annat tvättade man Sverigedemokraternas smutsiga byk. Om någon tog upp Sverigedemokraternas nazistiska historia kunde man läsa någon borgerlig debattör som tog upp Socialdemokraternas steriliseringspolitik och gjorde en s k politisk whitewash, samtidigt som man låtsades som att enbart S var skyldiga när alla partier mer eller mindre var med på det hela.

Om socialdemokratins smutsiga historia inte funkade tog man upp Vänsterpartiets historia osv tills man fick tyst på kritikerna, och Sverigedemokraternas historia blev ett icke-argument. Att politiker och debattörer med bakgrund i Sverigedemokraterna ägnade sig åt detta är inte konstigt, men att borgerliga debattörer gladeligen hjälpte dem är besynnerligt.

När man ska skapa opinion och driva en politisk tes om varför ens parti, eller ens egna idéer, är att föredra framför konkurrentens har man få verktyg att tillgripa. Ett av dessa verktyg är historien, till exempel hur partiet och/eller rörelsen har agerat tidigare, höll de sitt löfte när de lovade att aldrig höja skatten? Går det att lita på partiet och dess företrädare med tanke på deras historia av personlig misskötsel av offentliga medel? Detta och mycket mer är vad man kallar för framing; meddelanden från aktör A (t ex ett parti) till aktör B (t ex väljarkåren) om aktör C (t ex partiledaren för det konkurrerande partiet eller rörelsen).

Om man tittade på riksdagens sista partiledardebatt för riksdagsåret hörde man hur Jimmie Åkesson, som svar på Stefan Löfvens fråga om Sverigedemokraternas nazistiska historia och hur det kom sig att Åkesson gick med ett parti som fortfarande hade kopplingar till den svenska nazistiska rörelsen, kontrade med att påpeka Socialdemokraternas steriliseringspolitik.

Istället för att fortsätta på samma bana som Löfven gjorde i sina replikskiften under partiledardebatten med Åkesson, valde vissa borgerliga ledarskribenter och debattörer istället att gå till attack mot Åsa Romson för att hon inte tagit Åkesson i hand efter replikskifte. Ett outtalat ”etikettbrott” var viktigare än att kräva svar på varför en partiledare som siktar på att bli Sveriges statsminister gick med i ett parti som hade stora influenser av, och medlemmar ifrån, en rörelse som bara under de senaste 20 åren mördat över en handfull människor.

Trots att opinionen och den politiska spelplanen helt förändrats till fördel för de borgerliga debattörer som förordar en restriktivare migrationspolitik så fortsätter de tvätta Sverigedemokraternas smutsiga byk. Varför? Borde man inte istället gå till attack mot Sverigedemokraterna och förklara för väljarkåren hur man skiljer sig från Sverigedemokraterna? Eller finns det inte en skillnad mellan den restriktiva migrationspolitisk som föreslås av vissa borgerliga partier och debattörer och den som föreslås av Sverigedemokraterna och deras svans?

Artiklar

Utred den strukturella diskrimineringen i rättsväsendet!

För fem-sex år sen var det en stor debatt i Sverige om strukturell diskriminering av invandrare i rättsväsendet. den Socialdemokratiska regeringen gav ut flera bra och avslöjande utredningar. Det blev debatt. Tidningarna skrev om strukturell rasism och debatten var intensiv.

Foto: Adolph Moore

Att invandrare särbehandlas negativt i domstolarna var ingen nyhet, men plötsligt fanns det en debatt om det, och en vilja att lösa problemen. Det pratades om bevis, och behov av mer statistik och fakta.

Efter valet 2006 tystnade debatten nästan helt. Regeringen slutade utreda detta och media slutade bry sig. En ganska intensiv debatt utmynnade i… ingenting!

Jag vill bara nämna en av många saker som kom upp i debatten.

2004 skrev Fria Tidningen:

Kaliber har studerat 700 domar för grovt rattfylleri från 2001 i de tre storstäderna. I Stockholm och Malmö döms 50 procent av rattfyllerister med utländsk bakgrund till fängelse. Siffran för svenskar var ca 30 procent. Svenskarna hade i genomsnitt både högre promillehalt och fler noteringar i belastningsregistret jämfört med personer med utländsk bakgrund.

– Det är ganska starka indicier på att vi har en strukturell diskriminering i vårt rättsväsende som på olika sätt drabbar invandrare, i synnerhet kanske dem som tillhör underklassen, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, till Kaliber.

Det är ett av ganska många exempel på strukturell diskriminering på etnisk bas, som framkom då.

Inte alla har varit tysta sen 2006, det ska sägas. Miljöpartiet har skrivit en hel del frågor och motioner om detta i riksdagen. Vänsterpartiet har också försökt hålla liv i debatten. Men inte mycket av det har hörts utanför riksdagen.

Regeringens utredning 2006 säger i praktiken att diskriminering förekommer men vi vet för lite. Det finns ”starka indicier”, men för lite fakta. Är det inte skandal att fem-sex år har gått sen debatten fördes offentligt? Utan att någon ens försökt ta fram de fakta som behövs, än mindre har någon försökt leta efter olika lösningar på problemen?

Artiklar

Att inte acceptera Sverigedemokraternas spelregler…

Att visa hur man kan ta debatten mot Sverigedemokraterna är också att visa hur man INTE bör ta debatten. Ett exempel på detta är en dialog mellan Erik Almqvist (Sd) och finansminister Anders Borg i riksdagen i veckan (4 oktober) om invandringens kostnader.

Foto; regeringskansliet

Almqvist ställde en fråga till Borg om invandringens kostnader i riksdagen i veckan.

Han frågade om kostnaderna för invandringen och påstod att det kostar Sverige 100 miljarder per år. På det svarade Borg i princip att ”ja det kostar skjortan med invandring men vi måste ta emot folk eftersom vi ska a) vara snälla och b) för att vi måste eftersom vi slutit internationella avtal om det. Men vi vill se till att de arbetar mer.

Almqvist vann denna debatt på walkover och alla som ser den i efterhand genom Fria Tider eller Sverigedemokraternas bloggar, och är det minsta skeptisk till invandring, kommer att säga samma sak.

Varför vann Almqvist? Jo, för att Borg svarar Almqvist att ”ja, ni har rätt, invandringen är en stor kostnad”.

Borg är däremot inne på något viktigt när han pekar på att det viktiga är att få invandrare i arbete. Varför är det viktigt, jo för att de då genererar ett statsfinansiellt plus.

Borg hade kunnat visa att invandring främst är en investering, inte en kostnad. Ungefär som skolor. Varför har vi skolor i Sverige. Ur rent budgetteknisk synvinkel är ju skolor en kostnad bara. Men nationalekonomiskt sett är skolor inte bara en kostnad och belastning, det är en investering i framtiden.

Samma med invandringen. Vår befolkning blir bara äldre och äldre. Vi behöver arbetskraft även i framtiden! Att investera i invandring är lika mycket en nödvändighet för oss som att investera i skolor.

Allt beror på vilken politik vi har!

Utredningen som Sd helst vill dölja

Att ett strikt budgettänkande är fel, bekräftas för övrigt även genom Sd:s egna s.k. ”utredningar”. Almqvist hänvisade i debatten till Riksdagens utredningstjänst, och menade att Sverigedemokraterna skulle ha bevisat sin sak genom siffror de plockat fram genom RUT.

Min fråga var vad regeringen har för siffror på den invandringspolitik man bedriver, vad den har för nettokonsekvenser för svensk ekonomi… Vi har räknat på det här… De enda siffror som vi har att gå på är de som vi har plockat fram med hjälp av RUT.

Som vi visade i veckan säger RUT att de siffror de presenterat för Sd bara visar delar av verkligheten. Den utredning de gjorde för partiet kan INTE användas för att bedöma hur stora kostnader för invandringen är, och OM det ens ÄR kostnader i slutänden eller bara en ren vinst.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.

För den som vill läsa debatten hänvisar jag till Riksdagens protokoll