Alla inlägg av anderscardell

Är en partipolitiskt obunden progressiv krönikör som tidigare skrivit och skriver för magasinet paragraf tidningen Syre och Nyhetsbyrån Järva. Har ett passionerat intresse för frågor som handlar om nationell och global rättvisa och jämlikhet.
Artiklar

SD:s moskékarta: Historisk metod för förföljelse och diskriminering

Sverigedemokraterna har myligen uppdaterat sin webbsida migrationskartan.se med ett moskéfilter som påstås illustrera framväxten av moskéer och muslimska bönelokaler i Sverige. Att markera ut religiösa gudstjänsplatser har i en historisk kontext visat sig leda till diskriminering, kontroll, förföljelse samt etnisk rensning.

Det finns många historiska exempel där moskéer har blivit måltavlor för förföljelse, diskriminering, krigföring eller försök att undertrycka muslimska samhällen. Motiven har varierat – från religiös intolerans och etnisk rensning till kolonial kontroll och nationalistiska projekt.

  • Bosniska moskéer under Bosnienkriget (1992–1995). Under kampanjer av etnisk rensning i Bosnien markerades och förstördes hundratals moskéer av bosnienserbiska och bosnienkroatiska styrkor i områden där bosniska muslimer fördrevs. Förstörelsen av religiösa byggnader var en medveten strategi för att undanröja spår av en grupps historiska närvaro. Förstörelsen var ofta avsiktlig och kopplad till etnisk rensning av bosniska muslimer. Ett känt exempel är Ferhadija-moskén, som sprängdes 1993.
  • Förföljelsen av rohingyer i Myanmar. I samband med förföljelsen och våldet mot den muslimska rohingyabefolkningen har moskéer och religiösa skolor vandaliserats, bränts eller stängts. Angreppen på religiösa byggnader har ofta sammanfallit med fördrivning av lokalbefolkningen.
  • Uiguriska moskéer i Xinjiang i Kina. Under 2010- och 2020-talen dokumenterade forskare, journalister och människorättsorganisationer omfattande kartläggning och övervakning av moskéer samt att ett stort antal moskéer skadats, rivits eller förändrats inom ramen för den kinesiska statens politik gentemot uigurer och andra muslimska minoriteter. Religiösa platser har varit en del av ett bredare system för kontroll av den uiguriska muslimska minoriteten.
  • Sovjetunionens antireligiösa kampanjer. Under särskilt 1920- och 1930-talen stängdes många moskéer i Centralasien, Kaukasus och andra muslimska områden. Religiösa ledare förföljdes och moskéer omvandlades till lagerlokaler, skolor eller andra statliga verksamheter.
  • Balkankrigen 1912–1913. När Osmanska rikets territorier på Balkan erövrades förekom förstörelse av moskéer och andra muslimska institutioner i flera områden. Detta skedde parallellt med omfattande flyktingströmmar bland muslimska befolkningar.
  • Reconquista och tiden efteråt i Spanien. Efter de kristna kungadömenas erövring av muslimska områden omvandlades många moskéer till kyrkor. Ett berömt exempel är Mezquita-katedralen i Córdoba. Under senare perioder begränsades eller förbjöds muslimsk religionsutövning för många tidigare muslimska invånare.
  • Indien under regionala konflikter. Moskéer har vid flera tillfällen blivit måltavlor i religiösa konflikter mellan hinduer och muslimer. Det mest kända exemplet är rivningen av Babri Masjid 1992, vilket ledde till omfattande våldsamheter.
  • Krigen i det forna Jugoslavien i Kosovo. Under och efter kriget utsattes religiösa byggnader från flera grupper för angrepp. Bland annat förstördes eller skadades ett betydande antal moskéer i samband med konflikterna.
  • Koloniala konflikter i Nordafrika. Under den franska kolonialtiden förekom övervakning, kontroll och ibland beslagtagande av moskéer och religiösa stiftelser. Religiösa institutioner sågs ofta som centra för politiskt motstånd.

Historiskt har moskéer ofta angripits eftersom de:

  • Är centrala samlingsplatser för lokalsamhällen.
  • Symboliserar en grupps närvaro och identitet.
  • Kan fungera som utbildnings- och organisationscentrum.
  • Har högt symbolvärde för både angripare och försvarare.

Därför förekommer angrepp på moskéer ofta i samband med etnisk rensning, nationalistiska konflikter, kolonial repression eller statliga försök att kontrollera religiösa minoriteter. Liknande mönster har också drabbat synagogor, kyrkor, tempel och andra religiösa byggnader i olika delar av världen. Några välkända fall är:

  • Judiska synagogor i Nazityskland – Kristallnatten. Under 1930-talet kartlade och övervakade nazistiska myndigheter judiska institutioner, inklusive synagogor. Detta underlättade senare angrepp under Kristallnatten 1938, då hundratals synagogor vandaliserades eller brändes. Synagogorna fungerade inte bara som religiösa centra utan också som symboliska mål för förföljelsen av judar.
  • Katolska kyrkor i Irland under vissa perioder av de antikatolska lagarna – Penal Laws. Under 1600- och 1700-talen begränsade brittiska myndigheter katolikers religionsutövning. Registrering och övervakning av katolska gudstjänstplatser användes som ett verktyg för kontroll och repression, även om situationen varierade över tid.

Historiker brukar peka på att religiösa byggnader ofta får en särskild betydelse i förföljelsekampanjer eftersom de:

  • Gör en minoritets närvaro synlig i det offentliga rummet.
  • Har stark symbolisk betydelse för gruppens identitet.
  • Kan angripas för att signalera dominans eller utplåna en grupps kulturella och historiska närvaro.

Det är dock viktigt att skilja mellan att “lyfta fram” religiösa platser för skydd, representation eller kulturarvsändamål och att göra det i syfte att möjliggöra kontroll eller förföljelse. I de historiska exemplen ovan var kartläggningen eller exponeringen kopplad till en bredare politik av diskriminering, tvångsassimilering, etnisk rensning eller folkmord.

Svenska moskéer som attackerats med brandbomber och anlagda mordbränder:

  • Trollhättans moské brändes ner i augusti 1993.
  • Eskilstuna (2014): Brand anlades i moské, fem personer skadades.
  • Eslöv (2014): En moské utsattes för en anlagd brand, som polisen misstänkte var mordbrand.
  • 2015: Rapporter om tio till tolv misstänkta mordbränder vid befintliga eller planerade asylboenden, men även moskéer var mål för attacker.
  • Örebro (2017): En person anhölls misstänkt för mordbrand efter en brand i en moské.
  • Medieanalys 2018: Aftonbladet rapporterade att moskéer i Sverige utsatts för flera angrepp av olika slag, inklusive brandattacker och skadegörelse.
  • Systematiska attacker 2021: Under året rapporterades att moskéer utsattes för systematiska attacker, i genomsnitt en per månad. Dessa inkluderade bränder, klotter och krossade fönsterrutor.
  • Luleå (oktober 2025): En moské i bostadsområdet Hertsön stod i lågor efter en anlagd brand. Polisen misstänkte mordbrand och hatbrott.
  • Uddevalla (april 2025): En person misstänktes för mordbrand efter en brand i en moské, åtalades för mordbrand.
  • Stockholm (december 2025): En koran med hål och ett hotfullt meddelande hittades fastkedjad vid Stockholms moské på Södermalm. Händelsen klassades som hot om våld.
  • Örebro (augusti 2025): Två personer anhölls efter en skjutning vid en moské.

En studie från 2025 visar att sju av tio religiösa församlingar i Sverige utsatts för någon form av brott under det senaste året. Våldsbrott, dvs brott som riktas mot personer, har drabbat drygt fyra av tio församlingar under samma period. Den vanligast förekommande formen av våldsbrott är hot och hat i digitala miljöer.

Lästips:

Populär historia: Civila var måltavlor i Bosnienkriget

Globalis: Rohingyer – Myanmar

Mänsklig säkerhet: Förtrycket mot uigurerna i Xinjiang 

The Moscow Times: ‘Godless Utopia: The Anti-Religious Campaign In Russia’

Historia Nu: Balkankrigen 1912-13 – Upptakten till första världskriget

About History: Centuries of War Between Christianity and Islam: Reconquista Period

BBC: Babri mosque: The build-up to a demolition that shook India

BBC: Kosovo: Why is violence flaring between ethnic Serbs and Albanians?

Afro Discovery: The Legacy of Colonialism: Understanding Algeria’s Fight for Independence

Världens Historia: Kristallnatten: Hitler gjorde judarna fredlösa

Law Shun: Penal Laws’ Impact: Catholic Suppression And Resistance In Ireland

MCHS: Ny studie visar omfattande utsatthet bland trossamfund i Sverige

Krönikor

”Den andre” som politiskt verktyg

Partier som Sverigedemokraterna behöver någon som kan fylla rollen som ”den andre” för att vinna röster och motivera sin egen existens. Erfarenheter från andra delar av världen, liksom partiets egen historia, visar att det kan vara mindre viktigt vem som för tillfället fyller denna roll. Bakom de olika grupper som tillfälligt får fungera som ”den andre” finns SD:s och andra rasistiska och etnonationalistiska partiers långsiktiga ambition att etablera en vit, heteronormativ och patriarkalisk maktordning där kvinnor och minoriteter är underordnade.

Det är cyniskt och samvetslöst, men samtidigt logiskt, att muslimer för tillfället har fått spela rollen som ”den andre”. Judar och sexuella minoriteter är sedan länge inkluderade i den bredare samhällsgemenskapen på ett sätt som innebär att de i högre grad försvaras av majoritetssamhället.

Det är sannolikt att rasistiska och nyliberala krafters val av vem som ska få spela rollen som ”den andre” baseras på mätningar och undersökningar som identifierar vilka grupper som är mest sårbara och lättast att exploatera politiskt.

Sådana analyser kan bland annat bygga på hur fördomsfulla föreställningar och påståenden får fäste bland majoritetsbefolkningen på digitala plattformar och i kommentarsfält.

Många kan tycka att det är märkligt att arbetare och lågutbildade röstar på ett parti som gör muslimer till huvudfiende i en samhällskontext präglad av växande ekonomiska klyftor och social ojämlikhet.
Man skulle kunna tänka sig att partier som gjort fattigdom, exploatering och usla arbetsvillkor till sina huvudmotståndare borde vara dessa gruppers naturliga val.

Men erfarenheter från andra länder visar att människor kan fås att prioritera begränsningar av minoriteters rättigheter om man lyckas skapa en stark känsla av akut hot och övertyga människor om att minoriteter utgör ett hot mot arbetare och andra mindre privilegierade grupper.

Några tydliga exempel på hur denna mekanism fungerar återfinns i boken The Sum of Us av Heather McGhee. I boken använder McGhee berättelsen om de offentliga simbassängerna i USA som ett kraftfullt exempel på hur rasism inte bara skadar den grupp som diskrimineras, utan hela samhället.

Hon beskriver hur många amerikanska städer efter avskaffandet av rassegregeringen under 1950- och 60-talen valde att stänga eller förstöra offentliga pooler i stället för att låta svarta och vita bada tillsammans. McGhee kopplar detta till det hon beskriver som ett slags ”zero-sum”-tänkande: föreställningen att om afroamerikaner får tillgång till samma offentliga resurser som vita, så förlorar vita någonting.

Det upplevda hotet från ”den andre” blev alltså starkare än viljan att bevara gemensamma samhällsinstitutioner. Poolerna hade tidigare varit symboler för det offentliga välfärdssamhället — platser där familjer samlades, barn lärde sig simma och människor möttes över klassgränser. Men eftersom poolerna också var sociala rum präglade av fysisk närhet mellan kroppar blev de särskilt laddade i den rasistiska föreställningsvärlden. Rädslan handlade inte bara om själva badandet, utan om social jämlikhet, intimitet och upplösningen av den vita segregationen. McGhee beskriver hur vissa kommuner bokstavligen fyllde igen poolerna med cement eller sålde dem till privata klubbar.
Genom att privatisera eller förstöra dem kunde man fortsätta utestänga svarta amerikaner. Resultatet blev att alla förlorade tillgången till offentliga bad och gemensamma mötesplatser.

Exemplet illustrerar ett av bokens centrala argument: att rasism ofta leder till politiska beslut där människor är beredda att avstå från kollektiva nyttigheter bara för att slippa dela dem med grupper som uppfattas som hotfulla eller mindre värda.

Berättelsen fungerar därför som en metafor för bredare samhällsprocesser — inte bara i USA. McGhee menar att samma logik har påverkat motståndet mot offentlig sjukvård, utbildning, kollektivtrafik och andra gemensamma investeringar. När välfärdssystem kopplas samman med att även minoriteter får del av resurserna undermineras stödet för systemen bland delar av den vita befolkningen.

I boken används poolerna också för att visa hur segregationen förändrade själva idén om det offentliga. Före segregationsstriderna investerade många amerikanska städer i gemensamma anläggningar.
Efter konflikterna växte i stället privata lösningar fram — privata poolklubbar, gated communities och selektiva medlemskap — vilket försvagade tilliten och känslan av gemenskap i samhället.

McGhees poäng är alltså inte bara historisk, utan också moralisk och politisk: rädslan för ”den andre” skapade ett samhälle där människor hellre förstörde något gemensamt än delade det jämlikt. Det blev ett konkret uttryck för hur rasism kan få destruktiva konsekvenser långt utanför själva diskrimineringen av minoriteter. Det är värt att reflektera över de erfarenheter McGhee beskriver i sin bok.

Sätt dem i relation till Tidöregeringens retorik om ”hotet” från blandade bostadsområden eller skolor där elever från olika samhällsklasser och bakgrunder möts. Många människor som skulle kunna gynnas av en politik för ökad social och ekonomisk jämlikhet har i stället låtit sig förföras — eller kanske snarare ”förhäxas” — av Tidöregeringens föraktfulla och fördomsfulla föreställningar om muslimer. Låt oss hoppas att människor kan ta sig ur denna ”förhäxning” så att vi återigen kan börja tala om frågor som faktiskt har betydelse för vanliga människors livsvillkor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Debatt, Krönikor

Yalla bye

Kent Ekeroth (SD) har nyligen ryckt ut till försvar för sina etnonationalistiska förebilder i Israels blodtörstiga regering. I en tjatig ledare i den egna SD-propagandakanalen Samnytt gör han sitt bästa för att försöka avfärda de israeliska ledarnas visioner om ett Stor-Israel som en konspirationsteoretisk myt.

Ekeroth använder sig av ett mustigt och känsloladdat språk som har mycket gemensamt med flera av Trumps hysteriska inlägg som ofta skrivs i affekt med en överdriven användning av versaler, på någon av hans sociala plattformar.

Man kan göra det enkelt för sig när man replikerar på Ekeroths ledare. Antingen genom att referera till offentliga uttalanden från politiska och religiösa israeliska företrädare eller granska hur den ”fysiska verkligheten på marken” ser ut.

Det är uppenbart att järnrörsmannen tar i från tårna för att försöka göra sina förebilder och eventuella uppdragsgivare glada, men lögner blir inte sanningar för att man kryddar dem med kraftfulla ord eller upprepar samma saker om och om igen.

Ekeroth försöker använda några historiska händelser som bevis på att visionen om ett Stor-Israel skulle vara en myt.

De som följt utvecklingen i regionen är väl medvetna om att den israeliska statens expansion har skett i takt med vad som varit fysiskt och politiskt möjligt. Flera gånger har Israel tagit sig vatten över huvudet och ockuperat mark som man sedan inte haft förmåga att fortsätta försvara.

Ekeroth är förmodligen väl medveten om att detta är en av anledningarna till att Israel lämnade Sinai. Man hade inte förmåga att fortsätts försvara ett så stort område militärt.

Han är säkerligen också väl medveten om att det sedan dess skett en successiv expansion med nya bosättningar, vilket lett till att den palestinska befolkningens utrymme blivit mindre och mindre. Det räcker med att granska vilken karta över området som helst för att få det bekräftat.

Sanningen är att Israel vid upprepade tillfällen genomfört aggressiva attacker där man tillfälligt ockuperat mark i närområdet för att sedan inte klara av att försvara marken och därför blivit tvungna att dra sig tillbaks. Man har samtidigt varit en mästare på att utropa sig som vinnare i vad som i efterhand ofta visat sig vara pyrrhussegrar. Man gjorde exempelvis allt i sin makt för att försöka ”utrota Hamas” under mer än två års tid, utan att klara av att slutföra sina ambitioner.

Däremot måste det erkännas att den israeliska armén har varit ojämförligt framgångsrik, t o m världsledande i att mörda hjälparbetare, sjukvårdspersonal, journalister, kvinnor och barn.

Det kan vara lämpligt att inte låsa sig vid exakta formuleringar i samtalet kring visioner om ett Stor-Israel, som bekant är det ovanligt att förövare berättar i exakt detalj vad de planerar att göra.

Man kan däremot kombinera offentliga israeliska företrädares uttalanden med militära och politiska beslut för att se helheten. För de som vill fortsätta fördjupa sig i visionen om ett Stor-Israel kan det vara bra att börja med att granska uttalanden och handlingar från följande personer:

  1. Benjamin Netanyahu – Israels premiärminister. Har historiskt motsatt sig en fullständig palestinsk stat och betonat Israels säkerhetskontroll över Västbanken.
  2. Menachem Begin – f d ledare för Likud. Förespråkade judisk rätt till hela “Eretz Israel” (bibliska Israel), vilket inkluderar Västbanken.
  3. Bezalel Smotrich – Israels finansminister. Öppen förespråkare för israelisk suveränitet över hela Västbanken. Har uttalat att palestinsk stat bör avvisas.
  4. Itamar Ben-Gvir – Israels säkerhetsminister. Tillhör den nationalistiska högern. Har uttryckt stöd för judisk kontroll över hela området och expansion av bosättningar.
  5. Zvi Yehuda Kook – ultranationalistisk ortodox rabbin. Central figur inom religiös sionism. Lärde att hela det bibliska Israel är heligt och inte får delas. Inspirerade bosättarrörelsen efter Sexdagarskriget.
  6. Avraham Yitzchak Kook – ultranationalistisk ortodox rabbin. Hans teologi lade grunden för religiös sionism. Såg etableringen av Israel som ett steg i en gudomlig process.
  7. Yisrael Ariel – överrabbin. Kopplad till Temple Institute. Förespråkar judisk närvaro och kontroll över hela bibliska Israel.

Ekeroth har alltid varit en omdömeslös bråkstake men det verkar som att hans galenskaper accelererat den senaste tiden. Det är svårt att veta om det handlar om ett ökat intag av olika rusdrycker eller ett resultat av att en av hans tidigare idoler (Orbán) nyligen förlorade makten i Ungern. Många människor har tidigare haft svårt att förstå hur en person som Ekeroth (som själv är jude), valt söka sig till Sverigedemokraterna. För många verkade det ologiskt med tanke på partiets politik och historia.

Idag efter erfarenheterna från folkmordet i Gaza är det blivit lättare att se hur saker hänger ihop. Den typ av sionism som Ekeroth företräder är egentligen bara en annan sida av samma etnonationalistiska mynt som föregicks av nazismen. Skillnaden är bara vem man vill se högst upp i makthierarkin. Hänsynslösheten, avhumaniseringen, legitimeringen av olika fruktansvärda övergrepp mot grupper som betraktas som underordnade och ”mindre värda” är identisk.

Ekeroth verkade trivas i Ungern. Det senaste inlägget talar för att nästa resa kanske kommer bära av mot Israel. Det är glädjande att det blivit allt färre platser där de värderingar Ekeroth och hans vänner representerar, betraktas som rumsrena.

God Resa eller Gut Yazde som det heter på jiddisch.

Det går lika bra att säga Yalla bye.

Länk till ledaren i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge bloggen klick/trafik):

Ekeroth: ”Myten om Stor-Israel – konspirationsteoretikernas eviga lögn”

Krönikor

Tidö: Politik som bygger på en berättelse om ”dom andra”

Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Du kan inte rösta på rasism och kalla dig ickerasist

De lagförslag som har presenterats den senaste tiden undanröjer alla tvivel om huruvida denna regering accepterar rasism. Förändringen innebär i praktiken att människor som röstar på något av Tidöregeringens partier i kommande val, ställer sig bakom en politik som möjliggör rasism.

De grupper som berörs har sannolikt saknat representation i eventuella konsekvensanalyser som gjorts, under frågans beredning.

Det finns inget rimligt sätt att påstå något annat.

Människor är fria att välja vilka partier de vill, men man kan inte rösta på en politik som präglas av rasism och samtidigt hävda att man själv inte är rasist.

En röst på något av Tidöpartierna kommer att få livsavgörande konsekvenser för ett stort antal människor i Sverige.

Många människor som tillhör samhällets mest utsatta grupper kommer att drabbas på ett fullständigt oproportionerligt sätt, om de snubblar eller misslyckas.

Här ser vi hur riskgrupper såsom personer med neuropsykiatriska variationer, människor i missbruk eller personer som exempelvis dragit på sig skulder efter misslyckade försök att starta företag kommer att vara särskilt utsatta.

Deras utsatthet, och i vissa fall begränsade handlingsutrymme, riskerar att användas emot dem på ett sätt som saknar proportionalitet. Samtidigt kommer detta att skapa en orimlig och djupt orättvis stress, utöver den belastning som redan ofta följer av att tillhöra en minoritet.

Strukturell rasism riskerar att utvecklas till ett djupt omänskligt system när den sanktioneras politiskt.

Samtidigt som samhället rör sig i en alltmer auktoritär riktning, där vanliga människor förväntas bära ett större ansvar, ser vi en motsvarande brist på ansvarstagande bland politiker, liknande den som länge präglat vissa amerikanska högerpolitiska miljöer.

Om denna utveckling fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt ansvar läggs på individen, medan makten koncentreras till en liten, privilegierad elit.

Villkoren för vanliga människor kommer att försämras utan att de bakomliggande strukturerna ifrågasätts.

Istället kommer fokus att riktas mot enskilda individer som misslyckas, vilka framställs som problem eller hot, medan makthavare undgår granskning.

Människor är fria att rösta på Tidöpartierna men den som gör det kan inte samtidigt hävda att man står för alla människors lika värde eller är emot rasism.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

SD:s Bedårande barn

Det finns en lång rad exempel på hur illa den svenska polisen hanterat sexualbrott mot barn. Under 2021 grundades en förening och sajt med namnet Dumpen. Enligt grundaren som är den före detta höjdhopparen Patrik Sjöberg, har syftet med verksamheten varit att förhindra sexuella övergrepp mot barn. Den ansvariga utgivaren för sidan heter Sara Nilsson. Ambitionen med sajten har varit att avslöja personer som begått eller försöker begå sexualbrott mot barn. Nilsson dömdes i februari 2026 för grovt förtal då hon hängt ut en privatperson.

Några fall som uppmärksammats i olika medier är bland andra:

Även Riksrevisionen har genom en egen utredning kunnat konstatera att Polisens arbete mot dessa brottstyper har varit under all kritik. Det är uppenbart att Polisens brister har skapat en stor frustration hos många människor.

Dumpens ifrågasatta metod

Dumpens metod har gått ut på att verksamhetens medarbetare utger sig för att vara barn i chattar på olika sociala medie-plattformar och bestämmer möte med personer som haft för avsikt att träffa ett barn. Medarbetare har också skapat AI-genererad barnporr som använts i sexchattarna. De fysiska mötena har sedan filmas och lagts upp på verksamhetens hemsida.

Sidan innehåller också berättelser av överlevare från övergrepp och nyheter som till exempel sexualdomar med minderåriga.

Dumpen har erövrat stora sympatier hos allmänheten, samtidigt som man fått ta emot kritik för sina metoder. Kritiken har framförallt handlat om att många människor hellre ser att dessa frågor hanteras av myndigheter, på ett sätt som är mer rättssäkert. Vid vissa tillfällen har oskyldiga blivit misshandlade för att de sett ut som personer som är misstänkta eller bara befunnit sig i samma ort som en misstänkt. Verksamheten har även misstänkts för utpressning, då misstänkta vittnat om att de betalat sig fria från uthängning.

Verksamhetens samarbetspartner

Impulskollen, som ska ge vård till uthängda, har inte heller haft legitimerad vårdpersonal.

Förutom att flera uthängningar har lett till självmord, har uthängningarna drabbat anhöriga till de misstänkta på andra sätt.

I februari 2026 dömde Göteborgs Tingsrätt Sara Nilsson för grovt förtal. Som förälder och privatperson är det svårt att bara fördöma det engagemang som personerna bakom Dumpen uppvisat. Många människor är tacksamma för att det finns människor som engagerar sig och sätter press så att myndigheterna gör mer än vad man tidigare gjort.

Samtidigt finns det aspekter som är djupt problematiska när det framförallt handlar om Dumpens metoder. Om man värnar om barn och vill motverka barns utsatthet, är det knappast lämpligt att publicera konfrontationerna med gärningsmännen offentligt. Informationen kan enkelt kan leda till mycket allvarliga konsekvenser för de misstänkta gärningsmännens egna barn och andra familjemedlemmar. Det är ett övergrepp som inget barn ska behöva utstå.

I anslutning till domen mot Dumpens företrädare gjorde Jimmie Åkesson (SD) ett offentligt utspel där han deklarerade att han och hans parti kommer stå för Sara Nilssons rättegångskostnader. Han beskrev i en intervju att ”Det är i första hand en symbolisk gest för att visa mitt och Sverigedemokraternas stöd för verksamheten, men det kommer mer”.

Det är lätt att förstå varför Jimmie och hans parti valde att offentliggöra sitt stöd till Dumpens verksamhet. Det handlar framförallt om att få massmedial uppmärksamhet och vinna människors sympatier.

Det finns förmodligen inget brott som berör och upprör lika många människor som sexbrott mot barn. Samtidigt lyser dubbelmoralen och förljugenheten igenom.

Jimmie verkar inte se några problem med att donera pengar till Dumpen samtidigt som han behåller nära och långvariga relationer till människor som är aktiva i kriminella miljöer eller företräder ett parti som gång efter annan hamnat i offentlighetens fokus tack vare att partiföreträdare begått olika former av sexuella övergrepp.

Om någon har några tvivel om vart Jimmie egentligen står i dessa frågor kan det vara bra att känna till att han fortsätter spela med samma band som tidigare, där en av medlemmarna dömts för sexuellt ofredande mot en 14-årig och en 16-årig flicka.

Bandets namn?

Bedårande barn.

Källor:

SVT: Polisen nekas datatrafik i hälften av fallen

Aftonbladet: Fler misstänkta i Norges ”Dark Room”

SVT: Brist på barnförhörsledare kan få konsekvenser: ”Barn misstror vuxenvärlden”

SR: De dolda sexövergreppen – såren i hjärtat

Riksrevisionen: Internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn – stora utmaningar för polis och åklagare

SvD: Har alltid setts som juridiskt tveksamt

SVT: Advokatens kritik mot sajten Dumpen och Impulskollen: ”Utpressning”

SVT: Dumpens Sara Nilsson döms för grovt förtal: ”Vi fortsätter”

Krönikor

Tidö: Hundtricket

Tidöregeringens återkommande utspel där man kopplar samman invandring och kriminalitet ska inte tolkas som ett uttryck för en ambition om att göra Sverige tryggare. Snarare bör de förstås som en politisk kampanj som använder sig av det som inom psykologin kallas ”klassisk betingning” för att påverka människors politiska uppfattningar.

Begreppet klassisk betingning blev känt genom Ivan Pavlovs experiment med hundar. Pavlov ville visa hur inlärning kan ske genom associationer, det vill säga hur både människor och djur lär sig att koppla samman olika stimuli.

Han observerade bland annat att hundar började salivera när de fick mat. För att undersöka associationernas kraft ringde han en klocka varje gång hundarna skulle få mat. Efter att detta upprepats tillräckligt många gånger började hundarna salivera redan vid ljudet av klockan, trots att ingen mat serverades. Klockan hade då blivit en inlärd signal som associerades med mat. Detta fenomen kallas klassisk betingning.

Pavlovs experiment används i dag som en grundmodell och ett analytiskt verktyg för att förstå hur människor kan påverkas av associationer, ofta utan att vara medvetna om det. Kunskaperna tillämpas i många både teoretiska och praktiska sammanhang.

Inom psykologi och beteendevetenskap används de för att förklara hur automatiska känslor och reaktioner lärs in. Inom pedagogik används de för att förstå hur elever kopplar känslor till skolan, olika ämnen eller specifika situationer, till exempel provrädsla. Inom sociologi och medievetenskap används de för att analysera hur normer, attityder och fördomar formas genom upprepade budskap.

Klassisk betingning används också i praktiken, bland annat inom reklam och marknadsföring, där produkter systematiskt kopplas till positiva känslor som glädje, status eller trygghet. Inom politisk kommunikation och propaganda används upprepning för att skapa starka känslomässiga reaktioner som kan tränga undan rationella överväganden. Inom terapi och behandling används metoden för att bryta negativa inlärda associationer, och i vardagslivet kan den förklara hur ljud, platser eller rutiner utlöser stress, lugn eller olika former av begär utan att vi reflekterar över det.

Kunskaperna om klassisk betingning används även i politisk påverkan. När partier gång på gång kopplar invandrare och muslimer till kriminalitet, hot, extremism eller samhällsproblem, fungerar det på ett sätt som liknar Pavlovs signaler. Gruppen blir då själva ”signalen”, medan känslor som rädsla, misstänksamhet och ilska blir den inlärda reaktionen.

Precis som vid klassisk betingning sker processen ofta omedvetet, men konsekvenserna är verkliga. Med tiden kan människor börja reagera automatiskt med negativa och hotfulla föreställningar om ”den andre”. Målet är att skapa snabba, känslomässiga associationer som påverkar hur människor tänker, röstar och agerar.

Tidöpartiernas strategi kan därför förstås som ett försök att få människor att utveckla fördomsfulla och negativa associationer till invandrare och muslimer, vilka sedan utlöser automatiska reaktioner.

Till skillnad från hundar är människor dock inte helt bundna till sina instinktiva reaktioner. Vi har förmåga till reflektion och medveten självkontroll. Vi kan ställa oss frågan: *Varför reagerar jag så här? Vi kan resonera, väga argument och föreställa oss konsekvenser. Vi kan också välja att inte agera på en känsla när vi förstår att den är orättvis, överdriven eller olämplig.

En annan avgörande skillnad är människans förmåga till empati och mentalisering. Vi kan känna med andra människor och påverkas av deras glädje, rädsla och lidande. Genom mentalisering kan vi föreställa oss hur världen ser ut ur någon annans perspektiv och förstå att andra har egna tankar, känslor och motiv.

Det gör att vi kan bryta igenom generaliseringar och möta människor som individer snarare än som symboler eller ”signaler”. Även om vi har lärt oss att reagera med rädsla eller misstänksamhet kan empati få oss att stanna upp och fråga oss: *Hur skulle jag själv vilja bli bemött?

Hundar kan associera och reagera, men de saknar den mänskliga förmågan att empatiskt och medvetet reflektera över andras inre liv. Det är just denna förmåga som ger människor möjligheten och ansvaret att stå emot manipulation genom rädsla och förenklade associationer.

Låt inte Tidöpartierna behandla dig som en hund.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

En text till män

Jag är pappa till en son.

Det finns vissa saker som jag är noga med i hans uppfostran.

Bland annat att han ska uppföra sig på ett anständigt sätt.

Jag är inte så fokuserad på det man brukar kalla för etikett, såsom bordsskick och liknande det viktigaste är etiken.

Stå upp för människor som är utsatta, oavsett om det handlar om mobbning eller andra former av utsatthet.

Stå upp för andra barn som har svårt att stå upp för sig själva

Det kan handla om barn som befinner sig i någon form av underläge, som behandlas illa eller är påverkade av negativt grupptryck osv.

Bete dig schysst, jag accepterar inte skitsnack om andra barns utseende, hudfärg eller liknande.

Jag har varit noga med att han dels ska stå upp för sig själv, men inte bara sig själv.

Han är mentalt och fysiskt stark vilket gör att han har kraft och ansvar att säga ifrån när han exempelvis märker att flera går ihop för att försöka köra över något annat barn.

Han vet att jag kommer skälla på honom om han beter sig illa mot någon annan, vilket kommer att hända eftersom han trots allt är ett barn.

Samtidigt vet han att jag inte släpper sådana saker, ett dåligt beteende mot någon annan kommer med konsekvenser.

En av hans finaste egenskaper är att han är empatisk, vilket jag är otroligt tacksam för.

Mina stoltaste ögonblick som förälder har inte varit när han gjort bra ifrån sig i skolan, inte heller inom idrotten, trots att det funnits en del tillfällen där som stått ut.

Det har istället varit när han visat att han kunnat stå emot grupptryck, när han ställt sig upp för någon som behövt det och försvarat någon som behövt hans hjälp.

Det finns ett tillfälle som jag alltid kommer vara oerhört stolt över.

Det var när en mamma till en annan elev på hans skola ringde mig och var uppenbart rörd och oerhört tacksam för att min son ställt sig upp mot en grupp av elever som hade behandlat hennes son illa vid flera tillfällen.

Det är förmodligen mitt stoltaste ögonblick som förälder.

Jag tänker mycket på dessa och liknande frågor.

Tankarna går ofta till hur många män beter sig idag.

När man läser olika inlägg på nätet som skrivits av män, kan man se att dom dryper av förakt, rädsla och bitterhet.

Man hånar och förminskar människor som står upp för anständiga värderingar.

Förlöjligar människor som står upp för schyssta värden och försöker göra samhället bättre.

Ser ner på människor för att de har en annan tro eller etnicitet.

Det är svårt att komma från en känsla av att många vuxna män har svikit vissa grundläggande ideal.

Man står inte upp för de som skulle behöva det.

Istället ansluter man sig till den grupp som står på mobbarens sida.

Det är en besvikelse.

Vi kan inte klaga på att unga människor förlorar respekt och skiter i vuxna, om vi inte kan leva upp till vår roll som förebilder.

Hur ska bittra, konflikträdda vuxna som sparkar på människor som de upplever som svagare, kunna lära unga människor något om heder och respekt?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Tidö: Känslopolitik istället för förnuft

Regeringsföreträdare har nyligen offentliggjort några av de frågor man kommer lägga fokus på inom ramen för regeringens integrations- och kriminalpolitik. När man granskar vilka frågor och åtgärder det handlar om blir det tydligt att man låtit symbol- och känslopolitik ersätta verkliga lösningar.

I integrationspolitiken handlar det om att man väljer att rikta strålkastarljuset mot kulturella markörer och extrema undantag.

Kusinäktenskap och burkabärande är frågor som omfattar något hundratal individer, samtidigt som hundratusentals människor brottas med frågor som handlar om arbetslöshet, skolmisslyckanden och trångboddhet.

Den som vill öka utrikes födda kvinnors frihet, jämlikhet och delaktighet på riktigt gör det inte genom symboliska förbud, utan genom att öka möjligheter till arbete, utbildning och egen försörjning.

Att påstå att de symbolfrågor som regeringen valt att rikta in sig på är de nycklar som behövs för en förbättrad integration, strider mot både sunt förnuft och tillgänglig kunskap.

I kriminalpolitiken upprepas exakt samma logik.

Regeringen driver igenom långtgående repressiva reformer trots att 126 remissinstanser, över 100 kritiska yttranden från Advokatsamfundet, samt tydliga varningar från Åklagarmyndigheten och Kriminalvården.

Man bortser även från att kriminalvården redan går på knäna vilket utgör allvarliga risker för rättsosäkerhet, kapacitetsbrist och ökade återfall.

Gemensamt för regeringens åtgärder och förslag är att kunskap, erfarenhet och empiriskt underlag underordnas det som brukar kallas politisk signalering. Det betyder i korthet att det är viktigare hur något ser ut, än hur bra det fungerar.

I integrationspolitiken angriper man inte strukturella orsaker utan fokuserar på olika förbud som signalerar handlingskraft.

I kriminalpolitiken angriper man inte faktorer som forskningen betraktar som drivande för kriminalitet, utan skärper straff och sänker trösklar i hopp om snabba opinionsvinster.

Den som vill förebygga kriminalitet gör det inte genom att enbart skärpa straff, utan genom att minska de riskfaktorer som leder unga in i brottslighet.

När man systematiskt väljer att köra över remissinstanser och professionell expertis riskerar man inte bara att urholka politikens effektivitet utan också människors tilltro till rättsstatens institutioner.

Advokatsamfundet, åklagare och kriminalvårdare kan knappast anklagas för att vara aktivister, att ignorera deras samlade bedömning är att äventyra rättssäkerheten.

Problemet är inte att regeringen agerar, problemet är vad man väljer att agera på och vad man medvetet väljer bort. Regeringens politik ger falsk upplevelse av styrka och handlingskraft, men är snarare ett tecken på politisk lättja. När politik reduceras till signaler istället för verkliga lösningar får vi varken bättre integration eller ökad trygghet.

Regeringens symbolpolitik bidrar till ett samhälle där komplexa problem förenklas till slagord, där expertkunskap ses som ett hinder, och långsiktig samhällsnytta offras för kortsiktig politisk vinning.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Debatt

KvinnoKraft 4.0: Omtanke och systerskap eller en kontrollerande partner?

Caroline Thelning representerar en ”kvinnoorganisation” som döpts till ”KvinnoKraft 4.0”. Organisationen har gjort sig ökänd för att ha försökt pressa olika myndigheter till att avpublicera bilder på kvinnor i slöja. Samtidigt som företrädaren för verksamheten påstår att man har som mål att ”skydda kvinnor och barn”, visar tidigare information att drivkrafterna bakom verksamheten snarare verkar vara att fånga upp och kanalisera islamofobiskt hat. Ett tidigare Facebookinlägg har bl a visat att Thelning velat förbjuda muslimer att praktisera sin tro i Sverige.

I en intervju med ETC ger Thelning bl a sin egen tolkning av ordet sharia där begreppet sammankopplas med terrororganisationen IS/Daesh. Det är möjligt att förstå hur KvinnoKraft 4.0 kan få följare, då det har funnits ett massivt offentligt hat mot muslimer de senaste 10 åren.

Skärmdump från KvinnoKraft 4.0:s hemsida.

Ledande politikers och mediers muslimhat

Hatet har inte bara kommit från vanliga ”hataktörer” utan även från offentliga politiker. Många har fått en bild av muslimer och islam som är djupt marinerad i fördomsfulla föreställningar och associationer. Många saknar dessutom kunskaper om vad t ex sharia innebär.

I många svenska medier har de mest extrema tolkningarna av islam fått stort utrymme, medan den allmänna normen hos svenska muslimer sällan representerats. Fenomenet skulle kunna liknas vid att man låter de mest extrema kristna grupperingarna representera den kristna normen.

Många skulle exempelvis anse det vara missvisande att låta Livets Ord representera kristen norm. En sak som muslim- och islamhatare dessutom verkar glömma är att de som främst drabbats av olika islamistiska terrororganisationer varit vanliga muslimer. Det är viktigt att förstå att vilken strömning eller religion som helst som strippas på sin medmänskliga dimension, riskerar att användas för att legitimera fruktansvärda övergrepp.

Kristen kolonialism – ett vidrigt förtryck

Vi kan exempelvis se hur över 10 miljoner kongoleser blev slaktade av individer som identifierade sig själva som kristna. Förintelsen är ett annat exempel på hur hänsynslösa illgärningar utförts av individer som identifierade sig själva som kristna.

Man kan inte heller lasta muslimer för kolonialismen, som enligt befintliga uppskattningar drabbade 600-800 miljoner människor och pågick under flera hundra år. Om man räknar alla människor som direkt eller indirekt påverkades av kolonialismen över flera generationer i form av bland annat tvångsarbete och slaveri, krig, svält och sjukdomar, förlust av land, språk och kultur och ekonomiskt och politiskt förtryck så rör det sig sannolikt om över 1–2 miljarder människor totalt.

Den kristna missionens konsekvenser

Kolonialisterna identifierade och presenterade sig främst som kristna. De flesta kolonialmakter var kristna, bland annat katolska: Spanien, Portugal, Frankrike, och protestantiska: Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. Kristendomen användes som motivering och legitimering för kolonialismen. Kolonisatörerna hävdade ofta att de hade ett uppdrag att ”sprida den sanna tron” och ”civilisera” människor de ansåg vara underlägsna samt ”rädda själar” genom mission. Kolonialisterna kallade ofta detta för ett ”civilisatoriskt uppdrag”.

Missionärer följde ofta med kolonisatörerna vilket bland annat bidrog till att många urfolk tvingades eller pressades att konvertera, traditionella religioner förbjöds eller nedvärderades, kyrkor och skolor användes för att sprida kristna värderingar och europeisk kultur. Man använde ofta bibelcitat och kristna idéer för att rättfärdiga erövring av land, slaveri och tvångsarbete samt maktutövning över andra folk.

Man kan fortsätta rada upp exempel på fruktansvärda övergrepp som utförts av personer som identifierat sig som kristna och legitimerats med hjälp av den kristna tron. Samtidigt är det viktigt att påpeka att alla kristna inte stödde kolonialismen, vissa missionärer kritiserade exempelvis olika övergrepp och försvarade urfolk. Trots nämnda historiska erfarenheter betyder det inte att man kan demonisera alla kristna människor.

Antimuslimsk propaganda demoniserar muslimer

De flesta av oss har förmåga att se att samtidigt som den kristna tron kan användas för att legitimera avhumanisering kan den också användas för att humanisera människor. På samma sätt borde det vara möjligt att inse att det är djupt orättvist att diskriminera och förfölja muslimer för deras tro. Propagandan mot muslimer har varit massiv och mycket talar för att det inte bara är krafter inom Sverige som har ett intresse av att demonisera muslimer och islam.

Uppgifter som offentliggjorts det senaste året visar att Sverige har blivit ett mål för flera stater och verksamheter som vill skapa splittring och angripa vissa delar av Sveriges befolkning. Det är sannolikt att vissa av dessa intressen kommer försöka använda sig av verksamheter som utger sig för att ”vilja skydda utsatta grupper”.

Under kolonialismen använde Storbritannien och Frankrike sig av koloniala ”hjälporganisationer” i Afrika och Asien för att legitimera sin koloniala närvaro. Missionssällskap och koloniala välgörenhetsorganisationer användes för att bland annat bryta ner lokala strukturer och bana väg för exploatering av naturresurser. Begreppet ”civilisering” fungerade som täckmantel för imperialism.

KvinnoKraft 4.0 kan knappast påstå att man värnar kvinnors rättigheter om man inte ens kan respektera kvinnors rätt att klä sig hur de vill och utöva sin tro utan att bli trakasserade. Organisationen är snarast ett uttryck för en ambition om att klä hat mot muslimer och islam i en falsk förespegling av omsorg för kvinnor och barn. Det finns goda anledningar att fortsätta granska verksamheter som KvinnoKraft 4.0. Den typ av ”systerskap” som de företräder påminner snarast om en relation till en kontrollerande partner, som försöker bestämma vad kvinnor ska tro på och hur de ska leva sitt liv.

Länk till KvinnoKraft 4.0

Länk till artikeln i ETC