Etikettarkiv: samhälle

Krönikor

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

1 kommentar

Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?

För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.

För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!

De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.

Varför så självisk?

Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:

Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.

Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?

I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*

I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.

Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.

Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.

För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Det lirar inte.

Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi  senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.

Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.

Tillägg 2: Antisemitiska barnböcker från 30- och 40-talen är sedan lång tid tillbaka bortplockade från bibliotekshyllorna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Motarguments årskrönika 2017

1 kommentar

Nu när året sjunger på sista versen tycker jag att det är dags att titta på yttrandefriheten och vad den innebär. Ofta möts vi av åsikten att det ”goda hatet” tystar röster av åsikter som står i bjärt kontrast med de konventionella eller ”PK”-åsikterna. Vidare menar man ofta att det innebär censur när ett företag inte tillhandahåller en lokal eller liknande forum för att framföra sina åsikter.

Vi hör alltför ofta argument att vi censurerar oliktänkande eller att det är ett brott mot yttrandefriheten när ett hotell eller skola vägrar Sverigedemokraterna ett forum att framföra sina åsikter på. Vi får också höra att vi genom ”det goda hatet” tystar andra åsikter än våra egna och på detta sätt det inte går att framföra dessa åsikter samt att åsikter som faller under hets mot folkgrupp får framföras med skydd av yttrandefriheten.

Jag är innerligt trött på att denna debatt ständigt blossar upp och att jag varje gång ska behöva undervisa i grundläggande kunskaper som tillhör grundskolans samhällskunskap. Det borde tillhöra allmän kunskap att veta vad en av våra mest betydande grundlagar innebär och vad man får eller inte får uttrycka.

yttrandefrihetJag ska börja med att bena ut begreppet yttrandefrihet och hur denna lagstiftning är formulerad. Yttrandefrihetsgrundlagen innebär med andra ord inte att man har rätt att stå oemotsagd. Andra människor har all rätt att bemöta det du säger med egna åsikter eller fakta. Vidare finns det inget i yttrandefrihetsgrundlagen som säger att andra aktörer måste ställa ett forum till förfogande för alla som har åsikter att yttra.”.

Något som också ofta hörs i debatterna är att åsikter censureras genom att de inte får stå oemotsagda, men med censur avseende yttrandefrihetsgrundlagen menas att staten eller någon annan myndighet inte får gå in och redigera bort någon information i en uttryckt åsikt.

Yttrandefriheten har dock några få inskränkningar och dessa rör lagen om hets mot folkgrupp, och med folkgrupp menas exempelvis hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, sexuell läggning eller liknande omständigheter. Även våldsskildringar mot människor eller djur utgör en sådan inskränkning av yttrandefrihetsgrundlagen.

Det finns med andra ord inget stöd i yttrandefrihetsgrundlagen för att man inte får säga emot en åsikt eller möta en åsikt med fakta eller en egen åsikt. Vidare finns det inget i yttrandefrihetsgrundlagen som säger att man måste ställa ett forum till förfogande för att framföra denna åsikt och ingen censur förekommer då en åsikt möts med fakta eller annan åsikt.

Kan vi enas om att inte hävda att man har grundlagstiftad rätt att uttrycka kränkande och nedsättande åsikter kring hudfärg, religiös övertygelse, nationell eller etniskt ursprung eller mot människor av en specifik sexuell läggning? Kan vi vidare enas om att bli motsagd inte innebär att du blivit censurerad och att ingen har skyldighet att tillhandahålla forum för att uttrycka dina åsikter?

Jag hoppas och önskar att 2018 ska bli det år som vi kan börja debattera sakfrågor istället för sådant som är enkelt att leta upp fakta kring och som inte är öppet för eget tyckande som våra grundlagar. En fråga jag ofta ställer, men som jag aldrig har fått svar på är vilka lösningar Sverigedemokraterna har på de problem de menar att Sverige dras med. Kanske kan denna fråga debatteras med framgång 2018 då vi inte längre behöver återuppfinna hjulet om och om igen genom att vi tvingas lägga fram samma fakta i frågor som är så lätta att kolla upp själv.

Ha nu ett gott nytt år och förhoppningsvis även ett bättre och vänligare debattklimat under 2018.

Källor:
Yttrandefrihetslag
Polisen
Grundlagarna

Artiklar

Om ordet ”handikapp” och varför vi ska sluta använda det

Häromdagen när jag var ute på en löprunda passerade jag, som så många gånger förr, den där skylten som stavas ”Handikappbad”. Jag har ofta funderat över den där vita skylten med den svarta texten och varför den inte har ersatts av en skylt med ett modernare, mindre stigmatiserande, uttryck för att benämna den där badplatsen.

Skylten jag pratar om fungerar som en vägledning till ”Ribersborgs handikappbad”. Vid ett tillfälle har jag mailat kommunen och ställt frågan om det inte vore på tiden att ta steget in i nutiden, och lämna dåtiden därhän. Jag fick inget svar.

Om vi tar och kikar lite på hur språkbruket beträffande gruppen funktionsvarierade har förändrats över tid kan vi på Nordiska Museets hemsida läsa följande:

Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga.

Det gammalmodiga och nedvärderande ”handikapp” har, sedan länge, sorterats bort, via mer accepterade ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” till de nyare ”funktionsvariation” och ”funktionsskillnader”. För övrigt är ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” två olika saker. I officiella sammanhang lever inte alltför sällan de förlegade, kränkande och stigmatiserande begreppen ”handikapp” och ”handikappad” kvar. Vi kan se det på skyltar, men också i gamla föreningsnamn som inte orkat, eller velat, byta namn till något fräschare och mindre unket.

Vi kan se det på kommuners hemsidor, vi kan se det i utbildningsbeskrivningar och i uttryck som ”handikappanpassning” och ”handikappomsorg”.  Vi kan se det i idrottsföreningar som FIFH (Föreningen Idrott för Handikappade) och på portalen där de olika ”handikappförbunden” i Sverige beskrivs. Vi kan läsa om ”handikappersättning” på Försäkringskassan och på Riksdagens hemsida i samband med en motion skriven för två år sedan. Vi kan se det i dagspressen som t ex i artikeln ”Handikapptoa med larmknapp till SOS” i Sydsvenskan och vi kan se det på diverse varuhus hemsidor.

Jag reagerar reflexmässigt då media använder sig av benämningen, och har många gånger mailat och ifrågasatt. Jag har då även bifogat min artikel Note to self: Sluta säga ”handikappad”! för upplysnings skull, vilket jag anser att man inte ska behöva göra för journalister. Det borde vara en självklarhet. Svaret blir alltid att de ska editera artikeln. Men skadan är redan skedd: Internet glömmer aldrig och den fysiska utgåvan av tidskriften eller dagstidningen är redan ute och har lästs av alltför många.

Begreppet ”handikapp” är på väg att försvinna ur Svenska Akademiens Ordlista och på Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande om begreppet ”handikapp”:

Handikapp tas bort som uppslagsterm och termen avråds som synonym till såväl funktionsnedsättning som funktionshinder.

Det finns en vilja till förändring: istället för ”handikapp” och ”handikappanpassad” rekommenderas definitionerna ”funktionsnedsättning” och ”tillgänglig”. Vi kan hos Socialstyrelsen också läsa oss till att det handlar om en rekommendation, och inte ett tvång.

Vad är det då som är så farligt med att använda sig av begreppet ”handikapp”? Vi menar ju inget illa med det, tänker vi. Ja, så tänker många om andra nedvärderande, föråldrade och stigmatiserade benämningar på människor. ”Det har ju alltid hetat så!”, ”Det heter ju så!” eller ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?” kommer ofta reflexmässigt hos dem som till varje pris vill behålla sin ”rätt” att kränka utsatta minoriteter. Så varför ska vi ändra på oss?

För mig räcker det med att den enskilda minoriteten inte vill bli kallad för det vi envisas med att benhårt hålla fast vid. Det finns ytterligare argument till att vi ska byta ut det förlegade ”handikapp”. T ex för att de nyare benämningarna på ett neutralt och pedagogiskt sätt berättar för oss vad vi faktiskt har att förhålla oss till.

Damon Rose, redaktör på ”Ouch!”, en tidskrift om och för funktionsvarierade ger sin syn på begreppet:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

I en artikel jag skrivit tidigare här på Motargument har jag rett ut begreppets ursprung:

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

Att medvetet, eller omedvetet, hålla fast vid begreppet ”handikapp” är funkofobiskt. Funkofobi är fördomar mot människor med funktionsvariationer.

Historiskt sett har funktionsvarierade fått stå vid sidan av samhället: man har omyndigförklarats, man har ansetts obildbara, man har tvingats in på anstalter och institutioner, man har utsatts för tvångssteriliseringar och andra övergrepp (Vipeholmsexperimentet, Willowbrook-experimenten och STD-studien). Hur ska vi komma ifrån de hierarkiska strukturerna i samhället, och skapa inkludering och delaktighet, om vi inte ens kan lära oss att bemöta människor på ett respektfullt och sakligt sätt?

Vi ska vara medvetna om att det, precis som vid utfasning av andra förlegade uttryck, handlar om att förändringen måste få lov att ta tid. Men om inte samhället, och officiella instanser och organisationer, byter synsätt och benämningar, hur ska vi då få enskilda individer att göra det? Vi kan göra jämförelser med andra uttryck som sorteras bort, t ex ”N-ordet”, ”Z-ordet” och ”L-ordet” (som är det föråldrade ordet för ”samer”), där vi har kommit mycket längre.

Vad är det som gör att det är så svårt just med gruppen funktionsvarierade?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

*Funkis ett ord för framtiden?

(Det finns betänkligheter kring L-ordet också. Jag återkommer till detta i en annan artikel)

Artiklar

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna relativt högt under åren 2015 till idag. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar mestadels om att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under politiska valkampanjer i bl a Frankrike och Nederländerna har det förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimsk homofobi, trots att de nationella i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler än de radikalt nationalpopulistiska aktörerna hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på lång sikt försöka ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagarna kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom allt det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective

Artiklar

Integration på orimliga villkor

Aldrig förr har så många människor varit inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Det har resulterat i allt mindre tid och resurser för respektive deltagare. Detta samtidigt som ett arbete aldrig har varit viktigare för den som vill stanna i Sverige, och få hit sin familj.

2010 fick Arbetsförmedlingen uppdraget att ansvara för etableringsreformens implementering. En reform där flyktingar och skyddsbehövande med familjer under två års tid har rätt till en individuellt anpassad etableringsplan som ska föra dem närmare antingen ett arbete eller högre studier. Syftet var att tidigt komma in med resurser för att korta tiden det tar att etablera sig på arbetsmarknaden.

I uppdraget ingår att ha djupgående kartläggningssamtal där individen tillsammans med arbetsförmedlare ska lägga upp en planering för att föra denne närmare arbetsmarknaden. Ofta innefattar etableringsplanen översättning och bedömning av utländska betyg, svenskastudier och olika typer av praktikplatser. Samtalen handlar både om att kartlägga tidigare erfarenheter och att blicka framåt:

Hur ser du på din nya tillvaro i Sverige? Vad vill du arbeta med? Eller vill du titta på möjligheten att fortsätta studera? Kanske har du praktiska yrkeskunskaper vi behöver validera för att på bästa sätt matcha dig mot arbetsmarknaden?

I och med den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd som trädde i kraft den 20 juli 2016 förändrades uppdraget drastiskt. Det var också något som Arbetsförmedlingen var tydliga med skulle hända i sitt remissvar till regeringen under våren samma år. I och med den nya lagen blev tillfälliga uppehållstillstånd regel där möjligheten att få återförenas med familjen i Sverige avgörs av individens möjlighet till försörjning. Ett arbete möjliggör också förlängning av uppehållstillståndet.

Styrkan i etableringsuppdraget är att deltagaren tillåts tänka både långsiktigt och kortsiktigt vilket ett permanent uppehållstillstånd skapar utrymme för. Långsiktigheten möjliggör att läkare ges den tid som krävs för att få sin legitimation och arbeta just som läkare. Hantverkare tillåts genom validering ute på arbetsplatser få yrkesbevis för att kunna fortsätta inom sin bransch. Studenter ges möjligheter att komplettera sina universitetsstudier för att få ett arbete där deras kompetenser tas tillvara på bästa sätt. Något som givetvis berikar både individen och hela samhället.

När människorna som nu hör till etableringsuppdraget ska upprätta en etableringsplan är det med vetskapen om att de eventuellt inte kommer att få stanna kvar när uppehållstillståndet löper ut. Det är också med vetskapen om att en snabb anställning kan innebära ett förlängt uppehållstillstånd och därmed möjlighet till familjeåterförening.

Vad finns då för incitament att försöka få läkarlegitimation som tar lång tid? Varför skulle en då satsa på en valideringsprocess för att få yrkesbevis om det riskerar att dra ut på tiden? Varför inte rikta allt fokus mot branscher utan några krav på förkunskaper om det kan ge ett anställningsavtal för att ersätta det tillfälliga uppehållstillståndet med ett permanent?

Risken är stor att det är just där vi kommer att hamna. Kompetens kommer gå till spillo och vi får ett ännu tydligare klassamhälle där människor som flytt till Sverige är överrepresenterade i osäkra anställningar med låga krav på förkunskaper och låga löner. Den nya lagen tvingar människor att lära sig ett nytt språk, ett nytt samhälle och ta sig in på arbetsmarknaden under mycket osäkra och pressade förhållanden. Detta med stöd av en myndighet som aldrig förr arbetat under så hög press. Det är inhumant för individen, och förkastligt ur ett samhällsperspektiv.

Myter

Invandrare tung budgetbelastning

Artikel av Johannes Fredrikson och Thabo ‘Muso

Invandring och ekonomi är ett ämne som ofta debatteras och diskuteras. Tonläget är inte sällan högt och åsikterna är många men det är inte alla som presenterar sina argument tillsammans med innovativa och gedigna matematiska uträkningar. Det är därför inte konstigt att sådana inlägg i debatten får stor spridning bland de mer matematiskt kreativa väljarna. Det är dags att titta lite närmare på ett sådant exempel.

Nu när det är höstbudgettider har artikeln ”Björn Olanders: 320 MILJARDER KR FÖR INVANDRING I BUDGET 2017” om regeringens tidigare vårdbudget börjat cirkulera på Facebook. Artikeln finns publicerad på hemsidan ”Svenska dissidenter”, som kortfattat beskriver sig enligt följande:

Svenska Dissidenter är en sida med vanliga bekymrade medborgare och skribenter, som försöker vara en motpol till det vänsterliberala etablissemanget. Vi är trötta på landets vänsterliberala journalister som delar säng med makthavarna och granskar folket istället för makten.

Svenska Dissidenter är en ‘nättidning’ som så många andra, vi skriver artiklar, krönikor och bevakar händelser i våra granskningar. Vi skriver i huvudsak om vad som sker i vårt eget land Sverige, men självklart täcker vi även in händelser från andra delar av världen. Vi anser oss inte själva som ‘höger’ eller ‘vänster’, utan tycker vi kan placera oss relativt neutralt, vi skriver rom(sic) det vi tycker illa om vare sig det kan anses politiskt korrekt eller inte. Vi tar inte ställning, vi skriver.”

Tidningen gör reklam för klädföretag som bland annat säljer jackor med namn som ”Viking Divison” och har SS-runor.

En av de senaste artiklarna på hemsidan utgörs av ett grävande reportage om familjen Rothschilds 25-punktsplan för att ta över världen genom att dess icke-judiska befolkning drabbas av finansiella katastrofer, massvält och drogmissbruk. Bland mycket annat.

Budgetgranskning

Men nog om den neutrala tidningen ”Svenska dissidenter”, låt oss granska deras föredömliga granskning av vårbudgeten.

Metoden för författarens beräkning av invandringens påverkan på budgeten beskrivs så här:

“S+Mp-regeringens nya vårändringsbudget 2017 visas nedan. Sveriges befolkning uppgick den 31 december 2016 till 9.995.153 personer (källa SCB). Från 1980 t o m 31 december 2016 har Migrationsverket beviljat 2.127.423 uppehållstillstånd varav 586.192 flyktingar (27,6%), 847.735 anhöriginvandrare (39,8%), 234.148 Arbetsmarknadstillstånd/PUT (11%), samt 459.348 Övriga (=21,6% Gäststuderande, Adoptivbarn, EES samt tidsbegränsade) !!

Observera att sedan 1980 är endast 1 av 9 är arbetskraftsinvandrare, drygt 6 av 9 flyktingar och/eller anhöriga samt knappt 2 av 9 gäststudenter samt tidsbegränsade och/eller EESare/gästarbetare!! Andelen utrikesfödda i första generationen uppgick den 31 december 2016 till 1.787.497 personer eller 18% av befolkningen (källa SCB).”

Låt oss för enkelhetens skull utgå ifrån att alla statistiska uppgifter i citatet stämmer. Ett antal frågor inställer sig mot bakgrund av texten.

Hur många av alla dessa invandrade människor finns kvar i Sverige?

Om en av nio personer, eller 236.380 av de totalt 2.127.423 personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige kom hit som arbetskraftsinvandrare, vad hände med övriga 1.891.043 personer?

Kan man möjligtvis, rent hypotetiskt tänka sig att en del började förvärvsarbeta? Kan man till och med vara så pass djärv att föreställa sig att majoriteten, eller en absolut majoritet av dem började förvärvsarbeta?

I motsatt riktning skulle man kunna hävda att författaren mörkar statistik om EU-medborgare som flyttar till Sverige och inte behöver söka uppehållstillstånd innan de kommer hit och inte heller med omedelbar verkan efter att de flyttat till Sverige.

Mot bakgrund av att författaren skriver om ”utrikesfödda i första generationen”, är det motiverat att fråga sig vilka som kan tänkas vara utrikesfödda i andra generationen? Är det personer som är födda i Sverige men som ändå skall räknas som utrikesfödda? Ett förtydligande skulle kunna vara på sin plats.

Bodström och utredningar

Författaren skriver vidare:

”Enligt Utredningar/Thomas Bodström, S, utför invandrare 2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare. Ur dessa uppgifter går kostnaden för invandring avläsas och beräknas enligt följande från vårbudgeten 2017:”

Den intresserade kanske frågar sig vilka ”utredningar” som Thomas Bodström har gjort gällande brottslighet.

Bodström har emellertid inte arbetat med några övergripande utredningar om brottslighet i Sverige. Varken som minister eller privat.

Det skall dock sägas att herr Bodström har en omfattande erfarenhet av brottslighet enär han arbetat som försvarsadvokat. Bland annat för den tidigare socialdemokratiske riksdagspolitikern och mångmiljonären Jan Emanuel.

Bodström har även författat ett antal romaner, av vilka samtliga fått svidande kritik i medierna. Inget av detta arbete kan dock kvalificeras som kriminologisk forskning.

Så vilken eller vilka utredningar är det som Bodström skulle ha arbetat med? Och om han har arbetat med sådana utredningar, hur kan de utredningarna ha kunnat komma fram till att invandrare  begår ”2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare”?

Skulle Bodström ha dragit slutsatsen att invandrare inte kan bli svenska medborgare, eller är det författaren som drar den slutsatsen och i så fall är den slutsatsen korrekt?

Statistik ljuger inte

Men låt oss tränga djupare in i den föredömligt detaljerade, redigt uppställda statistik som författaren presenterar.

20993968_10155766314940712_5065531694685133079_n

Något som står ut vid en första anblick är procentsatserna som anger invandringens del av kostnaderna för varje budgetpost. Invandringen står alltså för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden och 36% i 6 utgiftsområden.

Enligt de uppgifter som presenteras innan tabellen framkommer det att 18 procent av Sveriges befolkning är ”utrikesfödda i första generationen”. Man får anta att denna siffra ligger till grund för att just 18% är en så vanligt förekommande andel i tabellen.

Det är en imponerande övning i matematisk stringens, tyvärr får man aldrig reda på hur fördelningen ser ut inom de olika budgetposterna. Är fördelningen av invandringens kostnader vad gäller Miljö- och naturvård densamma för Supermiljöbilspremien som för Kemikalieinspektionen?

Är kostnadsandelen densamma för Försvarets radioanstalt som för Strålsäkerhetsmyndigheten? Om inte, hur ser fördelningen ut?

Är det närvaron av invandrare i Sverige som fördyrar Sveriges försvarskostnader med 18% eller hade staten kunnat satsa 18% mer på försvaret om det inte fanns invandrare i Sverige?

Att invandringen står för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden är ett väldigt sammanträffande, för själva metoden kan det väl ändå inte vara fel på?

Man får inte heller reda på hur diverse komplicerande faktorer har tagits i beaktande, vilket hade varit både spännande och lärorikt. Istället lämnas man som läsare tyvärr kvar med en hel del frågor.

18% av EU- avgiften, 5.33 miljarder kronor, står tydligen i direkt korrelation till andelen utrikes födda. Hur EU-avgiften skulle bli dyrare genom att fler människor flyttar till Sverige framgår inte.

Ännu mer komplicerat blir det när man sneglar mot de poster som inte innehåller siffran 18%. Ta posten ”Rättsväsende” till exempel, Där uppgår invandringens andel av kostnaderna till 50%. Hälften kan kanske ses som en relativt stor andel, men tar man 18 (andel utrikesfödda i procent) och multiplicerar med ”2-3” (invandrares överrepresentation i brottsstatistiken) så blir det 50%. Typ.

Multiplicerar man med 3 blir siffran 54% men här jobbas det med intellektuell integritet och avrundas neråt till 50%, vilket är föredömligt.

Och i motsatt riktning, hur pass överrepresenterade är inte invandrare som anställda i en massa yrken som kostar landstingen väldigt många miljarder?

Hur är det t ex med förare av tunnelbanor och pendeltåg? Borde eller kunde staten ha satsat 18% eller mer i utökade utgifter på kollektivtrafik om invandringen inte fanns? Eller/och är det invandringen som belastar oss i onödan med 18% av kollektivtrafikskostnaderna?

Eftersom artikeln inte berör kostnader för landstingen, hoppas vi på Motargument att författaren till artikeln gräver vidare i den frågan utifrån samma utmärkta vetenskapliga metod.

Brottslighet kostar

Efter redovisningen av kostnaderna för invandringen följer en lista med 22 punkter som uppges visa olika brottstyper som ökat mellan åren 2015-2016, eller där antalet brott enbart anges utan jämförelse.

Dessvärre redovisar inte författaren hypoteser kring varför brottsstatistiken ser ut som den gör, samtidigt som han bedömer att Sverige är på väg att bli ”ett laglöst land”.

Några väsentliga observationer görs emellertid och dessa är värda att återge:

”Stenkastning mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter (oregistrerad, men polisen skall börja räkna)”

Skall polisen börja räkna stenar som misstänkts ha kastats mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter?

Författaren fortsätter:

”Mycket stort antal migranter; tiggare, ficktjuvar, vägpirater, bärplockare, prostituerade, svarttaxichaufförer, m m. (oregistrerat, MSB & BRÅ har inte kontroll) m.m.”

Författaren har skarpsynt noterat att varken Myndigheten för Samhällsskydd eller Brottsförebyggande rådet har kontroll över bland annat antalet bärplockare och prostituerade i Sverige. Så illa är det.

Han passar även på att kritisera komikerna Henrik Schyffert och Magnus Betnér för att de enligt honom hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare. Det är oklart varför.

Efter denna övning i hård vetenskap kan det vara nyttigt att begrunda med hjälp av musik. Särskilt denna låt som Motargument rekommenderar.

Artiklar

Parlamentariska nationalister är farligare än gatuparlamentariska

Att grupper som Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) får större uppmärksamhet och vågar göra mer genom sina beteenden och aktioner kan även förklaras med Sverigedemokraternas framväxt och ökat väljarstöd.

Även om medlemmar i NMR och NU ofta uttrycker sig negativt om SD, som t ex att nationalister inte är ”tillräckligt hårda” mot invandrare eller muslimer, så finns även en sorts anda i stilen ”vår tid är inne nu”. Man känner att man har medvind och att man kan uppnå sina mål.

Sådant beteende gör att SD gynnas eftersom partiet framställs i mer positiv dager jämfört med till exempel NMR. Under Almedalsveckan kommenterade Jimmie Åkesson om att aktörer som NMR bör kriminaliseras. På ett sätt blir det komiskt med tanke på att SD själva för knappt 20 års sen var i stil som NMR. SD övergick från nationalsocialism, folkhemsnostalgi och biologiskt föreställd rasism till nationalism, ny folkhemsvurm och kulturellt föreställd rasism. Inga stora skillnader alltså, ingenting att skryta med.

SD:s så kallade ”nolltolerans mot rasism” har aldrig fungerat. Nolltoleransen har däremot använts för att bli av med personer som partiets ledning ogillar. Som i fallet med Erik Almqvist  som fick avgå och Kent Ekeroth som har stannat kvar.  Alltså, så länge man kan bringa in röster till partiet som i Ekeroths fall så får man stanna kvar trots rasism. I Oscar Sjöstedts fall är man kvar i partiet trots uttalandet om judar som fångats upp på video, eftersom han anses vara viktig för partiet och därmed skyddas av andra av partiets ledande personer . Ett exempel på det är faktumet att en ledande företrädare för NMR som sitter på SD-mandat i Ludvika kommun.

Att NMR är farliga som organisation stämmer. Med tanke på att organisationens medlemmar har agerat på sätt som många anser är terrorism. Framför allt  i ett samhälle där det råder krig, där centrala institutioner inte fungerar, skulle aktörer som NMR sannolikt bete sig på liknande sätt som SS-avrättningspatruller, serbiska paramilitära förband eller Daesh-medlemmar. De som utför de ”smutsiga jobben”, förstör andras egendomar och saknar respekt för människovärdet.

Samtidigt är fallet att nationalister som SD faktiskt är farligare för individen och samhället om man inte bedömer faran i eventuella dödsoffer men däremot bedömer konsekvenser som individer och samhället kan få uppleva. Makthavande nationalister behöver inte våld eller behöver de mindre grad av våld för att uppnå sina mål. Man behöver kontrollen över centrala institutioner. Att man till exempel använder försvarsmakten, Säpo och Skolverket för att forma människor till nationalister som aldrig ifrågasätter makten eller samhällsutvecklingen utan bara accepterar det som anses vara den enda rätta sanningen, identiteten, samhällssynen.

NMR är en farlig gruppering men saknar tillräckligt mycket humant, socialt och finansiellt kapital för att avskaffa det öppna, demokratiska och pluralistiska samhället.

Nationalister som SD är däremot i motsatt läge där man har humant, socialt och finansiellt kapital för att uppnå sina mål genom övertagning av institutioner och formandet av policyn. Mellan nationalism och fascism är steget kort.

Artiklar

SD:s parallella universum – Väljarsympatierna

 

Jag har tidigare skrivit om hur Sverigedemokraterna till synes har en annorlunda verklighetssyn, det vi brukar benämna SD:s parallella universum. Denna gången tänker jag fördjupa mig i hur framför allt SD:s väljarkår mer än gärna tar klivet in i en annan värld, en värld där andra regler och normer är rådande.

Det finns, bland väljarna, en förkärlek för att med alla till buds stående medel och utan vidare eftertanke, haussa opinionssiffror och malligt slå sig för bröstet över hur stora SD är.

Har SD över 2 miljoner väljare?

Opinionsundersökningsinstitutet Sentio presenterade nyligen siffror för augusti som visar på en historisk rekordnotering för SD om 27,4%. Opinionsundersökningen är gjord via en webbpanel om 1 000 personer, varav 749 uppgav partipreferens. Detta innebär att 25,1% valde att inte svara. Det är alltså nästan lika många ”osäkra” i Sentio-undersökningen som uppgett SD som ”sitt” parti. Nyligen visade SCB, Demoskop och Novus att det kanske rör sig om mellan 16 och 18% som skulle kunna tänka sig att rösta på SD. I SIFO:s senaste opinionsundersökning får SD 18,3%.

Vid tiden för riksdagsvalet 2014 var 7 330 432 personer röstberättigade i Sverige. Vi ponerar att SD de facto får 27,4% i riksdagsvalet 2018 (siffran Sentio fått fram i sin undersökning 11-14 augusti). Detta innebär att över 2 miljoner människor skulle välja att lägga sin röst på SD om det hade varit valdag. Om vi istället väljer att titta på siffran som SCB, Demoskop och Novus, och för den delen också SIFO, nyligen har presenterat så skulle det innebära att mellan 1,1 och 1,3 miljoner skulle valt att rösta på SD om det hade varit val idag. Vi pratar då om en skillnad som är monumental – det skiljer knappt en miljon röster i de olika undersökningarna.

Vi ska vara på det klara med att SD har ökat oroväckande mycket i opinionen de senaste tio åren, från att ha varit obetydliga i valet 2006 med knappa 3%, via 5,7% vid tiden för valet 4 år senare och knappa 13% förra gången det begav sig, 2014. Var SD hamnar i valet om drygt ett år återstår att se. Att det blir en ansenlig mängd fler röster denna gång är närmast ställt utom allt tvivel.

”Sverigevännernas” och alternativ medias verklighet

Att SD-vänliga, såväl gemene man som alternativ media (Nyheter idag, Avpixlat och Samtiden) väljer att slå på stora trumman och blint lita på den höga siffran presenterad av Sentio är egentligen inget konstigt. Det syftar till att öka känslan av att ”vi är störst och starkast”, samt är en medveten strategi i propagandan i högerextrem media. Med tanke på det statistiska underlaget är det svårt att faktiskt anta att det skulle kunna stämma att SD är Sveriges största parti med 27,4% av väljarstödet.

Rationalitet och logik är inte några alternativ för ”sverigevännerna”. Det osannolika blir verklighet i det parallella universumet. Istället för att hålla sig rationell, logisk och saklig väljer man istället att gå på känslor, gissningar och fördomar. Devisen ”det låter för bra för att vara sant” finns inte i sinnevärlden för många SD-sympatisörer.

De folkvaldas hybris

SD-politiker tenderar, i alla fall utåt, att vara mer försiktiga med att dra förhastade slutsatser vad gäller glädjesiffror i opinionsundersökningar. Icke desto mindre uttrycker Henrik Vinge (SD:s presschef) en illa dold positivitet när han konfronteras med siffrorna:

Jag tror människor ser att samhällsutvecklingen ger Sverigedemokraterna rätt, tyvärr. Till exempel ser vi hur invandringen påverkar välfärden på ett negativt sätt, det skapar en otrygghet på gator och torg och en ökad brottslighet. Inte minst ser vi hur sjukvården har drabbats av nedskärningar och försämringar. Vi har under lång tid arbetat med lösningar på de här frågorna och jag tror att väljarna ser det

Vinge drar generaliserande och dåligt underbyggda slutsatser kring varför SD skulle ha ökat så kraftigt som resultatet i Sentio-undersökningen visar.

De klassiska, och populistiska, argumenten om välfärden kontra invandring och brottslighet kommer som ett brev på posten. När det upprepats tillräckligt många gånger blir också det en ”sanning”. Detta trots att det är ytterst svårt att uppbringa statistik och bevis på att det finns samband mellan dessa företeelser. Det beror helt och hållet vilken expert eller forskare du väljer att lyssna på. Utifrån det är det en enkel match att ge mandat åt sina känslor, gissningar och fördomar.

Dåligt underbyggda argument och ytterst tveksam statistik utgör inga hinder i den envetna jakten på väljarsympatier. 

Att medvetet eller omedvetet stirra sig blind på skyhöga siffror i opinionen, när andra undersökningar visar något helt annat, är SD:s modus operandi. Rekordsiffror i grovt tendentiösa opinionsundersökningar ger en falsk vittnesbörd om hur starkt stödet för SD egentligen är. Detta är nödvändiga nycklar för SD i det politiska värvet.

Att sverigedemokratiska väljare, och i viss mån också folkvalda sverigedemokrater, litar blint på ”too good to be true”-nyheter är ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, i ett parallellt universum.

En oantastlig slutsats man kan dra är att 27,4% av Sentios webbpanel, där frivilliga ställer sina åsikter till förfogande, föredrar SD framför något annat parti. Men att därifrån extrapolera att SD får över 2 miljoner röster i nästa val är inte rimligt.

Mer i artikelserien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna

Krönikor

Vad är ”förorten”?

Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.

Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.

Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.

Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.

Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.

Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.

Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.

Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.

Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.

Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.

Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.

De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.

PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Image may contain: house, sky and outdoor

 

Krönikor

Sånt händer inte här

Donald Trump håller tal i Polen. Det är sommaren 2017 och det ligger en hotfull stämning i luften, inte bara i Warszawa, utan i hela det vi kallar västvärlden. I hela världen, egentligen.

Nordkorea spänner musklerna, Venezuela balanserar på randen till sammanbrott. Och här hemma i no go-zonlandet Sverige har Sverigedemokraterna precis kickat igång sin valkampanj inför kyrkovalet med en video som uppmanar väljarna att hjälpa kyrkan (genom att rösta på SD), då den ”hamnat på avvägar”. Den samhälleliga polarisering vi talat om som en risk är ett faktum var vi än vänder blicken och den tycks bara öka i koncentration. Gråzonen är trådsmal. Fler och fler väljer sida (eller får en sida vald åt dem). Och Donald Trump, USA:s president, håller alltså tal i Polen:

”The defense of the west ultimately rests not only on means, but also on the will of it’s people to prevail and be successful /…/. The Fundamental question of our time is wether the West has the will to survive? Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it?”

Skrämmande eller hoppfullt? Eller kanske både och? Bilden är varken ny eller nyanserad. Vi lever alltså under det direkta hotet om undergång. De Andra söker omstörta (subvert) och förgöra (destroy) vår civilisation, säger han. Och vi – det västerländska Folket – måste segra (prevail) och bevara (preserve) den för att överleva (survive).

Det är en hotfull bild, men den väcker också en gnista av stridslystenhet i hjärtat på de morske män som hör och förstår hans budskap. Precis som Kent Ekeroths ansikte klippts in i affischen till Rädda menige Ryan i en mem efter att han dömts för ringa misshandel i den nu ökända krogrättegången ekar Trumps ord över slagfältet utanför Minas Tirith när han likt en kung Théoden eggar sina blonda, blåögda rohirrim att ge sig in i striden och rädda just Västern och mänskligheten från de mörkhyade, krumbenta och allmänt primitiva och våldsamma orcherna. Det är en av de mäktigare sekvenserna i filmtrilogin och det vore väl själva fan om det inte skulle fungera igen. Men det kräver ett visst mindset. Det kräver att man accepterar och t o m bejakar den grundläggande förutsättningen att någon måste vara orch. Att någon måste tas ifrån sin mänsklighet och bli Den Andre.

Det här behöver dock inte vara den enda bilden. Det är sällan den enda bilden i en komplex verklighet. Den som lyssnar till Donald ”Théoden” Trump eller hans lokala motsvarighet Jimmie Åkesson behöver inte nödvändigtvis ens vara intresserad av orcher eller tro på det kommande/pågående civilisationskriget.

Vad vi vill ha och vad vi får

Lite då och då kan vi läsa analyser om att Sverigedemokraternas framgångar inte så mycket handlar om att t ex ta (eller inte ta) debatten, som den istället handlar om ökade samhällsklyftor, en djupare hopplöshet och en bristande framtidstro hos väljarna kombinerat med en total visionslöshet hos partierna i den s k ”sjuklövern”. På Vardagsrasismen kunde jag t ex helt nyligen läsa just teorin att ”framförallt växer SD för att samhället upplevs mer otryggt /…/, för att klyftorna i samhället ökat /…/ och styrande politiker helt glömt bort både klassfrågan och antirasismen”.

Visionslös politiker

Det är alltså möjligt att läsa och förstå Trumps bombastiskt nationalistiska tal ovan på ett helt annat sätt än som den civilisationernas strid där vi – medelst nyckelord som ”omstörta”, ”förgöra”, ”segra” och ”bevara” – manas att dra ut i krig och vara redo att offra våra liv för Västerlandet. Och det är på samma sätt möjligt att tolka även Sverigedemokraternas nationalism på ett, vi kan kalla det ”välvilligt”, sätt.

Välvilligt, eftersom kampen istället för att föras mot en demoniserad, avhumaniserad Andre eller mot en inre, ”kulturmarxistisk” Fiende, förs mot en för dessa personer mycket reell otrygghet i vardagen. En otrygghet avseende kanske våld, fattigdom, försörjning eller bostad. Eller en kamp mot hopplösheten där alla andra verkar springa förbi en och man själv snarare hasar sig ensam fram längst därbak utan ens en utsträckt hand från Försäkringskassan – denna sista skyddsinstans innan Socialtjänsten skrapar upp resterna av det som en gång var en människa. Där gränsen som måste försvaras till varje pris inte är nationens, kulturens eller civilisationens gräns, utan utgörs av den egna självkänslan och självrespekten. Mitt ”jag”, sådan jag är och vill vara.

Jag tror det mycket väl går att läsa såväl Trumps som Sverigedemokraternas väljare på det här sättet, men… (Och det är ett väldigt viktigt ”men”.) Det är inte detsamma som att det skulle vara en korrekt läsning av vare sig Trump eller Sverigedemokraterna själva. Och den skillnaden är otroligt viktig, även om den inte alltid är uppenbar.

Sånt händer inte här

En röst på Sverigedemokraterna eller Trump även i all välmening är ändå, till syvende och sist, en röst på deras nationalism och allt den kan föra med sig. Och tro inte att det kommer att vara en lätt sak att stå emot deras världsbild när de väl fått makten att diktera den!

“Why are you so afraid of the word ‘Fascism,’ Doremus? Just a word—just a word! And might not be so bad, with all the lazy bums we got panhandling relief nowadays, and living on my income tax and yours—not so worse to have a real Strong Man, like Hitler or Mussolini—like Napoleon or Bismarck in the good old days—and have ‘em really run the country and make it efficient and prosperous again.”

I Sinclair Lewis’ roman, It can’t happen here, skriven under första halvan av 1930-talet strax efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, möter bokens huvudperson – tidningsmannen Doremus Jessup – ungefär samma förklaring som den jag beskrivit ovan. Otrygghet och hopplöshet. Men han möter också lösningen, såsom den erbjuds av senator och sedermera president Buzz Windrip, eller i vår egen verklighet av Donald Trump och Sverigedemokraterna.

Otrygghetens orsaker ges av dem ett ansikte. Och alla tre ger den i princip samma ansikten. Det är judarna, afrikanerna, muslimerna, araberna, tiggarna, bidragstagarna (läs ”-fuskarna”) – ickesvenskarna – som är De Andra. Som är problemet. Och på detta följer förstås meningsmotståndarna som brev på posten när väl lösningen blivit till förd politik: ”Godhetsapostlarna”, ”kulturmarxisterna”, kommunisterna, journalisterna, prästerna – alltså alla vi som ifrågasätter såväl problemformuleringen som utnämnandet av syndabockarna.

It can't happen here

Det är en enkel lösning och det är lika enkelt att förklä den i handlingskraftig dräkt och först när det är försent inse att handlingskraft på så godtyckliga former är ett brant sluttande plan rätt ned i totalitarism och fascism. För den välvilliga tolkningen ovan till trots är den enskilda människans kamp mot otrygghet, hopplöshet eller visionslöshet något helt annat än den kamp USA:s president beskriver i videon ovan.

Donald Trump, liksom Sverigedemokraterna, driver en nationalistisk agenda där varje ord de uttalar är vare sig bildligt eller ens symboliskt menade. För dem handlar det om att rent konkret försvara Västvärlden mot en Andre som på riktigt söker omstörta och förgöra oss. Till varje pris. I deras värld finns orcher på riktigt – men de har tågat hit från MENA istället för Mordor. I deras värld framstår det inte längre ens som orimligt att fängsla journalister eller bekämpa meningsmotståndare. Nej, meningsmotståndaren blir i den stunden till en Ormstunga – en mycket verklig och mycket farlig inre fiende.

Vi ser det redan nu. I Turkiet fylls fängelserna av dissidenter och människorättsförsvarare och även i USA har, på det halvår som gått sedan Trump svors in som president, en glidning inletts; där våld mot journalister förringas eller t o m välkomnas och där en växande opinion inom även den grupp som gav honom sin röst av den där välviljan jag talar om ovan alltmer bejakar och omfamnar våld och repression mot oliktänkande.

Och om vi då i vår välvilja lämnar över till nationalismen – vare sig den representeras av Trump eller Åkesson – att bekämpa vår otrygghet, växer denna istället i en ond cirkel, där för varje fängslad dissident misstänksamheten mot De Andra bara fortsätter öka och det upplevda behovet hos statsmakten av ännu hårdare kontroll, ännu starkare auktoritet, skapar än större otrygghet. Och så vidare i det branta, sluttande plan jag nämner ovan. Tills vi också börjar tro på orcher, eller utses till sådana.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor