Etikettarkiv: arbetsmarknaden

Artiklar

Integration på orimliga villkor

Aldrig förr har så många människor varit inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Det har resulterat i allt mindre tid och resurser för respektive deltagare. Detta samtidigt som ett arbete aldrig har varit viktigare för den som vill stanna i Sverige, och få hit sin familj.

2010 fick Arbetsförmedlingen uppdraget att ansvara för etableringsreformens implementering. En reform där flyktingar och skyddsbehövande med familjer under två års tid har rätt till en individuellt anpassad etableringsplan som ska föra dem närmare antingen ett arbete eller högre studier. Syftet var att tidigt komma in med resurser för att korta tiden det tar att etablera sig på arbetsmarknaden.

I uppdraget ingår att ha djupgående kartläggningssamtal där individen tillsammans med arbetsförmedlare ska lägga upp en planering för att föra denne närmare arbetsmarknaden. Ofta innefattar etableringsplanen översättning och bedömning av utländska betyg, svenskastudier och olika typer av praktikplatser. Samtalen handlar både om att kartlägga tidigare erfarenheter och att blicka framåt:

Hur ser du på din nya tillvaro i Sverige? Vad vill du arbeta med? Eller vill du titta på möjligheten att fortsätta studera? Kanske har du praktiska yrkeskunskaper vi behöver validera för att på bästa sätt matcha dig mot arbetsmarknaden?

I och med den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd som trädde i kraft den 20 juli 2016 förändrades uppdraget drastiskt. Det var också något som Arbetsförmedlingen var tydliga med skulle hända i sitt remissvar till regeringen under våren samma år. I och med den nya lagen blev tillfälliga uppehållstillstånd regel där möjligheten att få återförenas med familjen i Sverige avgörs av individens möjlighet till försörjning. Ett arbete möjliggör också förlängning av uppehållstillståndet.

Styrkan i etableringsuppdraget är att deltagaren tillåts tänka både långsiktigt och kortsiktigt vilket ett permanent uppehållstillstånd skapar utrymme för. Långsiktigheten möjliggör att läkare ges den tid som krävs för att få sin legitimation och arbeta just som läkare. Hantverkare tillåts genom validering ute på arbetsplatser få yrkesbevis för att kunna fortsätta inom sin bransch. Studenter ges möjligheter att komplettera sina universitetsstudier för att få ett arbete där deras kompetenser tas tillvara på bästa sätt. Något som givetvis berikar både individen och hela samhället.

När människorna som nu hör till etableringsuppdraget ska upprätta en etableringsplan är det med vetskapen om att de eventuellt inte kommer att få stanna kvar när uppehållstillståndet löper ut. Det är också med vetskapen om att en snabb anställning kan innebära ett förlängt uppehållstillstånd och därmed möjlighet till familjeåterförening.

Vad finns då för incitament att försöka få läkarlegitimation som tar lång tid? Varför skulle en då satsa på en valideringsprocess för att få yrkesbevis om det riskerar att dra ut på tiden? Varför inte rikta allt fokus mot branscher utan några krav på förkunskaper om det kan ge ett anställningsavtal för att ersätta det tillfälliga uppehållstillståndet med ett permanent?

Risken är stor att det är just där vi kommer att hamna. Kompetens kommer gå till spillo och vi får ett ännu tydligare klassamhälle där människor som flytt till Sverige är överrepresenterade i osäkra anställningar med låga krav på förkunskaper och låga löner. Den nya lagen tvingar människor att lära sig ett nytt språk, ett nytt samhälle och ta sig in på arbetsmarknaden under mycket osäkra och pressade förhållanden. Detta med stöd av en myndighet som aldrig förr arbetat under så hög press. Det är inhumant för individen, och förkastligt ur ett samhällsperspektiv.

Artiklar

Uppehållstillstånd 2016

Antal beviljade uppehållstillstånd till personer som sökt uppehållstillstånd i kategorin Asyl i Sverige var 71 571 stycken under kalenderår 2016. Det är en uppgång från år 2015 då det var 36 645 personer som blivit beviljade uppehållstillstånd i kategorin för Asyl.

Totalt antal personer som fått uppehållstillstånd i Sverige år 2016 – sammanlagt i samtliga kategorier – var 150 530 personer. Färre än hälften var alltså asylsökande under det året.

För i totala siffran uppehållstillstånd finns bland annat: 24 709 personer som fått arbetsmarknadsuppehållstillstånd för att arbeta eller forska i Sverige (och deras respektive anhöriga), 15 148 personer som är anhöriga till asylsökande som fått uppehållstillstånd, 10 896 gäststudenter, doktorander (och deras respektive anhöriga).
Och även 7 278 nyfödda barn som fötts i Sverige och som har en förälder som sökt uppehållstillstånd och fått PUT – permanent uppehållstillstånd.

Det var 162 877 personer som under kalenderår 2015 lämnade in sin asylansökan till Migrationsverket i Sverige. Under hela kalenderår 2016 var det 28 939 personer. Antal asylansökningar från person som kom från Syrien sjönk från 51 338 personer år 2015 till 5 459 personer under kalenderår 2016.

Störst procentuella ökning av asylansökningar har skett från personer som flytt hit från Colombia. Det var 21 personer år 2015 och det steg till 121 personer som sökte asyl i Sverige från det landet år 2016. Från Turkiet steg det också, från 253 personer till 738 personer.

Det är för tillfället långa väntetider i handläggning och beslutsprocess, så antal beviljade uppehållstillstånd under ett kalenderår går inte att jämföra med antal inlämnade ansökningar under samma år eller med föregående kalenderår.

Källor från Migrationsverket:

Asylsökande till Sverige 2000-2016 (Excel)

Asylsökande till Sverige 2000-2016 (pdf)

Beviljade uppehållstillstånd 2009-2016 (Excel)

Beviljade uppehållstillstånd 2009-2016 (pdf)

Artiklar, Myter

Invandring och arbetslöshet

Gästinlägg från politifonen

Den här lilla utredningen utgår från en recension av min bok Åtgärdslandet i Dalademokraten, eller närmare bestämt från ett antal läsarkommentarer till den recensionen. Jag tror att de kommentarerna är ganska typiska för SD-influerade nätdebattörer i det här ämnet.

Boken förbiser enligt dem att ta upp en avgörande orsak till arbetslösheten, nämligen invandringen. Jag tänker här ta kommentatorernas påståendena som exempel på invandrarfientlig retorik och jämföra dem med kända fakta.

Påstående:

Om det varje år invandrar 30-40 000 människor som inte kan språket och ofta inte har någon utbildning mer än jordbruk i något torrt land så kommer arbetslösheten att varje år öka.

Så är det ibland, men absolut inte särskilt ”ofta”. I genomsnitt  ”finns [det] fler högutbildade med eftergymnasial utbildning bland utrikes födda. Generellt sett har invandrare något lägre utbildningsnivå,” men ”de personer som invandrat till Sverige under senare tid, 2001-2008, har generellt sett i genomsnitt en något högre utbildningsnivå”.

Påstående:

Överbefolkade områden där stora delar av invånarna lever på bidrag eller i värsta fall av kriminalitet.

Sysselsättningsnivån bland invandrade är 82% av nivån bland infödda. Till och med för somalier, som är en av de grupper som haft absolut störst svårigheter i Sverige (men inte i alla andra länder — jag håller inte med om Svenskt Näringslivs analys av varför somalier klarat sig så mycket bättre i USA, men siffrorna är intressanta ändå), är andelen sysselsatta ungefär hälften av vad den är bland infödda.

Naturligtvis speglar en sysselsättning på halva de inföddas nivå en problematisk social situation, men skulle man tro skräckskildringarna på en del bloggar och kommentarer skulle man kunna tro att knappt en enda människa jobbar i Rinkeby eller att en somalier med jobb nästan är en världsnyhet.

Jag hade för övrigt flera arbetskamrater från Somalia och Eritrea när jag arbetade inom hemtjänsten och såg aldrig något speciellt att anmärka på hur de skötte jobbet, trots att de kom från en så annorlunda social och kulturell bakgrund än pensionärerna.

Det finns även etniskt svenska områden (ofta gamla bruksorter) med höga siffror för arbetslöshet, socialbidrag etc. När jag skrev om Motstånd Motala kunde jag konstatera att flera social indikatorer var värre i Motala än i Botkyrka.

Påstående:

Varför arbeta när du kan leva på bidrag? Ge mig ett skäl till varför en nyanländ från ett fattigt land skall arbeta i Sverige? Personen får ju gratis lägenhet och en summa pengar, plus får ta del av hela vår sociala välfärd.

Det finns (så vitt jag sett) inga som helst belägg i forskning eller utredningar, eller ens anekdotiska bevis, för att det skulle finnas någon mätbar frivillig arbetslöshet bland invandrade. Denna studie konstaterar att utomeuropeiskt födda invandrare söker arbete mer intensivt än etniska svenskar, ”använder nätverk och direkt kontakt med arbetsgivaren som ett sätt att söka arbete i högre grad än nordiskt födda” och ”skickade också fler arbetsansökningar och använde mer tid på att söka arbete”.

Påståendet saknar logik. Möjligheten och motiven till att leva på socialbidrag ser inte annorlunda ut för invandrade än det gör för infödda. Visserligen är kanske ett svenskt socialbidrag en ganska hög inkomst jämfört med lönerna för många arbeten i exempelvis Irak (i viss mån även efter att man korrigerar för högre svenska levnadsomkostnader), men för det ett välkänt faktum att det som betyder något för människor psykologiskt inte är vår absoluta inkomstnivå, utan inkomsterna relativt vår omgivning (se boken Jämlikhetsanden).

En person som arbetat som läkare eller advokat i Irak kommer att uppleva det som en allvarlig social nedflyttning att leva på socialbidrag (eller även att jobba som städare, diskare osv) i Sverige, även om hans inkomster och t.o.m. hans levnadsstandard har ökat.

Om dessutom socialbidraget är högre än hans inkomst i det gamla landet,  är det fortfarande avsevärt lägre än en svensk lön (och medför dessutom en massa andra otrevligheter i livet) och förklarar fortfarande inte på något sätt varför personen inte skulle vilja söka arbete. Det finns helt enkelt ingen logisk koppling, om man inte tror att personer från fattiga länder av någon anledning är mindre villiga att arbeta: tror man det kan man knappast längre hävda att ”jag är inte rasist…”.

Påstående:

Om det varje år invandrar 30-40 000 människor… så kommer arbetslösheten att varje år öka.

I just detta sällsynta fall håller jag med Anders Borg, när han i riksdagsdebatten mot SD hävdade att det inte finns något som tyder på att länder med hög invandring får hög arbetslöshet. Den här forskningssammanfattningen kommer fram till att ”De generella slutsatser man kan dra är att invandring har små eller inga effekter på sysselsättningsnivån.”

Några internationella arbetslöshetssiffror:

Sverige: 8,3%

EU-genomsnitt: 9,5%

Finland (ofta framfört som föregångsland bland invandringsmotståndare): 8,4%

Alla siffror för 2010 från CIA Factbook, av bekvämlighet- och jämförbarhetsskäl.

Detta pekar på en allmän självmotsägelse i SD:s (mfl) argumentation: om invandring verkligen är roten till (nästan) allt ont, och om Sveriges invandringspolitik verkligen är så ”extrem” och ”unik” som SD hävdar, varför återfinns då ungefär samma ekonomiska och sociala problem i andra länder, inklusive sådana som har en mycket mer restriktiv invandring?

Jag tänker inte försöka mig på en egen bedömning av hur ”generös” eller ”snål” den svenska politiken är i förhållande till andra länder. Fakta för den som är intresserad kan studeras här, men det finns flera olika siffror man skulle kunna jämföra (antal uppehållstillstånd/år, andel utländska medborgare mm), och jag har inte kunskaperna att avgöra vilken jämförelse som är mest relevant. Men om Sveriges invandringspolitik verkligen är mycket ”generösare” än alla andras, verkar invandring inte spela särskilt stor roll, eftersom Sverige när det gäller arbetslöshet (och i många andra avseenden) ändå klarar sig förhållandevis bra.

Om å andra sidan Sveriges invandringspolitik inte skiljer sig mycket från andras, ja då kan man givetvis fortfarande hävda att det är invandringen som orsakar EU:s, och USA:s alla problem, men då betyder det att SD i alla år fört fram ett nyckelpåstående (Sveriges påstått ”unikt” höga invandring) som är fullständigt felaktigt, så varför ska vi i så fall lita på dem i andra avseenden?

/Jon Weman, Åtgärdslandet
Gästinlägg från politifonen

Artiklar

Diskriminering i vårt samhälle

Det förekommer allt oftare att man stöter på människor som menar att diskriminering inte är ett reellt fenomen. Det finns allt fler som verkar mena att diskrimineringen i den mån den existerar riktar sig mot ”svenska” män. Dessa människor som förnekar diskrimineringen tycks ofta ha liknande politisk hemvist, många uppger att de kommer rösta på Sverigedemokraterna.

Strange Bedfellows
Viewminder / Foter.com / CC BY-NC-ND

Varför Sverigedemokrater ofta tycks vara diskriminerings-förnekare går det bara att spekulera i, men ett rimligt antagande är att det grundar sig i deras politik, i deras vilja att hitta roten till alla problem i ”invandraren” snarare än i det samhälle vi lever i. Oavsett vad anledningen till diskrimineringsförnekandet är, så är en sak klar; det förekommer diskriminering i vårt samhälle och den drabbar individer med utländsk bakgrund hårt.

I en undersökning gjord på den svenska arbetsmarknaden kommer en grupp forskare från Kalmars universitet fram till att individer med muslimskt klingande namn drabbas hårt av diskriminering, att de har betydligt mycket svårare att i jobbansökning bli kallade till arbetsintervjuer. De skriver:

The results imply that Swedish named applicants get called to interview three times for every ten jobs they apply to, while Middle Eastern applicants need to apply up to fifteen jobs to achieve the same number of callback(Magnus Carlsson, Dan-Olof Rooth ”Evidence of ethnic discrimination in the Swedish labormarket using experimental data”)

I DN 2004-09-05 kan vi läsa liknade slutsatser, en granskning visar på att inte mindre än var femte jobb verkar vara stängt för individer som har arabisk bakgrund. I granskningen blir bilden av ett samhälle som kraftigt diskriminerar individer med ”fel bakgrund” framträdande, har du fel namn, fel bakgrund så kan du räkna med att ha mycket svårare att få ett jobb i Sverige.

Resultaten från Sverige är inte förvånande, det bekräftar snarare ett mönster som flera forskningsrapporter har pekat på runt om i Europa. Individer med utländsk bakgrund i allmänhet och muslimer i synnerhet är svårt drabbade av diskriminering på arbetsmarknaden. I en studie publicerad i den högt respekterade vetenskapstidskriften ”Proceeding of the national academy of sciences” kommer ett forskarlag fram till att en individ med muslimskt klingande namn har över tre gånger svårare än sina franska gelikar att bli kallad till arbetsintervju. (Se diagram nedan)

Hiramfransktdiagram

Forskningen talar sitt tydliga språk, diskriminering är ett allvarligt fenomen, ett fenomen som drabbar många, men det tycks som att en grupp sticker ut lite extra, som om en grupp har det svårare än andra. Den grupp är muslimerna, samma grupp som diskriminerings-förnekarna och Sverigedemokraterna hyser ett extra stort agg mot. Kanske är det inte en slump, kanske problemet inte ligger i ”invandrarna”, kanske ligger problemet i det samhälle som diskriminerar dem?

Kanske är det inget fel på muslimer? Kanske felet ligger enbart hos de Sverigedemokrater och diskriminerings-förnekare som hatar dem så ivrigt?

Men det får man väl inte säga i Sverige, för då riskerar man att Thoralf Alfssons ”fotsoldater” rycker ut.

/Hiram Li En Vit Ros

Krönikor

Jorden har inga gränser. De finns bara i våra huvuden.

Gästkrönika av Erik Laakso

Jag har funderat rätt mycket över frågan om vad det är i Centerpartiets förslag till idéprogram, som upprör. Jag kan ju förstå varför sverigedemokrater och andra invandrarkritiska personer, anser det här med fri invandring vara så illa. Men hur kommer det sig att hyfsat hederliga sossar och vänstermänniskor avfärdar det med en fnysning? Jag har något som kanske kan kallas för en hypotes även om den började som en gnagande och obehaglig känsla.

The Earth seen from Apollo 17
Ser du några nationsgränser?Harrison Schmitt / Foter / Public domain

Det finns få som är så högljudda och krävande på samhällets insatser när det gäller integration, mänskliga rättigheter och allas lika värde som just vänstermänniskorna. Men när det kommer till fri rörlighet över alla gränser, fri invandring, då tar det stopp. Det kallas till och med ”stolligheter” på sina håll. Men när man först måste deklarera att man är positiv till en generös flykting- och invandrarpolitik, för att sedan frankt deklarera att det helt naturligt och oomtvisteligt måste vara omgärdat av tydliga regleringar, står man bara lite högre upp i samma bruna grop som fullblodsrasisterna.

Orsaken till det går att spåra i den för vänstern allra viktigaste frågan. Sina egna medlemmars arbeten. Alltså vill man inte ha en fri och oreglerad invandring, då det riskerar att göra just det rasister i alla tider, anklagat invandringen för. De tar våra jobb. Det leder till att partister ropar ”Go home” till byggarbetare från andra länder och det leder till krav på reglerad, minskad, invandring av såväl flyktingar som anhöriga och arbetskraftsinvandrare. Därför bygger man upp murar för att förhindra invandrare att leva, bo och arbeta i Sverige. Det kan vara blockader som den ökända i Vaxholm. Det kan vara krav på att få godkänna vilka som ska få arbetskraftsinvandra till landet. Det kan vara röster om stopp för mer invandring. Värnandet om den som flyr sitt hemlands helveten, kommer alltid komma i andra hand efter värnandet om den egna välfärden.

Därför kommer inte heller vänstern klara debatten med de främlingsfientliga utan att avfärda dem som rasister, nazister, fascister, dumma i huvudet och allmänt blåsta. En taktik som givetvis inte kommer leda till att någon av dem ändrar sig. Ska man hårddra det, och det ska man, blir i så fall rasismen endast en fråga om antal i slutänden. De vill alla reglera, begränsa, hindra och stoppa. De som vill öppna gränserna och välkomna den som gitter försöka bygga en ny framtid i vårt land, kallas samtidigt för stolle. Men eftersom rasism inte är en fråga om siffror utan en fråga om värderingar, måste frågan om vilka värderingar som styr, ställas.

Liberalismen är den ursprungliga vänstern på det politiska spelbrädet och ur liberalismen uppstod arbetarrörelsen. Socialismen är en begränsande avart som lagt beslag på vänsterns tankegods. Stängda gränser och isolation är inte främmande för socialisten, det kan vi se fortfarande i vår nutid. Variationerna inom ideologin är endast en fråga om beräkningar. Grunden är att det måste räknas. Det är en sida som Socialdemokrater i vårt land måste göra upp med. Sluta stäng portar för de som vill vandra. Låt folk röra sig som de önskar.

Men det kommer kosta. Det kommer krävas förändringar. Vi kan inte hålla på bygga hinder för var och hur folk vill jobba. Vi måste låta varje individ själv avgöra sitt framtida öde. Kanske kommer det krävas en ny arbetsmarknad för extremt lågproduktiva uppgifter som inte kräver kunskaper. Även om det därmed också innebär helt andra lönenivåer än de vi är vana vid. Alternativet är nämligen inte speciellt uppmuntrande. Med våra höga murar mot människor som flytt för sina liv, kommer vi vara ansvariga för människors liv och död. Det är priset vi betalar för att stänga dem ute från vårt välstånd.

Gästkrönika av Erik Laakso

Artiklar, Myter

En brèf: Myten om den misslyckade integrationen

Gästinlägg av Marie Demker.

Skillnaderna mellan utrikes och inrikes föddas sysselsättning finns även i internationella jämförelser. I figur 2.9 ser vi att sysselsättningskvoten för utrikes födda i alla jämförelseländerna ligger mellan 79 och 94 procent av de inrikes födda. Sverige ligger tillsammans med Nederländerna och Tyskland i den nedre delen av skalan. Mot bakgrund av hur olika migrationen är till sin omfattning och inriktning i länderna och hur olika integrationspolitiken har utformats är dock skillnaderna förvånansvärt små. Hämtat från Sysselsättning för invandrare. En ESO-rapport om arbetsmarknadsintegration. 2011:5 av Segendorf och Teljosuo sid 36.
Klicka för att förstora illustrationen
Klicka för att förstora illustrationen

Det finns en väl spridd myt om att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. I regeringsförklaringen 2006 säger statsminister Fredrik Reinfeldt att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Året innan förklarade statsminister Göran Persson att sedan år 1994 hade sysselsättningen bland utrikes födda ökat och arbetslösheten minskat. Några empiriska kriterier för att förklara en integrationspolitik “lyckad” har jag inte sett.

I den ovannämnda ESO-rapporten konstateras att det inte finns några utvärderingar av om nya eller hårdare krav ger bättre sysselsättningsnivåer. Vad man däremot finner belägg för att det alltid är de utrikesfödda som är känsligast för konjunktursvängningar. Författarna konstaterar också att svensk integrationspolitik får högsta betyg för sin utformning, att sysselsättningen för utrikes födda ligger på samma nivå som Nederländerna och Tyskland samt att det är de gamla vanliga kategorierna utbildningsnivå, ålder och kön som förklarar mest av sysselsättningsnivån (avseende egenskaper hos den som invandrar). I det nya landet är det graden av nätverk, arbetsmarknadens trösklar (diskriminering) och förmågan hos det mottagande landet att omvandla den invandrades humankapital som är avgörande.

Barn till utrikesfödda i Sverige har i det närmaste samma sysselsättningsgrad som barn till inrikes födda. Något som framgår av en bilaga till Långtidsutredningen 2011: Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden (sid 266)

/Marie Demker (tidigare publicerad på hennes egen blogg)

Artiklar

Att betrakta människor som investeringar, inte kostnader

Flyktingmottagning och invandring till Sverige utgör inte en negativ kostnad för landet, anser Michael Gajditza (L). Hur kan man påstå någonting sådant? Läs vidare så kommer förklaringen!

Sveriges befolkningspyramid. SCB

Fråga ”vanligt folk” om de är beredda att investera i att vi har en bra sjukvård i Sverige, eller en bra skola och utbildning. De allra flesta skulle säga att det måste vi givetvis. Ställ samma fråga om investeringar i järnvägar och broar, som Öresundsbron, och de flesta håller med även om det. Det kostar pengar, men alla är överens om att det är positivt. Det är investeringar för framtiden, för våra barn och barnbarn.

Michael Gajditza från  Liberaldemokraterna (som även är medarbetare på Motargument) har utvecklat ett resonemang kring detta som går ut på att visa att invandring är en fråga om investeringar.

Jag frågade honom om hur hans idé ser ut.  Gajditzas idé är i korthet så här.

Vi behöver investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård nu och i framtiden kräver, som ska bygga framtidens järnvägar och bli framtidens forskare, menar han, och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

Sveriges befolkning åldras. För att skapa resurser för framtiden behövs människor.

När staten använder pengar till ett sjukhus, en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering, liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en så bra och smidig integration som möjligt börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid.

Det finns många som anser att rasisterna har fel när de ser invandrare som parasiter. Det är bra, men många försöker bemöta detta med att ”vi ska vara snälla”, idka välgörenhet, och ta emot flyktingarna, trots att det kostar mycket. Frågan är om inte det tänkandet, hur välmenande det än är, spelar rasisterna i händerna. Då gör vi också invandringen till en kostnad, som vi kan välja att skära ner på om vi vill, om vi inte har råd att vara ”snälla” längre.

Men tänk om det inte är så? Tänk om invandringen fungerar som investeringar på järnvägsnätet. Att om man inte nysatsar och tar in mer framtida arbetskraft, och om man inte satsar på dem när de kommit hit, då riskerar delar av ekonomin att förfalla.

Om vi ser på invandring och flyktingmottagning som en investering så försvinner mycket av denna fokusering på kostnader. Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om att det kan få positiva spin-offs och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse, kanske du frågar. Tja, hört talas om reservfonder, är Gajditzas svar?

Jag är övertygad om att om man inte bara ger upp om om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer deras påverkan samhälleligt att bli ett stort plus över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även acceptera att vi inte kommer att lyckas med exakt alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning, vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Gajditza avslutar:Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och vi andra, som ser människor som en tillgång och en investering!