Etikettarkiv: våldtäktsstatistik

Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt

Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas.  Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.


Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.

Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.

Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.

Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.

Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.

Men nu är det dags.

För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.

1. Frågan om ursprung

För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.

Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.

Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.

Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…

När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.

Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.

De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.

2. Hur ska man räkna?

När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.

Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:

  1. Inrikes födda med två inrikes föräldrar
  2. Inrikes födda med en inrikes född förälder
  3. Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
  4. Utrikes födda

Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:

Västländer
Östeuropa
Latinamerika
Västra Asien
Östra Asien
Okänt

Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.

Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.

Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.

Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.

När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.

Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.

Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.

Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.

Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.

Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.

Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.

Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.

Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.

Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.

Jag vill här göra två anmärkningar.

För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.

Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.

Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.

För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.

Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.

3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda

Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.

Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.

Han skriver:

”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”

Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.

Naturligtvis är detta dumheter.

Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?

Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.

Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.

Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.

Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.

Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.

Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.

De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.

Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.

Till sist.

Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.

Dubbelklicka två gånger för att läsa tabellerna.

En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.

Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.

Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.

Men här stannar jag. För nu.

BRÅ-rapporten: Innan vi kan svara på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

En första kommentar till BRÅ:s nya rapport om våldtäkter.
Förra året fick BRÅ i uppdrag av regeringen att undersöka utvecklingen av sexualbrott i Sverige 2005 – 2017. Bakgrunden är att antalet brott tycks ha ökat. Både antalet polisanmälda sexualbrott och andelen i befolkningen som uppger sig ha blivit utsatta för sexualbrott enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU).


Häromdagen kom BRÅ:s rapport ”Utveckling av sexualbrott”, som redan har väckt stort intresse.

Här kan du lyssna på en intervju i P 1 Morgon med rapportens författare, Stina Holmberg.

En av rapportens slutsatser är att det inte finns några belägg för att koppla flyktingvågen 2015 till någon ökning av sexualbrott.

Rapporten har redan orsakat storm på somliga kommentarsfält eftersom folk anser sig veta på förhand att detta måste vara fel. De flesta har inte läst rapporten.

Min första kommentar har dock ett annat fokus.

Frågan om utvecklingen av sexualbrott är naturligtvis viktig. Det råder ingen tvekan om att de polisanmälda sexualbrotten har ökat. Om denna ökning beror på en faktisk ökning eller en kombination av förändrad lagstiftning och ökad anmälningsbenägenhet går inte att besvara på något enkelt sätt. Men polisanmälningarna har ökat – framför allt gäller detta sexuella ofredanden, en typ av sexualbrott som ju faller under allmänt åtal som bekant.

Mätfelen i NTU är mycket stora

Men det finns ett stort problem med den andra källan till att sexualbrotten har ökat, NTU. Den som har följt mig vet att jag är kritisk till NTU:s resultat. Mätfelen är mycket stora och innan vi vet vad dessa mätfel beror på bör vi vara försiktiga med att hävda att NTU visar att sexualbrotten har ökat.

Eftersom denna påstådda ökning var själva förutsättningen för BRÅ:s uppdrag inför den särskilda våldtäktsstudien är detta avgörande. Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.

Min första notering är att denna rapport inte använder NTU:s omräknade siffror från den senaste publiceringen i januari. Dessa nya siffror är också de som redovisas på BRÅ:s hemsida.

Enligt dessa uppgifter var det 4,7 % som år 2016 uppgav att de utsatts för sexualbrott.

BRÅ har retroaktivt räknat om alla tidigare siffror i NTU tio år tillbaka. Men det handlar inte om nytt material eller nya intervjuer – det är enbart en omräkning. För 2016 hamnade den tidigare siffran på 2,4 %.

Det handlar om en fördubbling. Om detta är en fördubbling i verkligheten eller bara i BRÅ:s excel-ark vet vi inte. På det får vi inget svar. För att verkligen förstå hur stor denna förändring är så måste vi se hur många personer dessa procentsiffror handlar om.

Hur många fler utsattes för sexualbrott år 2016 efter BRÅ:s omräkning? Det handlar om 174 000 fler.

NTU räknade om – och de utsatta för sexualbrott ökade med nästan en miljon – eller 879 000 – räknat på hela perioden. Det är mer än dubbelt så många.


Denna omräkning och hur den motiveras är ett märkligt fenomen i sig – jag ska återkomma till detta. Men här och nu vill jag fokusera på att BRÅ åtminstone borde hålla sig till den ena uträkningen – inte köra med båda. Var det enligt NTU 355 000 som utsattes för sexualbrott 2016 eller var det 181 000? Båda siffrorna kan rimligen inte vara korrekta.

På sin hemsida använder BRÅ konsekvent de nya siffrorna som i procent ligger mellan 1,4 och 4,7 procent. Men i ”Utvecklingen av sexualbrott”, den BRÅ-rapport om våldtäkt som publicerades den 28 maj, hänvisas konsekvent till de gamla siffrorna som ligger mellan 0,7 och 2,4 procent.

Som vi har skett är det en mycket stor skillnad om vi räknar det faktiska antalet utsatta personer.

Som förklaring till att de gamla siffrorna används i den nya rapporten uppges följande:

”För att möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid, används i denna studie material från gamla NTU, som genomfördes 2006–2017 och avser rapporterad utsatthet för sexualbrott 2005–2016.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutveckling 2005-2017”, s. 30)

Fair enough.

Men vad betyder detta? Går de nya siffrorna alltså inte att använda för jämförelser över tid?

I den nya studien genomförs en inventering av de personer som under åren 2008 – 2016 hade svarat ja på frågan om de utsatts för sexualbrott. Med hjälp av personnummer lyckas man hitta ett antal personer som har polisanmält.

I studien uppges att det handlar om 1 362 personer ”som uppfyller kriterierna för undersökningen”. Av dessa har 120 personer identifierats som målsägare vid sexualbrott eller närliggande brott. 9 % av dem som har uppgett att de utsatts för sexualbrott har alltså faktiskt gjort en polisanmälan.

Samtidigt finns det felkällor. Bl a finns ett bortfall på 13 % av personnumren i målsägarregistret för 2015 och 2016. Och så lägger rapportförfattaren till följande:

”Detta, i kombination med att det är relativt få personer som (särskilt tidigare år) uppgett utsatthet för sexualbrott i NTU, innebär att det inte är möjligt att undersöka eventuella förändringar över tid.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005-2017”, s. 34)

Frågan inställer sig – anledningen till att använda de gamla siffrorna var för att ”möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid”. Men här uppges att det i alla fall inte går att undersöka förändringar över tid. Varför använder man då siffror som gör att BRÅ håller sig med två uppsättningar statistik på exakt samma område? Det tycks finnas behov av en viss förbättring av den interna kommunikationen på myndigheten BRÅ.

Samtidigt har jag stor förståelse för att rapportförfattaren väljer att hålla sig till de tidigare siffrorna. Det tidigare materialet tillåter betydligt mer ingående analys. I NTU för åren 2006 till 2016 fanns inte bara uppgifter om antal utsatta personer utan även antal sexualbrottshändelser och hur stor andel av dessa som hade polisanmälts.

Och det är på den här punkten som de stora mätfelen kommer in.

Mätfelet i NTU är 3,5 gånger för högt

Enligt NTU polisanmäldes 71 940 sexualbrott i Sverige 2016. Men i verkligheten anmäldes 20 284. Det är ett mätfel som är 3,5 gånger för högt.


Och det är inte bara år 2016 som det är fel. Som jag har visat tidigare är dessa mätfel systematiska och genomgående för varje år som NTU har genomförts.

Detta avgörande problem med NTU måste bemötas. Innan dess är det ganska meningslöst att utreda en ökning som vi inte vet om den existerar.

Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.

Ebba Busch Thor och de 100 000 våldtäkterna

I en partiledardebatt i SVT Agenda 5 maj 2019 påstår KD:s partiledare Ebba Busch Thor att 100 000 personer utsattes för våldtäkt förra året. Hennes påstående har ifrågasatts eftersom den egentliga tillförlitliga siffra som finns att tillgå är knappt 8 000. Busch Thors påstående är inte bara en lögn, det är också fördomsfullt och rasistiskt. 


Jodå. Jag har sett att det flyger omkring en massa kommentarer kring Ebba Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter.
Jag har valt att inte reagera på detta hittills – eftersom det till största delen är okunnigt svammel.

Grundproblemet är att vi har en del olika typer av uppgifter kring det här med sexualbrott. Vi har de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.

Jag har vid ett flertal tillfällen visat att det inte är möjligt att använda sig av NTU:s siffror. De är helt enkelt inte tillförlitliga.
Det vi VET är det exakta antalet polisanmälda fall av våldtäkt och att det finns ett mörkertal, dvs våldtäkter som aldrig blir polisanmälda. Men hur många de är, det vet vi helt enkelt inte.

I grafen ovan ser vi det vi VET. Nämligen antal polisanmälda sexualbrott. En tredjedel av dessa (35%) är våldtäkter. Det handlar alltså om knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året.

Åtta tusen.

Och långt ifrån alla går till åtal, och ännu färre leder till fällande dom. Så de där 100 000 som borde utvisas de finns bara i Busch Thors fantasi.

Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter i TV har nu fått ett andra liv. Magasin Paragraf har gjort en föredömligt tydlig och enkel genomgång av varför det var rent svammel.

Och jag trodde att saken var utagerad.

Ebba går i svaromål

Men nu fortsätter debatten – när socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), kritiserade Busch Thor gick hon i svaromål på sin Facebook.

Låt oss försöka bena ut detta. Låt oss börja med det Busch Thor faktiskt sa i partiledardebatten:

”Vi hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter förra året. Nästan 8 000 kvinnor som anmälde försök eller fullbordad våldtäkt förra året. Varför ska de här männen få stanna i Sverige? Varför utvisas de inte?” (Källa: Aftonbladet)

Har hon rätt? Har hon fel?

Det enkla svaret är att hon har fel på en hel rad olika sätt.

Hennes påstående om att våldtäktsmän ska utvisas visar att hon nu torgför den allra grövsta formen av rasistiskt dravel som tidigare bara har kännetecknat SD.

Men även rent faktamässigt har hon fel. Och den enkla förklaringen till att hon har fel är att hon inte förstår – eller inte vill förstå – skillnaden mellan olika sorters statistik.

Det finns nämligen olika typer av statistik kring det här med sexualbrott. Vi har för det första de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi för det andra NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.

I det ena fallet – polisanmälningar – vet vi med säkerhet. Det var knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året. I det andra fallet – mörkertalet – handlar det om en uppskattning, där NTU:s resultat är omkring 100 000. Denna uppskattning baserar sig på intervjuer med ett urval personer om huruvida de har utsatts för olika typer av brott, bl a sexualbrott.

Jag har tidigare visat varför det inte går att använda siffrorna från NTU med någon större säkerhet. Det finns systematiska och mycket allvarliga mätfel som indikerar att NTU:s uppskattningar är kraftigt överdrivna.

Men nu kommer vi till det märkliga. Även om NTU:s siffror skulle vara korrekta så hamnar Ebba ändå helt fel.

Så här.

Anta att 100 000 kvinnor blev våldtagna förra året i Sverige men att bara 8 000 gjorde en polisanmälan. Hur har Ebba tänkt sig att det ska gå till att utvisa 92 000 personer som över huvud taget inte har blivit polisanmälda, än mindre åtalade, ännu mycket mindre fällda för våldtäkt?

Vilken rättsordning är det hon vill föra fram? Är lynchjustis Kristdemokraternas nya rättspolitiska policy? Det behövs inga polisanmälningar, inga utredningar, inga åtal och inga rättegångsprövningar eller fällande domar. Vi vet ju redan att det är 100 000 våldtäkter som begicks. Så får vi väl hitta 100 000 våldtäktsmän – och utvisa dem!

Ja, ni hör ju själva hur absurt det blir.

Och hur har hon tänkt sig göra med de våldtäktsmän som är svenska medborgare? Eller har hon gått på myten om att svenska män inte våldtar?

Om vi tittar på statistiken i Kriminalvårdens senaste redovisning av antalet intagna på svensk anstalt som är dömda för sexualbrott så är det 378 personer, därav 260 svenskar och 118 utlänningar.

Det är alltså en knapp tredjedel som är utländska medborgare. Som bekant är det bara utlänningar som kan utvisas ur Sverige, så om vi fortfarande utgår från Ebbas 100 000 så skulle det innebära att 70 000 våldtäktsmän är svenskar. Vart ska de utvisas?

Ebba Busch Thors märkliga utspel i partiledardebatten var djupt osmakligt. Och det är genuint svårt att veta om hon bara är okunnig eller om det var helt avsiktligt.

När det gäller NTU länkar jag till min genomgång av varför det inte går att använda denna intervjuundersökning för en bedömning av HUR stort mörkertalet är.

NTU:s systematiska mätfel

Källor:

Aftonbladet: Ebba Busch Thor (KD) i bråk med Annika Strandhäll (S)
Magasinet Paragraf: Ljuger Ebba Busch Thor medvetet eller är hon okunnig?
Kriminalvård och statistik 2017

Myter om brottsligheten (del 2): Våldtäkter – en halv procent av alla brott

Den brottslighet media allra helst talar om, och får oss att tro är vanliga, är gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Dessa brott är i själva verket väldigt ovanliga: de är knappt mätbara i jämförelse med andra brott.


Jag tänker ofta på Hans Roslings ord om att man inte kan bygga sin kunskap om världen på media. Inte för att media ger oss en falsk bild – snarare handlar det om att bilden inte blir komplett. Vi måste ha kunskap om helheten för att rätt kunna bedöma vad som presenteras i nyhetssändningar och i tidningsartiklar.

Ingenstans är detta tydligare än när det gäller brottsligheten och hur vi pratar om den. Gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Såna brott skapar rubriker men är samtidigt mycket ovanliga.

För att på allvar kunna diskutera också den grova brottsligheten är det bra att känna till omfattningen.

Visserligen talar vi mycket om brottslighet, men det är bara vissa typer av brott som finns på agendan.

Däribland gängskjutningar och överfallsvåldtäkter.

Dessa brott är så ovanliga att de knappt är mätbara som andel av brottsligheten i sin helhet.

Men det är dessa ovanliga brott som skapar rubrikerna.

All polisanmäld misshandel, våldtäkter och rån är tillsammans mindre än sju procent av all polisanmäld brottslighet. Rån och våldtäkter är vardera på mindre än en procent.

Varje våldtäkt, varje dödsskjutning är en för mycket – men för att förstå vår samtid och kunna motverka den grova brottsligheten måste vi ha kunskap.

Och inte drabbas av panik.

I den här grafen kan man se att det som kallas Brott mot person (kap 3 – 7 i brottsbalken) utgör en femtedel (19%) av alla brott. Här återfinns kap 3 – Brott mot liv och hälsa – där 94% är misshandel, inklusive grov. I kap 4 – Brott mot frihet och frid är den största andelen de två brotten olaga hot och ofredande. Kap 5 – ärekränkning – är en relativt liten kategori – men som vi ska se har denna kategori ökat med internet.

Sexualbrotten i kap 6 utgör 1,5% av alla brott och hälften av alla sexualbrott är sexuella ofredanden. Våldtäkter är omkring en tredjedel – och alltså en halv procent av den totala brottsligheten.
Kap 7 har rubriken Brott mot familj och utgör bara en promille av alla brott.

Brott mot förmögenhet (kap 8 – 12 i brottsbalken) är 60 procent av all brottslighet. Det handlar om stöld, rån, bedrägeri, förskingring, borgenärsbrott och skadegörelse.

Den här typen av brott har som helhet stadigt minskat under många år. Särskilt gäller detta kategorin stöld och rån (kap 8). Bedrägerier (kap 9) har ökat – även där har internet påverkat brottsutvecklingen. Skadegörelse (kap 12) har minskat de senaste tio åren.

De två kategorierna Brott mot allmänheten (kap 13 – 15) och Brott mot staten (16 – 22) listar brott med relativt sett få polisanmälningar per år.

Jag ska återkomma mer i detalj till dessa brott och till avdelningen Brott mot specialstraffsrättsliga förordningar som liksom Brott mot person utgör omkring en femtedel av alla brott. De två stora kategorierna där är narkotikabrott (7%) och trafikbrott (6%).

Hur alla dessa olika brottstyper har utvecklats över tid ska jag skriva om inom kort. Med särskilt fokus på vad vi vet om utvecklingen från 1975 till idag.

Tino Sanandajis lögn om våldtäkter

Detta är del 1 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 2 heter ”Myten om värdelösa vårddata avslöjad”.

Att våldtäktsanmälningarna skulle ha ökat med 700 % är en lögn som blivit viral. Anledningen är att det är nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji som gjort uttalandet. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Den korrekta siffran är 24 % på tio år. En ”viss” skillnad.


En flagrant lögn om våldtäkter som fått stor spridning har Sanandaji som källa.  Om det inte vore för att denna lögn sprids som en löpeld så skulle jag strunta i den. Men häromdagen såg jag den citerad i en rad sammanhang. Lögnen måste påtalas.

”Våldtäktsanmälningarna har ökat med 700%”, påstod Sanandaji i ett Facebook-inlägg den 10 maj i år.

Sanningen är att de polisanmälda våldtäkterna har ökat från 59 till 73 per 100 000 på tio år. Knappast 700 procent. Snarare 24 procent.

Detta är inget enkelt misstag.
Detta är en medveten lögn.

Sedan millennieskiftet har vi i Sverige haft en rad förändringar när det gäller lagstiftningen om sexualbrott. En hel del av det som tidigare skulle ha kallats sexuellt övergrepp rubriceras nu som våldtäkt. Det är uppenbart att detta påverkar antalet våldtäktsanmälningar.

Hur mycket det har påverkat är inte enkelt att utröna. Men låt oss anta att dessa juridiska förändringar inte har haft någon påverkan alls. Då handlar det om en faktisk ökning från 59 till 73 per 100 000 – eller 24 procent.

Hur man än vänder och vrider på dessa siffror så är det ändå omöjligt att skruva till dem så att det skulle handla om 700 procent.
Men det är så här Tino Sanandaji jobbar. Djupt ohederligt.

Skärmdump av Tino Sanandajis Facebook-inlägg från 10 maj 2018.

Det som förvånar mig allra mest är ändå att det är så många som borde veta bättre som går på hans lögner. Särskilt när det är så pass enkelt att avslöja hans medvetna vilseledande och tvivelaktiga inställning till enkelt kontrollerbara fakta. Inlägget där detta citat är hämtat fick 335 delningar och över 2000 gilla.

Någon av alla dessa borde nog kolla fakta på

http://statistik.bra.se/solwebb/action/index

För detta är ingen omröstningsfråga. Sanningen avgörs inte av antalet delningar eller likes på Facebook.  I slutänden är det alltid fakta som bestämmer. Korrekta siffror och korrekta presentationer av dessa siffror. Jag ska återkomma till flera liknande exempel på hur Sanandaji agerar.

Detta är del 1 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 2 heter ”Myten om värdelösa vårddata avslöjad”.

Myt: Våldtäktslandet Sverige

 


I ”sverigevänliga” kretsar är man inte sen att hävda argument om ökat antal våldtäkter som ett vapen i invandringsdebatten. Ökar våldtäkterna lavinartat i Sverige? Forskare menar att orsakerna till att antalet anmälda och dömda våldtäktsmän ökar ligger i hur Sverige ser på begreppet våldtäkt, syn på offer och hur man räknar på återkommande våldtäkter.


Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter. SD-topparna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson använde den svenska våldtäktsstatistiken som ett politiskt slagträ i en omtalad debattartikel i Wall Street Journal häromåret.

Vad beror ökningen på? Är det en direkt konsekvens av ”massinvandring”, ”islamisering” och ”öppna gränser”?

”Ja!”, hävdar ”sverigevännerna” aka ”invandringskritikerna” bestämt, utan att egentligen tänka efter.

”Nej!”, hävdar forskarna aka experterna bestämt, med statistik och definitioner samt forskning som bakgrund.

Var ligger sanningen? Ska vi förlita oss på antaganden, känslor och gissningar, eller ska vi förlita oss på expertis, statistik och forskning? Valet är vårt. Valet görs utifrån vad vi tänker gynnar våra åsikter och vår människosyn.

Hur ser statistiken ut?

I enlighet med statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) kan vi se att antalet anmälda sexualbrott ökat sedan 2012. Tidsperioden 2005-2012 uppvisar en stabil anmälningsfrekvens. 2016 anmäldes 6 716 våldtäkter. 2017 anmäldes 7 370 våldtäkter. Det är en ökning om 10 %. Mellan 2008 och 2017, dvs de senaste 10 åren, har antalet anmälda våldtäkter ökat med 35 %.

2017 var personuppklarningsprocenten för våldtäkt 8 %. Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.

Sexualbrottslagstiftningen har förändrats i omgångar. Avgörande förändringar gjordes såväl 2005 som 2013. Ändringarna berör definitionen av våldtäkt. Det som tidigare inte ansågs vara våldtäkt kom efter ändringen att betraktas som våldtäkt. Enligt forskare finns också indicier på att anmälningsbenägenheten gällande våldtäkter ökar. Dessutom är det så att varje enskild våldtäkt där förövare och offer är samma räknas i statistiken som en våldtäkt per tillfälle. Detta kan medföra årliga variationer i våldtäktsstatistiken.

Definitionen av våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Varför ligger Sverige så högt i våldtäktsstatistiken? Om vi dristar oss till att skärskåda själva definitionen av våldtäkt: Vi har redan klargjort att det gjordes förändringar i sexualbrottslagstiftningen 2005 2013. Det som betraktas som våldtäkt idag kunde före lagändringen betraktas som sexuellt ofredande eller sexualbrott.

Enligt Brottsbalken 6 kap 1 § definieras våldtäkt så här:

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).

Det som ”sverigevänner” aka ”invandringskritiker” och SD menar är att antalet anmälningar redovisar antal begångna brott, dvs färre anmälningar innebär färre brott.

Statistiken på våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Sverige har världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Det innebär också att antalet våldtäkter är större i Sverige än i länder där sexualbrottslagstiftningen tillåter sexuella övergrepp som inte är tillåtna i Sverige. Jag ska ge några exempel.

Ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet i Sverige. Några iögonfallande exempel gällande just våldtäkt inom äktenskap är Indien, där mannen har rätt att våldta sin fru förutsatt att hon är över 15. I Bahamas är åldern satt till 14 och i Singapore ska frun vara över 13 för att det ska vara lagligt att våldta henne. I USA är det förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet, men det finns något som heter ”äktenskapliga privilegier”. Dessa privilegier består i att våldtäkt inom äktenskapet straffas lindrigare än utomäktenskapliga våldtäkter, med följden att offren anmäler i mindre utsträckning.

Ytterligare ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att stigmatisera, bestraffa och skuldbelägga våldtäktsoffer. Ett chockerande exempel är Egypten, det land med lägst antal anmälningar om våldtäkt i världen, är det inte straffbart för en man att mörda eller våldta sin fru, under förutsättning att hon varit otrogen. I Saudiarabien blev en kvinna som utsatts för en gruppvåldtäkt dömd till 200 piskrapp. Naturligtvis finns en korrelation mellan få anmälda våldtäkter och risk för påföljd för offret. I Sverige, till skillnad från många länder med låg anmälningsfrekvens gällande våldtäkter, värnar vi offret.

Ett ytterst effektivt sätt att få ner våldtäktsstatistiken i Sverige hade varit att återgå till den sexualbrottslagstiftning vi hade före 2005. Det var då definitionen av våldtäkt breddades. 2013 kom ytterligare en viktig förändring i lagstiftningen. Med den gamla sexualbrottslagstiftningen hade antalet anmälda våldtäkter varit mycket lägre.

Det enskilt mest effektiva sättet att få ner nivåerna hade varit att sluta räkna varje enskild våldtäkt som ett brott, utan istället klumpa ihop våldtäkter där förövare och offer är samma till ett brott.

Om vi stirrar oss blinda på siffror och statistik är Sverige våldtäktslandet nummer ett i Europa. Men när vi skärskådar omständigheterna, dvs sexualbrottslagstiftningen, definitionen, statistiken, anmälningsbenägenheten, stigmat och kvinnosynen förstår vi att ”sverigevännerna” och ”invandringskritikerna” helst slår dövörat till.

Man vill att Sverige ska ligga i topp beträffande våldtäkter, eftersom det bekräftar att ”massinvandringen”, mångkulturen och ”islamiseringen” är av ondo.

Fotnot: 1 juli 2018 vinner en ny sexualbrottslag laga kraft. Den nya lagstiftningen bygger på frivillighet.

Källor:

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

Riksdagen: En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet

Riksdagen: Brottsbalken 6 kap 1 §

Last night in Sweden

Ami Horowitz, dokumentärfilmare, har blivit känd för att han både i FOX och CNN har försökt använda sig av svensk kriminal-statistik. Och han har vunnit uppmärksamhet, ända in i Vita Huset. Han har filmat i Sverige och uttalat sig om migration och kriminalitet, och så använder han år 2006 som utgångspunkt, som jämförelse, för att påstå att sexualbrott i Sverige ”gått upp 50% från 2006 till 2015”.

Vän av ordning kanske undrar varför han har valt år 2006 som ”start” för jämförelsen, då lagar om sexualbrott just hade ändrats 2005, och sedan skedde ytterligare förändringar 2011. Det spelar nästan ingen roll hur man än räknar, jämför eller vilket tidsperspektiv man väljer, så inser man att antingen falskspelar eller klantar sig Horowitz om brottslighet i Sverige.

Ami Horowitz uttalar sig och påstår att han har koll på rådande lagstiftning i Sverige. Han har gjort en dokumentärfilm och ställer upp på intervjuer i de största nyhetskanalerna i USA och försöker göra politiska poänger och dra slutsatser om Sverige, om brott och dessa brotts koppling till immigration till Sverige. Han försöker enträget påstå att lagstiftning om ”rape” (våldtäkt) i USA och Sverige skulle vara likadan i slutet av den video-intervju i CNN som finns länkad här nedan.

Horowitz slarvar kraftigt på många punkter då han intervjuas, t ex använder han begreppet ”rape”(våldtäkt) även då han förmodligen menar samtliga handlingar som i Sverige klassas som sexuella övergrepp. Han hävdar även att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är ”keeper of all stats in Sweden” – när det i själva verket är SCB som är det, och statistik hos BRÅ handlar om brott.

Se information från BRÅ nedanför videon om du vill veta mer.

BRÅ beskriver svensk statistik och svensk lagstiftning:

”Sexualbrotten kan, med utgångspunkt i brottsbalkens definitioner, grovt delas in i fyra huvudkategorier: (1) våldtäkt, (2) sexuellt tvång, utnyttjande med mera, (3) blottning och (4) så kallat annat sexuellt ofredande (annat än blottning).

6 kap. BrB har omarbetats helt två gånger sedan den infördes år 1965, nämligen åren 1984 och 2005.
[…]
…förstärka det rättsliga skyddet för barn och ungdomar mot sexuella kränkningar och sexuellt våld.
Centrala förändringar i sexualbrottslagstiftningen år 2005 var att våldtäktsbrottet utvidgades
[…]
…tilltvinga sig samlag eller samlagsliknande handlingar
[…]
otillbörligt utnyttjande av person på grund av att denna befinner sig i hjälplöst tillstånd (medvetslöshet, sömn, berusning, annan drogpåverkan med mera)…Samtidigt infördes särskilda straffbestämmelser för brott som riktar sig mot barn: våldtäkt mot barn, sexuellt utnytt­jande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering samt köp av sexuell handling av barn.

År 2009 infördes ett nytt brott i 6 kap. 10 §, kontakt med barn i sexuellt syfte, även kallad grooming.
[…]
Ytterligare förändringar infördes i sexualbrottskapitlet år 2011.

Och bland annat på det här viset i februari 2017:

”Utöver en eventuell faktisk ökning, troligtvis främst av mindre grova sexualbrott, finns därför antagligen ytterligare förklaringar. En delförklaring kan vara uppmärksamheten kring sexualbrottsfrågor, vilket kan bidra till att människor i ökande utsträckning definierar olika händelser, i synnerhet av mindre grov karaktär, som sexualbrott. Givet deras känsliga karaktär är sexualbrotten särskilt svåra att studera, och några säkra slutsatser om utvecklingen kan därför inte dras. Rimliga antaganden bör göras med försiktighet utifrån sammanvägning av uppgifter från flera olika källor.”

”Sexualbrotten omfattar enligt 6 kap. Brottsbalken (Brb) flera olika brottstyper, […] med varierande allvarlighetsgrad: allt från gester med kränkande sexuell innebörd till grov våldtäkt…”

”För att fånga upp utsattheten för sexualbrott ställs följande fråga i NTU:
”Ofredade, tvingade eller angrep någon dig sexuellt under förra året (kalenderår)? Det gäller både allvarliga och mindre allvarliga händelser, till exempel hemma, på jobbet, i skolan eller på någon allmän plats”

Det är komplicerat att jämföra sexualbrottsstatistik mellan olika länder och Sverige – dessutom är det komplicerat att försöka jämföra mellan olika år i Sverige – på grund av att vi förändrat och utökat lagstiftningen flera gånger, och att andra länder inte har förändrat den likadant. Man bör även notera att BRÅ pekar ut förändringar som sker på grund av många faktorer såsom anmälningsbenägenhet, rättsväsendets hantering av brottsoffer och även att människornas attityder förändras i olika grad och takt.

BRAinternationelltext

Sverige har förändrat och utvecklat lagstiftningen genom demokratiska beslut för att i högre grad försöka att

  1. motverka brottslighet
  2. bestraffa så många som möjligt som utför handlingar vilka vi anser vara brottsliga
  3. försöka skydda brottsoffer så relativt väl som möjligt

De senaste ändringarna skedde 2013 och en ny statlig sexualbrottsutredning presenterade nya förslag till förändringar i oktober 2016.

Kom även ihåg att: Om en man misstänks för att försöka köpa/betala för en sexuell handling är det också ett (1) sexualbrott i Sverige. Varje handling som polisanmäls och som räknas som en (1) misstänkt brottslig handling räknas i polisanmälningsstatistiken som ett (1) misstänkt brott.

Källor:

Kapitlet ”Sexualbrott” i ”Brottsutvecklingen i Sverige år 2008-2011”

Kapitlet ”Sexualbrott” i ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2015”, en ny rapport som utkom den 28:e februari 2017 från BRA.se

Fotnot:
Barnpornografibrott återfinns i 16:e kap. Brb och
Brott enligt bestämmelsen om människohandel för sexuella ändamål i 4:e kap. 1a § Brb

Våldtäktsdefinitioner

Det är numera många olika handlingar som kategoriseras som Våldtäkt.

Våldtäkt kan innebära tilltvingat samlag (vaginalt, oralt eller analt) eller därmed jämförliga sexuella handlingar genom:

  • misshandel eller annat våld (genom att tillfoga en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller att hålla fast någon)
  • hot
  • otillbörligt utnyttjande av att en person befinner sig i en särskilt utsatt situation

Annan sexuell handling kan innebära:

  • att föra in ett finger, knytnäve eller föremål i underliv eller anus
  • att könsdelarna kommer i beröring med varandra
  • samlagsliknande handlingar där direkt beröring hindras av exempelvis kläder
  • att förmå offret att själv onanera


Då någon polisanmäler ett övergrepp, kommer samtliga brottsrubriceringar som kan misstänkas ha inträffat att skrivas in i rapporten. Svensk juridik ser annorlunda ut än i många andra länder. Det finns också flera andra anledningarna till varför svensk statistik över antal polisanmälda våldtäkter inte alls är särskilt jämförbar med något annat land, eller med hur det tidigare varit i Sverige.

Länkar till olika instanser och organisationer som mer detaljerat beskriver kompletta begreppsdefinitionerna:

Sexualbrottslagstiftningen, Uppsala Universitets Kunskapsbank
Sexuella övergrepp, 1177.se
Våldtäkt och andra sexuella övergrepp, Umo.se
Våldtäkt, rfsu.se
Vad är våldtäkt?, Vjouren.se
Juridisk definition av våldtäkt, dinarattigheter.se
Sexualbrott, Brottsrummet.se
Sexualbrottslagstiftningen förändrades med denna proposition, 1:a april, år 2005
Brottsbalken, med förklarande kommentarer i högerspalten
Dom 2010:37, lagen.nu

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott