Från 2019 delas statistiken om våldtäkter mot personer över 18 år upp utifrån vilken relation som finns mellan förövare och brottsoffer.
Andelen män som våldtogs var 5 procent, andelen obekanta förövare var 27 procent och andelen våldtäkter som skedde utomhus var 11 procent.
Den typiska våldtäkten begås alltså inomhus mot en kvinna som känner förövaren.
Källa: Kriminalstatistiken över polisanmälda brott – http://statistik.bra.se/solwebb/action/index
En vanlig föreställning om våldtäkt är att en okänd person överfaller en kvinna utomhus.
Men dessa våldtäkter är ovanliga – och de blir allt ovanligare. Under 2010-talet har våldtäkter inomhus ökat medan de som skedde utomhus stadigt minskade och 2019 var på den lägsta nivån under hela 2010-talet.
Klargörande:
När det gäller sexualbrott i allmänhet och våldtäkt i synnerhet så finns det forskning som visar att sexualbrott där förövaren och brottsoffret känner varandra har ett högre mörkertal än de där förövaren är okänd.
I klartext innebär detta att andelen våldtäkter utomhus sannolikt är ännu mindre än de cirka 10-12 procent det nu handlar om.
Hur stort mörkertalet är finns det inga tillförlitliga uppgifter om.
Källa: Kriminalstatistiken över polisanmälda brott – http://statistik.bra.se/solwebb/action/index
Det är fantastiskt vad många olika siffror och uppgifter man som nyfiken privatperson kan få ut från svenska myndigheters officiella, offentliga webbsidor. Statistik kan vara den viktigaste faktabakgrunden till många olika sansade och sakliga debatter.
Har man intresse för kriminalstatistik kan man titta på varje kalenderårs summerade polisanmälda brott ända sedan 1975. Det är otroligt att Brottsförebyggande rådet – BRÅ – har en hel statistik-tjänst på nätet, så att du kan välja att läsa varje månads eller varje kvartals siffror från och med år 1994. Deras tjänst är regelbundet uppdaterad, siffror för oktober 2019 ligger ute redan nu. Du kan välja samtliga brott eller gå in på detalj i de olika brottskategorierna eller undergrupperna.
Motargument valde att ta fram några exempel. Ett enkelt test gjordes för att leta upp några kategorier brott som vi gissade har ökat kraftigt, enbart för att göra exempel till denna artikel. Tankarna gick kring att leta upp ”nya brott” där man kan ana att det utfördes extremt få och lagfördes få sådana brott under 1970-talet.
Vårt intresse föll på datorbaserade bedrägerier i bedrägeri-kategorin. Klotter, som ligger i kategorin skadegörelse valdes också. Det kändes mest intressant att titta på hur brottens utveckling rört sig i proportion till förändringen av Sveriges befolkningsmängd. Att visa ”brott per hundratusen invånare” valdes och ”Antal brott” valdes bort, för att ignorera faktiska antalet polisanmälda brott i detta exempel.
Av siffrorna gjorde vi ett diagram med Excel, så vi kan se olika färgade linjer, den brandgula innehåller samtliga polisanmälda brott i kategorin bedrägeri, varav den gula och den blekt gröna linjen ingår i den brandgula totalen. Den bruna linjen visar alla polisanmälda brott som kategoriserats som skadegörelse. Den blå linjen är alla klotter-brott; de ingår i summan för hela skadegörelsekategorin.
En viktig poäng man kan nämna om linjer som visualiserar brott per år i diagram är att linjerna ”hackar”, ”hoppar” uppåt och nedåt, för antal brott varierar från ett år till nästa år. En uppgång under den vänstra delen av grafen betyder inte att man automatiskt kan räkna med att samma uppåt-trend fortsätter i likadan utveckling i diagrammet eller i en tänkt förlängning in i framtiden. Man ska alltså akta sig från att göra prognoser om man inte är expert. Man kan inte ta en kort tids linje och automatiskt förlänga, eller ”extrapolera” ut en trendlinje bort i framtiden. Man kan tänka sig att man tittar tillbaka i historiken på boskapsstöld, och kanske gissar att det långa tidsperspektivet visar en sjunkande linje. En sådan sjunkande linje kan inte heller automatiskt extrapoleras, då den vid något tillfälle kommer gå under noll-linjen. Oavsett hur få eller hur många kor som polisanmälts som stulna på ett år kan det aldrig bli färre än noll stulna kossor.
Om du har intresse att leta statistik, gå in på olika myndigheters webbsidor och titta om de har offentlig statistik. Man kan även ringa eller eposta till statliga myndigheter och fråga vilka historiska uppgifter de har om sin verksamhet. Tack vare en svensk tumregel om transparens och offentlighetsprincip finns det enormt mycket tillgänglig statistik, bara man har intresse av att söka och fråga.
Vill du plocka ut siffror och historik så rekommenderar Motargument att du läser på ordentligt vad siffrorna representerar, vad varje tal betyder och vad man kan läsa ut bakom faktauppgifterna. Man kan också behöva lära sig grunderna i statistik och något kalkylprogram för att skapa visuella och pedagogiska diagram. Lycka till!
Källa: http://statistik.bra.se/solwebb/action/index
Boktips: Googla efter boken Statistik För Dummies (bör finnas på ditt bibliotek)
Våldtäkterna inomhus ökar – våldtäkter med okänd förövare minskar.
I min genomgång av olika myter kring brottslighet utgår jag från en kommentar från en person som inte tror på statistiken om det minskande våldet. Det stämde inte med hans intryck av att läsa dagstidningen:
Så här skrev han:
”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott
Står det och läsa varje morgon man öppnar en dagstidning.
Misstänker att statistiken inte överensstämmer med verkligheten.”
Jag betar av hans påståenden från slutet och nu är det alltså dags att titta närmare på
VÅLDTÄKTER
Det finns en utbredd föreställning att en typisk våldtäkt är en okänd man som hoppar på sitt offer utomhus en mörk natt.
Men dessa våldtäkter är undantag.
De allra flesta – ca 85% – av alla polisanmälda våldtäktsbrott sker inomhus.
Den vanligaste våldtäkten begås av en förövare som brottsoffret känner. Mycket ofta har de en relation.
Sedan 2009 har antalet polisanmälda våldtäkter ökat men hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus. Våldtäkterna utomhus har minskat med en femtedel (19 %).
Varje våldtäkt är en tragedi för den kvinna som utsätts.Och det enda som borde gälla är nolltolerans. Men för att kunna motarbeta dessa brott måste vi ha korrekta fakta.
Att bli våldtagen av någon man känner är också en tragedi.
Och när det står i tidningen om en man som gripits misstänkt för våldtäkt så är det sannolikt en man som känner sitt offer.
Ett av de stora problemen i debatten kring brottsligheten i Sverige är att många debattörer blandar bort korten mellan anmälda brott och faktiskt dömda brott. Förvisso finns det med stor säkerhet en del skyldiga som går fria på grund av teknikaliteter. Samtidigt finns en enorm mängd människor som anklagas för olika typer av brott som antingen läggs ner direkt då bevis saknas. Brottet kan även utredas, varpå det framkommer att inget brott har begåtts. Jag är övertygad om att det finns en hel rad olika anledningar till att människor anklagas och/eller misstänks för brott, men som senare avskrivs.
Det råder en stor förvirring mellan anmälda brott och faktiska brott. Vem som helst kan anmäla och bli anmäld för att ha begått ett brott, men antalet anmälda brott ökar inte antalet brott som faktiskt begåtts. För att ta ett exempel kan jag anmäla en och samma person för inbrott en gång i veckan under loppet av tio år. Det betyder inte att antalet inbrott ökar då med 3 650 för denna period. Det är antalet personer dömda för brott som driver den statistiken upp eller ner.
I Samhällsnytt 9 september 2019 gör man påståendet att antalet våldtäkter enligt BRÅ:s statistik har skjutit i höjden med 20%. Samhällsnytt hänvisar till NTU:s statistik över antalet anmälda våldtäkter. Om någon anmäler en person för massmord betyder det då att den personen är skyldig till massmord? Betyder det att vi därför måste höja statistiken för antal massmord för det året? Svaret är givetvis nej. Man kan ha åsikter om våldtäkter och mord, men att hävda att ett icke dömt brott ska redovisas som ett fullbordat brott där förövaren är skyldig är ofta missvisande.
Antalet anmälningar ska givetvis tas på allvar, men statistiken över anmälda brott får inte likställas med faktiska brott.
Under 2018 anmäldes 1, 54 miljoner brott i Sverige och det uppseendeväckande är att det var stöld och tillgreppsbrotten (brott som fickstöld samt inbrottsstöld i bostad, fritidshus) som var den kategori som minskade mest). Detta att jämföra med den mer stabila siffran 108 konstaterade dödsfall genom dödligt våld. Av de 1, 54 miljoner anmälda brott 2018 blev 101 000 personer dömda och av dessa var 16 800 personer kvinnor och 84 400 var män.
Om vi ska debattera brottslighet, måste vi börja med att enas om måttet för på vilket sätt begreppet ska användas. Jag menar att brottslighet i stora drag måste utgå från antal eller andel dömda brottslingar, annars blir debatten helt orimlig. Detsamma måste gälla oavsett vilken brottstyp vi talar om. Det finns givetvis stora mörkertal och dessa måste vi komma tillrätta med, men genom att att enbart titta på antalet anmälda våldtäkter och ta dessa som intäkt för ett faktiskt numerärt läge i en given situation gör debatten oärlig för att uttrycka sig milt.
En annan viktig aspekt i debatten kring våldtäkter är att väldigt många olika typer av brottstyper ryms inom begreppet. Så här säger BRÅ om våldtäktslagstiftningen.
Ökningen under perioden kan delvis kopplas till förändringar i sexualbrottslagstiftningen, som inneburit att fler gärningar än tidigare bedöms som våldtäkt. Bland annat utvidgades våldtäktsbegreppet den 1 juli 2013, och den 1 juli 2018 infördes ett nytt brott för oaktsam våldtäkt under 1 a § i brottbalkens sjätte kapitel.8. Utöver lagstiftningen kan även förändringar i anmälningsbenägenheten påverka antalet anmälda våldtäkter. Vid tolkning av statistiken bör man dessutom tänka på att enstaka anmälningar med ett stort antal brott kan ge upphov till årliga variationer i statistiken. (Källa: Kriminalstatistik)
Detta innebär att om en man våldtar sin flickvän/fru/sambo 350 gånger och blir dömd för detta så dras statistiken över antalet våldtäkter upp med 350 våldtäkter. Detsamma gäller även antalet anmälda brott om gärningsmannen.
Dessutom gäller fortfarande samma faktum som tidigare, att de flesta våldtäkter sker av en känd gärningsman, inom hemmets fyra väggar. Vidare så rymmer som sagt begreppet våldtäkt flera kategorier såsom, sexuellt ofredande, våldtäkt samt sexuellt utnyttjande och tvång.
En annan aspekt på våldtäkt och sexuellt våld är mäns kvinnor mot våld. Många gånger kan en relation som verkar vara bra i början sluta i våldsamheter och ibland även sexuellt våld, våldtäkt och verbal misshandel. Detta skriver ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) om.
Därför trycker Kvinnotryck extra hårt på den punkten, så att politiker, makthavare, opinionsbildare, myndigheter och folk i allmänhet påminns om det glapp som finns mellan den offentliga hållningen och den verkliga praktiken när det gäller mäns våld mot kvinnor. (Källa: ROKS)
En annan något positiv trend är att uppklaringsprocent av brottet våldtäkt på nytt ökar. År 2018 hade vi en uppklaringsprocent på 18% att jämföra med 2014 där uppklaringsprocenten var nere på 11%, men vi har långt att nå till 2009 som hade en uppklaringsprocent på 31%.
För mer djuplodande studier i ämnet anmälda respektive dömda för brott, hänvisas till journalisten Maria Robsahm . Hennes artikelbibiliotek finner ni här.
Källor
BRÅ, Anmälda brott 2018
BRÅ, Våldtäkt och sexualbrott
BRÅ, Kriminalstatistik
BRÅ, Lagförda 2018
BRÅ, Statistik utifrån brottstyper
ROKS, Kvinnotryck mot kvinnoförtryck
Andra artiklar i ämnet
Motargument, Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige
Motargument, Hederskulturer finns i alla samhällen
Motargument, Lögnaktig statistik om dödligt våld
Motargument, Samhällsnytt och den falska Sverigebilden
Motargument, Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago
Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas. Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.
Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.
Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.
Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.
Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.
Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.
Men nu är det dags.
För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.
För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.
Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.
Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.
Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…
När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.
Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.
De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.
När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.
Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:
Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:
Västländer
Östeuropa
Latinamerika
Västra Asien
Östra Asien
Okänt
Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.
Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.
Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.
Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.
När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.
Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.
Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.
Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.
Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.
Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.
Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.
Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.
Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.
Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.
Jag vill här göra två anmärkningar.
För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.
Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.
Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.
För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.
Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.
Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.
Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.
Han skriver:
”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”
Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.
Naturligtvis är detta dumheter.
Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?
Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.
Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.
Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.
Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.
Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.
Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.
De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.
Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.
—
Till sist.
Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.
En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.
Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.
Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.
Men här stannar jag. För nu.
En första kommentar till BRÅ:s nya rapport om våldtäkter.
Förra året fick BRÅ i uppdrag av regeringen att undersöka utvecklingen av sexualbrott i Sverige 2005 – 2017. Bakgrunden är att antalet brott tycks ha ökat. Både antalet polisanmälda sexualbrott och andelen i befolkningen som uppger sig ha blivit utsatta för sexualbrott enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU).
Häromdagen kom BRÅ:s rapport ”Utveckling av sexualbrott”, som redan har väckt stort intresse.
Här kan du lyssna på en intervju i P 1 Morgon med rapportens författare, Stina Holmberg.
En av rapportens slutsatser är att det inte finns några belägg för att koppla flyktingvågen 2015 till någon ökning av sexualbrott.
Rapporten har redan orsakat storm på somliga kommentarsfält eftersom folk anser sig veta på förhand att detta måste vara fel. De flesta har inte läst rapporten.
Min första kommentar har dock ett annat fokus.
Frågan om utvecklingen av sexualbrott är naturligtvis viktig. Det råder ingen tvekan om att de polisanmälda sexualbrotten har ökat. Om denna ökning beror på en faktisk ökning eller en kombination av förändrad lagstiftning och ökad anmälningsbenägenhet går inte att besvara på något enkelt sätt. Men polisanmälningarna har ökat – framför allt gäller detta sexuella ofredanden, en typ av sexualbrott som ju faller under allmänt åtal som bekant.
Men det finns ett stort problem med den andra källan till att sexualbrotten har ökat, NTU. Den som har följt mig vet att jag är kritisk till NTU:s resultat. Mätfelen är mycket stora och innan vi vet vad dessa mätfel beror på bör vi vara försiktiga med att hävda att NTU visar att sexualbrotten har ökat.
Eftersom denna påstådda ökning var själva förutsättningen för BRÅ:s uppdrag inför den särskilda våldtäktsstudien är detta avgörande. Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.
Min första notering är att denna rapport inte använder NTU:s omräknade siffror från den senaste publiceringen i januari. Dessa nya siffror är också de som redovisas på BRÅ:s hemsida.
Enligt dessa uppgifter var det 4,7 % som år 2016 uppgav att de utsatts för sexualbrott.
BRÅ har retroaktivt räknat om alla tidigare siffror i NTU tio år tillbaka. Men det handlar inte om nytt material eller nya intervjuer – det är enbart en omräkning. För 2016 hamnade den tidigare siffran på 2,4 %.
Det handlar om en fördubbling. Om detta är en fördubbling i verkligheten eller bara i BRÅ:s excel-ark vet vi inte. På det får vi inget svar. För att verkligen förstå hur stor denna förändring är så måste vi se hur många personer dessa procentsiffror handlar om.
Hur många fler utsattes för sexualbrott år 2016 efter BRÅ:s omräkning? Det handlar om 174 000 fler.
NTU räknade om – och de utsatta för sexualbrott ökade med nästan en miljon – eller 879 000 – räknat på hela perioden. Det är mer än dubbelt så många.
Denna omräkning och hur den motiveras är ett märkligt fenomen i sig – jag ska återkomma till detta. Men här och nu vill jag fokusera på att BRÅ åtminstone borde hålla sig till den ena uträkningen – inte köra med båda. Var det enligt NTU 355 000 som utsattes för sexualbrott 2016 eller var det 181 000? Båda siffrorna kan rimligen inte vara korrekta.
På sin hemsida använder BRÅ konsekvent de nya siffrorna som i procent ligger mellan 1,4 och 4,7 procent. Men i ”Utvecklingen av sexualbrott”, den BRÅ-rapport om våldtäkt som publicerades den 28 maj, hänvisas konsekvent till de gamla siffrorna som ligger mellan 0,7 och 2,4 procent.
Som vi har skett är det en mycket stor skillnad om vi räknar det faktiska antalet utsatta personer.
Som förklaring till att de gamla siffrorna används i den nya rapporten uppges följande:
”För att möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid, används i denna studie material från gamla NTU, som genomfördes 2006–2017 och avser rapporterad utsatthet för sexualbrott 2005–2016.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutveckling 2005-2017”, s. 30)
Fair enough.
Men vad betyder detta? Går de nya siffrorna alltså inte att använda för jämförelser över tid?
I den nya studien genomförs en inventering av de personer som under åren 2008 – 2016 hade svarat ja på frågan om de utsatts för sexualbrott. Med hjälp av personnummer lyckas man hitta ett antal personer som har polisanmält.
I studien uppges att det handlar om 1 362 personer ”som uppfyller kriterierna för undersökningen”. Av dessa har 120 personer identifierats som målsägare vid sexualbrott eller närliggande brott. 9 % av dem som har uppgett att de utsatts för sexualbrott har alltså faktiskt gjort en polisanmälan.
Samtidigt finns det felkällor. Bl a finns ett bortfall på 13 % av personnumren i målsägarregistret för 2015 och 2016. Och så lägger rapportförfattaren till följande:
”Detta, i kombination med att det är relativt få personer som (särskilt tidigare år) uppgett utsatthet för sexualbrott i NTU, innebär att det inte är möjligt att undersöka eventuella förändringar över tid.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005-2017”, s. 34)
Frågan inställer sig – anledningen till att använda de gamla siffrorna var för att ”möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid”. Men här uppges att det i alla fall inte går att undersöka förändringar över tid. Varför använder man då siffror som gör att BRÅ håller sig med två uppsättningar statistik på exakt samma område? Det tycks finnas behov av en viss förbättring av den interna kommunikationen på myndigheten BRÅ.
Samtidigt har jag stor förståelse för att rapportförfattaren väljer att hålla sig till de tidigare siffrorna. Det tidigare materialet tillåter betydligt mer ingående analys. I NTU för åren 2006 till 2016 fanns inte bara uppgifter om antal utsatta personer utan även antal sexualbrottshändelser och hur stor andel av dessa som hade polisanmälts.
Och det är på den här punkten som de stora mätfelen kommer in.
Enligt NTU polisanmäldes 71 940 sexualbrott i Sverige 2016. Men i verkligheten anmäldes 20 284. Det är ett mätfel som är 3,5 gånger för högt.
Och det är inte bara år 2016 som det är fel. Som jag har visat tidigare är dessa mätfel systematiska och genomgående för varje år som NTU har genomförts.
Detta avgörande problem med NTU måste bemötas. Innan dess är det ganska meningslöst att utreda en ökning som vi inte vet om den existerar.
Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.
I en partiledardebatt i SVT Agenda 5 maj 2019 påstår KD:s partiledare Ebba Busch Thor att 100 000 personer utsattes för våldtäkt förra året. Hennes påstående har ifrågasatts eftersom den egentliga tillförlitliga siffra som finns att tillgå är knappt 8 000. Busch Thors påstående är inte bara en lögn, det är också fördomsfullt och rasistiskt.
Jodå. Jag har sett att det flyger omkring en massa kommentarer kring Ebba Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter.
Jag har valt att inte reagera på detta hittills – eftersom det till största delen är okunnigt svammel.
Grundproblemet är att vi har en del olika typer av uppgifter kring det här med sexualbrott. Vi har de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.
Jag har vid ett flertal tillfällen visat att det inte är möjligt att använda sig av NTU:s siffror. De är helt enkelt inte tillförlitliga.
Det vi VET är det exakta antalet polisanmälda fall av våldtäkt och att det finns ett mörkertal, dvs våldtäkter som aldrig blir polisanmälda. Men hur många de är, det vet vi helt enkelt inte.
I grafen ovan ser vi det vi VET. Nämligen antal polisanmälda sexualbrott. En tredjedel av dessa (35%) är våldtäkter. Det handlar alltså om knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året.
Åtta tusen.
Och långt ifrån alla går till åtal, och ännu färre leder till fällande dom. Så de där 100 000 som borde utvisas de finns bara i Busch Thors fantasi.
Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter i TV har nu fått ett andra liv. Magasin Paragraf har gjort en föredömligt tydlig och enkel genomgång av varför det var rent svammel.
Och jag trodde att saken var utagerad.
Men nu fortsätter debatten – när socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), kritiserade Busch Thor gick hon i svaromål på sin Facebook.
Låt oss försöka bena ut detta. Låt oss börja med det Busch Thor faktiskt sa i partiledardebatten:
”Vi hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter förra året. Nästan 8 000 kvinnor som anmälde försök eller fullbordad våldtäkt förra året. Varför ska de här männen få stanna i Sverige? Varför utvisas de inte?” (Källa: Aftonbladet)
Har hon rätt? Har hon fel?
Det enkla svaret är att hon har fel på en hel rad olika sätt.
Hennes påstående om att våldtäktsmän ska utvisas visar att hon nu torgför den allra grövsta formen av rasistiskt dravel som tidigare bara har kännetecknat SD.
Men även rent faktamässigt har hon fel. Och den enkla förklaringen till att hon har fel är att hon inte förstår – eller inte vill förstå – skillnaden mellan olika sorters statistik.
Det finns nämligen olika typer av statistik kring det här med sexualbrott. Vi har för det första de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi för det andra NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.
I det ena fallet – polisanmälningar – vet vi med säkerhet. Det var knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året. I det andra fallet – mörkertalet – handlar det om en uppskattning, där NTU:s resultat är omkring 100 000. Denna uppskattning baserar sig på intervjuer med ett urval personer om huruvida de har utsatts för olika typer av brott, bl a sexualbrott.
Jag har tidigare visat varför det inte går att använda siffrorna från NTU med någon större säkerhet. Det finns systematiska och mycket allvarliga mätfel som indikerar att NTU:s uppskattningar är kraftigt överdrivna.
Men nu kommer vi till det märkliga. Även om NTU:s siffror skulle vara korrekta så hamnar Ebba ändå helt fel.
Så här.
Anta att 100 000 kvinnor blev våldtagna förra året i Sverige men att bara 8 000 gjorde en polisanmälan. Hur har Ebba tänkt sig att det ska gå till att utvisa 92 000 personer som över huvud taget inte har blivit polisanmälda, än mindre åtalade, ännu mycket mindre fällda för våldtäkt?
Vilken rättsordning är det hon vill föra fram? Är lynchjustis Kristdemokraternas nya rättspolitiska policy? Det behövs inga polisanmälningar, inga utredningar, inga åtal och inga rättegångsprövningar eller fällande domar. Vi vet ju redan att det är 100 000 våldtäkter som begicks. Så får vi väl hitta 100 000 våldtäktsmän – och utvisa dem!
Ja, ni hör ju själva hur absurt det blir.
Och hur har hon tänkt sig göra med de våldtäktsmän som är svenska medborgare? Eller har hon gått på myten om att svenska män inte våldtar?
Om vi tittar på statistiken i Kriminalvårdens senaste redovisning av antalet intagna på svensk anstalt som är dömda för sexualbrott så är det 378 personer, därav 260 svenskar och 118 utlänningar.
Det är alltså en knapp tredjedel som är utländska medborgare. Som bekant är det bara utlänningar som kan utvisas ur Sverige, så om vi fortfarande utgår från Ebbas 100 000 så skulle det innebära att 70 000 våldtäktsmän är svenskar. Vart ska de utvisas?
Ebba Busch Thors märkliga utspel i partiledardebatten var djupt osmakligt. Och det är genuint svårt att veta om hon bara är okunnig eller om det var helt avsiktligt.
När det gäller NTU länkar jag till min genomgång av varför det inte går att använda denna intervjuundersökning för en bedömning av HUR stort mörkertalet är.
Källor:
Aftonbladet: Ebba Busch Thor (KD) i bråk med Annika Strandhäll (S)
Magasinet Paragraf: Ljuger Ebba Busch Thor medvetet eller är hon okunnig?
Kriminalvård och statistik 2017
Den brottslighet media allra helst talar om, och får oss att tro är vanliga, är gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Dessa brott är i själva verket väldigt ovanliga: de är knappt mätbara i jämförelse med andra brott.
Jag tänker ofta på Hans Roslings ord om att man inte kan bygga sin kunskap om världen på media. Inte för att media ger oss en falsk bild – snarare handlar det om att bilden inte blir komplett. Vi måste ha kunskap om helheten för att rätt kunna bedöma vad som presenteras i nyhetssändningar och i tidningsartiklar.
Ingenstans är detta tydligare än när det gäller brottsligheten och hur vi pratar om den. Gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Såna brott skapar rubriker men är samtidigt mycket ovanliga.
För att på allvar kunna diskutera också den grova brottsligheten är det bra att känna till omfattningen.
Visserligen talar vi mycket om brottslighet, men det är bara vissa typer av brott som finns på agendan.
Däribland gängskjutningar och överfallsvåldtäkter.
Dessa brott är så ovanliga att de knappt är mätbara som andel av brottsligheten i sin helhet.
Men det är dessa ovanliga brott som skapar rubrikerna.
All polisanmäld misshandel, våldtäkter och rån är tillsammans mindre än sju procent av all polisanmäld brottslighet. Rån och våldtäkter är vardera på mindre än en procent.
Varje våldtäkt, varje dödsskjutning är en för mycket – men för att förstå vår samtid och kunna motverka den grova brottsligheten måste vi ha kunskap.
Och inte drabbas av panik.
I den här grafen kan man se att det som kallas Brott mot person (kap 3 – 7 i brottsbalken) utgör en femtedel (19%) av alla brott. Här återfinns kap 3 – Brott mot liv och hälsa – där 94% är misshandel, inklusive grov. I kap 4 – Brott mot frihet och frid är den största andelen de två brotten olaga hot och ofredande. Kap 5 – ärekränkning – är en relativt liten kategori – men som vi ska se har denna kategori ökat med internet.
Sexualbrotten i kap 6 utgör 1,5% av alla brott och hälften av alla sexualbrott är sexuella ofredanden. Våldtäkter är omkring en tredjedel – och alltså en halv procent av den totala brottsligheten.
Kap 7 har rubriken Brott mot familj och utgör bara en promille av alla brott.
Brott mot förmögenhet (kap 8 – 12 i brottsbalken) är 60 procent av all brottslighet. Det handlar om stöld, rån, bedrägeri, förskingring, borgenärsbrott och skadegörelse.
Den här typen av brott har som helhet stadigt minskat under många år. Särskilt gäller detta kategorin stöld och rån (kap 8). Bedrägerier (kap 9) har ökat – även där har internet påverkat brottsutvecklingen. Skadegörelse (kap 12) har minskat de senaste tio åren.
De två kategorierna Brott mot allmänheten (kap 13 – 15) och Brott mot staten (16 – 22) listar brott med relativt sett få polisanmälningar per år.
Jag ska återkomma mer i detalj till dessa brott och till avdelningen Brott mot specialstraffsrättsliga förordningar som liksom Brott mot person utgör omkring en femtedel av alla brott. De två stora kategorierna där är narkotikabrott (7%) och trafikbrott (6%).
Hur alla dessa olika brottstyper har utvecklats över tid ska jag skriva om inom kort. Med särskilt fokus på vad vi vet om utvecklingen från 1975 till idag.
Detta är del 1 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 2 heter ”Myten om värdelösa vårddata avslöjad”.
Att våldtäktsanmälningarna skulle ha ökat med 700 % är en lögn som blivit viral. Anledningen är att det är nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji som gjort uttalandet. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Den korrekta siffran är 24 % på tio år. En ”viss” skillnad.
En flagrant lögn om våldtäkter som fått stor spridning har Sanandaji som källa. Om det inte vore för att denna lögn sprids som en löpeld så skulle jag strunta i den. Men häromdagen såg jag den citerad i en rad sammanhang. Lögnen måste påtalas.
”Våldtäktsanmälningarna har ökat med 700%”, påstod Sanandaji i ett Facebook-inlägg den 10 maj i år.
Sanningen är att de polisanmälda våldtäkterna har ökat från 59 till 73 per 100 000 på tio år. Knappast 700 procent. Snarare 24 procent.
Detta är inget enkelt misstag.
Detta är en medveten lögn.
Sedan millennieskiftet har vi i Sverige haft en rad förändringar när det gäller lagstiftningen om sexualbrott. En hel del av det som tidigare skulle ha kallats sexuellt övergrepp rubriceras nu som våldtäkt. Det är uppenbart att detta påverkar antalet våldtäktsanmälningar.
Hur mycket det har påverkat är inte enkelt att utröna. Men låt oss anta att dessa juridiska förändringar inte har haft någon påverkan alls. Då handlar det om en faktisk ökning från 59 till 73 per 100 000 – eller 24 procent.
Hur man än vänder och vrider på dessa siffror så är det ändå omöjligt att skruva till dem så att det skulle handla om 700 procent.
Men det är så här Tino Sanandaji jobbar. Djupt ohederligt.
Det som förvånar mig allra mest är ändå att det är så många som borde veta bättre som går på hans lögner. Särskilt när det är så pass enkelt att avslöja hans medvetna vilseledande och tvivelaktiga inställning till enkelt kontrollerbara fakta. Inlägget där detta citat är hämtat fick 335 delningar och över 2000 gilla.
Någon av alla dessa borde nog kolla fakta på
http://statistik.bra.se/solwebb/action/index
För detta är ingen omröstningsfråga. Sanningen avgörs inte av antalet delningar eller likes på Facebook. I slutänden är det alltid fakta som bestämmer. Korrekta siffror och korrekta presentationer av dessa siffror. Jag ska återkomma till flera liknande exempel på hur Sanandaji agerar.
Detta är del 1 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 2 heter ”Myten om värdelösa vårddata avslöjad”.
Motargument 