Enligt SCB:s partisympatiundersökning i maj 2024 anger 26,1 % av unga män att de skulle rösta på SD – medan endast 13,0 % av unga kvinnor uppger samma sak. Det innebär att SD:s stöd bland kvinnor är hälften så stort som bland män i motsvarande åldersgrupper.
I en intervju med Smålandsposten talar sverigedemokratiska ungdomsförbundet Ungsvenskarnas ordförande Denice Westerberg om varför hon tror att alltfler unga kvinnor blir nationalister och konservativa. Det är naturligtvis ett narrativ hon vill förmedla för att framställa Sverigedemokraterna som kvinnovänligt. Hon säger bl a
”Jag tror att det handlar om att vi, jag och generationen under mig, ju är de som blivit påverkade mest av att samhället har varit styrt av socialdemokrater och moderater. Efter hela migrationskaoset är det ju vi unga tjejer som inte vågar röra oss ute på kvällarna längre. Vi vet att unga tjejer är mest utsatta när det gäller risken för överfall, hederskultur och våld i nära relationer. Och så har man förvärrat en redan utsatt situation för oss”. (Källa: Smålandsposten)
”Jag är ju nationalist. Och är man nationalist så är man kanske också konservativ. Jag tror – eller rättare sagt jag vet – att man i vårt förbund inte bryr så så mycket om etiketter. Man vill rädda Sverige och bygga landet för våra barn och barnbarn”. (Källa: Smålandsposten)
Forskning från Göteborgs universitet visar att unga kvinnor tenderar att vara betydligt mer positiva till jämställdhetsfrågor än unga män – som i högre utsträckning känner sig ”hotade” av ökade kvinnliga rättigheter. Det finns alltså ett växande könsgap i värderingsfrågor som inte talar till SD:s fördel bland unga kvinnor.
Det är korrekt att unga kvinnor är särskilt utsatta. Regeringens åtgärdsprogram Fri och trygg utan våld och förtryck 2024–2026 konstaterar att kvinnor i åldern 20–24 år är den grupp där flest uppger att de utsatts för sexualbrott – och att detta skapar stor otrygghet.
Men – och det är avgörande – det finns inga belägg för att denna utsatthet i bred skala leder unga kvinnor till nationalistiska eller konservativa partier. Tvärtom ser vi att otryggheten ofta är en mobiliserande faktor för feministiska och socialliberala rörelser.
En studie från Linnéuniversitet visar att SD:s beskrivningar av kvinnors utsatthet nästan alltid kopplas till invandring och islam – snarare än könsmaktsstrukturer. Den interna partilinjen är att svenska kvinnor är offer för ”importerade problem”, men inte för ojämlikhet i stort.
Sammantaget visar den samlade forskningen, väljarstatistiken och dokument från både riksdagen och regeringen att Denice Westerbergs beskrivning saknar stöd på flera punkter. Ja, unga kvinnor känner sig otrygga – men det leder dem inte i flock till SD. Ja, konservativa värden får fäste i vissa online-miljöer – men i valurnorna förblir kvinnorna betydligt mer skeptiska. Det som riskerar att ske är att unga kvinnors rädsla och längtan efter trygghet utnyttjas för att legitimera en politisk agenda som inte har deras bästa i fokus.
”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.
Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.
Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.
Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.
Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.
Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.
Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.
Riskfaktorer:
Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder
Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.
Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.
Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)
Socialt, psykosocialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.
Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.
Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.
Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.
Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.
Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.
Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
I forskarrapporten Likhet inför lagen? har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.
Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.
Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.
*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM
Sedan grundandet av Sverigedemokraterna har majoriteten av både politiker, medarbetare och väljare som röstat på partiet varit män, och det finns goda grunder till att partiet haft svårt att få grepp om de kvinnliga väljarna.
Partiet har tidigare, som enda parti, velat begränsa den svenska aborten genom att sänka fri abortmöjlighet från vecka 18 till vecka 12. Detta var dock en mjukare linje jämfört med deras tidigare starkt abortfientliga politik i partiprogrammet mellan 1989-1999. Även om partiet idag valt att lägga sig bakom dagens abortgräns fortsätter partiet att samarbete med en rad högerextrema och högerradikala partier i Europa som antingen kraftigt vill inskränka aborträttigheten eller totalt förbjuda möjligheten att utföra en abort. Ett flertal SD-politiker på både lokal och nationell nivå fortsätter dessutom att publicera abortfientligt material sedan partiet ändrat linje. Partiet har ytterligare röstat fram motioner för att tillåta vårdpersonal att vägra utföra aborter i Kronoberg, Stockholm och Blekinge.
Partiet står som enda svenskt riksdagsparti utan politikområdet ”våld mot kvinnor” i sitt partiprogram. SD (tillsammans med KD) vill ytterligare avskaffa; de så kallade ”pappamånaderna” vilket experter varnar kan leda till en högre grad av återvändande av traditionella kvinnoroller.
I den ”feministiska valkompassen” som tas fram av organisationen Kvinna till kvinna, får partiet som enda parti inte godkänt i en enda kategori. I kategorierna runt abortfrågan och exploatering av kvinnors kroppar får partiet en varning, i de resterande fem kategorierna får partiet underkänt. Kvinna till kvinna varnar för att SD-politik hotar jämställdheten, både i Sverige men även i Europa.
SD har i EU-parlamentet bland annat röstat emot att göra könsbaserat våld till ett EU-brott och som enda svenska parti röstade man emot EU:s handlingsplan för jämställdhet i biståndet. Det kanske säger tillräckligt att SD representerades i EU-parlamentet i 8 år av Peter Lundgren som 2018 sexuellt ofredade en partikollega och sedermera dömdes i hovrätten för brottet.
I ”sverigevänliga” kretsar är man inte sen att hävda argument om ökat antal våldtäkter som ett vapen i invandringsdebatten. Ökar våldtäkterna lavinartat i Sverige? Forskare menar att orsakerna till att antalet anmälda och dömda våldtäktsmän ökar ligger i hur Sverige ser på begreppet våldtäkt, syn på offer och hur man räknar på återkommande våldtäkter.
Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter. SD-topparna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson använde den svenska våldtäktsstatistiken som ett politiskt slagträ i en omtalad debattartikel i Wall Street Journal häromåret.
Vad beror ökningen på? Är det en direkt konsekvens av ”massinvandring”, ”islamisering” och ”öppna gränser”?
”Ja!”, hävdar ”sverigevännerna” aka ”invandringskritikerna” bestämt, utan att egentligen tänka efter.
”Nej!”, hävdar forskarna aka experterna bestämt, med statistik och definitioner samt forskning som bakgrund.
Var ligger sanningen? Ska vi förlita oss på antaganden, känslor och gissningar, eller ska vi förlita oss på expertis, statistik och forskning? Valet är vårt. Valet görs utifrån vad vi tänker gynnar våra åsikter och vår människosyn.
Hur ser statistiken ut?
I enlighet med statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) kan vi se att antalet anmälda sexualbrott ökat sedan 2012. Tidsperioden 2005-2012 uppvisar en stabil anmälningsfrekvens. 2016 anmäldes 6 716 våldtäkter. 2017 anmäldes 7 370 våldtäkter. Det är en ökning om 10 %. Mellan 2008 och 2017, dvs de senaste 10 åren, har antalet anmälda våldtäkter ökat med 35 %.
2017 var personuppklarningsprocenten för våldtäkt 8 %. Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.
Sexualbrottslagstiftningen har förändrats i omgångar. Avgörande förändringar gjordes såväl 2005 som 2013. Ändringarna berör definitionen av våldtäkt. Det som tidigare inte ansågs vara våldtäkt kom efter ändringen att betraktas som våldtäkt. Enligt forskare finns också indicier på att anmälningsbenägenheten gällande våldtäkter ökar. Dessutom är det så att varje enskild våldtäkt där förövare och offer är samma räknas i statistiken som en våldtäkt per tillfälle. Detta kan medföra årliga variationer i våldtäktsstatistiken.
Definitionen av våldtäkt mellan länder skiljer sig åt
Varför ligger Sverige så högt i våldtäktsstatistiken? Om vi dristar oss till att skärskåda själva definitionen av våldtäkt: Vi har redan klargjort att det gjordes förändringar i sexualbrottslagstiftningen 2005 2013. Det som betraktas som våldtäkt idag kunde före lagändringen betraktas som sexuellt ofredande eller sexualbrott.
Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation. Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).
Det som ”sverigevänner” aka ”invandringskritiker” och SD menar är att antalet anmälningar redovisar antal begångna brott, dvs färre anmälningar innebär färre brott.
Statistiken på våldtäkt mellan länder skiljer sig åt
Sverige har världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Det innebär också att antalet våldtäkter är större i Sverige än i länder där sexualbrottslagstiftningen tillåter sexuella övergrepp som inte är tillåtna i Sverige. Jag ska ge några exempel.
Ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet i Sverige. 2019 var våldtäkt inom äktenskapet olagligt i 150 av världens 197 länder. I USA är det förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet, men det finns något som heter ”äktenskapliga privilegier”. Dessa privilegier består i att våldtäkt inom äktenskapet straffas lindrigare än utomäktenskapliga våldtäkter, med följden att offren anmäler i mindre utsträckning.
Ytterligare ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att stigmatisera, bestraffa och skuldbelägga våldtäktsoffer. Ett chockerande exempel är Egypten, det land med lägst antal anmälningar om våldtäkt i världen, är det inte straffbart för en man att mörda eller våldta sin fru, under förutsättning att hon varit otrogen. I Saudiarabien blev en kvinna som utsatts för en gruppvåldtäkt dömd till 200 piskrapp. Naturligtvis finns en korrelation mellan få anmälda våldtäkter och risk för påföljd för offret. I Sverige, till skillnad från många länder med låg anmälningsfrekvens gällande våldtäkter, värnar vi offret.
Ett ytterst effektivt sätt att få ner våldtäktsstatistiken i Sverige hade varit att återgå till den sexualbrottslagstiftning vi hade före 2005. Det var då definitionen av våldtäkt breddades. 2013 kom ytterligare en viktig förändring i lagstiftningen. Med den gamla sexualbrottslagstiftningen hade antalet anmälda våldtäkter varit mycket lägre.
Det enskilt mest effektiva sättet att få ner nivåerna hade varit att sluta räkna varje enskild våldtäkt som ett brott, utan istället klumpa ihop våldtäkter där förövare och offer är samma till ett brott.
Om vi stirrar oss blinda på siffror och statistik är Sverige våldtäktslandet nummer ett i Europa. Men när vi skärskådar omständigheterna, dvs sexualbrottslagstiftningen, definitionen, statistiken, anmälningsbenägenheten, stigmat och kvinnosynen förstår vi att ”sverigevännerna” och ”invandringskritikerna” helst slår dövörat till.
Man vill att Sverige ska ligga i topp beträffande våldtäkter, eftersom det bekräftar att ”massinvandringen”, mångkulturen och ”islamiseringen” är av ondo.
Häromdagen kom siffrorna från BRÅ. Inget överraskande.
Men denna månad har präglats av det dödliga våld som vi fortfarande pratar alldeles för litet om.
Män som mördar sin fru, sambo eller flickvän.
Mord i nära relation, kallas det.
I praktiken är det i nästan alltid en man som mördar en kvinna han har en relation till. Åren 2022 och 2023 var alla fall en man som mördade en kvinna.
I mars månad har fem sådana mord redan skett.
Det borde vara oacceptabelt.
Borde vara, men tycks inte vara det.
Regeringen lägger småpengar på ett samhällsproblem som inte avtar.
Det visar i klartext att medan fokus ligger på den gängkriminalitet som får medialt utrymme, där dödskjutningar alltid ligger högst upp på agendan fortsätter detta dödliga våld. Bakom siffrorna över döda kvinnor har vi siffrorna över misshandlade kvinnor. Våldet fortsätter.
När det gäller en man som mördar sin fru, flickvän eller sambo så är förövaren känd. Det är inte svårt att lösa mordet. Men det är omöjligt att rädda livet på den kvinna som han har mördat.
Om vi nu pratar om hårdare straff – varför inte skärpa straffen för dem som misshandlar och mördar en närstående?
I det reviderade Tidöavtalet kommer vi att få se en ny skrivelse där staten undervisar om familjeplanering för familjer i svenska utanförskapsområden. Samtidigt förklarar jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) att det inte alls handlar om att ‘spä på fördomar mot vissa grupper’. Statistik och forskning vittnar om att födslotalen i Sverige, oavsett bakgrund, är sjunkande.
Tidöavtalet – Överenskommelse för Sverige presenterades 22 oktober 2022 av regeringsunderlaget, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, samt Sverigedemokraterna.
Familjeplanering och bristen på kunskap om sex och samlevnad är tydligen ett problem i svenska utanförskapsområden. Det är i alla fall vad Tidöpartierna anser, och de anser också att det är viktigt att svartmåla och stigmatisera människor som lever i dessa områden.
Det finns en utbredd myt som benämns ”den demografiska bomben”, ”livmoderbomben” eller ”muslimska folkutbytet”. Myten är rasistisk och går i korta drag ut på att det finns en genomtänkt plan som kan sammanfattas i ”massfödslar av muslimska barn”.
Barnafödandet generellt sjunker i Sverige, oavsett religionstillhörighet. Åren 2015-2020 föds i genomsnitt ungefär 2,8 barn bland muslimska kvinnor, medan motsvarande siffra för icke-muslimer är ungefär 1,8. Differensen är alltså liten, endast ungefär ett barn per kvinna. Det finns statistik på SCB om antal hushåll med fler än 4 hemmavarande barn under 18 år, endast cirka 4% av alla familjehushåll. 64 familjer i Sverige, bor i hushåll där det bor 10 eller fler barn under 18.
Sjunkande ökningstakt för muslimer till 2030, klicka på diagrammet för att förstora.
I diagrammet ser vi att födslotalen är sjunkande bland muslimer i världen. Det är inte troligt att en stor grupp i Sverige helt plötsligt skulle förändra sin syn på familjeplanering bara för att de invandrat till Sverige, och därför börjar föda fler barn. De muslimer som invandrat hit som unga, och deras svenskfödda barn och barnbarn kommer att leva i allt högre grad liknande övriga befolkningen, i värderingar och hur de tillbringar sin fritid och familjeliv i sitt nya hemland. Motargument har skrivit om denna myt, klicka här för att läsa om den.
Regeringen och SD kallar sin satsning på familjeplanering i landets utanförskapsområde för ”offensiv för sexuell och reproduktiv hälsa”. De påpekar att syftet är att öka kvinnors självbestämmande över sitt barnafödande och att fler kvinnor ska komma i arbete snabbare. Motargument påminner om att enstaka kvinnor vill ha fler barn, för att de själva vill det. En del kvinnor vill inte ha heltidsanställning.
Rent praktiskt ska riktade informations- och upplysningskampanjer införas. Man avser att göra hembesök i utanförskapsområden för att prata om kusinäktenskap, sex och samlevnad samt familjeplanering. Frågorna om hedersnormer och -förtryck samt attityd till homosexualitet kommer också att lyftas.
På frågan om hur regeringen och SD tänker att de ska få målgruppen att inte känna sig alienerade svarar Brandberg: ‘Det är precis den frågan vi behöver hantera. Det är den rädslan som har gjort att vi inte på riktigt har tagit tag i frågan tidigare. Vi behöver hitta sätt att vara tydliga med i vår kommunikation att det här inte handlar om att spä på fördomar mot vissa grupper. Tvärtom handlar det om att öka gruppens fri- och rättigheter’.
Sverigedemokraternas Björn Söder rycker partiet tillbaka in i abortdebatten. Söder hävdar att abort är den överlägset vanligaste dödsorsaken i världen och att det används som preventivmedel. Att abort skulle vara mord är abortmotståndarnas starkaste argument, och torde inte stämma överens med partilinjen. Det finns inte heller några belägg för att kvinnor använder abort som preventivmedel. Kvinnor behöver inte meddela orsaken till varför de gör abort.
SD har officiellt intagit en inställning till abort som liknar övriga partiers. Partiet hade länge ett krav på att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Jimmie Åkesson sa i oktober 2019 i en intervju med Aftonbladet att frågan hamnade alltför mycket i fokus i valrörelsen 2018. För att undvika att partiet framöver ska hamna i samma situation valde de alltså att slopa kravet. Samtidigt signalerade de att de skulle sluta driva frågan om samvetsfrihet.
Åkesson poängterade att abortfrågan har hamnat i skymundan i partiet och inte diskuterats på högre nivå under en längre tid. Mot bakgrund av att abort vid tiden inte fanns med i vare sig politiska program eller åsiktsdokument, är det en legitim fråga att ställa sig huruvida partiet anser att kvinnofrågan abort är särskilt prioriterad. Åkesson har i SVT Opinion Live i juli 2018 uttryckt att:
”Det är ingen viktig fråga, utan mer ett principiellt ställningstagande” (Källa: SVT.se)
”Tidningen Världen Idag rapporterar i dag, den 15 januari 2021, om att den vanligaste dödsorsaken på jorden under 2020 var abort. Totalt 42 miljoner ofödda dödades i aborter, enligt Worldometer, vilket kan jämföras med den näst vanligaste dödsorsaken, smittsamma sjukdomar, som skördade 13 miljoner människoliv och 1,8 miljoner som under förra året dog i covid-19.” (Källa: Riksdagen.se)
Söder påstår att abort är en dödsorsak, dessutom världens klart vanligaste dödsorsak. Han påstår också att abort innebär att ofödda dödas, dvs mördas. Påståendena finner han hos den kristna tidningen Världen idag, som samma dag som Söder rafsar ihop sin skriftliga fråga slår upp en artikel om att 42 miljoner ofödda dödades av abort världen över 2020.
Ofödda foster ingår inte i befolkningen. Därför kan abort inte vara en dödsorsak, då statistiken i dödsorsaksregistret rör levande människor. Åsikten att abort skulle vara en dödsorsak skulle samtidigt innebära att abort är mord. Vem är mördaren i så fall? Är det läkaren som utför aborten? Eller är det mamman som bär på barnet? Kanske är det pappan, som också bidragit till att fostret blev till?
Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar, följt av cancer och psykiska sjukdomar/beteendestörningar (framför allt demens).
Vidare i frågan tar Söder återigen upp frågan som SD har haft uppe flera gånger tidigare, nämligen att abort skulle vara ett slags preventivmedel:
”Sverige brukar framhäva sitt internationella arbete gällande sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I det arbetet brukar fokus ligga på kvinnors rätt till abort. Sällan – eller aldrig – framhålls barnens rätt till liv. Med ett skevt fokus riskerar abort att bli ett slags preventivmedel där ingen hänsyn tas till de ofödda barnens rättigheter.” (Källa: Riksdagen.se)
Abort som preventivmedel?
Framför allt SD-kvinnor har varit aktiva i abortfrågan. Den kvinnofientliga politiken har bl a framförts av Paula Bieler, som nu har lämnat SD och politiken. Hon har påstått att kvinnor använder abort som preventivmedel. Även Julia Kronlid, en kristen profil hos SD, har utan belägg hävdat detsamma. Bieler, Kronlid och Söder använder sig av gissningslekar. De kan inte styrka det farliga och generaliserande påståendet.
Problemet för Söder, och SD, är att det inte finns belägg för att abort skulle användas som preventivmedel. Det finns inga krav på kvinnor att berätta varför de vill göra abort. Följaktligen finns ingen statistik om orsaker till abort. Både RFSU:s ordförande Kristina Ljungros och Socialstyrelsens sakkunniga Karin Gottvall styrker att det är en myt att kvinnor skulle utföra abort som ett slags preventivmedel.
Fram till vecka 18 är orsaken till abort en privatsak. Det är olagligt att fråga om varför en kvinna vill avsluta en oönskad graviditet.
SD-motioner om abort bygger på fördomar och extremism
Partiet har under åren lagt en mängd motioner i abortfrågan. Det är tydligt att frågan är viktig för många i partiet, oavsett vad partiledare Åkesson säger. SD-politiker som uttrycker sig i abortfrågan använder en egenhändigt hopsnickrad sanning då de påstår att abort används som preventivmedel. Argumentet bygger inte på fakta, utan på fördomar och hörsägen. Den nuvarande abortlagen finner du här.
Det är extremt att hävda att kvinnor som gör abort gör sig skyldiga till mord. Det är en åsikt som drivs stenhårt av abortmotståndare och bygger på en religiös övertygelse, framför allt inom katolicismen. Enligt fundamentalister är allt liv oantastligt, oavsett om det handlar om ett ofött foster utan möjligheter till överlevnad utanför kvinnans kropp. Svenska kyrkan ställer sig inte bakom påståendet att abort är mord. De påpekar att det genom historien har funnits skilda åsikter, och summerar ner i huruvida fostret vid befruktning är en individ och när fostret anses få en ”själ”. Tidningen Världen idag, som står på kristen grund, är uppenbarligen av motsatt åsikt.
Påståendena som Söder för fram i är baserade en extrem religiös övertygelse – att abort skulle vara mord – och på en myt – att abort används som ett slags preventivmedel. Söder, liksom föregående SD-politiker som höjt sina röster i frågan, sprider såväl extremism som falsk fakta. Troligtvis går Söders ord stick i stäv med partilinjen, i alla fall den officiella. Lika troligt är att det finns många fler i partiet med samma kvinnofientliga åsikter.
SD-kvinnor har samma kvinnosyn som SD-män
Generalfelet som SD gör är att de ger sig in i ett obehagligt översitteri när de ger sig själva tolkningsföreträde och dikterar vad de tror är kvinnors tankar om vad de vill göra med sina egna kroppar.
Det är ännu ett bevis på hur SD:s kvinnosyn skiljer sig från andra partiers. Eftersom frågan genom åren framför allt drivits av kvinnor, är det obehagligt slående att det inte bara är männen i SD som står för denna förnedrande kvinnosyn.
Jag avslutar med att ställa följande frågor till dig, Björn Söder:
Vad är det som gör att du likställer abort med mord, när dödsorsaker enbart appliceras på levande människor som räknas in i befolkningen?
Vem är, enligt dig, mördaren då ett foster tas bort?
Vad är det som gör att du tar dig rätten att tala för kvinnor som gör abort och påstå att du vet orsakerna därtill, när du uppenbarligen inte har något över huvud taget som backar upp det du påstår?
Pga såväl extern som intern kritik har Björn Söder 210121 valt att dra tillbaka frågan, men avser att formulera om den. Motargument avser att följa händelseförloppet.
Sverige är ett av världens bästa länder! Det tål att sägas flera gånger om, då det finns de som fortfarande hävdar att Sverige inte alls är bra, att Sverige håller på att rasa samman och att kriget i det närmsta står för dörren. Tittar man på flera olika undersökningar ser man givetvis att detta inte alls stämmer. I test efter test blir Sverige placerat i toppen av världens alla länder. Nedan presenterar jag några av de upplyftande tester jag läst.
Välfärd och frihet
Sverige är, tillsammans med Norge och Finland, världens friaste land (Freedom House, 2020). Av 210 länder har svenskarna flest politiska rättigheter och medborgerliga friheter. Sverige har dessutom världens fjärde mest fria och tillförlitliga val och är världens femte minst korrupta land (Norris & Grömping, 2019, Transparency International, 2020). Sverige har vidare världens femte bästa pressfrihet (RSF, 2020).
Legatum Institute (2019) rankar Sverige som det land med fjärde bäst välfärd i världen. Den svenska utbildningen hamnar på en andra plats i att tillgodose framtida behov och OECD rankar Sveriges utbildning till en åttonde plats (The Economist, 2019, OECD, 2015). Svenskarnas läskunnighet uppgår till världens femte bästa (CCSU, 2020). Pensionssystemet är något annat, som liksom utbildning, handlar om välfärd. I en studie om 37 pensionssystem runt hela världen kom Sverige på en femte plats (Mercer, 2019).
Den goda välfärden kan vara något som bidrar till att 83% av svenskarna uppger att de har en god hälsa. Majoriteten känner tillit till andra och upplever inte sig själv som ensamma. När livet inte blir som planerat, är det svenskarna som känner att de snabbast kommer tillbaka till sina vanliga liv. I Sverige upplever man också att viktiga beslut som rör en själv hanteras rättvist. De flesta känner dessutom att de lever i ett rikt grannskap och att man har likvärdiga chanser att lyckas i livet. (European Commission, 2018) Av världens befolkning är svenskarna de tredje mest nöjda med livet (OECD, 2017)
Jämställdhet och rättvisa
Att leva i Sverige innebär att leva ett jämställt och säkert liv. Av alla länder i världen är Sverige det fjärde mest jämställda (World Economic Forum, 2020). Kvinnors deltagande i arbetslivet är världens bästa och Sverige har den mest jämställda maktfördelningen i Europa (EIGE, 2019, The Economist, 2018). För flickor är Sverige världens bästa land att växa upp i och både pojkar och flickors barndom är världens tredje tryggaste (Save the Children, 2018, 2020).
Sverige är vidare världens fjärde bästa rättsstat (World Justice Project, 2020) och det femte mest rättvisa landet i EU och OECD-länderna (Hellman, Schmidt, Heller, 2019). Den inre säkerheten och polisen är bland världens bästa, med en av världens lägsta risk att dräpas (Abdelmottlep, 2016, OECD, 2017). Det råder ingen nämnvärd risk att ett krig skulle drabba Sverige, då Sverige är världens sjätte mest stabila land (The Fund for Peace, 2020).
Bidrag till mänskligheten
Enligt en undersökning som The Good Country (2017) har gjort, är Sverige det fjärde bästa landet i världen på att bidra till mänskligheten. Sverige är alltså inte bara bra för sina egna invånare, utan stöttar även de som inte har det lika bra ställt.
I Sverige lever vi ett fritt liv skyddade från krig och många större kriser. Vi kämpar på med våra bekymmer och vi behöver fortsätta att utvecklas, givetvis, men vi behöver utvecklas åt rätt håll! Undersökning efter undersökning visar att Sverige är ett bra och tryggt land, med ett gott socialt skyddsnät och jämställdhet. Landa i den känslan idag.
Referenser:
Abdelmottlep, M., A. (2016). World Internal Security & Police Index. International Police Science Association.
En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.
I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.
Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.
Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.
Lång tradition av kvinnoförtryck
För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.
Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)
Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:
Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)
Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:
Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)
Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.
Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:
Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)
Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?
Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?
Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.
Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till.
I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.
I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.
”Bait and switch” om utsatthet
Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.
Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.
Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.
Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.
Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör
honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…
Ensidigt narrativ om ensamhet
Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.
Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.
Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.
De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.
I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?
Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.
Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.
Polarisering utifrån hudfärg och kön
Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.
Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.
Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.
På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.
För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.
Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.
Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.
Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.
I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 