I det reviderade Tidöavtalet kommer vi att få se en ny skrivelse där staten undervisar om familjeplanering för familjer i svenska utanförskapsområden. Samtidigt förklarar jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) att det inte alls handlar om att ‘spä på fördomar mot vissa grupper’. Statistik och forskning vittnar om att födslotalen i Sverige, oavsett bakgrund, är sjunkande.
Tidöavtalet – Överenskommelse för Sverige presenterades 22 oktober 2022 av regeringsunderlaget, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, samt Sverigedemokraterna.
Familjeplanering och bristen på kunskap om sex och samlevnad är tydligen ett problem i svenska utanförskapsområden. Det är i alla fall vad Tidöpartierna anser, och de anser också att det är viktigt att svartmåla och stigmatisera människor som lever i dessa områden.
Det finns en utbredd myt som benämns ”den demografiska bomben”, ”livmoderbomben” eller ”muslimska folkutbytet”. Myten är rasistisk och går i korta drag ut på att det finns en genomtänkt plan som kan sammanfattas i ”massfödslar av muslimska barn”.
Barnafödandet generellt sjunker i Sverige, oavsett religionstillhörighet. Åren 2015-2020 föds i genomsnitt ungefär 2,8 barn bland muslimska kvinnor, medan motsvarande siffra för icke-muslimer är ungefär 1,8. Differensen är alltså liten, endast ungefär ett barn per kvinna. Det finns statistik på SCB om antal hushåll med fler än 4 hemmavarande barn under 18 år, endast cirka 4% av alla familjehushåll. 64 familjer i Sverige, bor i hushåll där det bor 10 eller fler barn under 18.
Sjunkande ökningstakt för muslimer till 2030, klicka på diagrammet för att förstora.
I diagrammet ser vi att födslotalen är sjunkande bland muslimer i världen. Det är inte troligt att en stor grupp i Sverige helt plötsligt skulle förändra sin syn på familjeplanering bara för att de invandrat till Sverige, och därför börjar föda fler barn. De muslimer som invandrat hit som unga, och deras svenskfödda barn och barnbarn kommer att leva i allt högre grad liknande övriga befolkningen, i värderingar och hur de tillbringar sin fritid och familjeliv i sitt nya hemland. Motargument har skrivit om denna myt, klicka här för att läsa om den.
Regeringen och SD kallar sin satsning på familjeplanering i landets utanförskapsområde för ”offensiv för sexuell och reproduktiv hälsa”. De påpekar att syftet är att öka kvinnors självbestämmande över sitt barnafödande och att fler kvinnor ska komma i arbete snabbare. Motargument påminner om att enstaka kvinnor vill ha fler barn, för att de själva vill det. En del kvinnor vill inte ha heltidsanställning.
Rent praktiskt ska riktade informations- och upplysningskampanjer införas. Man avser att göra hembesök i utanförskapsområden för att prata om kusinäktenskap, sex och samlevnad samt familjeplanering. Frågorna om hedersnormer och -förtryck samt attityd till homosexualitet kommer också att lyftas.
På frågan om hur regeringen och SD tänker att de ska få målgruppen att inte känna sig alienerade svarar Brandberg: ‘Det är precis den frågan vi behöver hantera. Det är den rädslan som har gjort att vi inte på riktigt har tagit tag i frågan tidigare. Vi behöver hitta sätt att vara tydliga med i vår kommunikation att det här inte handlar om att spä på fördomar mot vissa grupper. Tvärtom handlar det om att öka gruppens fri- och rättigheter’.
Sverigedemokraternas Björn Söder rycker partiet tillbaka in i abortdebatten. Söder hävdar att abort är den överlägset vanligaste dödsorsaken i världen och att det används som preventivmedel. Att abort skulle vara mord är abortmotståndarnas starkaste argument, och torde inte stämma överens med partilinjen. Det finns inte heller några belägg för att kvinnor använder abort som preventivmedel. Kvinnor behöver inte meddela orsaken till varför de gör abort.
SD har officiellt intagit en inställning till abort som liknar övriga partiers. Partiet hade länge ett krav på att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Jimmie Åkesson sa i oktober 2019 i en intervju med Aftonbladet att frågan hamnade alltför mycket i fokus i valrörelsen 2018. För att undvika att partiet framöver ska hamna i samma situation valde de alltså att slopa kravet. Samtidigt signalerade de att de skulle sluta driva frågan om samvetsfrihet.
Åkesson poängterade att abortfrågan har hamnat i skymundan i partiet och inte diskuterats på högre nivå under en längre tid. Mot bakgrund av att abort vid tiden inte fanns med i vare sig politiska program eller åsiktsdokument, är det en legitim fråga att ställa sig huruvida partiet anser att kvinnofrågan abort är särskilt prioriterad. Åkesson har i SVT Opinion Live i juli 2018 uttryckt att:
”Det är ingen viktig fråga, utan mer ett principiellt ställningstagande” (Källa: SVT.se)
”Tidningen Världen Idag rapporterar i dag, den 15 januari 2021, om att den vanligaste dödsorsaken på jorden under 2020 var abort. Totalt 42 miljoner ofödda dödades i aborter, enligt Worldometer, vilket kan jämföras med den näst vanligaste dödsorsaken, smittsamma sjukdomar, som skördade 13 miljoner människoliv och 1,8 miljoner som under förra året dog i covid-19.” (Källa: Riksdagen.se)
Söder påstår att abort är en dödsorsak, dessutom världens klart vanligaste dödsorsak. Han påstår också att abort innebär att ofödda dödas, dvs mördas. Påståendena finner han hos den kristna tidningen Världen idag, som samma dag som Söder rafsar ihop sin skriftliga fråga slår upp en artikel om att 42 miljoner ofödda dödades av abort världen över 2020.
Ofödda foster ingår inte i befolkningen. Därför kan abort inte vara en dödsorsak, då statistiken i dödsorsaksregistret rör levande människor. Åsikten att abort skulle vara en dödsorsak skulle samtidigt innebära att abort är mord. Vem är mördaren i så fall? Är det läkaren som utför aborten? Eller är det mamman som bär på barnet? Kanske är det pappan, som också bidragit till att fostret blev till?
Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar, följt av cancer och psykiska sjukdomar/beteendestörningar (framför allt demens).
Vidare i frågan tar Söder återigen upp frågan som SD har haft uppe flera gånger tidigare, nämligen att abort skulle vara ett slags preventivmedel:
”Sverige brukar framhäva sitt internationella arbete gällande sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I det arbetet brukar fokus ligga på kvinnors rätt till abort. Sällan – eller aldrig – framhålls barnens rätt till liv. Med ett skevt fokus riskerar abort att bli ett slags preventivmedel där ingen hänsyn tas till de ofödda barnens rättigheter.” (Källa: Riksdagen.se)
Abort som preventivmedel?
Framför allt SD-kvinnor har varit aktiva i abortfrågan. Den kvinnofientliga politiken har bl a framförts av Paula Bieler, som nu har lämnat SD och politiken. Hon har påstått att kvinnor använder abort som preventivmedel. Även Julia Kronlid, en kristen profil hos SD, har utan belägg hävdat detsamma. Bieler, Kronlid och Söder använder sig av gissningslekar. De kan inte styrka det farliga och generaliserande påståendet.
Problemet för Söder, och SD, är att det inte finns belägg för att abort skulle användas som preventivmedel. Det finns inga krav på kvinnor att berätta varför de vill göra abort. Följaktligen finns ingen statistik om orsaker till abort. Både RFSU:s ordförande Kristina Ljungros och Socialstyrelsens sakkunniga Karin Gottvall styrker att det är en myt att kvinnor skulle utföra abort som ett slags preventivmedel.
Fram till vecka 18 är orsaken till abort en privatsak. Det är olagligt att fråga om varför en kvinna vill avsluta en oönskad graviditet.
SD-motioner om abort bygger på fördomar och extremism
Partiet har under åren lagt en mängd motioner i abortfrågan. Det är tydligt att frågan är viktig för många i partiet, oavsett vad partiledare Åkesson säger. SD-politiker som uttrycker sig i abortfrågan använder en egenhändigt hopsnickrad sanning då de påstår att abort används som preventivmedel. Argumentet bygger inte på fakta, utan på fördomar och hörsägen. Den nuvarande abortlagen finner du här.
Det är extremt att hävda att kvinnor som gör abort gör sig skyldiga till mord. Det är en åsikt som drivs stenhårt av abortmotståndare och bygger på en religiös övertygelse, framför allt inom katolicismen. Enligt fundamentalister är allt liv oantastligt, oavsett om det handlar om ett ofött foster utan möjligheter till överlevnad utanför kvinnans kropp. Svenska kyrkan ställer sig inte bakom påståendet att abort är mord. De påpekar att det genom historien har funnits skilda åsikter, och summerar ner i huruvida fostret vid befruktning är en individ och när fostret anses få en ”själ”. Tidningen Världen idag, som står på kristen grund, är uppenbarligen av motsatt åsikt.
Påståendena som Söder för fram i är baserade en extrem religiös övertygelse – att abort skulle vara mord – och på en myt – att abort används som ett slags preventivmedel. Söder, liksom föregående SD-politiker som höjt sina röster i frågan, sprider såväl extremism som falsk fakta. Troligtvis går Söders ord stick i stäv med partilinjen, i alla fall den officiella. Lika troligt är att det finns många fler i partiet med samma kvinnofientliga åsikter.
SD-kvinnor har samma kvinnosyn som SD-män
Generalfelet som SD gör är att de ger sig in i ett obehagligt översitteri när de ger sig själva tolkningsföreträde och dikterar vad de tror är kvinnors tankar om vad de vill göra med sina egna kroppar.
Det är ännu ett bevis på hur SD:s kvinnosyn skiljer sig från andra partiers. Eftersom frågan genom åren framför allt drivits av kvinnor, är det obehagligt slående att det inte bara är männen i SD som står för denna förnedrande kvinnosyn.
Jag avslutar med att ställa följande frågor till dig, Björn Söder:
Vad är det som gör att du likställer abort med mord, när dödsorsaker enbart appliceras på levande människor som räknas in i befolkningen?
Vem är, enligt dig, mördaren då ett foster tas bort?
Vad är det som gör att du tar dig rätten att tala för kvinnor som gör abort och påstå att du vet orsakerna därtill, när du uppenbarligen inte har något över huvud taget som backar upp det du påstår?
Pga såväl extern som intern kritik har Björn Söder 210121 valt att dra tillbaka frågan, men avser att formulera om den. Motargument avser att följa händelseförloppet.
Sverige är ett av världens bästa länder! Det tål att sägas flera gånger om, då det finns de som fortfarande hävdar att Sverige inte alls är bra, att Sverige håller på att rasa samman och att kriget i det närmsta står för dörren. Tittar man på flera olika undersökningar ser man givetvis att detta inte alls stämmer. I test efter test blir Sverige placerat i toppen av världens alla länder. Nedan presenterar jag några av de upplyftande tester jag läst.
Välfärd och frihet
Sverige är, tillsammans med Norge och Finland, världens friaste land (Freedom House, 2020). Av 210 länder har svenskarna flest politiska rättigheter och medborgerliga friheter. Sverige har dessutom världens fjärde mest fria och tillförlitliga val och är världens femte minst korrupta land (Norris & Grömping, 2019, Transparency International, 2020). Sverige har vidare världens femte bästa pressfrihet (RSF, 2020).
Legatum Institute (2019) rankar Sverige som det land med fjärde bäst välfärd i världen. Den svenska utbildningen hamnar på en andra plats i att tillgodose framtida behov och OECD rankar Sveriges utbildning till en åttonde plats (The Economist, 2019, OECD, 2015). Svenskarnas läskunnighet uppgår till världens femte bästa (CCSU, 2020). Pensionssystemet är något annat, som liksom utbildning, handlar om välfärd. I en studie om 37 pensionssystem runt hela världen kom Sverige på en femte plats (Mercer, 2019).
Den goda välfärden kan vara något som bidrar till att 83% av svenskarna uppger att de har en god hälsa. Majoriteten känner tillit till andra och upplever inte sig själv som ensamma. När livet inte blir som planerat, är det svenskarna som känner att de snabbast kommer tillbaka till sina vanliga liv. I Sverige upplever man också att viktiga beslut som rör en själv hanteras rättvist. De flesta känner dessutom att de lever i ett rikt grannskap och att man har likvärdiga chanser att lyckas i livet. (European Commission, 2018) Av världens befolkning är svenskarna de tredje mest nöjda med livet (OECD, 2017)
Jämställdhet och rättvisa
Att leva i Sverige innebär att leva ett jämställt och säkert liv. Av alla länder i världen är Sverige det fjärde mest jämställda (World Economic Forum, 2020). Kvinnors deltagande i arbetslivet är världens bästa och Sverige har den mest jämställda maktfördelningen i Europa (EIGE, 2019, The Economist, 2018). För flickor är Sverige världens bästa land att växa upp i och både pojkar och flickors barndom är världens tredje tryggaste (Save the Children, 2018, 2020).
Sverige är vidare världens fjärde bästa rättsstat (World Justice Project, 2020) och det femte mest rättvisa landet i EU och OECD-länderna (Hellman, Schmidt, Heller, 2019). Den inre säkerheten och polisen är bland världens bästa, med en av världens lägsta risk att dräpas (Abdelmottlep, 2016, OECD, 2017). Det råder ingen nämnvärd risk att ett krig skulle drabba Sverige, då Sverige är världens sjätte mest stabila land (The Fund for Peace, 2020).
Bidrag till mänskligheten
Enligt en undersökning som The Good Country (2017) har gjort, är Sverige det fjärde bästa landet i världen på att bidra till mänskligheten. Sverige är alltså inte bara bra för sina egna invånare, utan stöttar även de som inte har det lika bra ställt.
I Sverige lever vi ett fritt liv skyddade från krig och många större kriser. Vi kämpar på med våra bekymmer och vi behöver fortsätta att utvecklas, givetvis, men vi behöver utvecklas åt rätt håll! Undersökning efter undersökning visar att Sverige är ett bra och tryggt land, med ett gott socialt skyddsnät och jämställdhet. Landa i den känslan idag.
Referenser:
Abdelmottlep, M., A. (2016). World Internal Security & Police Index. International Police Science Association.
En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.
I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.
Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.
Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.
Lång tradition av kvinnoförtryck
För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.
Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)
Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:
Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)
Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:
Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)
Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.
Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:
Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)
Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?
Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?
Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.
Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till.
I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.
I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.
”Bait and switch” om utsatthet
Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.
Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.
Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.
Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.
Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör
honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…
Ensidigt narrativ om ensamhet
Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.
Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.
Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.
De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.
I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?
Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.
Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.
Polarisering utifrån hudfärg och kön
Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.
Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.
Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.
På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.
För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.
Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.
Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.
Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.
I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
På senare år har det i svenska kommuner tagits beslut som får direkta följder för svenska muslimer. Vi har sett slöjförbud, krav på handhälsning oavsett kön och förbud mot att be på arbetstid. Faktum är att det är diskriminering, med motiveringen att besluten har varit direkt riktade mot muslimer.
De som argumenterar för att slöjförbud inte är diskriminering hänvisar gärna till en dom i EU domstolen. Domen fastslog att det inte var diskriminering när en arbetsplats i Belgien införde slöjförbud.
Domen gällande slöjförbud på nämnd arbetsplats berör det som kallas indirekt diskriminering. Förbudet handlade inte enbart om slöja. Arbetsplatsen hade infört en neutralitetspolicy, vilken innefattade förbud mot alla synliga religiösa, politiska och filosofiska symboler.
Förbudet på arbetsplatsen drabbade muslimska slöjbärare, men det gick inte att hävda att förbudet direkt riktade sig mot någon av de skyddande diskrimineringsgrunderna. Arbetsplatsens policy innebar således att förbudet är att betrakta som neutralt i förhållande till de skyddande diskrimineringsgrunderna.
I bedömningen tittar man på om det finns ett objektivt godtagbart syfte som väger tyngre än principen om icke-diskriminering. Dessutom krävs att sättet som beslutet genomförs på är lämpligt och nödvändigt.
Arbetsgivaren kunde i målet i EU-domstolen argumentera för att det fanns behov av att personal med kundkontakt är neutral samt att kravet inte direkt riktades mot en specifik grupp. Kravet gällde alla religiösa, politiska och filosofiska uttryck. Givet dessa förutsättningar beslutade EU-domstolen att det inte är diskriminering att förbjuda arbetstagare att bära slöja.
Många har missuppfattat domen. Det finns en föreställning om att det inte finns några hinder mot t ex slöjförbud. Föreställningen har i förlängningen kommit att innefatta även krav på handhälsning och förbud mot att be på arbetstid.
Ett flertal av besluten som kommuner har fattat har inte varit neutralt utformade. De har varit direkt riktade mot muslimska uttryck och traditioner.
Att peka ut enskilda individer är diskriminering, vilket slöjförbud, förbud mot att be under arbetstid och handhälsning gör.
För ett par månader sedan kunde vi i programmet Mötet på SVT se en diskussion mellan två personer på varsin sida om beslutet om slöjförbud: Moderatpolitikern Loubna Stensåker Göransson och läraren Naouel Aissaoui, som valt att trotsa slöjförbudet i Skurups kommun. Programmet finns att se på SVTPlay.
Jag har nyligen fått veta att jag bör ”läsa på” så att jag vet vad det innebär.
Jag har också fått veta om vikten av att definiera hedersbegreppet och hålla isär det.
Varför det?
Varför är det viktigare än att den som sa det själv ska hålla isär patriarkala maktstrukturer från skapade begrepp?
Varför är det viktigare att jag ska sätta mig in i ”hederskulturen”, än att den som sa det själv kan ta och sätta sig in i det helvete tusentals kvinnor och barn lever i, dagligen?
Jag blir också brydd eftersom jag har goda vänner – en och annan som också kan kallas ”opinionsbildare” – som kommer från denna kultur och som inte alls håller med om verklighetsbeskrivningen.
Tvärtom, faktiskt.
Det blir i det läget ganska uppenbart att det finns två läger och att problembeskrivningen inte alls är så tydlig och självklar många vill hävda.
Just den striden är dock inte min. Den får de sköta som berörs och står i ett annat förhållande till det än jag någonsin kan göra.
Det är i alla fall en kulturellt betingad företeelse som inte är knuten till en särskild religion. Det är så lätt att halka in på ”islam” när det kommer till begreppet hederskultur, men det förekommer i alla läger.
Jag har dock ingen egen erfarenhet i saken, utan får lita till andrahandsuppgifter. Och de kommer ofta, som sagt, i två förpackningar. Därför kan jag bara reagera på det enda som förenar: patriarkala strukturer och manligt maktmissbruk. Kalla det sedan vad ni vill. Bort ska det!
Det jag däremot har ganska stor kännedom om, är hur en liknande makt – om uttrycket ‘liknande’ tillåts – utövas inom en religiös gruppering. Där är det inte enbart fadern som är ”överhuvud”, utan hela den grupp män som är satta att styra församlingen. Där handlar det inte om den enskildes ”heder”, utan i slutändan om Guds och att dessutom ”hålla församlingen ren”.
Smaka på det ordet – ren.
De barn som växer upp under dessa omständigheter bär inte bara församlingens ”renhet” på sina axlar, utan också det faktum att det yttersta priset blir att för evigt få plikta inför Gud om hen inte bevarar sitt oklanderliga förhållande till sin skapare. Där handlar det således inte bara om fadern – som har pressen att stå till svars inför församlingens råd om han brister i att leva upp till kraven om att ”ha ordning” på sin egen familj (inklusive hustrun) – utan också eventuella köttsliga bröder och därutöver också dessa ”andliga” diton.
Just det här vet jag så pass mycket om, att jag kan gå i klinch med vem som helst.
Och jag vet också att detta inte var/är särskilt exklusivt för just den religiösa organisation jag har erfarenhet av, utan var/är ganska vanligt förekommande även på andra håll. Flickor ska hålla sig på mattan. Och faktiskt också pojkar.
Om det sedan kan liknas vid hederskultur, det kan jag inte avgöra. Jag tycker dessutom det är helt irrelevant i sammanhanget. Varje utsatt ung kvinna är en för mycket.
Och det handlar om ett patriarkalt system. Det växer sig starkt på sina håll och tar sig olika uttryck. Men i slutändan handlar det ändå om mannens ”rätt” till makt och kontroll.
Är alla dessa flickors öden verkligen värda att vi bråkar om semantiskt innehåll om vilken etikett vi ger det?
För en tid sedan läste jag om en svensk man som satt häktad för att ha slagit ihjäl sin partner. Han sa uttryckligen att det handlade om hans ”heder”, då han blivit lämnad och ansåg sig bedragen. Skammen han kände. Ska hans beskrivning tas på orden, eller ska vi klassa det som att eftersom han inte kommer från någon kultur i Mellanöstern har just det begreppet ingen bäring?
De fäder som mördar sina barn eller sätter dem i en bil och i hög fart kör in i en buss eller lastbil, för att ta hämnd på sin f d hustru; ska de klassas som sinnesförvirrade, hämndlystna eller att de vill upprätta sin personliga heder?
Spelar det någon roll? Inte för offren.
Död är död. Slagen är slagen. Utfryst är utfryst. Förskjuten är förskjuten.
Det är därför – och bara därför – jag med en dåres envishet vädjar om att vi ska titta åt båda hållen. Annars riskerar vi att se mer allvarligt på det ena och förminska det andra.
Det handlar inte om – eller SKA inte handla om – att det ena lyfts fram på bekostnad av det andra.
Båda scenarierna är lika mycket åt helvete.
Det handlar om offren; alltid bara om offren.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Europadomstolen ger ingen automatisk rätt till offentliga institutioner varken på statlig eller lokal nivå så som kommuner att förbjuda bärande av slöja eller andra religiösa klädesplagg. Istället måste offentliga institutioner och demokratiska organ alltid bevisa och ha motivtillräckligt för eventuella förbud. Eftersom bland annat universella värderingar som likvärdighet inför lagen anses vara centrala delar i europeisk konstitutionalism.
I Skurups kommun infördes under december 2019 ett slöjförbud i skolmiljö. Ett förbud som formellt omfattar alla former av ”huvudduk” som gäller i kommunens förskolor och grundskolor. Motionen för förbudet väcktes av Sverigedemokraterna med hänvisningen att det bland annat handlar om jämställdhet. På Motargument har vi tidigare publicerat varför ett sådant förbud vore problematiskt och oförenligt med Sveriges lagstiftning, när det kommer till religionsfrihet samt att förbudet handlar om muslimofobisk symbolpolitik.
I en artikel publicerad 15 januari 2020 i den nationalistiska, högerkollektivistiska och SD-ägda portalen Samtiden menar chefredaktör Dick Erixon att ”Europadomstolen ger Skurup rätt att förbjuda slöja”. Erixon gör också följande påståenden:
Protesterna mot förbudet är anti-demokratiska och den som vägrar följa demokratiskt fattade beslut som är fullt enliga med de mänskliga rättigheterna har inte i kommunala verksamheter att göra.
Domslutet visar att det är Sverigedemokraterna och andra som förespråkar slöjförbud som befinner sig i de goda västerländska värderingarnas mittfåra.
Det stämmer att Europadomstolens tidigare beslut har godkänt förbud rörande religiös klädsel som i Frankrike. Europadomstolen har vid flera tillfällen legitimerat förbud med hänvisning till att samtliga individers friheter och rättigheter måste värnas i den offentliga miljön och det demokratiska samhället. Det innebär också att offentliga miljöer som skolor ska anses vara neutrala och sekulära när det kommer till religiös åskådning.
Ett mer känt mål är fallet Dahlab mot Schweiz från 2001 där Europadomstolen dömde till den schweiziska regeringens fördel. Samtidigt som domstolen också menade att det var svårt att bedöma vilken egentlig påverkan en symbol som slöja har på mycket unga barn. Dessutom, det var ett fall där myndigheterna tog beslutet på nationell/statlig nivå och inte på lokal nivå. Eftersom lokala nivåer som kommuner i regel inte har suveränitet i de berörda frågorna.
Att de ansvariga politikerna i Skurups kommun som drev igenom förbudet per automatik skulle ha rätt genom Europadomstolens tidigare domar stämmer alltså inte. Europadomstolen har dessutom alltid varit noga med att förbud måste vara välmotiverade och bevisade från myndigheternas sida.
I Skurups kommun är fallet att politikerna i SD har antytt att förbudet behövs för att skydda kvinnor och flickor men inte kunnat bevisa att slöjan eller annan religiös bonad verkligen skulle utgöra ett problem eller hinder för det lokala samhällslivet.
Protesterna
Att protestera emot politiska beslut som strider emot konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter eller beslut som bygger på dåligt eller falskt underlag är inte anti-demokratiskt agerande. Tvärtom, i demokratin är det viktigt att politiska beslut är så väl förankrade som möjligt och att individer får göra sina röster hörda i relation till maktutövningen och beslutsprocesserna.
Förbud som omfattar religiös klädsel behöver inte vara i strid med religionsfriheten. I grund och botten handlar det om hur sådana förbud utformas rörande innebörd och verkan. Exempelvis, i Frankrike är fallet att sekulära skolor inte tillåter bärande av någon form av religiösa symboler oavsett om det handlar om slöja eller kors. Förbudet som genomfördes i Skurup anses däremot vara otillräckligt motiverad och därmed stridande emot religionsfriheten.
Det paradoxala är också att SD formellt vill ”skydda” kvinnor och barn genom ett förbud som riktas emot individer som partiet egentligen vill ska ”återvända” och utvandra från Sverige.
Värderingar
Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och högerradikalt parti som bejakar just nationalistiska värderingar och vänder sig emot universella samt liberaldemokratiska värderingar som frihet, mänskliga rättigheter och likvärdighet för individen.
SD:s politiska kommunikation går ut på att skapa nidbilder och myter att ”vi-svenskar” har ”svenska värderingar” medan ”invandrare-muslimer” har ”osvenska värderingar”. Men Sveriges grundlag och konstitutionalism bygger på universella värderingar som gäller för varje individ för samspelet med offentliga institutioner.
Oavsett om individen är papperslös, medborgare i Sverige, EU-medborgare, flykting mm. Dessutom, som forskningen visar är fallet att människor har förmågan att förändra sina värderingar genom samspel och upplysning.
Med andra ord respekterar SD inte universella värderingar och individens suveränitet samtidigt som partiet försöker att göra flera universella värderingar till ”svenska”. Inte heller har SD visat sig respektera EU:s Stadga om de grundläggande rättigheterna bland annat eftersom partiet kommunicerar att friheter och rättigheter kan ”villkoras”. Dessutom är SD inte ett parti som verkar för en sekulär stat eftersom SD vill ”återinföra statskyrkan”.
I en debattartikel publicerad i Expressen den 8 januari hävdar Ann Heberlein (Teologie doktor i etik), Guy Madison (Professor i psykologi vid Umeå universitet), Erik J Olsson (Professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet), och Magnus Zetterholm (Docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet) på fullt allvar att yttrandefriheten vid Sveriges universitet idag hotas av kvinnor.
Yttrandefriheten de syftar på berör främst föreläsningar och andra formella evenemang till vilka potentiellt provocerande talare bjudits in.
Ett aktuellt exempel på detta är Sverigedemokraternas Rickard Jomshofs föreläsning vid Göteborgs universitet vilken föranledde protester bland universitetets studenter, forskare och lärare. Dessa protester, menar debattörerna, måste stävjas, så att Sverige inte blir som USA, där de menar att obekväma och politiskt inkorrekta föreläsare tystas på universiteten.
Debattörernas argument bygger på att i de fall protester mot föreläsare på svenska universitet förekommit så har majoriteten av de som protesterat varit kvinnor. Protesterna utgår ofta från ämnen där kvinnor är överrepresenterade, bl a genusvetenskap, sociologi, socialantropologi, konstvetenskap, kulturvetenskap och globala studier. Anledningen till att det är så, menar de, beror på att kvinnor reagerar emotionellt och inte klarar av att hantera obehagliga känslor och provokationer i samma mån som deras manliga kollegor.
Resonemanget är häpnadsväckande och utgör ett uppenbart försök att underminera kvinnor som grupp i deras roll både som politiska aktörer och som akademiker. Att, som debattörerna, hävda att överrepresentationen av kvinnor i protesterna beror på att kvinnor är överkänsliga, är struntprat, men argumentet kan också härledas till en äldre och underordnande kvinnosyn där män representerade intellektet och kvinnorna känslolivet.
När man läser debattartikeln noga kan man se att författarna på ett listigt vis försöker härleda detta argument till sina meningsmotståndare genom att hänvisa till bland annat en professor i genusvetenskap, och till en artikel i DN-debatt om Göteborgsfallet, och på så sätt kan de både äta kakan och ha den kvar: de kan använda ett sexistiskt argument för sin tes, och samtidigt hålla det på armlängds avstånd genom att hävda att det ju är kvinnorna själva som säger att det är så. Men stämmer det?
Vid en närmare granskning av inlagan i DN-debatt blir det tydligt att den inte på något vis lyfter fram emotionella argument utan istället är en initierad och skarpt formulerad samhällsanalys och inlaga i debatten. Som forskare förvånar det mig att mina kollegor förhåller sig på detta slarviga vis till sina källor.
Det är möjligt att kvinnor i högre grad protesterar mot att svenska universitet ger legitimitet åt vad de uppfattar som konservativa och fascistiska rörelser. Det rimmar i så fall väl med att kvinnor överlag också är överrepresenterade i kampen mot rasism och fascism i andra kontexter. Att kvinnor i högre grad protesterar mot fascism kan dessutom förstås som en rationell handling med tanke på att fascistiska system underordnar kvinnor. Detta borde vara tydligt för de som är experter inom akademiska discipliner, som just sociologi, socialantropologi, genusvetenskap, globala studier, osv, som kritiskt granskar dessa fenomen.
Att påstå att protesterna kan härledas till att kvinnor som grupp inte vill ta risker faller på sin egen motsägelse: att öppet protestera och att göra det på sin arbetsplats är att ta en risk.
Så till detta med amerikanska universitetsmiljöer. Jag har under ett drygt decennium arbetat vid just ett sådant universitet som svenska reaktionärer brukar framhålla som skräckexempel på hotet mot yttrandefriheten i akademiska miljöer. Jag kan rapportera att bilden de målar upp är överdriven. Visst, det har förekommit protester mot talare, och i en handfull fall har dessa urartat, men detta är inte en representativ bild av hur debatt förs i den amerikanska akademin. Det är högt i tak. Jag har själv fått bevittna hur både den kreationistiske och konservative Dr. Ben Carson (numera Secretary for Housing and Urban Development i Trumps administration), och den beryktade Milo Yiannopoulos (då vid Breitbart News) kunde tala fritt på vårt campus trots protester från studenter och lärare.
Det stora problemet för den amerikanska akademin idag är inte att konservativa talare skapar debatt på campus, eller att studenter protesterar mot rasism och sexism. Ett större problem är att extrema politiska rörelser börjat söka sig till just universitetsmiljöer för att få legitimitet.
Det mest extrema exemplet på detta var den Unite-the-Rightmarsch som organiserades vid University of Virginia i Charlottesville 2017. Då fick lärare, forskare och studenter se sin miljö och den legitimitet den representerar approprieras av fackelbärare som skanderade: ”Jews Will Not Replace Us.”
I ljuset av detta fackelsken är protesterna mot Jomshofs närvaro vid Göteborgs universitet inte ett uttryck för feghet och rädsla, utan på kunskap, kritisk analys och rationalitet. Tydligen är det så att även kvinnliga akademiker besitter dessa egenskaper.
/Liv Nilsson Stutz Fil dr i arkeologi Lektor vid Linnéuniversitetet
Vi talar ofta om förövare som utrikes eller inrikes födda. Men i det här sammanhanget handlar det om brottsoffer. Mer specifikt de människor som utsatts för våld.
Följande är en nyskapad graf med data från Folkhälsomyndighetens bearbetning av Socialstyrelsens Patientregister.
Grafen beskriver våldsrelaterade skador och hur de har utvecklats sedan 2006.
Om vi ser till hela befolkningen så kan vi se att skador av våld har minskat successivt under hela perioden från 31,0 till 18,1 per 100 000 invånare (över 15 år).
Om vi delar upp det efter födelseland och kön så kan vi samtidigt se stora variationer. Det har minskat i alla undergrupper men skillnaderna mellan grupperna är mycket stora.
Utomeuropeiska män är mest utsatta för våld – ungefär dubbelt mot gruppen svenska män. Samtidigt är minskningen störst i just den gruppen.
Motargument 