I lördags (7/10) publicerade riksdagsledamoten Hanif Bali (M) en mycket uppmärksammad bloggtext där han säger sig bevisa att Amir Nabizadeh från rörelsen Ung i Sverige ljög om sin ålder i sin asylansökan. Bali hänvisar till en blogg som förefaller vara från 2012 och som påstås tillhöra Nabizadeh – något den sistnämnde bestämt har nekat till.

Bali är noggrann med att påpeka att Nabizadeh räknades som 18 år i svensk folkbokföring när han beviljades uppehållstillstånd och ifrågasätter alltså inte Nabizadehs uppehållsrätt i Sverige. Men genom att påstå att Nabizadeh ljugit anklagar Bali honom för att ha tillskansat sig ekonomiskt bistånd och sociala insatser som han inte var berättigad till.

Eftersom jag för egen del anser att det saknas förutsättningar för att ta ställning kring sanningshalten i Balis anklagelse ägnas det i denna text inte något utrymme åt den frågan. Istället tar texten sikte på de motiv som Bali uppgav för att  ”granska” Nabizadeh.

Motiven som Bali angivit

Som motiv för det offentliga utpekandet av Nabizadeh har Bali uppgett att Nabizadeh är en offentlig person, eller mer exakt en ”ej privat figur”. Dessutom ska hans påstådda roll som ”talesperson” och ”språkrör” för vad Bali kallar ”den mest politiskt/medialt framgångsrika [sic!] protest-& lobbyrörelse senaste 5 -7 åren” göra honom till en lämplig måltavla för riksdagsmannens offentliga synande. I enlighet med detta ska Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer och att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner [sic!]”. Sannolikt anges dessa motiv för att Bali vill visa att det föreligger ett allmänintresse av offentliggörandet av uppgifter kring Nabizadehs person. Men Nabizadeh själv förnekar att han skulle vara talesperson för Ung i Sverige och beskriver inte sig själv som en offentlig person.

Frågan som då uppstår är huruvida det som Bali uppgett för att legitimera sin uthängning av Nabizadeh stämmer?

1. Nabizadeh som offentlig person

I diskussioner som följde på twitter efter att åldersanklagelserna publicerats avfärdade Hanif Bali kommentarer som ifrågasatte hans agerande mot en ”enskild flykting”. Bali har sedermera gjort upprepade uttalanden  som målar en bild av Nabizadeh som en person med medialt inflytande och därmed fått honom att framstå som en ”offentlig person”. Men är det korrekt att låta förstå att Amir Nabizadeh är en offentlig person? Svaret beror naturligtvis på vad man menar när man talar om offentliga personer.

Det finns ingen exakt definition av vad en offentlig person är, men när tidskriften Resumé för ett par år sedan intervjuade allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson beskrev han tre kategorier: samhällsbärare (så som politiker, ledande tjänstemän, koncernchefer) samhällsförstörare (så som grova brottslingar) och ”de som agerar på en offentlig arena” (exempelvis artister, idrottsmän och konstnärer). Om vi väljer att förhålla oss till dessa kategorier när vi funderar kring Balis beskrivning av Nabizadeh följer tre självklara frågor:

a) Kan Nabizadeh uppfattas som en samhällsbärare?

Knappast i den meningen som avses ovan, men vi får anledning att återkomma till detta under punkt 2.

b) Är Nabizadeh en samhällsförstörare?

Såvida vi inte accepterar extremhögerns verklighetsbild kan vi utan bekymmer utesluta Nabizadeh ur kategorin samhällsförstörare. Bali har i sina anklagelser heller inte gjort gällande att Nabizadeh skulle ha gjort sig skyldig till den sortens grov brottslighet.

c) Är Nabizadeh då att anses vara en person som ”agerar på en offentlig arena”?

Inte om man med begreppet ”offentlig arena” utgår från de exempel som Sigvardsson anger (i vardagligt tal s k kändisar). Inte heller om man utgår från Balis egna påståenden om Nabizadehs person.

Visst agerar Nabizadeh, i likhet med många andra, på de offentliga arenor som omger oss i dagens sociala mediersamhälle. Men i traditionella medier, både i tryck och på webben, framstår Nabizadeh som närmast anonym – åtminstone fram till för ungefär en veckan sedan!

Offentlig person eller känd som brottsoffer?

En sökning på ”Amir Nabizadeh” i Göteborgs Universitets mediearkiv (som är rikstäckande och inkluderar TV/radio, webb, tryckta nyheter m m) för perioden 1 januari-2 oktober 2017 ger endast 19 träffar:

Dessa träffar inkluderar till exempel artiklar där ett foto taget av Nabizadeh har använts och hans namn figurerar av rent upphovsrättsliga skäl samt nio träffar i en medelstor lokaltidning med artiklar som rör hans enskilda situation som ensamkommande.

Om man däremot använder samma sökterm (”Amir Nabizadeh”) bara för den senaste veckan, dvs 3-9 oktober, visas 192 träffar:

Den senaste veckans dramatiska ökning av massmediala sökträffar på ”Amir Nabizadeh” har att göra med Mattias Karlssons (SD) till synes rasistiska och lagvidriga påhopp, vilket ledde till en förtalsanmälan.

Att Nabizadeh den senaste veckan figurerat mycket i det offentliga med anledning av ett förmodat brottsligt angrepp från en känd sverigedemokrat kan knappast göra honom till en offentlig person, i vart fall inte i den meningen som Bali försöker göra gällande i motiven till sin uthängning. Med andra ord är det fel att anta att den uppmärksamhet som Nabizadeh fått i egenskap av målsägande/potentiellt brottsoffer skulle göra honom mer lämpad för offentlig granskning jämte andra enskilda privatpersoner.

Så hur ligger det till? Var anledningen att Bali valde att hänga ut Nabizadeh den uppmärksamhet Nabizadeh fick dagarna efter Karlssons påhopp? Eller var det bara av ren slump som ”granskningen” kom att offentliggöras samma vecka som Nabizadeh för första gången på riktigt hamnade i massmedialt fokus, dvs efter Karlssons uttalande?

Möjligen kan tidpunkten förklaras med att Bali väntade på ”rätt” tillfälle att offentliggöra sina ”fynd” för att få maximal spridningseffekt. Värt att nämna i sammanhanget är att Bali känner till Nabizadeh sedan tidigare efter en kort dispyt mellan dem (se här och här). Det skulle även kunna vara så att det blev relevant för Bali att ägna tid åt att ”granska” Nabizadeh först när denne på riktigt hamnade på den ”offentliga arenan”.

Båda alternativ vore problematiska eftersom de, var för sig, skulle innebära att motivet för att hänga ut Nabizadeh kan härledas till den korta tidsperiod som Nabizadeh figurerar i offentligheten som målsägande/förmodat brottsoffer. Det vore helt enkelt inte relevant att hänga ut Nabizadeh tidigare eftersom väldigt få skulle bry sig. Utifrån dessa alternativ kan Nabizadeh knappast räknas som en person som verkar på den offentliga arenan på det vis allmänhetens pressombudsman tycks ha syftat på.

Om vi till fördel för Bali ändå antar att tidpunkten för uthängningen helt enkelt bara råkade sammanfalla med den vecka då Nabizadeh för första gång fick betydande medial uppmärksamhet, kan vi rikta blicken mot Balis övriga angivna motiv för att hänga ut Nabizadeh.

2. Nabizadeh som talesperson för Ung i Sverige

Utifrån ovanstående uppgifter från mediearkivet vet vi att Nabizadeh förekommit ytterst sällan i media före Mattias Karlssons påhopp. Likväl har Bali påstått att Nabizadeh är talesperson för Ung i Sverige. Man skulle kanske kunna tolka detta som att Bali menar att Nabizadeh besitter någon form av bärande samhällsposition, eller i vart fall kan sägas representera Ung i Sverige, som av Bali anses vara den medialt mest framgångsrika lobbyrörelsen de senaste 5-7 åren. Detta bör tala för en påtaglig medial närvaro av Nabizadeh, vilket det kvantitativa sökresultatet (19 träffar) av söktermen ”Amir Nabizadeh” före 3 oktober snarare tycks tala emot.

Om vi då går steget längre än det kvantitativa och tittar på det kvalitativa resultatet av söktermen, dvs. på vilket sätt Nabizadeh har förekommit i media före Karlssons påhopp så blir det tydligt att Nabizadeh talar sanning när han säger att han inte är talesperson för Ung i Sverige.

De enda gångerna Nabizadeh påstås vara talesperson för rörelsen är i Avpixlats substitut Samhällsnytt (se här och här). Om det är härifrån Bali hämtat uppgiften om Nabizadehs roll som talesperson vore det inte första gången han sprider uppgifter från extremhögern som vid en enkel faktakoll skulle visat sig felaktiga (se här). 

Om vi bortser från de båda tillfällen då Nabizadehs namn dyker upp i Samhällsnytt vet vi redan utifrån ovannämnda uppgifter att Nabizadeh i majoriteten av sökträffarna (9/17) figurerar som privatperson, alltså utan någon koppling till Ung i Sverige.

I hälften av de åtta träffar som återstår förekommer Nabizadehs namn tillsammans med Fatemeh Khavari, som i dessa artiklar beskrivs som Ung i Sveriges språkrör, ledare och talesperson. Amir Nabizadehs roll framstår som onekligen perifer i dessa sammanhang, även om DN i en artikel 25 september beskriver honom som strejkens största röst på sociala medier och en av fem styrelseledamöter för Ung i Sverige. Samma artikel kretsar dock kring just centralfiguren Fatemeh Khavari, som enligt skribenten urskiljer sig genom att alltid tala i rörelsens namn. Fatemeh Khavaris namn dyker upp 567 gånger för sökperioden 1 januari-2 oktober 2017, vilket kan jämföras med de 19 sökträffarna på Nabizadehs namn:

Amir Nabizadeh har under samma period, dvs. före 3 oktober, förekommit i följande former som kan antas vara av representativ kapacitet:

• En kort kommentar i Syre (25/8) av ”Amir Nabizadeh från Ung i Sverige”
• Ett antal kommentarer i Aftonbladet (9/8) av Amir Nabizadeh som framställs som tillhörande ”en grupp aktivister…som kallar sig Ung i Sverige”.
• Två debattartiklar i Aftonbladet  (13/2 och 30/3) som Nabizadeh, vid sidan av en rad till synes okände aktivister, undertecknat med signaturen ”Amir Nabizadeh, Projektet Ung i Sverige”

Nabizadeh har alltså, även före 3 oktober, varit framstående i sitt engagemang för Ung i Sverige och sittstrejken på Medborgarplatsen i Stockholm. Men inte någonstans förekommer han som talesperson såsom Bali har försökt att påskina. Snarare får nog den beskrivningen anses vara förbehållen Ung i Sveriges obestridliga frontfigur, Fatemeh Khavari. 

Inte heller finns det i mediearkivsträffarna något stöd för Balis påstående att Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer”.

Den enda sökträffen på Nabizadeh som berör åldersfrågan är den senare av de två debattartiklarna refererad till i listan ovan. Artikeln kritiserar godtyckligheten i Migrationsverkets åldersuppskrivningar. Detta betyder naturligtvis inte att de som signerat debattexten påstår att ”åldersfusk inte förekommer”. Det är således upp till Bali att bevisa att dessa påståenden stämmer.

Samtidigt bör det tilläggas att Ung i Sverige stödjer alla unga asylsökande som riskerar att utvisas, inte enbart minderåriga. De arbetar alltså för en mer generös asylbedömning där åldern, under rådande omständigheter, ska spela mindre roll. Detta är Bali medveten om eftersom han skriver att gruppen anser ”att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner” (min kursivering).

Till sist, att Nabizadehs engagemang och aktivism skulle anses vara av ”samhällsbärande” karaktär vore att feltolka försvarligheten i att granska mäktiga och inflytelserika personer. Om man som Bali har gjort, jämför ”granskningen” av Nabizadeh med mediegranskning av viktiga företagsledare (som långt ifrån alltid är försvarlig), missar man en viktig poäng. Företagsledare har direktinflytande över människors liv medan aktivister är beroende av uppmärksamhet, i många fall medial sådan, för sin sak.

Slutord

Med anledning av Nabizadehs relativa anonymitet och väldigt begränsade figurerande på den offentliga arenan före 3 oktober – tyder mycket på att utmålningen av Nabizadeh som en offentlig person är en ren efterhandskonstruktion där Nabizadehs offentliga betydelse, både för Ung i Sverige men också som medial figur, blåses upp för att legitimera Balis uthängning.

Men, undrar någon, behöver Bali överhuvudtaget rättfärdiga offentliggörande av uppgifter kring Nabizadehs ålder om han tror de är sanna?

Troligtvis beror motiveringen både på juridiska och politiska hänsynstaganden. Rent juridiskt torde Bali veta att han utsätter Nabizadeh för det som i förtalsbestämmelserna kallas ”andra missaktning”, men att detta under vissa förutsättningar kan anses vara försvarligt (se t ex denna en redogörelse av förtalsbrottets villkor, men se även NJA 2003 s. 567, NJA 2014 s. 808). Vid beaktandet av dessa bestämmelser finns det ett tydligt intresse av att framställa Nabizadeh som en offentlig person, eftersom detta höjer ribban för vilken typ av offentlig granskning enskilda anses kunna räkna med.

Rent politiskt är det självklart känsligt när man som riksdagsledamot för Sveriges näst största parti hänger ut en ung aktivist och därmed skapar en väntad hatstorm på sociala medier. Särskilt problematiskt är det om den möjliga kopplingen till dennes roll som målsägande/förmodat brottsoffer och offentliggörandet av ”granskningen” synas.

En del kritiker har således ifrågasatt lämpligheten i att man som innehavare av ett av Sveriges mäktigaste politiska ämbeten ägnar sig åt att klämma åt enskilda individer istället för att dentifiera problem med lagstiftningen och verka för att ändra den.

Men eftersom Bali anser att det ena inte utesluter det andra bör han åtminstone tänka på att presentera underlag för alla sina påståenden som är avgörande för rättfärdigandet av ”granskningen”. På så vis slipper man som läsare bli vilseledd av falska påståenden, och Bali själv kan ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att hänga ut personen han ”granskar”.

Om han anser att de motiv han angett för uthängningen överhuvudtaget spelar roll bör han ta dem på allvar. Frågan är varför han inte har gjort detta?