Etikettarkiv: Nordisk Ungdom

Parlamentariska nationalister är farligare än gatuparlamentariska

Att grupper som Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) får större uppmärksamhet och vågar göra mer genom sina beteenden och aktioner kan även förklaras med Sverigedemokraternas framväxt och ökat väljarstöd.

Även om medlemmar i NMR och NU ofta uttrycker sig negativt om SD, som t ex att nationalister inte är ”tillräckligt hårda” mot invandrare eller muslimer, så finns även en sorts anda i stilen ”vår tid är inne nu”. Man känner att man har medvind och att man kan uppnå sina mål.

Sådant beteende gör att SD gynnas eftersom partiet framställs i mer positiv dager jämfört med till exempel NMR. Under Almedalsveckan kommenterade Jimmie Åkesson om att aktörer som NMR bör kriminaliseras. På ett sätt blir det komiskt med tanke på att SD själva för knappt 20 års sen var i stil som NMR. SD övergick från nationalsocialism, folkhemsnostalgi och biologiskt föreställd rasism till nationalism, ny folkhemsvurm och kulturellt föreställd rasism. Inga stora skillnader alltså, ingenting att skryta med.

SD:s så kallade ”nolltolerans mot rasism” har aldrig fungerat. Nolltoleransen har däremot använts för att bli av med personer som partiets ledning ogillar. Som i fallet med Erik Almqvist  som fick avgå och Kent Ekeroth som har stannat kvar.  Alltså, så länge man kan bringa in röster till partiet som i Ekeroths fall så får man stanna kvar trots rasism. I Oscar Sjöstedts fall är man kvar i partiet trots uttalandet om judar som fångats upp på video, eftersom han anses vara viktig för partiet och därmed skyddas av andra av partiets ledande personer . Ett exempel på det är faktumet att en ledande företrädare för NMR som sitter på SD-mandat i Ludvika kommun.

Att NMR är farliga som organisation stämmer. Med tanke på att organisationens medlemmar har agerat på sätt som många anser är terrorism. Framför allt  i ett samhälle där det råder krig, där centrala institutioner inte fungerar, skulle aktörer som NMR sannolikt bete sig på liknande sätt som SS-avrättningspatruller, serbiska paramilitära förband eller Daesh-medlemmar. De som utför de ”smutsiga jobben”, förstör andras egendomar och saknar respekt för människovärdet.

Samtidigt är fallet att nationalister som SD faktiskt är farligare för individen och samhället om man inte bedömer faran i eventuella dödsoffer men däremot bedömer konsekvenser som individer och samhället kan få uppleva. Makthavande nationalister behöver inte våld eller behöver de mindre grad av våld för att uppnå sina mål. Man behöver kontrollen över centrala institutioner. Att man till exempel använder försvarsmakten, Säpo och Skolverket för att forma människor till nationalister som aldrig ifrågasätter makten eller samhällsutvecklingen utan bara accepterar det som anses vara den enda rätta sanningen, identiteten, samhällssynen.

NMR är en farlig gruppering men saknar tillräckligt mycket humant, socialt och finansiellt kapital för att avskaffa det öppna, demokratiska och pluralistiska samhället.

Nationalister som SD är däremot i motsatt läge där man har humant, socialt och finansiellt kapital för att uppnå sina mål genom övertagning av institutioner och formandet av policyn. Mellan nationalism och fascism är steget kort.

Sverige och FN-konventionen mot rasdiskriminering

Den 5 maj 1966 undertecknar Sverige en internationell konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Knappt sex år senare, 5 januari 1972, träder konventionen i kraft i Sverige.

Har Sverige efterlevt åtagandena man skrivit på på ett rakryggat och tillfredsställande sätt? För att finna svar på detta kan vi kika lite på vad som står i konventionen (del 1, artikel 2):

Konventionsstaterna fördömer rasdiskriminering och åtar sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främja förståelsen mellan alla raser

När vi letar vidare i konventionen ser vi ytterligare exempel på att Sverige inte har efterlevt det man skrivit på i konventionen (del 1, artikel 2, del 1d):

Varje konventionsstat skall därför förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland genom sådan lagstiftning som påkallas av omständigheterna, göra slut på rasdiskriminering
som utövas av enskilda personer, grupper och organisationer
I artikel 4 kan vi läsa detta:
Konventionsstaterna fördömer all propaganda och alla organisationer som grundar sig på föreställningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung skulle vara överlägsen någon annan grupp eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form och åtar sig att vidta omedelbara och konkreta åtgärder som syftar till att utrota all uppmaning eller utövande av sådan diskriminering. I detta syfte skall konventionsstaterna, med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5 i denna konvention, bland annat
  1. att rasdiskriminerande organisationer ska förbjudas
  2. att spridning av propaganda om ”rasöverlägsenhet” och ”rashat” samt våldshandlingar eller uppmaning därtill, mot bakgrund av människors etnicitet, är att betrakta som brottsliga gärningar
  3. att myndigheter inte ska främja eller uppmuntra rasdiskriminering
  4. att finansiering och stöd till rasistiska organisationer utgör straffbara handlingar
Om Sverige hade följt konventionen så hade Sverigedemokraterna förbjudits redan vid tiden då partiet bildades 1988. Om SD hade förbjudits hade ”vanliga” människor inte haft en susning om vad SD var, eller stod för. SD hade varit en kort parentes i svensk politisk historia.
Det finns andra partier och organisationer som, om Sverige hade följt föresatserna i FN-konventionen, aldrig hade kunnat bildas. Exempel på sådana är Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU).
Så, har Sverige inte tagit sitt ansvar och förbjudit rasdiskriminerande partier och organisationer?
Nej.
Fotnot: Motargument vill nogsamt poängtera att forskning har funnit att det inte finns några belägg för att det existerar olika ”människoraser”. Det finns bara en ”människoras”.

Segla i motvind

Det har varit relativt tyst från Sverigedemokraterna (SD) på sistone. Att de inte har så mycket att tillföra till spelet kring Transportstyrelsen eller Anders Borg-skandalen må vara hänt, men inte ens då Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel tidigare i somras gjordes några särskilt uppmärksammade uttalanden från partiet, trots att Ekeroth är en viktig del av dess kärntrupp.

Helt tyst var det förstås inte, behöver kanske påpekas, men det handlade framförallt om att partiets representanter pliktskyldigt behövde svara på frågor snarare än att driva en poäng. Däremot har kusinerna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) gjort mer väsen av sig.

NMR, som efter första maj-tåget i Falun även visat upp sig i bl a Almedalen samt figurerat i en rättegång där tre av deras medlemmar dömts för inblandning i lika många bombattentat, har vid ett flertal tillfällen visat sina sanna nazistiska färger. Men de har också mötts av motstånd och protester.

Nordisk Ungdom har de senaste veckorna visat upp sig i åtminstone två misslyckade aktioner; först på Pride i Stockholm, där de snabbt och enkelt buntades ihop av polisen innan de hann göra någon större åverkan på firandet. Andra gången var för ett par dagar sedan, då de angrep en demonstration för ensamkommande ungdomars rättigheter på Mynttorget med slagord och en rökbomb. Även då omhändertogs de snabbt och resolut av polisen.

Förvisso är medial uppmärksamhet ett mål i sig för dessa grupper, men i dessa fall verkar uppmärksamheten snarare ha genererat en slags ökad samstämmighet i den folkliga opinionen, som nu mycket tydligare än förut har börjat sätta ner foten mot de värderingar och den ideologi NMR och NU representerar – och samtidigt markerat ett gemensamt om än ickeorganiserat ställningstagande för humanistiska värderingar, människors lika värde och en övergripande vilja att jobba för ett interkulturellt samhälle som omfattar alla människor, oberoende av deras respektive sätt att leva och tro. (Interkulturalitet handlar kortfattat om mötet mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan till skillnad från mångkulturalitet, som i jämförelse endast handlar om samexistens.)

Interna motsättningar

Samtidigt slits både Moderaterna och SD isär av interna motsättningar. Moderaterna står kluvna mellan å ena sidan sin SD-bejakande, konservativa del och å andra sidan den mer liberala del som fortfarande anser att det tänkta samröret med SD sviker partiets centrala, ideologiska värderingar. Samtidigt tar sig det redan välkända toppstyret inom SD alltmer sektliknande uttryck, enligt vittnesmål från avhoppade medlemmar som mellan raderna målar upp en bild av ett parti som mer eller mindre tappat både riktning och styrfart. Och mitt i allt detta publicerar både Novus och Demoskop opinionsundersökningar där stödet för SD plötsligt börjat störtdyka utan någon egentlig anledning. 

Det är förstås rimligt att tänka sig att allt detta hänger ihop. Nordiska Motståndsrörelsen och Nordisk Ungdom är båda två utmärkta exempel på SD-lightrörelser. Alla tre delar samma ideologiska grund – en kompromisslös nationalism som tar sig uttryck i bl a rasism och islamofobi och som hejvilt lånar språk, tankebilder och politik från NSDAP:s nazistiska politik i Tyskland på 30-talet – även om de skiljer sig åt i uttryck och sätt att bedriva kampen. De är alltså alla delar av samma helhet. Så när NMR och NU ökar sin synliga verksamhet, slår det förstås tillbaka på SD. Kopplingarna blir tydliga och allt mer uppenbara, eftersom de ju faktiskt tycker lika – om ensamkommande ungdomar, Pride, islam, mångkultur, integration… – och därtill på samma ideologiska grunder.

NMR och NU visar alltså med största, önskvärda tydlighet i vilken riktning SD drar Sverige redan idag. Och det i sig kanske är tillräckligt för att nästan var femte SD-sympatisör ska dra öronen åt sig.

Även om man är kritisk mot ett högt flyktingmottagande, brister i integrationen eller brister i välfärden är man alltså inte beredd att offra demokratiska grundvärderingar för att åtgärda dessa frågor i den anda NMR, NU och SD arbetar.

Sätter vi dessutom detta i kontexten av det rådande inre tumultet inom både SD och deras presumtiva samarbetspartner Moderaterna och Kent Ekeroths rättshaveristiska härdsmälta, är det egentligen självklart att presumtiva väljare lämnar partiet till förmån för stabilare alternativ med fötterna fast förankrade i demokratiska och humanistiska värderingar.

Framtida utmaningar

Den stora frågan är huruvida förlusten av väljarsympatier är början på en trend eller en tillfällig svacka. Två opinionsundersökningar genomförda ungefär samtidigt ger inget annat än en ögonblicksbild att analysera sönder. Dessutom är SD bevisligen bra på propaganda och marknadsföring – det har de visat gång på gång – och de har inte börjat kampanja inför nästa års val ännu. Men folk börjar vakna nu. Bombattentat, attacker mot HBTQ-rörelsen och mot sittstrejkande ensamkommande ungdomar som hotas av utvisning till ett av jordens just nu farligaste länder samt en partiledning som verkar isolera sig alltmer från sina gräsrötter är besvärande omständigheter för partiet och det är frågor som behöver besvaras om SD vill jobba tillbaka det här tappet.

Det ideologiska släktskapet mellan SD och NMR/NU är ett faktum. De sekteristiska tendenserna inom SD fortsätter att öka, vilket i sin tur förvärrar de interna slitningarna. Närmandet till Moderaterna, som på kort sikt såg ut som en seger, liknar alltmer en förlust. Allt detta måste SD bemöta framledes.

SD seglar plötsligt och för dem oväntat i motvind, och ska de kunna reparera den här skadan utan att ge avkall på sin ideologiska grund, måste de lyckas med konststycket att motivera ett fortsatt neutralt förhållningssätt till den militanta nationalism som lurar i bakvattnet i form av bl a NMR och NU. Och därtill måste det svenska folket acceptera denna ickehållning.

Det låter sig nog inte göras i en handvändning.

Efterspel

Knappt har jag skrivit klart min krönika förrän mitt flöde fylls med bilder av våld och kaos från en liten stad i Virginia, USA. En högerextrem demonstration har i Charlottesville urartat till en veritabel orgie i våld med trettiotalet skadade och en död (därtill dör två poliser i en helikopterolycka i anknytning till demonstrationerna).

Motreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Redan under de första två  dygn som gått har förslag om att klassa nazistiska organisationer som terrorgrupper förts fram och på flera håll har man börjat överväga att plocka ner minnesmonument med anknytning till de s k ”Sydstaterna” och deras rasistiska historia.

Frågan är om detta får återverkningar även här i Sverige? NMR planerar en demonstration i Göteborg i slutet av september och röster har redan lyfts om att det riskerar att bli ett ”svenskt Charlottesville”. Förhoppningsvis slipper vi uppleva något sådant.

Samtidigt utläser jag i reaktionerna på Charlottesville (och även i reaktionerna på Katerina Janouch’s senaste angrepp på Rosanna Dinamarca) en genomgående känsla: Folk börjar få nog. Och de säger ifrån. På skarpen.

Det är inte en dag för tidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Kampen inom och om SD: Håll käft – en massrörelse håller på att grundas!

Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Margareta Larsson har lämnat partiet och därmed också blivit en så kallad politisk vilde.

Larsson hävdar, likt tidigare medlemmar som tvingats eller självmant lämnat partiet gjort, att partiet är toppstyrt. Tydligen är partiet så pass toppstyrt att Larsson jämför partiledningens metoder med den hårdföra kommunismen. Till Expressen meddelar Larsson vad många, bland annat inom SD:s tidigare ungdomsförbund, vid flera tillfällen bevittnat:

Det här är en maktsjuka. Jag kan likna det vid en sjukdom som inte går åt rätt håll utan åt det sämre hållet. Med tanke på att Sverigedemokraterna är ett parti som avskyr kommunismen så är det ganska förvånande att man kör med samma metoder själv, säger hon.

Kampen inom SD – interndemokrati

Larsson är inte den första sverigedemokratiska riksdagsledamoten att bli politisk vilde. Den nu bortgångne William Petzäll var den första. De interna problemen inom SD har varit återkommande under de senaste åren. Den sverigedemokratiska ledningens respons på Larssons avhopp är den samma som den respons som man hade till bortgångne Petzälls avhopp: mobbning och karaktärsmord. Istället för bemöta kritiken borstar man bort kritiken likt man gör med mjäll på den svarta uniformen, och få i rörelsen reagerar. Det demokratiunderskott som finns inom Sverigedemokraterna är inget som diskuteras inom partiet eller inom den partiledningsgodkända  rörelsen. Ett försök till diskussion kan leda till att man blir inträngd i ett hörn där man ställs inför valet att antingen helt underkuva sig ledningens påbud eller under förödmjukande omständigheter tvingas lämna partiet. Det senare gäller alla som haft oturen att ha ett namn i politiker-Sverige.

Partiets politiska motståndare hoppas att partiet går samma väg som Ny Demokrati, som hade snarlika problem som SD nu står inför. Här kan ingen egentligen beskylla de övriga partierna för att vilja önska sig bort ett parti som kallar sig för demokratiskt men som likt deras tidigare föregångare NyD är SD allt annat än demokratiska när det kom till internarenan. SD:s framfart bygger till stora delar på den självkonstruerade bilden att Sverige styrs av en ”sjuklöver” som är allt annat än demokratisk. Argumentet är att ett större SD, en rörelse som tar efter den socialdemokratiska rörelsen, leder till ett mer demokratiskt Sverige. Ordspråket ”Det är inte vad du säger som räknas utan det är vad du gör som räknas” passar bra in här om man vill förstå SD:s kritiker.

Kampen om SD: Den partiledningsgodkända  rörelsen vs. den övriga rörelsen

Utöver de politiska motståndarna finns också andra motståndare som nödvändigtvis inte är ideologiska, eller politiska, motståndare men som ser de senaste kriserna som en möjlighet att flytta fram sina positioner inom den sverigedemokratiska rörelsen. Detta syns bland annat i hur SD:s interna problem rapporteras i den mediala infrastruktur som används av den sverigedemokratiska rörelsen.

Varken Nyheter Idag, Avpixlat eller Exponerat har skrivit något, eller väldigt lite, om Larssons avhopp. Dessa medier har stor internettrafik.

Avpixlat hade knappt en artikel värd namnet om avhoppet medan Exponerat och Nyheter Idag (NI), i skrivande stund, inte skrivit något om avhoppet. Nyheter Idags medgrundare, och ansikte utåt, Chang Frick, svarade följande på frågan om varför NI inte rapporterat om avhoppet:

Namnlös

Larssons avhopp har ett stort nyhetsvärde, speciellt med tanke på att NI har haft som”nisch”att rapportera om SD, och om det som sker inom rörelsen. NI har haft den rollen, på gott och ont. Man ger en annan vinkel än den som ges av etablerade medier och detta har fått gehör och förtroende utanför den sverigedemokratiska rörelsen. Att det har blivit så har så klart att göra med att Nyheter Idag har goda kontakter med SD:s partiledning. Vilket illustrerades av bland annat Nordisk Ungdoms kampanjsida Kolings karikatyr :

Huruvida detta stämmer är en fråga som får besvaras av de mer insatta. Men en sak är klart och det är att det inte handlar om tid,  utan om prioriteringar, när man väljer bort att skriva om Larssons avhopp och det som är intressant är varför vissa saker bortprioriteras och andra inte. Till exempel skrev man en lång och genomarbetad text om Kakan Hermansson bara två dagar efter Larssons avhopp.

Fortfarande inte ett knyst om Larssons avhopp fyra dagar senare. Prioriteringar som sagt, men varför?

På den andra halvan av den sverigedemokratiska rörelsen hittar man Nordisk Ungdom och de andra medier som tillhör den mediala infrastruktur som används av den sverigedemokratiska rörelsen så som Fria Tider och Motpol. Dessa står det gamla SDU nära, både ideologiskt och politiskt, vilket Nyheter Idag rapporterat om. Fria Tider har bland annat gjort ett stort nummer av Larssons avhopp men även också av tidigare kriser mellan partiledningen och bland annat SDU.

En framtidsgissning

Maktspelet bakom kulisserna verkar mot bakgrund av detta vara uppbar. På ena sidan finns partiledningen och nyhetsmedier som Avpixlat och Nyheter Idag som inte är formellt knutna till SD. På den andra sidan finns det gamla SDU och andra tidigare partimedlemmar som stöds av sajter så som Fria Tider och tankesmedjan Motpol.

En lekmannamässig framtidsgissning är att det gamla SDU med anhang antagligen kommer starta ett nytt parti som kommer att föra en politik som utåt inte vill be om ursäkt för sin ideologi. Och kanske har man i Larsson möjligen en riksdagsledamot som kan föra partiets politik i riksdagen.

SDU vs. SDU

Sverigedemokraternas Ungdomsförbund, SDU, bildades första gången 1993, och efter en kort tid lades det ner redan 1995. Ett nytt försök gjordes 1 november 1998, ett helt nytt SDU grundades.

SD-trash orangeFörsta januari 2015 hade SDU 5 054 medlemmar. (scrolla allra längst ner till botten av sidan)
I mitten av september 2015 valdes en helt ny styrelse i SDU, ungefär hälften av alla kongressdelegater lämnade kongressen pga det.

Moderpartiets partistyrelse beslutade att de ännu en gång bryter med ungdomsförbundet. SD sände brev till medlemmarna att de inte kan vara dubbelanslutna i både moderpartiet SD och i det ”gamla” SDU. Partisekreterare Richard Jomshof säger det rör ungefär 800 personer, och tvingar även det gamla SDU att skaffa nytt namn och webbdomän. Nya styrelsen i ”gamla” SDU var snabbt uppe med en helt nystartad webbsida, där de påstår att de nu har omkring 4 000 medlemmar. (i högerspalten)

På våra frågor om kidnappningen av webbplatsen svarar den person som administrerar gruppen facebook.com/sdungdom så:

”Tyvärr har vår domän legat på SD:s server och de har därför haft tillgång till den och kunde därför kapa den och styra om den.”
”…fick hjälp av SD […] i ett läge när ingen trodde att det någonsin skulle uppstå en konflikt.”

NUJessicaSDUGamla SDU har enligt uppgifter tillåtit ungdomar som är medlem i Nordisk Ungdom att de kan vara dubbelanslutna. Nordisk Ungdom har också visat sitt tydliga stöd till Jessica Ohlson.

Av de gamla SDU-regionernas ordföranden och styrelser har de börjat att offentligt meddela vilka de stödjer och vilket SDU de rekommenderar sina medlemmar att vara med i:

Går ur och stöder moderpartiet SD Stöder Jessica Ohlsons ”gamla SDU”
Gävleborgs län (226) Stockholms kommun (235)
Hallands län (172) Uppsala län (214)
Södermanland (148) Värmlands län (174)
Västerbottens län (100) Dalarna (135)

(siffrorna inom parentes är antal medlemmar dessa regioner hade den 1/1 2015, enligt Kasselstrand, förra SDU-ordföranden)

Naturligtvis tror ingen att medlemmar i någon förening alltid tycker likadant i alla frågor. Det kommer, högst troligt, att bli splittringar inom många regionförbund, som man kan observera i t ex Blekinge och Skåne, och att några av de 19 000 i moderpartiet kan ha lite större sympatier med gamla SDU. Vad som redovisats här ovan är då regionstyrelse eller regionordförande tydligt meddelat ett ställningstagande. (Känner ni till någon information från SDU i resterande regioner, så tipsa oss, vi kompletterar gärna listorna.)

Vad som går att utläsa av planeringen just nu är att SD:s medlemsregister ska hantera registret med de som vill vara med i moderpartiets kommande ungdomsverksamhet.