Etikettarkiv: åldersbedömning

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh

I lördags (7/10) publicerade riksdagsledamoten Hanif Bali (M) en mycket uppmärksammad bloggtext där han säger sig bevisa att Amir Nabizadeh från rörelsen Ung i Sverige ljög om sin ålder i sin asylansökan. Bali hänvisar till en blogg som förefaller vara från 2012 och som påstås tillhöra Nabizadeh – något den sistnämnde bestämt har nekat till.

Bali är noggrann med att påpeka att Nabizadeh räknades som 18 år i svensk folkbokföring när han beviljades uppehållstillstånd och ifrågasätter alltså inte Nabizadehs uppehållsrätt i Sverige. Men genom att påstå att Nabizadeh ljugit anklagar Bali honom för att ha tillskansat sig ekonomiskt bistånd och sociala insatser som han inte var berättigad till.

Eftersom jag för egen del anser att det saknas förutsättningar för att ta ställning kring sanningshalten i Balis anklagelse ägnas det i denna text inte något utrymme åt den frågan. Istället tar texten sikte på de motiv som Bali uppgav för att  ”granska” Nabizadeh.

Motiven som Bali angivit

Som motiv för det offentliga utpekandet av Nabizadeh har Bali uppgett att Nabizadeh är en offentlig person, eller mer exakt en ”ej privat figur”. Dessutom ska hans påstådda roll som ”talesperson” och ”språkrör” för vad Bali kallar ”den mest politiskt/medialt framgångsrika [sic!] protest-& lobbyrörelse senaste 5 -7 åren” göra honom till en lämplig måltavla för riksdagsmannens offentliga synande. I enlighet med detta ska Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer och att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner [sic!]”. Sannolikt anges dessa motiv för att Bali vill visa att det föreligger ett allmänintresse av offentliggörandet av uppgifter kring Nabizadehs person. Men Nabizadeh själv förnekar att han skulle vara talesperson för Ung i Sverige och beskriver inte sig själv som en offentlig person.

Frågan som då uppstår är huruvida det som Bali uppgett för att legitimera sin uthängning av Nabizadeh stämmer?

1. Nabizadeh som offentlig person

I diskussioner som följde på twitter efter att åldersanklagelserna publicerats avfärdade Hanif Bali kommentarer som ifrågasatte hans agerande mot en ”enskild flykting”. Bali har sedermera gjort upprepade uttalanden  som målar en bild av Nabizadeh som en person med medialt inflytande och därmed fått honom att framstå som en ”offentlig person”. Men är det korrekt att låta förstå att Amir Nabizadeh är en offentlig person? Svaret beror naturligtvis på vad man menar när man talar om offentliga personer.

Det finns ingen exakt definition av vad en offentlig person är, men när tidskriften Resumé för ett par år sedan intervjuade allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson beskrev han tre kategorier: samhällsbärare (så som politiker, ledande tjänstemän, koncernchefer) samhällsförstörare (så som grova brottslingar) och ”de som agerar på en offentlig arena” (exempelvis artister, idrottsmän och konstnärer). Om vi väljer att förhålla oss till dessa kategorier när vi funderar kring Balis beskrivning av Nabizadeh följer tre självklara frågor:

a) Kan Nabizadeh uppfattas som en samhällsbärare?

Knappast i den meningen som avses ovan, men vi får anledning att återkomma till detta under punkt 2.

b) Är Nabizadeh en samhällsförstörare?

Såvida vi inte accepterar extremhögerns verklighetsbild kan vi utan bekymmer utesluta Nabizadeh ur kategorin samhällsförstörare. Bali har i sina anklagelser heller inte gjort gällande att Nabizadeh skulle ha gjort sig skyldig till den sortens grov brottslighet.

c) Är Nabizadeh då att anses vara en person som ”agerar på en offentlig arena”?

Inte om man med begreppet ”offentlig arena” utgår från de exempel som Sigvardsson anger (i vardagligt tal s k kändisar). Inte heller om man utgår från Balis egna påståenden om Nabizadehs person.

Visst agerar Nabizadeh, i likhet med många andra, på de offentliga arenor som omger oss i dagens sociala mediersamhälle. Men i traditionella medier, både i tryck och på webben, framstår Nabizadeh som närmast anonym – åtminstone fram till för ungefär en veckan sedan!

Offentlig person eller känd som brottsoffer?

En sökning på ”Amir Nabizadeh” i Göteborgs Universitets mediearkiv (som är rikstäckande och inkluderar TV/radio, webb, tryckta nyheter m m) för perioden 1 januari-2 oktober 2017 ger endast 19 träffar:

Skärmklipp 2017-10-08 21.40.33.png

Dessa träffar inkluderar till exempel artiklar där ett foto taget av Nabizadeh har använts och hans namn figurerar av rent upphovsrättsliga skäl samt nio träffar i en medelstor lokaltidning med artiklar som rör hans enskilda situation som ensamkommande.

Om man däremot använder samma sökterm (”Amir Nabizadeh”) bara för den senaste veckan, dvs 3-9 oktober, visas 192 träffar:

Skärmklipp 2017-10-11 22.35.44.png

Den senaste veckans dramatiska ökning av massmediala sökträffar på ”Amir Nabizadeh” har att göra med Mattias Karlssons (SD) till synes rasistiska och lagvidriga påhopp, vilket ledde till en förtalsanmälan.

Att Nabizadeh den senaste veckan figurerat mycket i det offentliga med anledning av ett förmodat brottsligt angrepp från en känd sverigedemokrat kan knappast göra honom till en offentlig person, i vart fall inte i den meningen som Bali försöker göra gällande i motiven till sin uthängning. Med andra ord är det fel att anta att den uppmärksamhet som Nabizadeh fått i egenskap av målsägande/potentiellt brottsoffer skulle göra honom mer lämpad för offentlig granskning jämte andra enskilda privatpersoner.

Så hur ligger det till? Var anledningen att Bali valde att hänga ut Nabizadeh den uppmärksamhet Nabizadeh fick dagarna efter Karlssons påhopp? Eller var det bara av ren slump som ”granskningen” kom att offentliggöras samma vecka som Nabizadeh för första gången på riktigt hamnade i massmedialt fokus, dvs efter Karlssons uttalande?

Möjligen kan tidpunkten förklaras med att Bali väntade på ”rätt” tillfälle att offentliggöra sina ”fynd” för att få maximal spridningseffekt. Värt att nämna i sammanhanget är att Bali känner till Nabizadeh sedan tidigare efter en kort dispyt mellan dem (se här och här). Det skulle även kunna vara så att det blev relevant för Bali att ägna tid åt att ”granska” Nabizadeh först när denne på riktigt hamnade på den ”offentliga arenan”.

Båda alternativ vore problematiska eftersom de, var för sig, skulle innebära att motivet för att hänga ut Nabizadeh kan härledas till den korta tidsperiod som Nabizadeh figurerar i offentligheten som målsägande/förmodat brottsoffer. Det vore helt enkelt inte relevant att hänga ut Nabizadeh tidigare eftersom väldigt få skulle bry sig. Utifrån dessa alternativ kan Nabizadeh knappast räknas som en person som verkar på den offentliga arenan på det vis allmänhetens pressombudsman tycks ha syftat på.

Om vi till fördel för Bali ändå antar att tidpunkten för uthängningen helt enkelt bara råkade sammanfalla med den vecka då Nabizadeh för första gång fick betydande medial uppmärksamhet, kan vi rikta blicken mot Balis övriga angivna motiv för att hänga ut Nabizadeh.

2. Nabizadeh som talesperson för Ung i Sverige

Utifrån ovanstående uppgifter från mediearkivet vet vi att Nabizadeh förekommit ytterst sällan i media före Mattias Karlssons påhopp. Likväl har Bali påstått att Nabizadeh är talesperson för Ung i Sverige. Man skulle kanske kunna tolka detta som att Bali menar att Nabizadeh besitter någon form av bärande samhällsposition, eller i vart fall kan sägas representera Ung i Sverige, som av Bali anses vara den medialt mest framgångsrika lobbyrörelsen de senaste 5-7 åren. Detta bör tala för en påtaglig medial närvaro av Nabizadeh, vilket det kvantitativa sökresultatet (19 träffar) av söktermen ”Amir Nabizadeh” före 3 oktober snarare tycks tala emot.

Om vi då går steget längre än det kvantitativa och tittar på det kvalitativa resultatet av söktermen, dvs. på vilket sätt Nabizadeh har förekommit i media före Karlssons påhopp så blir det tydligt att Nabizadeh talar sanning när han säger att han inte är talesperson för Ung i Sverige.

De enda gångerna Nabizadeh påstås vara talesperson för rörelsen är i Avpixlats substitut Samhällsnytt (se här och här). Om det är härifrån Bali hämtat uppgiften om Nabizadehs roll som talesperson vore det inte första gången han sprider uppgifter från extremhögern som vid en enkel faktakoll skulle visat sig felaktiga (se här)

Om vi bortser från de båda tillfällen då Nabizadehs namn dyker upp i Samhällsnytt vet vi redan utifrån ovannämnda uppgifter att Nabizadeh i majoriteten av sökträffarna (9/17) figurerar som privatperson, alltså utan någon koppling till Ung i Sverige.

I hälften av de åtta träffar som återstår förekommer Nabizadehs namn tillsammans med Fatemeh Khavari, som i dessa artiklar beskrivs som Ung i Sveriges språkrör, ledare och talesperson. Amir Nabizadehs roll framstår som onekligen perifer i dessa sammanhang, även om DN i en artikel 25 september beskriver honom som strejkens största röst på sociala medier och en av fem styrelseledamöter för Ung i Sverige. Samma artikel kretsar dock kring just centralfiguren Fatemeh Khavari, som enligt skribenten urskiljer sig genom att alltid tala i rörelsens namn. Fatemeh Khavaris namn dyker upp 567 gånger för sökperioden 1 januari-2 oktober 2017, vilket kan jämföras med de 19 sökträffarna på Nabizadehs namn:

Skärmklipp 2017-10-11 14.05.32.png

Amir Nabizadeh har under samma period, dvs. före 3 oktober, förekommit i följande former som kan antas vara av representativ kapacitet:

  • En kort kommentar i Syre (25/8) av ”Amir Nabizadeh från Ung i Sverige”
  • Ett antal kommentarer i Aftonbladet (9/8) av Amir Nabizadeh som framställs som tillhörande ”en grupp aktivister…som kallar sig Ung i Sverige”.
  • Två debattartiklar i Aftonbladet  (13/2 och 30/3) som Nabizadeh, vid sidan av en rad till synes okände aktivister, undertecknat med signaturen ”Amir Nabizadeh, Projektet Ung i Sverige

Nabizadeh har alltså, även före 3 oktober, varit framstående i sitt engagemang för Ung i Sverige och sittstrejken på Medborgarplatsen i Stockholm. Men inte någonstans förekommer han som talesperson såsom Bali har försökt att påskina. Snarare får nog den beskrivningen anses vara förbehållen Ung i Sveriges obestridliga frontfigur, Fatemeh Khavari. 

Inte heller finns det i mediearkivsträffarna något stöd för Balis påstående att Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer”.

Den enda sökträffen på Nabizadeh som berör åldersfrågan är den senare av de två debattartiklarna refererad till i listan ovan. Artikeln kritiserar godtyckligheten i Migrationsverkets åldersuppskrivningar. Detta betyder naturligtvis inte att de som signerat debattexten påstår att ”åldersfusk inte förekommer”. Det är således upp till Bali att bevisa att dessa påståenden stämmer.

Samtidigt bör det tilläggas att Ung i Sverige stödjer alla unga asylsökande som riskerar att utvisas, inte enbart minderåriga. De arbetar alltså för en mer generös asylbedömning där åldern, under rådande omständigheter, ska spela mindre roll. Detta är Bali medveten om eftersom han skriver att gruppen anser ”att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner” (min kursivering).

Till sist, att Nabizadehs engagemang och aktivism skulle anses vara av ”samhällsbärande” karaktär vore att feltolka försvarligheten i att granska mäktiga och inflytelserika personer. Om man som Bali har gjort, jämför ”granskningen” av Nabizadeh med mediegranskning av viktiga företagsledare (som långt ifrån alltid är försvarlig), missar man en viktig poäng. Företagsledare har direktinflytande över människors liv medan aktivister är beroende av uppmärksamhet, i många fall medial sådan, för sin sak.

Slutord

Med anledning av Nabizadehs relativa anonymitet och väldigt begränsade figurerande på den offentliga arenan före 3 oktober – tyder mycket på att utmålningen av Nabizadeh som en offentlig person är en ren efterhandskonstruktion där Nabizadehs offentliga betydelse, både för Ung i Sverige men också som medial figur, blåses upp för att legitimera Balis uthängning.

Men, undrar någon, behöver Bali överhuvudtaget rättfärdiga offentliggörande av uppgifter kring Nabizadehs ålder om han tror de är sanna?

Troligtvis beror motiveringen både på juridiska och politiska hänsynstaganden. Rent juridiskt torde Bali veta att han utsätter Nabizadeh för det som i förtalsbestämmelserna kallas ”andra missaktning”, men att detta under vissa förutsättningar kan anses vara försvarligt (se t ex denna en redogörelse av förtalsbrottets villkor, men se även NJA 2003 s. 567, NJA 2014 s. 808). Vid beaktandet av dessa bestämmelser finns det ett tydligt intresse av att framställa Nabizadeh som en offentlig person, eftersom detta höjer ribban för vilken typ av offentlig granskning enskilda anses kunna räkna med.

Rent politiskt är det självklart känsligt när man som riksdagsledamot för Sveriges näst största parti hänger ut en ung aktivist och därmed skapar en väntad hatstorm på sociala medier. Särskilt problematiskt är det om den möjliga kopplingen till dennes roll som målsägande/förmodat brottsoffer och offentliggörandet av ”granskningen” synas.

En del kritiker har således ifrågasatt lämpligheten i att man som innehavare av ett av Sveriges mäktigaste politiska ämbeten ägnar sig åt att klämma åt enskilda individer istället för att dentifiera problem med lagstiftningen och verka för att ändra den.

Men eftersom Bali anser att det ena inte utesluter det andra bör han åtminstone tänka på att presentera underlag för alla sina påståenden som är avgörande för rättfärdigandet av ”granskningen”. På så vis slipper man som läsare bli vilseledd av falska påståenden, och Bali själv kan ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att hänga ut personen han ”granskar”.

Om han anser att de motiv han angett för uthängningen överhuvudtaget spelar roll bör han ta dem på allvar. Frågan är varför han inte har gjort detta?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Marockanska ensamkommande: 3 promille av dem som får stanna

48 av 50 marockaner som sökt asyl som ensamkommande var vuxna, heter det i SvD, efter att ett memo dykt upp som visar att av de som skickats tillbaka efter att ha ”ratats” av Sverige hade så många ljugit om sin ålder.

Och nyheten har spridits som bevis för två påståenden:

a) De som söker asyl som ensamkommande (hela gruppen, inte bara marockaner) ljuger
b) Sverige beviljar UT som ensamkommande till dessa män (trots att det handlar om dem Sverige valt att skicka tillbaka)

Vill vi på Motargument påstå att ingen som ljugit om sin ålder får stanna, eller att det aldrig förekommer att syrier eller afghaner ljuger? Nej.

Rättsmedicinalverket har kommit fram till att av dem som Migrationsverket bedömt kunna vara vuxna var de facto tre fjärdedelar också det. Men det vi påstår är att marockanernas situation inte kan användas som bevis för någonting.

Exempel på personer som skrivit om marockanerna:

1.

2. Staffan Danielsson menar att detta ”belägger och förstärker […] att 30 %, eller mer, av de som Sverige de senaste åren givit asyl som barn […] har varit vuxna män”. Staffan kan självklart ha rätt i sin tes. Eller fel. Men ”memot” som beskrivs i artikeln är inget bevis alls.

3. Även NyheterIdag har skrivit en artikel på ämnet.

Men marockanska killar/män är inte flyktingar eller skyddsbehövande. De är gatubarn, och de använder en asylansökan som ett verktyg för att slippa lämna landet. Deras situation är mycket olik övrigas.

Jämför gärna med syrier, den näst största gruppen ensamkommande. Incitamentet för en 20-årig syrier att ljuga om sin ålder har länge varit obefintligt. Hen får stanna ändå, och att låtsas vara minderårig med god man och inlåsning på HVB-hem eller familjehem och kontroll är bara besvärligt. Därmed inte sagt att det inte förekommer. Men situationen är en helt annan än för gatubarnen.

Migrationsverket redovisar tydligt hur ynka få av de marockanska ynglingarna som sökt asyl som ensamkommande som faktiskt beviljats uppehållstillstånd. Gå in under Statistik, och kolla filen ”Avgjorda asylärenden”, fliken ”Ensamk barn – Unacc minors” och sök upp raden ”Marocko” för respektive år. Eller nöj dig med vår sammanställning.

 MAROCKANSKA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011             23               3             12               2
2012             95               3             47             10             35
2013           220             23             94               9             94
2014           335             16           152               2           165
2015           257             13             55               3           186
2016           154               5             27           122
2017 (jan-april)             44               3               6             35
 SUMMA        1 128             66           393             24           639

Under de senaste 6,33 åren har alltså 1 128 personer från Marocko sökt asyl som ensamkommande, och 66 har beviljats detta. Alltså mindre än sex procent, och ganska nära den andel som skickades tillbaka till Marocko, 2 av 50, dvs 4 procent.

Övriga då? Några är så kallade ”Dublinärenden” där de återsänds till ett annat EU-land, några får avslag – sannolikt efter åldersuppskrivning, men de flesta ingår i gruppen ”övriga 2”. De som försvinner. Går upp i rök.

Så ser det inte alls ut för övriga som söker asyl som ensamkommande. Här är en bild av totalen för samma tidsperiod.

 SAMTLIGA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011        2 744        2 036           441           113
2012        2 915        1 882           416           328           289
2013        2 942        1 955           435           166           386
2014        4 334        3 269           509             83           473
2015        4 660        3 076           426             61        1 097
2016        9 491        6 853        1 121           117        1 400
2017 (jan-april)        2 127        1 623           286             23           195
 TOTALT    29 213     20 694        3 634           778        3 953

Här ser vi att flertalet fått uppehållstillstånd och att bara knappt fyratusen av knappt 30 000 som sökt asyl har avvikit. Och då ingår ju ändå marockanerna i denna grupp också.

Av dem som sökt är marockanerna 1 128 av 29 213, dvs 3,9 procent

Av dem som fått UT som ensamkommande är marockanerna 66 av 20 649, dvs 3,2 promille.

Av dem som avvikit är marockanerna 639 av 3 953, dvs 16,2 procent.

Vi vet ju varför det ser ut så här. De är gatubarn, de söker asyl när de ”måste”, men avviker snabbt, för att fortsätta kunna leva utanför samhället. De har ingenting gemensamt med syrier och afghaner, som är de stora grupperna ensamkommande. De som söker asyl för att de vill leva i Sverige. Och därför går det inte att dra någon slutsats alls om resten av gruppen baserat på marockanernas asylansökningar.

Deras hela tillvaro som Europas svartepettrar är djupt  tragisk, och förtjänar att tas på allvar.

Det sker inte på detta sätt.

Avpixlats hafsverk till källgranskning

Artikel av Polimasaren

Trots att Avpixlat försökt att bli en seriös aktör i medievärlden och att de till och med skaffat en ansvarig utgivare så är kvaliteten på deras artiklar långt ifrån den man skulle önska sig. De påstår sig också följa de pressetiska reglerna.

källgranskning

Så vad har de gjort den här gången eller ska vi säga inte gjort? I en artikel om att statistik skulle visa att tre av fyra ensamkommande ljuger om sin ålder. Som källa använder de sig av en artikel i tidningen Göteborgs-posten. Avpixlat påstår att av de som kom 2014 vilket var runt 7 000 ensamkommande så testades ”långt ifrån alla” och det ska då ha varit för att läkarna vägrade göra den åldersbedömning som skulle fastställa barnens ålder.

Anledningen till att läkarna vägrar är att undersökningen är så pass osäker. Men det är inte hela anledningen. De som kan verifiera sin ålder och de som uppenbart inte är över arton testas inte av förklarlig orsak. Av dessa 7 049 ansågs 1 161 vara så pass osäkra så det var tvungna att bevisa sin ålder med en så kallad åldersbedömning.

Observera att det heter bedömning och inte bestämning för metoden kan inte exakt bestämma en ålder. Läs denna artikel i Dagens Juridik om den upp till fyra års felmarginal denna metod har. Så det är enbart 3/4-delar eller 77% av de 1 161 ensamkommandes ålder som höjdes. Vilket stannar på 894 personer av de som var osäkra och inte av det totala antalet som Avpixlat påstår. Vilket framgår tydligt i originalartikeln.

Vidare påstår Avpixlat att det enbart är en bråkdel av dessa ensamkommande som kommer från det krigshärjade Syrien. 2015 kom 3 777 av det totala 35 369 från Syrien. Av de övriga kom 23 480 från Afghanistan, 2 058 från Somalia, 1 939 från Eritrea och 1 097 från Irak för att nämna de största gruppernas medborgarskap.
För att få en mer rättvis bild så bör man även se till hur många barn som kom med vuxet sällskap. Sammanlagt så kom 17 596 barn från Syrien och 30 080. Utav dessa siffror kan vi se att det är vanligare att barn från Syrien kommer med vuxet sällskap och i fallet med barn från Afghanistan så kommer den övervägande delen själva.

Under 2015 steg siffran för “ensamkommande” till hisnande 35 000. Nästan alla “ensamkommande” som sökte asyl i EU 2015 gjorde det i Sverige. En helt övervägande del kom från Afghanistan. Bara en bråkdel kom från det krigshärjade Syrien. Dessa omständigheter sammantagna visar med all önskvärd tydlighet att strömmen av “ensamkommande” ingalunda handlar om flyktingskäl utan om ett systematiskt missbruk av asylrätten i allmänhet och Sveriges naivt släpphänta invandringspolitik i synnerhet

I förra stycket nämnde jag några ursprungsländer som då Avpixlat antyder inte skulle vara lika krigshärjade som Syrien och att de från de andra länderna inte skulle ha flyktingskäl. Jag skrev nyligen om hur nationalekonomen Tino Sanandaji vinklade om just afghanska ensamkommande flyktingbarn.

I januari 2014 beslutade Migrationsverket att det som sker i Afghanistan inte längre kan klassas som en väpnad konflikt. Det året blev det dödligaste året sen 2009 när de började med denna statistik. Se bild nedan

afghanistan

När det gäller Somalia så styr den militanta islamistgrupperingen Al-Shabaab som av flera länder bland annat Sverige klassas som en terrororganisation. USA:s utrikesdepartement beskriver Al-Shabaab som ”en våldsam och brutal extremistgrupp med flera medlemmar anknutna till al-Qaida”. Deras mål är att driva ut de etiopiska trupper som finns inom landet, men har inget emot att ge sig på civila mål. Ett exempel är när de den 2 april 2015 attackerade en högskola i Garissa i Kenya. Minst 147 personer dödades. Som vi ser är flera länder i närområdet också drabbade av denna terror.

Mer om säkerhetsläget i Somalia.

När det gäller diktaturen Eritrea så bryts de mänskliga rättigheterna konstant och fängslanden utan rättegång och tortyr av fritänkare är vanligt. Kritik av religiösa grupper kan sluta i fängelse. Alla icke-statliga medier är förbjudna. På reportrar utan gränsers World Press Freedom Index hamnade Eritrea på 180:e och sista plats 2014, efter Turkmenistan och Nordkorea, och enligt organisationen saknar landet helt och hållet pressfrihet. Claire Beston, Amnesty Internationals Eritrea- och Etiopienexpert beskriver dagens Eritrea

”..dagens Eritrea ser ut understryker hon att militärtjänstgöringen, som är obligatorisk för såväl kvinnor som män, spelar en nyckelroll i samhället och även är ett av myndigheternas främsta verktyg för att kontrollera befolkningen. – Den påverkar varje familj och trots att tjänstgöringen inledningsvis är en period på 18 månader, förlängs majoriteten av fallen på obestämd tid och kan pågå, också i form av tvångsarbete, under många år..”

I Irak pågår fortfarande strider mellan irakiska säkerhetsstyrkor och terrororganisationen Daesh som belägrar flera av de större städerna som Mosul och Fallujah. Huvudstaden Bagdad är fortfarande en skådeplats för ett stort antal terrordåd och då även med civilbefolkningen som mål. Resor till Irak rekommenderas icke. Mer om säkerhetsläget i Irak och här.

Författaren till artikeln hävdar alltså att de övriga asylsökande barnen inte kommer ifrån krigsdrabbade länder. Men det kan pågå konflikter som är våldsamma och dödliga utan att det är ett regelrätt krig. Att författaren sen påstår att vi har en slapp invandringspolitik stämmer inte heller vilket vi kan se på diagrammet nedan gällande året 2015.

Asylsokande-Afghanistan-1nov-1024x748

Som vi ser så får endast hälften av alla asylsökande uppehållstillstånd. Observera att denna statistik gäller alla asylsökande från Afghanistan och inte endast ensamkommande barn. Anledningen till varför 16% fått avslag är att säkerhetsläget varierar inom landet. Det är Dublinförordningen som leder till att 33% ska prövas i ett annat land. Förordningen innebär att de asylsökande ska söka asyl i det land de först kom till.

Läs mer om säkerhetsläget och se statistik i flera länder i artikeln ”Detta flyr de ifrån – och så många får stanna”.

I Avpixlat-artikeln beskrivs de asylsökande barnen ljuga om sin ålder för att få ”prinsstatus” i Sverige. Vilka rättigheter får du då som minderårig asylsökande som du inte får som vuxen? Ett barn blir inte placerat på ett boende för vuxna. Ett barn får också en gode man vilken tillgodoser det behov ett barn har av en vuxen. Inte fullt ut som en förälder, men ändå en viktig hjälp så barnets rättigheter blir säkrade. Även vid utvisning gäller särskilda regler för ett barn. Ett barn utvisas inte om det inte finns någon som tar emot barnen i hemlandet. Annars prövas ett barns asylansökan lika som en vuxen. ”Prinsstatus”? Nej, dessa regler är till för att Barnkonventionen följs och ger ingen extra lyx i tillvaron.

Den bild som används till denna artikel är en som används flitigt av ”alternativ media” när de skriver om ensamkommande flyktingbarn. Det framgår tydligt i ursprungsartikeln i gratistidningen City att personen är över arton år. Han har fått sitt uppehållstillstånd och bor i ett transitboende i väntan på att att få flytta till ett eget.

Inte helt oväntat så delas denna felaktiga artikel från Avpixlat av ledande Sverigedemokrater. Här ser vi deras partisekreterare Richard Jomshof dela den på Twitter.

screenshot-tweetdeck twitter com 2016-03-05 13-38-33

Inlägget blev längre än vad jag hade tänkt, men komplexa frågor har inga enkla svar vilket Avpixlat borde lära sig, men att förmedla fakta verkar ju inte vara Avpixlats agenda. Det handlar nog mer om propaganda som passar det parti sajten har kopplingar till. Så i frågeställningen i början av inlägget om vad Avpixlat inte gjort blir svaret att de har inte gjort en ordentligt källgranskning och de har inte kollat upp fakta. Så vilka av de pressetiska reglerna bryter detta inlägg emot?

  • Ge korrekta nyheter:
    1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
    3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
    4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.
  • Var varsam med bilder
    12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Myt: Ensamkommande ljuger

År 2014 sökte 7 049 ensamkommande barn och ungdomar uppehållstillstånd i Sverige. Medicinsk åldersbedömning gjordes på ca 3% av dem, ungefär 200, för att Migrationsverket misstänkte att de var äldre än 18 år.

161 av de som medicinskt åldersbedömdes ansågs ha fyllt 18 år – ca 2,3% av alla ensamkommande. 48 av de som misstänktes ljuga bedömdes ha den ålder de hade uppgett.

Migrationsverket beslutade under år 2014 att höja åldern på totalt sett 363 personer, ca 5% av alla ensamkommande. (161 med medicinsk åldersbedömning, 202 utan).

Åldern på asylsökande höjdes i 77 procent av de fall där medicinsk bedömning nyttjats.

Avpixlat vinklade detta:

”Färsk statistik visar att tre av fyra ‘ensamkommande’ ljuger om sin ålder”

För övrigt anser Svenska Läkaresällskapet att:

”det är varken medicinskt eller etiskt att göra åldersbedömningar med dagens metoder”

Grannlandet Danmark

En del debattörer brukar hänvisa till dansk statistik, då de försöker bevisa att tre av fyra ensamkommande ungdomar ljuger om att de skulle vara yngre än 18 år.

Fakta från Danmark ”Udlændingeservice” årsrapport:
Av 818 asylsökande ”uledsagede mindreårige” som kom till Danmark 2014 valde myndigheten att åldersbedöma 282 personer. Av dessa bedömdes 203 vara över 18 år:

”Hvis der er tvivl om, hvorvidt en ansøger, som har oplyst at være mindreårig, rent faktisk også er det, vil der blive iværksat en aldersundersøgelse. I 2014 har Udlændingestyrelsen truffet 282 afgørelser om alder, heraf blev 72 procent vurderet at være 18 år eller derover.”

79 minderåriga eller 28 procent av de som misstänkts har alltså bedömts att INTE ha ljugit om sin ålder.

De korrekta rubrikerna bör alltså både i Sverige och Danmark vara ungefär : ”1 av 4 som misstänkts ljuga om sin ålder – bedöms som att de talat sanning.” – långt ifrån klatschig rubrik, men åtminstone inga extremt grova överdrifter.

Källor:
GP: Ensamkommande ska kollas mer
Migrationsverket: Statistik 2014
Dagens Juridik: Läkaresällskapet förkastar krav på åldersbedömning

MX.dk: 203 flygtningebørn var voksne
Ny i Danmark: Uledsagede børn
Ny i Danmark: Seneste tal 2014