Etikettarkiv: UNHCR

Jo, det är farligt att resa till Afghanistan

 


En bild med okänd upphovsman eller upphovskvinna cirkulerar på Internet, i vilken det påstås att Afghanistan inte skulle vara dödligt, att en svensk kvinna som stoppade en utvisning av en afghansk man skulle ha ”kapat” flygplanet och att hon ”ljuger” om att Afghanistan skulle vara farligt.


I bilden hänvisas även till ett påstående från Masood Ahmadi, som påstås vara FN:s ”platsansvariga” i Kabul.

Påståenden om Elin och Afghanistan

Elins agerande för att stoppa utvisningen har föranlett att hon polisanmälts och rättsväsendet kommer att få ta ställning till huruvida hon kapat flygplanet och gjort sig skyldig till brott. Hennes gärning som sådan kan alla ha sin egen uppfattning om.

Elin kan däremot inte rätteligen anklagas för att ”ljuga” om Afghanistans farlighet som land. Dels på grund av att bedömningen är hennes egen och dels för att hennes påstående har stöd i fakta.

Säkerhetsläget varierar relativt kraftigt i landet. I vissa provinser och då särskilt i södra och östra Afghanistans provinser, där väpnad konflikt och svåra inre motsättningar råder. Migrationsverket bedömer även att väpnad konflikt råder i huvudstaden Kabul, men konstaterar att antalet säkerhetsincidenter i staden är lägre och att utvisning av civila afghaner kan göras utifrån en individuell bedömning.

Med andra ord är det Migrationsverket, samma myndighet som beslutade att utvisa den afghanska man vars utvisning Elin stoppade, som också bedömer att Afghanistan mer eller mindre kan vara dödligt farligt, beroende på flera omständigheter.

Vad gäller Masood Ahmadi, så är denne inte såsom bilden påstår, ”FN:s platsansvarige”. Ahmadi är däremot AVRR-expert i Kabul för FN-organet IOM; International Organization for Migration. AVRR är en förkortning av Assisted Voluntary Return  and Reintegration.

Ahmadi påstår mycket riktigt att det så långt som hans organisation påstås känna till, inte har ”inträffat någon säkerhetsincident”. Samtidigt säger han till SVT Uppdrag Granskning:

”Säkerhet är, ärligt talat, ett allmänt bekymmer för alla afghaner, inte bara de återvändande. Det är som det är. Det här är situationen, och människor lever här, och människor lever med det.”

Mot bakgrund av sedan länge välkända och väldokumenterade fakta är det oklart vad Ahmadi menar med sitt påstående om att IOM inte skulle känna till några säkerhetsincidenter.

I september 2008 publicerade IOM ett faktablad om hur organisationen sedan 2003 bistår med humanitär hjälp och identifierandet av offer för just säkerhetsincidenter.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM:s egen säkerhetsenhet att en terroristattack i Kabul resulterade i att en av IOM:s medarbetare dödades och flera skadades.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM att antalet frivilligt återvändande till Afghanistan från Pakistan minskade med 63% och att detta bland annat berodde på ett antal ökade säkerhetsincidenter.

FN:s flyktingkommissariat UNHCR som har det övergripande ansvaret och gör internationella rättsliga bedömningar avseende grunder för behov av internationellt skydd, har år efter år rapporterat om faran för många återvändande afghaner som vistats i västvärlden.

På sid. 41, andra stycket, första och andra meningen i den senaste versionen av rapporten UNHCR Eligibility Guidelines for Afghan Asylum-Seekers, anger UNHCR:

“AGEs reportedly target individuals who are perceived to have adopted values and/or appearances associated with Western countries, due to their imputed support for the Government and the international community. There are reports of individuals who returned from Western countries having been tortured or killed by AGEs on the grounds that they had become “foreigners” or that they were spies for a Western country.”

Svenska medier har under årens lopp även rapporterat om ett antal utvisade afghanska medborgare som utsatts för våld och som på grund av att de identifierats av sin omgivning som utvisade från västvärlden, har varit extra utsatta.

En utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare misshandlades i Kabul den 5 september 2008 med slag och rispande med kniv och hot med handgranater av afghanska poliser som försökte pressa pengar av honom. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En annan utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare rånades 2009 efter en utvisning till Kabul. Under merparten av sin vistelse i Afghanistan efter utvisningen vågade han inte gå utanför sin lägenhet, av fruktan för att kännas igen av fiender. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En utvisad afghansk medborgare dödades år 2017 i en terrorattack i Kabul.

Det finns fler exempel som visar att utvisningen av afghanska medborgare i flera fall kan vara synnerligen förenat med stor risk och detta oavsett vad IOM:s Kabulchef Masood Ahmadi påstår sig inte känna till.

Det är därför som i alla andra fall riskabelt att enbart lita på och dela påståenden från anonyma källor och detta även om de ges stöd från myndighetspersoner. Särskilt när det gäller migrationspolitik som idag utgör ett centralt tema i svensk samhällsdebatt, gäller det att som alltid granska källor och försöka verifiera fakta.

Bild från Afghanistan 2 - välkomstkramar i Kabul
Författaren till denna artikel möts av välkomstkramar i Kabul oktober 2008 och blir kroppsvisiterad i letandet av bomber och skjutvapen.

Hjälpa på plats?


Det upprepas ofta att vi måste göra mer för att stoppa flyktingar från att påbörja sin flykt. En önskan att hjälpa fler personer på plats i sin hemregion. Påståendena brukar låta som så: vi kan med varje krona potentiellt sett hjälpa fler. Det insinueras därmed att det skulle vara för dyrt att hjälpa här.


Exakt vilka personer skulle kunna få bättre ”hjälp på plats” i sin hemregion?

  • Är det de oskyldiga, obeväpnade, oskyddade barnen och tonåringarna och mammorna som har utsatts för militärdiktaturers bomb- & kemikalieattacker?
  • De som råkar ut för en naturkatastrof som orkaner, jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar i t.ex. Haiti, Bangladesh…?
  • De som inte är heterosexuella och som förföljs av homofober?
  • Flickor och pojkar som könsstympas?
  • Aktiva organisatörer och medlemsvärvare i HBTQ-rörelser, Anti-FGM eller i fackföreningar och oppositionspartier – i länder där sådant är förbjudet och belagt med dödsstraff?
  • Troende som vill gå på gudstjänst i ett annat religiöst samfund än det som är sitt hemlands religiösa ”statsreligion”? Sekulära ateister?

Är det några av dessa personer som SD vill hjälpa på plats? Exakt vilka metoder, medel, redskap och verktyg är det som SD tänker sig, för att hjälpa några av de ovan nämnda från att bli förföljda, torterade, lynchade, mördade – av socialkonservativa, extremistiska, fundamentalistiska religiösa?

Personer som försöker leva i sin vardag, på sin uppväxtort, trots att de är ständigt utsatta för hot och förföljelse. De som behöver en förändrad livssituation för att omgivningen de vill leva i har omkringboende i deras närområde som utgör livshotande risker – på grund av intolerans, religionsförtryck, socialkonservativa osv.

I många länder i världen finns radikala, extremistiska, fundamentalistiska, socialkonservativa, fackföreningsfientliga, militanta religiösa och homofober som förtrycker, förföljer, könsstympar och mördar de vilka de anser inte förtjänar att leva, älska och umgås med sin kära – det förekommer även i tältläger som drivs av UNHCR.

Personer som rättighetsadvokater, människorättskämpar vilka vill arbeta för att demokratisera, reformera, modernisera sitt land, organisera arbetare och utsatta – de kommer för alltid ha hotfullt motstånd mot sitt eget liv och mot sin familj från alla socialkonservativa och homofoba grannar i sin uppväxtregion.

”Bistånd får inte handla om givarens glädje, […] varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt.” – SD:s Höstbudget 2018, sida 32.

”För varje satsad krona går det att hjälpa betydligt fler människor i krisområdenas närhet än vad som är möjligt i Sverige” – SD:s Höstbudget 2018, s. 33

Har det verkligen någonsin varit en tävling att hjälpa flest? eller att givarna (”sjuklövern” eller de 87% som inte röstat på SD) bara vill ge för att givarna ska känna sig nöjda och som godhetsapostlar?

Om SD nu anser att varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt – jaha, men då så, då handlar det för SD alltså endast om givarens (SD:s) egen glädje över kostnadseffektivitet? – trots att SD själv skriver ”Bistånd får inte handla om givarens glädje”!

Men, ärligt talat, är det inte snarare så att SD:s hela utrikespolitik är utformad, av socialkonservativa, opportunistiska, populistiska, protektionistiska, fackföreningsfientliga, intoleranta godhetsapostlar för att försöka skydda SD:s kärnväljare – socialkonservativa, intoleranta och möjligen homofoba väljare från att få fler nya grannar i sitt närområde, på svensk mark?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa: SD:s ”Höstbudget 2018

https://sd.se/wp-content/uploads/2017/10/H%C3%B6stbudget-2018.pdf

Myt: ”SD är Sveriges biståndsvänligaste parti”

Sverigedemokraterna påstår ofta att de skulle vara det parti som prioriterar internationellt bistånd högst av alla partier, bland annat i sin senaste valplattform. Det är en väldigt offensiv retorik, men hur sanningsenligt är egentligen påståendet?

På Sverigedemokraternas hemsida kan man under rubriken ‘Bistånd’ läsa att partiet vill satsa runt 0.7% av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI) på bistånd, något som skulle innebära en ”besparing på omkring 10 miljarder kronor”. Det parti som säger sig vara landets biståndsvänligaste vill alltså spara 10 miljarder genom att satsa 0.7% av BNI när det finns ett brett förankrat enprocentsmål för den svenska biståndspolitiken som flera olika regeringar har uppfyllt.

Hur får man då ihop en ekvation som går ut på att det är biståndsvänligt att allokera mindre pengar till bistånd?

En sverigedemokratisk utgångspunkt är att man med deras politik kan spendera mindre pengar på internationellt bistånd och samtidigt hjälpa fler människor.

Det finns två huvudsakliga och sammanlänkade knep som ligger till grund för detta påstående. Det första riktar in sig på att en (minskande) del av biståndsbudgeten idag används för asylmottagandet i Sverige, och eftersom SD har en nollvision vad gäller asylmottagande kan man spara in hela den delen av biståndet. En annan nyckel är att likställa bistånd med ‘hjälp i närområdet’. Genom att skära ner på andra delar av Sveriges utvecklingssamarbete (t ex det som är inriktat på demokrati och mänskliga rättigheter) samt asylmottagande och integration i Sverige kan SD budgetera för något höjda bidrag till UNHCR.

De anser sig vara mest generösa med bistånd genom att minska biståndet till FN:s minimum- rekommendation på 0.7% av BNI, något som vida understiger det svenska enprocentsmålet som uppfylls idag. Sedan slår partiet på den stora trumman och utropar sig själva till landets mest biståndsvänliga parti.

Det ska även påpekas att Sverige redan är bland de absolut största biståndsgivarna och att anslagen ökat både stadigt och kraftigt sedan millennieskiftet. Inte heller önskar UNHCR att rika länder som Sverige ska begränsa sitt asylmottagande för att finansiera en höjning av de direkta bidragen i syfte att hålla kvar människor i närområdet.

Kanske borde Sverigedemokraterna börja lyssna på det FN-organ de så ihärdigt hävdar att de vill hjälpa?

Vad är skillnaden på flyktingar och migranter?

I invandringsdebatten slarvas det inte sällan med begreppen. Flyktingar och migranter är begrepp som blandas samman. Det finns väsentliga skillnader, och det är viktigt att vi skiljer på begreppen, eftersom det kan komma att påverka attityder och åsikter kring extremt utsatta människor.

Flyktingar är människor som flyr väpnad konflikt eller förföljelse. Dessa människor utnyttjar sin asylrätt i enlighet med den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De länder som har ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll är skyldiga att släppa in skyddssökande människor i landet och tillhandahålla en rättssäker asylprocess. Mottagarländerna är skyldiga att inte skicka tillbaka människor till länder, eller områden, där det finns risk för att dö, bli fängslad, bli utsatt för tortyr eller kroppsstraff.

Migranter är en bredare kategori och innebär människor som, tillfälligt eller permanent, lämnat sitt hemland. De flyttar för att skapa förutsättningar för ett bättre liv. Det kan innefatta att söka arbete, utbildning, familjeåterförening eller andra orsaker. Till skillnad från flyktingar, finns det inga hinder för migranter att återvända. Migranter som uppehåller sig olagligt i ett land kallas irreguljära migranter (tidigare ”illegala invandrare”). De är en utsatt grupp i samhället som saknar rättslig status och är offer för såväl diskriminering som övergrepp. Det är viktigt att betona att det inte är brottsligt att vara irreguljär migrant.

För mottagarländerna är distinktionen flyktingar och migranter fundamentalt viktig.

Mottagarländer behandlar flyktingar i enlighet med såväl nationell som internationell lag om flyktingskydd och asyl. Varje land har särskilda skyldigheter gentemot människor som söker asyl i landet. UNHCR har i uppgift att stötta och hjälpa länderna att uppfylla dessa skyldigheter. När det kommer till migranter ser det annorlunda ut: här gäller landets immigrationslag (i Sverige kallad Utlänningslagen) och processordning.

Det kan vara riskfyllt att sammanblanda begreppen flykting och migrant. Det problematiska är att förfarandet kan komma att påverka de lagliga rättigheter som flyktingar åtnjuter. Det tenderar också att påverka allmänhetens inställning till flyktingar, då det kan skapa misstänksamhet kring människors egentliga status. Även asylmyndigheter (i Sverige Migrationsverket) tenderar att bli misstrodda i sitt arbete.

Om vi kikar lite på de människor som tagit sig över Medelhavet till Europa de senaste åren: Är de flyktingar eller migranter?

De är både och.

De allra flesta är flyktingar, eftersom de har sitt ursprung i krigshärjade länder eller länder som anses vara ”flyktingproducerande”. Detta innebär att det finns behov av internationellt skydd. Det finns en liten del som kommer från andra platser. De flesta av dessa är migranter.

Det finns tydliga skillnader mellan flyktingar och migranter. Låt oss avstå ifrån att klumpa ihop dem. Flyktingar och migranter har olika rättigheter och skyldigheter. Det vi ska ha med oss är att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet.

Mot bakgrund av distinktionen mellan flyktingar och migranter är det svårt att se att det skulle finnas substans i retoriken om ”lyxflyktingar” och ”bidragsmigranter” från krigshärjade länder. Debatt är bra, men den måste vara saklig och nyanserad för att vara konstruktiv.

Källor:

Amnesty International: Flyktingar och migranter

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Flyktingars rättigheter

Migrationsinfo: Irreguljära migranter

UNHCR viewpoint: ”Refugee or migrant” – which is right?

Riksdagen: Utlänningslagen

Globalis: Konflikter

Bali, Breitbart och båtflyktingarna #2

Så vi skrev en artikel om att Hanif Bali delade Breitbart på Twitter, och om att siffrorna var vilseledande och det problematiska i det.

Och Hanif Bali svarade på Twitter enligt nedan.

Det är förstås bra att Bali inte längre hänvisar, indirekt, till Breitbart. Det är också bra att han nästan helt korrigerat sitt eget påstående om hur många som beviljas asyl i Italien. Det gör han dock genom att använda sig av exakt samma statistiska uppgifter som vi gjorde i vår artikel och som kommer från EU men har publicerats av UNHCR. Inget fel i det. De tål att upprepas.

Men varför skulle det vara ”generöst” att inte utgå från att alla som beträder italienskt territorium men inte söker asyl i landet helt saknar asylskäl? En god portion av dem som letar sig till Tyskland och Sverige har ju kommit till Europa just via Italien. Breitbart må gissa att de lever ut sina liv som papperslösa i Italien, men vi i Sverige vet ju bättre.

Det som är problematiskt är vidare att andelen, som nu tack vare Balis ”generositet” är fem procent och inte tre, fortfarande är vilseledande, eftersom den enbart tar med de som är flyktingar enligt FNs flyktingkonvention.

Från Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna, såväl som FN:s konvention om sociala och kulturella rättigheter, och EUs lagar ges asylsökande ett extensivt (utökat) skydd vid sidan av FN:S flyktingkonvention. Inte bara den som är personligt förföljd utan även den som bor där det är farligt att leva ska ha rätt till skydd. Den formella juridiska termen är inte ”flyktingar”, även om det är det ord som används i vardagligt språkbruk, utan i enlighet med utlänningslagen kallar vi dem ”skyddsbehövande”, eller enligt den engelska juridiska termen; ”subsidiary protection”. Det är de skyddsbehövande som avses i den ljusblå stapeln i diagrammet ovan. De har inte alls nödvändigtvis en lägre grad av skyddsbehov än en konventionsflykting.

Vidare har Italien en med internationella mått mätt mycket stor andel asylsökande som får uppehållstillstånd av ”humanitära skäl”. I rikare västländer brukar den stapeln vara mycket liten, eftersom det handlar om människor vi formellt inte behöver ta hand om, utan bara hjälper ”utav vår godhet”, som Emil sa, samt merparten ensamkommande utan asylskäl.

Vi på Motargument är inga experter på italiensk asylpolitik, men vi finner det bekymmersamt att Bali antar att de som trots ganska hårda krav i Sydeuropa ändå beviljats uppehållstillstånd oavsett grund på något sätt skulle vara någon sorts okynnesinvandrare.

Som vi skrev i den förra artikeln: Det är absolut så att många kommer till Europa utan asylskäl eller motsvarande, till Italien liksom till Sverige. Det handlar om ungefär hälften i båda fallen, och det är i sig problematiskt av en lång rad skäl. Men därifrån till att insinuera att bara tre procent skulle ha här att göra – och vi vet att det inte var så Bali formulerade sig rent formellt, men det var så det framstod och det var så det tolkades av hans följare i diskussionen under – är i sig absurt och fel.

Att sedan kalla Motargument för ”asylsystemskramare” enbart på den grunden att vi ifrågasätter siffrorna och delandet av Breitbart och sedan, i den påföljande diskussionen, insinuera att vi skulle vara nöjda med båtflyktingarnas horribla öde, är förstås både trist och låg retorik.

FN:s flyktingkonvention antogs av FN år 1951, med 1967 års tilläggsprotokoll och har idag ratificerats av drygt 146 av världens 195 länder . Den ursprungliga internationella asylrätten har ingen nu levande politiker uppfunnit, och vi är alla ense om att den går att förbättra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att inse detta och att samtidigt inte vilja svartmåla dem som tar sig till Europa.

Vi är tvärpolitiska, och har ganska olika syn sinsemellan på hur asylinvandring kan eller bör förbättras. Därför brukar vi sällan komma med konkreta förslag på Motarguments sajt, men många av oss har skrivit egna inlägg om våra visioner för svensk och internationell asylpolitik.

Det måste vara möjligt att ifrågasätta felaktiga siffror utan att behöva stå som ansvarig för massdöden på Medelhavet.

//Med stöd av Thabo ‘Muso.

Bali, Breitbart och båtflyktingarna

Moderaternas Hanif Bali citerar Daily Mail och indirekt Breitbart i ett påstående om att endast tre procent av båtflyktingarna skulle vara flyktingar.

Om vi alldeles bortser från det uppenbart olämpliga i spridandet av alt-right-media är det även fel i konklusionen. Och siffrorna kommer inte från UNHCR, annat än delvis.

Här är den ursprungliga artikeln från UNHCR. Dock finns bara en del av de siffror artikeln tar upp i den, och varken Daily Mail eller Breitbart redovisar var de hittat sina data.

Men redan i Daily Mails artikel finner vi information som visar att Bali har fel i sin konklusion:

”Of the 91,902 who applied for asylum, 54,252 had their requests rejected unconditionally. Another 18,979 were given ‘humanitarian protection’ status and 12,873 were given ‘subsidiary protection’.”

De som nekades var alltså enligt Breitbart som anges som källa 54 252 av 91 902, dvs 58 %, vilket ligger ungefär i nivå med vår avslagsfrekvens i Sverige.

Av de återstående var resten alltså flyktingar, skyddsbehövande (subsidiary protection) och vad vi skulle kalla ”särskilt ömmande”.

Så hur kom Breitbart fram till tre procent? Man räknade tydligen även dem som avvek utan att söka asyl som ”inte flyktingar” trots att de aldrig utretts, och man räknade skyddsbehövande, dvs de som flyr från krig och inte personlig förföljelse, som ”icke flyktingar”, vilket rent juridiskt är korrekt men vilseledande.

Syftet med artikeln verkar egentligen vara att visa att eftersom hälften av alla båtflyktingar som tar sig till Italien aldrig söker asyl där befinner de sig inom landets gränser som papperslösa. Ändå vet vi att många av dem tar sig vidare till andra länder, såsom Tyskland och Norden.

Vad gäller Breitbarts siffror har vi letat på EUs Asylum Statistics-sida, och vi hittade antalet asylsökande och antalet som beviljats asyl, och kan konstatera att medan siffrorna för dem som beviljades asyl 2016 i stort verkar stämma med Breitbarts uppgifter ser vi inte var man hittat siffrorna för antalet asylsökande, för antalet var lägre för 2015 och högre för 2016.

Men det är självklart märklig matematik att jämföra antalet personer som anländer ett visst år med antalet som beviljas asyl samma år, som om man får beskedet i samma ögonblick man kliver av båten.

Att många söker sig till Europa utan att ha asylskäl för att komma ur fattigdom är dock korrekt. Men de är inte 97 procent av alla som söker asyl. Syftet med att sprida den sortens påståenden är kanske att få det att framstå som om asylsökande från i huvudsak Afrika inte har i Europa att göra. Det är i så fall en obehaglig slutsats.

På Motargument tycker vi att folkvalda bör hitta andra källor för sina påståenden än Breitbart. Annars kan det gå så här:

SD och biståndet

SD vill höja biståndet till närområdet med 9 miljarder under perioden 2016-2019, mer än vad regeringen föreslår i regeringsbudgeten. (de röda och gröna staplarna) Trots detta är siffran för SD:s sänkning av det totala biståndet 11,6  miljarder under perioden 2016-2019. (deras nedskärningar är de blåa staplarna under nollstrecket)

12105828_10153222532463358_8698251529510365378_n

Enligt Europaportalen är Sverige, med 1,1% av BNI, världsetta i biståndsnivåer. Med SD:s politik sjunker den siffran till 0,75%.

De olika biståndsposterna finner vi här.

UNHCR – enligt de andra 7 partierna

Thabo ‘Muso granskar statsbudgetens bidrag till UNHCR: Samma sak som sju riksdagspartier sagt länge

Webbtidningen Nyheter Idag publicerade onsdagen den 7 oktober en artikel om svenskt bistånd, det bistånd som bl a slussas ut via UNHCR till syriska flyktingar. I artikeln hänvisas till journalisten Erik Hörstadius, som påpekar att Hans Rosling förespråkar ökade bidrag till UNHCR. Något som även Sverigedemokraterna förespråkat i många år.

Utifrån hur Erik Hörstadius tolkat vad Hans Rosling sagt, tolkar en skribent på Nyheter Idag det hela som om att Rosling förespråkar EXAKT samma politik som Sverigedemokraterna. Om Nyheter Idag istället hade valt att intervjua förstahandskällan direkt, det vill säga dr Rosling – hade de kanske fått total klarhet i frågan.

Men hur ligger det till med svenska statens bidrag till UNHCR egentligen? Sverigedemokraterna har, i flera år, förespråkat att staten skall öka sitt bistånd till UNHCR. Detta har de föreslagit såväl i sina tidigare invandringspolitiska program (numera borttagna från SD:s hemsida), såväl som i riksdagsmotioner och uttalanden.

En del personer ute på sociala medier verkar anse att Nyheter Idag utgör en modig och sanningssägande nyhetskälla har nu börjat dra slutsatsen att sverigedemokratisk politik har påverkat allmänheten till att vilja öka stödet för UNHCR – förutsatt att Roslings stöd för ökat stöd till UNHCR krävs för att svenska folket skall vilja ge mer till UNHCR. Och att stora delar av svenska folket inte kan tänka själva, utan bara okritiskt stödjer vad Rosling än säger.

Hur tycker då det mycket stora antal artister och mediekändisar som uppträdde på ”Hela Sverige skramlar”-galan för att samla in till UNHCR? Har de inspirerats av Sverigedemokraterna? Och är det Sverigedemokraterna som inspirerat alla från Advokatsamfundet till Röda Korset, juridikstudenter och Stora moskén i Stockholm till att bli volontärer för alla de flyktingar som anländer till bland annat Stockholms Centralstation varje dag? Har samtliga inspirerats av Sverigedemokraterna?

Är det ökade antalet syriska flyktingar som anländer till Sverige bara ett sammanträffande med det ökade stödet till flyktingar både utomlands och i Sverige?

Låt oss först granska exakt hur svenska statens bidrag har sett ut under en längre tid. Statistik publicerad på UNHCR:s hemsida visar att svenska statens stöd sedan 1999 till 2014 har ökat dramatiskt. Svenska staten har i själva verket varit ett av deras största bidragsgivarland, i decennier. Vanligtvis har vi varit en av de fyra största bidragsgivarna i världen i antal dollar. Och vi har varit en ännu större bidragsgivare än andra sett till proportionen Sveriges inkomst. Vanligtvis har enbart Europeiska unionen, Japan och USA bidragit mer pengar i absoluta summor, men betydligt mindre sett till de ekonomier som de representerar.

SweUNHCRDet svenska biståndet till UNHCR har ökat de flesta år då svensk ekonomi ökat. Och även vissa av de år då vår ekonomi har krympt. Svenska statens bidrag till UNHCR har ökat långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Under socialdemokratisk, ”rödgrön”, regering åren 1999-2006 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 381 696 427 kronor till 500 757 621, en ökning på 31% (omräknat med dagens dollarkurs på 8,2313 kronor, 2014-10-09).

Under Alliansens regeringsinnehav år 2006-2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 500 757 621 till 1 104 929 814, en fördubbling.

Från 1999 till 2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR med hela 189% per år.

Och hur mycket säger Sverigedemokraterna att de vill öka biståndet till UNHCR med egentligen?
UNHCRsd
Citat ur SD:s motion 2014/15:3003:

”Trots att UNHCR gör stor nytta, […] och vädjar om ytterligare stöd uppgår det svenska stödet till UNHCR till endast omkring 600 miljoner kronor om året.”

Citat ur SD:s motion 2015/16:761:

”Nuvarande regering budgeterar 2016 […] bidrar med 715 miljoner”

Men vänta… UNHCR:s egna siffror anger ju att de får 1 104 miljoner kronor i bidrag från Sverige år 2014. Inte 600 eller 715 miljoner som SD utgått ifrån? Är SD bättre informerade än UNHCR om hur mycket pengar som UNHCR får i bidrag från svenska staten? Eller kan det vara så att SD råkar uppge fel siffror i sin budgetmotion? Kanske kan Nyheter Idag bringa klarhet i frågan? Men om vi bara rent hypotetiskt vågar utgå ifrån att UNHCR:s siffror gällande UNHCR:s bidrag är mer korrekta än SD:s siffror, skulle man kunna dra en annan slutsats. Nämligen att det är Sverigedemokraterna som inspirerats av flera decennier av svensk biståndspolitik gällande bidrag till UNHCR.

Kanske vi kan hoppas på att SD inom kort berömmer hur både de socialdemokratiska och allianspartiernas regeringar nästan utan avbrott har ökat sitt bistånd till UNHCR. Dessutom mycket kraftigt. Och sett till att Sverige ständigt har legat i topp bland världens länder som UNHCR:s bidragsgivare.

Lästips:

Myt: Hans Rosling ger stöd åt SD

Källor:
UNHCR Global Report 1999
UNHCR Global Report 2000
UNHCR Global Report 2001
UNHCR Global Report 2002
UNHCR Global Report 2003
UNHCR Global Report 2004
UNHCR Global Report 2005
UNHCR Global Report 2006
UNHCR Global Report 2007
UNHCR Global Report 2008
UNHCR Global Report 2009
UNHCR Global Report 2010
UNHCR Global Report 2011
UNHCR Global Report 2012
UNHCR Global Report 2013
Contributions to UNHCR For Budget Year 2014

Myt: Hans Rosling ger stöd åt SD

I en  artikel publicerad i Nyheter Idag tidigare idag läser vi att Hans Rosling, professorn i internationell hälsa som med stöd av sin lättförståeliga argumentation och retorik tagit stora delar av folket med storm, verkar ha ändrat ståndpunkt vad gäller flyktingpolitiken.

I artikeln kan vi läsa att Rosling, i en debatt arrangerad av Publicistklubben i måndags kväll, skulle ha sagt följande:

Jag skulle stå där på scen och tala om att det Jimmie Åkesson sagt i två, tre år är fullständigt rätt.

I följande klipp kan vi se att citatet stämmer och att Rosling ger SD rätt gällande att det behövs mer bistånd till närområdet, dvs till FN (UNHCR) och SIDA.

Det som Nyheter Idag, och SD-sympatisörer, ”glömmer bort” är att Rosling inte säger att vi ska minska flyktingmottagandet till Sverige. Rosling poängterar vikten av, å ena sidan, höjt bistånd till FN och SIDA – det s k närområdet – och, å andra sidan, en fortsatt hög flyktingmottagning.  Det kan vi se i det s k brandtalet från förra veckans TV-gala ”Hela Sverige skramlar”:

I klippet kan vi höra Rosling säga följande:

Det finns de som säger det finns en gräns för hur mycket flyktingar man kan ta emot, och det är rätt. Libanon har nästan nått den gränsen. Ett land med 4-5 miljoner människor som tagit mot mer än 1 miljon flyktingar. Då bågnar landet. Det finns inget land i Europa som är i närheten av den gränsen.

Den tiden man kunde hålla på och tjafsa ”ska vi stödja flyktingar här, ska vi stödja flyktingar där, våran politik är si”; den är över. Alla människor ska ha hjälp överallt.

Det många som sympatiserar med SD vill, och verkar, tro är att Rosling bytt fot och är av uppfattningen att Sverige ska sänka flyktingmottagningen och höja biståndet till FN och SIDA. Detta ”scoop”, att Rosling ger stöd åt SD, sprids som en löpeld på sociala medier. Naturligtvis har inte Rosling bytt fot. Rosling vet mycket väl vad som är viktigt, och nödvändigt.

Rosling vet att vi ska hjälpa här OCH där.

EDIT: Vi vill poängtera att alla partier anser att hjälp i närområdet är nödvändigt – regeringen har nyligen höjt det humanitära biståndet till FN och SIDA med 380 miljoner. SD har varken patent, eller monopol, på att ”hjälpa på plats”.

Sverigedemokraterna och biståndspolitiken

När den moderatledda regeringen tog över regeringsmakten 2006 var det säkert många borgerliga väljare som väntade sig att anslagen till försvaret skulle öka, att skattebördan skulle bli lättare samt att en översyn av det svenska internationella biståndet skulle ske. Det första uteblev, det andra genomfördes, vilket välkomnades av många. När det gällde biståndspolitiken gjorde den moderatledda regeringen en oväntad vändning ifrån vad som förväntades av en moderatledd regering med biståndsministerposten i ägo .

rjjzcbw9e3j3gf5qrpbfReinfeldtregeringens agerande i biståndspolitiken var överraskande då man höjde biståndet till 1.03 % av BNI (se AidWatch 2007). Den socialdemokratiska regeringens biståndsbudget låg på 0.92 % av BNI år 2005 (se AidWatch 2006). Den nya biståndspolitiken ledd av en moderat biståndsminister var nydanande. Moderaterna och dess väljare var det parti och väljargrupp som varit väldigt kritisk till den förda biståndspolitiken under socialdemokratin (Se Ann-Sofie Dahl; Du gamla, Du fria: Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering). Man ansåg, rätteligen, att biståndet ofta användes på ett ineffektivt sätt och att det ofta gick till regeringar och projekt som stod socialdemokratin nära. Det svenska biståndet och visionen om att årligen ge 1 % av BNI stöddes nu av alla partier i riksdagen.

Detta var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen 2010.

I en av de första motioner som sverigedemokraternas förre partisekreterare och nuvarande vice talman Björn Söder lade fram inför riksdagen var en motion som vill sänka det svenska biståndet till 0.7 % av BNI. Anledningen till detta var bland annat att man ansåg att Sverige inte skulle ”… sticka ut relaterat till övriga världen …”. Motioner som dessa lades fram i flera omgångar.***

Under Alliansregeringsårens sista år användes stora summor av det internationella biståndet till att finansiera den stora ökningen av flyktinginvandring. Som till stor del  var en följd av bland annat Syrienkrisen. Detta har fortsatt under den rödgröna regeringen.

Italy_migrants_fug_3270317bSverigedemokraterna har å sin sida hävdat att tagandet, avräkningar, ifrån det internationella biståndet för att finansiera migrationspolitiken har varit felaktig. Man har implicit till och med hävdat det vara omoraliskt. Argumentet har varit att det är fel då pengarna hade spenderats bättre på plats i de närområden till de länder som migranterna flyr ifrån. Samtidigt har partiet själva gång på gång förordat sänkningar av det internationella biståndet, senast höstbudgeten 2014.  Detta har dock inte hindrat partiet ifrån att hävda sig själva som moraliskt överlägsna övriga partier ifråga om  biståndspolitiken. Mantran som ”Hjälp på plats” eller ”ta emot mycket färre flyktingar och hjälp istället fler med bistånd” har etsats sig i debatten. Men hur ligger det egentligen till med moralen bakom SD:s biståndspolitik?

Biståndspolitik som baseras på utilitarism?

Utilitarism är en moralteori som förenklat kan sägas gå ut på att hjälpa flertalet framför fåtalet om det visar sig att de förras lycka är större än de senares. I kontext till biståndspolitiken skulle man kunna säga att avräkningar av biståndet är fel om det är så att fler får hjälp med samma pengar i närområdet och att deras lycka blir större än de flyktingars som kommer till Sverige.

En typisk utilitaristisk hållning i biståndspolitiken skulle kunna vara följande:

Vi vill hjälpa, vi vill hjälpa fler på plats istället för de fåtal ”rika” som kommer hit. På så sätt lindrar vi smärta genom att kanalisera medel till UNHCR.

Eller som Jimmie Åkesson och Julia Kronlid själva skriver i SD-kuriren:

Sverigedemokraterna vill att vi ska satsa våra resurser på att hjälpa så många som möjligt där behoven är som störst.

Sverigedemokraterna har gjort ett stort nummer av avräkningarna. Man har argumenterat på ett sätt som den icke insatta skulle kunna tolka som att det är SD som har det moraliska övertaget gällande flyktingkrisen.  Det svenska biståndet ska sänkas till 0,7 % av BNI för att det är det minsta som FN rekommenderar. SD anser sig vara det parti som hjälper flest människor genom att hjälpa på plats samt ge mer stöd till UNHCR som dock är kritiska till SD:s hållning.

man-76196_640Den sverigedemokratiska utilitarismen i biståndspolitiken är enbart kvantitativ. Då en sänkning av BNI till 0,7% leder till mindre medel till de drabbade och därmed blir deras lycka antagligen mindre än de migranters lycka som hjälps av avräkningarna när de kommer till Sverige.

Utilitarism är mer än bara de kvantitativa resultaten, man sätter också stor vikt på de kvalitativa resultaten. Är Sverigedemokraterna seriösa med sin utilitarism och sin kritik mot de avräkningar som nuvarande och dåvarande regering gjort? I så fall skulle de inte bara värdesätta de kvantitativa resultaten som deras biståndspolitik kanske kan uppnå. De borde också värdesätta de kvalitativa resultaten som kan uppnås av deras och andra partiers biståndspolitik. Istället för att minska biståndet bord kanske SD behålla och kanske till och med öka den högsta BNI nivå som alliansregeringen hade, dvs 1.12% av BNI (se AidWatch 2010).

Genom dessa förändringar skulle SD ha det moraliska övertaget och uppfylla den utilitaristiska moralen.

För mig som är Liberal men ej utilitarist hade det varit välkomnade om SD istället varit för större nivåer av arbetskraftsinvandring och ökat nivån på kvotflyktingar och minskat biståndet kraftigt.

***Uppdatering. SD har i skrivande stund (kl 15.00 2015-10-02) gjort hela sin budget tillgänglig för allmänheten. I Budgeten framgår att man höjer nivån på  biståndet ifrån det man tidigare har föreslagit (0.7 % av BNI) till 0.75 % av BNI.