Etikettarkiv: U-länder

Artiklar, Myter

Myt: "Afrikaner föder för många barn"

Är de så dumma att de föder sju barn när de inte har någon mat så får de skylla sig själva!

Påståendet dyker upp med jämna mellanrum här och var på internet, oftast i samband med en hungersnöd eller ett reportage om fattigdom i södra Afrika. Ofta följer en hänvisning till 1700-talsforskaren Thomas Malthus teorier om överbefolkning. Den här artikeln ämnar att förklara varför påståendet att ”afrikaner föder så många barn på grund av sin ointelligens” inte bara är extremt rasistiskt, utan dessutom väldigt fel.

Den demografiska transitionen:

g427 En bild som visar de fyra stegen av den Demografiska transitionen. Steg 2 och 3 brukar kallas för det ”demografiska gapet”.

Den här modellen, som är vetenskapligt erkänd som den modell som bäst förklarar befolkningsutvecklingen i världen, delar upp utvecklingen i fyra steg baserat på födelsetal och dödstal.

Steg 1: Detta steg motsvarar ett förindustriellt samhälle. Länder i första steget har väldigt höga dödstal, och människor dör unga. Detta beror på att det råder brist på medicin och mat, vilket gör att vanliga, i dagens samhälle lindriga, sjukdomar kan leda till döden. Samtidigt är barnen nödvändiga för att familjen ska kunna överleva, vilket de gör genom att bidra till hushållsekonomin och jordbruket. På grund av de höga dödstalen, och särskilt den höga barnadödligheten, föder mödrarna många barn för att öka sannolikheten att några överlever och kan hjälpa familjen.

Steg 2: I steg två börjar dödligheten falla, till stor del på grund av förbättringar inom sjukvård, såsom vaccinering och förbättrad personhygien, samt bättre jordbruksmetoder, vilket minskar riskerna att dö av vanliga sjukdomar samtidigt som tillgången på mat ökar. Däremot minskar inte födelsetalen, då dödsfallen minskar snabbare än befolkningen hinner anpassa sig, vilket leder till en ”befolkningsexplosion”. Sverige genomgick det här steget under första halvan av 1800-talet, och här befinner sig just nu en del u-länder.

Steg 3: I detta steg minskar även födelsetalen, vilket i de allra flesta fall leder till en stabilisering av befolkningen. Befolkningen blir fortfarande större, men inte lika mycket som i steg två. Vad minskningen i antalet barn per mamma beror på är aningen osäkert, men de troligaste anledningarna enligt forskarna är ökad tillgång till preventivmedel, urbanisering, större möjligheter till utbildning för kvinnor och barn, samt att barnen nu, i större grad, lever tills de är vuxna, vilket minskar föräldrarnas behov av att föda många barn. En stor del av världens länder befinner sig i det här steget, och ännu fler beräknas komma hit i takt med att länderna i steg två utvecklas. Sverige befann sig i det här steget ungefär mellan 1850 och 1975.

Steg 4: Steg fyra är steget där både dödstal och födelsetal når låga nivåer, och befolkningsökningen stannar av. Hit når länder normalt när tillgången på medicin och utbildning är stor och landets ekonomi är relativt god. Större delen av världens i-länder och post-industriella länder antingen befinner sig i, eller har nyligen lämnat, steg fyra.

Även ett steg fem har lagts till i den här modellen eftersom ett par länder har sett ytterligare sjunkande födelsetal, vilket skulle ha inneburit en minskande befolkning om det inte vore för invandring. Här är Sverige nu. Detta steg är dock oviktigt för den här specifika artikeln.

Vad man kan se av den här modellen om den demografiska transitionen är att den situation som stora delar av Afrika, Mellanöstern och Sydostasien befinner sig i är fullt naturlig, och inte ett resultat av människornas ”ointelligens”. Att familjer skaffar många barn beror på att de vill vara säkra på att några överlever. Tack vare internationella organisationers arbete har tillgången på medicin, mat och utbildning nu ökat stort i dessa områden, om än inte så snabbt som man kan önska. Detta har lett till att barnadödligheten minskat, vilket, i sin tur, lett till en befolkningsexplosion som den vi såg i Europa på 1800- och 1900-talen. Om tillgången på utbildning och medicin i dessa områden fortsätter att öka, samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna och jordbruket förbättras, så kommer också dessa länder röra sig mot en stabil befolkningsutveckling med låga födelsetal. Talet om ”afrikaners dumhet” kan alltså ses som oinformerat, rasistiskt struntprat.

Krönikor, Myter

6. Myter om varför vissa länder har sämre levnadsstandard än vi

Detta är del sex i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Det är ju knappast mitt fel att de inte klarar av att ha samma standard som vi!”

I och med att de länder som hade kolonier började bli starkare och påbörjade effektivisering av industrier (den industriella revolutionen) så krävdes mer resurser för att kunna befinna sig i framkant när det gällde utveckling och ekonomi. En tävlan om resurser och utveckling gjorde att de mest utvecklade länderna började kriga mellan varandra i större skala, mycket för att få behålla kolonier (resurser) och för att behålla sina egna gränser.

Nationerna blev starkare och starkare och var tvungna att förhandla så långt det gick, vilket inte alltid lyckades så bra. De nationer som menade att de blivit orättvist behandlade ville ha en större del av kakan, vilket i sin tur banade väg för världskrigen. De båda världskrigen innebar att de kostnader som det faktiskt innebar att behålla kolonierna blev för stora, eftersom kolonisatörerna var tvungna att ansvara för att kolonin var så välmående att det fortfarande gick att utnyttja den, samt att de var tvungna att kunna stävja uppror från den inhemska befolkningen.

Map of Africa 1910

Under tiden som västmakterna slogs i världskrigen så intensifierades upproren och kampen för frihet för de olika kolonierna. Några av de stater som det än idag migreras ifrån är relativt nya som suveräna stater (om beroendet av hjälp och lån, som jag återkommer till, kan klassas som suveränt):

Somalia: självständigt 1960, men med ett inbördeskrig som pågått sedan 1991 ända fram till idag.

Irak: var brittiskt fram till 1958 men har sargats av krig och konflikter ända fram till idag.

Iran: Var inte styrt av någon annan nation även om operation Ajax innebar att USA avsatte den folkvalde ledaren i Iran, år 1953. Konflikt om resurser är alltid närvarande här.

Syrien: Bildades 1922 efter att Osmanska riket delats, då som underlydande till Frankrike. Frankrike ville dock inte behålla landet utan lämnade det 1946.

Flertalet av de stater som har fyllt på västmakterna med migranter är alltså relativt unga stater, med brokigt förflutet som har varit lydriken till väst under västs uppbyggnad. Länder i södra och östra Asien har inte varit föremål för kolonialister, vilket också visar sig i att det är en helt annan syn på de migranter som kommer därifrån. De som har koloniserat de länderna är främst Kina och Japan, där Kina fortfarande har makten över de gamla kolonierna – de är numera en del av riket. Konflikter finns fortfarande där, som Tibet och Nepal. Under 1900-talet blev alltså flertalet stater självständiga. Det var något de hade arbetat för, men stora problem fanns för invånarna.

De nu fria kolonierna hade inte bara hamnat efter när det gäller utveckling, eftersom kolonisatörerna inte hjälpte till att bygga upp länderna, för mer än att skeppa ut naturresurser som kunde förädlas hemma, så det fanns inte mycket till infrastruktur. Skattesystem, budget, stabilitet var något som alla ville ha men som inte var tillgängligt för dessa nya stater.

Västvärlden kunde dock andas ut efter världskrigen, med undantag för ”det kalla kriget” mellan väst och öst. Tanken på globalisering föddes och i det ett samarbete mellan de gamla kolonisatörerna. NF (FN), WTO (World Trade Organisation), IMF (International Monetary Fund), Världsbanken och liknande organisationer började bildas. De bildades av dem som var inblandade i, främst andra världskriget. Vinnarna (USA, UK, Frankrike) och förlorarna (Tyskland, Japan och Italien) kom överens om hur de skulle försöka lösa frågan med resursfördelningen på fredlig väg. Genom dessa organisationer skulle de kunna lösa konflikter och se till att trygga handeln mellan varandra. USA, EU och Japan kallas fortfarande för Triaden, när det gäller ekonomi, eftersom det är mellan dessa tre som de mest fördelaktiga handelsfördragen finns.

Men vad hände med de stater som släpptes under tiden? Från WWII till slutet av 1900-talet? Någon form av humanism måste ju finnas, de kunde ju inte lämnas vind för våg? Självfallet kunde de inte ingå i Triadens handelssystem men någonting måste ju göras för dessa stater. Även om en stor del av uppbyggnadsarbete gjordes från utomstående makter så var de stora investeringarna förlagda till lån. Det som numera kallas för IMF-lån (vi i Sverige är inte så bekanta med det eftersom vi, som privatpersoner inte är så berörda av dessa lån) hjälpte till att bygga upp flertalet av ”utvecklingsländerna” (u-länderna i dagligt tal).

Till en början fungerade det väldigt bra. På många håll i alla fall. Pengarna från lånen kom in och tanken var att de skulle kunna återbetalas i en takt som landet skulle kunna klara av i och med att struktur och stabilitet infann sig. Vissa lån försvann dock genom korruption, där en diktator såg till att få pengarna, som denne använde enligt sin egen agenda (Khadaffi, Hussein, etc.). Men det fungerade. Länderna började byggas upp, dock gick inte den ekonomiska tillväxten så fort som långivarna hade hoppats på, vilket gjorde att hårdare krav ställdes – speciellt i anslutning till oljekrisen på 1970-talet.

Räntorna på IMF-lånen gjorde att de i stort sett blev omöjliga att återbetala. I Jamaica, som har ett dåligt fungerande skattesystem (vilket innebär att det är svårt att bygga upp landet), där drygt 50 % av den skatt som kommer in betalas i ränta till IMF (än idag). Av de pengar som har lånats så har hela summan och lite till återbetalats, trots det har landet drygt 7 miljarder US dollar i IMF-skuld. En skuld som tack vare den höga räntan växer istället för att sjunka. Detta är något som är genomgående för många länder som blev beviljade lånen, som var en goodwill för att bygga upp ett land från de spillror som koloniseringen hade inneburit.

/Andreas Meijer
Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8