Etikettarkiv: Marocko

I fokus

News flash: Människor vill flytta till andra länder

Featured image attribution: Policía Nacional de los colombianos [CC BY-SA 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)%5D, via Wikimedia Commons

Motargument nyanserar: Siffran på 750 miljoner världen över som vill flytta är påhittad av Samhällsnytt och ingen annan. I praktiken är den att betrakta som 48 miljoner. Siffran 9 miljoner för Sverige är i praktiken drygt 500 000. Alla enskilda länders lagstiftning gör att denna siffra sjunker ytterligare. Av de som vill flytta permanent till ett annat land är de allra flesta högutbildade och kvalificerad arbetskraft.

Människor har i alla tider migrerat i hopp om att få ett bättre liv. Detta är varken nytt eller sensationellt.

Frågan i en undersökning utförd av Gallup mellan 2015 och 2017 utförd i 453 122 personer i ”152 länder och områden” är:

Ideally, if you had the opportunity, would you like to move PERMANENTLY to another country, or would you prefer to continue living in this country?

Resultatet av undersökningen är, enligt Samhällsnytt som gärna vill skapa sensation och bilda opinion i slika frågor, tillräckligt uppseendeväckande för att man ska skriva en artikel om det. När Dagerlind et al skriver har man alltid ett syfte. Så också denna gång.

Samhällsnytt skapar sensationsnyhet

Rubriken i artikeln är avsedd att skapa sensation och ilska hos läsarna: ”Öppna gränser: 750 miljoner vill migrera enligt ny undersökning”.

Gallup (tidigare American Institute of Public Opinion Gallup Organization), grundades av George Gallup i New Jersey 1935 och har sedan 2010 gjort dessa undersökningar i tre omgångar. Således är det ingen ”ny undersökning”. Resultatet av den senaste undersökningen säger att 15 % av världens befolkning (ca 750 miljoner) skulle ta chansen och flytta permanent till ett annat land om de gavs möjlighet.

Länder som människor vill lämna är hårt drabbade

På Gallups hemsida får vi mer information: De länder som de flesta vill lämna permanent är länder som är drabbade av fattigdom, torka, förtryck, brist på mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, krig, svält, brist på rent vatten, sjukdom och tortyr.

Framför allt handlar det om länder söder om Sahara, Sydamerika inklusive Karibien samt länder i Europa som inte är EU-länder. På fjärde plats över länder från vilka människor vill flytta hamnar Mellanöstern och Nordafrika (MENA), tätt följt av EU-länderna.

En observation är att regionen Nordamerika har ökat mest av alla över regioner som människor vill flytta från.

Siffran för Nordamerika 2013-2016 visade att 10 % av befolkningen skulle flytta permanent om de fick möjlighet. Samma siffra för 2015-2017 ligger på 14 %. Kan detta vara ett uttryck för en s k ”Trump-effekt”? Ja, ökningen ligger nästan helt och hållet på USA.

Illustration by Ashley Goodall

Siffran rörande hur många som vill lämna sitt land permanent ligger alltså på 15 % för perioden 2015-2017. 2013-2016 var samma siffra 14 % och 2010-2012 låg den på 13 %.

Från vilka länder vill människor främst flytta permanent? I topp finner vi Sierra Leone (71 % vill flytta härifrån), Liberia (66 %) och Haiti (62 %). Albanien (60 %) och Kosovo (46 %) är de europeiska länder som tar sig in på topp 13. Inget av dessa länder är medlemmar i EU.

Sverige hamnar på 14:e plats över favoritländer att flytta till

Favoritländerna att flytta till är USA (21 % vill flytta hit), Kanada (6 %) och Tyskland (6 %). Sverige (1 %) hamnar på 14:e plats på listan över favoritländer att flytta till. Omräknat i antal människor skulle 158 miljoner vilja flytta till USA, 47 och 42 miljoner till respektive Kanada och Tyskland.

9 miljoner skulle vilja flytta till Sverige om de fick möjlighet. Siffran för Sverige har stått stilla i de tre undersökningar som Gallup gjort sedan 2010. Tyskland och Australien har ökat med 2 respektive 1 % sedan den senaste undersökningen.

En annan observation är att Storbritannien har tappat 3 % sedan den senaste undersökningen. Kan detta vara uttryck för en s k ”Brexit-effekt”?

48 miljoner planerar en flytt

Gallup vill nogsamt poängtera att siffrorna i undersökningarna inte tillnärmelsevis korrelerar med antal människor som har planer på att flytta permanent till ett annat land. Kikar vi på siffran från 2012 över hur många som planerar att flytta permanent till ett annat land så ligger den på 48 miljoner. Denna siffra korrelerar väl med FN:s statistik över migrationsflödet i världen. För de allra flesta är alltså viljan att flytta till ett annat land en ouppnåelig dröm, en önskan som inte kommer att uppfyllas.

Bland dessa 48 miljoner återfinner vi framför allt människor som vi betraktar som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. De som kan flytta är de som planerar att flytta. Siffran 750 har inte förändrats nämnvärt sedan 2010. Det är rimligt att anta att inte heller siffran 48 har förändrats nämnvärt.

En överslagsräkning ger oss en siffra på drygt 500 000 som planerar att flytta till Sverige permanent. Inte 9 miljoner. 500 000 människor som är högutbildade och att betrakta som kvalificerad arbetskraft. 

Siffrorna i Gallups undersökning är tänkta att fungera som viktig information för ledare i olika länder så att de kan få en överblick över vilka som potentiellt kan utvandra och vilka som potentiellt kan invandra. Beslutet som FN:s medlemsstater tar i Marocko denna vecka kan vara avgörande för huruvida resan blir säker, lugn och laglig för de människor som faktiskt tar beslutet att lämna sitt hemland. Mer om avtalet, som inte är bindande, går att läsa på regeringens hemsida och på FN:s hemsida.

Att människor vill lämna hemländer sargade av krig, fattigdom, förföljelse, orättvisor, förtryck, tortyr, naturkatastrofer, svält, torka, sjukdom och brist på rent vatten är inte anmärkningsvärt. Varje människa önskar, och är värd, ett bra liv. Det är varken en nyhet eller en sensation. Det är en självklarhet.

Det är viktigt att påminna oss om att de allra flesta svenskar kan flytta utomlands. Det är en rätt som varje människa har. Verkligheten är att det finns många människor som vill, men de kan inte.

Förändringarna i de tre undersökningarna som Gallup har gjort är relativt små. Samhällsnytt vill göra en poäng genom att skapa en rubrik som andas sensation och ”nyhet”: ”Öppna gränser: Fler än 750 miljoner vill migrera”. Detta är ytterligare ett kvitto på att bloggen vill bilda opinion och polarisera i debatten. Siffran 750 miljoner används av Samhällsnytt för att skapa ilska och polarisering. Att siffran snarare handlar om att 48 miljoner (2012) har konkreta planer på att flytta nämns inte i deras artikel. Inte heller nämner man att av dessa 48 miljoner är största andelen människor att betrakta som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Siffran för Sverige sjunker i en överslagsräkning till drygt 500 000 människor som vill flytta hit, merparten är alltså kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Formaliteter och byråkrati gör att denna siffra sjunker ytterligare. Att plocka fakta selektivt är en medveten och beprövad strategi. Det skulle nämligen ta udden av artikeln.

Människor flyr och migrerar. Det har man gjort i alla tider. Det är naturligt att människor strävar efter att få ett bättre liv.

Källor:

Gallup: More Than 750 Million Worldwide Would Migrate If They Could

I fokus, Myter

Marockanska ensamkommande: 3 promille av dem som får stanna

48 av 50 marockaner som sökt asyl som ensamkommande var vuxna, heter det i SvD, efter att ett memo dykt upp som visar att av de som skickats tillbaka efter att ha ”ratats” av Sverige hade så många ljugit om sin ålder.

Och nyheten har spridits som bevis för två påståenden:

a) De som söker asyl som ensamkommande (hela gruppen, inte bara marockaner) ljuger
b) Sverige beviljar UT som ensamkommande till dessa män (trots att det handlar om dem Sverige valt att skicka tillbaka)

Vill vi på Motargument påstå att ingen som ljugit om sin ålder får stanna, eller att det aldrig förekommer att syrier eller afghaner ljuger? Nej.

Rättsmedicinalverket har kommit fram till att av dem som Migrationsverket bedömt kunna vara vuxna var de facto tre fjärdedelar också det. Men det vi påstår är att marockanernas situation inte kan användas som bevis för någonting.

Exempel på personer som skrivit om marockanerna:

1.

2. Staffan Danielsson menar att detta ”belägger och förstärker […] att 30 %, eller mer, av de som Sverige de senaste åren givit asyl som barn […] har varit vuxna män”. Staffan kan självklart ha rätt i sin tes. Eller fel. Men ”memot” som beskrivs i artikeln är inget bevis alls.

3. Även NyheterIdag har skrivit en artikel på ämnet.

Men marockanska killar/män är inte flyktingar eller skyddsbehövande. De är gatubarn, och de använder en asylansökan som ett verktyg för att slippa lämna landet. Deras situation är mycket olik övrigas.

Jämför gärna med syrier, den näst största gruppen ensamkommande. Incitamentet för en 20-årig syrier att ljuga om sin ålder har länge varit obefintligt. Hen får stanna ändå, och att låtsas vara minderårig med god man och inlåsning på HVB-hem eller familjehem och kontroll är bara besvärligt. Därmed inte sagt att det inte förekommer. Men situationen är en helt annan än för gatubarnen.

Migrationsverket redovisar tydligt hur ynka få av de marockanska ynglingarna som sökt asyl som ensamkommande som faktiskt beviljats uppehållstillstånd. Gå in under Statistik, och kolla filen ”Avgjorda asylärenden”, fliken ”Ensamk barn – Unacc minors” och sök upp raden ”Marocko” för respektive år. Eller nöj dig med vår sammanställning.

 MAROCKANSKA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011             23               3             12               2
2012             95               3             47             10             35
2013           220             23             94               9             94
2014           335             16           152               2           165
2015           257             13             55               3           186
2016           154               5             27           122
2017 (jan-april)             44               3               6             35
 SUMMA        1 128             66           393             24           639

Under de senaste 6,33 åren har alltså 1 128 personer från Marocko sökt asyl som ensamkommande, och 66 har beviljats detta. Alltså mindre än sex procent, och ganska nära den andel som skickades tillbaka till Marocko, 2 av 50, dvs 4 procent.

Övriga då? Några är så kallade ”Dublinärenden” där de återsänds till ett annat EU-land, några får avslag – sannolikt efter åldersuppskrivning, men de flesta ingår i gruppen ”övriga 2”. De som försvinner. Går upp i rök.

Så ser det inte alls ut för övriga som söker asyl som ensamkommande. Här är en bild av totalen för samma tidsperiod.

 SAMTLIGA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011        2 744        2 036           441           113
2012        2 915        1 882           416           328           289
2013        2 942        1 955           435           166           386
2014        4 334        3 269           509             83           473
2015        4 660        3 076           426             61        1 097
2016        9 491        6 853        1 121           117        1 400
2017 (jan-april)        2 127        1 623           286             23           195
 TOTALT    29 213     20 694        3 634           778        3 953

Här ser vi att flertalet fått uppehållstillstånd och att bara knappt fyratusen av knappt 30 000 som sökt asyl har avvikit. Och då ingår ju ändå marockanerna i denna grupp också.

Av dem som sökt är marockanerna 1 128 av 29 213, dvs 3,9 procent

Av dem som fått UT som ensamkommande är marockanerna 66 av 20 649, dvs 3,2 promille.

Av dem som avvikit är marockanerna 639 av 3 953, dvs 16,2 procent.

Vi vet ju varför det ser ut så här. De är gatubarn, de söker asyl när de ”måste”, men avviker snabbt, för att fortsätta kunna leva utanför samhället. De har ingenting gemensamt med syrier och afghaner, som är de stora grupperna ensamkommande. De som söker asyl för att de vill leva i Sverige. Och därför går det inte att dra någon slutsats alls om resten av gruppen baserat på marockanernas asylansökningar.

Deras hela tillvaro som Europas svartepettrar är djupt  tragisk, och förtjänar att tas på allvar.

Det sker inte på detta sätt.

Krönikor

Marocko öppnar eld mot Europa – med migranter som ammunition

Den 11 augusti öppnade Marocko sina gränser mot Europa under 48 timmar. Över 1.000 migranter lyckades ta sig över till den spanska kusten utan att stoppas av gränspolisen. Transitlandet Marocko signalerar därigenom tydligt sin maktposition till Europa – dansa efter vår pipa, annars släpper vi på migrationsspärrarna. Migranterna blir till spelbrickor i det smutsiga gränspolitiska spelet, samtidigt som Europa hamnar i knät på den marockanska regimen.

María José Venceslá som arbetar för den humanitära organisationen TAM i Tanger berättar:

Det var helt ofattbart. Jag var på väg till jobbet på morgonen och ser massor med migranter som kånkar på plastbåtar och paddlar på väg mot stranden. Helt öppet! I vanliga fall försöker de ju ta sig över sundet under natten, och då inte från stranden mitt i stan. Men ingen försökte stoppa dem.

Startskottet för de 48 timmarna gick tidigt på morgonen den 11 augusti. Civilklädd marockansk polis besökte då caféer, restauranger och bostadsområden där många migranter håller till. Man spred ut ryktet att man under 48 timmar skulle upphöra med all gränsbevakning, vägen till europeiskt territorium låg öppen. Ryktet tog sMarokko_von_Spanien-5nabbt fart och tusentals migranter tog sig upp till den marockanska kuststaden Tanger för att paddla sig över de 14 kilometer som skiljer Marocko från den spanska kuststaden Tarifa. Över 1000 migranter lyckades ta sig över innan gränskontrollen återupptogs.

Spekulationerna kring orsaker till upphörandet av gränskontrollerna har inte låtit vänta på sig. María José Venceslá på TAM förklarar för Artikel 14 hur Marocko har en unik maktposition genom sitt geografiska läge i nordöstra Afrika, det utgör den sista anhalten för främst västafrikanska migranter som har Europa som mål. EU pumpar in pengar i Marocko för att stärka gränskontrollen från marockanskt territorium. Man har också slutit flertalet avtal som stärker samarbetet mot den ”irreguljära migrationen”.

EU vill såklart att migranterna ska stoppas innan de når europeiskt territorium för att de inte ska bli EU:s ansvar att testa deras skyddsskäl. Det ger ju Marocko ett drömläge för förhandlingar. Får man inte sin vilja igenom så släpper man igenom migranter.

Denna metod är något både EU och Spanien verkar högst medvetna om. En spansk gränspolis förklarade Marockos agerande för den spanska tidningen El País:

Vad gör man när ett badkar håller på att bli fullt? Man öppnar proppen lite för att det inte ska svämma över och dränka allt, eller hur?

Att Marocko valde att öppna upp sina gränser denna gång har av spanska migrationsexperter förklarats med att det spanska regeringspartiet har slutit överenskommelser med Marockos största opinionsparti. Spanien har också nyligen givit sitt tillåtande till det spanska oljebolaget Repsol att bedriva oljeprospektering i vattnen vid de östligaste Kanarieöarna. Marocko har uttryckt stort missnöje kring detta då delar av arbetet kommer genomföras på marockanskt vatten.

Oavsett om Marocko öppnat sina gränser för att uttrycka missnöje över spanskt samarbete med opinionspartier, eller om det har att göra med oljeprospektering på marockanskt vatten, eller om det är ett generellt missnöje över det stigande antalet strandsatta migranter i Marocko är maktdemonstrationen mycket tydlig. Det väcker också viktiga frågor kring vilka konsekvenser upprätthållandet av Fortet Europa får. Utöver det enorma mänskliga lidande som EU:s gränspolitik orsakar, skapar också gränskontrollerna en situation där EU hamnar i knät på mer eller mindre autoritära regimer, som inte är sena på att utnyttja sin strategiska position till att tillgodose sina egna intressen.

/Klara Ljungberg

Reportage

Utanförskapets förbannelse

”De svarta människorna på gatorna blir bara fler och fler, de bidrar inte alls till samhället. Det bekymrar mig extra mycket när jag ser dem tigga på gatorna i våra turiststäder som Agadir och Marrakech, vad ska turisterna tro om Marocko?”

Mannen arbetar för en statligt finansierad välgörenhetsorganisation som erbjuder socialt och ekonomiskt stöd till marockanska familjer. Trots att humanitet är ett av ledorden för organisationen har han inte mycket till övers för de migranter från Afrika söder om Sahara som idag lever som papperslösa i Marocko.

”De skapar en negativ bild av vårt land, de bidrar inte och de integreras inte i vårt samhälle”, förklarar mannen för mig när vi möts på ett café i Tangers myller.

Mannen är inte ensam i sin frustration. Migranterna själva berättar för mig hur glåpord, stenkastning och andra kränkningar hör till deras vardag.

”Vi kritiseras alltid för att inte bidra till samhället. Det ironiska i kritiken är att vi inte tillåts bidra, vi vill ju inget hellre än att arbeta men vi får inte”, säger en ung man från Senegal som lever som papperslös i Marocko sedan tre år.

I Marocko är det i princip omöjligt för flyktingar att få legal status idag; migranterna som anländer med arbete i Europa som mål blir ofta kvar i Marocko efter att Europas gränsbevakning intensifierats. Här lever de utan möjlighet att arbeta och söka bostad. Alternativet som kvarstår blir att tigga ihop pengar på gatan eller sälja pappersnäsdukar för ett par kronor. Utanförskapet och utsattheten blir ett faktum, och rasism och våld kommer som ett brev på posten.

Trots att Marocko är ett extremfall är kopplingen mellan utanförskap och rasism dessvärre inte något unikt för Marocko. När människor inte ses som en del av samhället, utan som någon som är här ”på nåder”, en belastning, då skapas de första hindren för ett inkluderande samhälle.

Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.
Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.

Politikerna har länge lagt sina pannor i djupa veck för att bryta utanförskapet. Arbete och språkträning hävdas vara den bästa medicinen. För de senegalesiska männen jag pratat med i Marocko är detta också universallösningen; de vill inget hellre än att arbeta. Givetvis är arbete och språkkunskap centrala delar i skapandet av ett inkluderande samhälle. Men det finns en fara i att stirra sig blind på dessa delar. Risken finns att de människor som inte klarar av de krav som dagens etableringsprogram ställer, istället hamnar i ett än djupare utanförskap.

48 % av de som ansöker om asyl i Sverige idag åberopar att man utsatts för tortyr i sitt hemland. Den typen av erfarenheter har en enorm inverkan på individens förmåga att studera och arbeta. En psykolog som arbetar med tortyrskadade flyktingar har beskrivit det som att: ”flyktingarna som kommer till Sverige har just sprungit ett maratonlopp, dagens etableringsprogram innebär för många att de tvingas springa ytterligare ett maratonlopp innan man hunnit hämta andan”.

En drömtillvaro hade givetvis varit ett samhälle där det finns utrymme för dessa olika förutsättningar att delta, utan att någon lämnas isolerad utanför. Men hur kan vi skapa förutsättningar där de som vill bidra tillåts göra det och inte bryts ner av negativa attityder? Och hur kan vi skapa utrymme för tortyrskadade och traumatiserade människor att få bearbeta sina erfarenheter och ”hämta andan”?

Med våra röster i årets viktiga politiska val har vi möjlighet att visa vilket samhälle vi vill leva i. Men låt oss även visa detta under årets övriga dagar, genom att bemöta människor som söker både skydd och arbete i Sverige, med medmänsklighet och respekt för de erfarenheter som många bär på.

/Klara Ljungberg