Etikettarkiv: debattklimat

Artiklar

”Bevisat av forskare”?

Många personer gör faktapåståenden som låter osannolika, tillsammans med till exempel: ”forskningen säger…” eller: ”detta är bevisat av forskare”. Dessa debattörer verkar förlita sig på att åhörare inte ska lyssna med källkritiska öron, och att ingen kommer bry sig om att fråga ut dem om det finns tillräckligt stöd till deras påstående. Hur kan det vara så att orden ”forskare” och ”forskning” används så lättvindigt?

Varje person kan lära sig att bli bättre på att hålla uppe sin vaksamhet när man lyssnar på debatter, och när man läser texter från politiker, reportrar eller bekanta. En beredskap krävs för att hjärnan ska lägga märke till när osannolika, obekräftade uttalanden görs, vilka faktiskt kräver djupare granskning och att man läser dessa forskares egna ord om vad de skrivit i sin forskning. Man bör inte anta att vad som sagts eller skrivits i debatten är absolut, universell sanning – bara för att någon nämnt det magiska trumfkortet ”forskare har bevisat detta”. Lita inte automatiskt på vad du läser eller hör. Be personen som gjort sakpåståendet att visa upp källan och att den bevisar att det finns pålitliga, trovärdiga vetenskapliga belägg som stöd.

Varje människa måste inte bli expert på alla vetenskapliga områden. Därför är det roligt att Nature och andra vetenskapliga tidskrifter och bloggare har publicerat en ny och mycket läsvärd artikel som tjugofem olika forskare har skrivit tillsammans. Texten är på engelska, men är mycket nyttig att försöka lära sig av, för att du ska få bättre kännedom om olika principer och tumregler som är viktiga att ha för att tolka vad som påstås om vetenskap. Det är väl värt att du tar dig tid att översätta de svåra ord du inte förstår, för att du ska kunna förstå sammanhanget och ta till dig av lärdomarna som förmedlas.

Klicka på gröna rutan för att förstora den, om du vill läsa sammanfattande rubrikerna.

En av de deltagande forskarna, Andy Oxman, skriver tips till alla som någonsin kommer försöka hänvisa till forskningsupptäckter i sina politiska debatter: ”Om du vill undvika att sprida felaktiga uppfattningar, tänk extremt noggrant på exakt hur och vad du egentligen skriver.”

Varje beskrivning av upptäckta företeelser och uppmätta effekter i forskning måste göras försiktigt och korrekt för att ingen ska överskatta, underskatta eller missförstå forskarnas slutsatser om sin forskning. Du själv och alla som läser vad du skriver ska kunna förstå hur pålitlig texten i vetenskapliga rapporten egentligen är, varför de nya rönen är relevanta och vad författarna anser de ska kunna användas till.

Varje gång du läser eller hör svepande hänvisningar till ”forskning” – väck din hjärna så att den uppmärksammar och bedömer vad det är som påstås. Analysera vilken källa som används och hur den används som belägg. Finns det trovärdighet, pålitlighet och relevans som otvetydigt stöder påståendena? Var alltid redo att avbryta och fråga ut de som slänger sig med påståenden som hänvisar till ”forskare har bevisat”. Går det att dra exakt de politiska poängerna utifrån den källa som politikern har hänvisat till?

Källor:

Poynter: ‘Not all evidence is created equal’: project develops principles for reporting on claims about policy impact

nature: Key concepts for making informed choices

Krönikor

Otrygghet är en känsla

Att mäta känslan av upplevd trygghet och otrygghet bland befolkningen kan vara intressant – om man tänker sig jämförelser av otrygghet över tid.

Varje person som försöker göra helt andra poänger från genomsnittligt, uppmätt otrygghetskänsla – till exempel i kombination med kriminalstatistik – de kommer ofta till lite märkliga slutsatser.

De personer som varnar för siffror i otrygghetsstatistiken – och som försöker lägga fram politiska förslag vilka de påstår ska förändra känslorna av upplevd trygghet/otrygghet – det är allt som oftast ganska vanligt att de här är populister och alarmister vilka endast vill kunna svartmåla och peka ut personer/grupper eller skapa fiktiva, inbillade hotbilder att skylla otryggheten på.

Hur förändrar man invånarnas upplevda känsla av trygghet eller otrygghet?

Ja, jag själv gissar och tror att det är alarmistiska populister och kvällstidningarnas överdrivna, ”click-baitande”, skandalrubriker som ökar otryggheten.

Jag känner mig trygg, säker och skyddad i Sverige med vårt relativt säkra, relativt trygga, välfungerande, demokratiska samhälle med vår relativt goda rättssäkerhet och brottsförebyggande, brottsbekämpande insatser. Men, min otrygghetskänsla påverkas då demokratifientliga, alarmistiska, populistiska personer får fler anhängare, sympatisörer och väljare som saknar tillräckligt stor förmåga till källkritik.

Min trygghetskänsla stiger något då jag följer de dalande opinionssiffrorna för SD som stadigt går ner, från topparna kring 22-23% ner mot förra valresultatet. Min känsla för att vi har relativt rättssäker, pålitlig demokratiutveckling, den ökar i takt med antal demokratifientliga, alarmistiska populister som hoppar av från SD och att SCB:s siffror indikerar att färre än 12% av väljarna har sympatier med SD.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Opinion Polling, Sweden, wikipedia, poll-of-polls, 30-day average
SCB Partisympatiundersökning, PSU, november 2017
Fem myter om våldet, Maria Robsahm, mars 2017

Krönikor

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

 

I fokus

Vi måste tala om debatten

3 kommentarer

Göteborgs-Posten publicerade den 26 mars 2016 en krönika av Ann Heberlein, med rubriken ”Vi måste tala om islam” och underrubriken ”De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”. Artikeln har fått stor uppmärksamhet, inte så mycket för sina kontroversiella slutsatser, som för de allvarliga faktafelen i originaltexten. Heberlein hade bitvis feltolkat Europols statistik och misstagit 395 arresterade för 395 terrordåd.

Detta uppmärksammades på flera håll, bland annat av Elias Tuffaha. Heberlein har reviderat debattartikeln på gp.se, där man nu kan läsa det här:

”Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar mina tidigare felaktiga uppgifter.”

Men Heberlein bjuder inte på de korrekta siffrorna för religiöst motiverade terrordåd (som minskat från 3 st 2010 till 2 st 2014). Det hade varit generöst att göra.

TE-SAT (European Union Terrorism Situation and Trend Report) finns att ladda ner hos Europol, för den som vill fördjupa sig i statistiken. Jag har försökt visualisera hur antalet terrordåd och arresteringar varierat sedan 2010 för grupperna högerextrema, vänsterextrema, separatistiska och religiöst motiverade. Eventuella fel i siffror och grafer är helt och hållet mina egna. Observera att ”terrordåd” innefattar både genomförda och förhindrade eller misslyckade dåd.

europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_4_Bild_0001 (640×351)
europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_3_Bild_0001 (640×354)
europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_2_Bild_0001 (640×354)
europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_1_Bild_0001 (640×354)

Heberlein har nu justerat det påstående som utgjorde hela grunden för hennes efterföljande resonemang. Från att den terrorism som främst hotar Europa är religiöst motiverad (lutad mot antalet terrordåd) till att den enligt ordningsmakten är religiöst motiverad (lutad mot antalet arresteringar). Det är ett sällsynt uppenbart exempel på ad hoc-argumentation, alltså att man anpassar bevisen för att passa sina teser när bevisen visar sig felaktiga.

Heberlein utelämnar nationalistiskt separatistiska terrordåd från sin uppställning. De var 160 st 2010 och har minskat till 67 st 2014, medan antalet arresteringar har minskat från 349 till 154. Separatistiska terrordåd är visserligen småskaliga och på stadig tillbakagång, men varför Heberlein väljer att helt bortse från den ojämförligt största gruppen terrordåd som utförs i Europa kan bara hon svara på.

Heberlein får fortfarande inte siffrorna rätt. Hon har inte observerat att siffran för vänsterextrema terrordåd faktiskt är 13 st under 2014 – antalet arresteringar där är hela 54 st, upp från 34 st 2010.

Så, med de här justeringarna i inledningen (och de problem som de medför), hur har Heberlein justerat sitt resonemang och sina slutsatser för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna?

Inte alls, visar det sig. Inte med ett ord.
Centralt i resonemanget i originaltexten var följande passus:

”det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam.”

I den justerade texten står dessa påståenden kvar helt oförändrade. Trots att Heberlein alltså nu säger sig hela tiden ha varit medveten om att det är majoriteten av de arresterade som är religiöst motiverade, inte majoriteten av terrordåden, och att detta speglar ordningsmaktens värdering av hotet, inte det faktiska antalet dåd.

Jag undrar hur det kommer sig att en ansedd morgontidning som Göteborgs-Posten, först släpper igenom en ledarkrönika med så enorma faktafel i sina grundantaganden. Jag undrar hur Göteborgs-Posten sedan kan acceptera en rättelse som återigen innehåller uppenbara felaktigheter, där inga konsekvensändringar i resonemang eller slutsatser gjorts utifrån de allvarliga faktafelen i grundantagandena.

Borde inte granskningen av rättelsen vara särskilt hård efter avslöjandet om så allvarliga fel?

Vi måste tala om debatten – var gränsen går för en hederlig debatt, vilka krav en ledarredaktion kan förväntas ställa på kvaliteten hos artiklar från etablerade skribenter, och vilka förväntningar vi läsare har på faktakontrollen hos ledarredaktionerna.

Artikeln är också publicerad på bloggen Alexandras Allehanda.

***UPPDATERING 2016-04-05***

Den 30 mars, två dagar efter att den här artikeln publicerades, har Heberlein skrivit om inledningen till sin text ytterligare minst en gång, och tonat ner statistik över antal terrordåd eller arresteringar. Istället har hon lyft in siffror över antalet offer för terrorism i Europa. Den tredje (eller om det är fjärde?) versionen av krönikan finns att läsa på GP:s websajt. Resonemanget ovan gäller Heberleins första uppdatering av sin krönika, från den 27 mars. 

Sveriges Radios Medierna har uppmärksammat de många omfattande ändringarna i den inledande bakgrunden och har också fått Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescus kommentarer om detta.
***