Etikettarkiv: Tino Sanandaji

Kriminalstatistiken bekräftar att det grova våldet har minskat i Sverige

september 28, 2019 Maria Robsahm

Egentligen är allting mycket enkelt. Fakta ÄR. Spelar ingen roll hur många som frustar och skriker, spelar ingen roll hur mycket det hetsas från vissa håll, spelar ingen roll hur stora rubrikerna är, och det spelar heller ingen som helst roll hur många invektiv folk kan häva ur sig per sekund. Fakta bara ÄR. Därför sitter jag lugn när det stormar på diverse kommentarsfält.

Den märkliga polarisering som just nu präglar diskussionen om våldsbrottslighet i Sverige är samtidigt sorglig. Och vi är nu alltfler som reagerar mot detta. Instinktivt inser alltfler att dessa försök att reducera argument till partsinlagor och diskussionen till ett krig är något vi bör undvika.

I onsdags 25 september kom Socialstyrelsens årliga uppdatering med siffror över antalet patienter som 2018 fick vård för ”Skador och Förgiftningar” – där skador av våld ingår.

Den utveckling som jag beskrev i min förra artikel håller i sig. Våldet minskar. I pressmeddelandet från Socialstyrelsen lyfte man också fram just det minskande våldet:

Denna minskning har alltså pågått i mer än tio år – och statistiken har varit fullt tillgänglig för var och en. Men när jag återgav dessa data så slog de ner som en bomb och betraktades som kontroversiella. Situationen är bisarr.

Det handlar alltså om återkommande officiell statistik som år ut och år in har redovisat en stadig minskning utan att detta har satt något avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister. Och när jag lyfter fram fakta ur denna offentliga myndighetsstatistik så blir jag anklagad för att ljuga och vilseleda.

Ja, situationen är onekligen bisarr. Man kan ställa sig frågan vad vi ska ha offentlig statistik till om den betyder så litet för debatten i dessa frågor.

För det råder ingen tvekan. Socialstyrelsens statistik – både över slutenvård och specialiserad öppenvård – visar att antalet personer som fått vård för våld har minskat kontinuerligt och kraftigt. Och är idag den lägsta sedan den här statistiken började föras i slutet av 1980-talet.

Men låt mig nu vara djävulens advokat. Kan det vara så att Patientregistret och Socialstyrelsen har fel? Kan det finnas en felkälla som gör att våldet – särskilt det grova – ändå ökar, trots att antalet personer som fått vård för våld har minskat kraftigt?

Ett förslag som har framförts är att minskningen skulle bero på ändrade vårdrutiner. Denna ”idé” har framförts av Tino Sanandaji. Han tillbakavisar alla försök att använda sig av Patientregistret när det gäller att studera våldsutvecklingen i Sverige. Sanandaji hävdar att ”Patientregistret är värdelöst”.

Enligt honom beror minskningen i Patientregistret inte på att våldet har minskat utan på ändrade vårdrutiner. Framför allt när det gäller hjärnskakning. Eftersom allt färre generellt blir inskrivna i slutenvård för just hjärnskakning så skulle detta förklara minskningen av patienter med skador av våld i Patientregistret.

Men denna hypotes håller inte. Det är nämligen relativt få som får hjärnskakning av våld av det totala antalet inskrivna patienter med våldsskador. Även om lika många hade skrivits in med hjärnskakning av våld 2018 som tidigare år så hade vi ändå haft en minskning av det totala antalet patienter som vårdats för våld.

Patientregistrets data visar helt enkelt att det våld som leder till att människor blir inlagda på sjukhus har minskat – särskilt de senaste tio åren.

Låt oss nu göra en annan sorts felsökning. Kan vi på något oberoende sätt bekräfta eller dementera den bild som vi får av Patientregistret? Finns det andra källor när det gäller utvecklingen av våld?

Ja, en sådan viktig källa är givetvis kriminalstatistiken. Och det visar sig att denna statistik över polisanmälda brott bekräftar Patientregistrets data. Antalet polisanmälningar av grov misshandel har minskat med 16 % under tioårsperioden 2009-2018. Motsvarande minskning i Patientregistrets data är 15 %.

Kriminalstatistiken bekräftar alltså de data vi har från Patientregistret. Våldet har minskat i Sverige – både det grova våld som syns i antalet patienter som får sjukhusvård för våld, och i antalet polisanmälningar om grov misshandel.

I likhet med Patientregistret är även Kriminalstatistiken ett offentligt lättillgängligt register. Båda dessa visar alltså att våldet stadigt har minskat.

Under denna period har den offentliga debatten samtidigt drabbats av panik. Med rubriker som skriker för att överträffa varandra om det tilltagande, allt grövre våldet.

Sedan flera år har den offentliga debatten i Sverige präglats av en bild, som har väldigt litet med sakliga fakta att göra. Vecka ut och vecka in, år efter år översköljs vi av budskapet om ett allt grövre våld som bara ökar och ökar.

Mycket få stannar upp och ställer sig frågan – vad har vi för belägg för detta? Överallt – från media och politiker – trumpetas samma budskap ut:

Våldet är grovt, det ökar ständigt och extraordinära åtgärder krävs för att stoppa det. ”Vi behöver utländsk hjälp för att stoppa våldet!”

Samtidigt har alltså två centrala källor inte ens kontrollerats.

Återigen – det handlar alltså om återkommande officiell statistik, statistik som har varit fullt tillgänglig för var och en. Statistik som i flera år har redovisat en stadig minskning av våldet i Sverige, utan att detta har satt något som helst avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister.

Och när jag återger dessa data ur denna offentliga myndighetsstatistik anklagas jag för att ljuga och vilseleda och siffrorna ses som kontroversiella. Finns bara en rimlig kommentar kring detta. Det är pinsamt.

Myter

Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige

september 18, 2019 Maria Robsahm

Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.

Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.

Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.

Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.

Det enkla svaret är nej.

Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.

Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.

För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.

Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.

Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.

Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.

Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.

Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.

För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.

Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.

Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?

Nej.

För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.

Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?

Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.

Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.

Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.

Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.

Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.

Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.

Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.

En kraftig minskning.

Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.

Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.

För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.

Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.

Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.

En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.

Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.

Under hela perioden 2001 – 2018.

De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.

Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.

Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.

Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.

I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.

Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.

Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.

Det är lätt att raljera över detta.

Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.

Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.

Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.

Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.

Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.

Det är till sist det allra viktigaste.

I fokus

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

juli 15, 2019 Maria Robsahm

I den alternativa mediebloggen skriver en svensk man att han har flyttat till USA. Han har fått nog av våldet i Sverige.

Han säger att han inte känner sig trygg i Uppsala, Östersund och Ronneby.

Så nu har han flyttat till USA.

Det är mycket mindre våldsamt där. Tycker han.

Jag ska ge er hela citatet ur artikeln ”Mitt sista besök i landet där min familj levt i 500 år”:

”Jag har besökt varenda storstad här i USA, från New York och Philadelphia till Los Angeles. Jag har åkt genom städer som rankats som Amerikas farligaste. Jag ska inte säga att Sveriges farligaste platser är värre än Camden, NJ, downtown Baltimore eller South Side Chicago, men jag ska heller inte säga att jag kände mig tryggare i Stockholm – eller Uppsala, Östersund eller Ronneby.
Tvärtom: våldet i USA har en annan karaktär än i Sverige. Det gör inte själva våldet mer uthärdligt för den som drabbas, men chansen att drabbas är så mycket mindre.” (Källa: Samhällsnytt)

Jodå.

Man har ju hört talas om Malmö som ”Sveriges Chicago”. Men nu är det tydligen Uppsala, Östersund och Ronneby som pretenderar på titeln.

Snögubben som har flyttat till USA skriver sin dystopi i den alternativa mediebloggen Samhällsnytt. I likhet med de andra som skriver där är faktakoll inte det som prioriteras. Han känner och tycker en hel del men fakta, nej, det har han inte tid med.

Att någon enda människa kan ta snögubbens svammel på allvar är obegripligt.

Ronneby?

Östersund?

Uppsala?

Jösses mössa.

Jag kan i sammanhanget bara påminna om följande jämförelse mellan två lika stora städer i Sverige och USA.

Malmö och St Louis år 2017.

När jag la ut denna bild gick Tino Sanandaji i taket. Och han sa att det inte gick att jämföra USA med Sverige på det sättet. Hans sedvanliga koleriska retorik gjorde det svårt att förstå vad han ville ha sagt. Att jämföra Sveriges farligaste stad (högst nivå av dödligt våld) med motsvarande stad i USA är naturligtvis en fullt rimlig jämförelse.

Märk väl – detta var alltså Malmö 2017. Det har minskat rejält sedan dess.

Nu är det tydligen dags att titta närmare på downtown Ronneby och South Side Östersund. Det lär gå hett till där nuförtiden…

PS
Samtidigt är det bra att han har flyttat. Men synd om amerikanerna…

Kuriosa: Skribenten i Samhällsnytt bor numer i Wyoming. Här finns länkar till några artiklar som talar om hur brottsligheten i allmänhet, och det dödliga våldet i synnerhet, ser ut i hans nya hemdelstat.

Wyoming News Now: Wyoming 11th most gun related deaths

Disaster Center: Wyoming Crime Rates 1960-2016

I fokus

BRÅ-rapporten: Om BRÅ och kakafonin

juni 2, 2019 Maria Robsahm

Det kanske inte låter som en bestseller, men intresset har varit exceptionellt stort för en vetenskaplig rapport från BRÅ. Och debatten har tidvis gränsat till kakafoni. Det finns en huvudperson i denna storm av kritik. En person som nämns överallt på sociala medier som den som har ”visat att BRÅ ljuger”.

Jag ska försöka att leda er igenom det inträffade steg för steg.

Förra året fick BRÅ regeringens uppdrag att utreda vad den rapporterade ökningen av sexualbrott kan bero på. Den 27 och 28 maj publicerar BRÅ två rapporter med koppling till detta uppdrag. Båda handlar om sexualbrott men vinkeln skiljer sig åt. Den ena handlar om att det är svårt att få fler fällande domar av de sexualbrott som blir anmälda. Det är en mycket intressant och viktig fråga med tanke på att bara cirka 5 % av alla polisanmälda sexualbrott leder till fällande dom. Den andra rapporten handlar om hur sexualbrotten har utvecklats över tid, och vad en observerad ökning beror på. Somliga redaktioner blandar ihop de båda rapporterna. Men det är den andra rapporten som egentligen väcker uppmärksamhet. Alla stora redaktioner skriver/sänder referat och intervjuer med rapportens författare. Vad är det då som väcker så stort intresse?

Om asylsökande och sexualbrott

Det handlar om en fråga som diskuteras på 6 av rapportens 116 sidor: ”Med hänsyn till den offentliga debatten om sambandet mellan flyktingtillströmningen 2015 och ökningen av polisanmälda och rapporterade sexualbrott i NTU, har Brå gjort vissa övergripande analyser för att försöka pröva frågan.”

Och BRÅ:s slutsats är att deras analyser ”inte talar för att flyktingtillströmningen 2015 skulle kunna svara för annat än en liten del av ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016.”

Detta är vad hela stormen handlar om. En hypotes och ett test och ett resultat.

Men reaktionerna från sedvanligt håll på sociala medier var omedelbara och präglades av upprörda känslor.

Rapporten måste vara fel!

Ja. Detta är alltså hela berättelsen.

Jag har själv försökt kommentera denna rapport i dels ett inlägg som reder ut vad som står på de där specifika sidorna om en eventuell koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott, men också ett inlägg som handlar om det som jag sedan länge anser är det stora problemet – innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat måste vi först veta OM det har ökat.

Det här inlägget ska istället handla om själva debatten kring rapporten, en bitvis bisarr sak som speglar hur den offentliga debatten i Sverige har hamnat i personangrepp, konspirationsteorier och hat. Låt mig försöka bena ut VARFÖR BRÅ:s slutsatser väcker så starka känslor och HUR försöken att misskreditera BRÅ och dess representanter har sett ut.

VARFÖR väcker BRÅ:s slutsatser så starka känslor?

Den första frågan låter sig enkelt besvaras. Det finns en högljudd minoritet i Sverige som anser att det redan är avgjort att ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016 beror på flyktingtillströmningen 2015. För dem behöver saken egentligen inte utredas alls. All information som motsäger deras fast förankrade övertygelse möts med vrede – oavsett på vilket sätt eller med vilka belägg denna information framförs.

Det paradoxala är samtidigt att om BRÅ hade kommit till en annan slutsats så hade denna myndighet istället fått beröm. Det handlar här om en djupt ovetenskaplig attityd till empirisk forskning, och en tydlig politisering.

HUR har försöken att misskreditera BRÅ sett ut?

Den andra frågan är litet mer invecklad.

Hur ser försöken att misskreditera BRÅ och dess forskare ut?

Det finns tre aspekter på dessa försök att misskreditera BRÅ och dess forskare. Den första handlar om själva den vetenskapliga metoden. Den andra rör kopplingen mellan vetenskap och media. Och den tredje rör diskussionsklimatet i vårt land.

1. BRÅ:s rapport har kritiserats för att vara undermålig rent vetenskapligt. Detta är dumheter. Rapporten är mycket tydlig med hur frågan kan besvaras inom ramen för just den här studien. Och man använder standardmetoden som alltid används vid alla empiriska undersökningar: Man ställer upp en hypotes om ett möjligt samband och sedan undersöker man om man hittar något sådant samband. När man inte hittar något samband så säger man det: ”Vi hittade inget samband”.

2. När vetenskapliga resultat ska presenteras i media förenklas formuleringarna. ”Vi hittade inget samband” blir ”Det finns inget samband”. Detta är standard i media och något som man i och för sig kan ha invändningar emot. Men då bör man rikta sig till journalisterna som refererar, och man bör reagera varje gång media förenklar på detta sätt – inte bara när det handlar om en rapport vars slutsatser man ogillar.

3. Diskussionsklimatet har präglats av grova personangrepp på namngivna forskare och konspirationsteorier om att BRÅ ”mörkar” sanningen.

”Han har visat att BRÅ ljuger”

Det finns en person som mycket ofta lyfts fram av personer som har sin uppfattning klar om att det finns en koppling mellan senare års flyktingvåg och sexualbrott.

Tino Sanandaji.

Han blev intervjuad i SvD om sin kritik och han skrev också ett inlägg om saken. På kommentarsfält och i mängder av inlägg på Facebook framhålls han som ”den som vågar säga sanningen”, ”den som har avslöjat BRÅ” och ”den som har visat att BRÅ ljuger”.

Det är samtidigt ganska uppenbart att de allra flesta som hyllar honom varken har läst rapporten eller riktigt begriper vad alltihop handlar om. De ser bara att BRÅ påstår att det inte finns någon koppling mellan sexualbrott och utländska män – en koppling som utgör en av grundpelarna för många på högerkanten. Och de ser att Sanandaji påstår att BRÅ har fel.

Det räcker. De ställer sig på hans sida.

Men jag ser också en del mer sansade bedömare som tycks tro att det finns någon substans i Sanandajis kritik.

Jag tänkte därför analysera några detaljer i Sanandajis text kring BRÅ:s rapport.

Här är texten skärmdumpad med understrykningar av några saker som jag exemplifierar:

Låt oss börja med Sanandajis retorik. Han är en person som ofta framhåller att han har disputerat i nationalekonomi. Men hans retoriska nivå är knappast forskarens.

Han använder systematiskt negativa signalord om dem han kritiserar – de ägnar sig åt ”tricks” och ”lägger dimridåer” – allvarliga anklagelser, men här framförs de utan några som helst belägg.
Han blandar systematiskt ihop begrepp som en forskare på området skulle vara noga med att hålla isär, och som är nyckeltermer i detta sammanhang, som invandrare – asylsökande – flykting – utrikes född.
Han ägnar sig åt grova personangrepp som i de inledande orden, där han utgår från att hans läsare redan har en mycket negativ bild av professor Jerzy Sarnecki:

Detta är knappast en forskares retorik. Sanandaji exemplifierar det diskussionsklimat som förfaller till personangrepp och ogrundade insinuationer. Jerzy Sarnecki har i många år utsatts för mycket grova personangrepp, angrepp som ibland också har varit explicit antisemitiska, inte bara från öppet nazistiska grupper utan även från politiska företrädare för SD. Det Sanandaji gör här är att rida på det hat mot Sarnecki som han vet finns i den krets av följare han har.

Sanandaji citerar i (2) ett längre stycke ur rapporten med inledningsorden att ”BRÅ förklarar i sin rapport att de överhuvud taget inte undersökt invandrares sexualbrott”. I en mening är detta helt korrekt – BRÅ har inte undersökt invandrares sexualbrott. Faktum är att själva ordet ”invandrare” helt och hållet lyser med sin frånvaro i rapporten (om man undantar en referens till en studie från 1996 i litteraturförteckningen). Det rapporten genomgående diskuterar är personer som är utrikes eller inrikes födda, personer med utländsk eller svensk bakgrund samt asylsökande. Att Sanandaji tycker att dessa begrepp och distinktioner är onödiga att bry sig om visar också att han inte agerar som forskare utan som – nåt annat. Här är båda citaten:

Som synes klipper han citatet så att den sista meningen inte finns med. Där framgår att denna fråga kommer att belysas i en större studie som BRÅ har inlett under våren 2019.

Men Sanandaji fortsätter med insinuationer om avsiktlig manipulering av data: ”Tricket är att använda en noisy statistik som närmast garanterar att man inte får några samband”. Återigen – retoriken.

Men det mest anmärkningsvärda i Sanandajis text är ändå hans påståenden om vetenskapliga metoder.

Läs följande citat (3):

Låt oss titta på just detta påstående och dela upp det i två delar:

”Brå undersöker inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott”

Detta är helt korrekt – förutom det där med att BRÅ i rapporten aldrig pratar om invandrare över huvud taget. Att BRÅ i denna rapport inte går in i detalj på vilka som har begått specifika brott beror på det uppdrag de fick av regeringen och syftet med just denna rapport:

”I uppdraget till Brå har också ingått att i den mån det är möjligt ge en bild av gruppen gärningspersoner. Det har inte varit möjligt att närmare belysa denna grupp på grundval av vare sig genomgången av anmälningar eller analysen av uppgifter i NTU. Det beror på att uppdraget avser den självrapporterade utsatthet för brott, där det endast finns uppgifter om gärningspersonernas kön, ålder och relation till den brottsutsatta, respektive anmälda brott, där det ingår en stor andel brott där det saknas en identifierad misstänkt.”

Men för Sanandaji är detta bara ett bevis för att BRÅ mörkar. Att de tricksar och lägger dimridåer.

Att det i rapporten samtidigt påpekas att en mer fördjupad analys av ämnet har påbörjats av BRÅ, där även andra data ska plockas in – det väljer han att inte nämna.

Besynnerlig syn på vetenskap

Andra delen av citat 3 är än mer besynnerlig. Det handlar om någon sorts metodkritik. Han påstår att ”i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence”.

Som gammal vetenskapsfilosof tar jag mig för pannan. Vad menar han?

Ända sedan Sextus Empiricus dagar år 200 f Kr, har det varit allmänt känt att en frånvaro av bevis inte är ett bevis på en frånvaro. Hela den flerhundraåriga diskussionen kring induktionsproblemet utgår från denna insikt.

I klartext betyder detta att det aldrig går att slutgiltigt bevisa att två fenomen INTE har något samband – bara att vi inte har hittat något samband trots att vi har letat väldigt noga. I de allra flesta praktiska sammanhang är detta fullt tillräckligt. Och i de empiriska vetenskaperna är detta standardmetoden.

Man försöker utröna om ett samband finns, man letar noga och hittar man inget samband, så hittar man inget samband.
Detta är elementärt. Och det är just detta som BRÅ gör.

Rapporten noga genomförd

Det är naturligtvis viktigt hur man som forskare formulerar sig. Särskilt när man lägger fram resultat av en undersökning. Men jag har inte kunnat hitta ett enda exempel på att rapportens författare skulle slarva härvidlag. De säger inte att det inte finns något samband utan är mycket noga med att ”de inte har funnit något samband”, och de är också ytterst noga med vilka data de använder sig av, vilka begränsningar dessa data har och vad de anser att man kan dra för slutsatser av undersökningen. Och de hänvisar till att en mer genomgripande studie pågår.

Tillvägagångssättet är helt korrekt och alltså standard inom alla empiriska vetenskaper. Givetvis kan en studie kritiseras för att inte ha letat tillräckligt ordentligt. Men att som Sanandaji påstå att BRÅ:s metod är ”oseriös” är nonsens. Hans påstående faller tillbaka på honom själv. Och den som har kunskap om vetenskaplig metod ser igenom hans retorik. Den är ihålig.

Sanandajis målgrupp

Sanandajis målgrupp tycks dock vara personer som inte har en aning om vad han pratar om. De tycker uppenbarligen att det låter bra – och de länkar och instämmer. Men det är oklart vad de egentligen instämmer i, mer än att Sanandaji har ”visat att BRÅ har fel”.

Som sagt – man tar sig för pannan.

Sanandajis övriga invändningar är av samma kaliber. Om han själv är fullt så okunnig som han framstår här, det låter jag vara osagt, men hans retorik är sådan att folk som vill tro att det pågår en konspiration slukar hans ord utan att tugga.

Låt mig därför bara avsluta med några ord av poeten Erik Axel Karlfeldt.

Han skrev om Fridolin att
”han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.”

Sanandaji pratar med bönder på latin.
En hemgjord variant av latin.

Källor:

BRÅ: Begränsade möjligheter att öka uppklaringen av våldtäkter

BRÅ: Utvecklingen av sexualbrott

BRÅ-rapporten: Ingen koppling mellan flyktingar och sexualbrott

BRÅ-rapporten: Innan vi svarar på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

SvD: Brå-rapporten om sexbrott kritiseras: ”Politiserad”

Tino Sanandajis Facebook-inlägg

Tino Sanandaji: Med BRÅs logik har en påse chips om dagen ingen effekt på övervikt så länge det inte förklarar hela viktuppgången

Debatt

”Utanförskapsområden” vs ”utsatta områden” – kontexten som försvann

november 26, 2018 David Ehle

För några dagar sedan skrev jag en artikel om Hanif Balis senaste utspel på Twitter. Dagen efter fick jag en replik från Tino Sanandaji, som Bali indirekt refererade till i sitt tweet. Det som berördes i tweeten var bl a ”utanförskapsområden”. Det finns betänkligheter kring denna retorik.

Bakgrund till denna artikel är det som jag konstaterat i en tidigare artikel här på Motargument, ”Hanif Bali och ‘hans’ sanning”: Enligt en rapportserie som dåvarande Folkpartiet har låtit presentera vid fyra tillfällen hade Sverige tre (3) ”utanförskapsområden” 1990. Enligt samma metodik får Sanandaji resultatet att Sverige 2012 hade 186 ”utanförskapsområden”. I Balis tweet har siffran ökat till ”långt över 200”. I denna artikel kommer jag att utveckla varför Fp:s metodik inte var bra och varför den inte bör användas.

Tino Sanandaji svarar

Tino Sanandaji, som gjorde en uppdatering av Folkpartiets ”Utanförskapets karta”, svarade på min tidigare artikel – som egentligen var en kritik mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt. Detta är Sanandajis kommentar:

”Ditt inlägg är full av faktafel, du har missförstått källorna och bör rätta dessa grova sakfel. Siffran 3 är inte från mig utan från ”Utanförskapets Karta”, en rapportserie från Folkpartiet som myntade begreppet.

Inte ett ord är rätt här:

”Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990. Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.”

1. Min rapport var ingen kritik mot Folkpartiets rapport 2006 utan en uppföljning med identiska definitioner. Siffran 136 är också deras.

2. Folkpartiets rapportserie definierade ”Utanförskapsområde” för över 15 år sen, och NOA kom långt år senare och är om något helt annat med ett annat namn. Att jämföra två olika mått och säga att ”utanförskapsområden” som startades 2002 fuskade för att ge högra tal än NOAs ”utsatta områden” som kom 2015 är follihattsnivå. Det är inte ens samma geografiska enheter, ”utsatta områden” är distrik och större, varje utsatt område är ofta flera utanförskapsområden. NOA fokuserar på brott, Folkpartiet som jag uppdaterade räknar skolresultat, förvärvsfrekvens och andel som röstar.

3. Jag har ingen ”alternativ syn”, jag har exakt samma definition som rapportserien Utanförskapets Karta.

Läs på och rätta din artikel.

http://www.temaasyl.se/Documents/Partipolitiskt/Utanförskapets%20Karta.pdf?fbclid=IwAR17vWWV-YDeTNvR45S24pz43uXOUWyPTJAEK_PJtDLR7Q4tBW3u_TmyFnw”

Folkpartiets ofullständiga definition av ”utanförskapsområde”

Varken i Balis tweet eller i Samhällsnytts krönika för en tid sedan, framkommer vilka kriterier som har använts vid kartläggningen av ”utanförskapsområden”.

För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”:

• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt

• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).

(Källa: Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie)

Det finns en nyare och mer komplex kartläggning utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA (Nationella operativa avdelningen) är en del av Polismyndighetens organisation. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.

Det handlar inte om ”långt över 200” områden som Bali och även Samhällsnytt nyligen uttryckt.

Nationella operativa avdelningens definition av ”utsatta områden” är mer komplex

Hur ser då kriterierna i NOA:s kartläggning ut? Detta har jag tidigare redovisat, men vi tar det igen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Karta över Rosengård. Upphovsmakare: Tsujigiri.

I NOA:s rapport läser vi:

”Den nationella operativa ledningsgruppen har gett underrättelseenheten vid den Nationella operativa avdelningen i uppdrag att uppdatera de tidigare rapporterna och även identifiera vilka områden i Sverige som kan definieras som utsatta respektive särskilt utsatta. Varje polisregion har områden genom ett så kallat områdesdokument som syftar till att ge en samlad bild av området. Områdesdokumenten har sedan kompletterats med statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).

Alla områden har bedömts utifrån

de boendes benägenhet att delta i rättsprocessen
polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag
eventuella parallella samhällsstrukturer
extremism, främst den våldsbejakande islamistiska extremismen

De områden som uppfyller alla uppsatta kriterier har bedömts vara särskilt utsatta. Informationen i områdesdokumenten har sedan sammanställts och analyserats vilket resulterat i 61 områden som är att anse som utsatta i olika grad 2. Antalet områden har ökat sedan förra rapporten, vilket främst beror på att polisen har fördjupat sin kunskap om problemen i utsatta områden genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. Några områden nominerades inte till förra omgången. Dels på grund av tidsbrist och dels som tidigare nämnts för att kunskapen om utsatta områden har ökat.”

De ”särskilt utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:

parallella samhällsstrukturer
extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter
personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden 
en hög koncentration av kriminella

De ”utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:

Påverkan som utgörs av direkta påtryckningar, exempelvis genom hot och utpressning, eller indirekta, som

offentliga våldshandlingar som riskerar att skada tredje man
narkotikahandel som bedrivs öppet
ett utåtagerande missnöje mot samhället

Replik till Sanandaji

Jag kommer nu att replikera Sanandaji, trots att min kritik var riktad mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt, på de tre punkter han staplar upp:

1. Bali skrev ”långt över 200” i sin tweet. Samhällsnytt skrev ”över 200”. Det är korrekt att enligt den definition av ”utanförskapsområden” som Folkpartiet hade i sin rapportserie så stämmer siffran 186 i din uppdatering. Men, och detta är ett stort men, definitionen är inte komplett, såsom redovisats ovan.

Dessutom är dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, ett politiskt parti och inte en myndighet. En myndighet som NOA har helt andra lagliga krav på utförlighet, saklighet och objektivitet i sin forskning, medan politiska partier får skriva vad de vill och utelämna vad de vill. Varför, som Bali gjorde i sitt tweet och som Samhällsnytt tidigare gjorde, indirekt hänvisa till ”Utanförskapets karta” när det finns en bättre kartläggning att tillgå?

2. Jag har inte uttryckt att någon ”fuskat”.

3. Den alternativa synen består i att han föredrar att stödja sina påståenden på en rapport från 2002 som är skriven av ett politiskt parti, istället för en rapport från år 2017, skriven av en svensk myndighet som bedriver forskning enligt fastställda kriterier.

Det vi på Motargument motsätter oss är att Bali och Samhällsnytt – medvetet undviker att förklara kontexten. ”Långt över 200 utanförskapsområden” är säljande siffror – men var kommer de ifrån? 186 är siffran i Sanandajis uppdatering. NOA:s 61 ”utsatta områden” är inte alls lika säljande. Däremot speglar siffran 61 verkligheten bättre.

Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”/”utanförskapsområden”/”utsatta områden”. Där utgör vare sig Bali, Samhällsnytt eller Sanandaji några undantag.

Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.

I fokus

Hanif Bali (M) och ”hans” sanning

november 21, 2018 David Ehle

Moderaternas egen ”bad boy” Hanif Bali har en alldeles speciell retorik och argumentationsteknik. Den har vi avhandlat vid ett flertal tillfällen här på Motargument. Denna gång bemöter vi Balis syn på flyktingar och flyktingpolitik, och ställer oss frågan om hur det är möjligt att tappa bort sig själv i argumentationen. Läs vidare!

I ett tweet bemöter Bali anklagelserna om att han skulle vara en s k ”husbl*tte”. Motargument vill här och nu starkt markera och avråda från att använda sig av sådan retorik i debatten. Det är kontraproduktivt och ger än mer bränsle i en redan uppvarvad debatt. Debatt klarar sig bäst då den får vara fri från invektiv, hot, anklagelser och personangrepp.

Som svar på frågan om hur han ser på att han själv har kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn samtidigt som han är av åsikten att Sverige ska ha noll invandring (se inslaget i SVT:s ”Min sanning” här) valde Bali åter att spetsa till det på sociala medier.

Argumentet ”att jag ska agera mot mina övertygelser på grund av ren hypotetisk egoism?” är förvisso ett argument, men det är också ett historielöst och inkonsekvent argument i ljuset av hans egen bakgrund. Inställningen att vägra andra människor asyl mot bakgrund av att man har ”övertygelser” samtidigt som man själv en gång har beviljats asyl är svår att greppa. Mer om detta kommer jag till i slutet av denna artikel.

Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990. Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.

NOA har en helt annan klassificering av dessa områden. De väljer att dela upp ”utsatta områden” i tre kategorier:

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden. Inte ”över 200”.

Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Det är säkert en medveten taktik av Bali och Sanandaji att använda sig av en icke längre använd definition på ”utsatta områden”. Ju fler, desto ”bättre”, helt enkelt.

Balis tredje argument i tweeten är en hypotes, och syftar egentligen bara till att polarisera och skapa en än mer infekterad debatt. I en efterföljande tweet utvecklar han sin tankegång.

I tweeten ovan använder sig Bali av svepande och generaliserande argument. Det mest iögonfallande argumentet är att ”det sekulära civilsamhället bytts ut mot det ultrareligiösa”. Det är ett kraftfullt statement, utan verklighetsförankring. Det finns små fraktioner av religiös fundamentalism i Sverige, det är sant, men att hävda att hela samhället genomsyras av det är direkt felaktigt. Att det råder utanförskap och segregation i skolor i s k ”utsatta områden” är ingen hemlighet. Men det finns undantag, och det är heller inget argument för att strypa asylinvandringen. Inte heller trångboddhet är ett incitament för strypt asylinvandring. Att svartmåla och skapa en bild av att det är invandrare och invandring som är problemet är inte konstruktivt.

I debatten används (framför allt utomeuropeiska) invandrare boende i ”utsatta områden” som slagträ i argumentationen för en minskad flyktinginvandring. Det är en medveten svartmålning i syfte att misstänkliggöra människor utifrån ursprung, kultur, religion och etnicitet. Det Bali (och andra opinionsbildare) gör är att underblåsa denna människosyn samt att skapa polemik med det klassiska ”vi och dom”-tänket. Att han dessutom gör det genom att tappa bort sig själv och sin egen historia är uppseendeväckande. Vi har på Motargument berört detta fenomen i ett flertal artiklar. (Länk 1, Länk 2 och Länk 3). Retoriken och argumentationen är inte konstruktiv. Det finns ett syfte, en agenda.

Invandrare är inte en homogen grupp. De är en brokig samling med massor av åsikter, människosyner och syn på samhället. Med detta sagt finns det definitivt inga garantier för att det inte skulle finnas vare sig rasism, kristofobi, antisemitism eller islamofobi bland invandrare. Det finns.

Motargument vill tydliggöra att vi är av åsikten att det finns stora problem med s k ”utsatta områden”, segregation och brist på integration. Vi blundar inte. Vi anser däremot att det finns andra vägar än att strypa asylinvandringen. Vi hävdar att det inte går att ”skylla på invandrarna”.

Källa:

Polisen: Utsatta områden – Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen

Myter

Myten om värdelösa vårddata avslöjad

november 5, 2018 Maria Robsahm

Detta är del 2 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 1 heter ”Tino Sanandajis lögn om våldtäkter”.

Nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji dömer ut patientregistret som ett verktyg i beskrivningen av våldsutvecklingen i Sverige. Anledningen är att nämnda register visar att färre våldsutsatta vårdas på sjukhus idag än för tio år sedan. Detta går tvärtemot att folk tror att våldet ökar. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Många tar Sanandajis lögner och myter för sanning.

Verkligheten ÄR.

Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.

Här är min genomgång av ett annat inslag i den där uppdateringen av Tino Sanandaji från den 10 maj – hans försök att förklara patientregistret som värdelöst om man vill få reda på hur våldsutvecklingen ser ut i vårt land.

Varje år får tusentals människor vård för skador som de har fått efter att ha utsatts för olika typer av våld. Ett antal av dessa med svårare skador läggs in på sjukhus.

Att räkna hur många det handlar om är ett sätt att beskriva våldsutvecklingen i Sverige. Det senaste årtiondet visar en markant minskning av antalet som får sjukhusvård efter våld. Minskningen är mycket stor.

Detta är ju glädjande för alla som är mer normalt funtade och gillar att våldet minskar. Men det finns förstås de som ogillar denna information. De har nämligen på förhand bestämt sig för att våldet ökar och därför måste alla data som pekar på motsatsen avvisas.
Den som allra hårdast har drivit tesen att ”vårddata” är värdelöst som källa till våldsutvecklingen är Tino Sanandaji. Jag återkommer till det där märkliga inlägget den 10 maj där han pratar om 700 procent. Där pratar han också om siffrorna från sjukvården.

Tvärsäkert upprepar han gång på gång att Socialstyrelsens patientregister är oanvändbart. Men hans motiv är genomskinliga.
Han argumenterar ungefär så här. Eftersom antalet vårdplatser har minskat och vårdrutinerna har ändrats så finns minskningen i alla kategorier. Antalet inlagda för alla typer av skador har enligt Sanandaji minskat – vilket är en förklaring till att antalet inlagda för skador av våld minskar. Dessutom finns inte öppenvården med i patientregistret och därför missar man de våldsutsatta som får vård via den öppna vården. Det är där de hamnar som inte får sjukhusvård – därför är det ändå en ökning.

Hans resonemang är ett desperat försök att fortsätta påstå att våldet ändå ökar. Han påstår också att det är ”ett fult trick” att hänvisa till patientregistret.

Jag ska här gå igenom varför Tino Sanandaji har fel.

1. Det är mycket riktigt korrekt att antalet vårdplatser för sluten vård på sjukhus har minskat – det är inte precis någon nyhet. Sverige har det lägsta antalet disponibla vårdplatser i EU – 2,4 per 1 000 invånare. Men samtidigt har vårdtiden per patient minskat. Sverige har förhållandevis korta sjukhusvistelser, i genomsnitt 5,9 dagar – vilket är den tredje kortaste siffran bland de jämförda länderna. (Källa: Läkartidningen)

Tillsammans gör detta att en och samma vårdplats kan utnyttjas av flera – det är lätt att inse att två patienter som får sjukhusvård i tio dagar var, tar upp lika många vårdplatser som fyra patienter som får sjukhusvård i fem dagar var. Exakt hur dessa förändringar har påverkat vården i detalj och i förlängningen statistiken, kräver en särskild utredning men att på detta förenklade sätt döma ut patientregistret och övriga vårddata är ohederligt och agendastyrt.

2. Antalet som får vård efter våld har minskat. Men enligt Tino Sanandaji är patientregistret värdelöst. Han hävdar att ALLA som har fått sjukhusvård för skador har minskat lika mycket.

Detta stämmer inte.

Den generella minskningen är mycket måttlig – ungefär en tiondel – medan minskningen av antalet som fått sjukhusvård för våld nästan har halverats. (se graf nr 1 nedan)

3. Enligt siffror från Socialstyrelsen så har våldet i Sverige alltså minskat rejält. Men enligt Sanandaji finns det också ett annat problem med patientregistret som gör det värdelöst. Det registrerar bara dem som lagts in på sjukhus, det som kallas slutenvård. Han påstår att ett antal som enligt tidigare vårdrutiner lades in på sjukhus numera tas om hand i öppenvården. Att det i själva verket ändå finns en ökning men att den istället syns inom öppenvården.

Förutom att detta visar en skrämmande brist på kunskap om hur vården ser ut så är det helt enkelt fel. Om vi kompletterar patientregistrets siffror med data från öppenvården så ser vi en minskning över hela linjen.

Den totala minskningen mellan 2008 och 2017 är på 2 454 personer som fått vård efter våld. Den totala minskningen räknat per capita är 24%. Den specifika minskningen inom öppenvården under dessa tio år är ungefär 1 000 personer. Hypotesen att minskningen inom slutenvården skulle ha lett till en ökning inom den öppna vården kan därför avvisas. (se graf nr 2 nedan)

Allt detta sammantaget visar att vi det finns klar evidens att påstå att våldet i Sverige har minskat de senaste tio åren. För de allra flesta av oss är detta glädjande nyheter. För dem som till varje pris vill få det till att våldet har ökat – fakta är inte på deras sida.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.

Verkligheten ÄR.

Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.

Detta är del 2 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 1 heter ”Tino Sanandajis lögn om våldtäkter”.

Artiklar

Tino Sanandajis lögn om våldtäkter

november 4, 2018 Maria Robsahm

Detta är del 1 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 2 heter ”Myten om värdelösa vårddata avslöjad”.

Att våldtäktsanmälningarna skulle ha ökat med 700 % är en lögn som blivit viral. Anledningen är att det är nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji som gjort uttalandet. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Den korrekta siffran är 24 % på tio år. En ”viss” skillnad.

En flagrant lögn om våldtäkter som fått stor spridning har Sanandaji som källa. Om det inte vore för att denna lögn sprids som en löpeld så skulle jag strunta i den. Men häromdagen såg jag den citerad i en rad sammanhang. Lögnen måste påtalas.

”Våldtäktsanmälningarna har ökat med 700%”, påstod Sanandaji i ett Facebook-inlägg den 10 maj i år.

Sanningen är att de polisanmälda våldtäkterna har ökat från 59 till 73 per 100 000 på tio år. Knappast 700 procent. Snarare 24 procent.

Detta är inget enkelt misstag.
Detta är en medveten lögn.

Sedan millennieskiftet har vi i Sverige haft en rad förändringar när det gäller lagstiftningen om sexualbrott. En hel del av det som tidigare skulle ha kallats sexuellt övergrepp rubriceras nu som våldtäkt. Det är uppenbart att detta påverkar antalet våldtäktsanmälningar.

Hur mycket det har påverkat är inte enkelt att utröna. Men låt oss anta att dessa juridiska förändringar inte har haft någon påverkan alls. Då handlar det om en faktisk ökning från 59 till 73 per 100 000 – eller 24 procent.

Hur man än vänder och vrider på dessa siffror så är det ändå omöjligt att skruva till dem så att det skulle handla om 700 procent.
Men det är så här Tino Sanandaji jobbar. Djupt ohederligt.

Skärmdump av Tino Sanandajis Facebook-inlägg från 10 maj 2018.

Det som förvånar mig allra mest är ändå att det är så många som borde veta bättre som går på hans lögner. Särskilt när det är så pass enkelt att avslöja hans medvetna vilseledande och tvivelaktiga inställning till enkelt kontrollerbara fakta. Inlägget där detta citat är hämtat fick 335 delningar och över 2000 gilla.

Någon av alla dessa borde nog kolla fakta på

http://statistik.bra.se/solwebb/action/index

För detta är ingen omröstningsfråga. Sanningen avgörs inte av antalet delningar eller likes på Facebook. I slutänden är det alltid fakta som bestämmer. Korrekta siffror och korrekta presentationer av dessa siffror. Jag ska återkomma till flera liknande exempel på hur Sanandaji agerar.

Detta är del 1 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 2 heter ”Myten om värdelösa vårddata avslöjad”.

Krönikor, Myter

Invandringens kostnader

oktober 4, 2015 Helena Trotzenfeldt

Vi som debatterar invandringspolitik vet att den svåraste debatten att ta är den om invandringens kostnader. Det beror inte i sig på att vi saknar argument, utan på att det är en extremt komplicerad övning. Ska vi räkna på vad invandring kostar måste vi förstås också ta med vinsterna, och eftersom vi alla sitter ihop blir det snabbt grötigt.

Hur räknar man på en finne som kom till Sverige 1970, jobbade tio år och sedan blev förtidspensionär? Eller en flykting som driver eget företag med flera anställda, men som har ett barn med funktionsnedsättning? Hur stort plus är egentligen en läkare från Ukraina som flyttar hit och har jobb från dag 1?

När invandringens kostnader ska lyftas fram sitter en ganska ilsken Tino Sanandaji och publicerar siffror som alltid visar hur invandrare egentligen är mycket sämre än man skulle kunna tro. Sämre på att integreras, sämre på att generera inkomster, sämre utbildade och – pja – helt enkelt sämre människor. Högt och lågt, i Sverige och internationellt, matas vi med ganska spydiga påpekanden.

Jan Tullberg är SD:s mest citerade ”expert”. Han påstår att invandringen kostar Sverige 250 miljarder om året, vilket främst bevisas av undanträngningseffekter. Kort sagt kostar, enligt Tullberg, även till synes lönsamma invandrare pengar när de tar våra jobb, våra bostäder och startar företag där svenskar skulle kunna startat företag. Du kan helt enkelt som invandrare aldrig bli ett plus, enligt Tullbergs logik. Du är förutbestämd att vara i vägen. Damned if you do, damned if you don’t.

Slutligen citeras Jan Ekberg, som 2006 var regeringens utredare, och som påstås ha kommit fram till att invandringen ”kostar” mellan 40 och 60 miljarder per år. Vad han egentligen sagt är att just år 2006 var omfördelningen från den inrikes födda till den utrikes födda befolkningen någonstans mellan 1,5 och 2,0 procent av BNP. Ekberg drivs, till skillnad från Sanandaji och Tullberg, inte alls av någon vilja att till varje pris få invandrare att framstå som en belastning. I ESO-rapporten, benämnd ”2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna”, påpekar han tvärtom återkommande att invandring i grunden är positivt för en ekonomi, eftersom människor kommer i arbetsför ålder, men han menar att egentligen lägger vi på tok för stor vikt vid invandringens potential – såväl positiv som negativ. Påverkan på ekonomin är rätt liten.

Ekberg har för övrigt recenserat, eller snarare sågat, Tullberg här. Recensionen är mycket läsvärd. Där visar han också hur Tullberg, som bygger på Ekbergs siffror, egentligen genomgående missförstått dem.

För den som inte vill ge sig in i för mycket siffror finns ett helt annat sätt att räkna på. Vi kan jämföra Sveriges utveckling med liknande länder. Jag har här valt Danmark och Finland, eftersom Norge har en för stor fördel i oljan.

Grafen är hämtad från Ekonomifakta, och visar BNP från 1990.

Men eftersom Sverige haft en högre befolkningsökning än de andra länderna har jag gjort en separat tabell, där jag helt enkelt dividerar index från grafen ovan med befolkningsökningen, och får en BNP-ökning per capita.

Även nu ligger Sverige över både Finland och Danmark.

Har jag därmed bevisat att invandring är bra för Sverige. Nej, verkligen inte. Det är för många faktorer som påverkar BNP för att kunna dra den slutsatsen. Det jag däremot anser bevisat är att de som ihärdigt hävdar att Sverige håller på att gå under, att gamla svälter ihjäl eller åtminstone inte får sylt på pannkakorna, att unga inte får jobb och att om vi inte får stopp på invandringen snabbt kommer våra barn att leva i ett u-land har fel.

Asylmottagning kostar pengar. Det går lätt och fort att bevisa. Men det gör även mödravård och skolor. Lika lite som de som föds idag är dömda till vare sig fattigdom eller arbetslöshet är dagens asylinvandrare det.

Artiklar

Ett öppet brev till Tino Sanandaji

januari 29, 2013 Telason Getachew

Hej Tino Sanandaji

Har läst din artikel på DN(2013-01-24) om svagheterna med Johan Norberg och Fredrik Segerfeldts bok ”Migrationens kraft”. Jag märker att du har många argument mot fri invandring och den invandringspolitik som Sverige idag har, som du har framfört vid olika tillfällen. Vad som jag tycker fattas ifrån din sida är konkreta förslag. Vilken typ av invandring tycker du att vi ska ha? Jag har läst många av dina artiklar och har även sett Axess:s seminarium men finner inga egna förslag om hur vi ska gå tillväga. Istället har du kritiserat alla riksdagspartier förutom SD, debattörer och tyckare som antingen är för den nuvarande invandringspolitiken eller som är för en fri invandringspolitik.

Mina frågor till dig är:

1. Vad för sorts invandringspolitik förordar du?

2. Hur ställer du dig till Sverigedemokraternas invandringspolitik?

3. Varför har du inte skrivit en vetenskaplig artikel om Svensk invandringspolitik?

4. Om du har skrivit en så är min fråga varför hänvisar du inte till den i dina artiklar?

Jag och många med mig skulle bli jätteglada och klokare om du kunde svara på dessa frågor, för att det skulle underlätta debatten som nu förs. Där Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt har framtida visioner om hur Svensk invandringspolitik borde se ut, som delar av Centerpartiet delvis har för fram som något att eftersträva efter. Den andra motpolen i svensk invandringspolitik — som företräds av Sverigedemokraterna — vill att nuvarande invandringspolitik ska förändras markant och bli striktare.
Men du som forskare vet hur viktigt det är att inte blanda sina åsikter med bara tyckande och därför skulle det vara lyckosamt om du kunde klargöra dina åsikter och vilken väg du tycker att man ska gå och sen skulle det vara intressant och lärorikt om du kunde skriva en vetenskaplig artikel angående detta ämne.

Om ni inte har följt med i debatten så finns här nedan några länkar som kan ge er en inblick och fördjupning i debatten.

Intervju med Per Ankarsjö (centerpartist borgarråd i Stockholms Stad) som ledde den grupp som utformade Centerpartiets Idéförslag:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5399286

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/140888?programid=3071

http://www.dn.se/debatt/centerpartiet-ar-inte-fjarrstyrt

Centerstudent:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/manga-av-oss-yngre-ar-nojda-med-ideforslaget_7823314.svd

Olof Johansson, tidigare ordförande för Centerpartiet:

http://debatt.svt.se/2013/01/10/timbros-infiltration-ligger-bakom-centerkrisen/

Debatten mellan Tino Sanandaji och Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt :

http://www.dn.se/debatt/oserios-debattbok-bakom-forslaget-om-fri-invandring

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5420579