Etikettarkiv: Dublinförordningen

EU: Vilka lagar ändras i den nya asyllagsstiftningen?

 


Fem lagar i EU:s asyllagsstiftning ska ändras och två nya lagar ska stiftas. Det primära syftet med lagändringarna är att skapa en omfördelning i EU-länderna av asylsökande, att få kontroll över illegal invandring, att underlätta återvandring samt att minska incitamenten för att ta sig till specifika länder.


EU befinner sig i slutskedet i förhandlingarna om den nya asyllagsstiftningen. Vilka är då lagarna som ska ändras?

nyhetssajten Europaportalen (för övrigt en alldeles utmärkt sida!) får vi en inblick:

2013 antogs fem asyl- och flyktinglagar (Dublinförordningen, Eurodacförordningen, skyddsgrundsdirektivet, mottagandedirektivet och asylprocedurdirektivet) som EU-kommissionen nu har beslutat att ändra. Förutom dessa ändringar finns förslag på att stifta två nya lagar. Dessa lagar ska innefatta regler för vidarebosättning av FN-flyktingar samt införande av en gemensam asylbyrå.

Meningen med att ändra lagarna samt att plussa med ytterligare två är att man som asylsökande ska få samma behandling oavsett var i EU man kommer samt att stoppa människor från att söka asyl i flera länder. EU-kommissionen vill också se till att alla EU-länder delar på ansvaret i tider med flyktingtoppar, då antalet asylansökningar är extra stort.

Dublinförordningen. Det ska göras en revidering av de nuvarande reglerna som bestämmer vilket EU-land som har ansvar för att ta emot och pröva en asylansökan. Förslaget som man arbetar efter är att alla EU-länder ska ta emot asylsökande då det kommer många på en och samma gång. Alla EU-länder tilldelas en flyktingkvot. Denna kvot bestäms utifrån befolkningsmängd, välstånd och tidigare antal mottagna kvotflyktingar. Då denna kvot passerar 150 % ska kommande asylsökare omfördelas till andra länder.

Eurodacförordningen. Vad är Eurodac? Eurodac är en EU-gemensam databas innehållande ansiktsbilder och fingeravtryck för asylsökande. Databasen används för att på ett smidigt sätt efterleva reglerna i Dublinförordningen. De nuvarande reglerna i Eurodacförordningen ska revideras. Förslaget innefattar möjligheten till att skapa ett större användningsområde. Man vill också skapa bättre förutsättningar för kontroll av illegal invandring samt underlätta återvandring.

Skyddsgrundsdirektivet är ett direktiv som syftar till att reglera vem som betraktas som flykting eller skyddsbehövande. I det nuvarande direktivet fastställs endast gemensamma mål för EU-länderna, medan de nationella lagarna skiljer sig åt. Detta direktiv ska därför  omförhandlas till en förordning: skyddsgrundsförordningen. När direktivet nu blir en förordning blir följden att reglerna kommer att vara de samma i alla EU-länder. En förordning har bättre verkanskraft och gäller ordagrant och direkt. Parlamenten i EU-länderna tillåts i och med omförhandlingen inte att tolka innehållet först.

Mottagandedirektivet. Nuvarande regler kring miniminormer mottagande av asylsökande i EU-länderna ska revideras. Exempel på saker som innefattas av dessa regler är bosättning, arbete, skolgång och sjukvård. Meningen med revideringen av mottagandedirektivet är att jämna ut mottagandeförhållandena i EU, samt att minimera incitamenten för att ta sig till specifika länder.

Procedurdirektivet som gäller idag ska omförhandlas till asylprocedurförordningen. De regler som föreskriver ett asylärendes process samt de rättigheter en asylsökande besitter kommer att bli mer homogena. Meningen med omförhandlingen är att minimera incitamenten för att ta sig till specifika länder. Omförhandlingen från direktiv till förordning medför att reglerna blir de samma i alla EU-länder.

I fem av de blivande rättsakterna; Eurodacförordningen, skyddsgrundsförordningen, mottagandedirektivet, förordningen om vidarebosättning och asylbyrån har processen kommit så pass långt att de är klara för regelrätta förhandlingar mellan Europaparlamentet och EU-länderna.

Däremot går det trögare när det gäller Dublinförordningen och asylprocedurförordningen. EU-parlamentet har klart för sig hur man vill att det ska se ut, men medlemsländerna har ännu inte hittat en enad position.

Källor:

Europaportalen

Sveriges Riksdag: Revidering av Dublinförordningen

Sveriges Riksdag: Reviderad Eurodacförordning

Sveriges Riksdag: Skyddsgrundsförordningen

Sveriges Riksdag: Reviderat mottagandedirektiv

Sveriges Riksdag: Asylprocedurförordningen

Marockanska ensamkommande: 3 promille av dem som får stanna

48 av 50 marockaner som sökt asyl som ensamkommande var vuxna, heter det i SvD, efter att ett memo dykt upp som visar att av de som skickats tillbaka efter att ha ”ratats” av Sverige hade så många ljugit om sin ålder.

Och nyheten har spridits som bevis för två påståenden:

a) De som söker asyl som ensamkommande (hela gruppen, inte bara marockaner) ljuger
b) Sverige beviljar UT som ensamkommande till dessa män (trots att det handlar om dem Sverige valt att skicka tillbaka)

Vill vi på Motargument påstå att ingen som ljugit om sin ålder får stanna, eller att det aldrig förekommer att syrier eller afghaner ljuger? Nej.

Rättsmedicinalverket har kommit fram till att av dem som Migrationsverket bedömt kunna vara vuxna var de facto tre fjärdedelar också det. Men det vi påstår är att marockanernas situation inte kan användas som bevis för någonting.

Exempel på personer som skrivit om marockanerna:

1.

2. Staffan Danielsson menar att detta ”belägger och förstärker […] att 30 %, eller mer, av de som Sverige de senaste åren givit asyl som barn […] har varit vuxna män”. Staffan kan självklart ha rätt i sin tes. Eller fel. Men ”memot” som beskrivs i artikeln är inget bevis alls.

3. Även NyheterIdag har skrivit en artikel på ämnet.

Men marockanska killar/män är inte flyktingar eller skyddsbehövande. De är gatubarn, och de använder en asylansökan som ett verktyg för att slippa lämna landet. Deras situation är mycket olik övrigas.

Jämför gärna med syrier, den näst största gruppen ensamkommande. Incitamentet för en 20-årig syrier att ljuga om sin ålder har länge varit obefintligt. Hen får stanna ändå, och att låtsas vara minderårig med god man och inlåsning på HVB-hem eller familjehem och kontroll är bara besvärligt. Därmed inte sagt att det inte förekommer. Men situationen är en helt annan än för gatubarnen.

Migrationsverket redovisar tydligt hur ynka få av de marockanska ynglingarna som sökt asyl som ensamkommande som faktiskt beviljats uppehållstillstånd. Gå in under Statistik, och kolla filen ”Avgjorda asylärenden”, fliken ”Ensamk barn – Unacc minors” och sök upp raden ”Marocko” för respektive år. Eller nöj dig med vår sammanställning.

 MAROCKANSKA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011             23               3             12               2
2012             95               3             47             10             35
2013           220             23             94               9             94
2014           335             16           152               2           165
2015           257             13             55               3           186
2016           154               5             27           122
2017 (jan-april)             44               3               6             35
 SUMMA        1 128             66           393             24           639

Under de senaste 6,33 åren har alltså 1 128 personer från Marocko sökt asyl som ensamkommande, och 66 har beviljats detta. Alltså mindre än sex procent, och ganska nära den andel som skickades tillbaka till Marocko, 2 av 50, dvs 4 procent.

Övriga då? Några är så kallade ”Dublinärenden” där de återsänds till ett annat EU-land, några får avslag – sannolikt efter åldersuppskrivning, men de flesta ingår i gruppen ”övriga 2”. De som försvinner. Går upp i rök.

Så ser det inte alls ut för övriga som söker asyl som ensamkommande. Här är en bild av totalen för samma tidsperiod.

 SAMTLIGA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011        2 744        2 036           441           113
2012        2 915        1 882           416           328           289
2013        2 942        1 955           435           166           386
2014        4 334        3 269           509             83           473
2015        4 660        3 076           426             61        1 097
2016        9 491        6 853        1 121           117        1 400
2017 (jan-april)        2 127        1 623           286             23           195
 TOTALT    29 213     20 694        3 634           778        3 953

Här ser vi att flertalet fått uppehållstillstånd och att bara knappt fyratusen av knappt 30 000 som sökt asyl har avvikit. Och då ingår ju ändå marockanerna i denna grupp också.

Av dem som sökt är marockanerna 1 128 av 29 213, dvs 3,9 procent

Av dem som fått UT som ensamkommande är marockanerna 66 av 20 649, dvs 3,2 promille.

Av dem som avvikit är marockanerna 639 av 3 953, dvs 16,2 procent.

Vi vet ju varför det ser ut så här. De är gatubarn, de söker asyl när de ”måste”, men avviker snabbt, för att fortsätta kunna leva utanför samhället. De har ingenting gemensamt med syrier och afghaner, som är de stora grupperna ensamkommande. De som söker asyl för att de vill leva i Sverige. Och därför går det inte att dra någon slutsats alls om resten av gruppen baserat på marockanernas asylansökningar.

Deras hela tillvaro som Europas svartepettrar är djupt  tragisk, och förtjänar att tas på allvar.

Det sker inte på detta sätt.

Stängda gränser à la SD

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso

Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.

Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.

Nu har det äntligen kommit en från SD, och vi går här igenom den, punkt för punkt.

”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”

Dublinförordningen innebär enligt praxis att bara den som är registrerad i ett annat EU-land kan skickas tillbaka dit. Nu finns visserligen en passus som säger att om det går att leda i bevis vart någon tagit sig in i Schengen-området kan personen återbördas dit, men standardförfarandet är att det enda godtagbara beviset varit registrering. Dessutom är Grekland undantagna, eftersom de saknar medel att hantera asylsökanden.

SD verkar föreslå i texten ovan att de asylsökande ska förhöras hårdare. Det ska sägas att man redan idag frågar asylsökande rätt grundligt om deras resvägar, så vi undrar hur SD har tänkt sig nästa steg.

Det de antingen missförstått eller också väljer att bortse från är att om inte mottagarlandet accepterar överföringen blir det ingen överföring. Dublinförordningen bygger på samförstånd. Sverige kan förstås kontakta Grekland eller Italien och säga ”tjena, vi har tre personer här som säger att de varit hos er, vart ska vi skicka dem?”, men säger de nej, vilket de gör om de inte har dem registrerade, har vi inga metoder för att tvinga dem ta emot dem.

Regeringen bör offentligt be EU-kommissionen att Sverige ska få använda undantagsregeln i EU:s grundlag (Lissabonfördraget artikel 78.3). Då kan Sverige ändra utlänningslagen och ta bort möjligheten att söka asyl vid gränsen.”

Vad säger då Lissabonfördragets artikel 78.3?

”3. In the event of one or more Member States being confronted with an emergency situation characterised by a sudden inflow of nationals of third countries, the Council, on a proposal from the Commission, may adopt provisional measures for the benefit of the Member State(s) concerned. It shall act after consulting the European Parliament.”

Egentligen ingenting. ”adopt provisional measures” kan betyda precis vad som helst. Men Sverigedemokraternas tolkning, att vi skulle kunna ändra utlänningslagen och ta bort möjligheten att söka asyl vid gränsen, är direkt felaktig. EU-lagen är nämligen bara det översta lagret i en serie överenskommelser som Sverige ingått.

I botten ligger Flyktingkonventionen som vi skrev på 1951, därpå Europakonventionen som vi undertecknade 1952, som också innefattar Flyktingkonventionen, och slutligen EUs lagar, som omfattar både Flyktingkonventionen och Europakonventionen. Ett undantag från EU, vilket vi sannolikt inte skulle få, skulle bara lösa oss från det sista av dessa tre avtal.

Sverigedemokraterna har sedan flera kreativa förslag på vad de tycker att Sverige ska begära av EU.

Slutligen kommer det verkliga förslaget.

I sista hand, om inget av alternativen ger effekt, kommer Sverigedemokraterna att kräva att Sverige medvetet bryter mot Dublinförordningen och slutar ta emot asylansökningar vid gränsen.”

Vad betyder det?

I värsta fall att Sverige straffar ut sig ur EU-samarbetet.

När en person står på svensk mark och söker asyl, och vi, som oss veterligt enda I-land sedan Genèvekonventionen undertecknades vägrar ta emot deras ansökan, måste vi också hantera människan framför oss. Vi kan då försöka skicka den tillbaka till Danmark eller Tyskland, men de lär inte acceptera mottagandet. Och om vi bryter Dublinförordningen måste vi räkna med att andra länder svarar med samma medel. Idag använder Sverige av geografiska skäl Dublinförordningen till att återsända asylsökande, men knappast någon kommer till oss. Under årets första tio månader har vi återsänt 6 400 asylsökande via Dublin. Om övriga länder bestämmer att vi inte sköter våra åtaganden är det möjligt, för att inte säga troligt, att de kommer att vägra låta oss fortsätta delta i samarbetet, vilket betyder att de vi idag återsänder blir kvar i Sverige.

Då återstår bara en väg ut:

Att skicka den tillbaka till landet där den är medborgare.

Landet den flytt från.

Mot möjlig tortyr, våldtäkt och död.

Och alldeles bortsett det inhumana i detta måste vi fråga oss hur SD har tänkt sig att transporten ska gå till, när det gäller krigszoner. Vem ska flyga in i syriskt luftrum? Var ska de landa?

Vem ska ta emot dem?

Tillbaka till Travemünde

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Vi skrev en artikel om stängda gränser, och varför det är en praktiskt ogenomförbar lösning för Sverige, som saknar landgränser till de länder varifrån asylsökande kommer.

Den ledde till en del debatt.

Nu har Moderaterna gått ut och förklarat att det går att genomföra stängda gränser och ändå upprätthålla asylrätten, genom att man smidigt bara puttar tillbaka den asylsökande till det land den kom från. Man menar att detta skulle upprätthålla Dublinförordningen. På ett teoretiskt plan ligger det något i det. På ett praktiskt plan gör det inte det.

Vi tar här ett praktiskt exempel: TT-line. Färjorna som går mellan Travemünde/Rostock och Trelleborg används idag av asylsökande för att ta sig till Sverige. Hundratals passagerare kommer med bil, långtradare eller till fots från Tyskland.

Väl i Trelleborg rullar alla fordon av färjan. Men om en gränskontroll ska införas måste de stoppas innan de lämnar hamnen, vilket givet hur det ser ut där kommer att kosta ett antal timmar för alla passagerare. Det är förstås möjligt, men extremt resurskrävande. Varutransporter blir försenade, semestrande svenskar blir sura, och tjänstemännen kostar pengar. Det måste vara utbildade tulltjänstemän i huvudsak. TT-line kommer att tappa kunder, för många kommer inte att tycka det är mödan värt att åka på en snabbtripp till Lübeck längre. Sverige förlorar dessutom inkomster från turistande tyskar, holländare, fransmän osv.

Men låt oss anta att man i dessa kontroller hittar asylsökande. De saknar rätt att vistas i Sverige. De begär asyl.

Det är nu det blir intressant. De befinner sig inte vid en vägbom med en fot i det land de kommer från, och kan inte viftas bort. De står med båda fötterna på svensk mark. Tyskland är långt borta. Och de använder sig av en rätt Sverige respekterat sedan 1951.

2080547020Tankefiguren hos stängdagränserförespråkarna verkar vara att Sverige nu ska köpa en biljett till de asylsökande så att de kan återvända med en båt som går tillbaka till Tyskland istället för att ta emot deras ansökan. Men gör vi det är det faktiskt VI som bryter mot Dublinförordningen.

Till skillnad mot vad många tror har ett land ingen skyldighet att aktivt tvinga den som passerar dess gränser att registrera sig. Så kallade transitländer, som ser mellan fingrarna, begår inga formella fel, förutom att man enligt Schengensamarbetet har viss skyldighet mot övriga länder att hålla koll. Även Sverige är i praktiken ett transitland för dem som söker sig till Finland och Norge.

Men när en person ”fastnat” i en kontroll i Trelleborg upphör vår möjlighet att ignorera vederbörande, oavsett om hen begär asyl eller ej. Vi kan inte låsa in dem som kommer, hålla för öronen när de begär asyl, avstå från att ta fingeravtryck och sedan med våld sätta dem på nästa båt tillbaka till Tyskland. Det är inte juridiskt möjligt. Så fort vi formellt kommunicerat med dem är de vårt ansvar.

Och om vi registrerar dem och sedan skickar dem tillbaka är det ironiskt nog vi som bryter mot Dublinförordningen.

Sverigedemokraterna gör ingen hemlighet av att de är beredda att skicka asylsökande tillbaka till hemländerna, men Moderaterna anser att återsändande till Tyskland går att kombinera med nu gällande avtal.

Vi förstår inte hur detta ska gå till.

De stängda gränserna

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Vad innebär det att stänga gränserna?

Frågan har bubblat ett tag. Österrike och Tyskland, som är föregångsländer i flyktinghanteringen, har tillfälligt stängt gränserna. Moderaterna ville göra det. SD ville göra det.

Men sedan vägrade Moderaterna när SD föreslog ett samarbete, till stor ilska och besvikelse för inte minst Avpixlats läsare, som vädrat morgonluft.

Egentligen är det två helt olika ting som avses. Här reder vi ut begreppen.

Asylrätten

Asylrätten bygger på FNs flyktingkonvention från 1951, och säger att alla har rätt att söka asyl i det land där de befinner sig. Den rätten har skrivits under och följts av idag 144 länder. Alla som söker asyl har förstås inte rätt att få asyl, men alla har rätt att få sin sak prövad.

Det är därför inte möjligt för land X att vägra någon en prövning, om dess fötter står på land X’s mark.

Landgränser

För den som har en landgräns till ett grannland är det dock möjligt att sätta upp en tullstation och där fråga den som kommer om den har giltiga resehandlingar, och om inte begära att den söker asyl i det land den är. Det går, därför att du ännu inte släppts in i X, och därför fortfarande kan söka asyl i det land du är på väg att lämna.

Det är det vi ser hända idag i Tyskland och Österrike.

Vattengränser

Men Sverige har ingen landgräns mot Centraleuropa. Asylsökande anländer till Sverige i huvudsak via bil över Öresundsbron, tåg och färjor. I undantagsfall kommer de via flyg, och då i regel med falska resehandlingar.

Det betyder att det inte finns en punkt där det är praktiskt möjligt för en bom att sättas upp innan den asylsökande befinner sig på svensk mark, och kan använda sig av rätten att söka asyl i Sverige.

Territorialvatten

Om du stoppas av svensk gränspolis på själva bron eller i båt, utövar gränspolisen myndighetsutövning. Och per definition bedrivs den myndighetsutövningen under svensk jurisdiktion, precis som när flyktingar stoppas i Egeiska havet mellan Turkiet och Grekland. Själva territoriet är inte avgörande. Stoppas du av grekiska kustbevakningen har du rätt att söka asyl hos dem. Din ansökan överlämnas då till grekiska motsvarigheten till Migrationsverket.

Men Dublin då?

Dublinförordningen är ett mellanstatligt juridiskt avtal som kompletterar och delvis utgör ett alternativ till FN:s flyktingkonvention. Det innebär bland annat säger att ett land har rätt att skicka en asylsökande tillbaka till det land där den först registrerades inom det område som omfattas, dvs EU samt Norge, Schweiz, Island och Liechtenstein. Syftet är att undvika att asylsökande med avvisningsbeslut försöker söka asyl i nästa land.

Men Dublinförordningen förutsätter att mottagarlandet accepterar den person som ska skickas tillbaka. Om inte mottagarlandet anser sig ha ansvar för personen går inte regelverket att tillämpa.

Nu kan vi förstås tycka att det är ganska uppenbart att den som precis kört över Öresundsbron faktiskt kommer från Danmark, men i sammanhanget spelar det ingen roll. Danmark har ingen skyldighet att ta emot någon som sökt asyl i Sverige, om personen inte finns i danska register.

Sveriges alternativ

För Sverige finns i praktiken två möjligheter till stängda gränser.

Kontrollera

Den ena är att låta alla eller vissa bilar som kör av Öresundsbron köra åt sidan, och sedan registrera dem som saknar papper som asylsökande. Men eftersom Sverige idag fungerar som transitland för dem som är på väg till Finland och Norge skulle det innebära fler asylsökande än om vi blundar med ena ögat och låter dem som vill passera. Det är så Moderaternas förslag bör tolkas, eftersom de varit tydliga med att asylrätten ska respekteras.

Utvisa asylsökande utan prövning

Det andra alternativet är det SD förordar: att som enda land i världen bryta mot internationella avtal och utvisa asylsökande utan att de får sin sak prövad. Visst finns det många länder som inte hanterar asylprövningen väl. Den kan vara summarisk och bemötandet kan vara dåligt, men inget land som ratificerat konventionen har gått så långt att man helt vägrar tillämpa den. Att i sin helhet frångå en FN-konvention skulle sannolikt leda till sanktioner från FN och EU.

Vad vill då SD göra istället?

Det vet vi inte, men vi hoppas frågan ställs till dem. Med nuvarande information måste vi förutsätta att de helt sonika tänker sätta dem på flyg tillbaka till sina hemländer, mot möjlig död, tortyr eller våldtäkt.

Riktigt hur det ska gå till i fallet Syrien är oklart. Det går idag flyg mellan Teheran och Damaskus, enligt resesökmotorer, men det är osäkert huruvida Iran släpper in dem utan resehandlingar. Det skulle vara möjligt att chartra plan direkt till Damaskus, men det är osäkert huruvida de får landningstillstånd, för Assad vill förmodligen inte ha tillbaka sina medborgare. Syrien är ju i krig. Att flyga över landet är farligt, och det kan vara svårt att hitta piloter som är beredda till det.

SDs anhängare lever ofta i illusionen att det finns en tredje väg – att man kan skicka dem till Danmark, Grekland, Libanon eller – pja – vartsomhelst utom Sverige. Men vi har ingen sådan möjlighet. Det enda land dit vi kan skicka ett annat lands medborgare är det land de kommer från. Och tillbakaskickandet förutsätter dessutom att landet accepterar att ta emot dem och inte, som exempelvis i fallet med marockanska gatubarn, påstår att de inte är medborgare i landet ifråga.

Vi måste förutsätta att om vi som enda land i världen struntar i att göra vår del kommer vi, förutom att förlora hela det goda rykte vi byggt upp under åttio år sedan utvisningar av tyska judar till Tyskland och norska motståndsmän till det ockuperade Norge, och senare baltutlämningen till Sovjet, inte att kunna förvänta oss att någonsin igen bli tagna på allvar i internationella förhandlingar, vare sig inom EU eller FN.

Sannolikheten att Sverige utsätts för sanktioner är påtaglig. Det kan handla om böter eller bojkotter. Det kan handla om handelsavtal som inte ingås.

Vi skulle gå från att ha varit ett av världens mest rättssäkra länder till jumboplatsen.

SD säger nu att ”Sverige är fullt”, och får applåder, som om de insett något ingen annan förstår.

Det är därför dags att avkräva dem mer kompletta beskrivningar över hur de faktiskt tänkt sig stänga Sveriges gränser.

Merit Wager och IKEA-morden

Merit Wager funderar över varför inte den mordmisstänkte avvisades med omedelbar verkan.

Hon menar att Migrationsverket inte skulle följa utlänningslagen, vilket i sin tur påstås bero på att man inte klarar ”att hantera den stora asylsökaranstormingen”.

Men Merit blandar ihop korten, och uppvisar en bristande insikt i hur utlänningslagen är formulerad.

De som skall överföras enligt Dublinförordningen får tre veckor på sig att på eget initiativ lämna Sverige. Inom tre veckor kan de även överklaga överföringsbeslutet, vilket ofta sker och som nästan alltid leder till avslag.

Även om tiden varierar, överlämnar Migrationsverket verkställigheten till polisen om den asylsökande inte lämnat landet själv. Och då går många av dem under jorden.

Sammanfattningsvis:

Det verkar som om den här personen sökte asyl igen innan Dublinbeslutet hade preskriberats, vilket är inom 18 månader. En asylsökande måste få tid att överklaga beslut och tre veckor är en kort och fullt acceptabel tid. Det är först när det står klart att den asylsökande inte samarbetar som ärendet får överlämnas till polisen.

Det sker dagligen överföringar med stöd av Dublinförordningen till Italien och många andra länder.

Och Sverige är verkligen inte så dåliga på verkställighet av avvisningar och utvisningar. I större delen av Sydeuropa finns människor som har fått avslag på sina ansökningar men lever kvar i de länderna.