Etikettarkiv: flyktingmottagandet

Modern kolonialism

Ännu fortsätter västvärlden betrakta övriga klotet som sin buffertzon.

Världen utanför Europa har betraktats som en slags stödzon där vi kunnat hämta vad vi vill, annektera det vi önskar. Afrika är kanske värst härjat av västerlänningar, idag är det inte människor vi kidnappar utan naturresurser i form av t ex olja, guld, virke och till och med fisken i haven. Kvar finns enorma sår i naturen, korruption och konflikter.

Nu finns förslag om att använda områden utanför Europa även till asylmottagning och, i vissa förslag, också boende för de som beviljats asyl. Jag förstår inte hur en politiker av idag kan föreslå att avskaffa asylprövning vid det egna landets gräns, eller att föreslå att någon som beviljats asyl inte ska få vistas i det landet. Det strider mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket man kan läsa mer om här.

Det skvallrar också om en otidsenlig syn på omvärlden – att vi västerlänningar fortfarande kan använda den helt efter eget behag och utan att ta i beaktande andra nationer och människor.

I dessa ”asylanläggningar” ska människor på flykt alltså befinna sig.  I väntan på att västerlänningarna bestämmer sig för vad de kan vara användbara till. Likt en enorm bemanningspool.

Är vi inte klara med att utnyttja och bestämma över människor vi anser vara tillhöriga ”dom andra”? Var vi inte klara med det efter kolonialismen? Eller efter andra världskriget?

Är vi verkligen där, att vi återigen slutat se människans oinskränkta egenvärde?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

 

#Almedalen2016: Tillit och migration

Under årets Almedalsvecka handlar mycket om Sverige i världen, och världen i Sverige. Integration, mångkultur, etablering och bistånd är heta punkter.

Jag har besökt flera evenemang under dagen och två av dem hade en gemensam nämnare; hur vi påverkas av bilden av Sverige som förändrat efter hösten 2015.

Vid paneldiskussionen “Efter systemkollapsen – hur går vi vidare” (IM och Svenska Afghanistankommittén) konstaterar Staffan Landin att på samtliga mätpunkter för ett “gott ställt samhälle” befinner sig Sverige i topp, på samma positioner som före den stora flyktingströmmen i höstas. Vi har inte fått det sämre, inte på något sätt. Det cirkulerar enorma överdrifter om hur dåligt vårt samhälle blivit. Landin påpekar också att retoriken kring diskussionen om flyktingar och migration behöver förändras, så att vi slutar betrakta migration som en belastning. Samtalsdeltagarna önskade för framtidens flyktingmottagande en gemensam politisk lösning inom Europa.

Något som även berördes i samtalet “Ökad invandring – hur påverkas social tillit?” (Fores): Här belystes två aspekter av tillit; dels den människor emellan: om man anser att människor i allmänhet (som man inte känner sedan tidigare) går att lita på, dels tilliten till samhället och samhällsinstitutioner som riksdag, regering, rättsväsende osv.

Dessa två former verkar intressant nog bete sig olika. Tilliten till andra människor verkar vara tämligen stabil hos vuxna människor, den ändras knappast alls hos en person. Tilliten till samhället och samhällsinstitutioner är däremot mycket rörlig. Bland annat tenderar tilliten till lokalsamhället att minska ju mer mångkulturellt lokalsamhället är, kunde panelen berätta. Det är inte fastställt hur orsakssambandet ser ut. Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, redogjorde för hur tilliten till samhället bibehålls genom likabehandlingsprinciper och marknadsmekanismer som gör att alla har samma möjligheter och att alla behandlas lika. All särbehandling, även s k “positiv särbehandling” inverkar negativt på tilliten.

Andreas Johansson Heinö beskrev hur tillit varierar kolossalt på global nivå och därför antagligen hänger ihop med hur respektive samhälle är organiserat med institutioner och principer. Han uttryckte för Sveriges del bekymmer för bristen på tilltro inom vissa grupper, hur det kan skapa (och redan skapar?) allvarliga samhällsklyftor och hur då parallellsamhällen växer fram.

Hög social tillit har positivt samband med t ex demokratisk stabilitet, politiskt deltagande och lägre brottslighet. När allt fler felaktiga påståenden om särbehandling av nyanlända, migranter och invandrare får fäste i det allmänna medvetandet, påverkas tilltron till samhället negativt. Detta leder till exempelvis ökade kontrollsystem, på längre sikt ett mer avancerat juridiskt system avseende överenskommelser där muntliga avtal inte gäller utan ersätts av skriftliga som utformas av advokater. Ett annat tecken på minskad tillit är de misstankar och upplevelser av korruption som ges uttryck för på sociala medier.

Det ligger inte långt bort att fundera över hur tillit och misstro till samhället färgas av de överdrifter som Staffan Landin talade om. Min tanke efter dagens evenemang är helt enkelt denna:

Håller Sverige – och även Europa – på att skapa sig en självuppfyllande profetia?

// Therese Maurin, Almedalen 4 juli 2016

Myt: Migranter utan giltiga identitetshandlingar

Under en längre tid har uppgifter på Internet florerat om att den absoluta merpart av asylsökande som kommer till Sverige medvetet slänger id-handlingar för att lura till sig uppehållstillstånd. Lögner sprids om att det för asylsökande ofta räcker med att påstå sig komma från ett visst land för att kunna få asyl beviljad i Sverige.

Russian Federation: stampsSkälet till att de absolut flesta asylsökande saknar pass och andra id-handlingar har en huvudsaklig förklaring. Dessa människor smugglas till Sverige av flyktingsmugglare. Att smuggla flyktingar är ett brott som renderar höga böter och fängelse. De som smugglar flyktingar vill undvika att straffas. För att undgå det vill de, efter bästa förmåga, undvika att polis och åklagare kan bevisa att de har smugglat flyktingar. Ett enkelt sätt att bevisa att någon är flyktingsmuggare, är att gripa denne tillsammans med människor som har pass på sig, utan att det finns viseringsstämplar i passen. Det är därför flyktingsmugglare, nästan undantagslöst, beslagtar pass och, oftast, andra identitetshandlingar av de personer som de skall smuggla. Ett krav för att låta sig smugglas är ibland också att de som har giltiga passhandlingar överlämnar dem till flyktingsmugglarna för att de skall få låta sig smugglas. Detta för att flyktingarna inte skall kunna gömma pass på sig.

En annan viktig förklaring till varför flyktingar ofta saknar pass, är att pass är, som regel, svåra att få utfärdade i länderna som de flyr ifrån.

Politiskt oppositionella som vill försöka fly måste ofta hålla sig gömda från myndigheterna i det land som de flyr ifrån. Att söka pass kan dessutom indikera för förtryckande regimer att deras politiska motståndare tänker gå i exil. Exempel på sådana länder, från vilka många flyktingar kommit till Sverige, är Syrien, Irak och Eritrea. I ett land som Somalia, från vilket många människor flyr till Sverige, har det sedan väldigt många år saknats fungerande passmyndigheter. Pass har då helt enkelt varit omöjliga att få utfärdade.

Afghanistan är ett annat land från vilket många människor flyr. Landet har sedan år 2002 börjat skapa allt passmyndigheter, men än så länge utfärdas passen centralt vid inrikesministeriet i landets huvudstad Kabul. För det krävs att en afghansk medborgare har en födelseattest och är folkbokförd. De afghanska folkbokföringsregistren är inte datoriserade utan skrivna för hand. De arkiveras inte centralt i landet, utan i de olika provinsstyrelsernas kontor. Stora delar av folkbokföringsregistren förstördes under kriget mot Sovjetunionen, och det efterföljande inbördeskriget, och därefter det följande talibanstyret. Stora delar av landets befolkning, särskilt många unga, föddes utanför Afghanistans gränser och hamnade därför inte i landets folkbokföring. Afghanistan har under flera decennier haft, och har fortfarande, brist på läskunniga som kan folkbokföra sina medborgare. Detsamma gäller bristen på antalet tjänstemän som kan utfärda pass.

Många afghaner, inte minst de som bor i svårt krigsdrabbade delar av landet, löper ytterligare risker för sina liv om de tar sig till regionala myndigheter för att registrera sig och därefter bege sig till huvudstaden för att skaffa ett pass. Och även om en afghansk medborgare lyckas med att skaffa identitetshandlingar och därefter pass, krävs det ofta höga mutor för att få tjänstemännen att utfärda dessa dokument.

Vad händer i de fall då exempelvis afghanska och somaliska medborgare införskaffar pass och identitetshandlingar som de presenterar för Migrationsverket?

iq-testJo, Migrationsverket bedömer dem vanligtvis som ogiltiga. Det vill säga de räcker inte för att styrka identiteten i alla fall. Skälet är att själva processen för att skaffa pass, som beskrivs ovan, gör att svenska myndigheter inte bedömer passen som tillförlitliga. Passen är inte knutna till samma typ av datoriserade, centrala och tillförlitliga folkbokföringsregister som Sverige har. Passen har inte heller de säkerhetsmarkeringar som svenska pass har, vilket gör dem lätta att förfalska.

De flyktingar som har pass är till övervägande del den lilla grupp flyktingar som har råd att anlita smugglare som har kontakter med personal på flygbolag som låter sig mutas. På så sätt kan de flyga med viserade pass hela vägen till Sverige. Och även i de fallen så har flyktingar som anländer till Sverige med flygplan ofta andra människors pass. Pass som de sedan slänger på Arlanda flygplats.

Hur kan Migrationsverket veta vem den asylsökande är, och att vederbörande har giltiga skäl för att beviljas uppehållstillstånd i Sverige?

Jo, inom migrationsrätten krävs enbart att den som skall beviljas flyktingstatus eller status som skyddsbehövande, kan göra ”sannolikt” att den personen har skyddsbehov. Till skillnad från andra ärenden krävs ingen fullgod bevisning. Om så vore fallet, skulle nästan inga som flydde beviljas uppehållstillstånd. Något som även anges i UNHCR:s riktlinjer för fastställande av internationellt skydd och som är bindande för Sverige. För det krävs att den asylsökande kan lämna en i alla väsentliga sammanhang trovärdig, logisk och sammanhängande asylberättelse. Migrationsverket ställer frågor kring de åberopade asylskälen och jämför även med vad som är kända fakta kring landet och övriga förhållanden i det landet gentemot vilket asyl åberopas.

Den asylsökande skall även presentera alla skriftliga bevis och vittnen som går att uppbringa. Vittnen finns inte sällan genom släktingar och vänner som redan befinner sig i Sverige. Den asylsökande måste även aktivt medverka till att klarlägga sin identitet så långt som möjligt. Det sker ofta genom att asylsökande har med sig identitetshandlingar, observera: inte pass.

Alla identitetshandlingar som Migrationsverket får in granskas av Migrationsverkets dokumentenhet.

Därutöver får asylsökande genomgå språktest där både språkkunskaper, grammatik och dialekter utreds.

Mot hela denna samlade bakgrund fattas beslut i asylärendet.

===

Thabo ‘Muso har verkat i över sju år som både privat ombud och offentligt förordnat biträde åt asylsökande och för personer i alla slags migrationsärenden. Arbetstillstånd, uppehållstillstånd för anhöriga, gäststuderande, egenföretagare, medborgarskapsärenden, och har i den rollen träffat något tusental personer som har eller vill migrera till Sverige, varav kanske 350 varit klienter. Thabo har också utfört utredningar gällande migrationspolitik och migrationsjuridik åt flera riksdagspolitiker för olika partier,  hållit föreläsningar i migrationsjuridik och migrationspolitik i riksdagen och för olika föreningar över hela Sverige och deltagit i seminarier och paneldebatter med riksdagsutskott gällande migrationspolitik och migrationsjuridik. Thabo har även gått på utbildningar i Sverige och utomlands i UNHCR:s regi, och besökt flyktingar och andra migranter i Italien, Grekland och Afghanistan.

Höj dagersättningen för flyktingarna!

SVT rapporterade i veckan att dagersättningen för flyktingar är på samma låga nivå idag som för 20 år sen. 19 kronor per vuxen, 12 per barn per dag. Det för med sig konsekvenser, vilket SVT visar:

— Vi försöker få sjukvård för vår lilla dotter, hon mår inte bra. Hon har blivit undersökt, vi tog henne till sjukhuset, men några mediciner kan jag inte köpa. Vi har inga pengar att köpa medicin för, säger Muhammed Rashwani.
/doh
FACEPALM          striatic / Foter.com / CC BY

Frågan är om vi alls lärt oss något av flyktingmottagandet på 80- och 90-talet? Minns ni hur det var då? Då hade man handläggningstider på upp till tre eller fyra år och flyktingar fick inte arbeta under den tiden. Samtidigt hade de en usel ersättning (fast högre än idag) och isolerades i stugor mitt ute i skogen, utan kontakt med omvärlden. Sen förundrades en del över att det skapade problem bland de som isolerades?!

Idag är det lite enklare att skaffa jobb (arbetslinjen, ni vet? som S drev fram till 2006 och Alliansen kopierade av S). Men dagersättningen är usel och flyktingar isoleras fortfarande ofta på campingar och gamla hotell mitt ute i ödemarken. Om man vill handla, eller träffa andra människor kostar en bussresa kanske lika mycket som tre eller fyra dagsinkomster.

Daniela bor på en camping på Öland där maten inte ingår i boendet. Som ensamstående vuxen får hon ett matbidrag på 47 kronor per dag, de äldsta barnen får 31 kronor var.— Det räcker inte alltid till, säger Daniela som berättar att hon har långt till affären och behöver använda en hel del av sin ersättning till busspengar för att åka och handla.

Familjens yngsta barn, som i likhet med alla barn från och med nummer tre i barnaskaran har halverad ersättning när det gäller beloppet för övriga levnadsomkostnader, får 6 kronor om dagen som ska räcka till exempelvis blöjor.

Sen förundras en del över att det ibland är stökigt och bråk på flyktingförläggningar?! Tacka fan för det! Man behöver inte precis vara ett geni för att förstå att systemet som vi har för att ta emot flyktingar faktiskt SKAPAR problem.

Höj dagersättningen för flyktingar, och för guds skull, ge dem någon form av klippkort för gratis resor med kollektivtrafiken om de isolerats på nån camping i ödemarken!

Att betrakta människor som investeringar, inte kostnader

Flyktingmottagning och invandring till Sverige utgör inte en negativ kostnad för landet, anser Michael Gajditza (L). Hur kan man påstå någonting sådant? Läs vidare så kommer förklaringen!

Sveriges befolkningspyramid. SCB

Fråga ”vanligt folk” om de är beredda att investera i att vi har en bra sjukvård i Sverige, eller en bra skola och utbildning. De allra flesta skulle säga att det måste vi givetvis. Ställ samma fråga om investeringar i järnvägar och broar, som Öresundsbron, och de flesta håller med även om det. Det kostar pengar, men alla är överens om att det är positivt. Det är investeringar för framtiden, för våra barn och barnbarn.

Michael Gajditza från  Liberaldemokraterna (som även är medarbetare på Motargument) har utvecklat ett resonemang kring detta som går ut på att visa att invandring är en fråga om investeringar.

Jag frågade honom om hur hans idé ser ut.  Gajditzas idé är i korthet så här.

Vi behöver investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård nu och i framtiden kräver, som ska bygga framtidens järnvägar och bli framtidens forskare, menar han, och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

Sveriges befolkning åldras. För att skapa resurser för framtiden behövs människor.

När staten använder pengar till ett sjukhus, en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering, liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en så bra och smidig integration som möjligt börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid.

Det finns många som anser att rasisterna har fel när de ser invandrare som parasiter. Det är bra, men många försöker bemöta detta med att ”vi ska vara snälla”, idka välgörenhet, och ta emot flyktingarna, trots att det kostar mycket. Frågan är om inte det tänkandet, hur välmenande det än är, spelar rasisterna i händerna. Då gör vi också invandringen till en kostnad, som vi kan välja att skära ner på om vi vill, om vi inte har råd att vara ”snälla” längre.

Men tänk om det inte är så? Tänk om invandringen fungerar som investeringar på järnvägsnätet. Att om man inte nysatsar och tar in mer framtida arbetskraft, och om man inte satsar på dem när de kommit hit, då riskerar delar av ekonomin att förfalla.

Om vi ser på invandring och flyktingmottagning som en investering så försvinner mycket av denna fokusering på kostnader. Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om att det kan få positiva spin-offs och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse, kanske du frågar. Tja, hört talas om reservfonder, är Gajditzas svar?

Jag är övertygad om att om man inte bara ger upp om om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer deras påverkan samhälleligt att bli ett stort plus över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även acceptera att vi inte kommer att lyckas med exakt alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning, vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Gajditza avslutar:Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och vi andra, som ser människor som en tillgång och en investering!