Etikettarkiv: asylrätt

Sverigedemokraternas flyktingförslag bryter mot internationella lagar

Artikel av Malte Roos

Den 22 april, när flyktingkatastroferna i Medelhavet var som tydligast i folks medvetande, lanserade Sverigedemokraterna, genom en debattartikel i Svenska Dagbladet, ett förslag på hur EU skulle kunna motverka massdöden. Det här förslaget försvarade man senare i en debatt i Aktuellt. Förslaget går ut på att EU:s gränsbevakning ska vända båtarna på Medelhavet och skicka tillbaka dem dit de kommit ifrån, alternativt till ett annat land som man tecknat avtal med.

Denna praktik kallas push backs. SD säger sig hämta inspiration från Australien där detta system har varit i bruk i snart två år, och där även de migranter som lyckats ta sig fram till Australien förvägras uppehållsrätt och skickas istället till Papua Nya Guinea för att där få sin asylrätt prövad. De som bedöms ha flyktingskäl flyttar man istället till Kambodja. Sverigedemokraterna hävdar att Australien på så sätt fullföljer sina internationella åtaganden och att EU skulle kunna implementera samma system. Detta är inte sant.

Tvärtemot vad SD hävdar så har FN:s flyktingorgan UNaustralia-62823_640HCR vid ett flertal tillfällen öppet kritiserat Australiens policy för att bryta mot sina internationella åtaganden, och vid ett tillfälle gick de så långt som att fördöma Australiens agerande. Även flertalet människorättsorganisationer fördömer Australien och hävdar att landet bryter mot de mänskliga rättigheterna genom sitt agerande.

Så vilka är Australiens, och EU:s, internationella åtaganden gällande flyktingar i de här fallen? Om vi bortser från EU-lagar, som inte gäller Australien och som SD i övrigt vill ändra för att kunna genomföra sin politik, så är det framförallt tre rättigheter som är relevanta för fallet: rätten att söka asyl, förbudet mot kollektiv utvisning, och principen om non-refoulement.

Rätten att söka asyl

Rätten att söka asyl finns inskriven i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och även indirekt i Flyktingkonventionen och i ett flertal andra internationella lagar. Det är en av världens äldsta principer med anor i antiken. Den innebär kortfattat att alla människor som befinner sig inom ett lands jurisdiktion har rätt att söka asyl i det landet och få sin asylrätt individuellt prövad i en rättssäker process. Om en människa sedan har asylrätt så är landet skyldigt att ge personen asyl.

Kollektiv utvisning

En grupp människor utvisas utan att staten tar hänsyn till deras individuella behov och rättigheter. De utvisas som medlemmar av en grupp, inte på individuell basis. Förbudet mot kollektiv utvisning finns bland annat med i Protokoll 4 artikel 4 av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, och inbegriper förutom utvisning även förhindrande av människor att komma in i landet.

Principen om non-refoulement

Själva hörnstenen i internationell flyktingrätt. Den är formulerad i artikel 33:1 av Flyktingkonventionen och säger att: ”Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning”. Den utvecklas vidare i Konventionen mot Tortyr, där artikel 3:1 slår fast att: ”Ingen konventionsstat skall utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr”. Utöver detta finns principen implicit inskriven i bland annat artikel 3 av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och betraktas även som jus cogens, det vill säga den högsta form av internationellt bindande lag som binder alla världens stater oavsett om de ratificerat avtalet eller inte.

Principen om non-refoulement innebär att ingen människa får avvisas innan de har fått sin asylstatus prövad. Vidare får ingen människa skickas tillbaka till en plats där hen riskerar att dödas, olagligen frihetsberövas, eller torteras eller utsättas för annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, eller riskerar att ytterligare skickas vidare till ett annat land där hen riskerar detta. Vidare slår UNHCR fast att:

”The prohibition of refoulement to a danger of persecution under international refugee law is applicable to any form of forcible removal, including deportation, expulsion, extradition, informal transfer or “renditions”, and non-admission at the border… This is evident from the wording of Article 33(1) of the 1951 Convention, which refers to expulsion or return (refoulement) “in any manner whatsoever”. It applies not only in respect of return to the country of origin or, in the case of a stateless person, the country of former habitual residence, but also to any other place where a person has reason to fear threats to his or her life or freedom related to one or more of the grounds set out in the 1951 Convention, or from where he or she risks being sent to such a risk.” (UNHCR: Advisory opinion on the Extraterritorial Application of Non-Refoulement Obligations under the 1951 Convention relating to the Status of Refugees and its 1967 Protocol, sida 3, vår betoning)

För att exemplifiera kan vi hänvisa till fallet Case of Hirsi Jamaa and other v. Italy, som 2012 togs upp i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, en domstol kopplad till Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och helt orelaterad till EU. Fallet rörde tvåhundra flyktingar, mestadels från Somalia och Eritrea, som försökte ta sig in i EU med båtar från Libyen i maj 2009. Båtarna stoppades av italiensk kustbevakning ute på havet, flyktingarna plockades upp och skeppades tillbaka till Libyen i enlighet med ett bilateralt avtal mellan Italien och Libyen. Italiens inrikesminister hävdade senare på en presskonferens, precis som SD och Australien gör idag, att detta räddade många flyktingars liv. Domstolen slog fast att Italien hade brutit mot förbudet mot kollektiv utvisning och mot principen om non-refoulement. Eftersom domstolen endast dömer utifrån Europakonventionen med dess protokoll, och dessa inte nämner rätten till asyl, så togs inte denna rätt upp i domstolen.

sd-logo_20155949Sverigedemokraternas förslag är alltså att EU ska införa ett system som är snarlikt ett som redan har slagits fast av Europadomstolen som olagligt och i strid mot de mänskliga rättigheterna, och som tar inspiration av ett system som UNHCR och ett flertal människorättsorganisationer också har slagit fast är olagligt. En väldigt intressant ståndpunkt för ett parti som säger sig värna lag och ordning.

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.