Etikettarkiv: argumentationstips

Krönikor

Respektera kvinnors fria rätt att välja kläder

Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmän­giltig princip; kvinnans självbestämmande.

Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?

Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.

Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.

Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.

Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.

Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.

I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.

Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.

Artiklar

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

Krönikor

Öppet brev till Kent Ekeroth

Gästkrönika av Peter Robsahm

En text till SD:s ledning i allmänhet, men deras ”chefsdemagog”, Kent Ekeroth, i synnerhet. Eller varför inte alla och envar som orkar läsa…

Kent; egentligen gillar jag inte infallsvinkeln på den här texten. Det är inte riktigt min stil och inte heller förenligt med mitt synsätt.
Men, jag ska möta dig på din egen planhalva.

Vi börjar i den här änden:

Mina förfäder byggde Sverige. Stamfadern i min släkt, Christian, kom hit från Skottland någon gång under första halvan av 1600-talet.

Det var en driftig karl, må du tro. Han slog sig först fram som köpman och sedan som ekonomisk förvaltare åt en stor brukspatron. Detta ledde till att han själv till slut blev en. Han etablerade sig i Bergslagen – bland det svenskaste som finns när det kommer till vår framgångssaga. Han blev en erkänd och respekterad brukspatron och hans söner följde i hans fotspår.

En av dessa söner fick sedan en son som fick en son som fick en son… och så vidare. Där hamnar vi till slut hos mig, efter nio generationer. Inte särskilt många på 3-350 år, om vi räknar till då jag föddes 1956.
En av dessa i trädet ner, närmare bestämt min farfars farfars far, Karl Magnus och hans bror Ludwig, var de som införde ståltillverkningen i Sverige.

Snacka om att ha bidragit till Sveriges historia och välstånd.
”Det svenska stålet” är känt i hela världen och har givit hundratusentals människor jobb och en framtid i det här landet.
Så, Kent, du behöver inte påminna mig; jag talar utifrån en något privilegierad position.

Dessa män med sina första rötter i Skottland, byggde det här landet tillsammans med alla andra – nederländare, valloner och tyskar – som med sin kunskap och driftighet etablerade sig och skapade en ny framtid i det avlånga landet i norr. De inte bara skapade sig själva en framtid, utan blev helt avgörande för alla dessa andra som fick sin utkomst av industrialismens vagga.

Anor. Stolta anor. Fast jag genetiskt sett har keltiskt ursprung är jag fan i mig svensk så det ryker om det.

Då kommer vi så till dig, Kent. KentEkerothAvatar
Vad har du att komma med i bakfickan?
Vad jag har förstått så har du delvis dina rötter i Kazakstan och Polen. Din mor har invandrat därifrån och därför är du ju andra generationens invandrare.

Så hur ”svensk” är du? Du talar vitt och brett om vilka som är berättigade att få bo här och vilka som ska ut. Okej. På vems mandat gör du det? Vad har du att komma med när det gäller svenska rötter och uppbyggnaden av det här landet? Din far kanske? Han vet jag i princip ingenting om, men om vi går till gener och blod är du ändå en invandrare.

Eller hur?

Kan du annars ge mig en förklaring jag kan köpa som gör att du ska behandlas annorlunda än någon annan i din situation? Med dina, eller dina fascistbröders, mått mätt så ska du alltså förpassas tillbaka. Tillbaka till vad? Ska du tillbaka till Astana? Eller till Warszawa? Vad har du att hämta där? Kanske kan du bo hos någon avlägsen släkting du kanske inte alls känner? Fast det är ju inte säkert de vill släppa in en vilt främmande ”svensk” hursomhelst som de knappt vet vem det är.

Du känner ingen och du har egentligen ingenting annat än ett antal vilsna gener som knyter dig till platsen. Pyrt läge, men vi gör inga undantag.

Eller hur?

Eller tycker du att du är så pass etablerad svensk att det är här du hör hemma?

Okej… så vad skiljer det dig från de hundratusentals andra i samma situation du vill slänga ut från det här landet?

På den punkten är jag oantastlig; svensk så det ryker om det, med förfäder som betytt mer för det här landet än många andra.
Så, ut med dig och din tvillingbrorsa och er mamma ska givetvis packa sin väska hon med.

Eller?

Är det så vi ska ha det? Är det på det viset vi ska bygga en framtid?
Jag tycker inte det. Men om du vill leka Himmler och bussa de lättköpta på de försvarslösa, då ska vi fan i mig tala klarspråk.
Med din egen måttstock ska du bara ställa dig i hörnet och hålla käften. Har jag uttryckt mig klart nog?

Du har inga mandat att tala för någon annan av oss och med tanke på att du är andra generationens invandrare, så ta och ligg lågt med det här om ”svenskheten”.

Fast det är ju med din egen måttstock, så klart.

Personligen tycker jag givetvis att du är lika mycket svensk som någon annan. Och det är också alla andra som du så högmodigt sätter dig ovanpå och vill slänga ut.

Har du hört talas om hybris? Du har det. Lägg ner det, om inte annat så för att det kommer en dag då du kommer att få den nedkörd i halsen, ända till tarmsystemet. ”Hut går hem”, heter det. Och visst är det så.

Nå, ska jag summera lite; mina förfäder var betydande vad gäller uppbyggnaden av Sverige. De bidrog i allra högsta grad till vårt välstånd och vår position i världen. Det är jag givetvis stolt över.
Men jag gjorde det inte.

Ja, du hörde rätt; JAG har inte bidragit, hur mycket de än grävde fundamentet till dagens Sverige.

Lika lite har de flesta av oss personligen gjort ett skit för att vi ska få åtnjuta alla dessa förmåner som det innebär att bo i landet Sverige.
Vi lever minst sagt på världens gräddhylla och du och dina meningslösa kumpaner har mage att svartmåla oss och få det att se ut som vi levde i världens krisnation.

Bortskämda ”brats” – det är vad ni är!

Många av er har fan inte gjort ett vettigt handtag i köket och ändå vill ni ta de gottaste bitarna från middagsbordet när det serveras.
INGEN av oss har gjort sig förtjänt av att leva som vi gör.

Och kom inte dragandes med den där skiten ni presenterar i ert partiprogram om ”essensen”. Det kan hända att ni kan lura en del människor som är ovetande om modern vetenskap och genetik, men väldigt, väldigt många är mer pålästa än så.

Ni snackar skit, helt enkelt. Ni vet inte vad ni pratar om, så lägg ner!
Därför, min bäste propagandaviglare Ekeroth; antingen kan vi mäta våra genbanker i ”svenskhet”, eller också lägger vi ner och inser att vi människor finns här på det här lilla klotet och att ingen av oss har bett om att få komma hit. Det är en tillfällighet att du har dina rötter någon annanstans, likaväl som det är en tillfällighet att jag blev född i en släkt av brukspatroner.

Vi kan inte göra någonting åt det, varken du eller jag, utan vi kan bara förhålla oss till det.

Kanske kan vi också förhålla oss lite ödmjuka till det faktum att vi har fått födas och bo här på en av de bästa platserna. Det är ju nämligen inte självklart, utan det är bara ren och skär tur.

Så, Kent Ekeroth och dina partikamrater och alla andra ”sverigevänner” (ett så ofantligt töntigt begrepp, förresten): lägg ner vapnen.

Här har ni en svensk vars talan ni inte för.

Krönikan är en Facebook-status skriven av Peter Robsahm 160904

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Granskning av systemkollapsen – Del 1 – Arbetslösheten

av Thabo ‘Muso och Elias Lodin 

Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej. 

Först granskar vi arbetslösheten. En eventuell ”systemkollaps” motiveras ofta med att det kommer att bli hög arbetslöshet, människor blir utslagna, det finns inga jobb etc.

a-löshet2
Arbetslösheten var låg fram till krisen på 90-talet. Då sköt den i höjden. Därefter har den sjunkit till drygt en tredjedel. Jämfört med andra medlemsstater i EU ligger Sverige lite under genomsnittet.  Det är alltså inte frågan om någon dramatiskt ”systemkollaps” även om det inte heller är någonting att jubla över.

Sedan 1994 har arbetslösheten minskat med en tredjedel. Det senaste fem åren med 13%. Det visar på en befolkning där fler människor arbetar – även om det är långt kvar till en full sysselsättning.

De senaste fem åren har Sverige haft en ihållande – men inte dramatisk – trend med en minskande arbetslöshet. 2010 var arbetslösheten 8,7%. Idag 2016 är arbetslösheten 7,6%.

Med en arbetslöshet på nuvarande 7,6% kan några få procentenheters ökning i framtiden göra arbetslösheten i Sverige hög jämfört med resten av EU. Med några få procentenheters minskning i framtiden kommer arbetslösheten i Sverige vara låg jämfört med resten av EU.

Hur det blir under kommande år vet vi inte, men i nuläget kan nivån på arbetslösheten i Sverige knappast utgöra en indikation på att Sverige skulle befinna sig i eller vara nära en systemkollaps.
a-löshet

*Sveriges pensionsålder är 65 år. Tidsspannet räknar ända från 15 – 74 år – vilket är långt över normal arbetstidslivslängd. I Sverige är det idag väldigt ovanligt att femtonåringar börjar arbeta.

Källor:
Statistiska Centralbyrån – Arbetslöshet
Statistiska Centralbyrån – Internationell jämförelse av arbetslöshet

 

Krönikor

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

 

Krönikor

Människa i mellanförskap

Gästkrönika av Alice Binti Mutambala – tidigare publicerad på Afropé

Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.

Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…

Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel.

Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig! 

Suck. 

Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.

Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.

Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.

Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.

Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Myter

Myt: Islam förtrycker kvinnor

Det finns en vitt spridd uppfattning om att muslimska kvinnor skulle vara förtryckta, diskriminerade och underordnade enbart, och explicit, för att de tror på islam. Muslimska kvinnors status kan inte särskiljas från andra kvinnors status, mot bakgrund av att kvinnor världen över dagligen möter ojämlikhet oberoende av kvinnornas etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet eller deras omgivnings etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet.

Muslimska kvinnor är inte ensamma om att drabbas av ojämlikhet i samhället.

Koranen betonar att män och kvinnor är jämlika inför Gud. Koranen förbjuder mord på flickebarn, påtalar att flickor och pojkar ska uppfostras på samma sätt, ger kvinnor rätt att neka giftermål och ger kvinnor rätt att skilja sig i särskilda fall.

Det är viktigt att poängtera att tolkningen av könsroller i Koranen varierar mellan olika länder och kulturer i den muslimska världen – det förekommer principer och förfaranden som underkuvar och förtrycker kvinnor, bl a genom tvångsäktenskap, bortrövande, nekande av utbildning, könsstympning och begränsad frihet. Återigen är det viktigt att vi påminner oss om att dessa principer och förfaranden inte är exklusiva för islam, utan förekommer också i andra kulturer och trosläror. Vissa företeelser, som vi idag möjligen associerar med en muslimsk kontext, har existerat långt tidigare och i andra kontexter, oavhängigt kultur, nationalitet och religion.

Många moderna kvinnor och män förkastar nyss nämnda begränsningar och tolkar Koranen utifrån detta perspektiv. Det är nödvändigt att vi förstår att människor med makt, precis som i länder med annan troslära än islam, ibland använder religionen som ett incitament att rättfärdiga kvinnoförtryck. Som alltid är det viktigt att vi förstår att det är människor – i huvudsak män, och inte religion, som utövar förtryck mot kvinnor.

Slöjan används ofta som ”bevis” på kvinnoförtryck. Koranen påtalar att såväl kvinnor som män ska klä sig anständigt. Hur detta påbud tolkas och efterlevs varierar mycket. Många tror att muslimska kvinnor tvingas att bära hijab, niqab eller burka. Detta är inte skälet till att muslimska kvinnor i de flesta fall bär hijab, särskilt inte i västerlandet. Tvärtom, många kvinnor väljer själva att bära hijab, niqab eller burka. Det finns flera anledningar till detta, som t ex stolthet över att vara muslim, kulturell identitet, kollektiv känsla av gemenskap eller för att uttrycka känsla av självkontroll i offentligheten.

För att ytterligare framhäva muslimska kvinnors status kan vi nämna ledarskap. Sedan 1988 fram till dags dato har vi sett inte mindre än åtta muslimska länder med kvinnliga statschefer: Turkiet,  Indonesien, Senegal, Kosovo, Kirgizistan, Pakistan, Mauritius och Bangladesh (två tillfällen). Ett flertal muslimska länder, bl a Saudiarabien, Afghanistan, Irak och Pakistan, har en högre andel  kvinnor sittandes på nationellt folkvalda befattningar än USA.

Kvinnoförtryck kan ha religiösa förtecken, men utövas inte sällan i en egen kontext, oavhängig kultur, religion eller etnicitet. Tyvärr förefaller förtryck av kvinnor vara inkorporerat i alla mänskliga aktiviteter över hela världen. Vi gör klokt i att inte utgå från vår egen uppväxt/kontext, då det kan innebära att vi blundar för att andras kontext kan vara väldigt annorlunda i grunden. Vi bör inte ta oss det ensidiga tolkningsföreträdet över hur andra vill leva sina liv i sin kontext och i sin religiösa trosuppfattning. Detta förfarande kallas etnocentrism.

P.S. För att förekomma eventuell kritik om att denna artikel skulle rättfärdiga kvinnoförtryck i muslimska länder eller kulturer: Vi på Motargument fördömer all form av kvinnoförtryck, oavsett orsak, bakgrund eller kontext, men för den som vill börja förstå förtryck av kvinnor i någon kontext går det inte att söka felaktiga orsaksförklaringar som exempelvis vid kulturella eller religiösa särartsförklaringar.

Lästips:

Är islam kvinnoförtryckande?

Källor:

Myths and facts about Muslim people and Islam

I Am Not Oppressed

Tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap

Feministiskt perspektiv: Kvinnors frihet förutsätter sekulär rättvisa

The Islamic Dress Code

What is the Hijab and Why do Women Wear it?

Facts about women’s rights

Reportage

Möte med: Niclas och Navid – samtalsaktivister

Samtalsaktivisterna vill öka förmågan att föra samtal. Under Almedalsveckan fick jag nöjet att delta i deras seminarium. Jag fick också tillfälle att intervjua Niclas Hellgren och Navid Modiri, som är två av projektets frontfigurer.

Under seminariet presenterade sig alla fyra Samtalsaktivisterna; Navid Modiri, Elin Turesson, Tobias Swahn och Niclas Hellgren. Fyra personer med mycket olika bakgrund, med det gemensamt att de upptäckt vikten av det genuina samtalet. Det där man pratar med och inte om varandra. Där man också lyssnar till varandra.

Incheckningen är en del av metoden. Under seminariet får jag också ”checka in”. Navid leder själva processen och guidar oss åhörare – eller faktiskt är vi ju samtalsdeltagare. Vi får några enkla anvisningar; just att lyssna för att förstå är en av dem.
Vi får sedan tänka oss en situation när vi upplevt att vi inte blivit lyssnade på. De som vill, får dela med sig och berätta hur det kändes. Allt skrivs upp, eller skördas, som Samtalsaktivisterna hellre kallar det. Det stora plakatet blir fullt av ord och korta meningar. Ord som ”arg”, ”irriterad”, formuleringar som ”jag känner mig oviktig” eller ”har jag uttryckt mig tokigt, det verkar inte som hen har förstått”.
Vid utcheckningen har flera av oss fått en aha-upplevelse och många vill gärna ta med sig metoden hem till sina arbetsplatser – och familjer.

13735015_10153513713316199_4706020989386471321_o

Niclas berättar om hur samtalen, och lyssnandet, påverkar människor:

– Människor checkar in i samtalet utifrån olika bakgrunder. Sen när vi haft samtalet, vid utcheckningen, har folk hittat en slags essens, en kärna. I samtalet inser man hur mycket man har gemensamt med de andra. Man ser inte dreadlocksen eller kostymen, utan man ser bara människan. Man ser essensen av människor; att vilja höra till. 

– Människor som känner att de blir lyssnade på, brukar bli lite mjukare. Det är som att fylla en kopp. Olika människor har koppen olika mycket fylld. Om en människa aldrig blivit lyssnad på så har de en väldigt tom kopp. Och bara genom att lyssna på den människan så fylls koppen. Och så kommer de sen att komma på och fråga dig en massa grejer “oj, nu har du frågat mig en massa grejer, men vem är du, vad gör du?”

Navid flikar in:

– Du är ett levande exempel på det. När du kom till samtalsaktivisterna så var du väldigt förberedd på konfrontation. Du var ganska argumentativ. Så du kom in och var nästan såhär “nu jävlar”, liksom. Och så fick du inte det tillbaka! 

– Det var inte det att jag inte fick någonting tillbaka. Jag fick någonting annat tillbaka! Det är det som är så jäkla viktigt! I ett samtal är det två sidor som möts, och jag fick en respons. Och responsen var oväntad men väldigt, väldigt trygg. 

– De första tre gångerna så kändes du förvirrad, “jag vet inte…hur gör jag nu, jag är så van vid att först slänger jag ur mig saker och sen du och så börjar vi liksom bråka”. Och så tror jag att du till och med testade att slänga ur dig nånting och så bara föll det platt på marken. Du fick en fråga istället “jaha, vad spännande, hur menar du nu? berätta mer!”. Mjukhet och lyhördhet tillbaka. Det var inte så att det landade direkt, det var mer nästan jobbigt tror jag. Du var så van vid att argumentera.

Mångfald ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem i en grupp eller i ett samhälle, men det kan också – såklart – medföra motsättningar. För att kunna stå ut med varandra, kunna umgås, och kunna lösa konflikter på ett kreativt sätt behöver vi komma fram till gemensamma regler för umgänge. Hur går det med det, om vi upplever varandra som hotfulla, eller rentav hatar varandra?
Navid fortsätter att berätta om hur det var när Niclas kom till Samtalsaktivisterna:

– Första gången Niclas kom in… jag minns energin när han kom in. Jag kände igen mycket av det. Ju mer vi har lärt känna varandra så har jag insett att vi är väldigt lika. Vi har gjort olika resor men vi har många delar som är väldigt lika. När vi är på skolbesök så ser jag bara de här längst bak, de där bråkiga stökiga jävlarna som jag kan relatera till. För det var så jag var när jag växte upp. Och det gjorde att Niclas fastnade. “Fan va kul, det här kommer bli nåt bra” liksom! Vi har haft en lite hundvalpig, buffig skön relation. Som också har utvecklats till en mogen och trygg relation. Men vi gillar ju att gnabbas och buffa och utmana varandra.
Det är ju det Samtalsaktivisterna handlar om, också. Vi praktiserar ju våra principer själva. Ju tryggare vår metod blir, desto mer börjar vi ha konflikter internt. Men trygga konflikter!
Det handlar inte om att alla ska sitta och sjunga “Kumbaya” – och det är också en vanlig missuppfattning om oss, att vi är nåt hippiekollektiv där alla ska vara överens och typ smeka varandra medhårs hela tiden. Tvärtom! Det finns jättemycket känslor och konflikter i vår värld som vi behöver hantera.
Vi vill kunna bidra till det. Vi vill kunna skapa trygga rum där vi kan ha trygga konflikter. Utan att hugga, ha ihjäl varandra, förtrycka eller härska. Det behöver vi ju testa internt också, med varann och på oss själva. Det är ju skitjobbigt! Våra energinivåer går verkligen upp och ner. Det är mycket smärta och sorg och tomhet som omsätts i det här. Det är ju våra ingredienser.

Trygghet är alltså en viktig faktor, helt enkelt. Jag uppfattar det som en förutsättning för att både våga prata och att kunna lyssna för att förstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer och inte kommer till Samtalsaktivisternas öppna samtal.
Hur når man dem som inte vill samtala, som hellre vill debattera, argumentera och egentligen inte vill ändra sin ståndpunkt? Jag hinner knappt ställa frågan förrän Navid svarar både snabbt och mycket engagerat:

– De finns inte, skulle jag vilja säga om jag får utmana lite! Det finns inte ett “dom som har svårt för det”. Vi har ALLA svårt för det, tror jag. Jag tror att den är väldigt viktig att utmana sig själv i.  Det är ofta det kommer människor till våra samtal som liksom “det här var jättebra, hur får vi hit dom som inte vill?” Skit i dom en stund! Bara fokusera på att nu är DU här, och jag tror att du är nog rätt så utmanad också. Lägg inte fokus på ett abstrakt “dom därborta”. Skit i det. Vi har alla svårt för det här. Vi behöver alla öva på det här. Det finns inte “dom som har det lite svårare”. 
Om en grupp människor inte kommer till våra samtal då är det vårt ansvar att få dom att känna sig ännu mer välkomna, istället för “dom vill inte komma för dom är inte intresserade av samtal”. För det är inte sant. Vi har inte lyckats få dom att känna sig trygga nog att komma. Många har kommit lite såhär försiktigt… dom har varit rädda, dom tror att vi är liksom vänster-AFA-liknande aktivister som ska slå dom på käften. Det har många sagt i efterhand, att de trodde det skulle vara så. Många som har andra typer av värderingar än vad vi har, eller som kanske röstar på partier som har andra värderingar kring migration eller integration än vad vi har. De kommer lite försiktigt såhär (Navid visar försiktigheten med hela kroppen) och sen inser dom att ”det är inte hotfullt härinne, här kan jag få säga saker och människor lyssnar på riktigt. Och då funkar ju inte mina åsiktskorridorsargument och mina “pk-maffian”, det funkar inte längre, för här lyssnar faktiskt folk.”

Niclas fortsätter:

– Om vi har 60 personer som kommer till ett samtal, och de får sin kopp lite mera fylld, så åtminstone när det kommer hem så kommer de att testa på att lyssna. Och då kommer de fylla någon annans kopp. Det vi har gått igenom i Samtalsaktivisterna det är ju bara det att någon har lyssnat. Hur mäktigt det faktiskt är! Inte bara att lyssna, utan att lyssna för att förstå. Att verkligen ta in den andra människan. Folk som kommer tillbaka dom berättar ju om hur det har ändrats därhemma, med sina kompisar, eller på sin arbetsplats. Det sprider konceptet. Vår organisation kanske inte växer, men samtalet växer. Och det är ju det som är syftet.

13767328_10153513714026199_6826266962054426423_o

Samtalet, ja. Det kan ju ta plats ansikte mot ansikte, på Facebook eller Twitter. Vad tänker Samtalsaktivisterna om t ex snabb 140-tecken kommunikation kontra att mötas i ett samtal? Hur påverkas vi av att mötas eller inte mötas på riktigt?

– Idag finns en slags skenval mellan snabb kommunikation som twitterflödet, 140 tecken och  snabbt snabbt snabbt – eller de här djupa långsamma samtalen som aldrig landar i nånting. “Nu får ni välja, antingen det här eller det där!” Men vi kanske behöver både och?!  Det är som med mat där man behöver både långsamma och snabba kolhydrater. Du behöver inte välja bort twitter för att du läser böcker också, du kan ha båda två. Det finns ingen motsättning där. Det är två typer av… nästan två typer av tidsuppfattning. Det är en del av att vara människa, det finns olika behov. En av de vanligaste missuppfattningarna med Samtalsaktivisterna är att vi vill att alla ska göra såhär hela tiden “jaha, det här är istället för debatt”. Nej! Använd debatten! Debatten är en perfekt hammare. Men vi har en skruvmejsel också. När du inser att det här inte är en spik, det här är en skruv, då kan du få låna vår dialog som en skruvmejsel. Så har du olika verktyg i din verktygslåda. Vi har vissa verktyg, debatten har andra verktyg. Twitter är ett tredje verktyg. Och du kan medvetet välja vilket av de här du vill använda.

Vad har Samtalsaktivisterna för planer för framtiden?

– Det finns jättemånga bra människor som är duktiga på att lösa konflikter, och att bidra med olika typer av verktyg i grupper som har konflikter här och nu. Det vi vill göra är att ge verktyg till lärare, coacher och gemene man att bli bättre på att ha samtal, att skapa rum och skapa samtal där vi kan ha trygga konflikter så att det inte behöver urarta. Vi jobbar proaktivt.
Och det är inte vi som ska åka runt och hålla de här samtalen, utan vi ska träna dem som ska göra det. Vi ska bidra till de verktygslådorna, öka kapaciteten av samtalsledarskap i världen, i Sverige, i skolor och på arbetsplatser. 

Genom att lyssna och bekräfta kan man alltså nå en annan slags kommunikation? frågar jag.

– Bekräfta människan, inte åsikten. Och det är det många tror, att vi bekräftar människors åsikter. Det är inte relevant egentligen. Åsikten är, på riktigt, inte relevant! Det enda personen behöver är att bli bekräftad. Det vill säga “Jag ser dig och jag hör dig och du har rätt att säga och att känna”. Sen vad du tycker… det kommer alltid finnas en massa olika åsikter. 

 

Läs mer:
Konsten att vara sig själv, bok av  Emma Engdahl
Seven habits, bok av Stephen Covey
Hostage at the table, bok av George Kohlreiser
Den berikande mångfalden, artikel av Nima Sanandaji

Andra som skrivit intressant om samtal och möten är Tristram Engelhardt och Paul Ricoeur

Artiklar

Sverigedemokraternas ”nya” taktik

Artikel av Polimasaren

Sverigedemokraterna har nu presenterat sin nya taktik “Mindre fakta och mera känslor”. Detta för att de locka vanliga Svenssons. Detta ska alltså vara något nytt, men är det verkligen det? Denna nya taktik härstammar från samma person som var ansvarig för den kritiserade EU-kampanjen i tunnelbanan vilken jag nämner längre ner i denna artikel. SD:s kommunikationsstrateg Joakim Wallerstein säger till Dagens Nyheter om den nya taktiken:

Det är en medelsvensson som vi är ute efter som kanske inte ens upplever de problem som vi pratar om. Vi vill fokusera på känslan i landet och inte det rent tekniska. Det är deppigt, det är oroligt, folk är inte trygga,

Vi ska ta och titta på lite av Sverigedemokraternas påståenden och kampanjer.

Inte rasist, men uppmärksammade Jimmie Åkessons uttalande efter hans sommartal 2015 där han påstod att brottsligheten hade gått upp. Reportern ifrågasätter Åkesson och hänvisar till BRÅ:s statistik som visar att det är tvärtom. Åkesson svarar då på följande sätt:

Jag tycker dels att väldigt många människor upplever en situation idag där man har en annan karaktär på brottsligheten. Den här typen av förortsupplopp som vi har sett till exempel, är ett förhållandevis nytt fenomen i Sverige. Den här typen av gängkriminalitet och organiserad brottslighet är också förhållandevis nytt. Så att bara jämföra statistik rakt av på det sättet, det låter sig inte göras. Det ger inte en rättvis bild

Åkesson är inte ensam utan även andra företrädare för partiet har en konstig syn på sanningen. Sala-politikern Bo Lindholm påstod i ett inlägg att den berömda bilden på den drunknade Alan, 3 år var arrangerad. När reportern på Sala Allehanda ifrågasätter påståendet och vill veta vad Lindholm har för källa till detta svarar han:

– Jag har ingen källa. Det är personer som delat det på Facebook.

På frågan om han inte borde vara mer källkritisk blir svaret följande:

– Nej, varför måste man vara det? Det här är ju en känsla som jag har. Vad är det som säger att det inte har skett så här?

När reportern undrar om det inte är viktigt att vara försiktig och se till att det man delar är sant svarar Lindholm:

– Så kanske du tänker. Men jag kanske tänker med känslor i stället?

Lindholm vägrar alltså vara källkritisk och litar hellre på sin känsla.

Sverigedemokraterna gick så långt att de i sin EU-kampanj förlitade sig helt på deras egna upplevelser. Till Dagens media svararJoakim Wallerstein, ansvarig för kampanjen, på frågan om hur de kan veta huruvida tiggeriet är organiserat eller inte:

– Det ena är att vi är från Stockholm, det är bara att ta en promenad så ser man. De där personerna cirkulerar ganska bra genom stan. Länsstyrelsen har också presenterat en rapport den 8 maj där de visar på människohandel och tiggeri. Det är organiserat, det är vad vi utgår ifrån.

Wallerstein får en följdfråga om de verkligen har någon fakta som stödjer deras påstående. Han svarar så här:

– Nej, egentligen inte. Det är inte min sak att ta fram. Vi baserar det på Länsstyrelsens rapport och våra egna upplevelser.

Vad tycker då Länsstyrelsen om detta?

taktik

Källa: ”SD har inte läst vår rapport”

Vad finns då kvar av det hela? SD baserar alltså hela sin EU-kampanj på sina egna upplevelser.

Sverigedemokraterna försökte skrämma upp oss genom att påstå att Sverige var på väg att gå under, och att vi stod inför en kommande systemkollaps. Det har visat sig att det är tvärtom. Det går bra för Sverige. De uppmanade de sina att föra en utomparlamentarisk kamp. I och med detta åkte flera riksdagspolitiker till den grekiska ön Lesbos där de spred flygblad med en hel del påståenden.  Nedan en genomgång av deras flygblad som är hämtad ur DN:s artikel Flera sakfel i SD:s flygblad

  1. ”Sveriges rikedom är borta. Vi måste låna pengar för att ge våra medborgare utbildning och grundläggande vård.”

Alla potentiella europeiska mottagarländer för flyktingar har statsskulder och nästa alla har underskott i statsfinanserna. Förra året hade 20 EU-länder större underskott i statsfinanserna än Sverige.

I procent av BNP är den svenska statsskulden ungefär hälften så stor som för 20 år sedan. Om man räknar in vidareutlåning och tillgångar har den sjunkit ännu mer de senaste åren.

2. Sverige har fått hög brottslighet ”på grund av decennier av massinvandring”, heter det. En brottskategori som lyfts fram är våldtäkt: ”Sverige har nu också det näst högsta antalet våldtäktsanmälningar i hela världen.”

Gruppen utrikes födda har en överrepresentation bland anmälningarna i vissa brottskategorier. Anmälningsstatistik för våldtäkt är notoriskt svårtolkad, enligt brottsforskare. I en analys av Brottsförebyggande rådet från 2008 bedömdes Sverige ligga i mitten bland en grupp västeuropeiska länder i fråga om utsatthet. Den ökade benägenheten att anmäla kan bero på en rad faktorer förutom en verklig ökning, som ändrade attityder, ändrad lagstiftning och ändrar statistikföring. I studien från 2008 drogs slutsatsen att en faktisk ökning av vissa våldtäktstyper var sannolik men att huvudorsaken till ökade tal var ökad anmälningsbenägenhet. Men i en rapport som kom tidigare i år skriver Brå att ”det är inte sannolikt att utvecklingen av anmälda sexualbrott speglar en faktisk ökning av sexualbrotten”. Där antas att utsattheten för sexualbrott varit stabil under 2000-talet. 

3. ”Vi kan för närvarande endast erbjuda tält och campingsängar”.

Några tält håller på och sättas upp av MSB, men inget av dem har ännu tagits i bruk. Boendesituationen ändras från dag till dag. Vissa dagar måste en stor del av de asylsökande tillfälligt inkvarteras i idrottshallar och andra akuta lösningar, andra dagar är det mer normala asylboenden det rör sig om, enligt Migrationsverkets presschef. Men det är aldrig ”endast” campingsängar och tält.

 4. ”Ni kommer till slut att skickas tillbaka hem.”

Andelen asylsökande som fått uppehållstillstånd i Sverige hittills i år är 78 procent, enligt Migrationsverket. Enligt SD-företrädare syftar denna mening i flygbladet framför allt på sexpartiuppgörelsen om att införa tillfälliga uppehållstillstånd. I den är barnfamiljer och ensamkommande flyktingbarn undantagna, och den som kan uppvisa en inkomst det går att leva på när det tillfälliga tillståndet gått ut ska få ett permament tillstånd, även om asylskälen då fallit.  

5. ”Halalslakt och att bära nikab och burka på offentliga platser kommer att förbjudas i Sverige.”

Halalslakt är tillåten i Sverige om djuren först bedövas. Det är inte förbjudet att bära nikab eller burka på offentlig plats i Sverige.

När det gäller argumentet om att flyktingar kommer att skickas hem igen så har asylreglerna ändrats så att tillfälligt uppehåll tillfälligt ska vara norm. Om det sista påståendet om att nikab och burka skulle vara förbjudet svarar Åkesson i en intervju i SVT att

“Vi kan ju hänga upp oss på om det är fakta eller inte”

Han fortsätter med att det kommer att bli förbjudet om SD får makten. Alltså ett stort “om”. Det är alltså inte så noga med fakta.

taktik

Vi backar några år till och tittar på Åkessons första krönika i DN 2009. Aftonbladet gick igenom hans krönika och det visade sig att av 24 påståenden var 10 helt felaktiga eller saknar vetenskaplig grund. Ytterligare 4 anses vara kraftigt överdrivna. Vad svarar då Åkesson på denna kritik?

– Det finns nästan ingen information att tillgå, men i rimlighetens namn kan man anta att det stämmer.

Känslor, upplevelser, om, antagande istället för fakta och statistik. Kommer Sverigedemokraterna verkligen anamma en ny taktik eller har de enbart gått ut med något de hela tiden gjort?

Titta gärna på min länksamling där lögner från den ”sverigevänliga” rörelsen spräcks. Det handlar om både sympatisörer och folkvalda ända upp i partitoppen som blivit påkomna med lögner.

Invandrarkritikers påhittade eller vinklade nyheter

Myter

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism

Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.

De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.

Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.

2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.

Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.

Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.

På islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:

Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation

Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.

Efter terrordåden i Paris 2015 fördömde såväl Saudiarabien som Algeriet, Marocko, Kuwait, Iran, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Bahrain, Indonesien och Qatar attackerna. Attackerna fördömdes av nationella och lokala muslimska grupper i USA. Franska muslimska ledare fördömer terrorattacken i Nice häromveckan. Dessutom utfärdade 70 000 muslimska ledare runt om i världen i slutet av förra året en fatwa mot islamistiska organisationer, såsom Daesh, Boko Haram, Al-Qaida och talibanerna, och krävde då att sådana organisationer inte ska benämnas muslimska.

Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.

Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.

Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.

Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.

Källor:

Myths and Facts about Muslim People and Islam

70 000 muslimska ledare fördömer terrorism

Bias against muslims

Myt: Islamister bakom all terrorism