Gästkrönika av Alice Binti Mutambala – tidigare publicerad på Afropé

Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.

Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…

Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel.

Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig! 

Suck. 

Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.

Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.

Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.

Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.

Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.

Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé