Etikettarkiv: religion

Krönikor

Respektera kvinnors fria rätt att välja kläder

Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmän­giltig princip; kvinnans självbestämmande.

Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?

Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.

Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.

Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.

Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.

Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.

I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.

Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.

Myter

Myt: Islam förtrycker kvinnor

Det finns en vitt spridd uppfattning om att muslimska kvinnor skulle vara förtryckta, diskriminerade och underordnade enbart, och explicit, för att de tror på islam. Muslimska kvinnors status kan inte särskiljas från andra kvinnors status, mot bakgrund av att kvinnor världen över dagligen möter ojämlikhet oberoende av kvinnornas etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet eller deras omgivnings etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet.

Muslimska kvinnor är inte ensamma om att drabbas av ojämlikhet i samhället.

Koranen betonar att män och kvinnor är jämlika inför Gud. Koranen förbjuder mord på flickebarn, påtalar att flickor och pojkar ska uppfostras på samma sätt, ger kvinnor rätt att neka giftermål och ger kvinnor rätt att skilja sig i särskilda fall.

Det är viktigt att poängtera att tolkningen av könsroller i Koranen varierar mellan olika länder och kulturer i den muslimska världen – det förekommer principer och förfaranden som underkuvar och förtrycker kvinnor, bl a genom tvångsäktenskap, bortrövande, nekande av utbildning, könsstympning och begränsad frihet. Återigen är det viktigt att vi påminner oss om att dessa principer och förfaranden inte är exklusiva för islam, utan förekommer också i andra kulturer och trosläror. Vissa företeelser, som vi idag möjligen associerar med en muslimsk kontext, har existerat långt tidigare och i andra kontexter, oavhängigt kultur, nationalitet och religion.

Många moderna kvinnor och män förkastar nyss nämnda begränsningar och tolkar Koranen utifrån detta perspektiv. Det är nödvändigt att vi förstår att människor med makt, precis som i länder med annan troslära än islam, ibland använder religionen som ett incitament att rättfärdiga kvinnoförtryck. Som alltid är det viktigt att vi förstår att det är människor – i huvudsak män, och inte religion, som utövar förtryck mot kvinnor.

Slöjan används ofta som ”bevis” på kvinnoförtryck. Koranen påtalar att såväl kvinnor som män ska klä sig anständigt. Hur detta påbud tolkas och efterlevs varierar mycket. Många tror att muslimska kvinnor tvingas att bära hijab, niqab eller burka. Detta är inte skälet till att muslimska kvinnor i de flesta fall bär hijab, särskilt inte i västerlandet. Tvärtom, många kvinnor väljer själva att bära hijab, niqab eller burka. Det finns flera anledningar till detta, som t ex stolthet över att vara muslim, kulturell identitet, kollektiv känsla av gemenskap eller för att uttrycka känsla av självkontroll i offentligheten.

För att ytterligare framhäva muslimska kvinnors status kan vi nämna ledarskap. Sedan 1988 fram till dags dato har vi sett inte mindre än åtta muslimska länder med kvinnliga statschefer: Turkiet,  Indonesien, Senegal, Kosovo, Kirgizistan, Pakistan, Mauritius och Bangladesh (två tillfällen). Ett flertal muslimska länder, bl a Saudiarabien, Afghanistan, Irak och Pakistan, har en högre andel  kvinnor sittandes på nationellt folkvalda befattningar än USA.

Kvinnoförtryck kan ha religiösa förtecken, men utövas inte sällan i en egen kontext, oavhängig kultur, religion eller etnicitet. Tyvärr förefaller förtryck av kvinnor vara inkorporerat i alla mänskliga aktiviteter över hela världen. Vi gör klokt i att inte utgå från vår egen uppväxt/kontext, då det kan innebära att vi blundar för att andras kontext kan vara väldigt annorlunda i grunden. Vi bör inte ta oss det ensidiga tolkningsföreträdet över hur andra vill leva sina liv i sin kontext och i sin religiösa trosuppfattning. Detta förfarande kallas etnocentrism.

P.S. För att förekomma eventuell kritik om att denna artikel skulle rättfärdiga kvinnoförtryck i muslimska länder eller kulturer: Vi på Motargument fördömer all form av kvinnoförtryck, oavsett orsak, bakgrund eller kontext, men för den som vill börja förstå förtryck av kvinnor i någon kontext går det inte att söka felaktiga orsaksförklaringar som exempelvis vid kulturella eller religiösa särartsförklaringar.

Lästips:

Är islam kvinnoförtryckande?

Källor:

Myths and facts about Muslim people and Islam

I Am Not Oppressed

Tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap

Feministiskt perspektiv: Kvinnors frihet förutsätter sekulär rättvisa

The Islamic Dress Code

What is the Hijab and Why do Women Wear it?

Facts about women’s rights

Myter

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism

Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.

De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.

Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.

2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.

Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.

Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.

På islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:

Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation

Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.

Efter terrordåden i Paris 2015 fördömde såväl Saudiarabien som Algeriet, Marocko, Kuwait, Iran, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Bahrain, Indonesien och Qatar attackerna. Attackerna fördömdes av nationella och lokala muslimska grupper i USA. Franska muslimska ledare fördömer terrorattacken i Nice häromveckan. Dessutom utfärdade 70 000 muslimska ledare runt om i världen i slutet av förra året en fatwa mot islamistiska organisationer, såsom Daesh, Boko Haram, Al-Qaida och talibanerna, och krävde då att sådana organisationer inte ska benämnas muslimska.

Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.

Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.

Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.

Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.

Källor:

Myths and Facts about Muslim People and Islam

70 000 muslimska ledare fördömer terrorism

Bias against muslims

Myt: Islamister bakom all terrorism

Artiklar, Myter

Myt: Kanadas premiärminister och ramadan

På sina håll noteras det att Kanadas premiärminister ”kapitulerat” för muslimerna genom att spela in en hälsning till dem på ramadan.

Det kan vara på sin plats att påminna oss om att han i så fall även kapitulerat till de kristna. Han har nämligen gett både påsk- och julhälsningar till olika kristna…

Det som cirkulerar är en hälsning han spelade in till muslimerna i Kanada 2014.

Det finns ganska många hälsningar till kristna av premiärminister Justin Trudeau. Här är hans julhälsning.

I påskas skickade denna hälsning till kanadensarna.

“It is a sacred time for many, and an opportunity for us all to extend a helping hand to those in need, and to reflect on the notions of personal sacrifice and compassion that underlie the occasion. As we gather with those most important to us, let us put into practice what it truly means to love our neighbours as ourselves.

“On behalf of our family, Sophie and I wish all those celebrating a very happy Easter. We hope all Canadians, no matter their faith, find this a time of optimism, renewal, and new beginnings.”

Om man googlar hittar man många hälsningar till kristna. 2015 skickade han denna hälsning till landets ortodoxa kristna på deras påsk.

“On Sunday, Christians of the Orthodox, Oriental Orthodox and Eastern Catholic faiths will gather with their loved ones to celebrate Easter, and mark the death and resurrection of Jesus Christ.

“This day serves as a reminder to us all of the importance of extending a helping hand to those in need, and of solemnly reflecting on the notions of personal sacrifice and compassion that underlie this occasion.

“On behalf of the Liberal Party of Canada and our Parliamentary Caucus, my family and I wish all those celebrating a very happy Easter.”

Och bara för sakens skull. Kanadas premiärminister har även deltagit i en del humoristiska sammanhang. Som detta förra julen. Kika gärna.

Artiklar

Hertig Erik och prinsessan Ingeborg

Artikel av Polimasaren

Ett vanligt argument från islamkritiker är att profeten Mohammed ska ha gift sig med Aisha när hon var sju år gammal och att detta ska ha skett runt år 620. Med dagens måttstockar är det väldigt ungt. Handlar detta egentligen om sexuella böjelser hos män som kommer från muslimska länder? Eller kan det ha andra förklaringar?

Jag rotade bland mina länkar i en webbläsare som jag inte använder mig av så mycket längre och hittade en länk till en text om Erik Magnusson, son till Magnus Ladulås och bror till Birger Magnusson. Båda dessa herrar var alltså kungar i Sverige.

Prinsessan Ingeborg var från ett års ålder (1302) (MCCCII, Ericus dux swecie desponsauit FILIAM regis norwegie), förlovad med hertig Erik. När han krävde bröllop år 1308 vägrade dock kung Håkan att ge bort sin sjuåriga dotter eftersom han kommit att stödja brodern Birger i den svenska maktkampen (“Håtunaleken”); Erik förlovade sig då med Sofia av Mecklenburg-Werle (död 1339 och systerdotter till Erik Menved). Erik gjorde senare en pilgrimsfärd till Wien och upplöste därefter sin förlovning, varefter han återigen förlovade sig med Ingeborg. De gifte sig 1312 i Oslo.

Prinsessan Ingeborg blev alltså förlovad  med hertig Erik vid ett års ålder. Samma prinsessa gifte sig med Erik vid 11 års ålder. Erik var även förlovad med Sofia av Mecklenburg-Werle (född 1298) när Sofia var 12 år gammal.

Erik Magnusson

Sofia av Mecklenburg-Werle

Sofia av Mecklenburg-Werle födelseår

Var denna kungasläkting pedofil eller hade det med tidsandan och medellivslängd att göra? Medellivslängden ska ha varit runt 35 år, men det säger inte så mycket då dödligheten av olika sjukdomar med all säkerhet påverkade medellivslängden. Vi vet dock att människor levde inte alls lika länge som de gör idag och det påverkade säkert åldern när familjebildandet och barnafödandet var tvunget att börja.

Hur levde man på 1300-talet

Här är en länk som  visar att det är osäkert hur gammal Aishas var när hon blev gift med Mohammed.

Aishas age

Detta är inte tänkt som någon mytknäckning utan är tänkt att tillhöra avdelningen onödigt vetande, men intressant. Kanske kan det bli en tankeställare för någon. Kanske inte. Säkert är iallafall att vi ska vara väldigt försiktiga med vad vi kallar varandra. Vi kan göra varandra illa och det kan slå tillbaka på en själv.

Avslutar med två citat från två olika religiösa böcker. Detta trots att jag är ateist

Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem.

Lukas 6:31

och

Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv

Hadith 13 Imam Al-Nawawi’s 40 Hadither

Krönikor

Rätten att vara annorlunda

Handskakningar har diskuterats en hel del den sista tiden. Med vilken rätt hälsar man annorlunda? Måste alla skaka hand i likriktningens Sverige?



Det en del muslimer beskylls för är inte att de vägrar hälsa. För hälsa gör de, med handen på hjärtat. De får skäll för att de hälsar annorlunda. Och det får man inte göra i den svenska ankdammen.

Det mest absurda är att människor som normalt sett brukar tycka att Sverige är lite inskränkt och behöver internationaliseras mer ofta också skäller på dessa muslimer och ber dem bete sig ”som alla andra”.

Förändringar tar tid i Sverige. En gång i tiden var Sverige ett land som var extremt uniformt. Kulturen var homogen och de flesta betedde sig ungefär som alla andra. 1959 öppnade den första kinarestaurangen i Sverige och 1968 öppnades den första pizzerian. Då fanns det 500 muslimer i landet. I princip ingen homosexuell hade kommit ur garderoben. Och i media chockerade herr Udden i Sundsvall läsarna med att säga att funktionsnedsatta också hade rätt att vara kåta och ha sex. I brödbutiken fanns limpa eller ljusa bröd som alla såg ungefär likadana ut. Mellanmjölken fanns inte, det var för extremt.  Sverige hade en TV-kanal och två radiokanaler – inte för att tekniken satte gränser, utan för att staten och väldigt många svenskar tyckte att det var bra om alla såg på samma sorts TV-program. Vi hade ett Televerk med orangea bilar som for omkring och i telefonbutikerna kunde man köpa endast de telefoner som staten bestämde att du skulle få köpa, med de färger staten bestämde var tillåtna. Och vi hade få uteserveringar och caféer för att staten fick för sig att uteserveringar och caféer inte var bra för svensken.

Detta började förändras på 1970-talet. Men när min mamma 1980 målade sin brevlåda röd i ett kvarter där alla brevlådor var svarta eller mörkblå kippade många efter andan – ”Får man göra så?” och ”Du kommer att få kommunen och polisen efter dig…” kunde det låta. Sen målade hon dörren röd också och människors förfäran var stor i lilla Lerberget i Höganäs. Mer krävdes inte för att få stämpeln: ”ANNORLUNDA” och ”AVVIKANDE”.

Den första svarta människa jag fick nära kontakt med var en svart läkare som kom till skolan och klämde mig på pungen i den årliga snopp-undersökningen av pojkarna. Det fanns ett adoptivbarn i det annars helvita Lerberget där höjden av att vara rebell var att trimma moppen.

Jag växte upp med två TV-kanaler för att staten tyckte det skulle vara för farligt med fler.

När kabel-TV kom var det främmande och farligt. När videon kom var den främmande och farlig. Och givetvis kvinnoförnedrande. De första katolikerna som började synas i Sverige på 1950-talet och 1960-talet möttes med hat och misstänksamhet, likt hur många behandlar muslimer idag.

imagesRätten att vara annorlunda är svag och bräcklig i Sverige. Detta eftersom den rätten är relativt ny.

Vi är än idag en produkt av bytänkandet i det gamla bondesamhället. Det avvikande var farligt eftersom det var just avvikande.

Än idag är det avvikande suspekt. Men vad som är avvikande har ändrats. På 1950-talet var det ibland suspekt att en kvinna arbetade och inte var hemmafru. idag är det suspekt om en kvinna vill vara hemmafru och inte arbeta. Att vara hemma med barnen har gått från norm till att vara det annorlunda som måste misstänkliggöras. Då var ateism suspekt, nu är religiositet lite suspekt.

Idag är det annorlunda ofta att välja att vara konservativ. Att man väljer bort Facebook. Att man skriver brev för hand. Att man hälsar på lite annorlunda sätt. Att välja traditionella könsroller där mannen arbetar och kvinnan är hemma med barnen. Att vara religiös och tro på Gud.

Att man väljer religiositet eller att kvinnan vill vara hemma med barnen eller att man hälsar annorlunda eller klär sig i hijab är faktiskt även det en rättighet. Och barn har rätt att följa föräldrarnas kultur. Det är sunt så länge de barnen också växer upp med respekten för och insikt i det som för dem är annorlunda, kanske ateism, en annan religion eller att inte bära hijab.

Det hade varit önskvärt att fler mötte det man själv anser vara det annorlunda med en viss flexibilitet. Man kanske inte benhårt måste hålla fast vid att skaka hand eller att inte skaka hand då man möter en medmänniska. Flexibilitet är bra.

Men vi har till och med rätten att vara oflexibla i våra liv. Om vi vill det. Eller vi borde ha det, för sådan är friheten.



Och handskakningarna då? Det viktiga är inte hur man hälsar på en annan människa men ATT man hälsar på kvinnor liksom på män. Man inte se om en människa är fundamentalist på om denne hälsar genom att lägga handen på hjärtat då denne möter en kvinna. Men om personen INTE ser på kvinnan eller inte hälsar alls, då är det en fundamentalism och en person med troliga terroristsympatier.

I fokus, Myter

Ingrid Carlqvist, asylsökarna och fördomarna

Det finns människor som inte skyr några som helst medel i invandringsdebatten. Ingrid Carlqvist är en notorisk muslimhatare och en av grundarna till den ”islamkritiska” nättidningen Dispatch International. Hon är också flitig skribent på den internationella, islamofobiska tankesmedjan Gatestone Institute.

På sociala medier, såsom Twitter och Facebook, är Carlqvist påfallande, och påfrestande, aktiv i sin iver att delge oss ”sanningen” om invandrare och invandring i allmänhet, och muslimer och islam i synnerhet.

Den 30 maj 2016 lägger Carlqvist upp ett filmklipp på Gatestone Institutes Youtube-kanal. I klippet ser vi Carlqvist vandra genom skånska rapsfält spyende främlingsfientlighet och lögner. Hon målar upp Sverige som ett land i fritt fall invaderat av asylsökande våldtäktsmän, sharialags-vurmare och no go-zoner. Hon får snart svar på tal i en Twitter-tråd när hon, dagen efter, länkar klippet. Frilansande skribenten och föreläsaren Staffan Landin twittrar en rant på tolv punkter som petar hål på Carlqvists rasistiska, lögnaktiga bubbla. Motargument väljer här och nu att publicera ranten i sin helhet.

”1. Sverige är har INTE flest våldtäkter i världen. Det är er mest seglivade och dummaste myt.”

”2. Sharia är inte viktigare än svensk lag i några områden.”

”3. Du överdriver kraftigt situationen i de 55 sk ”no-go-zonerna”.”

”4. Du har fel om prognosen, MV prognos är 60.000 och troligen mindre. Du säger 74-10.000.” *

”5. Sverige är INTE en nättväktarstat där det är varje man för sig själv. Det är absurt.”

”6. Sverige har 9,8 miljoner invånare.”

”7. Våldtäkt är inte det svensken är mest rädd för.” **

”8. Det är inte förbjudet att föra statistik eller forska på etnicitet eller bakgrund hos brottsförövare.”

”9. Vi vet inte alls vem som begår våldtäkterna, bara ca 10% anmäls och där finns ingen data på bakgrund idag.”

”10. Våldtäkterna har INTE ökat med 1500%. Sexualbrotten har troligen inte ökat alls de sista åren”

”11. våldtäkter med fler än en förövare skedde med all sannolikhet också förr i tiden.” ***

”12. 400 är inte hälften av 1300.”

Filmklippet med Ingrid Carlqvist är inget annat än populistisk och rasistisk smörja baserad på lögner, myter och siffertrixande. Det obehagliga i sammanhanget är att det finns människor som litar blint på Carlqvists, och hennes gelikars, domedagsprofetior.

Länk till Staffan Landins Twitter-rant

* Siffran Ingrid Carlqvist anger i klippet angående antal asylsökande för 2016 är 70 000-140 000. Denna siffra baserar hon på februariprognosen som låg på 100 000. I april skrevs prognosen ner till 60 000

** Mycket talar för att terrorism är det svensken är mest rädd för

*** Påståendet om att gruppvåldtäkter är ett nytt fenomen avhandlas här

Lästips:

Här är sanningen bakom statistiken för ”våldtäktslandet” Sverige

Kan sharia tillämpas i Sverige?

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Våldtäkt och sexualbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Gradvisa förändringar i synen på våldtäkt

Invandrare och brottslighet – myter och statistik

SCB:s befolkningsstatistik

No go-zoner för dummies

 

I fokus, Krönikor

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

”Död åt Moses! Död åt judendomen!”

Hur låter det här?
Skrämmande?
Hatfullt?

Visst så låter det som Egyptens farao, men naturligtvis så är det ingen av oss som skulle undra om detta är hat mot judar eller inte, om det är hot mot en minoritetsgrupp i Sverige eller inte, eller om det är uttryck för motstånd till religionsfrihet eller inte.

Namnlös
Amineh Kakabavehs Facebook-sida 160430.

Men i skärmdumpen ovan står det annat på persiska:

”Död åt Mohammed! Död åt islam!”

Och det är Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som ”gillar” kommentaren på sin Facebook-sida. Inlägget finns kvar, och återfinns här. Kommentaren skrevs som stöd då den här politikern tog på sig offerkoftan efter att hon spridit ett fejkat nazistiskt videoklipp med antisomalisk propaganda. På Expo har man skrivit om hur Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt saknar förtroende för Amineh Kakabaveh.

Senast jag hörde orden ”Död åt islam” var på 1990-talet, och då i serbnationalistiska sånger inför Balkankriget.

Det var inte islam som dödades då.
Det var inte islam som kastades i massgravar.
Det var inte islam som sattes i koncentrationsläger.
Det var människor som du och jag, just för att de var muslimer.

Nu är det inte serbnationalister som darrar berusade på torg, utan vänner till en politiker i vår riksdag som ”gillar” den här aggressionen.

En politiker som påstår sig stå för mänskliga rättigheter, människors lika värde… och religionsfrihet som en viktig del av vår demokrati.
Jag undrar hur Amineh Kakabaveh försöker framstå som ”kämpe” för muslimska kvinnors rättigheter, samtidigt som hon hatar deras religion i så hög grad? Hur går det ihop?

Det berömda frikortet ”jag-är-själv-muslim” används av Amineh Kakabaveh.  Som om det skulle ge henne något slags licens med stämpeln ”jag-kan-sprida-hatet-mot-den-här-gruppen”. Ett sådant beteende med liknande debatterror har vi sett redan, med tanke på förintelseförnekare med judisk bakgrund, som t ex Lasse Wilhelmsson.

Att Amineh Kakabaveh står upp mot patriarkatet och mot hedersförtryck är något som de flesta av oss kan stödja.

Men att kämpa mot kvinnohatet samtidigt som man sprider hatet mot en annan, är som att äta och borsta tänderna samtidigt. Det är just det som Amineh Kakabaveh gör, och i så fall är det viktigt att Vänsterpartiet fokuserar på hennes munhygien i debatten.

Det hela handlar om Amineh Kakabavehs spridning av en fejkad nazistisk propagandafilm som hon, när hon ifrågasattes, tog bort för sitt eget bästa.

13292842_10153693415132333_112506733_n
Amineh Kakabavehs numera raderade Facebook-inlägg från 160426.

Det handlar också om att hon samtidigt fortsatte att stödja de graverande åsikter som framfördes i videoklippet.

13292827_10153491395036479_893855228_n
Amineh Kakabaveh raderade även detta Facebook-inlägg.

Förklaringarna varierade hela tiden: ”argumentet” liknar TV4:s program ”Vem vill bli miljonär” då hon använde en livlina och påstod att ”en vän hade lagt upp videon” på hennes Facebook-sida. Kritiken avfärdar hon som en arrangerad ”mobbningskampanj” utförd av partikamraterna.

Hon definierade somaliesvenskar, som har uttryckt sin oro genom kritiken i debatten, hållit demonstrationer och möten med flera organisationer, som ”onda krafter” som vill ”tysta ner” en viktig röst i kampen mot kvinnoförtryck.

Här har vi Amineh Kakabavehs nästa rasistiska angrepp; svensksomalierna försvarar inte sina rättigheter som Amineh Kakabaveh har kränkt.

Hon utmålar den här minoriteten även som motståndare till kvinnorättigheter när de står upp mot rasism.

Hennes “ursäkt” innehåller inte den minsta promille av trovärdighet.

Vi på Motargument har uppmärksammat Amineh Kakabavehs propaganda mot flyktingar och invandrare redan 2015.

Vilka åtgärder kommer man att vidta inom Vänsterpartiet, då man har en politiker som stödjer hat mot somalier, muslimer och invandrare?

/Ida Dzanovic

Artiklar

Terminologi – dominionism/kristna högern

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på nationalism, både ur ett historiskt perspektiv, och som begrepp. Vi fortsätter med dominionism, en del av den kristna högern.

PRA (Political Research Associates) definierade 2005 dominionism på följande sätt:

The theocratic idea that regardless of theological view or eschatological timetable, heterosexual Christian men are called by God to exercise dominion over secular society by taking control of political and cultural institutions. Competes in Christianity with the idea of Stewardship, which suggests custodial care rather than absolute power. Used here in the broader sense, some analysts use the word only to refer to forms and offshoots of Reconstructionism.

Denna definition kan översättas ungefär så här:

Dominionism är en teokratisk övertygelse som innebär att att oavsett teologisk inriktning eller hur nära förestående man tror att den yttersta dagen är, så är heterosexuella kristna män utvalda och kallade av Gud att skaffa sig herravälde över det sekulära samhället. Det ska ske genom att de tar makten över politiska och kulturella institutioner.
Inom kristendomen konkurrerar dominionism med övertygelsen om ”Stewardship”, som innebär förvaltarskap snarare än absolut herravälde. Begreppet dominionism används i PRA:s definition i en vidare betydelse, vissa analytiker använder begreppet enbart om former av och avknoppningar från rekonstruktionism.

Dominionismen kan beskrivas som den kristna motsvarigheten till islamism. På 1970-talet uppstod ett flertal kristna rörelser främst i USA som var inriktade på kristen nationalism. Begreppet dominionism myntades under 1990-talet, då forskare kände sig manade att finna en benämning på fenomenet kristen höger och dess politiska ambitioner. Den kristna högern besitter en övertygelse att de har ett bibliskt uppdrag att ta kontroll över sekulära institutioner, inklusive den styrande makten. Detta mandat ska, enligt dominionisterna, gälla fram till Jesu återkomst.

Enligt PRA  finns tre karaktäristika som kännetecknar alla varianter av dominionism:

  • lovsång till kristen nationalism, på så sätt att man är av uppfattningen att USA en gång var, och åter ska bli, en kristen nation. Detta innebär att man förnekar Upplysningens betydelse för den amerikanska demokratin
  • förordande av religiös överhöghet, vilket innebär att andra religioner, eller ens andra former av kristendom, inte anses lika mycket värda
  • stöd till teokrati, tro på att de tio budorden och den ”bibliska lagen”, ska utgöra amerikansk lag, och att den amerikanska författningen ska ses som ett verktyg för att genomföra bibliska principer

Dominionism kan delas in i två huvudsakliga inriktningar, där en är kristen rekonstruktionism, vilken i korthet innebär att gammaltestamentlig lag (inte bara de tio budorden, utan även lagarna i exempelvis tredje Moseboken)  ska styra över alla delar i livet, som t ex:

  • den politiska maktapparaten
  • utbildning
  • lagar
  • moraliska och sociala angelägenheter, som exempelvis äktenskap och äktenskapsbrott, homosexualitet, pornografi och abort

afterlife-1238609_960_720Den andra grenen av dominionism är den nya apostoliska reformationen, och dess varianter Kingdom Now/Seven Mountains Dominionism. Läran uppmuntrar kristna att ”återerövra kulturens sju berg”; nämligen politiskt styre, religion, media, familjen, näringslivet, utbildningssystemet och konstliv och nöjesliv. Kingdom Now hävdar att Satan har styrt världen alltsedan Syndafallet och att Gud nu letar efter människor som kan hjälpa Honom att återta herraväldet. De som är villiga att underkasta sig Guds apostlars och profeters auktoritet kommer också att ta kontroll över världens ”kungadömen” (desamma som kulturens sju berg).

Framförallt inom den republikanska Tea Party-rörelsen finns kända förespråkare för dominionistiska tankegångar. Några kända företrädare är Michele Bachmann och Rick Perry.

Även Ted Cruz, en av presidentkandidaterna i USA 2016, är en högprofilerad Tea Party-företrädare med en dominionistisk övertygelse. Han är son till Rafael Cruz, en tongivande predikant inom Seven Mountains Dominionism, som anser att sonen Ted är en av Guds utvalda som ska leda kristna i att ”ta herravälde över landet”.

Mycket av den senaste tidens lagstiftning i USA som ger t ex näringsidkare, föreningar och arbetsgivare rätt att inskränka andras mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till ”religiös frihet” (som inte ska förväxlas med religionsfrihet) hämtar näring direkt ur dominionistiska teorier. Vi ser svaga ekon av samma företeelse här i Sverige, med försök att utvidga begreppet ”samvetsfrihet” för t ex vårdpersonal.

Även försöken att skriva om den amerikanska historien och luckra upp den amerikanska grundlagsfästa åtskillnaden mellan religion och stat drivs av företrädare för dominionism, inte minst av Rafael Cruz och David Barton.

Det är nödvändigt, enligt PRA, att placera den kristna högern på rätt position i det politiska spektrumet, för att förstå att tankegods härifrån har ett betydande inflytande på, och är en betydande del av, högerextremismen. Först då kan vi få möjlighet att utvärdera inflytandet från dominionistiska och teokratiska strömningar i den kristna högern.

En del väljer till och med att definiera dominionister som kyrkliga fascister och elitister – på liknande sätt beskrivs ibland radikal islamism som ”islamofascism”.

Vi talar mycket om radikal islamism. Vi glömmer samtidigt bort att det finns lika hatiska, bokstavstroende och radikala människor i den kristna högern, som ingår en symbios med högerextremister. Den kristna högern i USA är stark och har politiska ambitioner att göra USA till en teokrati, vilket kan ses som ett hot mot demokratin.

Samma tankegods och samma drömmar finns bland delar av svensk kristen höger, som dock har en svag ställning i svensk politik. Mer oroande är i så fall att liknande tankegångar plockas upp i den svenska nationalistiska och högerextrema rörelsen, med återinförande av kristendomen som statsreligion och upphöjande av kristendomen över andra religioner, och i vissa kretsar även uppfattningen att biblisk lag ska råda i samhället.

Myter

Muslimer – folkgrupp i lagens mening

Två vanliga käpphästar i diskussioner om islamofobi är att muslimer inte skulle vara en folkgrupp, och att hatiska eller hånfulla kommentarer om muslimer endast är kritik mot islamism, och att det därför inte kan vara hets mot folkgrupp att uttala sig nedsättande om islam.

En dom i Södertörns tingsrätt i mars i år slår undan båda argumenten. Domen gäller en man som på sin offentliga Facebook-profil – vilken har några tusen följare – beskriver islam som ”ondskans ideologi”, kallar muslimer för ”mördare” och uppmuntrar till våld mot muslimer.

Mannen tycker inte att det ska betraktas som hets mot folkgrupp, eftersom han anser att muslimer inte är en folkgrupp i lagens mening, och menar att hans inlägg är saklig kritik mot till exempel IS och al-Shabaab.

Tingsrätten konstaterar att muslimer som grupp omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp på grund av deras trosbekännelse. Det framgår redan av bestämmelsens ordalydelse.
Tingsrätten bedömer också att uttalandena är våldsbejakande och kränkande mot muslimer i stort, spridda bland många personer och inte kan uppfattas som saklig kritik mot exempelvis IS eller al-Shabaab:

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det är styrkt att NN uppsåtligen har spritt meddelanden som ger uttryck för missaktning mot en grupp personer med anspelning på deras trosbekännelse. Han ska därför dömas för hets mot folkgrupp. Brottet är inte att se som ringa, eftersom meddelandena har kunnat läsas av vem som helst och har fått en relativt stor spridning.

Dom meddelad 2016-03-23 i Huddinge, Södertörns Tingsrätt Avdelning 1, mål nr: B 1659-16

Tingsrätten bedömer straffvärdet på brottet till en månads fängelse, men dömer till villkorlig dom och dagsböter eftersom mannen är tidigare ostraffad. Domen kan komma att överklagas till högre instans (Hovrätten), och skulle alltså kunna ändras.
Det gäller i så fall bedömningen av om uttalandena är riktade mot muslimer generellt, och hur stor spridning de fått, inte om muslimer är en folkgrupp i lagens mening. I den frågan ger lagen om hets mot folkgrupp (Brottsbalkens 16:e kapitel, §8) inget utrymme för tolkningar:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Dom meddelad 2016-03-23 i Huddinge, Södertörns Tingsrätt Avdelning 1, mål nr: B 1659-16