I januari 2016 var Stockholm skådeplats för något som närmast kan beskrivas som en pogrom: En grupp män samlades för att med våld ge sig på ungdomar på stan, vilka de pekade ut som ”nordafrikanska gatubarn”.

Deras organiserade och målinriktade förföljelse av en minoritetsgrupp annonserades med ett flygblad med rubriken: ”Det är nog nu!” där gruppen beskrev sig som ett medborgargarde som skulle ”markera” mot gatubarn i centrala Stockholm – en reaktion på vad gruppen såg som trakasserier och överfall mot ”svenska” kvinnor. Helt enkelt en hämnd mot ett helt kollektiv för upplevda oförrätter mot den egna gruppen.

Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar.
[…]
Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. I stället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.

Citatet är hämtat ur Per Bauhns debattartikel i SvD om stamkultur – som också kallas klankultur – som en av drivkrafterna bakom nyårsövergreppen i Köln 2015, men det kunde lika gärna handla om klankultur som drivkraft bakom händelserna i Stockholm som beskrivs i inledningen av denna artikel.

Bauhn vill uppmärksamma en ”motsättning mellan två sätt att tänka om individ och samhälle, där stammens sätt att skapa social sammanhållning ställs mot stadens”. Det han kallar stamtänkande ”saknar koppling till en bestämd etnicitet eller religion” och ”förekommer och har förekommit överallt i världen. Stamtänkande finns i såväl fornnordiska ättesamhällen som i Hells Angels.” Och klantänkandet är starkt i den svenska nationella rörelsen.

I flygbladet som spreds i januari 2016 beskrev gruppen sin vedergällningsattack (hämtat från högerextrema sajter som publicerat texten):

Vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten. Vi som samlades idag var varken din politiker, din journalist eller din polis. Vi är däremot din pappa, din bror, din make, din kollega, din och din granne.

I det citatet ryms tre av klankulturens främsta kännetecken; kollektivism, vedergällningsetik och avvisande av centralmakten. De här tankarna hyllades på nationalistiska hemsidor och nyhetssajter liksom av nationella i sociala media.

Samma personer som högljutt framhåller svenska och europeiska kulturernas överlägsenhet, jämfört med bland annat de arabiska och nordafrikanska, verkar alltså inte se något motsägelsefullt i att hylla en syn på individen och samhället som ligger mycket långt från den individualistiska stadskultur som är så stark i Sverige att den placerar oss som ”världens mest extrema land” i World Values Survey.

Det här visar med all önskvärd tydlighet varför kulturmönster spelar en mycket viktig roll i formandet av våra värderingar, medan kultur i betydelsen etnicitet eller religion är tämligen oviktigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.