I GP (22/10) bereds Ann Heberlein återigen utrymme att ondgöra sig över vad hon verkar uppfatta som svenska muslimers krav på särrättigheter.  Heberlein är denna gång upprörd över att Noha Berhan, som spelar basket på elitnivå, anser sig ha rätt att ge uttryck för sin tro genom att bära slöja under matchtid, vilket står i strid med svenska basketbollförbundets gällande regelverk.

Med bisarra hänvisningar, dels till det internationella basketbollförbundets (FIBA) stadgar, dels till den sekulära tradition som finns i Sverige, fastställer Heberlein att ”ingen diskriminerar Berhan på grund av hennes religiösa övertygelse”. Problemet är lättlöst, menar hon. Om Berhan, istället för att propsa på ”speciella förmåner”, bara kunde ta av sig slöjan vore saken ur världen.. Ett ytligare, mer ideologiskt drivet resonemang av en lektor i etik på ett av Sveriges mest ansedda universitet får man leta efter.

Vad Heberlein bortser från är det faktum att religionsfrihet, inklusive sedvanligt bärande av religiösa symboler, inte utgör någon speciell förmån, utan är erkänd som en grundläggande mänsklig rättighet.

Sverige har förbundit sig att följa FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och är således förpliktigad under folkrätten att respektera denna. Artikel 18 i konventionen handlar om religionsfrihet. Dess tredje paragraf beskriver de undantag som anses kunna utgöra legitima skäl för en begränsning av religionsfriheten:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

FN:s människorättskommitté har ansvar att övervaka och rapportera hur konventionen efterföljs. Kommittén skriver även s k General Comments, vilka ska fungera som vägledande dokument för stater. I fjärde paragrafen av General Comment No. 22 förklarar kommittén att religionsfriheten även innefattar sedvanligt bärande av huvudbonader, t ex huvudduk. I åttonde paragrafen av samma kommentar pekar man på den strikta tolkningen av de undantag som gäller och att begränsningarna endast får ske i den utsträckning som det legitima syftet kräver. Man skriver även att begränsningarna inte får införas på ett sätt som är diskriminerande.

Även om FIBA:s förbud gäller alla former av huvudbonader (bortsett från svettband) är det uppenbart att det slår mot personer som väljer att uttrycka sin trosuppfattning genom att exempelvis bära kippa, slöja eller turban.  Denna oproportionerliga effekt brukar i människorättssammanhang anses vara en form av indirekt diskriminering, och således ett brott mot konventionen.

FIBA:s motivering till förbudet är att skydda spelarnas egen säkerhet. Möjligtvis kan det med denna hänvisning bli aktuellt med vissa tydligt riktade förbud. Om traditionell huvudduk skulle utgöra en reell säkerhetsrisk kan detta enkelt åtgärdas genom krav på slöjor med särskild säkerhetsanordning som gör att slöjan släpper vid tryck.

Men ett totalförbud som utesluter personer som väljer att uttrycka sin tro genom att bära sedvanlig huvudbonad är inte förenligt med det strikta krav som gäller för undantag från religionsfriheten, dvs att sådana endast får göras i den utsträckning det är nödvändigt.

Det är en märklig företeelse när en etiklektor som skriver i en av Sveriges största tidningar hänvisar till en diskriminerande regel för att motbevisa diskriminering.

Istället för att upphöja FIBA och dess stadga som någon sorts moralisk auktoritet kanske Heberlein bör fundera kring hur människorättsorganisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch ser på saken och varför. Sverige är mycket riktigt i all väsentlighet ett sekulärt land. Men det är inte detta som står på spel med dagens politiska klimat.

Det som står på spel är snarare huruvida Sverige ska vara ett liberalt land som respekterar mänskliga rättigheter och folkrätten, eller om ”vi” ska anamma Heberleins och likasinnades resonemang med innebörden att vi gradvis utesluter en religiös minoritet från allmänna ytor och därmed segregerar och skapar konfliktytor mellan olika grupper i samhället.

/Robin Bankel

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.