Patrik Engellau hos ‘Det goda samhället’ skriver att svenska moskéer inte tar avstånd från tunisiern som körde in i en folkmassa i Berlin. Han menar att ”Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar.”.
Utgångspunkten verkar vara att den som inte tar avstånd är för. Han har därför letat sig igenom svenska moskéers webbsidor för att se vem som skriver att den tar avstånd, och drar sedan slutsatser utifrån avsaknaden av sådana texter.
Med precis samma argument kan förstås svenska kyrkor, såsom Sollentuna kyrka eller Arvika kyrka, anklagas för att vara för alla stolligheter som hittas på i min guds namn, såvida de inte tar avstånd. Det gäller abortmotstånd, HBTQ-hat, samt diverse krigsdåd utförda av kristna världen över.
Vi har förstås inte sett några sådana krav någonstans.
Tankefiguren att moskéer ska ta avstånd är grundad i synen på att alla muslimer är hopklibbade och därför är alla ansvariga för allas gärningar. De har ingen rätt att slippa undan. De har ingen rätt att känna att det är alldeles självklart att de inte står bakom massmord. Det räcker inte med att tydligt säga att man är emot IS en gång för alla. Det måste upprepas för varje dåd IS tar på sig.
Det är en finurlig strategi. Tar de avstånd erkänner de att de sitter ihop med terroristerna. Tar de inte avstånd kan de anklagas för att hålla med dem. I smyg.
Men IS-rekryteringar då? Ska inte moskéer ta ansvar för dem?
Först och främst är det ju skillnad på att ”ta ansvar för” och att ”motarbeta”. Det är fullt rimligt att förvänta sig att alla, oavsett religion eller bakgrund, som har en möjlighet att motarbeta IS-rekryteringar och andra terroraktiviteter använder sitt inflytande, närhelst de kan. Såvitt jag förstått gör de flesta muslimska organisationer också det, därför att de kan och tycker det är viktigt.
Att ”ta ansvar för” är något helt annat. Ansvarstagande förutsätter delaktighet. Företrädare för den moské som används som bas för rekrytering har förstås ett eget ansvar att stoppa detta. Därom säger jag inget. Men det är inte det Engellaus artikel handlar om. Han har inte singlat ut moskéer som kan tänkas användas för IS-rekrytering, han har inte framfört några bevis för varför de skulle göra så, och han argumenterar inte runt varför de utifrån dessa bevis borde ta ett ansvar för det som skett.
Istället är det den gemensamma religionen som är hela utgångspunkten för det påhittade ansvaret. Varje moské ska ta avstånd för varje dåd på sina webbsidor, annars har de svikit samhället. Annars är de medskyldiga.
Det finns nästan tretusen kyrkor i Sverige, och till dem kan läggas katolska kyrkor och frikyrkor. I logikens namn ska därför varje kyrka ta avstånd för varje dåd begånget av varje kristen någonstans i världen på sin webbsida, så länge förövaren kan tänkas vara religiöst motiverad.
Eller också kan de kanske förse våra webbsidor med disclaimers: ”Jag är emot terrordåd”, och så gäller det alltid. Högst uppe i högra hörnet. Kanske en liten gif, som roterar och flashar budskapet och som alla som företräder en religion behöver ha, för att inte antas vara för?
Eller också utgår vi från att människor överlag är emot besinningslöst dödande av civila så länge de inte uttalat är för.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.
Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.
Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.
En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.
För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.
Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.
Med tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.
Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.
”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..
Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.
Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)
Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.
Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.
Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.
Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.
Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.
Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.
Albert och Herbert i ”no go-zonen”
Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.
Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.
Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.
Har du besökt en ”no go-zon”!
Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.
Stockholm
Göteborg
Kalmar
Livsfarliga områden, eller hur?
De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.
Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.
När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.
Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.
Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.
Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.
Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.
Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.
Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.
Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.
Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.
Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.
Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.
Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.
Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.
Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.
I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.
Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.
När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.
===
Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.
Då och då får man se rasister av olika slag säga att vi antirasister är pro-islam, ofta underförstått att det är därför vi försvarar muslimer från rasism. Men vad betyder det att vara ”pro-islam” och är antirasister då ”pro-islam”?
Definition av ”pro-islam”
Innan man kan avgöra om antirasister är ”pro-islam” så måste man först definiera begreppet. Begreppet används av rasister godtyckligt; att vara pro-islam kan vara allt från att vara för att muslimer inte ska misshandlas av rasister i Sverige, till att vara för stening av otrogna kvinnor. Uppenbarligen kan man som antirasist inte säga antingen ja eller nej till allt vad rasisterna inkluderar i begreppet, då vissa saker är självklara att stå upp för av humanitära skäl, medans andra är lika självklara att vara mot av humanitära skäl.
Så därför måste begreppet brytas ner.
Antirasister och ”pro-islam”
Om man med pro-islam menar saker som att muslimer har rätt till sin lagstadgade religionsfrihet och sina mänskliga rättigheter, att muslimer har rätt att inte bli misshandlade, förtryckta och mördade, att muslimer är lika mycket värda som andra – då är svaret ja, för detta är vad antirasism står för.
Om man med pro-islam menar saker som att gilla saker som Daesh gör, t ex förtrycker kvinnor, homosexuella och minoriteter, stenar kvinnor, våldtar, avrättar och kidnappar så är svaret nej, vi är MOT det då det går mot vad antirasism står för.
Antirasister är anti-islamister och pro-muslimer
Enda anledningen till att dessa två saker blandas ihop av rasister är för att de delar Daeshs syn på islam och menar att islam av sin natur är just så vidrig som Daesh uppvisar, trots att endast en extremt liten del av världens muslimer är med i Daesh – ca 0,001% av världens muslimer , dvs endast 15 000 av världens 1,6 miljarder muslimer. Och trots att de flesta som förtrycks och dödas av islamister är muslimer. Trots bl a dessa fakta så menar de antimuslimska rasisterna att islamister och muslimer är samma sak. Detta givetvis för att demonisera muslimer och göra folk i allmänhet rädda för muslimer, för att sedan få stöd för sin rasistiska och antimuslimska politik.
Antirasism innebär alltså inte att ta ställning för eller mot någon religion och att vara pro-religion, utan istället innebär antirasism att kämpa för individers rätt till religion, och religiösas rätt att inte utsättas för rasism pga deras religion. Antirasism innebär att kämpa för allas mänskliga rättigheter och där ingår religionsfriheten.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev
På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.
Det är orättvist att vi är olika lottade
För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.
Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.
Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.
Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.
I diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.
Vi ska inte glömma vår historia
Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?
Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.
SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.
Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.
Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.
Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.
En röst på SD är en röst mot dig själv
Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda. Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.
Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.
Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.
Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?
Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?
Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?
Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?
Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?
Ivana hade inga svar.
Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.
Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.
Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.
Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.
Min diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.
Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.
Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?
Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.
*Ivana är ett fingerat namn
EDIT: 180604
SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar om att specificera vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det ännu svårare att förstå att människor som har flytt krig, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som, högst troligt, har en plan på att se till att de återvänder till sina hemländer så snart de får makt.
Eftersom det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner är det vanskligt för arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, då även dessa kan komma att omfattas av återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte fullvärdiga svenskar, och det är svårt att sia om vad som kommer att hända den dag det blir ”skarpt läge”, dvs om/när SD bestämmer.
Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Begreppen värderingar och värdegrund har debatterats en del sista året i sociala medier. Vad betyder detta med ”gemensamma spelregler” i samhället och i Sverige och ner på mikronivå i företag och kommuner?
De som framhåller betydelsen av svenska värderingar ogillar ofta begreppet värdegrund medan de som gillar begreppet värdegrund av någon outgrundlig (!) anledning ofta påstår att det inte finns svenska värderingar. Det är lite lustigt eftersom begreppen löper in i varandra. Värdegrunden är att man bestämmer vilka värderingar som ska ligga till grund för verksamheten i ett företag, en kommun… eller i hela Sverige eller EU.
Ordet värdegrund är illa omtyckt av många. Ett gammalt citat från Axxess 2014 visar hur en del ser på ordet värdegrund.
”Värdegrund är ett smurford. Det kan betyda vad som helst – och därigenom förtrycka vem som helst. Ingen lyssnar ju på den med felaktig värdegrund.”
I samband med debatten om Sverigedemokraternas möte på Grand Hotell har begreppet ifrågasatts mer än någonsin. Oftast i hånande ordalag. Det antyds dessutom att om man anger att man har en viss värdegrund (t ex att respektera andra religioner) så måste man diskriminera dem med en annan värdegrund. Som detta jag saxat från ett par trådar på Facebook:
”Om sjukhusens värdegrund är mot rasism, och man säger att de anställda ska jobba i en rasistfri miljö, betyder väl det att man kan vägra ge vård åt de man anser är rasister.”
Överallt
Värdegrunder finns överallt. Samhället rör sig i en riktning. Företag, kommuner, institutioner och föreningar har också riktningar för deras verksamhet. Värdegrunden är, med Nationalencyklopedins ord: ”de grundläggande värderingar som formar” gruppens eller individens ”normer och handlingar”.
Företag arbetar mycket med värdegrunder. Fast de använder ofta andra begrepp för det. Det är marknadsanalyser, det är målbilder, det är management, coachning och begrepp som att ”arbeta mot gemensamt mål” och ”skapa varumärken med innehåll”. Att leda ett företag betyder att man gärna vill ha motiverade medarbetare som rör sig en gemensam riktning.
Värdegrunder har traditionellt sett formats uppifrån. Men i vår demokratiska tid blir ofta värdegrunden ett resultat av samarbete mellan folk, underifrån.
Att en grupp anser sig ha gemensamma spelregler, eller en värdegrund, betyder inte att alla måste tycka lika. Jag arbetar i hemtjänsten i en kommun i södra Sverige. Där har vi värdegrunder som till exempel säger att vi lämnar partipolitik och religion utanför arbetsplatsen. Det betyder inte att man är förbjuden att visa att man är sosse eller moderat eller jude, bara att vi lämnar diskussionerna om det utanför arbetsplatsen. Om man ber eller googlar på Moderaternas hemsida får man göra det, men alla behöver inte engageras i det.
Och lagarna betyder inte att vi diskriminerar IS-medlemmar, gamla nazister eller judehataren Ahmed Rami om de behöver hjälp. Det ingår nämligen i vår värdegrund att vi som undersköterskor ska ge lika hjälp till alla, till och med till IS-medlemmen och den judehatande nazisten.
Ett aktivt värdegrundsarbete kan hjälpa oss att agera snabbare och effektivare då något sker. Men de är inte perfekta. Det finns många exempel på att både rasism, sexism och homofobi kan visa upp sitt fula tryne, trots en på pappret bra värdegrund.
En svensk värdegrund?
Det ironiska är att samma personer som hånar begreppet värdegrund ofta älskar begreppet ”svenska värderingar”. Egentligen är det samma sak.
Många sverigedemokrater är missnöjda med att värdegrundsdebatten missgynnar dem. Att hotell ”kan tillåtas” vägra låta sverigedemokrater att hålla konferens där. Men att så sker beror på att sverigedemokraternas värderingar är ganska osvenska. Än så länge är det en del av de svenska värderingarna att respektera folk med en annan religion, till exempel, islam. Och svenskar är generellt sett positiva till flyktingar. Det återspeglas därför i värdegrunderna ute i samhället.
Personligen tror jag att vi vinner mycket på att föra debatterna om svenska värderingar och värdegrunder närmare varandra. Det är inte farligt med gemensamma spelregler och debatt om hur vi hanterar olika värderingar och åsikter, i Sverige, kommuner eller företag eller i vilken grupp som helst.
Ja även Nazityskland hade en värdegrund, och den var inte speciellt humanistisk. Men nej, begreppet är inget smurford. Även diktaturer pratar ofta om frihet, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, men det gör inte orden till innehållslösa.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det finns ett argument som ofta hörs från bl a SD-väljare, och det är att antirasister har hjälpt till att öka SD:s stöd i opinionen, att antirasister beter sig fel och borde ändra sina metoder. Det kan handla om allt möjligt, att antirasister demonstrerar mot SD, skriver artiklar, kallar SD rasister osv. Det mesta kritiseras av SD-väljare som något som gör att SD växer. Men stämmer det?
Det finns inget bevis för detta påstående alls! Bevisbördan ligger på de som påstår detta, och inga bevis har presenterats, just för att det är omöjligt att veta vilket stöd SD hade haft idag om antirasister betett sig annorlunda. Det finns inga data att jämföra med. Vi kan inte göra en datorsimulering av en alternativ värld där vi betett oss annorlunda. Antirasismens mål är bl a att minimera SD:s inflytande inom politiken, och det är mycket möjligt att SD hade haft ännu högre siffror om inte den antirasistiska rörelsen arbetat hårt mot SD.
”Hen kan inte vara antisemit, hen är ju före detta jude”. ”Hen kan inte vara islamofobisk rasist, hen är ju före detta muslim och berättar bara om sina upplevelser”.
En del menar att om en person med bakgrund i en religion eller folkgrupp uttalar sig hatiskt om den grupp man kommer från är det inte hat eller rasism, utan något som är ”helt ok”. Det är det vanligaste försvaret man ser av till exempel Sara Mohammads grova hat mot islam. Samma sak sägs om den arabiska poeten Adonis. Han är inte rasist då han drar muslimer över en kam. Eftersom han är ”ex-muslim” har han tydligen frikort att säga vad fan han vill? (Ursäkta svenskan)
Då jag för några år sedan bloggade en del om den svensk-rysk-norske antisemiten Israel Shamir, för att hans samarbete med Wikileaks grundare Julian Assange debatterades, hörde jag ofta exakt samma sak. ”Men Israel Shamir är ju före detta jude, han kan inte vara antisemit. Han bara kritiserar aspekter av sin kultur”.
I en artikel skriven av en av Julian Assanges före detta medarbetare ser jag exakt samma ord upprepade om Israel Shamir. Men de orden yttrades inifrån Wikileaks.
”A few stray comments of his about “Jews” prompted a few concerns on my part, dismissed quickly by another WikiLeaker – “don’t be silly… He’s Jewish himself, isn’t he?””
Argumentet är fel. Vad som är rasism och hat då det gäller icke-muslimer och icke-judar som uttalar sig mot judar och muslimer är det givetvis även då före detta judar och muslimer uttalar sig.
Att vara ”före detta” muslim eller jude ger ingen ett frikort att vara hatisk och rasist.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.
Först granskade vi arbetslösheten som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Motarguments granskning av Sveriges BNP visade att vår bästa tid är nu. Motargument fortsätter nu att granska BNP per capita.
Nedan redogörs för BNP per capita ur ett historiskt perspektiv från 1950 till 2015. Avslutningsvis finns granskningens sammanfattning.
Rekordåren 1950 – 1976
Under perioden ökade BNP med +151%.
Under perioden ökade BNP per capita med +122 600 vilket är en ökning med +114,7 %
I den första oljekrisens spår 1976 – 1977
Under perioden minskade BNP med -1,3%. Räknat utifrån 1950 års BNP minskade BNP med -3,4 %.
Under perioden minskade BNP per capita –4 000 kronor vilket är -1,7 %, eller med -3,7% räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Återhämtning 1977 – 1980
Under perioden ökade BNP med +7,3% eller +18,1%. räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +14 800 kronor vilket är +6,5 %, eller +13,8 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981
Under perioden minskade BNP med -0,25%, eller -0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –900 kronor vilket är –0,37 %. eller -0,8 % i räknat utifrån 1950 års BNP.
Det glada 80-talet 1981 – 1990
Under perioden ökade BNP med +24,19%, eller med +64% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med + 49 600 kronor vilket är +20,7 %, eller +46,4 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Finanskrisen 1990 – 1993
Under perioden minskade BNP med -3,9% eller -12% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med -16 400 kronor vilket är -5,6%, eller -5,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
IT – Boomen 1993 – 2007
Under perioden ökade BNP med +59%, eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +140 600 kronor vilket är +51,5 %, eller +136% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den globala finanskrisen 2007 – 2009
Under perioden minskade BNP med -5,7%, eller -28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –29 900 kronor vilket är –7,2 % i BNP per capita, eller –27,9 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Återhämtning 2009 – 2011
Under perioden ökade BNP med +8,8%, eller med +41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +27 100 kronor vilket är +7 %, eller +25,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Tillbakagång 2011 – 2012
Under perioden minskade BNP med -0,28% eller med +1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –4 200 kronor vilket är –1 %, eller –3,9 % i räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Vår bästa tid är nu 2012 – 2015
Under perioden ökade BNP med +8,1%, eller med +41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +20 500 kronor, vilket är +5 %, eller +19,1 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Jämförelse och sammanfattning
En lågkonjunktur innebär att BNP sjunker mer än tre kvartal i rad. Ett motsatt förhållande ger en högkonjunktur.
I lågkonjunkturer minskar BNP per capita mer än BNP. Något som uppenbarligen måste bero på att befolkningen ökar varje år i Sverige. I lågkonjunkturer delar alltså fler människor på mindre pengar. Under högkonjunkturer ökar BNP per capita långsammare än BNP, eftersom BNP:n visserligen ökar, men även befolkningen ökar gör det.
Befolkningsökningen medför att BNP per capita-kurvan bromsas upp i förhållande till BNP. Fast å andra sidan är en konstant eller minskande befolkning ofta en indikation på att BNP:n minskar.
BNP per capita är en beräkningsmodell och ingenting annat. Om BNP divideras det med befolkningsmängden blir nettobeloppet BNP per capita. Därmed är det ett matematiskt faktum att en befolkningsökning medför att BNP per capita bromsas upp i förhållande till BNP, men säger nödvändigtvis inte om BNP:n ökar eller minskar.
Om vi har en konstant BNP och de arbetslösa migrerar så ökar vår BNP per capita. I motsatt riktning har Sverige stora urantillgångar som vi inte utvinner av miljömässiga och säkerhetspolitiska skäl. Skulle vi exempelvis utvinna och sälja uranet så skulle vi tjäna stora pengar utan att särskilt många fler nödvändigtvis fick ta del av de pengarna.
Det som tydligt framgår är att BNP per capita i Sverige har mångdubblats sedan 1950 och att vår bästa tid är nu. Nästa relevanta fråga är om Sveriges befolkning därmed har blivit rikare och höjt sin levnadsstandard på olika sätt. Den frågan försöker vi besvara i kommande granskningar.
Motargument 
