Etikettarkiv: hot

Vilka mekanismer styr #näthat?

Hos alla människor finns en ond ådra, en vilja att skada. Det är en primitiv egenskap hos oss som blir starkare om den får näring, vilket leder till att vi vill skada ännu mer, och hatet inom oss ökar. Hatet riktas mot den eller det vi uppfattar som annorlunda, och inte lika mycket värt som oss själva. Det rör sig oftast om hat baserat på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, politiska åsikter eller funktionsnedsättning.

Internets mörka sida

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, antingen likasinnade eller oliksinnade människor, om egentligen vad som helst.

Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och icke-anonymt i till exempel chattar mellan ”vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, diverse hemsidor såsom Flashback, ”hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider och Dispatch International. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot diskriminerade grupper. På Flashback är människor anonyma och kan uttrycka sig relativt fritt, vilket likasinnade aktörer utnyttjar för att trigga varandra, och näthatet blir allt starkare. På dessa sidor finner vi också de så kallade nättrollen, som ser sig som personer som ska ”röra om i grytan” och skapa kaos och diskussioner. Dessa näthatare dribblar med statistik, spyr fördomar och använder sig av uttalanden som inte stämmer med verkligheten. Detta gör man för att sprida hatet och för att förstärka känslan av vi och dom.

Sverigedemokraterna och andra grupperingar använder sig systematiskt av lojala så kallade fotsoldater, vilka har till uppgift att sprida hat och trigga igång diskussioner. Näthatet uttrycks i privata meddelanden eller på gruppsidor på Facebook, öppet på Twitter, Instagram, och i diverse forum och bloggar. Även folkvalda inom framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt näthat på exempelvis Twitter.

 

Mekanismer som styr näthataren

Det finns en rad mekanismer som ligger till grund för att människor näthatar. I grund och botten handlar det om en avsky gentemot den grupp av människor man riktar sitt hat mot. Avsikten med att näthata är, liksom i verkliga livet, att smutskasta, förminska, och förstärka uppfattningen om vi och dom, och framför allt att hota och skrämma. Människor som ägnar sig åt näthat har ofta dålig självinsikt, dålig självkänsla och identitetsproblem. Man har svårt att ta kritik. Näthataren har komplex över de brister de har som de upplever att andra inte har. Man väljer att förvränga sanningen och skapar sina egna regler för sitt beteende för att, i förhoppning, höja sin egen status eller sin egen självkänsla. Det kan få till följd att det blir högt i tak.

Många vågar inte bete sig så här i verkliga livet, på grund av rädsla eller på grund av att ens samhälleliga status inte tillåter det. Även okunskap, missnöje, empatilöshet, avundsjuka och grupptryck spelar viktiga roller i vad som skapar en näthatare. Dessa människor gömmer sig bakom en fasad, en trygg frizon, och har svårt att förstå vad deras agerande har för effekter.

Hat skapar klyftor. Näthatet ersätter, eller kompletterar, i stor utsträckning mobbning och trakasserier i verkliga livet. Det är enklare att kränka eller mobba en människa man inte ser, oavsett om man är anonym eller inte. Att anonymt uttrycka sitt hat mot redan diskriminerade grupper är ett fegt beteende. Det som är obehagligt är att vi inte vet vem som ägnar sig åt detta. De finns överallt omkring oss och kanske till och med i din närhet. Näthataren kan vara din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän. Det är dessutom en myt att det bara är män som näthatar. Det finns indikationer på att näthat är utbrett också bland kvinnor.

En drivande faktor för näthataren är att gruppen man angriper är ”svagare” än en själv. I själva verket anser jag att det är den som kränker eller hotar som är den svaga i sammanhanget. Min övertygelse är att alla näthatare inte är allt igenom fulla av hat, utan att det finns verktyg inom dem, som skapar möjligheter att ta sig ur sitt fega beteende. Alla har vi onda sidor, men förhoppningsvis är de goda sidorna i majoritet. Hos näthataren är balansen mellan ont och gott inte tillräckligt god.

Vikten av att anmäla

Det är positivt att antalet anmälningar ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på de eventuella konsekvenser det kan få. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir vittne till dem. Om det rör sig om anonymt hat hjälper det för stunden i alla fall, då till exempel Facebook-kontot, hemsidan eller bloggen ifråga kan stängas ner under utredningen. Om det rör sig om en icke-anonym person kan det ha mer långtgående effekt.

Näthat innefattas av lagar såsom diskrimineringslagen och skollagen. Även hatbrott är en rubricering som fångar upp näthat. Jag är medveten om att det är svårt att bevisa och fälla detta beteende, men att reagera är något vi alla bör göra. Vi ska vara på det klara med att det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera. För att detta ska upphöra är det viktigt att vi uppmärksammar, reagerar, tar skärmdumpar och anmäler. Anmälan gällande näthat görs i första hand till polisen, men man kan också vända sig till Diskrimineringsbyrån. Det viktiga är att vi anmäler. Det är vi skyldiga oss själva och det är vi skyldiga de utsatta.

Nätklimatet blir allt hårdare. Det är vårt ansvar att stoppa det. Det är obehagligt, svårt och kan kännas hopplöst. Men vi får aldrig sluta tro på att det går att finna förändring. Vi är alla skyldiga att stoppa hatet.

Det finns statistik på näthat. Där hittar man uppgifter om vem som näthatar, vem som utsätts för näthat, huruvida det görs i grupp eller av isolerade personer. Denna statistik är missvisande eftersom den inte fångar upp fall som inte anmäls, vilka utgör den största delen näthat. Det finns riktlinjer och lagar för vad som kallas ärekränkning och olaga hot. Det är bra. Men ur humanistisk synpunkt är dessa kriterier ganska ointressanta, eftersom uppfattningen av vad som är kränkande är subjektiv, och skiljer sig mellan människor.

Källa:

Diskrimineringsbyrån: Nätvaro

För den som är intresserad av statistik, om än icke tillförlitlig, över näthat kan läsa mer på

Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se.

 

Mina tankar om näthat

Gästinlägg av Anny Berglin

Anny2
Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Sverigedemokraterna är hotfullare än någonsin

Gästkrönika från David Sällström

Sverigedemokratisk politiker hotar en Vänsterpartistisk debattör efter ett inlägg i Kristianstadsbladet. Han lägger ut bilder på hennes hus på internet och andra personliga uppgifter om henne. Efter Åkessons val att skicka ut brev till alla partidistrikt om att retoriken måste snäppas upp och fasaden putsas ytterligare så har resultatet varit allt annat än tillfredsställande. Det är lite av SD:s dilemma att kväsa extremism i ett extremistiskt klimat.

Jimmy ÅkessonJimmie Åkesson, valet 2010
Johnny Söderbergs nya / Foter / CC BY-NC-SA

Sverigedemokraterna med Jimmy Åkesson och Björn Söder i spetsen har arbetat hårt för att putsa fasaderna ytterligare. Senaste gången det hände var efter 2005 då Åkesson valdes in som ordförande efter den mycket mer radikalare partikamraten Mikael Jansson. Då var det rakade skallar och bombarjackor som skulle ut, förbud mot vissa plakat och banderoller samt en viss klädsel antogs vid demonstrationerna. Bilden av den unga arga mannen på ‘Karl-den-XII-demonstrationer’ skulle raderas ur folkhemmens näthinnor. Nu är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Åkessons hotbrev mot de mer radikalare krafterna i partiet tog skruv. Men lyssnar vi på framträdande företrädare för partiet och Åkesson själv förstår vi att det bara är kosmetika. I själva verket är Sverigedemokraterna hotfullare än någonsin.

Edward Plainview, IT-ansvarig för Sverigedemokraterna, exemplifierar det som partiet egentligen står för och vilka metoder som är legitima i den politiska kampen. Systematiskt kartlade han Vänsterpartiets Linda Nilsson och lade upp hennes uppgifter på internet med en bild på hennes hus. Han hade mejlat henne och specifikt frågat efter hennes mellannamn. Upprinnelsen skall vara en debattartikel som Linda Nilsson skrev i Kristianstadsbladet där hon går i replik mot de främlingsfientliga krafter som råder i staden. Edward Plainveiw är polisanmäld för tilltaget.

Till Kristianstadsbladet säger Martin Kinnunen, pressansvarig för Sverigedemokraterna: ”Om hon känner sig illa berörd av det borde hon kontakta Edward eller de som har hand om sidan. De personliga uppgifterna publicerades för att peka på en särskild fråga, det är så man gör i en politisk debatt.” SD gör stort nummer av att politiska företrädare för mångkulturen oftast inte själva är bosatta i områden med stort utanförskap. Som om placeringen på sin bostad skulle vara avgörande för legitimiteten i den antirasistiska kampen. Med det argumentet skulle kampen mot Apartheid från Sveriges sida sakna legitimitet eftersom företrädare för rörelsen inte bodde i Sydafrika. Eller att alla former utav internationell solidaritetsarbete är verkningslöst eftersom vi inte bor där arbetare förtrycks, där folk flyr fattigdom eller där kulorna viner. Självklart måste vi agera när ett parti med SD:s agenda växer sig allt större och större i landet. Då är det ointressant var vi bor någonstans.

Martin Kinnunen exemplifierar vad som är okej i en politisk debatt ur ett Sverigedemokratiskt perspektiv. På så sätt är det tacksamt med SD. Retoriken från Åkesson som skall smörja massorna faller platt så fort andra företrädare än partiledaren väljer att öppna munnen. Kinnunen godkänner ett hotfullt beteende från sin partikamrat, ett beteende som nu är polisanmält. Men Kinnunen kan nog vara lugn. Han är inte ensam att i SD:s namn uttrycka sig konstigt i offentliga sammanhang. Stellan Bojerud är Sverigedemokratisk ledamot i riksdagen. Han är gammal militär och moderat och har enligt uppgift varit skribent i militära frågor åt Svenska Dagbladet och även deltagit i Sveriges Radio i ett P1-program om Vietnamkriget. På sin (numer raderade) blogg skrev han, enligt antirasistiska hemsidan ”Inte rasist, men”: ”Våldtäktsmän, skammördare, omskärare, tvångsbortgiftare, mördare, tjuvar och banditer i största allmänhet. Importera inte fler! Släng ut de som redan etablerat sig här! Svenska folk! Har ni ingen överlevnadsinstinkt? Om ni inte agerar nu så förtjänar ni att gå under.”

Men Bojerud kan nog också vara lugn. I går såg jag reprisen på SVT:s debatt med Belinda Olsson där Jimmy Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag debatterar invandringen till Sverige med anledning av att Södertälje flaggat på och sagt att trycket till Södertälje från Syrien kommer att bli för stort. Åkesson glömde bort att han själv uppmanade sina partikamrater att hålla god ton. Rasistisk retorik passar sig inte, menar Åkesson i utskicket till partidistrikten. Samtidigt inleder Åkesson debatten med att gnälla på de barn som i skolorna inte väljer att äta fläsk. När Ullenhag kommenterar detta bisarra påhopp så avbryter Åkesson med att säga att han inte diskuterar detaljer. När debatten väl kommer igång erkänner Åkesson att han vill skicka ut så många invandrare som möjligt till deras närområden. Hjälp i närområdet är ju annars en omskrivning för den sortens deportationspolitik som Åkesson vill driva fram.

Åkesson kunde lika gärna ha citerat Bojerud. Sverigedemokraterna är ett hotfullt parti med en mycket människofientlig agenda. Deras metoder har modifierats och reviderats men innehåller samma hotfulla budskap som tidigare. I det Sverige Åkesson vill leva i finns det inte plats för olikheter. Olikheterna skall deporteras bort eller envist tvingas bort med diverse antifeministiska och antiarbetarreformer som skapar klyftor mellan folk. SD må ha 10% i dagens mätningar och vara i dagsläget Sveriges tredje största parti. Det säger nog mer om samhällsklimatet i övrigt med massarbetslöshet och de allt hårdare liberala kraven om lönsamhet och produktion än om Sverigedemokraternas förträfflighet.

För övrigt tänkte jag skicka detta blogginlägg till Edward Plainview så att han kan lägga upp en bild på mitt hus. Till höger om mig bor ett jättetrevligt Iranskt par, under mig bor en Irakisk familj, på sidan om mig bor en underbar familj från Libanon vars pappa förlorades i kriget mot Israel. Så var så god, Herr Plainview, lägg upp en bild på mitt radhus så skall du få se en idyllisk och vacker mångkultur.

Gästkrönikör David Sällström