År 2000 införde Sverige en minoritetspolitik, vilket innebar att de fem nationella minoriteterna erkändes som nationella minoriteter. Detta gjordes mot bakgrund av att den svenska regeringen ratificerade Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen (SOU 1997:193; SOU 1997:192; prop. 1998/99:143, s. 10–28; prop. 2008/09:158, s. 28).
Motargument har tidigare gjort djupdykningar i var och en av minoriteterna. Om du följer länkarna på var och en ovan genom att klicka på ordet kan du läsa de artiklarna.
Den romska flaggan, O styago le romengo på romani, skapades 1933 av Uniunea Generala a Romilor din Romania, den romska generalförsamlingen, men godkändes inte förrän så sent som 1971 av representanter på den första kongressen i London 1971. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.
En av de mänskliga rättigheterna är rätten till hälsa, vilken innefattas i den svenska minoritetspolitiken. Den 1 januari 2010 började lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gälla.
att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande
att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande
Vid tiden för ratificeringen av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen erkändes samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk.
I artikel 5 av ramkonventionerna kan vi lära oss att nationella minoriteter har en identitet baserad på religion, språk, traditioner och kulturarv.
I Svenska Dagbladet 15 januari 2005 lanserades ett förslag på en flagga som skulle kunna representera svenska judar. Flaggan är designad av Natan Zlotnik. I tidningsrtikeln uttrycker han sin önskan om att kunna hissa en flagga under judiska högtider, men han kände att den svenska flaggan, med korset, inte passade för det ändamålet. Initiativet verkar ha kommit från konstnären själv och flaggan har än idag inte officiell status.
Kriterier för att erkännas som nationell minoritet
Vad krävs då för att en minoritet ska erkännas som nationell minoritet? Enligt proposition 1998/99:143, ”Nationella minoriteter i Sverige”, ska följande fyra kriterier uppfyllas:
Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också gruppens struktur och sammanhållning vägas in och belysas.
Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.
Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.
Det samiska folket bor i fyra länder och har ingen egen nationalstat, men den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986. Den gemensamma flaggan är från 1986. Då godkändes den av av det Nordiska Samerådet vid en konferens i Åre.
Då den nya minoritetspolitiken bl a innefattar folkhälsopolitik utformade Folkhälsomyndigheten en ny rapport. I den går det att läsa följande om de nationella minoriteterna:
Resultaten visar att hälsosituationen är olika för de nationella minoritetsgrupperna och urfolket även jämfört med majoritetsbefolkningen. Den judiska gruppen beskriver till exempel ökande av oro och rädsla inför hot och våld. Romerna nämner utanförskap, ojämlika livsvillkor och dåliga levnadsvanor som stora ohälsofaktorer. Tornedalingarna ser ohälsa bland annat kopplat till att språket meänkieli håller på att försvinna. Samerna beskriver en oro för den psykiska ohälsan hos de unga samerna, särskilt renskötande unga män. Även i den sverigefinska gruppen finns en oro för den psykiska ohälsan.
Rapporterna om de nationella minoriteters hälsa visar på att hälsofrämjande arbete är livsviktigt
På uppdrag av regeringen 2015 påbörjade Folkhälsomyndigheten arbetet med att skapa förutsättningar för att skapa en lika god och jämlik hälsa hos de fem nationella minoriteterna som hos majoritetsbefolkningen. För att få bästa möjlighet till ett gott resultat arbetar Folkhälsomyndigheten i samråd med representanter för minoriteterna.
Sverigefinländarnas delegation beslutade i söndags om att ha en egen flagga. Det var under Sverigefinländarnas delegations årsmöte 29 mars som man valde vinnaren i den tidigare flaggtävlingen. Det blev densamma som fick flest röster i folkomröstningen till sverigefinnarnas flagga. Flaggan är designad av Andreas Jonasson.
Hälsan, och ohälsan, ser olika ut för de nationella minoriteterna
Ur arbetet, som utförs i samråd med representanter för minoriteterna, har Folkhälsomyndigheten tagit fram förslag för hur hälsosituationen hos minoriteterna kan förbättras och följas upp. Karin Junehag Källman, utredare och projektledare för uppdraget på Folkhälsomyndigheten säger:
Vi ser också ett stort behov av forskning och utveckling för att öka kunskapsläget om hälsosituationen bland minoritetsgrupperna.
Tornedalsflaggan, eller Meänmaan flaku på meänkieli, hissades officiellt för första gången 15 juli 2007 på flaggstänger vid de före detta tullstationerna i svenska respektive finländska Övertorneå kommuner. Flaggan, som är ritad av Herbert Wirlöf, antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007.
Lära av pågående arbeten och undersöka samarbetsmöjligheter.
Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna romska kulturen.
Sätta ett särskilt fokus på barn och unga.
Judar:
Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete. Under de senare åren har samrådet inom ramen för uppdraget skett löpande med företrädare från judiska församlingen.
Utveckla rapporteringen utifrån den judiska gruppens behov. I utformningen av enkät- och intervjufrågor har Folkhälsomyndigheten löpande haft samråd med företrädare för de judiska organisationer som tilldelats statsbidrag.
Samer:
Utreda frågan om ett samiskt kunskapscentrum.
Bilda ett samrådsforum.
Sverigefinnar:
Bilda ett samrådsforum.
Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna kulturen.
Ha särskilt fokus på barn och unga.
Tornedalingar:
Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete.
Utveckla ett förslag till en pilotstudie.
2017 års rapport och åtgärdsförslag
I slutrapporten från november 2017 antogs följande åtgärder för att driva det hälsofrämjande arbetet med de nationella minoriteterna framåt:
Romer:
Genomföra en pilotenkät till ett romskt nätverk eller organisation.
Fortsätta samråden vilket för de romska organisationerna är en primär tillits- och förtroendefråga.
Genomföra en kvalitativ uppföljning av hälsosituationen, i form av intervjuer med romer, vilket kan genomföras i samband med Stockholms länsstyrelses lägesrapport om romsk inkludering som ska publiceras hösten 2018.
Judar:
Fortsätta samråden utifrån relevanta områden.
Fördjupa problemanalysen inför eventuellt kommande enkäter och intervjuer.
Under 2018/2019 genomföra enkäter och intervjuer med den judiska gruppen med analyser, förslag till åtgärder och rapporter om resultaten.
Samer:
Samråden mellan Folkhälsomyndigheten och Sametinget fortsätter, en gång per år, och om möjligt gemensamt med Socialstyrelsen. Om det behövs kan ytterligare möten arrangeras.
Det behövs arenor för att möta fler grupper och organisationer bland samerna. Syftet är att öka förankringen av myndigheternas arbete generellt, och av en eventuell enkät som följer upp hälsan hos samerna.
Processen med förslag till enkät fortsätter och håller samrådsprocessen mellan myndigheterna levande.
Olika myndighetsinitiativ bör samordnas. Sametinget ansvararför detta och Folkhälsomyndigheten kan underlätta där det behövs
Folkhälsomyndigheten följer arbetet med samisk hälsa i de fyra nordligaste regionerna.
Fortsatt dialog med Umeå universitet, tillsammans med Sametinget, om den föreslagna hälsostudien, Haldi.
Sverigefinnar:
Samordna samråden med flera myndigheter, till exempel Socialstyrelsen.
Skapa möjlighet att delta i samrådsmöten med flera myndigheter eller aktörer samtidigt, antingen tillsammans eller i separata möten på samma dag.
Förslagsvis ha samrådsmöten med ett föru tbestämt ämne inom området hälsa och mötena skulle kunna genomföras två gånger per år (vår och höst).
Utreda möjligheten att samordna dialogen med andra aktörer till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), landsting, regioner och kommuner.
Tornedalingar:
Försöka samordna dialogen med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och tornedalingarna där det är möjligt.
Fortsätta utveckla metoder för uppföljning av hälsan i minoriteten.
Off topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara jude, same, rom, sverigefinne eller tornedaling OCH svensk samtidigt.
För den som vill fördjupa sig i Folkhälsomyndighetens rapport finns den här.
För den som är intresserad av att läsa om Folkhälsomyndighetens tidigare uppdrag som berör nationella minoriteter och minoritetsspråk går det att finna här.
Ytterligare läsning om nationella minoriteter och minoritetsspråk:
Det är en skam och förnedrande att DN tillåter Nathan Shachar skriva ner sina tankar som inte har någon förankring med verkligheten. Han borde som minoritet förstå att ord är det som har använts för att trycka ner oss minoriteter.
Enklast förklarat är om du inte använder ordet ”rom” då är det direkt rasism! ”Z-ordet” härstammar från grekiskans xenos som betyder främling. Oavsett vart jag åker i världen så kallar icke-romer mig och mitt folk för nåt vi inte heter! I Serbien kallar dom oss för ”cigan”, i Turkiet kallar dom oss för ”chingene”, i Albanien kallar dom oss för ”majup”, i Tyskland ”Zigeuner”, i Spanien ”gitano” och i England kallar dom oss för ”gypsy”. Hur kan vi ha så många namn när vi säger ”rom” oavsett grupp eller dialekt? Trots att det finns 60 olika romska grupper med olika dialekter så säger vi följande när vi ses: ”Rom san?” – ”Är du rom?”. Även i senaste filmen ”Thor: Ragnarok” görs det narr av oss genom att filmen innehåller en karaktär som spelar en stereotypisk romsk tiggare och genom att vi kallas för ”gypsy”! Och SF väljer att göra översättningen av ”gypsy” till ”z*genare” och inte ”rom”.
Icke-romer har systematiskt använt ”Z-ordet” för att trycka ner och belägga oss romer med ett lägre människovärde. Nathan Shachar kan åka till vilket land han vill och be alla romer som kan prata någon variant av romani chib, det romska språket, och be dom översätta
”Jag är z*genare”. Alla som kan prata någon varierat av romani kommer att översätta på följande sätt: ”Me hijum Rom”. ”Z-ordet” finns inte i det romska språket. Det är ett påhitt av icke-romer och de enda som inte förstår detta är icke-romer som ivrigt inte vill ge sig.
Jag behöver inte få någon förklaring att ordet ”z*genare” inte är någonting illa menat. Ordet är en mild fetisch för en icke-rom som önskar ha ett romantiserat fritt liv som romer som reser och åker överallt, utan några bekymmer.
Här kommer lite fakta som kommer ta dig ner på jorden!
De första romerna ska ha kommit till Sverige i början av 1500-talet. Samtidigt var det vid den tiden belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet.
Gustav Vasa, som var kung i Sverige mellan 1523–1560, ville utvisa alla romer från landet. Han kallade romerna för spioner och tjuvar. De som vägrade lämna landet dödades.
Drottning Kristina, som var drottning under åren 1632 till 1654, gav order om att alla romer skulle avrättas och det blev skottpengar på romer.
År 1617 beslutades det i riksdagen att alla ”t*ttare och z*genare” i Sverige skulle utvisas. Romska kvinnor och barn skulle fördrivas ur landet samtidigt som man skulle ha rätt att döda alla romska män. Lagen kom att gälla ända in på 1800-talet.
År 1959 fick romerna, efter omkring 450 år i Sverige, rätt till fast bostad och skolgång. Innan dess hade romerna inte rätt att bo mer än tre veckor på en och samma plats.
Nathan Shachar reser till Ecuador där han går på restaurang och blir lyrisk av svarta människor som marknadsför nidbilder av sig själva. Han har funnit ”det förlorade paradiset”, i vilket svarta människor ”visste sin plats” och inte protesterade mot rasistiskt hån i en mängd former. Men Shachar bedrar sig själv. Latinamerikas svarta befolkning fortsätter att slåss mot rasismen – liksom svarta i resten av världen.
Den tionde oktober publicerade Dagens Nyheter Nathan Shachars artikel ”Mobbningens ordförråd”.
Läsare av artikel som letar efter mobbare och hur de uttrycker sig, kan bli en smula konfunderade. Artikeln inleds nämligen med en längre anekdot om hur Shachar och ett antal andra européer vandrar runt i Ecuadors huvudstad Quito, varpå de ser en restaurangskylt med orden ”Menestras del Negro”.
Felaktig översättning är grunden för Shachars argument
Shachar översätter ordet ”negro” till ordet ”neger”. Skylten översätter han till ”Negerns maträtter”.
Den korrekta översättningen är emellertid ”Den svartes grytor”.
Shachar tycks inte känna till, eller ger sken av att inte känna till att det spanska ordet ”negro” betyder ”svart”.
Utifrån en felaktig översättning från spanska till svenska, inleder Shachar en artikel överfylld av sakfel och bristande argumentation om hur svarta människor enligt honom skall reagera inför epitet som andra har givit dem.
Shachar blir rörd när svarta människor inte kritiserar rasistiska stereotyper
Namnet ”Menestras del Negro” är därtill också ett varumärke, med en logotype som enligt Shachar föreställer ”en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.”
Därefter skriver Shachar om sin bedömning att en restaurang med ett liknande namn och en liknande logotyp skulle ha väckt en enorm indignation i Sverige bland ”politiker och tyckare”.
Shachar frågar en svart kypare på restaurangen om huruvida hans egen arbetsgivare använde sig av kränkande företagsnamn och logotyp. Kyparen försäkrade att han ”inte var det minsta kränkt”.
Shachar gräver vidare efter ”en mer auktoritativ bedömning” genom att kontakta organisationen ASONE (Asonegros del Ecuador), som han översätter till ”Negrernas förbund i Ecuador” (istället för ”De svartas förbund i Ecuador”). Enligt Shachar hävdar talesmän för organisationen att ordet ”neger” är ett ”honnörsord” och att namnet inte är rasistiskt utan visar att ”maten där är så bra och så billig”.
Här framgår det inte heller om Shachar frågar talesmännen om det svenska ordet ”neger” eller det spanska ordet ”negro”.
Shachar bedömer att ”de svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet.”
Shachars analys: Katolska samhällen har mindre rasism mot svarta människor
Som bakgrundsförklaring använder sig Shachar av en debattbok (oklart vilken) utgiven av Frank Tannenbaum, en österrikisk-amerikansk professor i latinamerikansk historia vid Columbia University.
Tannenbaum, vars bestående vetenskapliga bidrag har varit inom kriminologin, har skrivit en enda bok som explicit berör slaveri på de amerikanska kontinenterna och som utgavs 1946, det vill säga för över sjuttio år sedan; ”Slave and Citizen: The Negro in the Americas”. Boken är på 128 sidor. En hel del saker har hänt sedan dess inom forskningen gällande slaveriet på de amerikanska kontinenterna.
Enligt Tannenbaum var katolska samhällen på de amerikanska kontinenterna mindre rasistiska än de protestantiska. Som ett exempel på det påstods att brasilianska slavägare ”satte en ära” i frigivandet av slavar. Som kontrast ställer Tannenbaum det huvudsakligen protestantiska USA, där ”få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta.”
Fruktan för en svart befolkning utan slavstatus som levde intill svarta slavar har emellertid inget med protestantisk övertygelse att göra. Slavägarna och slaveriets förespråkare visste att före detta slavar, ofta konspirerade effektivt med de som levde kvar i slaveriet för att hjälpa de senare att rymma eller starta slavuppror. Något som särskilt visade sig under det haitiska slavupproret. Mer om det längre fram i denna artikel.
Shachar vänder ryggen mot slaveriets historia och arv i Sydamerika
Tannenbaums påståenden som Shachar lutar sig mot, har alltid stridit mot väletablerade fakta som finns offentligt dokumenterade.
Även om slaveriet och dess historia på de amerikanska kontinenterna inte kan kopplas till teologiska skillnader mellan katoliker och protestanter, visar historiska fakta tydligt motsatsen till Shachars och Tannenbaums påståenden.
De delar av de amerikanska kontinenterna där slaveriet generellt sett avskaffades först och där den proportionerligt största delen slavar frigavs, hade en övervägande protestantisk befolkning. Bristen på arbetskraft i de områdena avhjälptes huvudsakligen genom ständigt ökande invandring av européer.
I motsatt riktning skedde de tidigaste såväl som de sista, flesta, största, mest återkommande och blodigaste slavupproren i amerikanska kolonier och länder med en huvudsakligen katolsk befolkning.
Frigivandet av slavar på de amerikanska kontinenterna i kolonier och länder där slaveriet fortfarande var legaliserat, var resultatet av en bristande lönsamhet, kombinerad med risken för uppror och flykt av slavar. Frigivningen av slavar i Brasilien i större skala kom sent och som sista utväg.
Jagandet och infångandet av förrymda slavar är i själva verket något som glorifieras runtom i Brasilien, genom statyer över så kallade ”Badeirantes” (slavjägare och exploatörer av ädelmetaller och diamanter).
Bild på en Badeirante i den brasilianska staden Goiãnia.
I amerikanska delstater såsom Virginia, Kentucky, North Carolina, South Carolina, Delaware och Tennessee, minskade bland annat tobaksodlingarnas lönsamhet och därmed även det ekonomiska incitamentet för slavägande. Samtidigt ledde uppfinningen av maskiner i USA som kunde behandla bomull, till att textilproduktion av bomullskläder fick en dramatisk ökning och blev billigare.
Bristande lönsamhet i produktionen av socker och tobak i flera sydamerikanska länder, ledde till ett minskat behov av slavarbetskraft, samtidigt som slavarna ofta inte kunde säljas till andra köpare .
I Syd- och Centralamerika fanns överlag betydligt bättre möjligheter för slavar att fly från sina ägare. I USA var samtliga delstater skyldiga att återlämna förrymda slavar, oavsett om de hade avskaffat slaveriet eller ej.
Varken slavägande protestanter eller katoliker satte generellt en ”ära” i frigivningen av slavar, vilket Shachar påstår.
Deras frigivning berodde på att slavägarna satte en ära i att inte gå med ekonomisk förlust, kombinerat med slavägarnas fruktan för att arbetskraften rymde från eller mördade dem.
Shachar ser Brasilien som ett föredöme i behandlingen av slavar
Shachars resonemang blir än mer absurt av att han av alla länder tar Brasilien som exempel på någon form av harmonisk utfasning av slaveriet, eller för den delen ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.”
Den franska, tillika katolska, kolonin Santo Domingo var en av de första områdena på de amerikanska kolonierna som avskaffade slaveriet. Det berodde emellertid inte på att slavägarna ”satte en ära” i att frige slavar. Det berodde på att nästan alla slavägare flydde eller dödades i samband med de haitiska slavupproren och det efterföljande grundandet av den haitiska republiken.
Under de självständighetskrig som rasade i merparten av det spanska imperiets besittningar under och efter Napoleonkrigen, frigavs stora mängder slavar i utbyte mot att de allierade sig med och stred på självständighetsrörelsernas sida. Svarta människor hade fått ett oundgängligt värde som beväpnade soldater, men var farliga för sina ägare som beväpnade och förrymda slavar.
Efter Napoleonkrigen förbjöds Västeuropas länder, inklusive det katolska Frankrike, Portugal och Spanien, att fortsätta med slavhandeln från Afrika. Detta efter påtryckningar från det huvudsakligen protestantiska Storbritannien som behärskade världshaven med sin flotta.
Slaveriet i kolonierna fortsatte, men tillgången på slavar stryptes sakta. Att sätta ”en ära i att frige slavar” hade inget med saken att göra.
I motsatt riktning var det huvudsakligen det katolska Brasilien, det sista land i västvärlden som avskaffade slaveriet, nämligen år 1888, eller tjugotre år efter USA. Brasilien var den koloni och senare det land i västvärlden som importerade fler slavar än något annat land i västvärlden.
I Brasilien var under en lång tid den genomsnittliga livstiden för en slav 6-7 år och slavar levde ofta inte längre än till tidiga tjugoårsåldern. Endast flykt, revolt, döden genom utarbetning, tortyr, mord, eller självmord kunde befria dem. Under en lång tid importerades huvudsakligen manliga slavar. De relativt få kvinnliga slavarna i Brasilien aborterade ofta sina foster för att undvika att de föddes till ett kort och plågsamt liv i slaveri.
Det storskaliga och systematiska folkmordet på svarta människor i Brasilien som löpte parallellt med slaveriet, gjorde att Brasiliens svarta befolkning under långa perioder förblev konstant.
Brasilien var det land som upplevde det största antalet och de mest omfattande slavrevolterna. Brasilien var det land i västvärlden som hade några av de största samhällena som utgjordes av förrymda slavar.
Rasismen mot svarta människor i det katolska Kongo och Belgien
Och vad kan vi säga om ”harmoniska relationer” mellan svarta och vita i andra delar av världen som huvudsakligen katolska länder har koloniserat? Var Fristaten Kongo efterträtt av Belgiska Kongo ett ”mönsterexempel” på avslappnade relationer mellan svarta och vita? Behöver Nathan Shachar och många andra lära sig om den saken?
Bild på en av miljontals kongoleser som fick sina händer avhuggna av den belgiska kolonialmakten. Ett exempel på en katolsk koloni med ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro mellan grupper”?
Vad kan Shachar tänkas tycka om chokladpraliner i Belgien som föreställer avhuggna svarta händer? Något att avnjuta till en kopp kaffe kanske? Gärna med en svart kypare och talesmän för svarta belgare som ”intygar” att sådant inte alls är rasistiskt? Var går gränsen för Nathan Shachar?
I Belgien kan de som önskar avnjuta dessa praliner som så nostalgiskt illustrerar den forna kongolesiska kolonin. Observera att bilden publicerades år 2016.
Eller är klagomålen även på Tintin i Kongo och de avhuggna-handpralinerna ytterligare exempel på det ”multikulturella giftskåp” som Shachar talar om?
Klagande, protester och gnäll från ännu fler ”lättkränkta” personer som misslyckas med att se allt det fina och roliga och sunda som Shachar ser.
Rasismen mot svarta människor i Ecuador och övriga Latinamerika är stark
Och vad säger slaveriets historia i Brasilien om svarta ecuadorianers situation? Jo, det säger väldigt mycket, men det säger det exakt motsatta som Nathan Shachar påstår. Svarta ecuadorianer har alltid nedvärderats, förtryckts och marginaliserats i Ecuador.
För bara några år sedan sändes en sång i ecuadorianska radiokanaler som beskrev svarta människor som ”kackerlackor i avloppen”, att svarta människor ”smutsade ner allt med sin svarta färg” och att svarta människor var ”skit som borde hamna i helvetet”.
Under den tid då slaveriet i Brasilien var legaliserat, omgavs bland annat staden Rio de Janeiro av samhällen av slavar som flytt och befriat sig och de samhällena utsattes ständigt för räder från polis och militär.
Rasismen och det rasistiska arvet i Brasilien är intensiv, institutionaliserad och även en integrerad del av brasiliansk kultur. Ett exempel på det är den brasilianska kampsporten capoeira, av brasilianska svarta slavar uppfunnen och kamouflerad till en dans med musik. Kampsporten fokuserar mycket på sparkar bakåt, vilket är ett utmärkt sätt för människor med fastkedjade händer och utan vapen, att slåss på. Dansen capoeira fungerade även som ett hemligt kommunikationsmedel för slavarna, fyllt av metaforer, av subtila meddelanden och med trummor som kallar till uppror och krig.
Brasilianska slavar tränar Capoeira framför en militär som tror att han får underhållning av två män som egentligen tränar på att sparka in hans tänder.
Berimbau, det pilbågsliknande instrument som är centralt för musiken i capoeiran, hade även det dubbla syftet att utnyttjas som ett vapen.
Sångerna i capoeira handlar ofta om strid för sin frihet, om att man inte skall känna fruktan inför strid, att förbereda sig inför ett stort slag mot slavägarna, att förbereda sig för att fly från slaveriet, om fruktan för slavjägarna, om sabotage av slavägares egendom, om hyllning till olika afrikanska folkgrupper, samt liknande teman.
Capoeiran fruktades av de brasilianska myndigheterna och stora delar av Brasiliens vita befolkning och var förbjuden i Brasilien fram till 1937.
Samban, den dansform som populariserats över hela världen genom Brasiliens karnevaler, har sitt ursprung i angolanska och nigerianska danser, men betraktades tidigare av de brasilianska myndigheterna som ”primitiv” och ”dekadent”. Samban var förbjuden i Brasilien fram till 1900-talets början.
Sambamusiken är inte bara den glada dans och sång som den huvudsakligen är känd för att vara utanför Brasilien. Sambasånger skrivna för den brasilianska publiken, har alltid till stor del varit fylld av kritik mot politiskt förtryck och sociala orättvisor.
Idag illustrerar samban blandad med rapmusik, allt mer grafiskt det urskiljningslösa våldet i Brasiliens favelas (slumområden) med till övervägande del svart befolkning. Något som t ex framkommer tydligt i sången Rap Das Armas, med refrängen ”Rapapapapapapapa!!” som vokaliserar och beskriver eldstrider med automatvapen mellan gatugäng och polis.
Var är de exempel på ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.” som Nathan Shachar påstår existerar?
Att låtsas trivas med förtryck – en överlevnadsstrategi
Precis som brasilianska slavar med sin capoeira kunde träna för sitt självförsvar och sin befrielse och samtidigt få sina förtryckare att slappna av och skratta, lyckas svarta ecuadorianer få Nathan Shachar och andra matgäster att slappna av i en miljö av svart servilitet, äta en måltid och på så sätt lättare acceptera svart entreprenörskap och självförsörjning.
Till skillnad från vad Nathan Shachar tror, skiljer sig situationen inte från de amerikanska sydstaterna, övriga USA eller andra delar av västvärlden där så många svarta väljer varierande former av självförnedring för att lättare accepteras och kunna försörja sig i ett systematiskt diskriminerande samhälle.
Eller vad tror Nathan Shachar att han skulle för svar om han frågat de svarta artister och skådespelare som deltog i dessa minstrelföreställningar, hur de upplevde de vita män som svartmålat sina ansikten? Skulle de säga att det var rasistiskt och därmed riskera att förlora sina arbeten?
Bild på den svarte skådespelaren, sångaren och dansaren Bert Williams, som levde mellan åren 1874-1922. Williams blev rik på Minstrelföreställningar som gjorde karikatyrer av svarta människor. Parallellt med sina uppträdanden kritiserade han rasismen i USA och hur han längtade efter en dag då den skulle försvinna. Många av hans svarta kritiker som protesterade mot hans föreställningar, prisade honom samtidigt för att han lyckats bli en av de första och den största svarta skådespelaren inom teater och film. En av hans kollegor betecknade honom som ”En av de roligaste män jag har sett – en av de sorgsnaste män jag har känt.”
Ord som tilldelas ”den andre” skall inte ifrågasättas
Shachar tar fler exempel på enligt honom orimligt moralisk indignation. Han påtalar att det riktades kritik mot en kursbok som betecknade Martin Luther King som ”negerledaren Martin Luther King”.
Han ställer sig retoriskt frågan om ordet ”neger” även bör refuseras när det används av King själv. Utan att reflektera över skillnaden i att citera en historisk text med historiska uttryck, jämfört med att i en modern använda sig av historiska uttryck som idag och av de flesta ses som nedvärderande. Har Shachar funderat över om Dr. King använt sig av samma ord om han levt vidare in i 70-talet och fram tills idag?
När går bäst-före-datumet på ord ut för Nathan Shachar? Skall uttryck var acceptabla förr i tiden alltid och av alla betraktas som acceptabla idag?
Med tanke på att Shachar stör sig på att ord som tilldelats svarta människor oavsett deras egen åsikt undrar jag; är ordet ”neger” menat att användas, för att citera Shachar, som ett ”honnörsord” i den här låten av Eddie Meduza, med titeln ”Negerjävel”?
Motargument – ett hot mot det fria ordet?
Nathan Shachar fortsätter att beklaga sig. Han nämner även att den kände komikern Jerry Seinfeld för några år sedan meddelade att han slutar uppträda vid universitet.
Vad var orsaken? Shachar förklarar: ”Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar.” Shachars slutsats är att ”idag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.”
Enkelt konstaterat; om Seinfelds publik på universitet ogillar och upprörs av vad han väljer att skämta om, är det fel på publiken, inte Seinfeld. De som eventuellt ogillar Seinfelds sätt att skämta ska om de inte gillar honom, åtminstone hålla tyst. Annars hotar de det ”fria ordet”.
Nathan Shachars frustration är så stark att den nästan går att ta på. Varför kan inte bara en massa människor finna sig i samma uttryck och begrepp som tidigare generationer inte har protesterat emot? Varför måste en massa andra människor känna att de skall ta en sådan stor hänsyn till andras känslor? Kan de inte bara slappna av och skratta åt samma ”skämt” och nidbilder som förut? Som Shachar inbillar sig att de gör i Equador och runtom i katolska länder i Sydamerika?
Den inställning tillika det problem som Shachar tydligt illustrerar, är att han själv tillsammans med så många andra genom tidens gång, får chansen att andas moraliskt friskare luft. Tiderna förändras och människor tänker överlag annorlunda, men Shachar och allt för många andra gillar inte förändringarna och föredrar att stanna kvar i en stinkande kloak av förakt, arrogans och unkna fördomar.
Är han också sugen på att äta på restauranger med varumärken som utgör karikatyrer av vita människor, av judar, av romer och en rad andra etniciteter? Vore det ett exempel på det ”sunda förnuft” som Shachar talar om?
Shachar trivs så pass mycket i sin ombonade kloak av fördomar, att han förnekar femhundra år av svart historia fylld av förtryck, folkmord, förföljelse, motstånd och kulturell blomstring i västvärlden. Han trivs så mycket i sin kloak av fördomar att han avsäger sig en grundläggande psykologisk förståelse och empati för svarta människor. Bristen på hans empati utsträcks även till andra etniciteter.
Insikten om det senare kan givetvis bli övermäktig att bära, varför Shachar projicerar värderingar som inte delas av honom själv, till att bli ”förtryckande”. Det är andras protester mot det språkbruk som Shachar blir så förtjust av, som Shachar ser som ”mobbbning”. Eller det ”multikulturella giftskåpet”, som han också kallar det.
Det står Shachar fritt att fortsätta leva i en kloak med nöjda svarta kypare på restauranger som ser sig nödsakade att locka honom med rasistiska nidbilder. Vi andra har också vår rätt att vilja andas frisk luft, fri från en historisk tid av förtryck och förnedring, som Shachar känner sig så bekväm i.
Thabo ‘Muso
PS.
Artikeln är full av länkar till ett stort antal dokumentärer, reportage, artiklar och musikvideor med huvudsaklig fokus på slaveriet, rasism och svart kultur i Sydamerika och Nordamerika. Läsaren av denna artikel uppmanas ta sig tid och titta på dokumentärerna och reportagen, för att få en djupare insikt.
1. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.
”A Northern World View: Yankee Society, Antislavery Ideology and the Abolition Movement.”
4. Dokumentär av TV-kanalen WNED-DT. Publicerad på youtube den 19 december 2012.
”PBS Egalite for All: Toussaint Louverture and the Haitian Revolution (2009)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=IOGVgQYX6SU
5. Dokumentär om slaveriet i Brasilien, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad på youtube den 26 april 2014.
”Slavery in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RGGQJZsCog4
6. Filmen ”Qilombo”, som handlar om samhället ”Palmares” i Brasilien, som var det största samhället skapat av förrymda slavar. Publicerad på youtube den 3 maj 2017.
7. Dokumentär om den belgiska kolonisationen av Kongo, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad den 2 november 2008.
”Congo – The Brutal History”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=qx2Sj1fhSso
8. Inslag ur dokumentär om arvet från den belgiska kolonisationen av Kongo. Inslaget visar hur det säljs chokladpraliner på belgiska kaféer och konditorier, som föreställer avhuggna händer från svarta människor. Publicerat på youtube den 14 september 2013.
”The severed hands of Africa.. King Leopold II”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RfdjQaszF_U
9. Youtubeblogg om rasismen mot svarta människor i Equador, publicerad den 12 maj 2016.
”Discrimination of Afro Ecuadorians Capstone”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=_vq-V7Uf9Xk
10. Dokumentär om rasism och diskriminering av Ecuadors ursprungliga befolkning, samt svarta befolkning och den ecuadorianska regeringens satsningar på att motverka rasismen och diskrimineringen av dessa grupper. Publicerad av organisationen MDG Achievement Fund (MDG-F) (en ideell organisation skapad av spanska regeringen och Förenta Nationerna). Publicerad på Youtube den 20 augusti 2012.
”Ecuador: Fighting Racism & Discrimination”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=hJDYFvDou9E
11. Nyhetsreportage av Al Jazeera om rasismen gentemot svarta människor i Ecuador, publicerad på youtube den 24 april 2009.
”Racism In Ecuador Afro Ecuadorians Speak Out On Racial Slurs!”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=6AE27JSZIJw
12. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 11 juli 2012.
”Bolivia’s blacks fight for their rights”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=-PWtU-pKy50
13. Nyhetsinslag från Al Jazeera om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 20 maj 2016.
”Afro-Bolivians recognized as a distinct ethnic group”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tp5o956z-80
14. Youtubeinslag från youttubekanalen ”Garifunafiles” (en etnisk grupp i Centralamerika med huvudsakligen afrikanskt ursprung) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Guatemala, publicerad på youtube den 2 september 2010.
”discrimination agains Garifuna in Guatemala”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=16A4TY8k490
15. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Colombia, publicerad på youtube den 12 november 2013.
”Being black in Colombia reduces chances of getting a job”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=dJQBMLU_kpQ
16. Inslag från den Toutubekanalen Fusion, om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Mexiko, publicerad på youtube den 15 november 2016.
”Afro-Mexicans Face Racism Daily in Mexico”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tJwwQFeWnVc
17. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Peru, publicerad på youtube den 18 januari 2013.
”Peru tackles discrimination against black community”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=opdnjBngv6Y
18. Youtubeinslag med en collage av olika TV-dokumentärer och en youtubebloggg, gällande livsvillkoren, kulturen, rasosmen mot och diskrimineringen av svarta människor i Argentina, publicerad på youtube den 24 oktober 2013.
”Afro-Latino Connection (Afro-Argentines)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=0H9nwWUlfCE
19. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor på Kuba, publicerad på youtube den 9 februari 2010.
”Battling Cuba’s racial divide”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=WJ1NnGmtunA
20. Inslag från dokumentär från Förenta Nationerna om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Costa Rica, publicerad på youtube den 2 april 2009.
”Costa-Rica: The road to equality”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DB_VpEUsyX0
21. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Panama, publicerad på Youtube den 27 november 2013.
”Racial discrimination persists in Panama”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=UQ3LqSweGV8
22. Nyhetsartikel om slavar inom det brasilianska jordbruket, publicerad i tidningen The Guardian den 9 januari 2017.
”Brazil ordered to pay $5m to workers formerly enslaved on cattle ranch”
23. Inledande scen ur den brasilianska filmen Tropa De Elite, baserad på intervjuer med och en polispsykiatriker i Rio de Janeiros poliskår, publicerad på youtube den 14 december 2016.
”Tropa De Elite” ‘Elite Squad’ Opening Scene”.
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=9dMSN9Uby2I
24. Nyhetsinslag i Al-Jazeera om rasism inom poliskåren i Rio de Janeiro, publicerad på Youtube den 25 september 2016.
”Brazil racism: Police killing of favela residents increased during Rio games”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CWTSNUd57iw
25. Trailer för ur den brasilianska filmen ”Tropa De Elite 2”, publicerad på Youtube den 2 juli 2010.
”Tropa De Elite 2”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=iwTiu3typeY
25. Nyhetsreportage och debatt i Al-Jazeera gällande rasismen i Brasilien, publicerad på Youtube den 22 januari 2015.
”The Stream – Being black in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=m1xnIdtn3FI
26. Reportage i TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) om rasism och etnisk kvotering i Brasilien, publicerad på Youtube den 11 mars 2012.
”WIDE ANGLE | Brazil in Black and White | PBS”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=g29P3-xj7GQ
27. Dokumentär av filmaren Steve Bartholomew om capoeiran som kampsport, kultur och historia, publicerad på Youtube den 30 maj 2013.
”CAPOEIRA THE DANCE OF FREEDOM A documentary film”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=jvf8oWHTrv0
28. Musikvideo med instrumentet Berimbau, skapad av Identitade Cultural TV, publicerad på Youtube den 16 februari 2017.
”Musicalidade: Toques de Berimbau e Cantigas de Capoeira”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=FOgG0nAn4Ww
29. Boken ”Honor – The History of African Martial Art Traditions in the Atlantic World”, publicerad av T.J. Desch Obi.
30. Kompendium av capoeirasånger, publicerad av Rutgers university i maj 2006.
34. Musikvideo till en sambaraplåten som handlar om eldstrider mellan gatugäng och polis i Rio de Janeiro.
”Rap Das Armas”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=TvdFYRYkMYY
35. Dokumentär om de i USA tidigare så populära så kallade ”Minstrel shows”, vilka centrerade kring karikatyrer och rasistiska hån av svarta människor, publicerad av TV-kanalen National Public Service (NPS) den 29 maj 2012.
De allra flesta av oss vill hävda att de hyser en sund människosyn och att alla, oavsett bakgrund eller förutsättningar, har samma värde. Men hur står det egentligen till med din människosyn? Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?
Du som säger dig ingå i den antirasistiska kampen och hyser en övertygelse om allas lika rättigheter och värde borde, då och då, titta dig själv i spegeln. Har du rent mjöl i påsen? Lever du som du lär? Att hävda din antirasism, icke-rasism eller icke-främlingsfientlighet är inte särskilt svårt, men att faktiskt efterleva det är desto svårare.
I det oantastliga konceptet ingår nämligen att acceptera, anse och uttrycka att alla människor har samma rättigheter och värde, oavsett. Oavsett bakgrund och förutsättningar.
Som en sann antirasist, som en människa som hävdar att du inte är rasist, osunt fördomsfull eller främlingsfientlig så finns inga undantag. Du är inte trovärdig i din icke-rasism om du samtidigt undantar något av följande:
etnicitet
nationalitet
hudfärg
ursprung
kultur
religion
sexuell läggning
könsidentitet
könsuttryck
kön
ålder
funktionsvariation
Jag vill hävda att inom anti- och ickerasismens ramar ryms alla nyss nämnda punkter. I samma stund som du undantar någon av nyss nämnda punkter diskvalificerar du dig själv, och konsekvensen blir att din anti- eller ickerasism är förbrukad.
Att diskriminera, särbehandla, generalisera, stigmatisera, kränka, hata, bruka våld eller hota människor mot bakgrund av en, eller flera, av dessa kriterier är rasism, främlingsfientlighet, diskriminering, intolerans eller tecken på orimlig fördomsfullhet.
Att du själv ingår i en utsatt minoritet betyder inte att du har ”rätt” att uttrycka dig, eller handla, rasistiskt, främlingsfientligt eller fördomsfullt mot bakgrund av att du själv är en del av den utsatta minoriteten.
Du har inte heller frikort från rasism, främlingsfientlighet och intolerans bara för att du har en faster som är lesbisk, en granne som är funktionsvarierad, en medspelare i fotbollslaget som är rom, en kollega som är muslim, en föreningskamrat som är jude, en bror som är icke-binär eller en fru som är svart. Uttryck som ”jag har inget emot homosexuella, bara jag slipper se det”, ”romer är tjuvaktiga” eller ”du är inte som andra muslimer” är ytterligare exempel på hur människor inte tar ansvar för sin rasism eller främlingsfientlighet.
När du hävdar din goda människosyn samtidigt som du uttrycker homofobiska, transfobiska, antiromska (antiziganistiska), afrofobiska, antisemitiska, islamofobiska, funkofobiska eller sexistiska åsikter är du inkonsekvent.
Så när du tittar dig själv i spegeln nästa gång, ställ frågan till dig själv om huruvida du är ”home free”, eller om du kanske har en del att jobba med. Åsikter är föränderliga, men du gör klokt i att inse att dina åsikter ligger till grund för hur du formar din människosyn. Din människosyn ligger till grund för huruvida du är, eller inte är, rasist, främlingsfientlig, osunt fördomsfull eller intolerant. Det är du som avgör, det är du som bestämmer om du vill vara konsekvent eller inkonsekvent.
Jag är medveten om att många som säger sig ingå i den antirasistiska rörelsen, eller bara säger sig vara för allas lika värde, faktiskt brister på en, eller flera, punkter.
Som exempel på människor som diskvalificerar sig kan nämnas f d muslimer som hyser islamofoba åsikter och män som hyser sexistiska åsikter. Antiziganism är tyvärr en form av rasism som löper som en röd tråd även inom antirasismen, då rasismen mot romer är den sista ”accepterade” rasismen. Homofobi, sexism och funkofobi är andra former av osund fördomsfullhet och intolerans som inte har några egentliga gränser.
Så vad är då rasism och främlingsfientlighet? När du, genom uttryck eller handling, diskriminerar, särbehandlar, nedvärderar, generaliserar, kränker, hotar eller brukar våld mot bakgrund av någon av tidigare nämnda punkter begår du rasism, främlingsfientlighet, diskriminering eller ger uttryck för osunda fördomar. Svårare än så är det inte.
Vi gör klokt i att vara försiktiga med att slå oss för bröstet och utropa oss till antirasister och icke-rasister. Innan vi kan göra det måste vi rannsaka oss själva, eftersom vi alla bär på någon form av fördomar om andra människor. Fördomar är sällan av godo, och det farliga med dem är att de lätt kan glida över till att handla om diskriminering, intolerans, främlingsfientlighet och/eller rasism.
Ett ord på vägen till dig som är osäker på om du hyser rasistiska åsikter eller inte: ”Jag är inte rasist, men…” är en fras som till varje pris ska undvikas, eftersom den alltid efterföljs av rasism. Håll tillbaka tanken, fundera ett varv till på den och se om du kommer fram till en annan output än den du först hade tänkt dig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vi är många som definierar oss som antirasister och försvarare av det öppna samhället. Men hur ser egentligen våra undermedvetna tankemönster ut? Det vill säga de processer som försiggår i våra huvuden utan vår kännedom. Är vi rakt igenom fördomsfria även där?
De flesta av oss skulle säkerligen medge att vi visst bär på fördomar, men att vi är medvetna om dem och därför inte agerar utifrån dem.
För att våra hjärnor ska kunna hantera det enorma informationsflödet som möter oss varje dag behöver de kategorisera de intryck vi får. Hjärnorna behöver förenkla och skapa ordning, göra vår omgivning mer greppbar och förutsägbar. Detta är processer vi delvis är medvetna om, men som också pågår utan vår kännedom.
Det innebär att vi riskerar att särbehandla människor utan att vara medveten om att vi faktiskt gör det. Det kan exempelvis handla om hur vänliga vi är mot nya människor vi möter, vilken uppmärksamhet vi tillägnar dem, eller hur benägna vi är att lita på dem. Trots att vi själva tror oss agera helt fördomsfritt.
Hur hjärnorna kategoriserar våra intryck beror på vår redan existerande världsbild. Våra hjärnor kommer nämligen i högre utsträckning att registrera information som bekräftar vår världsbild än sådan som står i konflikt med den.
Har vi inga tidigare erfarenheter vi kan koppla till den eller det vi möter riskerar hjärnan som bekant att reagera med rädsla eller fientlighet.
Självrannsakan och reflektion sägs vara en första viktig hemmakur mot fenomenet rasism. För ju större medvetenhet vi har om de kategorier våra hjärnor skapar, desto mindre är risken att vi agerar rasistiskt utifrån dem.
Beslut av SVT att inte visa några gamla delar av serien Bert har väckt stor uppmärksamhet. Återigen kommer debatten igång om ”censur” av åsikter. Det antas att det är censur att sluta visa gamla filmer i TV eller att bibliotek slutar köpa vissa böcker då värderingar förändras.
Det skriks högt om censur då några gamla böcker eller filmer som innehåller förlegade rasistiska stereotyper rensas bort. Men samma personer som ogillar att delar av TV-serien ”Bert” inte ska visas eller att ”N-ordet” försvinner, inte protesterat mot att 70-talets vänsterflum nästan helt sorterats bort från bibliotekens bokhyllor och att de värsta uttrycken av vänsterflum i barnprogrammen på TV från den tiden inte körs i repris.
Vi ska kika på en svensk film som aldrig visats på svensk TV, detta trots att den gavs ut 1933 och är en av svensk films största succéer genom tiderna.
”Pettersson och Bendel”
”Pettersson och Bendel” är en film som kom ut 1933 och sågs av 750 000 svenskar. Den fick ett internationellt genombrott 1935. Det är en film baserad på en bok av Waldemar Hammenhög som handlar om skumraskaffärer i utanförskapsområdet Gamla Stan. Skurken i komedin är en jude, och filmen var klart antisemitisk.
Den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels älskade filmen och bestämde att den skulle visas i Nazityskland. Filmen visades där 1935 och i dess spår följde internationella protester mot filmen och omfattande nazikravaller mot judarna.
Goebbels å sin sida påstod att kravallerna hade uppkommit genom att judarna protesterat mot filmen och inlett kravallerna, och att nazisterna bara ”försvarade sig”.
Här nedan kan ni se ett av Joseph Goebbels tal om filmen från när det begav sig. Goebbels säger i talet:
”Judar i Berlin vågar öppet protestera mot en antisemitisk film. Men nu har ögonblicket kommit när vi säger: hit men inte längre! Den utländska pressen styr inte över Tyskland och vi är inte ansvarsskyldiga inför utlandet, bara vårt eget folk. Führern befaller och vi lyder!”
Filmen blev en så stor succé i Tyskland att den återlanserades inte mindre än två gånger på de nationella biograferna. Den ena återlanseringen skedde precis efter Kristallnatten 1938. Den andra skedde i samband med att nyproducerade tyska propagandafilmer mot judarna släpptes 1940. Filmen visades då också i andra delar av det ockuperade Europa.
Kalle Pettersson är arbetslös. För att få husrum för natten har han gått till Skeppsbron i Gamla Stan och hittat ett upplag staplade mjölsäckar med en presenning över. I mitten av detta finns ett tomrum som blir hans logi. Medan han sitter där under presenningen får han besök — en liten mörk yngre mansperson kryper in och lagar sin aftonvard genom att blanda regnvatten med mjöl från en av säckarna. Följande dialog utspinner sig:
Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Bendel: ”Oh nej, jag är ingen skojare. Jag ska bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Gör jag en ohederlig affär, så kan jag bli stämd och då är det färdigt igen. Men får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.”
Bendel har kommit med båten från Reval som fripassagerare och han har som sagt anlänt för tredje gången till Sverige. De två slår sig ihop tillsammans med Petterssons startkapital — 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel…”
SVT har visat nästan alla gamla svartvita svenska filmer men inte denna, inte heller den nästan lika antisemitiska uppföljaren från 1945 (!) då åter juden spelade skurk i komedin har visats på svensk TV. Hasse Alfredsons P&B från 1983 är annorlunda, fortfarande sevärd och inte ett spår antisemitisk.
Detta må vara ett extremt exempel men det finns många, många fler exempel. Tiderna förändras och med det vad vi visar på TV och vilka böcker vi sätter fram på finhyllorna i biblioteken.
Det har aldrig ansetts OK att visa Pettersson och Bendels rasistiska stereotyper om judar i SVT, och idag visas inte heller de mest antikapitalistiska serierna från 70-talet. Att SVT drar sig för att visa filmer med infantila ”bög”- ”CP”- ”mongo”- och ”N-ordsskämt”, eller liknande, är inte censur, det är normal utveckling.
UPPDATERAT! Artikeln nämde vissa exempel som inte visas på TV men finns tillgängliga på öppet arkiv. Jag har tagit bort de exemplen.
Allt som oftast glömmer vi i debatten bort att muslimer inte är en homogen grupp. Muslimer är en oändlig blandning av olika etniciteter, språk, kulturer, religiösa inriktningar, filosofiska övertygelser och olika grader av sekularism.
Muslimer är, med sina 4 %, den andra största religiösa gruppen i EU efter kristna.
Vi svenskar är de i Europa som ställer oss mest positiva till muslimer. Som kontrast till detta spelar utseende och hudfärg – dvs etnicitet – en större roll i Sverige än i de flesta andra länder i Europa.
Den digra rapporten redovisar såväl positiva som negativa uppfattningar och upplevelser. Till de positiva kan vi bl a läsa oss till följande:
76% av muslimerna känner en stark anknytning till landet de bor i: de högsta andelarna hittar vi i Finland, Sverige, Storbritannien och Frankrike i fallande ordning och de lägsta andelarna i Italien, Nederländerna, Österrike och Grekland återigen i fallande ordning
48% av muslimerna känner sig helt bekväma med att en familjemedlem blir tillsammans med och/eller gifter sig med en icke-muslimsk person
92% av muslimerna känner sig helt bekväma med att ha grannar som har en annan religiös bakgrund än dem själva
53% av muslimerna är emot att själva bruka fysiskt våld för att skydda sig själva eller andra från att skadas fysiskt
87% av muslimerna är emot att bruka fysiskt våld mot en person som trakasserar dem
Om vi istället väljer att kika på de negativa resultaten i rapporten kan vi bl a läsa oss till följande:
25% av muslimerna har upplevt diskriminering under det senaste året och 39% under de senaste fem åren
12% av de muslimer som uppgivit att de hade diskriminerats hade anmält fallet (och hela 19% i Sverige och de svenska muslimerna var också de som i högst grad kände till hur och till vem de skulle anmäla – hela 44% av de svenska muslimerna uppgav att de kände till det)
16% av muslimerna har någon gång blivit stoppad av polisen under det senaste året
2% av muslimerna har blivit fysiskt attackerade under det senaste året
39% av muslimska kvinnor som bär slöja eller niqab har blivit trakasserade på offentlig plats
9% av de muslimer som uppgivit att de blivit utsatta för ett hatbrott anmälde fallet
81% av de muslimer som anmält att de utsatts för fysiskt våld uppgav att de var missnöjda med hur polisen skött ärendet
Det finns några saker som får Sverige att sticka ut:
(Majoritets)svenskarna ligger bra till bland de som är beredda att bo granne med en muslim (84%). Bäst i klassen är Frankrike med 93%.
(Majoritets)svenskarna är utan konkurrens allra mest positivt inställda till att ha muslimska kollegor i Europa överlag (89%).
Däremot är det så att Sverige är ett av de länder där utseendeaspekten spelar störst roll. 17% av de svenska muslimer som uppgav att de diskriminerats i Sverige, upplevde att det berodde på deras etnicitet, snarare än religiös tillhörighet. I Italien är motsvarande siffra 21% och i Grekland 25%. Utifrån underkategorier kan vi förstå att 45% av de svenska muslimerna med ursprung i subsahariska Afrika har blivit diskriminerade under de senaste fem åren, medan motsvarande siffra för svenska muslimer med ursprung i Turkiet bara är 28%. Andra generationens svenska muslimer svarar att de i högre grad utsätts för hatbrott än utrikes födda muslimer.
Att ”islamkritik” många gånger är förklädd rasism illustreras inte sällan då det ofta, och högljutt, talas om ”araber” och ”MENA-folk” i samband med diskussioner om invandrare, muslimer och brottslighet. Genom att å ena sidan tala om ”islamkritik”, samtidigt som man å andra sidan pekar ut människor mot bakgrund av deras ursprung är det svårt att komma ifrån att det faktiskt handlar om rasistiska uttryck. Muslim är, för ”islamkritikerna”, synonymt med ”araber” och ”MENA”. Men alla ”araber” är inte muslimer. Alla muslimer är inte från ”MENA”.
Det kan verka som ett enkelt, bekvämt och ”vattentätt” sätt att smita undan och slippa ta ansvar för sin rasism. Men det håller inte.
På olika hatsajter pågår ett ständigt angrepp på begreppet ”ensamkommande barn”.
Det har nu gått så långt att alltfler har börjat stryka ordet ”barn” och bara prata om ”ensamkommande”.Det förekommer även att människor som försvarar asylrätten anklagas för att felaktigt utnyttja ordet barn när det snarare handlar om ”ungdomar”.Hela diskussionen är absurd. Och den är dessutom ett exempel på hur vi aningslöst kan luras in i att prata som rasisterna vill.Fakta är enkla och ser ut som följer:Vi har en internationellt gällande konvention som alla medlemsländer i FN har ratificerat (utom USA). Denna Barnkonvention definierar alla människor under 18 år som barn, om inte den nationella lagstiftningen har en myndighetsålder under 18.Barnkonventionen är implementerad i utlänningslagens definitioner av barn. Av 1 kap. 2 § utlänningslagen framgör att ”Med barn avses i denna lag en person som är under 18 år.”
Alltså: alla asylsökande under 18 år som kommer till vårt land utan vårdnadshavare är – per definition – ensamkommande BARN. Rent juridiskt. Att vi i vardagsspråket använder en lång rad begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar inte detta faktum.
Så här är det relativt ofta. Den vardagliga semantiken går på tvärs mot juridiska definitioner i lagstiftningen.
Låt mig ta två tydliga exempel:
”Våldtäkt”.
Det har ibland hävdats att det inte kan handla om våldtäkt om det inte har förekommit våld – eftersom prefixet ”våld” ingår i ordet. Juridiken säger dock något annat. Och går vi till andra språk så ser vi att kopplingen inte på något sätt är nödvändig. Exempelvis förutsätter själva ordet ”rape” inte våld.
”Mordbrand”
Rent juridiskt definieras detta begrepp som ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.” Det innefattar uppsåtliga bränder av hus, bilar, gräsmattor och skogar. Dvs det behöver inte finnas med någonting som kan beskrivas som ”mord” – det behöver inte ens finnas med någon personskada. Vi tar det en gång till – mordbrand är ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.”. Lägg detta på minnet – avsiktligt anlagda gräsbränder är exempel på mordbrand.
Detta är en av förklaringarna till att Elisabeth Höglunds skyhöga siffror över dödligt våld var så felaktiga. Detta framkom när Riksdagens utredningstjänst på riksdagsledamot Staffan Danielssons uppdrag noggrant gick igenom Höglunds material. Hon räknade nämligen med mordbrand. Hon hävdade att hennes siffror visade att BRÅ ljög eftersom hennes siffror låg skyhögt över BRÅ:s. Men förklaringen var alltså att hon trodde att prefixet ”mord” i mordbrand innebar att det förekom dödligt våld. Men även avsiktlig anlagda gräsbränder räknas alltså som mordbrand.
Nåväl. Hur ska vi hantera denna diskrepans mellan vardagsspråk och juridiskt språk? Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vi vanligtvis inte kallar sjuttonåringar barn, utan tonåringar eller ungdomar?
Vi ska ta det lugnt. Människor under 18 år ÄR barn i juridisk mening. Punkt.
Att vi i vardagsspråket använder begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar som sagt inte detta faktum. Att det nu finns folk som på fullt allvar tror att det finns en hemlig agenda från dem som försvarar asylrätten att smyga in ordet ”barn” för att vi ska tycka mer synd om dessa sjuttonåringar är löjeväckande – de är helt enkelt ute och cyklar.
Mitt förslag är alltså att vi fortsätter kalla alla människor som söker asyl i vårt land och som inte har fyllt 18 år för ensamkommande barn. Om minderåriga känns bättre så använd det istället. Men i lagens mening är alla under 18 år barn.
Till den som har invändningar kan man säga följande:
”Jaha. Du kanske också tror att alla mordbränder måste vara mord?”
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument vill påpeka att socialtjänstlagen säger att människor under 18 år är barn: ”Med barn avses varje människa under 18 år.”
Aldrig förr har så många människor varit inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Det har resulterat i allt mindre tid och resurser för respektive deltagare. Detta samtidigt som ett arbete aldrig har varit viktigare för den som vill stanna i Sverige, och få hit sin familj.
2010 fick Arbetsförmedlingen uppdraget att ansvara för etableringsreformens implementering. En reform där flyktingar och skyddsbehövande med familjer under två års tid har rätt till en individuellt anpassad etableringsplan som ska föra dem närmare antingen ett arbete eller högre studier. Syftet var att tidigt komma in med resurser för att korta tiden det tar att etablera sig på arbetsmarknaden.
I uppdraget ingår att ha djupgående kartläggningssamtal där individen tillsammans med arbetsförmedlare ska lägga upp en planering för att föra denne närmare arbetsmarknaden. Ofta innefattar etableringsplanen översättning och bedömning av utländska betyg, svenskastudier och olika typer av praktikplatser. Samtalen handlar både om att kartlägga tidigare erfarenheter och att blicka framåt:
Hur ser du på din nya tillvaro i Sverige? Vad vill du arbeta med? Eller vill du titta på möjligheten att fortsätta studera? Kanske har du praktiska yrkeskunskaper vi behöver validera för att på bästa sätt matcha dig mot arbetsmarknaden?
I och med den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd som trädde i kraft den 20 juli 2016 förändrades uppdraget drastiskt. Det var också något som Arbetsförmedlingen var tydliga med skulle hända i sitt remissvar till regeringen under våren samma år. I och med den nya lagen blev tillfälliga uppehållstillstånd regel där möjligheten att få återförenas med familjen i Sverige avgörs av individens möjlighet till försörjning. Ett arbete möjliggör också förlängning av uppehållstillståndet.
Styrkan i etableringsuppdraget är att deltagaren tillåts tänka både långsiktigt och kortsiktigt vilket ett permanent uppehållstillstånd skapar utrymme för. Långsiktigheten möjliggör att läkare ges den tid som krävs för att få sin legitimation och arbeta just som läkare. Hantverkare tillåts genom validering ute på arbetsplatser få yrkesbevis för att kunna fortsätta inom sin bransch. Studenter ges möjligheter att komplettera sina universitetsstudier för att få ett arbete där deras kompetenser tas tillvara på bästa sätt. Något som givetvis berikar både individen och hela samhället.
När människorna som nu hör till etableringsuppdraget ska upprätta en etableringsplan är det med vetskapen om att de eventuellt inte kommer att få stanna kvar när uppehållstillståndet löper ut. Det är också med vetskapen om att en snabb anställning kan innebära ett förlängt uppehållstillstånd och därmed möjlighet till familjeåterförening.
Vad finns då för incitament att försöka få läkarlegitimation som tar lång tid? Varför skulle en då satsa på en valideringsprocess för att få yrkesbevis om det riskerar att dra ut på tiden? Varför inte rikta allt fokus mot branscher utan några krav på förkunskaper om det kan ge ett anställningsavtal för att ersätta det tillfälliga uppehållstillståndet med ett permanent?
Risken är stor att det är just där vi kommer att hamna. Kompetens kommer gå till spillo och vi får ett ännu tydligare klassamhälle där människor som flytt till Sverige är överrepresenterade i osäkra anställningar med låga krav på förkunskaper och låga löner. Den nya lagen tvingar människor att lära sig ett nytt språk, ett nytt samhälle och ta sig in på arbetsmarknaden under mycket osäkra och pressade förhållanden. Detta med stöd av en myndighet som aldrig förr arbetat under så hög press. Det är inhumant för individen, och förkastligt ur ett samhällsperspektiv.
”The far-right exploits young men’s rebellion and dislike of ‘political correctness’ to spread white supremacist thought, Islamophobia, and misogyny through irony and knowledge of internet culture.” – Alice Marwick & Rebecca Lewis
Så sammanfattas en av sex slutsatser i en rapport med titeln Media Manipulation and Disinformation Online (PDF) som publicerades tidigare i maj på Data & Society Institute i New York. Det Marwick och Lewis talar om är hur s k digital/Internet literacy och ironi används på ett medvetet sätt för att flytta fram positionerna för ideologiska idéer om t ex vit makt, islamofobi och misogyni (kvinnohat).
Ironi som strategi
Poängen är att gräsrötterna inom den svårt definierade och avgränsade populisthögern (alt-högern, högerextremismen osv) har förstått att ironi har en strategisk funktion i det att den tillåter människor att förespråka ideologiska ståndpunkter och ta avstånd från dem på samma gång. Avsluta med en smiley, så har du ryggen fri. Då kan du säga vad som helst.
Friheten torde vara berusande. Att kunna heila i offentligheten och sen ba’: ”Det var bara på skoj. Man behöver inte vara nazist för att heila. Tror du att alla som lyssnar på Black Metal är djävulsdyrkare? Har du ingen humor? Förstår du inte skämt, eller?”
Men det är inget harmlöst i detta. I den pågående avdramatiseringen av rasistisk symbolik och rasideologiska ståndpunkter flyttas positionerna fram och normaliserar inte bara bruket av språk och symboler, utan även åsikterna: Ideologin.
Att säga det förbjudna
Rent generellt innebär varje delning eller upprepning av högerpopulistiska ideal förklädda till ironi – eller uttryckta som äkta ironi – att vi ytterligare normaliserar antidemokratiska värden som rasism, kvinnohat och islamofobi, menar Jason Wilson, som skrivit om rapporten i The Guardian. Det är ju också ironins själva syfte och kraft; att vara en möjlighet att kunna säga/göra det förbjudna och utmana de dragna gränserna för det tillåtna.
“Fascism is more or less a social taboo. It’s unacceptable in modern society. /…/ Humour or irony is one of the ways that they can put forward their affective positions without having to fall back on any affirmative ideological positions. /…/ They’re putting forward the anger, the sense of betrayal, the need for revenge, the resentment, the violence. They’re putting forward the male fantasies, the desire for a national community and a sense of unity and a rejection of Muslims. They’re doing all of that, but they’re not stating it.” – Alexander Reid Ross
Ett mästerdrag i den här taktiken är att det på samma gång tillåter avsändaren att föra fram åsikter och förhindrar mottagaren att bemöta dem. Eftersom det är sagt med (påstådd) ironi, finns det inga ställningstaganden att angripa eller försvara. Inga påståenden att ifrågasätta. En slags självpåtagen ansvarsfrihet i det att avsändarna huvudsakligen beskriver affektiva positioner utan att för den skull knyta samman dem med ideologiska motsvarigheter.
Dold propaganda
Det kan därför vara en god idé att tänka på att det här faktiskt handlar om propaganda. Om att föra fram och legitimera – brottstycke för brottstycke – ideologiskt tankegods som står i direkt opposition till det demokratiska samhälle vi försöker leva i. Månne är inte alltid avsändaren ens medveten om den strategi hen gör sig delaktig i genom att t ex dela en provokativ mem på Facebook eller raljera över handhjärtan på Twitter, men propaganda är det likväl. Och bör bemötas som sådan, snarare än som ett slags skämt i rå ton. Sak framför syfte, även om avsändaren inte vill hållas vid det.
I det långa loppet är det tyvärr bättre för både miljö och samhälle att framstå som lite tråkigt humorbefriad och ”politiskt korrekt” än att låta misogyni, islamofobi, homofobi, rasism osv passera. Det står mer på spel än ett par billiga skratt.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
