Etikettarkiv: ensamkommande barn

Myter

Myter om ensamkommande

1. ”Förr godtog Migrationsverket allas åldrar enligt deras uppgifter och alla fick stanna!”

migverketOm vi tittar på 2015, innan reglerna ändrades, gällde följande:
– 2 524 hade skyddsbehov av någon sort. Det betyder att det är irrelevant huruvida de ljög om sin ålder, för de hade rätt att stanna i alla fall, och de fick inga direkta fördelar av sin ålder vad gäller beslutet, förutom att Migrationsverkets personal behövde visa viss hänsyn under intervjuerna. (Se 3.)
– 545 fick stanna pga särskilt ömmande omständigheter, sannolikt för att de var minderåriga och familjen inte stod att finna.
– 426 fick avslag (se fliken ”Ensamk barn – Unacc minors”).

55 procent av dem som saknade asylskäl blev alltså trodda.

Övriga 45 procent fick avslag antingen för att de inte blev trodda, för att deras asylskäl inte sågs som tillräckliga, relevanta, eller för att processen tog så lång tid att de hann fylla 18 innan beslut.

2. ”Förr gjorde man inga ålderstester!”

Alla som bedömdes som äldre än de uppgivit hade möjlighet att göra ett test för att bevisa sin ålder. Då som nu. Det var den asylsökande som hade bevisbördan.

Men läkarna ville under några år inte genomföra dem på Migrationsverkets begäran. Därför var den asylsökande tvungen att själv ordna ett test. Idag är det fortfarande frivilligt, men Rättsmedicinalverket har uppdraget att genomföra dem, och det gör processen enklare.

3. ”De som ljuger om sin ålder tar upp plats på HVB-hem fast de inte borde göra det!”

Migrationsverket sätter/satte även de som är upp till över något år över 20 i HVB-hem, så även de som ljög hade sannolikt hamnat där ändå. Det är bara om de var äldre än 21 de tagit upp en plats (och utgjort en onödigt stor kostnad) de inte borde. Visst kostar en 17-åring i form av god man, men det är en mindre utgift i sammanhanget. Det betyder förstås inte att det inte förekommer att 25-åringar sitter på HVB-hem. Det har inträffat, men det gäller inte var och varannan ensamkommande.

Skillnaden mellan HVB-hem och asylboende är att de har eget rum där och det finns mer personal. Dessutom finns tider och regler och fler aktiviteter. Det är främst personalen som gör formen dyrare än asylboenden.

4. ”Tre av fyra ålderstestade var över arton år! Det bevisar att nästan alla ljuger!”

Det bevisar egentligen att en fjärdedel av alla som Migrationsverket bedömt vara vuxna förmodligen inte var det.

5. ”Tänk vad många det är som sa att inga ensamkommande ljög om sin ålder! Och nu, när vi vet att många ljög, borde de skämmas över hur naiva de var!”

Jag har följt denna debatt i många år. Jag har aldrig hört någon säga att inga ensamkommande ljuger. Det kan säkert finnas någon perifer debattör någonstans, men att detta skulle vara ett generellt påstående adopterat av breda massor är en myt. I princip alla som diskuterar ensamkommande har varit medvetna om att en del av dem vilselett myndigheterna, menar jag.

6. ”Många av dem som ljugit om sin ålder har tagit hit sina familjer!”

Du får sedan början av 00-talet bara familjeåterförenas om du har asylskäl, inte om du fått uppehållstillstånd för att du varit minderårig (enligt särskilt ömmande omständigheter). Och numera räcker det inte med att vara alternativt skyddsbehövande – du måste ha flyktingstatus och fortfarande vara under arton när du söker familjeåterförening.

Det är därför rätt få familjeåterföreningar som sker med ensamkommande som anknytningsperson. Det handlar om tiotal snarare än hundratal.

7. ”Bristen på åldersbedömningar är den främsta anledningen till att 40-50 procent under en tid sökte sig till Sverige.”

Det är inte säkert att det är en myt, för vi vet inte vad som triggade dem att åka till just Sverige. Men denna artikel är från februari, och innehåller intressanta intervjuer som ger en fingervisning. Den ger också mer information om diskussionerna runt ålderskontroller.

– Anders Rydén är Migrationsverkets landanalytiker och expert på Afghanistan:

”Vilken betydelse hade bristen på åldersbedömningar i Sverige?
– Liten, tror jag. Även om grabbarna och nätverken och smugglarna, eller vad man ska kalla dem, hade bra koll, så var det inget de funderade över i förväg. De tänkte inte så långt. Nu när beslutet finns och röntgenundersökningarna snart kommer i gång kan det däremot ha betydelse, som en signal.”

– UNHCR, FN:s flyktingorganisation, publicerade i höstas en rapport där 240 afghanska ensamkommande barn och ungdomar som kommit till Sverige intervjuas:

”De säger att de söker skydd i Sverige för att här finns bra utbildningsmöjligheter, respekt för mänskliga rättigheter, ett rättvist och effektivt asylsystem och goda möjligheter till ekonomisk utveckling.”

Ett citat från en intervjuad: »Om du vill ha arbete åk till Tyskland, om du vill ha utbildning välj Sverige«.

Krönikor

Barn och gräsbränder

På olika hatsajter pågår ett ständigt angrepp på begreppet ”ensamkommande barn”.

Det har nu gått så långt att alltfler har börjat stryka ordet ”barn” och bara prata om ”ensamkommande”.
Det förekommer även att människor som försvarar asylrätten anklagas för att felaktigt utnyttja ordet barn när det snarare handlar om ”ungdomar”.Hela diskussionen är absurd. Och den är dessutom ett exempel på hur vi aningslöst kan luras in i att prata som rasisterna vill.Fakta är enkla och ser ut som följer:Vi har en internationellt gällande konvention som alla medlemsländer i FN har ratificerat (utom USA). Denna Barnkonvention definierar alla människor under 18 år som barn, om inte den nationella lagstiftningen har en myndighetsålder under 18.Barnkonventionen är implementerad i utlänningslagens definitioner av barn. Av 1 kap. 2 § utlänningslagen framgör att ”Med barn avses i denna lag en person som är under 18 år.”

Alltså: alla asylsökande under 18 år som kommer till vårt land utan vårdnadshavare är – per definition – ensamkommande BARN. Rent juridiskt. Att vi i vardagsspråket använder en lång rad begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar inte detta faktum.

Så här är det relativt ofta. Den vardagliga semantiken går på tvärs mot juridiska definitioner i lagstiftningen.

Låt mig ta två tydliga exempel:

  1. ”Våldtäkt”.
    Det har ibland hävdats att det inte kan handla om våldtäkt om det inte har förekommit våld – eftersom prefixet ”våld” ingår i ordet. Juridiken säger dock något annat. Och går vi till andra språk så ser vi att kopplingen inte på något sätt är nödvändig. Exempelvis förutsätter själva ordet ”rape” inte våld.
  2. ”Mordbrand”
    Rent juridiskt definieras detta begrepp som ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.” Det innefattar uppsåtliga bränder av hus, bilar, gräsmattor och skogar. Dvs det behöver inte finnas med någonting som kan beskrivas som ”mord” – det behöver inte ens finnas med någon personskada. Vi tar det en gång till – mordbrand är ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.”. Lägg detta på minnet – avsiktligt anlagda gräsbränder är exempel på mordbrand.

Detta är en av förklaringarna till att Elisabeth Höglunds skyhöga siffror över dödligt våld var så felaktiga. Detta framkom när Riksdagens utredningstjänst på riksdagsledamot Staffan Danielssons uppdrag noggrant gick igenom Höglunds material. Hon räknade nämligen med mordbrand. Hon hävdade att hennes siffror visade att BRÅ ljög eftersom hennes siffror låg skyhögt över BRÅ:s. Men förklaringen var alltså att hon trodde att prefixet ”mord” i mordbrand innebar att det förekom dödligt våld. Men även avsiktlig anlagda gräsbränder räknas alltså som mordbrand.

Nåväl. Hur ska vi hantera denna diskrepans mellan vardagsspråk och juridiskt språk? Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vi vanligtvis inte kallar sjuttonåringar barn, utan tonåringar eller ungdomar?

Vi ska ta det lugnt. Människor under 18 år ÄR barn i juridisk mening. Punkt.

Att vi i vardagsspråket använder begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar som sagt inte detta faktum. Att det nu finns folk som på fullt allvar tror att det finns en hemlig agenda från dem som försvarar asylrätten att smyga in ordet ”barn” för att vi ska tycka mer synd om dessa sjuttonåringar är löjeväckande – de är helt enkelt ute och cyklar.

Mitt förslag är alltså att vi fortsätter kalla alla människor som söker asyl i vårt land och som inte har fyllt 18 år för ensamkommande barn. Om minderåriga känns bättre så använd det istället. Men i lagens mening är alla under 18 år barn.

Till den som har invändningar kan man säga följande:

”Jaha. Du kanske också tror att alla mordbränder måste vara mord?”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Motargument vill påpeka att socialtjänstlagen säger att människor under 18 år är barn: ”Med barn avses varje människa under 18 år.”

Källor:

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen)

Socialtjänstlag (2001:453)

I fokus, Krönikor, Myter

Ensamkommande på festivaler

Organisationen ”Ung cancer” säljer T-shirtar, kepsar och annat med sin slogan Fuck cancer. Få, om någon, skulle reta sig på att en medmänniska bär ett armband med denna text.

Så när polisens informationsavdelning skulle skapa en kampanj för att försöka stävja tafsandet på festivaler fick de idén att också använda armband – för att påminna och upplysa om hur viktigt det är att respektera framförallt kvinnors rätt att slippa bli nypta i bröst och rumpor. Det skulle de aldrig gjort. Ett närmast skoningslöst raseri har härjat i såväl etablerad press som på sociala medier. Några går så långt som till att hävda att Polisen ”hånar” offren. Polisen anses vägra se det ”verkliga” problemet. Jag har aldrig sett en artikel där ”fuck cancer”-armband påstås vara ett hån mot den som drabbas av cancer, men här gäller tydligen inte regeln ”vad jag finner irrelevant kan jag strunta i”.

Det verkliga problemet menas vara att det är ensamkommande unga män som alldeles allena står för alla övergrepp på festivaler.

Först ut var Svenskans Per Gudmundson, med ledaren ”tjafsa inte”, där han framför ovanstående tes mer eller mindre i klartext, med hänvisning till den rapport polisen sammanställde i maj. Sexuella övergrepp genomförs enligt honom enbart av ”en specifik grupp förövare”, som av sammanhanget att döma menas vara unga nyanlända killar.

Efter detta följer en rad artiklar, där olika konservativa skribenter går allt längre i sin kritik mot ett samhälle där ”kvinnors kroppar är allmän egendom”, och så, efter att polisen pekat ut ensamkommande som ansvariga för en rad övergrepp under Putte i Parken-festivalen i Karlstad, skriver Moderaternas Hanif Bali ett Facebookinlägg. I inlägget påstås det att de som beviljats asyl i Sverige mer eller mindre har förstört tillvaron för svenskar som inte tillhör ”eliten”, vilket bland annat visas genom att peka på hur livet blivit sämre för kristna asylsökande (som tydligen hade haft det bättre om de inte kommit till Sverige) och för invånarna i en ort vars avloppssystem gått sönder. Så till slut menar han att de som sökte asyl i Sverige 2015 utsatt trettonåriga flickor för ”taharrush gamea al-jinsy” på konserter och festivaler. Många av mina nära och kära gillar detta inlägg. Jag blir så där besviken igen, över bristen på kritiskt tänkande.

Jag vet sedan tidigare hur det går när man skriver något på Hanifs vägg. Han har, liksom SD, en flock skrivbordskrigare bland sina följare som idoliserar honom och går till grova personangrepp mot alla som framför något som ens andas kritik. Det är egentligen inte hans fel, men det gör att jag drar mig för att skriva där.

Men eftersom jag bestämt mig för att skriva denna artikel, tänkte jag passa på att mjölka hans trolltrupp på information om vilka övergrepp nyanlända skulle ha begått under just festivaler, och som svar på min fråga konstateras att det finns tre och endast tre händelser, som dock i sin tur kan delas upp i många övergrepp. Det är de båda välkända ”We are Stockholm” och nyårsafton i Kalmar, och det är ”Putte i Parken” den 2-3 juli i år. Det slutar med att jag tar bort hela tråden, efter att ha sparat den. Nationalisterna kan inte respektera att jag begär att inte bli taggad, och påhoppen spårar ur. Men jag får i alla fall svart på vitt att det inte finns fler händelser än dessa tre, för hade det gjort det hade åtminstone någon av alla dessa flyktinghatare garanterat vetat det.

Jag befinner mig i Karlstad. Domen här är inte nådig. Men efter att polisen först gått ut och bestämt påstått ”det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barn” ändrar de sig och redigerar sin egen text. Två av dem som gripits var ensamkommande, men inte alla.

Jag har tidigare skrivit om det absurda i att påstå att enbart icke-svenskar skulle stå för samtliga sexuella övergrepp. Men sedan dess har debatten blivit än mer polariserad. Vi är många som minns hur det nöps i rumpor och bröst i en tid då det knappt fanns invandrare i Sverige. Vi beskylls ofta för att ”blunda för problemet” och att vi ”avsiktligt förvärrar” för nutida offer.

SD är förstås värst. De har ju så länge pekat på hur utländska män våldtar hej-vilt, och nu har de äntligen fått rätt, menar de. Riksdagsledamoten Paula Bieler hävdar i en dagsfärsk intervju att ”Det är vanligt att tycka att om en kvinna går klädd utan att täcka håret eller har en för kort kjol så är hon allmänt byte”. Var hon hittar alla de invandrade män som har denna åsikt framgår inte, men uppenbarligen är de så många att det går att påstå att ”det är vanligt”. Jag menar att män inte våldtar eller tafsar för att en kvinna inte bär slöja, utan för att de kan.

Bortom åsikterna finns fakta, och dessa i sin tur finns bäst presenterade i denna polisrapport.

Bakgrunden beskrivs så här:

”Grupper av män utsatte under nyårsnatten 2015-2016 unga kvinnor för sexuella ofredanden på flera håll i Europa. I Sverige har det uppmärksammats att ett sådant beteende har förekommit under bland annat ungdomsfestivalen We are Stockholm sommaren 2014 och 2015.

Med anledning av detta beslutade rikspolischefen att utsattheten för sexuella ofredanden bland ungdomar skulle undersökas. Uppdraget avgränsades till att fokusera på sexuella ofredanden på platser där folkmassor bildas, samt att kartlägga var i övrigt brotten begås för att polisen, direkt och indirekt, ska kunna medverka till att förebygga brott.”

Polisen har gått igenom tiotusen anmälningar från åren 2011-2016, och drar denna slutsats:

”Den övervägande delen av de utsatta är flickor som är yngre än femton år, men det förekommer brott även mot unga pojkar. Brott begångna på offentlig plats, till exempel i folksamlingar och på festivalområden, är förhållandevis få och utgör endast en dryg procent av det totala antalet brott. De allra flesta gärningsmän agerar ensamma och utsätter unga flickor vanligen för fysiska beröringar som upplevs som obehagliga. Antalet anmälda brott där gärningsmännen är fler än en är få.”

Senare:

”De ensamma gärningsmännen har oftast inte kunnat identifieras men signalementsuppgifterna talar för att de inte utgör någon homogen grupp. I de fall där brotten utförts av gärningsmän i en större grupp på offentlig plats och i simhallar har gärningsmännen främst varit ungdomar som söker eller nyligen fått asyl i Sverige.”

Om vi nu sätter ihop detta får vi:

De allra flesta som utsätts för sexuella ofredanden råkar ut för ensamma gärningsmän, och dessa tillhör inte någon homogen grupp.

Det konstateras också att det i de fall då större grupper gått samman har det handlat om killar som sökt eller nyligen fått asyl i Sverige.

De nämner dock inte den våldtäkt som utfördes under Bråvallafestivalen 2014 av fyra ”pursvenska” gärningsmän. Det är i sin ordning, eftersom de inte ger andra exempel heller. Det vi dock kan konstatera är att polisen verkligen inte försöker få skyddsbehövande eller asylsökande att framstå i bättre dager än de förtjänar.

Att polisen därför konstaterar att de allra flesta övergrepp inte begås av män tillhörande en ”homogen grupp” finns det anledning att tro dem.

Det finns förstås anledning att ta ett extra snack med killar som söker eller fått asyl i Sverige. Jag har inga synpunkter på det. Vi som växer upp i Sverige får oss en dos av detta under sexualundervisningen i sexan. Och jag vill också tillägga att polisen i sin rapport konstaterar att övergrepp på badhus främst utförs av unga killar som nyligen kommit till Sverige.

När jag var tonåring i Karlstad på 80-talet polisanmälde man inte. Man konstaterade att ”det där jävla äcklet nöp mig i rava”, och sedan höll man sig undan från äcklet. Telefonen fanns hemma. Kameran likaså. Det var svårt att få tag på polisen och än svårare att dokumentera. Att den laissez-faire-attityden nu ändrats är förstås bra. Att vi pratar om sexuella övergrepp är förstås också alldeles lysande. Att i sammanhanget dela ut armband för att väcka än mer debatt var kanske en bra idé. Eller kanske inte. Men Sveriges asylkritiker har nu sågat kampanjen med fotknölarna, så nu är den rätt körd.

Det är beklämmande med polariseringen. Vi som vädjar om lite mer eftertanke eller åtminstone en faktabaserad debatt hånas och hatas.

Det finns en vilja att avhumanisera dem som söker eller nyss beviljats asyl. De beskrivs som lägre stående varelser. De drar runt i flock, drivna av hat och förakt mot ”våra” kvinnor, oförmögna eller ovilliga att tygla sin sexualdrift. De är inte som vi. De kan inte heller bli det.

Att det i själva verket är fråga om tre eller fyra festivaler där några tiotal av Sveriges, om vi ser till de senaste fyra åren, närmare hundratusen relativt nyanlända killar mellan 15 och 25 dragit runt spelar ingen roll.

Alla är skyldiga.

Att polisen nu i en objektiv rapport efter att ha läst tiotusen anmälningar fastslagit att de allra flesta övergrepp begås av en icke homogen grupp män spelar inte heller någon roll.

Alla vet ju vilka de är ändå.

I fokus, Myter

Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar?”

En Facebookstatus från i höstas cirkulerar just nu i nationalistiska kretsar. (Texten i sin helhet längre ner.)

Det finns ett generalfel i denna text, och det är påståendet att bidragen hon räknar upp skulle gälla ”ensamkommande”. Så är det inte. Vad hon pratar om är ersättningen för fosterbarn, oavsett bakgrund. Sverige gör ingen skillnad på ensamkommande och övriga barn som behöver placeras. Ersättningen beror på barnets ålder och situation och på uppdragets omfattning i stort – hur mycket tid barnet anses kräva. Det är därför lite märkligt att skribenten så precist kan ange belopp, eftersom hon inte verkar ha kommit tillräckligt långt i processen för att faktiskt ha fått ett barn anvisat.

Huruvida ersättningsnivåerna för föräldrar med funktionsnedsatta barn är tillräckliga vill vi inte gå in på, men det är beklagligt med denna jämförelse, eftersom det det bygger på den gamla skrönan om att utlänningar får något som inte svenskar får. Detta handlar inte alls om härkomst.

Påståendet att en vuxen alltid behöver vara hemma på heltid med ett fosterbarn är förstås helt absurt. Självklart, om barnet är nyfött, självklart inte om barnet är äldre, såvida det inte finns extrema behov. Fosterföräldrar har full rätt att förvärvsarbeta liksom alla andra.

På Motargument anser vi det också självklart att fosterbarn, som i princip undantagslöst levt ett traumatiskt liv oavsett om de är ensamkommande, frivilligplacerade eller omhändertagna pga bristande föräldrar/föräldraförmåga, ska ha ett eget rum och inte sova på en soffa i ett vardagsrum. Påståendet att fosterbarn annars sover ”i salar med 100 andra” begriper vi inte alls. Var finns dessa salar?

Vi som sätter barn till världen har, till skillnad från fosterföräldrar, ett försörjningsansvar. Det är inte meningen att samhället ska bekosta alla utgifter vi har för våra barn, såvida vi inte helt saknar egna medel.

De avslutande orden ”Jag förstår inte detta!!! Vart är rättvisan i detta?  Känner mig ledsen och kränkt!” sammanfattar hela statusen. Skribenten är av allt att döma kränkt för att hon upplever att samhället ger något till icke-svenskar som svenskar inte har rätt till, och det är också den skrönan som lever vidare i kommentarsfälten under de 1 200 delningarna av statusen. Ingen verkar ens reflektera över det faktum att det faktiskt inte i huvudsak är fosterbarnen som ”får” något här, utan de som väljer att vara fosterföräldrar – människor som gör en stor enorm insats genom att öppna sitt hem för någon annans barn.

Så byggs bilden av ”vi och dom” ut bit för bit, genom ogenomtänkta påståenden som delas okritiskt.

===

”SNÄLLA HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!!!

Jag har som många av Er vet en son (snart 13år) med Down syndrom, autism och utvecklingsstörning.
Han saknar kommunikation. En utomstående som inte känner honom väl har väldigt liten chans om ens någon att förstå vad han vill.
Hans kost är väldigt begränsad, han har ingen riskbedömning och förstår inte fara. Han har fortfarande blöja då han inte klarar av toalettbesök på egen hand. Han har daglig medicinering osv
Han kräver 24timmar om dygnet tillsyn. Det är jag som står för denna tillsyn ALLTID!! I två år har vi kämpat för att få assistans och ALLA intyg säger enligt lag att han är berättigad till det. Men som sagt än är det inte beslutar…
Förstå mig snälla rätt. Jag älskar min son och gör detta mer än gärna. Men det är ett tungt arbete och ekonomiskt väldigt ansträngt!
Jag får ca 7000kr i månaden och det kanske låter mycket för en del… Men att klara sig på detta med två barn är ett klurigt spel.

För ett tag sedan tänkte jag att även om det är tungt och vi inte bor i ett slott, så har jag både energin, viljan och platsen till att hjälpa ett ensamkommande barn.

Ansökan gick iväg och informationen ang krav osv kom hem…
Barnet ska ha eget rum. (Tja jag sover gärna på soffan, men förundras över att det är ok att dom delar stora salar med 100andra men inte ok att dela rum med ett av mina barn)
En vuxen ska vara hemma på heltid med det ensamkommande barnet, då detta kräver mycket tid. (Inga problem men Varför gäller inte samma för ett handikappat barn och dess förälder?)
Man ska bo relativt centralt eller ha bil så att barnet kan åka in till stan och vara social ( förstår jag men varför får inte handikappade barn den rättigheten?)
Ersättningen för att ta emot ett ensamkommande barn är ca 700kr (brutto) /dag beroende på barnets problematik + 200kr/dag (netto) för barnets utgifter så som busskort, kläder, nöjen osv….
Nu undrar jag VARFÖR HAR INTE MITT HANDIKAPPADE BARN SAMMA RÄTTIGHETER???

Jag får ca 7000kr netto i månaden för omvårdnad av min son. Jag får ett barnbidrag på 1100kr månaden för att han ska kunna få ett socialt liv (bl.a.)

För ett ensamkommande barn får jag ca 14000kr netto i månaden för omvårdnad och ca 6000kr netto i månaden för att barnet ska kunna ha ett socialt liv (bl.a.)

Jag förstår inte detta!!! Vart är rättvisan i detta?
Känner mig ledsen och kränkt!

ALLA SUMMOR ÄR RIKTIGA!”

I fokus, Myter

Aftonbladets vimsiga asylkoll

Med anledning av att Wolfgang Hansson i Aftonbladet hävdar att ”flyktingarna väljer mellan två länder” och sedan påstår att Sverige och Tyskland mottar två tredjedelar av alla asylsökande är det läge att påminna om att Sverige i Q1 tog emot sex procent av alla som sökte sig till EU.

6 %.

Det är fortfarande många per capita, för vi är bara två procent, men det är rätt långt från en tredjedel, som är det han antyder.

Det finns fler fel. Han påstår att hundratusen kommer hit i år. Men prognosen för 2015 är nedskriven till 74.000.

Han spinner dessutom vidare på myten om ankarbarn, när det i själva verket är mycket få ensamkommande som lyckas ta hit sin familj. Numera går inte det om inte barnet har asylskäl, och dessutom ska ansökan hinnas med innan barnet fyller 18 och kan inte påbörjas innan barnet fått asyl.

”Det är ju själva vitsen när anhöriga skickar hit sina barn”, påstår han, tvärsäkert.

Krönikor

Barnkonventionen artikel 22 – Ett flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp

De senaste åren har vi fått läsa om värnlösa barn som hotats av utvisning. Större delen av svenska folket gick i taket över att tvååriga fosterhemsplacerade Haddile skulle utvisas till Frankrike för att bli placerad på barnhem medan någon letade efter hennes biologiska mor. Folkstormen stoppade utvisningen.

Lite mer än ett år tidigare blev tre små barn—som även de varit fosterhemsplacerade efter att de blivit vanvårdade och misshandlade av sina föräldrar—utvisade till Azerbajdzjan tillsammans med föräldrarna. Föräldrarna var enligt svenska myndigheter inte betrodda att ta hand om barnen i Sverige.

SD_kuriren_92
Omslag till SD-kuriren 1992.

I dagarna har två barn i Lund, som bott tre (!) år på barnhem precis undgått utvisning till Makedonien. Deras traumatiserade mor är försvunnen och de kan inget annat språk än svenska. Ändå ansåg Migrationsverket inte att de hade tillräckliga skäl att få leva i Sverige.

Just nu sitter tre barn i Njurunda i ovisshet om vad den av Migrationsverket kastade tärning ska bestämma. De är 1½, 6 och 9 år gamla. Deras föräldrar är flyktingar från Etiopien. Barnen är alla födda i Sverige och ser sig själva som svenskar. T.o.m. Jimmie Åkesson tycker att det är ett kriterium – att man identifierar sig som svensk. Efter ett helt liv i Sverige så ska 9-årige Hanik utvisas till ett land där han inte ens kan språket.

Och så har vi de tre syskonen i Halmstad som Migrationsverket vill splittra. De är alla fosterhemsplacerade p.g.a. grov vanvård. Den äldsta är gravt handikappad. De äldre syskonen ska utvisas med sin psykiskt instabila mor till Serbien. Den yngsta har svenskt medborgarskap genom sin svenska pappa. I det här fallet anser Migrationsverket att moderskapet är heligt, trots att mamman inte träffar sina barn mer än ett par timmar varannan vecka.

Migrationsverket säger: ”Nu har de här inte levt ihop men det finns ändå ett mycket starkt band mellan den biologiska mamman och barnen.”

I ett annat fall så har det heliga moderskapet inget som helst värde. Naira Balayan ansågs i oktober 2012 inte ha stark anknytning till sin treårige son. Trots att hon är ensamstående mamma och den svenska pappan knappt har någon kontakt med barnet. Hon skulle utvisas utan barnet för att söka uppehållstillstånd i hemlandet. Sonen skulle under tiden bo i familjehem. Jag har tyvärr ingen information om vad som hände. Blev hon utvisad?

Spelar Migrationsverket tärning när det gäller barns öden?

Man kan nästan börja undra – spelar Migrationsverket tärning eller jobbar det en massa SD-sympatisörer på Migrationsverket?

Undersökningar visar att allt färre barn anses ha skäl att få uppehållstillstånd. Man anser att vissa barn inte har tillräckliga skyddsbehov att få stanna. Hur detta bedöms verkar, som vi sett ovan, helt godtyckligt.

Om vi tittar på vad lagen säger så blir man ännu mera fundersam av 1 kap 10 §:

I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

BarnistatistikenaOk, det ska beaktas, det innebär inte att speciell hänsyn ska tas. Ibland verkar det betyda: ”Vi har kollat på det här (beaktat) och struntar helt i några ömmande omständigheter.”

De barn jag har skrivit om nu är de barn som har turen att bli uppmärksammade i media. Det är barn som på ett eller annat sätt har ”kommit in” i det svenska samhället. En grupp barn som sällan syns i mediaopinionen är de ensamkommande flyktingbarnen. Det stora flertalet av flyktingbarnen är bara en siffra i statistiken. Rasisterna har jobbat hårt för att få allmänheten att tro att det är vuxna män som låtsas vara barn, så kallade skäggbarn, som är de ensamkommande flyktingbarnen.

Men om man bemödar sig att gå in på Migrationsverket hemsida så finner man de ensamkommande barnen. Under 2012 kom 97 stycken barn i åldern 0 – 6 år. Sug på det där en liten stund. 97 stycken småbarn kom utan förälder eller vuxen anhörig för att söka asyl i Sverige. Nittiosju stycken förskolebarn, dagisungar.

228 stycken låg- och mellanstadiebarn. 1202 stycken högstadiebarn. Det är dessa som rasisterna kallar skäggbarn.

BarnistatistikenbÅr 2012 kom det sammanlagt 3578 ensamma barn, samma år avvisades 416 barn.

Vilka dessa barn var får vi aldrig veta. Deras skyddsbehov var tydligen vid beaktandet inte tillräckligt. Migrationsverket beslutade att strunta i barnkonventionens 22:a artikel. Till SD:s stora glädje får man förmoda.

En krönika av Loan Sundman