Etikettarkiv: etikett

Generaliseringar bygger civilisationer, och dödar dem!

Generaliseringar är viktiga. En del tänkare genom historien har gått så långt som att säga att människors förmåga att generalisera har gjort att vi skiljer oss från djuren.

Den tyske filosofen och poeten Friedrich Schiller skrev en liten uppsats 1793 om ”den estetiska bedömningen av storheter” där han utgår från skogen och träden. Det krävs något speciellt att forma en idé om skog när man ser träd. Vi människor försöker greppa något större och har bildat begreppet skog, för en oöverskådlig mängd träd.

Generaliseringar är subjektiva

Det sägs att när vi människor ser individuella ting kan vi inte hålla mer än ca 10 åt gången i tanken som individer. När det blir fler än så måste vi börja hantera samlingen individer som grupp. Så också med träd. Vi människor skapar en idé om ”storhet”, dvs samlingar av individuella ting. Vi har skapat samlingsbegrepp som landskap, skog, nation, Europa etc. Vi generaliserar, skulle man kunna säga idag.  Schiller gick så långt som att säga att begreppet Gud skapats av människan också, i sin eviga strävan att göra världen begriplig. Det behövs en generalisering som omfattar precis allt i universum, alltså har vi skapat begreppet Gud. En Gud är mer än en skog. Men båda ingår i vår strävan att genom generaliseringar göra världen begriplig.

Det är onekligen en intressant tanke. Men finns det svagheter i denna mänskliga akt? Schiller behandlar inte detta så mycket i sin uppsats. Där tar han mer upp det positiva för mänskligheten med att kunna generalisera. Men han nämner en sak. Nämligen att generaliseringar alltid ytterst är subjektiva. Vi formar generaliserande idéer om värdemått som stor, liten, ful och vacker också. När man bedömer något som stort eller litet utgår en individ eller en grupp av individer från deras generalisering av verkligheten som de ser den. För en person som är född i en stad kan ett hus vara lågt, samtidigt som det kan vara högt för en person som kommer från landet. För en som vuxit upp i Alperna är ett berg litet, medan det för en som vuxit upp på slättlandet är högt.

Genom generaliseringar kan vi människor ersätta maktlöshet med en känsla av makt. Det okända och till synes stora och nästan oändliga blir inte så skrämmande om vi kan omfamna det med en tanke.

Så långt Schiller. Det är tankeväckande. Men finns det en fara i denna mänskliga strävan att generalisera?

Jag skulle säga att faran ligger i de värdeomdömen vi lägger i generaliseringarna. Vi har nämligen inte bara en strävan att generalisera om saker och ting inom oss, utan också att klistra etiketter som ”god” och ”ond” eller ”bra” eller ”dålig” på de begrepp och tankar vi formar, ofta med hjälp av religion eller politik. En del av dessa etiketter är sannerligen nödvändiga, det som håller oss människor vid liv kan på ett sätt sägas vara ”bättre” än det som får oss att dö. Men i det stora hela skulle man kunna säga att några människoliv hit eller dit inte spelar nån större roll för det vidsträckta universums fortlevnad, så även det är begrepp vi människor format. Generaliserande värdeomdömen som bra, dålig, ond och god är också subjektiva människoskapelser, precis som begreppen stor och liten.

Generaliseringar av ondo

Jag skulle säga att det är där vi börjar se dilemmat med generaliseringar. Vi har skapat nationer, som en sorts generaliseringar om samröre mellan stora grupper människor. Men vi blandar in våra subjektiva tankar och tycker oss se att vår egen nation är bättre än andra nationer. Såna är vi människor. De generaliserande tankar vi har om oss själva som individer och om gruppen som helhet, har vi en tendens att se som ”bra” eller ”dåliga”. Vi kopplar generaliseringarna till idéer om det bättre ”vi” har och det sämre ”de” har, de i den andra gruppen. Eller så kopplas generaliseringar till idén att ”vi” har det sämre och vill ha det lika bra som ”de”, ”de” i den andra gruppen.

Inom nationalismen pådyvlar man ofta åsikter, beteenden, känslor och annat på de ”andra”. Alla tyskar är fixerade vid ordning, alla afrikaner springer fort och gillar att dansa medan alla japaner är bra på matematik. Judar är flitiga och gillar att handskas med pengar, medan amerikaner är feta och gillar vapen. Det finns alltid människor i den grupp man pratar om som är precis så som man antar att de ska vara enligt den generaliserande stereotypen, så var gång man verkligen träffar på en rik jude eller fet amerikan med en pistol så bekräftas stereotypen. I värsta fall ser man inte alla undantagen, alla fattiga judar och vapenvägrande spinkiga amerikaner, man ser bara de individer som bekräftar fördomen.

Islamofobin och islamofilin är två sidor av dessa mynt.

Islamofobi grundas på att man generaliserar om en grupp människor, muslimer. Alla muslimer kan klumpas ihop till ett och hanteras som en så kallad ”storhet” (i matematisk mening). Det är nåt okänt och skrämmande. ”Alla muslimska kvinnor förtrycks” heter det ibland. Så ser en del människor en kvinna med hijab och antar att hon måste vara förtryckt, eftersom det ingår i den generaliserande fördom de har skapat sig om muslimer och islam. Att en kvinna kan vara hur självständig som helst och bära hijab, kan de inte ens föreställa sig. Det går bortom deras förutfattade generalisering om gruppen muslimer som utgår från att gruppen står för något negativt och ”ont”.

Men sidan har ett annat mynt. Bland muslimer generaliseras det ofta åt andra hållet. Islamofofilin ersätter islamofobin. Man generaliserar om att alla i gruppen muslimer representerar något ”gott”. Det kan tyckas som om det är bättre med en generalisering som ser den egna gruppen som genomgod, men det är det inte. För med den idén följer idén att den egna gruppen är ”bättre” och den andra är därför ”sämre”. Dessutom ser man ofta inte problemen i sin egen grupp. De ser en kvinna med hijab och antar att hon inte kan vara förtryckt, eftersom hijab är något ”gott” per definition, det ingår i den generaliserande fördom de skapat om den grupp de själva tillhör. Att en kvinna kan vilja kasta av sig hijaben för att hon påtvingats den och att den för henne symboliserar förtryck, kan de inte föreställa sig. Det går bortom deras förutfattade generalisering om gruppen muslimer som utgår från att gruppen står för något positivt och ”gott”.

I båda fallen är problemen med generaliseringen att man blundar för att individerna som omfattas av generaliseringen är olika.

Och just exakt det är faran med generaliseringarna. En skog består av träd men inte allt är träd i en skog! Om vi blundar för det enkla faktumet bäddar vi för en större katastrof.

Vi kan inte undslippa generaliseringar, eftersom det är en del av det som gör oss människor till människor. Men vi måste vara försiktiga med dem. Speciellt när vi överdrivet pratar om grupper som bra, dåliga, goda, onda, problematiska eller oproblematiska, etc. Generaliseringar i alla dess former har använts, och används,  i många destruktiva syften. Det är dödliga vapen i orätta händer. Generaliseringar skapar civilisationer och gör oss människor till människor, men de dödar också! Generaliseringar bygger civilisationer, men de dödar också civilisationerna! Det får vi inte glömma!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi